KONKURRENTRUINEN.
Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min födelsestads krönika.
Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sighårdt när sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så att affären gick med förlustoch måste stoppa. Ett flertal andra åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.
Hvad plägar ske, när all privatintelligens är gagnlöst förbrukad? En komité tillsättes. Så skedde ock här. Räntmästare Pålin, hvilken en gång som pojke olofvandes medföljt en pitpropsskuta till Newcastle, var själfskrifven ordförande, och äfven de öfriga medlemmarna voro män, som sett sig något om i världen.
Komitén sammanträdde en gång i veckan på enskildt rum å Stadshotellet, och källarmästaren var inom kort en bergad karl. Första året utvecklades en sjudande verksamhet med framställandet, bordläggandet och nedklubbandet af projekt, hvilka i och för sig voro anslående som vackra fantasialster, men otjänliga för det åsyftade ändamålet. Det var ju t. ex. alls inte någon förkastlig tanke rådman Bertilsson hade att mobilisera staden och flytta den två mil åt sydväst, för att den skulle komma närmare hafvet samt en större flodmynning och dymedelst kunna transformeras till badort. Men den af drätselkamrern uppgjorda kostnadsberäkningen afsvalade den i första taget varmt hänförda komitén.
Andra året inträdde en viss slapphetsreaktion i arbetet, komitén förföll till planlöst kallpratoch anekdotberättande kring toddybordet och den radikala platskollegan började uppvakta med ettriga ledare. Men på tredje året vaknade räntmästarens dorska samvete. Han reste sig upp, slog näfven i brickan, så att det varma vattnet skvalpade öfver tillbringarens bräddar, och utropade med tordönsröst: »Se på Visby!» Men komitén såg på räntmästaren. Han ombads att förklara sig ... När den glädjedruckna komitén denna afton åtskildes, var det ödesdigra beslutet att bygga en ruin fattadt och protokollfördt.
Hälst hade man nog velat ha en kyrka, med delvis raserade murar och utslagna fönsterrutor och andra ålderdomliga agremang; men på drätselkamrerns enständiga yrkande stannade man vid ett mindre fästningstorn med sönderskjuten krenelering. Det kunde ju alltid utvidgas längre fram, när turistströmmen börjat afsätta sitt guldslam på stadsgatorna.
Befolkningen entusiasmerades omedelbart för planen, dess effektivitet framlyste för enhvar som något själfklart, och samtligas varmaste intresse omhägnade ruinbyggandet. Muraremästare Jönsson, fördelaktigt känd som upphofsman till det balkongprydda trevåningshuset utanför stadsporten, inkom med lägsta anbudet och korades sålunda till företagets entreprenör. Om platsen diskuterades hetsigt såväl i lokalpressen som i umgängeslifvet; men stadsfullmäktige förlade med flertalets gillanderuinen till en tämligen dominerande, gräsbevuxen kulle midt i Stadsträdgården för att på så sätt kunna aftvinga turisterna tio öres entré utan att profanera fornminnesmärket med någon biljettförsäljning.
Tegelstenarna nedröktes och naggades efter en sinnrik metod, rostiga järnkrampor och dito spik uppköptes till högsta gällande priser — kort sagdt, intet försummades, som kunde bidraga till ruinens illusoriska fornvärde. Med tanke på vinterresande insattes en likaledes roströd kamin i tornrummet, och en blågulrandig flaggstång med ställvis omsorgsfullt afskafd färg stacks ut genom en skottglugg under murkransen. Tak var det naturligtvis aldrig fråga om, ty »Se på Visby!» upprepade räntmästaren ideligt.
En ögonlust var det att skåda denna ruin, när den stod där färdig med sina brustna tinnar, sina halft lossnade krampor och sin fallfärdiga vindeltrappa. En doft af riddarromantik från äfventyrens storhetstider bredde sig från den öfver Stadsträdgården, ja öfver hela staden. Komitén firades med subskriberad sexa, och Jönsson hugnades med en nysilfverservis.
Men turistströmmen framhärdade alltjämt i att ta en krok omkring samhället, intet guldslam ville klibba vid gatstenarna. Man borde nog ha gjort litet reklam i den utländska pressen; men det hade ingen förstånd på. Annars skydde man inga uppoffringar för ruinen. Ligapojkarinfångade och ditsläppte ett antal råttor, och då dessa på grund af bristande viktualietillgång stodo i begrepp att emigrera, sände diversehandlanden Sandén ett parti schweizerost för att underlätta deras existens. Råttorna stannade benäget, men turisterna uteblefvo. Ruinen bar sig inte.
Småningom slappnade allmänhetens intresse för det med så högtflygande förväntningar motsedda fornminnet, komitén fördystrades till humöret och upphörde att frekventera Stadshotellet, och räntmästaren föll själf ihop till en ruin af sitt forna dådkraftiga jag. Nu är han stoft i stoftet, och intet återstår af honom mer än det bevingade ordet: »Se på Visby!»
Men man tittar aldrig mer åt det hållet i min födelsestad.