MEDPASSAGERARE.
Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande, att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.
Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.
Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af föräldraglädje, höllo defortfarande af hvarandra med en nära nog nygift intensitet.
När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen affär.
Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro inrättade.Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat. Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt. Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han hade hemma i boden.
Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag vederkvicktes af deras lycka.
Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet, hvilket stundomalternerade med den gröfre och mindre förälskadt ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.
Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta, som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.
Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.
Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns andra och märkligarepersonligheter att yttra sig om? I Södertälje trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga afskedsviftningarna.
Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten. Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.
Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfulltböjde sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen, som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till genomgående af ett feriepensum.