TEDDES DEMOKRATISKA FIASKO.
Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så lofvande existenser till en hjärtligare behandling.
Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden professor emeritus framgick redan af den logiskatankekraft han utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor — hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta blotta skenet af öfverdrift.
När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om »Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska förbundets» ledamöter.
Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning — ack, att han hade så gjort allt framgent!Gud vet hvad det var för en liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana, nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta i miljonärerna med en tång.
Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i »Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse lämpade termer.
Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på talaretribunen. Denunderkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.
Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte, att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått till ända.
Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick Tedde.
Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat. Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.
Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.
Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad han åsyftat med sitten passantutslungade påstående, att pjesens författare var en storkonstnär. Så märkvärdigtstorsådan kunde han väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit mera, så att säga, privat.
Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en handvändning.
Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flestaförutvidgad rösträtt, klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.
Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att »Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok,som hette »I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar öfver lag, som han på förhand svärmat om.
Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan. Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat, som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.
Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka i smärtfylld insikt omsin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.
Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan gaf så rika löften om.