Vänder sig om, ropar till gästerna:
Träden fram, I gäster alla, fram till sång och sirlig dans! Dubbelt lyse festens glans, dubbelt stark må tonen skalla! Sorglös håg må här befalla! Dagen vare hans!
Man samlas åter i salen. MÅRTEN PREST går.
INGRID fattar herr Ulfs hand och deltager med honom i följande danslek. Sång och dans af
Nu vilje vi leka med löjen och lust och svänga oss och niga och buga. Sä månget litet hjärta skall få pröfva en dust mot blickar, som kärligen truga. Så månget litet hjärta skall bestånda en strid mot händer, som djärft månde trycka och många röda läppar skola bedja om grid och undfå den ljufvastc lycka. Kom kämpa och vinn, lef lustiga dagar! Den vännen är min, som bäst mig behagar. Men fjärilar svinga i lunden.
Och ungersvennen gångar sig åt hagen så grön, i kårlekens garn är han bunden. Då möter han den jungfru han älskat i lön och yppar sin låga på stunden. Men jungfrun hon vandrar uti tankarna mång', hon gitter den suckan ej höra, ty blomstren på marken och små fåglarnes sång långt mer hennes håg månde röra.
Men ungersvennen gångar sig åt hagen med hast och bryter alla rosor han kan finna. Han binder dem samman utan ro eller rast: En ynnest han aktar att vinna. När jungfrun det skådar varda rosorna fler, ty fram på dess kinder de spira. Dock gläds hon och ungersvennen handen hon ger. Sitt bröllop de nu månde fira. Kom, kämpa och vinn. lef lustiga dagar! Den vännen är min, som bäst mig behagar. Men fjärilar svinga i lunden.
Vid sista ordet höres ett plötsligt anskri bland gästerna. Dansen afstannar. I fonddörren står WALDEMAR och stirrar blek in i salen. Långsamt stiger han öfver tröskeln och går fram emot Ingrid, som ryckt sig lös från herr Ulf och mållös betraktar honom.
GÄSTERNA hviska och mumla förfärade:
Oss himlen skydde! Är det väl hans vålnad?
Min Ingrid! Det är jag, din Waldemar, din brudgum, din —
Nej, håll, herr riddare! I synens mig vid döden redan vigd, men jag, Ulf Tuvesson, är jungfruns brudgum.
FRU RIKISSA och några andra kvinnor skynda fram till Ingrid, som är nära att falla i vanmakt, och föra henne ut.
Ingrid en annans? Nej, det är en lögn!Hon bidar mig, hon är min brud.
Herr junker! Den skara gäster här I sen kan vittna, att jungfru Ingrid nyss vid mig blef vigd.
Så hafven I med list den väna lockat och hennes sinne snärjt med lismarord. Jag eger jungfruns löfte — men välan: i envig vi om henne kämpa.
Nej!Mig skydda lag och rätt. Jag strider ejmed dårar eller döda —
WALDEMAR utom sig.
Värjen Eder!
Drager blankt och anfaller med förtviflans våldsamhet herr Ulf, hvilken efter ett kort försvar sårad vacklar i de kringståendes armar.
Vänner, till hjälp! Här drifva onda makter förvisst sitt spel. — Jag illa sårad är.
Föres ut.
Hur djärfvens I, som Eder brud förlupit och häftat hån och skam vid hennes namn, i detta gille tränga in med ofred. Fort, lemnen Solö, förr än dessa svärd min och min dotters kränkta heder hämnat!
Min brud jag kräfver! Blott med henne går jag.
MÄNNEN storma med höjda klingor fram mot honom.
Han rasar. Drifven dåren bort!
Tillbaka!Ej jag, men I mån fly från denna ort.Förnimmen hvilket öde Eder hotar:Från hafvets drottning kommer jag som fånge.I mina fotspår följa död och skräck,ty om jag icke innan dagen flytttill hennes rike återvändt, skall Solöuti dess böljor sjunka och förgås.
Hjälp Jesus! Fort, må härifrån vi skynda!
Flykta förfärade.
Mot sådan makt ej båtar någon strid.
Utrymma salen.
WALDEMAR står långe stum och blickar efter de flyende; sjunker så stönande ned på en bänk. Aftonsolen faller in. Sakta, efter en paus, börjar han:
Allt — allt är slut — förspildt — i spillror allt! Hur soligt, ack hur leende af lycka låg llfvet för min blick den morgonstund, då jag till Solö red och — fram ej lände. Och nu? — Blott döden nu mig öfrig är, ty ned till Ran — — Nej, nej, jag måste dö — och allt med mig, som kärt jag har på jorden. — Ha, Ran, jag tackar dig! I denna hämd din blinda grymhet blandar in en tröst, den enda, sista: Ingrid skall mig följa i grafvens brudsäng, dödens dunkel ned. — Hur gåtfullt gapar ej det svarta svalg inför min fot och vidgas att mig sluka. — Hvad gömmer detta mörker? Tomhet blott? Eller det helas lösta hemlighet? Hur än jag rastlöst spejar i dess natt, blott nya frågor skrida fram likt spöken med hemlig skräck på sina bleka drag: Hvi lades svaghet i min själ, mitt blod? Hvi skapades den makt som mig betvang? Min drömda lycka lofvade hon mig och trampar mig till stoft… Min drömda lycka! Hvad fager klang ännu i dessa ord! Min drömda lycka … Ja, jag henne ser! Jag ville lefva nu, jag ville gråta, jag ville sörja mig till nya drömmar och lösa dem med sång ur sorgens tvång! Ty sången blott gör fri, och sjungande jag skulle simma stark mot lifvets ström, mot allt som på dess strida vågor möter, mot nya hopp och fröjder, nya kval.
Springer upp, ropar vildt:
Jag vill ej dö! På jorden vill jag dväljas, tills själens flamma har förtärt sitt bränsle och bröstets sista ton förklinga fått!
Stirrar i stum ångest framför sig. Saktare:
Där sjunker blodröd sol i blåa djup. — Vid stranden bida tärnorna mig än. — Ja, än är tid, än kan mitt lif jag berga och genom det mitt sista hopp: att söka med bättre bön min frihet återfå. Den sista strålen släcks! — Nu välja — välja emellan död och träldoms skam! — Men fort!
Aftonglansen försvinner. Waldemar utstöter ett skri:
Dröj, sol! —
Dämpadt:
Hon sjönk, beseglande min dom.
Sjunker åter ned på bänken.
Som hon i hafvets svall ock jag skall slockna.
Böjer sig ned, gömmer ansiktet i händerna och förblir i denna ställning, medan som enda synligt tecken af den bittra själskampen en darrning gång efter annan skakar hans gestalt.
Det skymmer allt mer. Ett svagt månsken faller in.
INGRID inträder sakta
Förlamad jag låg af drömmar, som stredo, och bilder jag såg af skuggor, som gledo i jagande flykt undan döden. Man talde mig hotande öden. Hur aktar dem ringa min brinnande själ! Mig frågorna stinga i flyende häl. De hetsat mig hit för att spörja: Skall öfver ditt öde jag sörja? Säg kommer du väl ifrån dödens land, eller dväljes du ännu på lifvets strand och dess tunga, villsamma vägar?
Än lefver jag, om ock i dödens våld. Af Ran och hennes tärnor dårad blef jag. Hos dem jag dröjt, hur länge vet jag ej, till dess mitt minne väcktes af den ring jag en gång gaf dig, du i hafvet kastat för att åt denna gifva rum —
Du irrar! Jag gaf min ring för att rädda din själ ur den graf, som snarorna bädda. Ur skenverldens fångande sköte jag stämde dig hit till möte. Men sjålf var jag svag, förmådde ej bida, och lösningens lag ej kunde jag lida. Ej tro jag hade, blott trängtan, till verldens lust stod min längtan. Till verldens glans sig vände min blick, när hoppets styrka i tårar förgick under årslång tärande väntan.
Årslång väntan!
Kastar sig ned på knä.
O, min är all skuld!Min, endast min! Hvad gränslös bitterhetditt hjärta måste fylla vid min åsyn!Förlåtelse ej finns för hvad jag bröt.
Förlåtelse?… Jo! Mitt hjärta vill brista af jublande tro, när jag skådar den gnista, som bor i ditt öga, det klara. All dom, all klagan må fara! Väl tung är den lott, som svagheten sonar, men i himmelens slott ej stoltare tronar en fröjd öfver sjungande salar än den, som mitt hjärta hugsvalar. Må lifvet oss skilja med hämnande hand, vi äro dock bundna med eviga band och döden till sist skall oss ena.
WALDEMAR springer upp.
Ack, Ingrid, fattar jag de ljufva orden! Har jag din kärlek ännu? Hvilken lycka! Så kom, du kära! Skynda, låt oss fly tillsammans bort till fjärran fagra land, där hjärtats rosor blomma fritt som skogens!
Ja, fly — bland rosor lefva…! Nej, ack nej!
Det vore att svigta och svika pä nytt Nu ånger må bikta hvar svaghet vi lydt och lyfta oss upp emot styrkan i smärtebesegrarens dyrkan. Se, korset dig kallar i hedningaland! Hör, kampropet skallar från själar i brand!
Dit ut må du draga att strida. Min tanke skall stå vid din sida. Min bön skall dig styrka i ångest och nöd, och sjålf vill jag lefva för lustarnes död i mitt sinn, det vrånga och hårda.
Förfärlig är den dom du säger ut.Vi älska ju! Hvad är då annat allt?
Blott de, som ej flykta för smärtornas slag, sin jämmer få lykta på soningens dag. Förnimmer du ej som en aning, en själsröstens hviskande maning: Genom skilsmessans öken med böner och svärd till möte vi gå i en fagrare verld, där vår lycka skall fagrare blomma?
WALDEMAR sjunker åter ned på knä.
Du goda, rena!
INGRID böjer sig fram och kysser hans panna.
Waldemar, farväl!
En plötslig vindstöt hviner genom slottet och rycker upp ett af salens stora nischfönster. Ett aflägset brus höres, som under det följande långsamt tilltager. WALDEMAR springer upp, lyssnar.
INGRID blickar ut.
Ett under timar! Jag ser hafvet häfvas mot skyn med jättevågor —
WALDEMAR vildt.
Ha! Rans hämd! Jag dåre glömde att oss döden hotar, om ej jag innan natten brutit in till hennes snöda verld har återvändt.
INGRID gripes vid dessa ord af en stor glädje.
Dock Ingrid — du må råddas! Jag vill gå dit ned tillbaka — Ah!… Lef väl!… O, vore det ej försent!
Vill skynda ut.
INGRID hejdar honom
Nej, Waldemar, hör mig! Dröj! Slikt offer kan ej gifvas eller tagas. Vi måste dö. — Hvad namnlös, salig fröjd! Allt är försonadt redan. Vi få dö. Ej lida mer, ej strida, blöda, kvida, ej skiljas mer i bitter hjärtenöd, men vid hvarandras sida stilla hvila!
WALDEMAR hänförd.
Ja, stilla hvila och i ljusa drömmar om barndomsdagar, då vi lekte samman i skogens gröna, solomspunna hvalf, där en gång blygt vår första kyss vi bytte. Ack Ingrid, i din famn år döden Ijuf!
Sluter henne i sina armar.
RANS stämma utifrån hafvet.
Waldemar! Du glömmer mitt ord. Den kvinna do famnar har svikit ditt minne. Den ring hon bär är en annans. Då måste du dö, om ej döden du flyr i min famn.
INGRID rycker sig lös.
Ha! hvilken sång! Den sista länken, som gåtan band, nu brast den. Hon är den makt, som dårat oss båda. Så hör då, du hägringars herskarinna, huru jag löser hägringens bann!
Drager Ulf Tuvessons ring af handen och kastar den ut i hafvet.
Svekets bild i svallet må svinna!
Sätter Waldemars ring på sitt finger.
Trohetens tecken smyckar ånyo min hand.
RAN visar sig i fönstret.
På roflystet rasande böljors ryggar nalkas dig döden. Waldemar, fly förintelsens fasa! Kom, lef skönhetsdrömmen på nytt i min trånande famn.
Förintelsens fasa fruktar jag föga; frihet hon bringar och skönare drömmar. Aldrig jag flyr i din famn.
Så lefven då som jordlifvets trålar! Jag vill Eder skona, på det I mån sucka åtskilda fjärran i längtans land och långsamt kväljas till döds af saknadens kval.
WALDEMAR trotsigt och triumferande.
Nej! Tomt är ditt hot! Bunden du är af den ed du mig svor. Lifvets eviga kraft du lyder. Former måste du binda. när hon dig bjuder, skepnader måste du skifta och fjättrar spränga, när det, som du ville betvinga, själft dig betvang. Så fyll det värf, som ej du, ej vi kunna undfly! Krossa det stoft, som vågat att trotsa! Stoftet är ande, Anden är stoft. Odödligt är hvad dig trotsar.
I alltjämt stigande extas.
Ja, jag skönjer ditt väsens lag. Ur aflandets rus, ur födandets ångest framväller den verld, hvarur lifsmust du suger, den verld, där du rår eller tjenar. Du lockar med rus, du skrämmer med ångest. Kampen är hård, dock måste den rasa, ty endast seger är vinning, endast seger kan lyfta, lifvet mot evigt klarare ljus.
WALDEMAR och INGRID, högsta jublande hänryckning.
Du jordevandringens lysande lust, dess lurande fara, des eggande fröjd! Vi älskade dig i vår svaghet, vi älska dig än i vårt trots! Ty en afbild du är, fast flyktig och vrång, af den höga som tronar i själsdrömmens soliga land, den ur eviga segrar födda fridens ständigt skönare skönhetsgudinna. Till henne nu draga vi. Lyd nu din lag! Dränkande böljor bräcke sinnenas band! I verldsvillans vimmel af vågor må du, deras drottning, Öppna oss vägen till hvilan, vardandets kalla, kärlekens ursprung, kärlekens mål!
RAN försvinner med ett vildt skri. WALDEMAR och INGRID vexla en brinnande kyss och störta sig efter henne ut i hafvet. I samma ögonblick inträder fullkomligt mörker. Ett starkt dån höres jämte bruset af väldiga vattenmassor, varar en stund och aftager långsamt.
När lugnet och ljuset återvända, ses pä något afstånd ruinen af Solö sjunkna slott på hafsbottnen. I förgrunden ligga Ingrid och Waldemar döda, hon med hufvudet stödt mot en klippa, han lutad mot hennes barm, båda med anletena vända uppåt mot det bleka månljus, som dallrande silar ned genom vattnet.
Ej kraften kan dö, om än hjärtana brista. När viljandets gnista dem skänkte sin glöd, i stoftet förnyadt, det svaga, som sviker, det veka, som viker skall växa till stöd,
och ständigt en stoltare stridssång uppstämma, när tiden vill hämma det evigas lopp. Om jordlifvets bubbla än slocknar i striden, så glänser dock i den odödlighetshopp.