Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm. Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal. Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till Braundys, seglade till Cypern och Acres,
"And so forth to Massedoyne,And to the cité of Babyloyne;And fro thennes to Cesare;Off Nynyve they wer ware.And the cité of Bedlem,And to the cité of Sudan TurryAnd eke also to AbedyAnd to the castle Orglious" etc.
Vi hafva anmärkt, att den följande episoden, fångenskapen, endast löst sammanhänger med den föregående samt i sin helhet saknar motivering. Deremot måste erkännas, att han genom händelsernas vexling är den intressantaste delen, och utmärker sig i skildringens liflighet och frihet från longörer.
Det första äfventyret Richard har att bestå är märkeligt, såsom mera öfverensstämmande med ett burleskt folklif, än med chevaleriets finare seder. Konungen af Almayn hade en son benämnd Ardour, hvilken ansågs som den starkaste man i landet. Han besöker Richard i fängelset och frågar honom:
Arte thou Richard, that strong manAs men sayn in every lond?Wilt thou stand a befet of my hond?And anon I gyfe the leveAnother buffet thou me geve.
Richard antar beredvilligt denna stormodiga proposition, och emottar på sin kind ett så kraftigt slag, att eld sprang ut af hans ögon. På utsatt tid följande morgon inställer sig denne punktligt och framhåller kinden för Richard, som derpå lägger sin hand med sådan framgång, att:
In twoo he brak his cheke bon;He fel doun ded as ony ston.
Konungen, underrättad om denna sin sons olyckliga täflingskamp, svimmar, såsom vanligt, och brister sedan ut i en veklagan, af mera känslofullhet, än gemenligen röjer sig i dessa dikttypers samtal. Äfven drottningen uttrycker icke illa en djup sorg öfver sin enda son:
"Whenne the qwene it undyrstood,For sorwe, sertys, sche was nygh wood.Sche gahchyd [gashed] herself in the vysage,As a wymman that wolde be rage;The face fomyd al on blod;Sche rent the robe that sche in stood,Wrong her handes that sche was born."
För Richard medförde det än hårdare fängelse.
Emedlertid får han tillfälle, att äfven på ett annat sätt kännbart hämnas sitt orättvisa fängslande. Det händer sig nemligen så, att konungens dotter, den sköna Margery, älskar Richard "with all her myght". Hvar hon egenteligen lärt känna hans oöfverträfflighet, säges icke, såframt ej prins Ardours olyckliga slut bibragt henne öfvertygelse derom. Hon inleder kärlekshandeln med att midnattstiden, jemte trenne kammartärnor, inställa sig i Richards fängelse, och när hon då
"sawe him, with eyen twoo.Her love sche cast upon him tho (then).And sayd: Richard, save God above.Of alle thyng moste I the love!"
Denne synes icke så frapperad af hennes plötsliga sympati, som läsaren torde vara, utan förklarar blott, att hon väl föga båtnad kunde hafva af en stackars fånges kärlek, hvilken i tvenne dagar sett hvarken mat eller dryck.[104] Prinsessan, rörd af medlidande, befaller fångvaktarn icke blott hemta mat och dryck, utan efter supén föra fången i en vapendragares drägt till hennes kammare.[105] En så skickligt anlagd intrig, om hvilken endast trenne kammarjungfrur och en fångvaktare voro medvetna, lyckas det oaktadt icke, ty på sjunde dagen märker en riddare Richards vandringar och för underrättelsen derom till konungen. Denne sammankallar i hast sina "erlis, barouns and wyse klerkes," för att till dem hemställa dessa "wooful werkes" och sin önskan, att Richard måtte straffas till lifvet, men upplyser dem derjemte om det folkrättsliga stadgande, att "men schal noo kyng to deth doo." Också kunna de församlade, efter mer än tvenne dagars rådplägning, icke förena sig om något gemensamt beslut, i hvilken förlägenhet konungen får anvisning på en vis man, Sir Eldryd, som väl vore i stånd att hjelpa honom derur. Denne efterskickas och finner äfven medlet. Han råder konungen att använda sitt starka lejon, genom att svälta det i tvenne dagar och sedan insläppa det i Richards fängelse, på hvilket sätt han kunde vinna sitt ändamål, utan att handla emot lagen.
Men den sköna Margery är på sin vakt, meddelar Richard deras anslag, och föreslår honom att fly jemte sig. Detta afböjer Richard, alldenstund det vore emot landets lagar att aflägsna sig utan tillstånd, och emedan det så högt skulle bedröfva konungen,[106] anhåller blott om fyratio silkesslöjor, hvita som mjölk, och förklarar sitt suveräna förakt för lejonet. Aftonen före den afgörande dagen tillställa de en "sopere" (supé) i Richards fängelse, deri, utom de bägge älskande, Richards kamrater samt fångvaktaren och en "noble knyght" deltaga, den sednare, som det tyckes, blott till rim åt ordet "i-dyght"; efter hvilken supé Richard icke finner det stridande emot landets lagar och konungens sinnesro, att han
"and that swete wyght[107] Dwellyd togedder al that nyght."
Om morgonen vill hon icke aflägsna sig, utan försäkrar i trenne skilda rim-par, att hon skall dö för sin käraste, hvilket dock afböjes af Richard, som derpå ombinder sina armar med de fyratio slöjorna och afvaktar lejonets ankomst. Detta inställer sig och gör en "gret venu" (leap) emot Richard, som behändigt vänder sig åt sidan och dervid ger lejonet en spark emot bröstet, så att det finner större uträkning i att rytande utsträcka sina tassar emot väggen. Af denna oförsigtighet förstår dess motståndare att begagna sig, stryker in sin arm i lejonets inre och utsliter hjerta, lefver och andra inelfvor. Richard, som här öfverhufvudtaget visar ett fromt och mildt sinnelag, knäfaller och tackar himlen för sin räddning, beger sig derpå med hjertat i handen till konungen, som vid denna tid satt till bords med sina hertigar och grefvar. Här utkramar han bloden, doppar hjertat i saltkaret på bordet, samt uppäter det i den bestörta samlingens åsyn. Ehuru han kanske går ett steg för långt, har konungen dock till en viss del rätt, när han utbrister:
"This is a devyl and no man,That has my stronge lyoun slawe,The herte out of hys body drawe.And has it eeten with good wylle."
Deremot tillmäter han sig något, som egentligen icke är hans verk, då han i anledning häraf säger:
"He may be callyd, be ryght skylle,Kyng i-crystenyd off most renoun.Stronge Richard Coer-de-Lyoun."
Romanen är naiv nog att glömma, att han ur Richards historiska tillnamn skapat berättelsen om lejonhjertat, icke tvertom.[108] När tillnamnetCoeur de Lionuppkommit, kunna vi icke afgöra, men det vissa är, att romanen icke behöfver större fingervisning af historien för att skapa en fiktion.
Denna kraftscen skall nu motsvara hvad i historien fortäljes om Richards imponerande uppträdande inför tyska riksförsamlingen, hvilket så väsendtligen bidrog att göra ett slut på hans nesliga fångenskap. Ur förskräckelsen, hvaraf konungen greps vid anblicken af sin fånges öfvermenskliga styrka och vilda lynne, söker dikten samma motiv. Man kan sålunda, med att här jemföra dem med hvarandra, inse huru omätligt underlägsen den sednare är den förra i motivering af händelsen ur karakteren.
Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen (v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken. Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning; i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.
Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria, eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och uttrycket — en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider — ökas, å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden. Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, —sit venia verbo, — ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet och accent efter behag och det stummaegöres ljudande eller icke. Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett, en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud and still," o.s.v.
Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender, åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.
Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" — en omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet af hans hjeltedater, — samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral, befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för sina riddare, att han och hans
"knightes off maynWole hastely wende thorwgh Alemayn.To speke with Modard the kyng.To wete why, and for what thyng,That he me in prisoun heelde,But he my tresore agayn yelde,That he off me took with falshede,I schal quyten hym hys mede."
Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott, medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette, till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe." Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:
"Hennes to the lond of Ynde,Better thenne [than they] schalt thou none fynde:For who soo has that on stone,Watyr ne schal hym drenche none;That othyr stone, who soo that bere.Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"
en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles, men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse, hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.
Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen, men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet, blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri. Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande, eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt, eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare, hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen, å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, — det är på denna väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt dymedelst tillintetgöra henne; — å andra sidan med tidens relikdyrkan och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas gudar,MahoundochTermagant,[111]Jubyter, Apollyonäro, näst Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power, Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard, som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro, att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och vinner så en lysande seger öfver Saladin.
Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form. Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna, än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk benämndtGriffouns, om en konungTankeraf det landetPoylesamt om hans sonRoger af Ceyle; när der förtäljes huru Philip af Fraunce, genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att Richard med största foglighet — en egenskap som vi tillförene anmärkt — sökte undvika strid, men ytterligare retad,
"was wroth and eager of mood,And began to stare as he were wode.The table with his foot he smoteThat it went on the earth fote-hote,"
men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och milda ord samt tillochmed, då Philyp
"gan to preachAnd bade Richard be hissoules leach,And the tresour yield again thanThat he had take of every man,"
högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit; så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre; blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien tillkommit.
Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte [grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem. Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga en manlig protest, med den påföljd att:
"The eyen twinkled of the emperour.And smiled as an evil traytour."
Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä, att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien, åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma sak.[114]
Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget "drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen stödd emot masten — en skildring som i lifligt och precisa detaljer påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] — kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger romanen:
"They rowede hard, and sungge ther too:With heuelow and rumbeloo,"
och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.
Vid inloppet i Acres hamn ger romanen Richard ett tillfälle att pröfva sin öfverlägsna styrka, hvilket historien försummat. Genom en kedja har hamnen i sju år varit spärrad, och den kristna belägringshären tillfölje deraf bragt i yttersta nöd. Richard låter styra sin galeja rakt emot kedjan, ställer sig sjelf i fören och afhugger den med ett slag af sin yxa. Landstigen, förtäljes honom af erkebiskopen af Pisa en ganska problematisk historia om de kristnas olyckor under belägringen, och om de ädle kämpar som dervid fallit, bland hvilka främst må nämnas "the emperour of Alemayne", som dock måtte varit någon annan än Richards gode vän Modard the Kyng. Han teknar hungersnöden så kraftigt, genom att uppräkna de enorma priserna på alla nödvändighetsvaror, att Richard "wepte with his eyen bothe", och omedelbarligen springer till häst. Så börjas belägringen af Acre (med v. 2871).
Dermed begynna äfven de ändlösa krigsföretag, belägringar eller drabbningar, som upptaga återstående delen af romanen; betydelselösa, utom i att, med hela den skildringens percision som är romanen egen, afbilda det romantiska stridssättet, samt i att visa djupet i det suveräna förakt och glödande hat, hvaraf den kristna verlden var intagen emot Saracenerna. Ännu vid Acre kan man följa den historiska tråden, som virar sig igenom diktens broderier. Vi erna dock icke uppehålla oss vid detaljerna. Förklaringsvis må endast tilläggas, att bland belägringsanstalterna de tretton skeppslasterna med bisvärmar intaga en vigtig plats, genom att inkastas i fästningen och plåga Saracenerna ända till ursinne, samt att styrkan i Richards anförarekonst låg i det kraftiga sätt, hvarpå han uppmuntrade t.ex. sin "minour", min-gräfvare, med en dyr ed att, ifall ej den yttersta vallen vore instörtad till middagstiden, "he scholde hym hew to peses [pieces] small".
Företrädesvis uppehåller sig romanen vid Richards sjukdom under belägringen af Acre. Som orsaker till sjukdomen angifvas arbetet på sjön, det vexlande klimatet, samt att Richard icke fann i det Heliga Landet någon mat eller dryck så närande för kroppen, som den han var van vid i "Yngelonde". Förgäfves samla sig vise män och läkare, både "Crystene and Sarezyn, for to loke hys uryn". Ingen hjelp stod derur att finnas, tills hela den kristna hären på sina knän natt och dag bådo:
"Fadyr, and Sone, and Holy Gost, — — —Geve Kyng Richard amendement".
Men i samma mon han tillfrisknade, återvände hans matlust. Han gripes af en oemotståndlig längtan efter svinkött. Sådan föda stod naturligtvis icke att fås i Judarnes gamla hemland. Men ingen af hans folk vågade säga honom det. Omsider hittar en gammal riddare på utväg. Han ger dem det rådet, att taga en ung och fet Saracen, slå ihjäl den tjufven, öppna och flå honom samt skyndsammeligen steka köttet. Han förutser att Richard efter så smaklig måltid skall, genom Guds hjelp och hans klokhet, snart blifva frisk och sund. Så sker; hednahunden slaktas, rostas och framsättes:
"Beffore Kyng Rychard karff a knyght;He eete faster than he karwe myght.The Kyng eet the flesh and gnew the bones,And drank wel afftyr, for the nones:And whenne he hadde eeten inowgh,Hys folk hem tarnyd away and lowgh.He lay stylle, and drowgh in hys arme;Hys chaumberlayn hym wrappyd warm."
Obegripligt styrkt af denna makalösa spis, till att tukta Saracenerna för deras kärlek till Mahound, stiger han upp och utför under af tapperhet, men känner vid återkomsten till lägret en synnerlig appetit efter hufvudet till det kreatur, han på morgonen med sådan framgång ätit. Man kan lätteligen föreställa sig hans omgifnings förskräckelse. Inga undflykter hjelpte. Kocken hotade han:
"So god me save,But I see the hed off that swynForsothe, thou schalt lesen thyn".
Darrande för sådana alternativer, framräckte kocken hufvudet. Måhända skulle den finaste menniskokännare till kammartjenare icke redt sig bättre i en så brydsam ställning. Oaktadt händelsen med lejonhjertat bordt gifva någon ledning, kunde denne här näppeligen ana till sin chevalereske herres sinnesstämning vid åsynen af anrättningen. Men hans fruktan var onödig, ty:
"The swarte vys when the Kyng seeth,Hys blacke berd, and whyte teeth,Hou hys lyppys grenned wyde:'What devyl is this?' the Kyng cryde:And gan to laugh as he wer wood.'What is Sarezynys flesch thus good?J and my folk schole eet moo (more)!'"
Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation. Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld, skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena, koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke (chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att äta.
"Every man sat stylle, and pokyd othir,They sayde: 'This is the develys brothir,That sles our men and thus them eetes'.In the erthe they wolde have crope."
Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe", skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända till sin Sawdon och stilla hansmelankolimed den underrättelsen, att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn. Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary" och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum, att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne: "Seynyors, tuez, tuez"!
I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v. 3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme Richard, "Goddys own palmère".
När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är, säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i 'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af naturlust — synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin — äro antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.
Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla, ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge. Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning, ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans härnadståg.
I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne, utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer, enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne, att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes, Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The beforgeven the fyrste gylt". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:
"sykerly, we schole be wrotheSwylke foyles yiff thou haunte,Sarezynes liff yiff thou graunte;"
Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."
Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen "turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan försiggått. Vår afsigt har icke varit att se tillhvad alltaf historisk verklighet i dikten qvarstår, utanpå hvad sätthon det gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif, men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin, deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde nedhuggas, och Richard då svarar:
"Fy! a debles! — — I am no traytourTo sloo men, whyle they slepe — —Be cler day upon the feeldes,They schal see cloven helmes and scheeldes."
Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många brutala.
Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser, huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan, att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig. Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "grunte his teeth and fast blewe"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard, att han "lay stylle anddrowgh in hys arme". Belägras en fästning, säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen. Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse, tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener, och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.
Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England. Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar, som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa, men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.
Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes fridfulla ändalyckt, samt det sedvanligaAmen, Explicit.
Anmärkningar.
[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, SharonTurner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or theTemplars yet dreamed of."
[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff. [3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.
[4] Sharon Turner, pg. 409.
[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard, pg. 245 not.
[6] Thierry, vol. II, pg. 399.
[7] Warton, vol. I, pg. 117, not j.
[8]Effoeminatos curia propellans, lucernarum usum noctibus in curia restituit, qvi fuerat tempore fratris intermissus. Man har mycket tvistat om meningen med detta återställande af facklornas bruk. I det sammanhang annalisten anför det synes dock klart, att det afsåg plägseden att efter qvälsvarden släcka facklorna till döljande af de vederstyggligaste utsväfningar. Lingard, vol. II, pg. 154. Jfr. James, Forest Days, ed. Tauchn. pg. 239.
[9] Undantag gör grefskapet Chester, hvilket egdes som domanialbesittning af Hugo de Avranches.
[10] "Knihts fiefs l. fees." Ehuru feodalförfattning icke kan sägas hafva funnits hos Anglosaxarne, funnos der dock krigarlän, i det soldater ex professo (knihts) hade dels af kronan, dels af enskildte — ty äfven dessa egde sina house-carles — mindre jordagods, gemenligen 5 stora plogland, i förläning emot skyldighet att göra krigstjenst. Dessa krigarlän blefvo grunden för jordens fördelning vid eröfringen.
[11] Thierry, vol. II, pgg. 32-35.
[12] Thierry, vol. III, pagg. 331, 2, ff., ur Johannes Bromtons krönika hos "Script. rer. Angl."
[13] Dens., pag. 280, enl. Gervasius Dorobernensis.
[14] Att detta verkligen hos dem var en bevekelsegrund, se Thierry, anf. del., pag. 9.
[15] Thierry, anf. st. pg. 331.
[16] Ad omnem sinistram suspicionem penitus amovendam, homagium atgue ligantiam patri suo facere omnibus modis instituerunt — Thierry, a. vol. pg. 324.
[17] Lingard pg. 426.
[18]Jeunebetydde på tidens skaldespråk ädel, nobel.
[19] Se framställningen om Henriks död hos Thierry.
[20] Således icke just af den rättskänsla Walter Scott, i sin roman "the Talisman", visserligen med fantasins rätt, låter Richard tillskrifta sig sjelf som motiv, i samtalet mellan honom och riddaren af Leoparden.
[21] Guillelmus Neubrig., anf. af Thierry, vol. IV, pg. 80.
[22] Hallam, vol. II., pg. 98.
[23] Jfr. hvad som förtäljes om konung Henriks framfart, Lingard, pg. 194. — Om biskopen sjunges i en gammal ballad:
He was left a vice-roy here,Who, like a potent emperor,Did proudly domineer.
Our Chronicles of him report,That commonly he rodeWith a thousand horse from court to court;Where he would make abode.
Ritson, Robin Hood, London 1885, vol. I, pg. 137.
[24] Dialogue de Scaccario, — "sic permixtæ sunt nationes, ut vix discerni possit hodie (de liberis loquor) qvis Anglicus qvis Normannus sit genere", etc. Hallam, vol. II, pg. 77.
[25] Se Thierry, vol. IV, pg. 76 ff.; Vi äro icke i tillfälle att bedömma huru grundad denna framställning må vara.
[26] "Rescriptum apostolicae sedis, qvo prohibimini regi proprio fenerari;" Thierry, anf. ur "Script. rer. Francic."
[27] Konsten att couchera lansen, så vigtig vid riddarestridesättet, är måhända en normandisk uppfinning. Se Turner, pgg. 78, 429.
[28] — ab illis famosis militibus, qvi a cycni nomine intitulabantur. Mathias Paris., anf, af Thierry, vol. II, p. 80.
[29] Hvartill kan slutas af det sätt, på hvilket Harald Godvinson af hert. Wilhelm dubbades. Jfr. Bulwer, ofvanciterade roman, vol. II, Pg. 93.
[30] Sådan konst räknar Snorre Sturleson (ed. Peringsköld, vol. I, pg. 311) bland andra kon. Olof Tryggwasons berömmelser, förtäljande att han kunde "lek at tremur handsöxum."
[31] Insignierna å sköldarna öfvergingo i XII:te årh. från personliga till familjevapen. Som sådant kan man anse äfven Tempelriddarnes: tvenne personer ridande på samma häst. Ivanhoe, pg. 85.
[32] Turner, 1, pg. 420.
[33] — — — An errant knight,He nor of castles, nor of land was lord.Houseless, he reap'd the harrest of the swordAnd now, not more on fame than profit bent,Rode with blythe heart unto the tournement;For cowardice he held a deadly sin,— — — — — — — — — — — —It seem'd that he, such pomp his train bewray'd,Had shap'd a goodly fortune by his blade.
Ur Parthenopex de Blois, anf. af Scott, i "Essay on Chivalry" (ProseWorks, Edinburgh 1847, pg. 515).
[34] Fauriel, Histoire de la poesie Provençale. Paris 1846, vol. I, passim.
[35] "Den håller jag för ädel, sjunger Bertrand de Born, hvars hus kostar mycket, och som gifver utan måtta." Fauriel, n. a. vol. 1. Pg. 494.
[36] Fauriel, anf. arb. vol. 1. 487 & 493.
[37] Den förtjenstfulle Sharon Turners. Han ser uti "Knight-errantry" en "popular and lucrative profession" och i "Knight-adventurers" en klass, än hvilken ingen "could be more valued or even useful", då den tvingade "the great to respect the voice of law and feel the punishment of offended justice." - A. a. pgg. 410, 411. — Märkeligt nog ser Scott (a. a. pg. 547) uti Bachelorskapet nära nog detsamma. — Fauriels åsigt, att chevaleriet afsigtligen frammanats af presterskapet, är en besynnerlig konstruktion. — A. a. Pg. 479.
[38] Vi känna hur vågadt detta uttryck är, men finna intet lämpligare.
[39] Hallam, a. a. vol. II, pg. 687. I södra Gallien synes i detta afseende större frisinthet hafva herrskat. Jfr. Fauriel, a. a. vol. I. pg. 515.
[40] Villemain, Tableau de la Littérature de moyen Age; Paris 1846, vol. I. pg. 250.
[41] Detta efter Bromton. En annan annalist förlägger händelsen till Richards död; hvilket dock af tid och omständigheter göres föga sannolikt: Se Michaud, pg. 427.
[42] "Englands första sjöseger." (Michaud). — Bland andra krigsförnödenheter, hvarmed detta skepp varit lastadt, omtalas grekisk eld, hvilken spelade en stor roll i den österländska försvarskonsten, samt "serpents", som dels anses för giftiga ormar, dels för ett slags brännbara piecer, att kastas in bland de belägrandes slung- och kastmachiner (petrariæ, mangonelli, balistæ), samt öfver stormtaken och murstegorna (kattorkallade).
[43] Enligt Bohadin, Saladins biograf. Förlusten uppges af Finisani, hvilken sjelf bivistade belägringen. På ett år skola 120 tusen lik blifvit begrafna. — Se Lingard, vol. II. pg. 457.
[44] Härpå är det som Scott i "The Talisman" grundar Stormästarns för Tempelorden och markisens af Montserrat handlingssätt; en framställning, som bär prägel af att vara väl stödd på forskning.
[45] Denna jemförelse är gjord redan af korstågets krönikeskrifvare, Gauthier Vinisauf. Se Michaud.
[46] En gammal krönikeskrifvares liknelse.
[47] Turner, Pg. 351.
[48] Vinisauf, som sammanställer honom med Anteus, Achilles, Alexander, Judas Maccabeus och Roland, säger: "caro tamquam ænea nullorum cedebat armorum generibus." Michaud, Pg. 509.
[49] Warton, vol. I. pg. 116 not 1.
[50] Turner, pg. 361. Jfr. Warton, vol. I. pg. 117.
[51] Sången finnes bevarad och är på provençaliska; vi anföra den här i en välgjord engl. imit. som ett prof på tidens lyrik:
Your beauty, lady fair,None views without delight;But still so cold an airNo passion can excite:Yet this I patient see,While all are shun'd like me.
No nymph my heart can woundIf favour she divide,And smiles on all aroundUnwilling to decide:I'd rather hatred bearThan love with others share.
Ur Percys "Reliques of ancient Poetry."
[52] Lingard, pg. 484.
[53] Anfördt af Turner, pg. 360.
[54] Lingard, Pg. 492. ff.
[55] Thierry, vol. IV, pg. 115. ff.
[56] Camden, Remains; anf. af Turner, pg. 361.
[57] Turner, pg. 360, 361.
[58] Villemain, a. a. vol. I. pg. 251.
[59] Att elfvor och feer hafva de celtiska folken att tacka för sin uppkomst, om ej till namn, åtminstone till gestalt, antager af Scott (Demonology and Witchcraft, Letter IV), ehuru han finner dem sednare bemängda med Skandinavernas dystrare dvergskapelser. — Jfr. om uppkomsten af dessa andeväsenden PricesPrefacetill 1824-års ed. af WartonsHistory, hvari han, emot W., förfäktar åsigten om desammas genuina opprinnelse, ehuru under skilda namn och med skild lokalfärg, hos Europas folk, antika som moderna.
[60] Synnerligen belysande för detta faktum är, hvad Fauriel anför om uppkomsten af romanerna om Guillaume Courtnez, vol. II. pg. 406. ff. — Scott utvecklar samma åsigt iEssay of Romance, pg. 557 ("Prose Works").
[61] Den i litterärt hänseende märkeligaste bland dessa ärOgier-le-Danois, hvilket sagostoff förmodeligen genom Frankernas andra invasion inkommit till Gallien från Tyskland, der det bearbetats i sammanhang med Niebelungensagorna, jemte hvilka det uppgår i den nordiska heroologin, der Ogier återfinnes i folkhjeltenHolger Danske. — Jamieson, "Popular heroic and romantic Ballads" Pg. 266. uti "Illustrations on Northern Antiqvities," Edinburgh 1814.
[62] Denna krönika, i tiden tillskrifven Carl d. Stores erkebiskop Turpin, är författad mellan 1:sta korståget och 1122, då den af påfven "sanktionerades till historisk autenticite." Bland bevisen för att sagorna omDouze-pairsäro af långt äldre datum, kan nämnas att bisk. Flodeard af Rheims omk. 960 omtalar dem i sin krönika. Warton, Dissert. Pg. XVI. — Ellis, Pg. 344.
[63] Viscber, Esthetik, erste Auflage, vol. II. pgg. 480, 481. "Der Ausdruck geht ueber sein begrenztes Organ unendlich hinaus."
[64] Dens., vol. III., Die Dichtkunst, § 877.
[65] Som undantag härifrån må nämnasla Charretteaf Chrestien de Troyes, der Guenevers befriande genom Lancelot utgör det begränsade ämnet, och der en motivering är synbar, i det hjeltens oförsiktighet att åka på en bondkärra och det vanrykte han dermed ådrager sig till en del är orsaken till hans missöden. Äfven romanen omLibius Disconius(Le beaux disconus) har en slags motiverad anlägning.
[66] "The fabulous knights of romance were so completely identified with those of real history, that graver historians qvote the actions of the former in illustration of, and as a corollary to, the events they narrate. Ex.g. Barbour." Scott, Ess. on Rom. pg. 568.
[67] Hvari bland annat förtäljes, huru Brutus härjade Aquitanien och sluteligen anlände till trakten af nuvarande Tours, "såsom Homerus intygar." Warton, vol. I., Pg. 128.
[68] Warton, vol. I. pg. 84.
[69] Se de la Rue, vol. I., pg. 105; Percy, a. a. "Essay on the ancient minstrels", Not. A. & C. — Ducange ger en annan härledning ifrån minister, hoftjensteman, då under Pipin d. Lille en minister skulle funnits som anförare för musiken.
[70] Vol. II., Pg. 516, Prices not.
[71] En blick i Heimskringla öfvertygar derom. Sigwatur, kon. Olaf den Heliges stallare, är ett exempel.
[72] De la Rue, vol. II., pg. 8.
[73] Warton, vol. I., pg. 11.
[74] Af gesta, gestes; deraf namnet gestours för sångarne sjelfva, hvardera äfven skrifna jestes, jestours: ursprunget till det engelska jest, gyckel i ord och åtbörder, hvarmed på engång antydes det mimiska i medeltidssångarens konst och det förfall hvari hon råkade.
[75] Enl. engelskt språkbruk benämnes det berättande medeltidsepos såväl som den moderna romanenromance(ifall Scotts definition får antas gällande, a. a. pg. 554; Johnsons är en annan). Samma begrepp betekna Tyskar och Fransmän med ordetroman, besparande namnetromanceför de mindre, mera lyriska, ofta sångbara styckena, som äfven i svenskan benämnasromanser. Då ett namn för medeltidens riddareberättelser, oss veterligen, icke är stadgadt, och roman som romans kan vara lika förvillande och lika klart, hafva vi godtyckligt beslutit oss för det förra; der vi icke kunnat undvika det.
[76] De la Rue, vol. I. pg. 145. ff.
[77] Thierry, vol. II, pg. 237.
[78] Percy, Essay on the ancient etc., Notes, vol. I. pg. LXXVI. — Jfr de la Rue, vol. I. Chapitre cinquième. Denne går dock uppenbarligen för långt i särskiljandet mellan medeltidssångarne ach diktarne.
[79] Warton, vol. I. pg. 80.
[80] Ej ens de la Rue, den ifrige förfäktaren af Normandernas prioritet, vågar fullt förneka Provençalerne försteget i denna art af lyrik; hvaremot han synes tillfullo bevisat, att hjeltesången (chanson de geste) samt de många slag af lyrik, hvilka, med olika namn, dels efter instrumentet som ackompagnerade, dels efter metern, kunna sammanfattas under ett gemensamt namn, sirventes, äro, om ock icke en tidigare, åtminstone en sjelfständig produkt hos Nordfransonerne. Se hans a. a. vol. I. Article troisième.
[81] Warton, vol. II, pg. 15, not i.
[82] Warton, vol. I. pg. 119. Märkeligt nog instämmer W. sjelf i dessa misstag, då han i noten (k) säger: "Richard the First performed great feats at the siege of Antioch in the Crusade. TheDuellumwas another of his exploits among the Saracens."
[83] Ellis, Specimens, Introduction to Richard Coeur-de-Lion. Warton (anf. st. samt pg. 143) antar tillochmed, att denna roman skulle innehållits redan i den storaliber romancis regis, om hvars beprydande piperolls för 1287 gifva upplysning. Hans kommentatorer förkasta dock hypotesen.
[84] Rob. af Gloucester intygar:
In romance of him ymade we it may find ywrite;
Rob. de Brunne säger:
He tellis in the romaunt, sen Acre wonnen wasHow God gaf hin fair chance at the bataile of Cayfas.Sithen at Japhet was slayn fauuelle his stedeThe romans tellis gret pas ther of his doubty dede o.s.v.
[85] Warton, vol. I, pg. 8-26.
[86] Detta är Scotts åsigt, som antages af Fauriel, a. a. vol. II. 28. 426, och understödes af Ellis, a. a. pgg. 36, 37. — Enligt denne skulle Thomas of Erceldoune hemtat Tristram-sagan direkte från brittiska lokal-traditioner, genom riket Strathclyde fortplantade på "The Scottish border", och der bearbetade af de skottska minstrelerne, hvarefter hon sedan öfvergått till truvererne. Denna åsigt vederlägger Price, (Warton, vol. I. pgg. 45-112), åtminstone hvad förf. i homas vidkommer. Deremot torde tiden för dess uppkomst icke kunna betviflas.
[87] Warton, vol. I. pg. 69.
[88] Dersammast. pgg. 36-42. Jfr. Ellis, anf. st.
[89]Hay, hay, the wythe swan, By Godis soule J am thy man. Warton, vol. II. pg. 32 n.a.
[90] "There is perhaps no one instance in which our early translators have ventured to alter any material circumstances in the story, which they undertook to give in English." Ellis, Specimens, Pg. 283.
[91] The Frensche men be covaytous;Fyghte they cunne with wurdes lowde,And telle, no man is her [their] pere;But, when they come to the myster [métier],And see men begynne strokes dele,Anon they ginne to turne her hele.
Richard Coer-de-Lion, v. v. 3823, 30-34.
[92] Jfr. Ellis, Introd. to Richard Coeur-de-Lion.
[93] Att Richard verkligen var så sysselsatt, då hert. Leopolds män öfverraskade honom, söker Ellis bevisa ur ett gammalt latinskt poem, hvilket 1196 öfverlemnats åt Henrik VI och är författadt af Petrus de Ebulo.
[94] I den förre af dessa igenkänner man måhända den unge furstJosselinaf Edessa, hvars sorgliga öde under ruinerna af hans stad icke kunnat uti sången försona hans tidigare hoglöshet. Den sednare är utan tvifvel markisen af Montserrat, hvilken, liksom till hämd för de beskylningar Richard för hans skald fick uppbära, i anglonorm. dikten bär anklagelse för förräderi.
[95] Ellis, pg. 285.
[96] Derom se Michaud, Pg. 210.
[97]Pouke, dåförtiden en af de manliga feerna; numera ett skogsrå.
[98] I Galicien finnes en kyrka, "los Angeles", om hvilken folket än i dag vet berätta, att den är uppbygd af englar, nedstigna från himmeln, hvilka som grundlägning medförde enbjelke från taket af Guds boning. Denna är af guld och så lång, att den sträcker sig under jorden flere mil till S:t Jago de Compostellas katedral. Ur Borrows "Bible in Spain."
[99] Notes upon "Richard Coer-de-Lion" hos Weber.
[100] Leopard.
[101] Denna färd gjordes ofta, t.ex. af Sir Bevis of Hamptoun.
[102] I romanerna om Merlin.
[103] I romanen om Guy of Warwick.
[104] "Allas, — he sayde in that stounde —With wrong am I brought to grounde;What myght my love doo to thee?A pore prisoner, as thou may see.This is that other day i-gonThat meete ne drynk ne hadde I non!"
[105] "And aftyr soper, in the evenyng,To my chaumbyr thou hym bryng,In tho atyr of a squyer:Myselff thenne schal kepe hym ther."
[106] "Rychard sayde: I undyrstandeThat wer agayn the lawe of lande,Away to wende withouten leve:The kyng ne woll I nought so greve.Off the lyoun ne geve I nought;Hym to sle now have I thought."
[107] Person; begagnas i denna tidens språk hvarken i föraktlig eller ironisk betydelse.
[108] Jfr. Percy. vol. III. pgg. 15. ff.
[109] Se Turner, kap, om Richard I.
[110] Att "Coloyne" är Cöln och "Marburette" är Marburg, kan väl antagas; men huru Carpentras i sydvestra Frankrike kunde ligga i vägen, är svårt att inse.
[111]Termagant l. Tervagaunte, troligast af det anglosax.ter, mycket … ochmagan, mäktig, urspr. ett germaniskt gudanamn, sedermera öfverflyttadt på Saracenernas Gud. Ännu qvarstår ordet i engl. språket. Percy, I. pg. 56.
[112] "Be the apostles twelve,Though thou be the devyl himselve,Thou schalt me serve at this nede!He that on the rood gan blede,And suffryd grymly woundes fyve,And sethen rose from deth to lyve,And boughte hankynd out off helleAnd, sithen, the fendes pousté gan felleAnd aftyr fleygh up into hevene,Now God, for hys names sevene,That is on [one] God in Trinité,In hys name I comaunde théThat thou serve me at wylle!"
[113] Ett ständigt återkommande Öknamn för Richard är "taylard", "tayled", hvars förklaring, om än det antages betyda "besvansad", dock är omöjlig att finna, då den normandiska riddaredrägten i sådan måtte icke skiljde sig från andra nationers.
[114] "Iratus vero imperator propter hunc sermonem, percussit eum cum cultello quem tenebat, et amputavit nasum ejus, qui consilium illud dederat. Post prandium, abiit ad regem Angliæ et adhesit illi." Weber, Notes, III. 354.
[115] Dromones, redan i Cod. Just. ett slags fartyg, af det grekiskadrómon.
[116] "A strong batayle ther began,Betwene the hethene men and tham,With swerdes, speres, dartes kene;Arwes and quarelles fleyght betewene,Also thykke, withouten stynt (stop),As hayl, afftyr thundyr dynt:And in the bykyr [battle] that was so hard,Into the drowmound come kyng Richard.Whenne he was comen in in haste,He dressyd his bak into the maste,With hys ax that he ovir-raughte,Hastely hys deth he caughte.Some he hytte on the bacyn,That he cleff hym to the chyn;And some to the gyrdyl stede,And some unto the schyppys brede;Some in the hals so hytte he,That hed and helm fleygh into the see:For non armour withstood his ax,No more than a knyff does in the wax."
[117] Dessa äro: "Surrey", "Egypte, that ryche thyng", "Damas", "Babyloune", "Arabye", "Cessoyne", "Affryke", "Bogye", "Alysaundryes lond", "grete Greece", dertill "mony ryche empyre", och "al Yude" ända till "Preter Ihons" distrikt.