Dessa, som nu sågo sin egen nyss ådagalagda tapperhet så fullkomligt härmad, hade blott ögon för reträtten, tills att en af dem, på närmare håll betraktande de flyendes general och träffande i honom en likhet, som snart skulle allmänt erkännas, sträckte ut sin hand, pekade, skrattade och skrek: "Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!"
"Och hela hans röfvarband!" ropade en annan, af hjärtat besannande identiteten.
"Låt oss knipa kanaljerna och arrestera dem!" skallade nu från alla sidor. Det behöfdes ej mer.
Med den häftighet, som åtföljer inspirationen,—och inspirerad var de nya ordningsmännernas ifver för nejdens säkerhet och fridstörarenas utrotande—glömde man hämnd och exercis och hastade fram mot röfvartruppen för att gripa hvemhelst man öfverkom.
Det var dock ingalunda så lätt verkställdt som ärnadt, och man såg sig snart tvungen att taga förståndet med i leken. Nu uppspanns en krigslist; ett hål öppnades i gärdet, som stötte till en annan mindre äng, och röfvarskaran ringades och drefs med försiktighet in på den trånga ängen, hvarest alla försök att undkomma sedermera blefvo fruktlösa. Sålunda såg man innan kort den ena efter den andra af den förföljda och förspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlösa våldsverkare, som väl aldrig plundrat någon annan vandringsman än bäcken eller någon annan bofast än tufvan, släpades nu, under förebråelser och hot af deras vakter, i ett svårt fängelse.
Redan var skocken till största delen inpackad i en lada och bevakad där; namn, för hvilka nejden i åratal bäfvat, hade man här sett spaka och handterliga som får; men en fanns kvar, som äfven nu i sin fyrbenta och fromma förklädning hotade att försvara sitt forna rykte; det var anföraren själf, den förfärlige Svarta Gustaf. Särskilda gånger hade man gjort försök att omringa honom; likaså ofta hade ringen blifvit bruten. Det fanns ingen bland de små sbirrerne med något anspråk på mod, som icke stått både på fot och hufvud för denna Mazarino; till och med vår lilla trumslagare hade varit framme och fått en stor bula instångad i sin mässingstrumma och en sur min i sitt glada anlete. Nu hade anfallen upphört, man hämtade andan och betraktade hvarandra. Sbirrerne hade dragit en linje framför ett hörn af ängen; Mazarino stod där inom, beredd till försvar.
"Ja, där står han nu!" sade en alnshög korporal till vår trumslagare och pekade med handen mot den fruktade vederparten.
"Ja, där står han!" svarade den tilltalade.
"Du är en stackare", anmärkte korporalen helt lugnt.
"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn.
"Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot och lät honom slippa undan?"
"Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall fångas med snara." Med dessa ord tycktes förtrytelsen ingifvit honom en idé, hvarigenom han på en gång ville taga hämnd på röfvaren och nedtysta korporalen. Han löste af sig sin trumma, tog det snöre, hvari han bar den, och gjorde en löpsnara.
Utan att växla vidare ord gick han härpå till det tilltäppta hålet i gärdesgården och öppnade det åter. Här fäste han nu snaran så försåtligt, att Svarta Gustaf, om han gjorde försök att komma igenom, nödvändigt på detta ställe skulle finna sin galge. Då detta var gjordt, kom han tillbaka, hängde sin trumma på en knapp i tröjan, tog käpparna, gick rakt fram mot sin fyrbenta fiende och gaf till en sådan sats hvirflar, att denne, ovan vid en dylik krigsmusik, behöft åtta fötter för att hinna undan något när så fort, som han tycktes önska.
Hittills hade de öfriga kamraterna blott varit åskådare af trumslagarens manövrer; men nu, då de sågo fienden stadd på full reträtt, föllo de till med ett härskri, såsom om det gällt att störta Jerikos murar.
Svarta Gustaf sprang icke mer, han flög, och detta tyvärr till sin egen olycka. Ty knappt hade han blifvit varse öppningen, genom hvilken han inkommit i detta trångmål, förrän han riktade sin kosa dit och störtade med full fart i snaran. De första af de eftersättande jägarena, som hoppade öfver gärdet, ibland dem vår käcke trumslagare, hunno se sin stolta fånges sista lifsryckningar; han var strypt.
Och nu nödgas vi gå litet tillbaka i tiden för att göra bekantskap med en man, hvars fruktade anblick snart skall öka förskräckelsen i detta tragiska uppträde.
Vi hafva redan tillförene haft tillfälle omnämna stadens hedervärda bagare, herr Gyllendeg, och ville önska blott, att han för läsaren vore lika bekant som för hvarje person på två, tre mils väg omkring hans skylt.
Herr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde år, och hans hår var grått af ålder, ej blott af mjöl. I fyratio år hade han varit bagare på orten, och han älskade att inblanda i sitt tal denna sin berömmelse. Folket påstod honom vara stenrik, och säkert var, att han icke saknat bröd. Aldrig kunde väl den julkusa, han i sin ungdom bakade som mästerstycke och i anledning hvaraf han trodde sig skapad till mycket mer än bagare i en småstad, aldrig kunde väl den i fyllighet, mjällhet och glans mäta sig med sin fader och upphofsman. Sitt goda hull, som i öfrigt var det mest imposanta i hans väsende, hade han småningom skaffat sig genom—"bekymmer och förargelser". Läsaren förvånas; men hans eget påstående var, att sådana utgjorde hans dagliga kost. Onekligt är, att de tjänade honom till retningsmedel för aptiten, och därför, så ofta han ville göra sig en rätt god måltid eller eljest kände olust och äckel, gick han på förhand ned i sin verkstad och tog sig en förargelse.
Nu på gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos honom; han kunde knappast lefva en timma utan att styrka sig med en förtret, och folket kallade honom trätgirig och knarrig, emedan han alltid, så ofta han kom öfver en dylik, plägade yttra sitt hjärtas tillfredsställelse medelst brummande och ovett. Några gånger om året bestodos honom ordenteliga förargelsekalas, då han aldrig underlät att verkligen berusa sig; sådana kalas gåfvo honom skolgossarna, då de trampade hans äng eller kastade på hans skylt.—Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar omnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi vilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg alltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så hårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta förbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender: tviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin stora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och ensam i världen.
Ungefär vid den tid, gossarna började sina arresteringar på ängen, slöt herr Gyllendeg sin middagslur och gick till sin verkstad. Han hade nu nog länge försmäktat af lugn för att längta till denna sin hälsoorts upplifvande strider. Också hörde man tydligt hans andedräkt svälla och såg hans näsborrar vidga sig, då han nalkades dörren. Man fann, att han kände lukten af någon harm.
"Gud bevare mig", sade han genast vid sitt inträde och fäste sitt öga på sin förnämsta och enda gesäll, en gammal piga i huset, "Gud bevare mig, Susanna, hvad du är sotig i ansiktet. Det ser ut, som du ej skulle handterat ugnen förr, människa. Hvad menar du folket skall säga? Herr Gyllendegs kringlor, säga de nu, äro gulare af russakor än af saffran, säga de,—bevare mig, fattiga man, för den landsplågan—snart skall det heta, att hans limpor äro brunare af Susannas fingrar än af sirap. Huru är det med skorporna? På landsvägen kommer jag med er till slut; ja, dit kommer jag för din efterlåtenhet, Susanna. Jäser skorpdegen, säger jag; man kan då akta mig värdig ett svar. Jäser den? Hvarför icke lika gärna bland isbitarna i stadskällarn? Jag får taga till tiggarstafven för din skull, människa. Så! Nu bränner du upp hela ugnen med knallar! Har du ej näsa, kreatur, att känna lukten af brändt?"
På denna punkt hade herr Gyllendeg redan nått en god ställning och började känna igen sig i sitt element, ungefär som den halfdöda fisken, då den en stund fått förfriska sig i vatten, småningom upplifvas och pröfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lämna liknelsen, just nu vändt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full simning befann han sig ännu på långt när icke.
Under allt detta fortsatte den gamla Susanna sitt arbete och gick sin väg fram utan ringaste tecken till störing eller förtrytelse. Tvärtom syntes hon med medvetslöst nöje förnimma sin herres och mästares närvaro, och såsom hon ansåg sina limpor först då äga full glans och gräddring, när de fått den sista strykningen med ägghvita och socker, så tycktes hon äfven hålla sina gärningar ofärdiga, ända till dess de af herr Gyllendeg lackerades med smädeord och klander. Det var väl af detta skäl, hon icke svarade ett ord på mästarens kommentarier, hvilka han fortsatte oafbrutet i samma riktning, men blott med stigande kraft.
"Bah", fortfor han, "här är sand i rågmjölet, så att det kan fila fingrarna af en. Du har sutit öfver mälden, Susanna, och tiger och säger ej till därom. Mättat har jag människor i fyratio år, men ännu har ingen sagt, att jag gifvit honom sten att äta i stället för bröd. Och här är os inne."—Nu höjde han näsan upp och vädrade med kännaremin.—"Du har skjutit os här, odjur, och vill taga lifvet af dig själf och andra. Jag törs sällan komma in i min verkstad mer; harm och förtret möta mig, hvart jag skådar omkring mig här. Och den där smulan hvetemjöl har du tagit in att värmas? Det blir en deg däraf att mätta dina kattor med, men ingen annan. Jag har gått i kyrkan och bedt vår Herre upplysa dig, ugnsskrapa; men du har ditt eget hufvud—bevare mig Gud, här är ett os, att det ordentligt susar i mina öron. Jag ser saffranskringlorna ligga här ännu; har ingen varit efter dem från prästgården, Susanna? Jag kan dock aktas värdig ett svar."——
Här blef han afbruten af en gäll mässingsstämma, spelad af den gamla vallgumman, som redan en stund obemärkt stått vid dörren och väntat att få falla in.
"Visst har någon varit efter dem, och det är jag själf", sade hon, "men hvem får här ett ord med? Gud bevare mig, aldrig har jag förr varit osynlig, och icke är jag bland blinda heller. Väl har jag sett mycket i världen, men ingenstädes ett sådant regemente, som det ni för, herr Gyllendeg. Ni borde dock frukta Gud, och världslig höghet är ej evig."
Nu lät hon narra sig af sitt fromma sinne att draga en suck och snyfta några gånger, hvarför herr Gyllendeg, som jämt hunnit sansa sig för hennes närvaro, ehuru icke för hennes uppbyggliga föreställningar, fick ordet och fortsatte efter en lätt nickning:
"Så, så, ni är här efter kringlorna, mor, och orkar allt lefva ännu i er uselhet! Ja, ja, sorg och bekymmer räcka till, mor,—Sanna, fördärfliga sprakved, nu släpper du ut all värma igen!—jag ville säga, mor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost, och slutet på allt blir tiggarstafven."
"Häda icke, herr Gyllendeg", vidtog gumman åter, "det är ogudaktigt af er att tala så. Har icke vår Herre gifvit er nog af denna världens rikedom och storhet, fyllt era lårar och låtit er nära bli rådman i staden? Hvad skulle han väl mer göra sin vingård? Men ni bär vilddrufvor, herr Gyllendeg, jag är äldre än ni, jag, och jag kan säga, att ni talar som en dåre."
Herr Gyllendeg, som fruktade att länge utgöra text för hennes predikan, kanske äfven tyckte sig äga en rättvis sak, tog en kringla, vägde den i sin hand och sade med en ton emellan förtrytelse och klagan: "Hvem talar som en dåre? Ni vet icke, hvad en sådan kringla kostar mig själf, mor, ni vet det icke. Tror ni, att det snögar hvetemjöl i våra dagar eller att saffran växer bland väpplingen på min äng, den Gud må förskona för våra plågoris."
"Tror jag det, herr Gyllendeg", inföll den gamla med ett ljud i rösten, som tydligen röjde hennes glädje öfver det lämpeliga tillfälle hon fick att komma fram med sin länge och mödosamt tillbakahållna nyhet, "tror jag, att saffran växer på er äng? Jag har ej sett saffran växa på fredade ängar, mycket mindre—men jag vet, hvad jag vet, det kommer nogsamt fram i sinom tid, herr Gyllendeg."—Här tog hon upp ur sin kjolsäck en snusdosa af koppar och tog sig långsamt en pris, hvarpå hon så illparigt, som hennes svaga ögon medgåfvo, blickade på herr Gyllendeg och fortfor: "Saffran! Tacka Gud, om det blir en usel grässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu släppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer."
"Hvilka kalfvar?" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron.
"Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen ser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen."
"Tviskinn och brända bullor! Ni talar icke sanning, mor!" skrek herrGyllendeg i yttersta förbittring.
"Jag tar ingen betalning för mina ord, herr Gyllendeg, och vill ni icke tro mig, kan ni låta bli; jag har också ingen skada lidit; hytte jag åt pojkarna, så hytte en åt mig tillbaka, därmed är det kvitt, och Gud välsigne barnen, de behöfva ha sin glädje, också de; det är en rik mans äng, som går till kost."
"Sanna", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lämpa sina ord till det föregående, "håll vakt om hus och gård, skrapkaka, så att du icke bränner upp oss och hela staden på köpet, medan jag är borta,—hör du mig, frågar jag.—Släpp icke dina kattor in i boden, säger jag, det är en lögn, att det finns råttor där; det är dina kattor, som gnaga på brödet där, dina kattor, sotlubba, säger jag. Hvar är mitt spanska rör? Tviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!"
Sålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet och vrede, ut till sin äng.
Äfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och infunnit sig som åskådare. Emellan de båda i krigstillstånd varande regementena hade den gemensamma vådan tillvägabragt ett stillestånd, och gardister och jägare, blandade fredligt med hvarandra, omgåfvo i stojande oro den fallna.
Den lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest öppna och renskrifna anlete var nu på ett bedröfligt sätt öfverkorsadt med streck och rynkor. Ett ögonblick höll han sin döda fånge i hornen, skakade och drog af alla krafter, ett annat tog han sin trumpinne, vände grofva ändan till och slog. Vid allt detta grät han och trätte i växling, antingen han misströstade vid ett felslaget försök eller med harm och hopp grep till ett nytt.
Så stodo sakerna på ängen, och i denna sysselsättning var vår lilla kund stadd, då en växande hviskning: "Herr Gyllendeg, herr Gyllendeg!" slog hans öra med skräck och förkunnade ankomsten af den, som minst af alla människor var efterlängtad vid detta tillfälle.
Och herr Gyllendeg stod framför den bestörta skaran, svettig, flämtande och nästan mållös af vrede. Genom en instinktlik rådighet, i hopp att kunna dölja hela affären med fårahjorden, hade gossarna, i samma ögonblick herr Gyllendeg kom öfver dem, slutit en ogenomskådlig krets kring trumslagaren och stodo nu beredda att med all möjlig ångerfullhet och ödmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftåg, sen de först skaffat trumslagaren tid att gömma den döda. Till jägarenes ära vare det sagdt, att sköldborgen nästan ensamt slöts af dem; gardisterna, såsom mindre delaktige i mordet och vådan, hade retirerat åt skilda håll, och endast några få af dem dröjde kvar i grannskapet. Det var också mot den täta massan af de små jägarena herr Gyllendeg riktade sitt anfall.
På de första utfallen, då herr Gyllendeg ändteligen kom till ord, svarade de beklämda bytingarna blott med att taga af sig mössorna, en höflighetsbetygelse, som väl aldrig utfallit, om ej nöden varit ytterlig och stor. Först då, när man märkte, att ett längre tigande nödvändigt skulle egga mer än lugna herr Gyllendeg, skred man till ord, hvarvid en af gossarna någorlunda frimodigt förklarade, att han och hans kamrater sett pastorns stora hund gå lös vid tullen och därför skyndat att hjälpa herr Gyllendegs får; dock ville de snart förfoga sig bort igen.
Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst. "Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I skolen bli möra som knäckebröd."
"Blif icke ond på oss, herr Gyllendeg", svarade gossarnas ordförande, "vi skola nog hjälpa att söka dem. De sluppo ut genom grinden på landsvägen."
"Så laga er efter dem, odjur!" ropade, gubben och lyfte sin käpp.
"Vi skola gå, vi skola gå, blott herr Gyllendeg går först", sade i förskräckelsen gossarna, som ej vågade bryta kretsen inför hans ögon.
"Tviskinn och brända bullor, skall jag bli bortvisad från min egen äng af sådana yrfän", skrek gubben och bröt med sitt spanska rör, lyftadt till hugg, in på kretsen, hvars ledamöter i ögonblicket skingrade sig såsom agnar för en storm.
Men herr Gyllendeg hade i sin ifver tagit för sträng fart och hade kunnat bryta armar och ben af sig, ty det lyckades honom ej bättre, än att han snafvade öfver trumslagare och gumse på en gång och föll som en gran i skogen med dån till marken. Fruktlöst var den lilla trumslagarens försök att hinna reda sig ut undan massorna af den fallnes ben, under hvilka han olyckligtvis blef liggande. Herr Gyllendeg kände icke förr förmåga att röra sina lemmar, än han brukade dem med en drunknandes ifver att gripa alla de föremål, han kunde nå. Sålunda blefvo vår lilla kund och hans olyckliga motståndare nästan på en gång fattade af hans järnhänder, och i detsamma jämkade sig herr Gyllendeg upp för att börja sin dom. Med fåret i hans högra hand var ingen fara; så mycket värre till var den arma gossen i hans vänstra. Och uppriktigt sagdt, herr Gyllendeg såg förfärlig ut, medtagen af sitt fall, skakad af det oväntade skådespel, som nu stod för hans öga, och brinnande af begär att straffa den våldsverkare, han höll gripen och hvilken han föreställde sig varit skamlös nog, så liten han var, att nästan under hans ögon ligga och slakta hans bästa gumse.
Vår lilla trumslagare syntes ohjälpligt förlorad, utan utväg i att fly och föga mer än hälften så lång som det spanska rör, hvarmed han hotades. En allmän och innerlig oro rådde på hela ängen. Skulle den lilla kamraten lämnas åt sitt öde och öfverges i nödens stund? Eller i annat fall huru ge honom bistånd?—Handkraft förmådde intet, list, hvar skulle den hittas så hastigt?——Det första slaget föll redan.
Bland gossarna fanns en yngling af det slags människor, naturen stundom framkallar för att liksom i en sammanfattning visa alla de krafter förenade, hvilka den eljest låter leka spridda hos en mängd individer; en yngling, som nästan buren på händerna af sina kamrater lät dem i sig som i en spegel skåda alla de känslor, passioner, åsikter, som hos dem voro i rörelse. Glad som en dag, ungdomlig, djärf, elak, stundom vek och öppen, stundom obeveklig och slug, den främsta i faran och trogen i alla skiften, var han ett ideal för gossarna och ärnad att vara det för andra samfund i lifvet än deras. Denne yngling, som vi vilja kalla generalen, emedan han vid exercisen innehade denna rang, vågade försöket att rädda den olyckliga trumslagaren.
Djupt rodnande af harm och ängslan, då han såg det första slaget drabba den lilla kamraten, sprang han fram mot herr Gyllendeg med samma rådighet, hvarmed fågeln, då den ser sina ungar i fara, flaxar för jägarens fötter och vill leda honom från dem. Redan innan det andra slaget hann måttas, var följande samtal å bane:
"Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!"
"Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herrGyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.
"Hvarför skall ni tacka honom?" fortfor i ögonblicket befriaren, ser ni då icke, herr Gyllendeg, hvem som ligger där?"—härvid pekade han med allvarlig min på den döda gumsen.
"Jag arme, fattige man", utbrast herr Gyllendeg, som ovillkorligt fäste sin blick på det utvista föremålet, "där ligger nu det sköna kreaturet, ovärdigt handteradt och medfaret af dessa vilddjur."
"Ömka honom icke, herr Gyllendeg", fortfor den andre och försökte att genom chock på chock förvirra sin fiende, "ömka honom icke, det är den största röfvare och tjuf, som funnits på hela orten."
"Förtviflade skälm! När har han stulit, och när har han röfvat?" skrek herr Gyllendeg och höjde redan sin käpp mot generalen, nära att glömma trumslagaren.
"Det var detta, som väntats. Kom, herr Gyllendeg", ropade nu befriaren och trädde så nära, att han nästan rörde vid sin farliga motståndares käpp, "kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brända bullor! Det är bättre, att ni hjälper oss fängsla dem, än att ni står här och gör ingenting."
Längre bibehöll herr Gyllendeg icke sin besinning. I fullt raseri måttande ett förfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, släppte han den, som han redan hade fast; och vår lilla trumslagare, som i ögonblicket visste begagna sig af denna frihet, rände af åt sidan som en raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet.
Inom några minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och öfverfull af förargelse på sin äng.
I förra delen af denna berättelse hafva vi försökt måla den olyckliga tilldragelsen på herr Gyllendegs äng, som satte honom i split med skolgossarna, och äfven försökt visa, huru dessa förstodo att för tillfället rädda sig undan de faror, hvarmed den vördige borgarens spanska rör hotade dem.
Man må dock icke föreställa sig, att gossarna voro nog blinda att icke se på förhand vådor, svårare än de öfverståndna, mer och mer skocka sig öfver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att låga. Därför försöktes allt för att blidka densamma i tid och förekomma det besök, man var öfvertygad om att herr Gyllendeg följande dag skulle göra i skolan.
Parlamentärer gingo mellan de båda krigförande makterna ända in på sena aftonen; själfva den gamla Susanna vanns af gossarna och brukades i ministeriell väg att underhandla om dräglig förlikning. Allt var förgäfves. Man erbjöd herr Gyllendeg dubbelt skadestånd för hvad han förlorat, man bad och lofvade bättring; men nej! Herr Gyllendeg "ville låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur och stadens plågoris."
Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag. Den ena läraren efter den andra inträdde i det stora skolrummet och tog gravitetiskt plats hvar i sin klass. Den gråhåriga rektorn höll redan en demonstration öfver satserna iSyntaxis ornata, och de öfrige lärarene ackompanjerade med egna behagliga melodier. Det gamla skoluret hade stått öfver natten och nu åter börjat gå, gnisslande af ålderdom i alla kuggar.
Emellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän spänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att höja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i sekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina "oduglingar", att Gud och ingen annan hade skapat honom.
Ingenting ville hjälpa. För hvarje rörelse i dörren flögo alla ögon dit, man svarade uppåt väggarne, stammade och tog tillbaka. Lärarena blefvo otåliga; den ena efter den andra började i applikatur-toner sjunga om lättjan, smällarna och klubban, och refrängen på hvarje vers blef alltid klatsch och aj, aj! Då inträdde herr Gyllendeg.
En förklarad glädje lyste i den vördige borgarens anlete, då han nu öfversåg fältet för sina många segrar, och den stolta hållning, hvarmed han denna gång gick sin synnerligt stora och vissa triumf till mötes, gjorde, att till och med hans gamla, gråa galafrack satt bättre, än den sutit på hans kropp sen femton år.
Gossarna suto röda i synen och sågo oroligt ned i sina böcker, en dof stillhet rådde i hela skolrummet; men herr Gyllendeg steg gravitetiskt fram till rektorns bord och tog ordet:
"Gud bevare mig, fattige man", sade han efter några hm! hm! och retirerade sålunda till vanligare och lättare fraser, än han först ärnat bruka, "hm! hm! jag är människa, jag också. Jag menar, herr rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det säger jag."
Efter denna vidunderliga ingress, hvars förborgade mening rektorn dock bättre än någon annan människa på jorden af vana kunde gissa sig till, höll herr Gyllendeg upp, väntande att se effekten.
Den uteblef också icke. "Säg ut, herr Gyllendeg", skrek rektorn, i det han steg upp och stötte sin käpp i golfvet, "säg ut och nämn mig hvad och hvem; så sant Herren lefver, stryk skall icke sparas."
"I fyratio år har jag varit borgare i staden", fortfor herr Gyllendeg, som icke så snart hann reda sig ur sina egna tankars hvirfvel, "kunde också hafva dugat till bättre. I skola har jag ej blifvit hållen och påkostad som mången annan; fattig och ensam i världen har jag varit, säger jag, och har blifvit människa ändå. Stulit har jag icke, ej heller ljugit eller brukat falskt mått och vikt.——Drag icke munnen i grin, munsjör där i hörnet; jag talar, som jag är lärd, och vi hafva icke sett alla dagars ända ännu."
"Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er", sade rektorn, i det han för gossarnes räkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans ämbetskäpp, "säg till, om någon gått er på äran; det skall kosta honom en stut, så sant Herren lefver."
"Hvad har jag med äran att göra", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver att vara missförstådd; "tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt, hvad skollagen lofvar den, som stryper andras får."
Denna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar, hade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod en lång stund förbryllad och stottrade några obegripliga ord, innan han kunde samla sig till den förklaring, att lagen i sådant fall lofvade ingenting; men att han vore färdig att göra en paragraf beträffande fårdråp för nu och evärdliga tider, som kunde inskrifvas i interfolierna i 1721 års skolförordning. "Och", tillade han med stor myndighet, "har någon af skolgossarna, eho det vara må, strypt edra får, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, så visa mig våldsverkarn; så sant Herren lefver, på hans rygg skall jag nöta ut ett ris, om jag skulle nödgas bestå det af guldtråd."
Nu uppsteg vår general, skyndande att förebygga, hvad som nödvändigt försvårat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika i beråd att rycka skulden till sig allena och icke låta den hvälfva sig på flere. Att slippa saken för bättre köp, än rektorns hot tycktes bestämma, hoppades han med all tillförsikt; dessutom visste han med sig själf, att han, om någon annan, skulle kunna vända allt till det bästa, emedan han var en af den gamles favoriter. Han började därför sin apologi med tämmelig frimodighet, förklarade sig vara den, som fört gossarna ut på herr Gyllendegs äng, och beskref, tvärtemot kamraternas väntan, med försvarlig sanning tilldragelserna där. Därefter utförde han sitt försvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr Gyllendegs äng skulle taga skada så sent på hösten; "dessutom", fortfor han, "har jag velat gifva dubbel betalning för fåret, som jag af olycka och icke af afsikt kom att döda."
"Har han bjudit er dubbelt skadestånd, herr Gyllendeg?" frågade rektorn.
"Tro honom icke", svarade denne, "det är väl sant, hvad han säger; men han är mera slipad än vi båda tillsamman."
"Väg edra ord, herr Gyllendeg", sade rektorn något stött, "jag är icke något barn, ser ni, och har handterat en sak förr. Rannsakning, herr Gyllendeg, rannsakning först och stryk sen.——Du hade väl",—här vände han sig till vår general,—"du hade väl hjälp af andra vid strypningen, eller huru, dansmästare?"
"Hvem skulle hafva bistått mig vid strypningen, då det icke var min mening att strypa utan fånga? Tvärtom skyndade alla att hjälpa fåret, fast hjälpen ändå kom för sent."
"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som en hal ål."
"Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada taga. Hvad ersättningen beträffar, skall den gå ut på mitt ansvar; för öfrigt synes mig saken sådan, att fråga icke kan bli vid detta tillfälle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog på hvardera tassen."
Herr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara nöjd med ett sådant utslag. Men den sakfällde själf tycktes icke utan förvåning höra denna sin dom. Väl var man van vid en ganska variabel och kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast tecken till någon ordning. "Straffa mig icke för min olycka, herr rektor", sade han bevekligt; "det är nog tungt för mig att nödgas betala skadan redan." Vidare fick han icke säga.
"Håll upp, håll upp, munsjör", afbröt honom herr Gyllendeg, som fruktade för hvart ord, vederparten fick tillfälle att framföra, "jag säger, att han går som en rök ur ugnen, bara det blir hett å färde. Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss själfva, innan han slutar."
"Så sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm.
Ödet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes. Vår lilla kund var nämligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa långa tal och hade föga tid och håg att hålla reda på siffror nu, då hans vän och beskyddare befann sig i en så svår våda. Stora svettpärlor trängde fram i hans panna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spände han sina öron för att uppsnappa ett eller annat ord af förhöret där uppe.
Läraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr Gyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till och hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter till sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina drömmar. Ändteligen tycktes han dock hafva fått en nöjaktig upplysning i tvistefrågan, ty han samlade sig åter och fäste sitt öga på taflan.
"Obegripligt", skrek han nästan i detsamma, "obegripligt! Du kommer ju ej ur en fläck. Har du glömt din tabula, mästare? Säg mig, hvad är två gånger nio?"
"Aderton!" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke vid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver.
"Aderton", ropade läraren i stigande ifver "blir det då intet vidare, du petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?"
Men just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första slaget i rektorns klass. Handen började darra på vår lilla kund, då han hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen, med själen i sin hand, gerad upp till rektorn.
"Slå honom icke", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland snyftningarna, "han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut snaran." Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn själf.
Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för närvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa rektorns uppmärksamhet. "Bevare mig, fattige man", sade han med förtjusning, "här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta blott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din tur."
Med dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som bevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann sluta tjoget.
Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som denne snart befanns villig att tilldela honom.
Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu. Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade. Själfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af kringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick tillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne knuten. Också låg han i hettan så tungt på handen, då han sedermera efter några få frågor fick fortsätta räkningen, att kritskärfvor yrde kring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut förr än räkningen. Det syntes, att alla tänkte på hämnd.
Det blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst icke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande ord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr Gyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om densamma och om honom. Icke heller behöfver man omnämna de debatter och planer, som föreföllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag under generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att uppfinna medel till hämnd, en sammankomst i öfrigt så tyst, så sluten och hemlighetsfull, att endast bepröfvade, pålitliga kamrater och af de små blott vår lilla trumslagare för hans synnerliga brukbarhet och välförhållande fingo bivista densamma. Vi kunna förbigå allt detta och fästa oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det ändteligen blifvit behörigt kläckt och färdigt, gick ut på ingenting mindre än att öfverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvåda i hans eget hus, jaga honom upp ur hans sötaste sömn och sedan begagna de fördelar, villervallan, förskräckelsen och natten kunde gifva vid handen.
Tvenne omständigheter komma dock härvid i särdeles öfvervägande. För att kunna ge tillbörligt lif åt simulakern borde man slippa in i herr Gyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, då man visste, att den gamla Susanna hvarje kväll med "tviskinn och brända bullor" tillhölls att stänga både port och farstudörr.
Den andra omständigheten gaf än mera bryderi. Väl trodde man det bli roligt nog att få den gamle bagaren uppväckt och uppskrämd; men hela hans straff skulle dock bli blott en sömnlös natt. För att ge saken större både vikt och allmännelighet borde man få om händer nyckeln till klockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klämtning. Sålunda, mente man, skulle händelsen bli fullständig, i det att man finge stadens hela folkström ledd öfver herr Gyllendeg och hans hus samt möjligtvis, vid den allmänna forskningen efter elden, äfven kunde beveka gatpojkarna att företaga sina undersökningar i själfva bagarboden. Korteligen, man förutsåg en oändlighet af glada upptåg, om man blott kunde komma åt den omtalta nyckeln; men detta om var en svår bom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans respektabla väktare, som var ingen annan än herr Gyllendeg själf.
Flere förslag uppgåfvos och förkastades; det rimligaste var att försöka snatta sig till nyckeln; men om man än hoppades kunna insmyga sig, herr Gyllendeg ovetande, i hans hushållskammare och där för en sekund förvända ögonen på den gamla Susanna, blef det dock en omöjlighet att åtkomma alla nycklar, som voro i hennes vård; och hvem fanns, som kände den rätta? Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa sig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den riksvårdande öfverläggningen.
Såsom en amatör af tonkonsten, särdeles den bullrande, hade han väl tusende och en gång varit uppe i klockstapeln för att höra på ringningen eller vid särdeles lycka få trampa den minsta klockan själf, och han kände därför, såsom han själf androg saken, klockstapelnyckeln bättre än sin egen trumkäpp och kunde skilja den från kyrknyckeln, fast båda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad den saken beträffade, att hämta den från herr Gyllendeg, förklarade han, att han gärna ville beskrifva nyckeln för hvem som helst eller måla den med sot, så likt han kunde, allenast han slapp att själf skickas på den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han än, mente han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att frukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu för närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i underhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och ässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland dem, som sist hann in genom farstudörren.
De föreställningar och bevekande skäl, hvarmed det lyckades kamraterna att häfva dessa den lilla trumslagarens betänkligheter, omnämner historien icke; men visst är, att vår lilla kund samma afton klockan nio, eller den tid, då herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i världen, plägade stänga sin port och gå till hvila, befann sig helt allena på den kolmörka gatan i ingen annan afsikt än att smuggla sig in i den värdige kyrkoväktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till klockstapeln.
Icke utan rysning tänkte han då och då under färden på vanskligheten af sitt företag och beskyllde sig flere gånger i sitt sinne för enfald, då han kunnat låta öfvertala sig till ett slikt värf. Under allt detta drog han sig omväxlande till minnes de instruktioner, han fått, och de råd, han borde följa för att vinna sitt ändamål. Hans själ var i en besynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och af alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig själf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors öfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af hans vida och goda fårskinnströja.
"Är jag slug eller galen", sade han i sitt sinne, "då jag ej vänder om, utan går på ännu? Hu! Det är kallt i afton och så mörkt, att ej en stjärna lyser. Öfver planket slipper jag in på herr Gyllendegs gård, fast han har porten stängd; jag vet, hvar jag hoppade öfver i fjol. Det är icke säkert på hans gård, där går en tomt nattetid. Folket säger, att han ej tål barn, som äro yngre än tio år, för det att alla Sannas kattor jama och skrika, utom den äldsta, som är tio år och ligger inne på hennes säng för fetma. Råkar jag i tomtens händer, så lär han vrida hufvudet omkring på mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio år eller ej? Kanske jag går på det elfte, eller om jag kanhända redan är äldre; jag har varit dum, då jag ej lagt det på minnet. Men det är ej natt ännu, fast det är mörkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio. Herr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige man', inga 'tviskinn och brända bullor!' Om man endast kunde få honom ut på gatan, sådan han kommer ur sängen. Min ena hand svider och är svullen; de första tio slog han, så att han tröttnade. Det går underligt till i skolan på senare tider. Endera af oss var skyldig, men icke bägge! Nyckeln skall jag ha, om den hängde på Sannas enda tand. Hu! Där strök någon förbi mig i mörkret. Huru skall jag slippa in i hushållskammaren, där nycklarna äro? Låt se: släpp in mig, jungfru Sanna; jag vill köpa saffranskringlor! 'Hvem är du?' frågar hon. Det är jag. 'Ja du, vildbasare, kommer du åter med pastorns stora hund!' skriker Sanna och tar dammborsten.—Åh, jag är galn, som icke vänder om! Men hvem skall hämta oss nyckeln? Kanske får jag Sanna spak. Hon har många gånger varit mera ond på mig än nu och har ändå snart blifvit god igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nära farstudörren; närmare stannar jag ej, sen jag klappat på. Men om han kommer? Åh! Då blir det att röra fötterna, och ingenting uträttas. Hela upptåget är dumt; en annan hade kunnat försöka på. Fy, planket är kallt som is"——med dessa ord gjorde han ett skutt och svängde sig öfver herr Gyllendegs staket in på hans gård.
Vår lilla kund hade icke förr kommit in på gården och hunnit kasta en blick öfver terrängen, än han fann omöjligheten af att gå till väga enligt de föreskrifter, han fått af sina förmän och gynnare hos generalen. Enligt dessa borde han nämligen, såsom läsaren äfven till någon del kunnat finna af hans soliloqvium, under förevändning att köpa kringlor söka att slippa in i jungfru Susannas helgedom, hushållskammaren, kapitulera med henne och bilägga forna stridiga punkter, såvidt möjligt vore, och, då hon försonad begett sig till den tillgränsande boden att hämta brödet, kuppa klockstapelnyckeln och gömma den i barmen af sin fårskinnströja. Förslaget hade visat sig ganska utförbart i teorien; men nu, då vår lilla kund stod vid praxis, studsade han redan vid den första punkten. Huru skulle han slippa in?
I kammaren närmast farstun på ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade ljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Vår lilla kund, som smög sig försiktigt upp bakom rutan för att rekognoscera, såg, att den gamle hade framför sig sin bönebok och med andakt begrundade en bön däri, som börjades: "Uti Sveriges rikes bank". Att ett enda slag på farstugudörren skulle störa honom, fann den lilla observatorn lätt. Däremot såg han, då han straxt därpå steg upp på fönstret till hushållskammaren, den gamla sysselsatt med knådning och i en sådan ifver, att han för hvarje tag tydligt hörde klatsarne af degen. Huru skulle hon kunna förnimma någon saktare klappning, äfven om hushållskammaren stött till farstun och köket icke varit emellan!
Vår lilla vän steg åter ned från sitt observatorium, synnerligen missnöjd och rådlös. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fönster syntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand låg arbetsamt bakom örat, liksom för att räfsa tillsamman allt, hvad där kunde finnas af fintlighet och förslager. Ingenting ville hjälpa.
"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog går det",—jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man.' Gå sedan in den, som vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu! Jag borde gå; min hand börjar också värka i kölden.—Vänta, herr Gyllendeg, er betalning kommer nog! Huru skall jag få nyckeln blott?
Med dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig ned på en trappa af stegen utanför Sannas fönster och föll snart i ett tyst eftersinnande. Oförmodadt sprang han upp, såsom om han sluppit en stor börda, smög sig tätt under fönstret, drog sig tillsamman, så att hans anlete nästan vidrörde marken och framgnällde i denna positur ett klagande miau, tillräckligt naturligt för att i ögonblicket få gensvar från en af Sannas pensionärer där inne.
Efter detta lyckliga förebud höll han sig tyst och lyssnade. Klappningen i degen hade afstannat, det hördes icke ett ljud. Han slöt till att den gamla Susanna hade sina öron uppe, och han uraktlät icke att begagna denna fördel. För andra gången försökte han sin virtuositet i kattmusik, och detta med om möjligt än större framgång, ty två, om ej tre olika stämmor återljödo i ackorder från Sannas kammare.
Nu smög han sig några steg längre bort och såg upp. Den gamla jungfruns runda anlete var redan synligt i fönstret. Hon stod där med oro målad i hvarje drag och försökte med sina degiga händer undanstänga ljusskenet för att kunna se ut på gården. Vår lilla kund spratt i hjärtat af glädje, då han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgång och för att sätta kronan på sitt verk, lutade han sig åter ned och klämde för tredje gången fram ett miau, hvars upptakt väl gick fort, men hvars senare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slöts med en passage genom flere tonarter, till den grad gäll, skärande och förtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned från sängen i förskräckelse och hon själf nära dignade ned af ångest. Nu höjde sig den lilla äfventyraren upp och väntade att se den vidare följden af sin intrig.
Det förgick också icke många ögonblick, innan han såg ljuset förflytta sig från hushållskammaren till köket, och straxt därpå hade han den stora glädjen att höra farstudörren öppnas helt sakta och den gamla Sanna med all den ömhet, som låg i hennes röst, framhviska därur ett bevekande: kis, kis, kis!
Det var just denna inbjudning, vår lilla vän väntat på, och han lät, som man säger, icke be sig tvenne gånger. Hopkrumpen och tyst tassade han fram till trappan, uppför densamma och förbi Sanna. En ovillkorlig rysning genomfor den åldriga kattpatronessan, då hon såg de skumma konturerna af denna jättekatt sväfva upp mot dörren, och ännu mer, då hon kände den stryka förbi sig i mörkret. Men vår lilla kund begagnade sig af tillfället och stannade ej förr än i köket, där han med stor resignation inväntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig för vidare operationer.
Vår äfventyrare hade knappt hunnit in genom köksdörren och kommit i ljusskenet, när hans runda och skinnklädda gestalt genast igenkändes af den gamla Sanna. De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans person.
"Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade du katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?"
"Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt volt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, "ni biter väl icke folk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns hund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl narra honom på kattorna."
"Jag talar icke nu om fjolgammal snö", fortfor Sanna, "jag frågar, hvart katten tog vägen, som nyss var i dina klor, och om den är vid lif ännu."
"Åh, fy!" sade den lilla äfventyrarn och antog en ganska stött min, "tror ni, mor Sanna, att jag är någon kattdödare. Låt mig berätta blott, hur det är. Ni hörde väl, hur den stackarn skrek och jämrade sig?"
"Om jag hörde det?" sade Sanna och suckade.
"Det är en löpkatt", återtog vår lilla kund i en ömmande ton och steg närmare den gamla, "den är utan hus och hem och söker i gårdarna efter mat. För en stund sedan, mor Sanna, det är ömkeligt att berätta därom, var den hos oss och blef körd på dörren med hugg och slag af vår piga. Jag följde efter den på gatan och lockade; men den stannade icke. Sluteligen hörde jag den jama på er gård, och jag tänkte be er, mor Sanna, taga den i vård, ty den är så mager, att den icke har kött under skinnet, utan bara benkanter, såsom om den vore en påse med stenar och stickor."
"Gud bevare mig, fattiga kvinna", sade Sanna snyftande, "hvart tog det usla kräket vägen?"
"Ja, hvart tog den vägen, mor? Den sprang undan, så snart jag kom in på gården. Jag får icke tag på den alla gånger, fast jag ofta gifvit den mat; och ändå hyllar den sig till ingen annan i hela staden så mycket som till mig."
"Kom in och värm dig, gullgosse", sade Sanna och ledde vår lilla kund in i hushållskammaren. "Kunde du icke klösa pigan, som slog den, kunde du icke det, säg?"
"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne", svarade trumslagaren, "hon kunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten, om det vore helst en semla, så vore det mycket bättre."
"Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag ge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga kvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro."
"Om ni lofvar mig en saffranskringla, då jag kommer med katten, mor Sanna, och om ni nu ger mig en semla, så skall jag hämta kräket hit, om jag skulle nödgas söka det inpå halfva natten. Se bara efter, mor Sanna",—detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och uttryck—"att ni lämnar farstudörren ostängd, att jag må slippa in, då jag kommer, och icke väcka upp herr Gyllendeg."
Den gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste förtroligt och smällde honom med tre fingrar på axeln, säkert för att antyda både sitt ingående i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart därpå gick hon i bagarboden näst intill rummet för att hämta den betingade semlan, och vår lilla kund var icke densamme, som lät ett sådant tillfälle gå sig ur händerna.
Klockstapelnyckeln pöste redan under hans skinntröja, och han hade jämkat sig närmare köksdörren, innan mor Sanna hunnit välja en semla, sådan hon tyckte lämpligast att ges utan betalning. Då hon ändteligen kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till och med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon hade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom ut genom köket och farstun.
"Gå nu snällt, gullgosse", så föllo de sista ord, hon sade, "gå tyst och locka icke argt, om hon än icke kommer genast. Se efter att du inte fattar henne i nackskinnet, såsom man brukar bära hundar, utan tar henne sakta på ena armen. Låt henne luta hufvudet mot ditt kindben, gullgosse, så ligger hon nöjdare. Gå sedan helt tyst upp efter våra trappor, hör du, så att du icke väcker herrn. Om hon jamar och skriker, det usla kräket, så stryk henne sakta på ryggen, då du kommer på vår gård, och tala till henne vänligt, förstår du. Farstudörren skall nog stå på glänt, och ingen annan dörr i gården är läst. Farväl, gullgosse, minns nu, hvad jag har sagt dig."
Med dessa ord sköt hon sakta farstudörren till efter vår lilla kund, som med lättadt hjärta skyndade till sina väntande kamrater.
Ett glädjesorl mötte vår lilla trumslagare, då han inträdde i samlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och glädjen växte än mer, då han berättade, att vägen till herr Gyllendegs rum var fri och öppen. I ögonblicket vidtogos alla anordningar till träffningen. Generalen jämte en annan säker man utvaldes att öfverraska herr Gyllendeg själf, fyra andra beordrades att sörja för klämtningen, och de öfriga skulle sprida sig kring alla gathörn och vid gifven signal bryta lös. Enhvar hade sin post och var nöjd.
Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina särskilda skäl att afslå alla andra poster. Därför stötte det honom redan vid afgörandet af första punkten, att han icke ihågkoms jämte generalen, då han likvisst kände belägenheten hos herr Gyllendeg bättre än någon annan, och han förteg icke heller sin förtrytelse.
"Jag undrar, hvart man ärnar stoppa mig", sade han, det vore ej för mycket, om jag skulle få följa med till herr Gyllendeg, då jag först och främst fått mera stryk än något annan för hans skull och sen lärt mig hitta fram i hans gård, då det varit litet farligare att styra där, än det nu kan bli."
"Du har ju ingen annan rock än din skinnpäls, som hvar och en känner igen", sade generalen.
"Så", invände vår lilla kund, "har jag icke min valmanströja?"
"Ja, den har man sett än oftare", fortfor den andra, "och dessutom är du själf så liten och rund, att alla, som sett dig en gång, känna igen dig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart gissa, hvem som spelt honom skälmstycket, om han såg dig ibland de första, som storma in till honom."
"Jag kan då slippa helst i hans farstu?" frågade trumslagaren envist.
"Nej", sade generalen bestämdt, "du får ej visa dig i början på hela gården; men", tillade ha med vänskap, "du kan få följa med dem, som gå för att ringa i klockstapeln, där har du mycket roligare."
"Tackar ödmjukast", anmärkte vår kund, "så galn är jag icke, att jag går dit. En gång har jag försökt att komma dit i mörkret, det var sista julmorgon, då ville jag ordentligt bli uppäten af spöken. Om där varit ett eller två; men de surrade omkring mina öron, såsom om jag varit vid ett getingsbo. Jag tror, att ett af dem också stack mig i nacken, fast skinnkragen tog emot. Dit må andra gå en gång till och icke jag."
"Så följ då med dem, som ställa sig i gathörnen."
Här blef vår lilla kund verkligen stött och, brummande några orediga ord om att han ingen brandvakt var och dugde till bättre, tog han sin mössa och gick, såsom sagdt är, med förtrytelse sin egen väg. Af de kvarblifvande beredde sig hvar och en för sitt värf utan att fästa vidare afseende på den lilla trumslagarens kapris.
Men ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp från sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud och gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i hans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af tillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin nattmössa och släckte ljuset. Ännu en gång besökte hans tanke skolan och njöt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, ännu en gång gjorde den ett triumftåg genom de fyratio år, han varit bagare på orten, till dess den omsider förirrade sig bland siffrorna på hans bankosedlar, tröttnade och föll i sömn.
Men äfven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol strålat öfver honom hela dagen, visa sig huld och glädja hans inre öga med en skön aftonrodnad. Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste af de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig som rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft öfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om himlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där.
Herr Gyllendeg tyckte sig stå i sin verkstad och afvakta gräddningen af en ugn saffransbröd. En utomordentlig glädje rådde i hans sinne, ty allt hade lyckats öfver förmodan. Bullorna hade jäsit upp och fördubblats, ja, mångdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka saffransfärgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, då den nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjärta räknade den vördige bagaren minuterna för gräddningen, längtande att se, om den skulle motsvara hans öfriga framgång. Ändteligen kom den rätta stunden, han tog ut ett spjäll, och se! Hvarje bulla därpå glänste som guld, var tung som guld, var guld. Hans hjärta klappade, tysta, halfdragna andedrag tillkännagåfvo under sömnen hans förtjusning. Han såg in i sin ugn och öfverögnade sitt ädla bröd; så långt han kunde se, såg han spjäll vid spjäll, och på hvart och ett af dem glänste gyllene buller. En rysning genomfor honom; han trodde sig förflyttad till himmelen och visste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glömt dem i sin kista på jorden. Snart förjagades dock detta moln af oro, och med en ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att försäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af tviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna icke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa.
Det var just det ögonblick, då herr Gyllendegs sköna dröm höll på att utveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt biträde ytterst stilla närmade sig hans trappa. I en pinsam väntan tillbragte de båda äfventyrarene där de få stunder, som förgingo, innan de till klockstapeln afskickade hunno gifva signalen.
Ändteligen ljöd ett slag, så ett annat; klämtningen började i all sin dysterhet, och i detsamma återskallade i alla gathörn i gröfre och gällare toner ropen: "Elden är lös hos bågar Gyllendeg!" Generalen och hans kamrat störtade in i herr Gyllendegs rum.
"Elden är lös", ropade båda med en mun, "upp, upp, om någon finns här inne, upp, upp, människor, och skynden ut!"
Detta förtviflade eldsrop nådde herr Gyllendegs öra just i den stund, då han började kunna handtera de först uttagna guldbullorna, som redan svalnat, och därför kände sig som ljufvast hemmastadd i sitt himmelrike. Det förmådde också icke väcka honom fullkomligt, så djupt var han fången i sin lyckliga sömn; men det förbryllade dock hans dröm och kastade hans inbillning in i en rad af de mörkaste kombinationer.
Försvunna vore såsom genom ett trollslag hans skatter och hans sällhet, och i stället för att han nyss drömt sig i en himmel, drömde han sig nu i eller åtminstone nära en afgrund.
Han tyckte sig vara förvandlad till en stor limpa och låg i denna ömkeliga gestalt på brödspaden, färdig att inskjutas i ugnen. Ingenting kan förliknas med den värdiga bagarens nöd. Sina sinnen och sitt förstånd hade han bibehållit, han förutsåg ganska klart sin våda, och hans mänskliga natur uppreste sig häftigt emot den gräddning, som hotade honom. Han hade velat slå hufvudet af den gamla Sanna, om han kunnat. Han försökte tala till henne i sin nöd, men hans tunga var förlamad. Hon hörde honom icke, hon kände honom icke, hon stod klenögd och sotig om näsan som vanligt framför ugnen, höll brödspaden redan i handen och gjorde sig med full tjänstemin färdig att insticka limpan Gyllendeg i samma ugn, dit hon infört så otaliga limpor rågdeg förut. Den gamle bagaren var i förtviflan. Han bemödade sig att se på sin hushållerska, då han ej kunde tala; han gaf henne än hotande, än bedjande ögon, men allt var såsom bortkastadt, Sanna var och förblef förstockad. Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt kammargolf.
"Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig lefvande, sprakved?"
Detta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående gossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i deras ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och trefvade i kolmörkret åter efter sin säng.
Förr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade generalen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs öra. Liksom en rädd sjöman, som med knapp besinning styrt sin båt i stormen, vid anblicken af en ovanligt hög våg förlorar all sans och släpper rodret, så domnade nu herr Gyllendegs förnuft helt och hållet och lämnade sitt stolta linjeskepp, den vördige bagaren, redlös åt vind och våg.
"Goda människor", sade han i en ödmjuk och bönfallande ton, "hjälpen mig, att jag ej brinner upp lefvande. Mörden mig icke och tagen icke bort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag få den jästsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde lös hela dagen i går. Gode vänner, jag ser er icke, men känner er välmening. Hvad skall jag göra? Lämnen mig icke i nödens stund! Herren bevare mig, brinner min gård?"
"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan tag tofflor på fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är minuten värd ett människolif."
"Ja, ja, gode vän", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig på sitt ställe, "här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor och täcke, fattige man? På landsvägen är jag, och tiggarstafven, tiggarstafven, den blir slutet på allt."
Jord och himmel hade kunnat störta tillsamman och herr Gyllendeg hade dock stått, där han stod, om han blott öfverlämnats åt sig själf och sin egen rådighet. Men hans båda plågoandar, som märkte detta och icke hade för afsikt att låta honom drömma bort sin skrämsel i en varm kammare, ryckte täcket af hans säng, svepte det omkring honom, så godt de kunde, jämkade med någon möda ehuru i största hast strumpor och tofflor på hans fötter och kommenderade: Framåt marsch! Nu gällde det för herr Gyllendeg. att följa dem åt och rädda sitt lif. Den vördige bagaren lät som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun och kölden i ett tillstånd, som föga var afundsvärdare än det, då han låg som en limpa på Sannas brödspade och skulle stickas in i ugnen.
Vid första kalla fläkt, som mötte honom, då han öppnade dörren, var det, som skulle han hafva vaknat till ett ögonblicks besinning. Åtminstone föll det honom åter in och klarare än förra gången att tänka på bärgningen af något annat jämte sig själf, men därvid fastnade åter hans tanke vid samma föremål, som nyss fäste den en stund och hvars anskaffande dagen förut kostat honom så många förargelser.
"Hafven tålamod, gode vänner", sade han och försökte göra sig lös från sina ledsagare, "jag måste gå in till Sanna som hastigast."
"Hvad har ni att uträtta där?" frågade generalen.
"Jag ville höra", svarade herr Gyllendeg, "hvart hon i sin galenskap stoppat undan den där jästsmulan, som hon tiggde lös i går. Ser ni, gode vän, brinner den upp, så är det förbi med min bakning i morgon, fattige man."
"Var icke galn, herr Gyllendeg", sade generalen, "och tänk på bakning nu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i aska då."
"Allt i aska, Gud bättre!" fortfor herr Gyllendeg och föll tillbaka i sin apati, ur hvilken hvarken Sannas nödrop, som med en katt under hvardera armen störtade ut ur köket, eller klämtningen eller skolgossarnas skrål på gatorna kunde väcka honom. Han lät föra sig vidare som ett barn och svepte blott täcket högre omkring hufvudet, dels för köldens skull, dels för att icke behöfva vara vittne till den jämmer, hvarom hans ledsagare ständigt predikade honom i örat. Sålunda kom man med den gamle bagaren ut på gatan.
Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen afstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen, och skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård.
Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan.
"Bevare mig, fattige man", sade han, "en sådan fart kväfver mig alldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om natten? Hvad är å färde? Hvarför åkes här, hvarför ropas här? Är då elden lös, efter jag hör larmtrumman?"
"Tag ert förnuft till fånga, herr Gyllendeg, och begrip då en gång, att er gård brinner ned rubb och stubb", sade generalen, som började frukta, att den vördige bagaren förlorat förståndet, "det är ju för att bärga lifvet, som ni nödgats rymma hus och knut, minns ni icke det?"
Dessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som passerat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade sig mer och mer.
Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu. Denna omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad brinner upp. Vi hafva vreden öfver oss, säger jag. Hör, hur det är med trumman! Förr darrade fönster och väggar, då den rördes; nu låter den, såsom om man skulle strö ärter på den."
"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan väl ej neka er värme och tak."
Men herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla instrumenter på en gång. Hans känsla hade därför fattat flere och flere passager, blifvit stämd till sorg och utbrustit i en ström af tårar, "Tak", svarade han generalen, "tak, min gode vän, skall min granne gifva mig; men huru länge är det, innan äfven han är taklös? Och nu, mina räddare, farväl! Hafven pris och ära för den hjälp, ni gifvit mig. Jag behöfver den icke mer, jag går nu till rektorn, ty jag börjar känna kyla. Viljen I söka mig i morgon i min bod, så skall jag gifva eder färskt bröd för mödan, om Sanna blott kunnat få undan den där jäst —— Åh! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farväl!" Med dessa ord löste han sin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig, kysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård.
Generalen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod ett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han följa honom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller skulle han tänka på sin egen säkerhet och begifva sig bort; därom var han ej fullt enig med sig själf. Men just nu inträffade en omständighet som bestämde honom till försiktighet och kom honom att slå ur hågen vidare planer.
Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande, passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och såg hvarken åt höger eller vänster. Det var med yttersta möda generalen fick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i sitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd, ville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu kunde få folk tillsamman och branden i gång.
Med flit förbigår man att beskrifva den gamle bagarens inträde hos skolans rektor och hans triumftåg därifrån, då han, ändteligen upplyst om narrspelet, tågade hem, följd och med jubelrop hälsad af stadens alla både skol- och gatpojkar. Ävenså skulle en skildring af hans besök i sin bod, hvarifrån det mesta befanns bärgadt, och hans öfriga mångåriga förargelser i anledning af denna natts uppträden kanske i någon mån förnärma den respekt, hvilken den vördige bagaren alltid var mån om att åtnjuta.
Det må blott tilläggas, att många år efter dessa uppträden fanns vår lilla kund såsom länsman i en aflägsen socken opp i landet. Där fick han en gång besök af generalen, som då i egenskap af hans landshöfding kom för att tilldela sin gamla vän en medalj i guld för hans nitiska, kraftiga och lyckliga försök att fånga och uptäcka alla penningemyntare och tjufband i nejden. Så förmäler vår berättelse: när landshöfdingen nu begärde att få se sin gamla väns barn, kom där sluteligen fram en gosse, som modren med våld måste skuffa in genom dörren. Tårar stege den ädle höfdingen i ögonen, då han såg honom. Sen han tagit gossen i famn och kysst honom, och denne, undluppen på golfvet, skyndat på dörren åter, fattade landshöfdingen sin väns hand och försäkrade, att det varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs tid. Han beklagade blott, att gossen icke hade någon trumma, i hvilket fall likheten varit fullständig. Men i detsamma ljöd i rummet bredvid junior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att landshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var umbärlig och likheten ändock fullkomligt.