Bland detaljer af sällsynt sinnrikhet och sanning må man nämna den hastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes möte med Ankarström, då kungen, utkommen från den bekanta sierskan, mamsell Arvidson, ser sin mördare med ostörd fart i rak linje afskära gatan och bäfvar för den röda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under gången. Vidare må man ej förgäta att nämna maskeraden, de sammansvurnas möte där och framför allt konungen, för hvars öga midt i vimlet och glädjen det röda ännu står, då han blundar, såsom han själf säger åt Essen, och hvars dystra aning väfver sig in äfven i de legeraste af hans halft franska, halft svenska yttranden. Knappast lär man kunna föreställa sig en trognare teckning i få drag, än den som här ges af den gode, nedlåtande, men från karaktärens och majestätets allvar så lätt ledda konungen. Redan hans första ord återspegla något af både honom själf och tillfället. "Voilá Essen—une comedienne de la plus parfaite ironie, d'une svelte divine!——Mademoiselle Stading kallar jag ett intet emot denna figur." Och straxt därpå: "Såg du, Essen, där glimmade längst fram något rödt; par Dieu, en af den fjära flickans strumpor. En sylf för Bellmans eller Kellgrens pensel—hvilkendera afgöra vi ej—men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva Lydia—och fullt ut så jordisk som Ulla Winblad." Och från detta vanskliga intresse för en skön aktris lyfter sig konungen omedelbart åter till de älskvärda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: "Mitt goda folk roar sig; kom, Essen, jag vill gå ned. Folkets glädje, det är en konungs element.—Quelle misère, anonymen och hans biljett! Jag känner, att de älska mig alla, hvad fara för en konung som jag?" Med samma genialitet som Gustaf den tredje äro nästan alla här införda historiska personer individualiserade, Gustaf Adolf med sin linjalraka rättrådighet och styfva formalitet, den slutna, rätt framgående, brutala Ankarström, sådan han visar sig i sin bekännelse, den beslutsamma, listiga general Pechlin o.s.v. Den rika öfvervikten af sköna och lyckade partier gör det förhatligt för oss att ens omnämna brister. Likväl förekomma äfven sådana, t.ex. osannolikheten af slutet, af det dubbla rivalmötet, osäkerheten i teckningen af scenen mellan Emanuel och juden, Ankarströms olikhet och särskilta mindre detaljer, som äro för mycket antingen sväfvande eller bjärta.
Vi hafva önskat meddela något profstycke ur detta ypperliga arbete och äro ovissa om hvilken målning vi borde välja. Scenerna äro så rika och växlande, personerna så olika och, hvar och en på sitt sätt, intressanta, att man icke gärna ville förbigå någon enda. Särskildt hafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl, mellan Azouras och hennes mor samt Ankarströms bekännelse frapperat oss.
[Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i visst afseende kunde anses hafva någonting gemensamt med en sådan. Den har också ursprungligen icke varit skrifven för Morgonbladet, utan blott för enskildt meddelande, och därför har man äfven vågat på lek begagna för dialogen personer, som äro en annans skapelser och för hvarje läsare af Törnrosens bok alltför väl bekanta. Något speciellare anslående af deras karaktärer har man icke åsyftat.]
Hofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot. Han hade slutat några flyktiga ackorder, knäppte nu med styrkan af sin tumme på en tangent i sänder och roade sig åt tonernas spetsiga och stupida klang.
"Don Juan penitente"—började den gamle.
"hvad befalles?" svarade Rikard och steg opp.
"Jag har tänkt på honom hela natten."
"Då har min herre icke sofvit."
"Nej, vid Gud, min kära Rikard! Juan låter ingen sofva."
"År det eljest något annat?"
"Menar ni, att en varelse som han kan känna ånger?"
"Min herre lär hafva hört mina plocktoner på instrumentet?"
"Nåväl, och så skärande de än ljödo, tänker jag så, att det icke fanns någon af dem, som ej i sig innehöll en klang af ackordets själ, och att det likaså icke ges ett väsende, som ej måste vilja försoning på den enkla grund, att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur."
"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende, en ton?"
"Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner öfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af denna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde. De hafva säkert sin fullständiga grund i någon sida af dikten, som träffat ditt öga och undgår mitt; men hvad jag förbehåller mig nu är att få göra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och framställa idén af det hela, såvidt den i konsekvent följd, åtminstone för min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag tycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt så djupt, den åt sitt håll kan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner på något ställe och för någon tvärsats i konststycket behöfver afbrytas, vill jag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttömt diktens hela inre betydelse, väl besinnande, att lifvet och likaså konsten, då den verkeligen målar detta, har icke blott en linje-dimension af höjd och djup, utan äfven, att jag så må säga, en soliditet, inom hvilken tanken kan röra sig med sanning i oräkneliga riktningar utan att därföre någonsin kunna säga sig hafva besökt hvarje punkt af vikt. Och nu vill jag rycka an till min början och fritt yttra, att botgörandets och försoningens idé för mig visar sig såsom den, från hvilken man har den vidsträcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se där hvad jag anser dig i alla din sångs modulationer ytterst hafva besjungit. Att framställa honom i ångred ljus är möjligt och skönt, och han framstår sålunda icke såsom vanligt som en brutal pestsmitta, ett skorr af oton, utan som en människa, ettHan substratum, som peniterar, man kan säga, återgår med jubel till sitt väsendes eviga, heliga lif."
"Om han jublar, hvi klär han sig i botskrudens förnedring?"
"Därmed säger han: Så ringa var det oting, som icke var min härlighet."
"Om han jublar, hvi söker han då hat?"
"Därföre att hatet mot Don Juan förstöraren är kärleken till Don Juan penitente. O Rikard, i förstöraren har han sprungit ut ur sig själf i blod och yra, i upplösning och död, i botgöraren återgår han ur tomheten till sig själf, med jordiskt kval och himmelsk glädje. Därför är hans yttre krossadt, botklädt, kvaldt, och därför hungrar han efter sina forna offers hat för att se tomheten af sitt lif i oordningen af allt besannad. Deras hat, ser ni, är den graf, i hvilken tjusningen af hans förra skenlif skall jordas till en evig död. Här är hans kamp, det jordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska glädjen röjer sig i hans dom öfver sin yra, en dom, som i ständiga pulsslag återkommer:
—Afskyvärdt var riddarns nöje.— —Jag för riddarns nöje ryser.Riddarns ro jag högt fördömer:Vet, o Bianca, din Don JuanRest på haf och rest på öar;Orätt skönheten och orättKvinnan kände din Don Juan.—
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna:
Död, o donna, död inunderPastanjetens mandelgrenarSitter nu din son Ramido.
Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka stjärna."
"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen afRamido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?"
"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som Don Juan botgöraren ångrar och fördömer. I den lefva hans yras skapelser, andas, blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af lifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den svarta följden af hans brott som en skugga hotfull och förstörande emellan. Det är den fördömelse, att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa och draga hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet för att närma sig till det gift, som skall ge dem döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus. Här följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men alla framstrålande samma idé. Och ändteligen upptages allt i en enda symbol, då Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned för sin fars 'Majorcaflicka', den sköna färgskapelse, som han tycker sig kunna älska utan brott, utan fara att förstöras,—då han kastar sig ned för henne, kysser fållen af hennes klädning och insuper döden af det gift, som det 'roat' hans far att äfven här blanda in i sina färgers ljufhet.
'Så jag målar, donna Bianca,Ty så roar mig att måla.'
Jag tycker sålunda, att det är skönt och konsekvent, att härjningen af en förstörare, som framgått, visas först, och att förstöraren själf framställs sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess oväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och salighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och sitt själfviska hjärta.
Detta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en blick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela massor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans älskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så lätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva differenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags mystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna föreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet, den uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den låter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt offer af allt allsmäktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form, redan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas till lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat vaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar och förädlar själfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan, uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek, hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag än lågans. Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas.
Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman. Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan hon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i cykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och slutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla och utgör deras makt. Så börjar hon:
ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido.
RAMIDO. Ack, hvarför älskar du?
ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak.
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.
Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta sidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en brännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina älskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här upptagas.
JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min?
RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du.
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var,—är han det än?
RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst.
XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag.
RAMIDO. Gestalt,—du doft, du skära gas om lifvets allt!
Betrakta dem! Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för hvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar konsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet, påminner om intet:
ESTELLA. Mig äger don Ramido,—intet äger jag.
Men henne, som ger allt och begär intet, svarar
RAMIDO. Estella,—himmel, du om don Ramido rår.
Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet:
Ramido, jag i handen äger blott min hand,Ack! … Guadalaviars himmel ber dig hem till sig!
Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be! Men då hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt yppar sig för dem:
JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår?
RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt.
ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack?
RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.
XIMENA. Drar heligt löfte dig till Palestinas graf?
RAMIDO. O, mig, Ximena, drar en svart, en ryslig hand.
då gör Estella ingen gissning, tar ingenting af egen makt med för att lösa hans gåta, utan flyr till Ramido själf, och för allmakten af hennes suck:
Ramido, älskade, skänk oss af nåd ett svar!
öppnar sig hans hjärta, och så klar som hennes bön, så klart följer äfven hans svar:
Estella Guymeron… Jag är Don Juans son.
Huru oändligt mycket vore icke att anföra inifrån de särskilta scenerna för att bestyrka, förklara, symbolisera, de allmänna åsikter, jag här nu yttrat. Mycket ser ut som oförenligt och är det dock icke; det mesta är så ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som blomsterdoften blott för en andedräkt röjer, till hvilken blomma det hör.
Angående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco måste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den synpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och fullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela målningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat begrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål? Han har velat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning, stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve motsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i den beundransvärda slutversen:
Gud! O svarta sol! … Don Juan!
är blott en fri luft, som icke stänger, icke hindrar, utan leder den fullbildade tonen ut i den öppna naturen för att i rymd och frihet få domna."
Då hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand. "En annan gång", sade han, "ville jag gå in i specialiteter. Nu, Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt unnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar glad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat det klara djupet."
Svenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos arbeten. Lucrezia Borgia, denna berömda dram, som uppfördes 100 gånger på scenen i Paris, mottogs äfven på Londons teater med beundran, utgafs genast på tyska i tvenne särskilta öfversättningar och utsåldes i två tusende exemplar inom de två första dagarna sedan den lämnat pressen, har nu af en anonym blifvit öfverflyttad äfven på svenska. Då detta skådespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska romantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet, att en närmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses likgiltig af någon, som intresserar sig för bildning och konst, kunna vi icke annat än hålla öfversättaren räkning för hans företag att göra detta den franska skaldens arbete tillgängligt äfven för dem, som icke kunna läsa det på originalspråket. Vi anse därföre såsom helt och hållet öfverflödig den ursäkt, öfversättaren i företalet gör i anledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram, som stöter våra begrepp om natur och seder, och många drag förekomma där, som genom sin mörka skändlighet väcka vämjelse och harm, är dock vikten af att känna kulturens gång och utveckling större än vådan af att bli missledd och sårad genom dess möjliga afvikelser och villor.
Vi gifva här en exposition af ifrågavarande dram för att sedan öfvergå till några reflexioner öfver densamma och öfver den romantiska skolan i allmänhet.
Dramen öppnas med en fest i Venedig. På en terass utanför det palats, hvarest festen firas, samtala fem unga, präktigt klädda herrar i natten. Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung lycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända intill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son. Denne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de rysligheter, som befläcka familjen Borgia. Till en utgångspunkt må här anföras en del af samtalet:
GENNARO (kastar sig i en länstol i sofvande ställning).Väcken mig, när Jeppo slutat.
JEPPO.Så här är historien.—Det hände år fjorton hundrade åttio…
GUBETTA (i ett hörn af teatern).Fjorton hundrade nittiosju.
JEPPO.Rätt! 1497, på en viss natt mellan onsdagen och torsdagen…
GUBETTA.Nej, mellan tisdagen och onsdagen.
JEPPO.Ni har rätt.—Denna natt då såg en färjkarl vid Tibern, som hadelagt sig i sin båt vid stranden för att vakta sina varor, någontingförskräckligt. Det var litet nedanför kyrkan S:t Hieronymo. Det varvid pass fem timmar efter midnatten. Färjkarlen såg två män, somgingo till fots, gå i mörkret på vägen vänster om kyrkan hit ochdit, liksom de voro oroliga, hvarefter två andra syntes, ochsluteligen tre, alltså summa sju. En enda var till häst. Natten varganska mörk. I alla hus, som ligga åt Tibern, var intet ljus, utomi ett enda fönster. De sju männerna nalkades till flodstranden. Den,som var till häst, vände bakdelen af sin häst åt Tibern, och då sågfärjkarlen tydligt på denna bakdel ben, som hängde på ena sidan,och armar och hufvud på den andra,—liket af en man. Under det deraskamrater lurade i gathörnen, togo två af dem, som voro till fots,den döda kroppen, svängde honom två, tre gånger med kraft ochkastade honom midt i Tibern. I samma ögonblick, som liket slog ivattnet, gjorde den, som var till häst, en fråga, hvilken de tvåandra besvarade med: "Ja, min herre". Då vände sig den ridande återtill Tibern och såg någonting svart, som flöt på vattnet. Hanfrågade, hvad det var. Man svarade honom: "Min herre, det är dendöda herrens mantel", och någon af de sju kastade stenar på dennamantel, hvilket kom den att sjunka. Sedan detta var gjordt,bortgingo alla i sällskap och togo vägen till S:t Jacome. Detta sågfärjkarlen.
MAFFIO.En sorglig händelse! Var det någon ansedd man, som dessa kastade ivattnet? Den där hästen gör ett sällsamt intryck på mig; mördarenpå sadeln och liket bakpå!
GUBETTA.På den där hästen var det två bröder.
JEPPO.Ja, så var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia;den ridande var Cesar Borgia.
MAFFIG.En helvetes familj de där Borgierna! Men säg, Jeppo, hvarföremördade broder på detta sätt broder?
JEPPO.Jag vill ej säga er det. Orsaken till mordet är så vederstygglig,att det bör vara en dödssynd att blott omtala den.—
GUBETTA.Jag skall säga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence,dödade Giovanni, hertig af Kandia, emedan båda bröderna älskadesamma kvinna.
MAFFIO.Och hvem var denna kvinna?
GUBETTA (alltid i fonden af teatern).Deras syster.
Denna vidunderliga kvinna, denna de båda rivalernas syster är Lucrezia, dramens hjältinna. Äfven hon är maskerad närvarande vid festen och vistas under ett främmande namn i Venedig. Så snart de fem unga herrarne slutat sitt samtal och gått ut, inträder hon på scenen, hvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar framför den senare, betraktar honom med hänryckning och vördnad, veknar till mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning åt denne att låta frigifva fem fångar, som hon namnger och hvilka enligt Gubettas utsago ännu icke hunnit blifva hängda, strypta eller förgifna. Följande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen:
DONNA LUCREZIA.Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vårgemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar atttrycka dig?
GUBETTA.Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någongång galgfåglar mumla omkring mig: "Hu! Den där är Gubetta,förgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!" Ty de ha fäst eftermitt namn en lysande ägrett af öknamn. Det där allt säger man, ochnär munnen ej säger det, så är det ögonen, som säga det. Men hvadgör allt det där? Jag är så van vid min dåliga reputation sompåfvens soldater att officiera vid mässan.
Gubetta går bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, väcker Gennaro med en kyss på hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af tvenne masker, hennes gemål och en hans förtrogna. Hertigen återvänder genast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro åter griper omkring Lucrezia och vill hålla henne kvar; hon flyr, och han följer efter. I detsamma varseblifs och igenkännes hon af tvenne af de förut omnämnde herrarne, som skynda att samråda med sina vänner för att rädda Gennaro ur denna snara. Därföre, när i följande scen Gennaro omtalat sina öden för Lucrezia och hon, än försmältande af ömhet hört honom uttrycka sin kärlek till sin mor, som han sökt och aldrig funnit, än förkrossad och ångerfull hört den afsky, med hvilken han nämner Lucrezia Borgias namn utan att känna den, med hvilken han talar, inträda hastigt de fem herrarne och yppa för Gennaro, hvem hon är, i det att hvar och en af dem stiger fram och presenterar sig för henne såsom en son eller nära anförvant till någon, som hon låtit förgöra. Efter de gräseligaste beskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för att här kunna omnämnas, slutas uppträdet så:
MAFFIO.Vill du veta hennes namn, Gennaro?
DONNA LUCREZIA.Nåd, nåd, mine herrar!
MAFFIO.Gennaro, vill du veta hennes namn?
DONNA LUCREZIA. (Hon kastar sig på knä för Gennaro.)Hör icke, min Gennaro!
MAFFIO (utsträckande armen).Det är Lucrezia Borgia!
GENNARO (bortstötande henne).O!(Hon faller afdänad vid hans fötter.)
Första aktens andra afdelning börjar med en scen emellan Gubetta och Lucrezia på en öppen plats i Ferrara. De fem herrarne, som nyligen så hårdt anklagat Lucrezia, befinna sig nu i hennes hufvudstad på en beskickning från Venedig. Gennaro har äfven åtföljt ambassaden.
LUCREZIA.Är allt färdigt för denna afton, Gubetta?
GUBETTA.Ja, Ers höghet.
LUCREZIA.Komma alla fem?
GUBETTA.Alla fem.
LUCREZIA.De ha ganska grymt skymfat mig, Gubetta!
Man finner, att en hämndplan är å bane, och Lucrezia ber Gubetta vaka, att intet ondt händer Gennaro.
De fem herrarne uppträda, sedan de förra aflägsnat sig. De tyckas finna det nog vågadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande ställning, och en och annan röstar för att begifva sig bort redan innan kvällen, så mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ändamål. Borgiernas gift omtalas och de medel till hämnd, den förolämpade Lucrezia äger. Emellertid besluter man att öfvervara en bal för aftonen hos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga palatset. Gennaro, hvars afsky för Lucrezia Borgia under fortgången af samtalet stegras till det yttersta, lösbryter med sin dolk från palatsets vägg den första bokstafven af namnet Borgia, så att blott ordet orgia återstår. Gubetta säger blott: "Herr Gennaro, den där ordleken skall i morgon ställa hälften af staden under rannsakning."— Andra akten: Gennaro är gripen af hertigens utskickade och väntar utanför hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning åt en förtrogen att hålla i beredskap både gift och svärd och ställa sig utanför vid en dörr till salen. Lucrezia anmäles och inkommer, beklagande sig häftigt öfver den skymf, som tillfogats henne genom vanställandet af hennes familjenamn. Då hon får höra, att den brottslige redan är i hertigens våld och i hans palats, tar hon en ed af sin gemål, att han icke skall låta den skyldige komma med lifvet unnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadeglädje detta löfte och låter införa den anklagade. Lucrezia igenkänner med fasa Gennaro. Hon försöker att förklara honom oskyldig, men han själf bekänner allt. Nu följer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes gemål, under hvilket hon med både smicker och hot försöker beveka honom att lössläppa Gennaro. Don Alfonso förblir obeveklig och befaller sluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstämning mot sin maka, henne att välja mellan att räcka Gennaro förgift eller se honom nedstötas.—
Gennaro införes åter. Don Alfonso visar sig nu såsom vore han blidkad och färdig att anse den anklagades förbrytelse blott som ett förlåtligt ungdomsöfvermod. Då det vidare under fortgången af dialogen yppas, att Gennaro en gång räddat en af don Alfonsos närmaste från döden i en batalj, befaller hertigen, såsom det synes för att hedra honom, sin gemål iskänka åt honom en bägare vin. Efter fåfänga försök att undvika detta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker, och don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena, yppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", säger Gennaro, "hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?" Lucrezia, förkrossad af hans misstankar och den afsky, han röjer för henne, fortfar att besvärja honom att emottaga det enda medel, som finns till räddning, och Gennaro, som sluteligen låter öfvertala sig därtill, ledsagas af sin räddarinna ut och ålägges att i ögonblicket lämna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom.
Snart får dock hertigen höra, att Gennaro undkommit, och beger sig med en förtrogen till hans boning för att mörda honom. Medan de stå gömda utanför Gennaros dörr, kommer en af dennes vänner och öfvertalar honom att icke brådska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan Negroni. Då Gennaro går in på sin väns förslag, uppskjuter hertigen och tyckes ändra planen för sin hämnd och går bort med sin medhjälpare.
Tredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. När ridån går upp, sitta vid ett präktigt serveradt bord fjorton gäster, nämligen de fem unga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rätter serveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott låtsar deltaga i glädjen. Dialogen rör särskilta ämnen, vin, kärlek, glädje; man skämtar, är artig. Gennaro ensam är allvarsam och sluten. Omsider yttrar Gubetta tyst en önskan att få damerna att aflägsna sig. Han börjar en ordväxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i raseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att dörrarna äro reglade utanför, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta uppstämmer en dryckessång, hvartill de öfriga sjunga i kor. Plötsligt hör man röster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas närma sig. Man gissar hit och dit, antar, att det är någon, som begrafvas, börjar stoja åter och fortsätter dryckessången. Då öppnar sig en stor dörr i fonden, och där utanföre visar sig en stor, svarttapetserad sal, upplyst af några facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lång rad af svarta och hvita munkar, på hvilka endast ögonen synas genom deras kapuschonger, inträder, fortsättande med hög och sorglig röst den latinska psalmen. Gästerna häpna. En af dem förklarar dock alltsamman för ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att damerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och blir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma äfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren.
DONNA LUCREZIA.I ären bos mig!
ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frön ett hörnbetraktar allt).Lucrezia Borgia!
DONNA LUCREZIA.Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här,triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse.Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillaståendeögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna eren nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännuhar en timme att lefva. Söken ej att komma undan. Salen här bredvidär uppfylld af lansar. Nu är det min ordning, nu är det jag, som kantala högt och trampa er under mina fötter. Jeppo Liveretto, gå ochsök upp din farbror Vitelli, som jag låtit mörda i Vatikanens hvalf!Ascanio Petrucci, gå och sök upp din kusin Pandolfo, som jag låtitlönnmörda för att frånröfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo,din onkel önskar träffa dig, du vet väl, Fago Appiani, som jag låtitförgifva under ett gästabud! Maffio Orsini, gå och tala i andravärlden om mig med din bror af Gravina, som jag låtit ombringa underhans sömn! Apostolo Gazella, jag har låtit halshugga din far,Francisco Gazella, jag har låtit strypa din kusin, Alfonso afArragonien, gå och träffa dem!—På min ära! I hafven gifvit mig enbal i Venedig, jag skall gifva eder ett gästabud i Ferrara. Fest somfest, mine herrar!
JEPPO.Ett grymt uppvaknande, Maffio!
MAFFIO.Låt oss tänka på vår Gud!
Lucrezia fortfar att häda de mållösa herrarne och ger munkarne befallning att föra dem i nästa rum, där allt är i ordning för dem. Då munkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och Lucrezia säger:
"Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat utur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här är din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå edra."
GENNARO (som hon ej hittills sett).Det fattas en sjätte, hertiginna!
DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!
Hon befaller alla att aflägsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne äger ännu kvar den flaska med motgift, som han fått af Lucrezia. Hon uppmanar honom att intaga däraf; men då han hör, att det icke är tillräckligt för att rädda flere än honom ensam, fattar han en knif och hotar att nedstöta Lucrezia. Hon bönfaller om förskoning, och han är på vägen att bevekas, då han från närmaste rum hör sin vapenbroders röst, som döende uppmanar honom att hämnas. Han nedstöter henne, och dramen slutas med Lucrezias utrop:
"Ve!——Du har dödat mig!—Gennaro! Jag är din mor!"
I det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så fullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme läsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga sidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete. Att förbigå en mängd osannolikheter redan i de första scenerna, huru vill man förklara de fem herrarnas uppträdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias egen hufvudstad, denna kvinnas, som dödat en anförvant till hvar och en af dem, som begått de onaturligaste brott, som på alla punkter af sitt område kunde befalla öfver gift, svärd och dolkar, och som de några dagar förut på det grymmaste blottställt, kränkt, sönderslitit? Svagt och otillräckligt motiveras denna oförsiktighet genom nödvändigheten för dem att åtlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att åtfölja ambassaden till Ferrara. Men äfven om man skulle vara nog lättrogen att antaga deras ord för sanning, då de säga, att de icke kunnat undvika att utföra den beskickning, hvartill republiken bestämt dem, huru skulle man kunna öfvertygas om att de ägde sitt fulla förstånd, då de företogo sig att på förhand reta en lejoninna, i hvars bur de visste att de skulle komma att straxt därpå inneslutas. Verkeligen, för att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott yppat den scen, som föregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade republiken Venedig både tackat dem för upptäckten och i nåder förklarat dem oskickliga för en ambassad, icke blott till Borgier, utan äfven till de saktmodigaste furstar i världen. Emellertid kunde nu icke de unga herrarnas gesantskap inställas, utan att hela dramen skulle blifva om intet, och man måste låta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig invändning till trots.
Men ambassaden har uppfyllt sin bestämmelse, och de fem unga riddarena, som icke spara att skildra de förfärliga verkningarna af Borgiernas öfverallt gömda förgift, skulle, efter hvad de själfva säga, kunna afresa utan att saknas i den talrika svit, som hörde till beskickningen. Då blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats, som stöter till hertiginnans. De kunna icke försaka den. De infinna sig, de träffa där ingen utom den spanska Gubetta och några damer, ingen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gäster för öfrigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma, som förolämpat Lucrezia Borgia, men de misstänka ingenting, ingen af dem visar fruktan för det Cypervin, som flöder, ingen enda af alla dem, som några stunder förut hört dessa ord: "Man dör, och då först påminner man sig att för sex månader eller ett år sedan ha druckit ett glas Cypervin hos en Borgia." De misstänka ingenting, ty de måste dö, eljest skulle dramen blifva om intet; de måste dricka, alla rimliga invändningar till trots.
Ändteligen är dramen på den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga lättrogenhet hunnit besegras. De märka försåtet, och Lucrezia inträder själf, förkunnande dem, att de samteligen fått förgift. Hon ser ingen fara i att inträda ensam, endast följd af några psalmsjungande munkar, till fem unga ädlingar, som afsky henne, som veta sig bära ett förgift i sina ådror, hvilket hon räckt dem och som inom en timma skall föra dem i grafven. Hon anar ingen våda i att egga deras hämnd genom det bittraste gäckeri i den stund, då de med döden för sina ögon, men med ännu obrutna krafter omgifva henne, utan band på sina armar, utan hinder för sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon måste dö, eljest skulle dramen förlora en katastrof, och hon inträder därföre ensam, hjälplös och trygg, alla rimliga invändningar till trots.
Men det är icke för någon af de fem ädlingarnes hand Lucrezia får falla. Det måste blifva en scen ännu, där hon skall lämnas ensam med Gennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af sin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva mindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att gripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias befallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta en hand, utan att säga ett ord,—alla rimliga invändningar till trots.
En sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de detaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i denna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt att förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa, huru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt konstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda till en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i allmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de oftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela dramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och bestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål kunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal. Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket. Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och hvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: "Ta den mest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska vanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest kan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig värdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den renaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall röra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas vara skön för edra ögon."—Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De fem herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska afskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes modersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen, än den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person. Men att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes gärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst i någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens begära.
I en fortgående omväxling är hon i det ena uppträdet skändlig, vild, hämndgirig, i det andra sentimentalt öm och lidande, utan att hennes grymhet, då hon vill hämnas, visar något spår af den mildring, hvartill hon borde vara stämd af kärleken till sin son, eller hennes ömhet, då hon skall älska, röjer några drag af den beslutsamhet, kraft och energi, som borde höra till en karaktär, så rå och blodig som hennes. Det är sant, att de fel, vi förut anmärkt, äro stora och störande, ja, till och med oförklarliga; men det största fel i hela dramen är dock uppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Själfva idéen att göra henne till ett nederlag för en abstrakt massa af brottslighet är ohistorisk och okonstmässig. Men att ytterligare söka och tro sig kunna ge henne dramatisk värdighet och intresse genom inskjutningen af en lika abstrakt dygd i denna massa af laster är en förvillelse, som lindrigast sagdt står långt under samtidens estetiska kultur och som liknar dens, som skulle vilja försona malörtens bittra natur genom att intrycka en skärfve socker i plantan. Den brottsliges försoning och dramatiska kvalifikation får icke sökas utom utan inom hans förhållande till brottet, och den har sin grund i det väsende hos honom, som strider, afskyr, ångrar, och som blir kvar, då brottet gått till sin förtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit försorg om att öfversockra hennes brottslighet med en tillfällig dygd, han låter den tvärtom framstå i all sin rysliga storhet; men han har tillika vetat att kasta en skön försoning öfver henne, öfver mänskligheten och lifvet, då han låter henne jagas opp ur sin nattliga ro och i sömnen försöka att aftvå brottets minnen från sina en gång blodbestänkta händer. Detta är den brottsliges adel, en glimt ur djupet af naturen, som väl kan urarta i missbildningar, men som också alltid i sig innehåller deras förkastande.
Man har förebrått V. Hugo och de franska författarena af den nyare skolan en förkärlek för skildringen af onaturliga, vämjeliga och fasaväckande personer och scener; äfven detta stycke har i Lucrezia Borgia en karaktär, som i sig förenar allt, hvad mänskligheten i sin mest djuriska förnedring kan framte skändligt och vidrigt. Med anledning häraf må anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om personerna i Hugos och Dumas' arbeten. "Bland de fruntimmer, som uppträda i dessa författares dikter", heter det, "finner man åtta äktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer för förföring, fyra mödrar, som förälskat sig i sina söner och svärsöner, och, en enda undantagen, öfverlåtit sig åt sin böjelse, och elfva personer, som direkt och indirekt mördas af sina älskare. I sex af dessa stycken spelas första rollen af bastarder och hittebarn." Man måste medge, att räkningen är skarp. Mera bedröflig likväl än denna oskonsamhet mot känslor och föreställningar, som tillhöra en vekare sedlighet, är den ringa aktning, de nyare författarena i allmänhet röja för verklighet, natur och konsekvens i sina målningar. En frihet utan regel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det ändamål, för hvilket de uppoffra alla högre fordringar af konsten. Karaktärerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast fram på skådebanan i en efter auktorns beräkning predestinerad kosa, lika de skepp af flarn man ser barn inrätta och med färdigt skrufvadt roder och brassade segel utsläppa på dammen. Möter ett hinder, så fastna de eller skuffas öfver, kommer en starkare pust, så kantra de och stjälpas opp igen för att åter börja sin automatlika färd. Segel på världens haf äro de icke, regerade af förnuft och vilja såsom af lefvande styrmän och äfven i sin undergång röjande ansträngningarna, kampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det är tyvärr att befara, att denna de franska litterära koryféernas obundna håg för det gräsliga, ett slags intellektuell återspegling af de scener, som befläckade Frankrike i sistförflutna sekel, icke skall afstanna, innan den af litteraturens pöbel i detta land härmats än bjärtare. De debatter, som nyligen förevarit i pärskammaren angående införandet af en strängare censur för teatern, en åtgärd, för hvilken Lamartine bland andra talat med kraft och värma, synas bevisa, att sansculotter redan börjat röra sig inom kulisserna, färdiga att till högsta grad af konsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterära republikanernas redan nu mer än tillräckligt regellösa och upprörande fantasier.
Af högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål vore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta konstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars inflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skillnaden emellan den så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en mängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska gudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina egendomliga. Samma på de religiösa världsåsikternas olikhet hvilande skillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar äfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jämförd med en modern af samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas, fordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och uppmärksamhet för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en teckning i några drag af den kristna världsåsiktens och konstens brytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken våra betraktelser böra anställas.
Konstens yttersta mål var för de gamle detsamma som för oss: framställningen af ett allmänt, som behärskar sina partier; det var således för dem liksom för oss ett allmänt, framställdt i sin seger. Skillnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror därföre icke af en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är detsamma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst och skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: Hvad var för de gamle det högsta verkliga, och hvad för oss?
Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här, under dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af att vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif af en tom evighet, af en värld utan krafter, där äfven gudaburna hjältars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på jorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarns ideal var därföre en skön mänsklighet, och denna framstod för dem alltid i gestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karaktäristiskt var det namn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än mycket annat, att föreställningen om en värld bortom denna för dem ännu icke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning de sökte typer för skönheten, och formen blef det väsentliga för dem, och bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En värld, omätligare än denna, yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud. Försvunnet var på en gång sinnlighetens välde, formens betydelse vek för andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och sträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten bortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och idealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens anlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville man i figur utmärka skillnaden mellan den klassiska och kristna kulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare våglinjens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en harmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, våglinjens öppen, cirkelns omfattar, våglinjens åtrår, cirkelns äger, men äger en ändlighet, våglinjens äger intet, men utbreder sig just i sin uppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man finner i antiken, i motsats till den kristna världens saknad, oro och aningar, de gamles håg för den solida gestalten, i motsats mot kristendomens syftning till en andevärld, alla dessa företeelser hvila på den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande och kunde omfattas, då vår däremot är bortom jorden, är tillkommande och blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett blomsterhem för mänskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett hjärta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade bort i härligheten af den värld, som kristendomen upplät, blomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för människan, sedan själens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som Kristus uppenbarade.
Men i och med detsamma människan fann sig vara en fånge på jorden, fann hon sig äfven vara fången genom sig själf, och hennes ande uppreste sig mot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjärtats njutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och skenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de första sköna skapelserna af kristlig konst,—legenderna. Anden i sin seger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara lagar, se där hvad i kristendomens första tider mänskligheten framställde i lefverne och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet annat än en realiserad seger öfver hjärtats tjusningar och fröjder, martyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro underverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna anspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes håg icke af en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den nygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne blott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en jordisk sällhets makt, när den fjortonåriga flickan, dömd till döden för sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol och kolen förvandlas till rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se "Den heliga Agnes", band I], då är det icke det jordiska mer, som är det mäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och funnit sig vara en härskare öfver hjärtats lidelser, öfver beräkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor, legenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens väsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst.—Är Macbeth en kristlig tragedi?
Efter Shakespeares framställning, till sina viktigaste drag grundad på en sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, där han stridt för sin konungs sak. På en hed mötes han af häxor, som förespegla honom framtida storhet och ära och hälsa honom såsom than af Glamis, af Cawdor och ändteligen såsom blifvande konung. Snart därpå inträffa budbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af häxornas förutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth vaknar i detsamma äfven en skygg tro på häxornas tredje löfte. Men konungen icke blott lefver själf, utan äger äfven tvenne arfvingar af tronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt innersta ryser för, verkställer han, eggad af sin gemål; han mördar i sitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner flyktat, själf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom att betrygga sin besittning däraf. Banqvo och hans son, åt hvars efterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af häxorna, måste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas. Banqvo faller för legda mördare, men hans son undgår döden, och Macduff hinner lämna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för sin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan häxorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af kvinna född, icke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott Dunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått, och, än mer, icke kunna rubbas i besittningen däraf. Men på hvad har han byggt sin lycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den?
Det är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder frestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakespeare har icke förbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud, sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina mest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adekvatare personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem Shakespeare gifvit i sina häxor, väsenden, liksom den från Gud söndrade världen med alla dess håfvor, i sig själfva förvissnande, vidriga, opålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af dessa löften Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han omfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre lif, sitt samvete, han lämnar sig i häxors våld och bygger sin lycka på jordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning?
Knappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt har han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker, kostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister:
—Glamis har mördat sömnen,Därför skall Cawdor icke sofva, MacbethEj sofva mer.
Borta är friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han äger allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet, omgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han anordnat för dem. Gästerne hafva intagit sina platser, han vill göra likaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banqvo, som han låtit mörda, bloden isas i hans hjärta, han skyggar tillbaka, han, den mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta sig ned vid sitt eget bord.
Tomt och fridlöst är hans lif, bubblor af stoft—Banqvos träffande benämning på häxorna—äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit; men dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin himmelska del, och hvad ägde han kvar, om han äfven miste dessa! Det kval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora dem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till häxorna, ännu en gång måste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke din sällhet blott på jordiska ting, de äro häxor, af hvilka du emottar löften om fröjder, men verkligheter af kval", denna sanning har Macbeth hittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra: "Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro häxor, i sina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft."
För att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med så stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig använder Macbeth alla medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af häxorna varnas för Macduff, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för någon af kvinna född, utropar han:
Så må du lefva, Macduff, hvad behöfverJag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännuMin säkerhet fördubbla, vill en pantAf ödet taga. Macduff, du skall dö,Att jag min fruktan kan beslå med lögnOch sorglös slumra in i stormens gap.
Han gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara nog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om sin säkerhet:
Därhän skall det ej komma; hvem kan tränSåsom soldater pressa, att de lösaUr jorden sina rötter. Sälla budskap!Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr,Än Birnams skog framrycker. Lefva skallI höghet Macbeth, tills din legotid,Natur, är all…
O vansklighet af beräkningar, grundade på häxors ord! Just då Macbeth tror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an mot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull ropar till den anfallande Macduff:
Låt ditt svärdPå hjässor falla, hvilka kunna såras;I mig bor ett förtrolladt lif, som ejFör någon, född, af kvinna, vika kan—
hör han denne svara:
Så tvifla då uppå din trolldom, låtDe afgrundsänglar, du i mörker tjänat,Dig säga, att utur sin moders lifI förtid Macduff skars.——
Att framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås: lady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för sinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser, är hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon vill och icke kan rentvå.—
Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan att stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar hela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur kristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett svar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?
Då jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min dikt "Kung Fjalar" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan hafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig föranlåten att yttra några ord till förklaring. Och som ett omständligare upptagande och bemötande af alla enskilta anmärkningar och påståenden i nämnda recension skulle ligga på sidan om mitt hufvudsakliga syftemål med denna uppsats, ber jag på förhand, att den benägne läsaren icke väntar ett sådant.
Till en början måste jag anmärka att, då jag läste Saimas till berömmelse för min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i Fjalar, det rätt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och familj, i det att kungen för statens skull våldför familjen, jag med oro befarade, att något ord, någon vändning i dikten skulle föranledt till en sådan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min tillfredsställelse icke funnit mig hafva förtjänt ett sådant beröm. Men till Saimas besinnande vill jag framställa en fråga: Hvilken sedlig, hvilken gudomlig, tragisk rättvisa skulle väl ligga däri, att en människa, som för det högre intresset, för samhällets väl, uppoffrar det lägre, familjen, och gör det så, att hennes eget hjärta närmast drabbas af detta offer, att en sådan yttermera och till tack skulle straffas och krossas af en högre makt? Saken är enkel, men oförklarligt vore det, huru Saima kunnat fatta en sådan åsikt, om man icke hade anledning förmoda, att hon blifvit ledd därtill af en framställning hos Hegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de skönaste af den grekiska skaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och särdeles i hans Antigone, det höga intresset hvilar på en kamp mellan de båda sedliga makterna: familj och stat. Detta förhållande synes nu Saima utan vidare betänkande hafva antagit för verkligt och inlagt i Fjalars saga. Det är väl sant att, äfven om Hegels påstående vore grundadt, en konflikt af ofvannämnd art dock ingalunda behöfde finnas i Fjalardikten och att man således kunde lämna en undersökning af den Hegelska uppgiftens pålitlighet å sido, men då den i Saimas kritik fått en så stor vikt, kan det vara af intresse att skärskåda, huruvida ens den äger grund eller icke. Må vi därföre, innan vi gå vidare, ägna en stunds uppmärksamhet åt det Sofokleiska mästarstycket Antigone.
Innehållet af denna tragedi är i korthet följande. Tvenne bröder hafva stupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin fädernestad, den andra försvarande densamma. Stadens behärskare Kreon förordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till straff för sitt fientliga anfall, lämnas obegrafven. Antigone, en syster till de fallne, jordar, i trots af kungens förbud, sin broder och blir till straff därför lefvande innesluten i en graf. Af sorg öfver hennes död dödar sig Kreons son, och för dennes skull åter tillskyndar sig äfven Kreons gemål döden.
Sådan är uppställningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en strid mellan familj och stat, så hade efter all rimlighet staten och dess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset såsom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men långt ifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada öfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot kungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar och klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af högre ursprung än hans egna härskarebud. För att kunna förklara detta förhållande, som i så tydliga ord uttalas, måste man söka dramens grundtanke på helt annat håll än där, hvarest Hegel trott sig finna densamma, och man torde träffa den nära nog, om man antar, att den ligger i Kreons krossade öfvermod, i hans straff för det att han själfviskt uppträdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det förbud, han utgaf mot den dödes begrafning, var blott ett uttryck af en härskarenyck hos honom själf, var icke i samhällets intresse och förnärmade den rättighet, som enligt grekisk tro de underjordiska gudarne ägde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens Zeus själf fick förmena dem. Detta var Kreons brott, och därföre tilltalar honom äfven den blinde siaren Tiresias: "Du
kvarhåller obegrafven, oinvigd,Från underjordens gudar afstängd, här en död,Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ejHa rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill.Och därför lura hämndens makter straffande,Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du måAf samma ofärd snärjas, som du själf beredt."
[Alla här citerade verser anföras ur Palmblads öfversättningaf Sofokles.]
Alltfrån början uppträder Kreon öfvermodigt yrkande å hörsamhet för sina befallningar, icke därföre att han anser de uttala en högre lag, en gudomlig vilja, utan blott därföre att de gifvits af honom såsom härskare. Så säger han:
"Icke höfves det,Att den, som är en annans träl, sig bröstar käckt,Men denna mö att fräckhet öfva har sig lärtOch djärft att öfverträda föreskrifven lag."
Antigone däremot betraktar sig ständigt blott som en verkställarinna af högre bud, för hvilka de af Kreon gifna måste falla till intet, och anser sig som en syster till den aflidne närmast förpliktad att uppträda i sådan egenskap.
Så svarar hon kungen, då denne förebrår henne att hafva öfverträdt hans lag:
"Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud,Ej heller Dike, som beskyddar död mans rätt,Ej de ha stiftat sådan lag för mänskorna.Och ej jag trodde, att en dödligs stadgandenHa sådan kraft, att de förmådde omkullslåDe högstes obeskrifna, ofelbara lag.Ej från i dag, ej från i går den lefver, nej,Från evighet, och ingen vet den stund, den gafs.Fördenskull ej af rädsla för ett mänskligt budJag borde, pliktglömsk, straffas af de himmelska."
Men det är ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna synpunkt. Det är ett brott äfven i de öfriga i dramen uppträdande personernas ögon. Då Kreon till sin son yttrar:
"Har jag mig villat, då min tron jag skydda vill?"
svarar denne:
"Ej den du skyddar, då du trampar gudars lag."
Själfva koren, som eljest af Antigone förebrås att af fruktan för kungen otillbörligt dölja sin öfvertygelse, beledsagar henne, då hon bortförs för att lefvande begrafvas, med denna sång:
"Dock ärekrönt och följd af berömDu vandrar till skuggornas gömda hem;— — — — —I följd af den lag,I ditt inre du bär, bland mänskor allenTill Hades du lefvande nedgår."
Tydligast röjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva förnärmat gudarnas rätt och därigenom ådragit icke blott sig, utan äfven samhället deras hotande vrede, då han, efter beskrifningen öfver de olycksbådande tecknen vid offringen, tillägger:
"I denna fara blott för din skull staden bragts,Ty hvarje altar, hvarje härd, som finnes här,Besöladt är med fåglars och med hundars spis,Som de från Polyneikes usla lik ha ryckt.Si, därför taga gudarne ej mer emotVår offerbön och lågorna af offerlår."
Här finner man ganska klart, att Kreon räknas hafva handlat i eget och icke i statens syfte och att således det ena af de förmenta stridande momenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken så, att Kreon, förblindad af öfvertygelsen om sin rätt och makt som envåldsherre, trädt i strid mot gudarne och att Antigone däremot i enlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna äfven upplösningen i dramen skön och konsekvent, i stället för att den ur den andra synpunkten skulle vara lika omotiverad som sårande. Väl krossas äfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord:
"O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn,Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall"—o.s.v.,
då hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader, moder, broder, och så förtröstansfullt frågar:
"Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?"
huru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad sin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld utbrister:
"O ve!O bröst utan sans, hvad dödsbringande,Hvad gräslig skuld du begått!Skåder dödsoffret, senHans banman, som mördat blod af egen blod!Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!"
och koren svarar honom:
"Nu tyckes du, fast alltför sent, det rätta se."
Om, såsom jag hoppas, efter denna utläggning af den Sofokleiska tragediens innehåll och mening, tvifvel uppstår hos läsaren om pålitligheten af Saimas antaganden i afseende å den, skall detta tvifvel sannolikt föranleda till närmare pröfning äfven af andra yrkanden i recensionen och åtminstone göra uppfattningen af min dikt friare och mindre beroende af någon förutfattad mening. Och med denna fördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars saga.
Det första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar framträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse, att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På detta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd. Att det i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på att Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för sin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig tro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin stolta ed. Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att svikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu till kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf öfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn. Nu börjas striden, eller rättare, striden har fortgått redan, äfven gudarne hafva framträdt i handling, fastän tyst, såsom det ägnar dem, ty gudar stoja icke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva låtit honom skilja sin dotter ifrån sig. Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen omedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han kunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från hvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar måste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen vissa seger, det gjorde han just till deras.
I förbigående torde jag här få bemöta ett inkast, som förekommit på något af våra tidningsblad, att nämligen en motsägelse skulle ligga däri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror på gudarnas makt. En sådan otro röjer Fjalar icke. Tvärtom visar han just genom sin handling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han tillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka och försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han förnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig själf vara mäktigare än de.—Men jag återkommer till sagan.