DE FÖRRE (kvarblefne)
JULIA.Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämmaDen arma mannen ständigt? Är det rätt?Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt,Och kan ej ens er hetta hämma.Kan ej—ni själf, ni borde säga detRätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.
v. DANN (med stor gest).Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma?Jag kan ej se förutan syn,Det vet jag, ej på himlens fästenSå stjärnor, rycka andra ned ur skyn——
JULIA (afbrytande).Allt detta ej, men mycket till för resten.
v. DANN.Tig, stygga unge! Du är svår som pesten.Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan!
JULIA (vekt, men liftigt).Ni kan ej se en varelse, som lider;Ni kan ej afslå någon mänsklig bön;Är lindring möjlig, när ett hjärta svider,Kan ni ej låta bli att göra rön.Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes,Som vill det ädla, men af tvång fördröjes,Emotstå lusten att befrämja den;Ni kan ej såra ovän eller vän.Ni kan ej hindra blicken eller röstenAtt yppa, hvad inom er föregår:Er stämma darrar ofta och får hösten,Ert gamla öga fuktas och har vår.(Slår armarna kring hans hals.)Ack, goda onkel, nu på nytt en tår!
v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfverögonen.Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig).Där ser ni, herre, en, som vet att skrufvaMed knappt ett ord af sanning i sin mund,En riktig fågel, just en äkta dufva,Och henne har jag kring mig här hvar stund!
FRANK (för sig, med synbar rörelse).Den satans Trygg skall få sig bot för snufva.Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!
v. DANN.Här kan ni finna, hvad jag måste tålaAf denna flicka, ja, långt mer därtill;På detta vis är hon i stånd att målaSin onkel svart och hvit, allt hur hon vill.Det här var ett sätt, vill ni höra flera?
JULIA.Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!
FRANK (till Julia).Men i er färg hvad växelspel!Er kind har nu en glöd, att den kan bränna.
v. DANN.Herr Frank, jag ser en blixtrande juvelUppå ert finger; låt mig fritt bekänna,Att lust till diamanter är mitt fel.
FRANK.Hvad sen?
v. DANN.Jag menar, om ni sålde denna?Höj pris, om det på pris beror.
FRANK.Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror,Den löses ej med guldet i er låda;Den är mig kär; näst mina ögon bådaDet enda arf, jag äger af min mor.Betrakta den, se, den är skön och stor.(Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)
v. DANN (uppfarande från sin stol.) Ni heter icke Frank, ni söker dölja Ert rätta namn?
FRANK.Hur kan ni mena så?
v. DANN. Jo, denna ring är mig bevis därpå.
FRANK.Min ring?
v. DANN.Ja, hör mig! Sen, af ödets böljaJag drifvits vida världen kring,Då sände jag den ring, ni bär, er ring,Till en, en kvinna, som ej fick mig följa,Ej dela mina skatter, men som varMin barndomsvän, min brud i forna dar.
FRANK.Jag häpnar.
v. DANN.Hördes då er mor ej nämnaMitt namn nån gång?
FRANK.Nej, aldrig; endast en,En namnlös, henne kär för länge sen,Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna,Sändt henne denna ring från fjärran hamn.Blott hennes sista suck ljöd som ert namn.
v. DANN.O himmel, hvad du velat ämnaÅt mig ännu! Kom, gosse, i min famn,Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära!Men hvarför bytte du ditt namn?
FRANK.Jag fann,Jag tyckte mig för fattig att med äraMitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.
v. DANN.Då, gosse, kan du ta det åter an;Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.
JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undanv. Dann ochslår armarna kring Franks hals).Skall jag ej också få min del af famnen?
v. DANN (förvånad).Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju.Hvad tänker du uppå, säg, yrar du?Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka.
JULIA (med låtsad enfald).Ack, aldrig vet jag att mig skickaI onkels tycke, som jag bör.Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.
v. DANN.Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka.Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt!Hon är som litet tokig mellanåt.
FRANK.Nej, nu är tid, att täckelset må falla.(Till v. Dann.)Min far, min far, om jag er så får kalla,Er Julia gör ej första gången så;Vi varit länge ense ren, vi två.I Sverige ren blef aftaldt mellan båda,Fast vi haft skygghet för att det förråda.
v. DANN.O himlens makter, jag välsignar erFör det mig unnats denna dag få skåda.Det haglar på mig glädje mer och mer.(Sluter båda i sin famn.)
JULIA.Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda:Jag narrats, att ni är tyrann, och ni,Att jag är tokig,—det kan kvittadt bli.
v. DANN. Du tokas jämt.
JULIA(seende upp mot v. Dann).Men hvad är det för glitter?En tår, vid Gud, som i ert öga sitterOch faller ner och följs af en kamrat;Bekänn det bara, nu är onkel flat.
v. DANN (stryker sig öfver ögonen). En tår? Hvar tror du dig en sådan finna?
JULIA.Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna.Ni är så skön i ålderdomens dag,När hjärtat speglas i hvart anletsdrag,När ögats kyla smälter bort i tåren,När den är sjuk, er blick, när den har våren.
v. DANN.Håll munnen, unge, nu! Jag är en man,En hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan;Men att stå här och se er fröjd och lyckaOch allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka,Och kväfva minsta tår af glädje,—nej!Det är omöjligt, barn, det kan jag ej.
Ridån faller.
Tragedi i fem akter
Personerna.
LEIOKRITOS, konung på Salamis.LEONTES, hans son.TEKMESSA, Ajas' änka.EURYSAKES, Ajas' och Tekmessas son.RHAISTES, konungens förtrogne.ADAMASTOR, | konungens sändebud.MEDON, |EUBULOS, gammal fiskare.HYLLOS, hans son.Tekmessas ledsven,Budbärare, krigare, personer af folket,
Handlingen försiggår på Salamis på tionde året efter trojanska krigets slut.
(Hafsstrand. På något afstånd en hydda på en utskjutande klippudde; långt borta stranden af fasta landet.)
HYLLOS.Hell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell!
EUBULOS.Tyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst!
HYLLOS.Skall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag!
EUBULOS.Den kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring.
HYLLOS.Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamaktHar skickat roförstörarn hit i denna stund?
EUBULOS.Du skådar mannen, gå att sköta båten, du!Jag dröjer.
RHAISTES.Man, hvad smög du undan i din barm?
EUBULOS.Se, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt:En stor murena och sardeller, skönareÄn salaminska böljan plägat hysa förr.Välj ut de största, efter du som rättighetHar fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst,Och skynda hem och sänd en slaf att hämta dem.
RHAISTES.Rätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag.
EUBULOS.Jag önskar ej, att solens brand fördärfvar den.
RHAISTES.En annan orsak gömmer du i mantelns veck.
EUBULOS.I sanning, ja: min hunger, som beveker migAtt söka snart min boning där på uddens häll.
RHAISTES(gripande häftigt inåt hans barm).Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu?Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan.
EUBULOS.Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var!Släpp af, slit ej min klädnad sönder!
RHAISTES.Se; o se!Vid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord!Den vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konstDu skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu,Och dessa feta stycken, dem du bränner städsMed sakta bön om Ajas-ättens återkomst;Hur dem du hittar på din klippa, märker jag.Men vet: en annan härskar nu på Salamis,En konung, som förstår att skilja fienderFrån vänner åt och ge åt hvar och en den lott,Han genom trohet eller otrohet förtjänt.Ej lär han länge tåla, att en man som du,Hans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drarOch, undanträngd på kala klippan, tallen lik,Blott mera yppigt höjs och frodas dag från dag.Jag säger detta, att du ej en annan gångSom vinst må räkna, om det då kan lyckas digAtt svekfullt undandraga mig min egendom;Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggareDu tålas kan ännu på dina fäders ö.
EUBULOS.Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand?
RHAISTES.Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför.
EUBULOS.O den förtrycktes öde! Höge gudar, närSkall öfvermodet, svällande som vinterns flod,Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej,Hur ondskan yfves och det goda trampas ned?Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlareÄn mina, denna klagan gått; högborna män,Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck.Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfsTill mig om trohet tala och om otrohet,Hvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet likPå vindomsusad bölja, byter härskare,Du, eller jag, som delar Backosplantans lottAtt lyftas och att falla ned med samma stam?Ej är den tid förgäten, när för Telamon,Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son,Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig;Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik.Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, duKring Xuthosberget vallar, voro mina då,Och min var ock den boning, nu du kallar din.Hur har det så förändrats?
RHAISTES.Hvad? Du frågar det,Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick,Som gudar stadga, då de störta kungar nedOch höja andra bättre.
EUBULOS.Jo, förgången varI troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd,Och Telamon af år och sorger bruten ned,Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son,Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord,Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot,Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland.Sen bor på kala hällen jag, i lunden du.Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyssInom min mantel? Kände du ej hafvets salt,Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm?I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken,Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jagI ett föraktadt yrke för en ringa lön;Du lutar dig vid källan i olivens skygd,Af varma vindars balsamdofter fläktad kring,Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.Är jag den afundsvärde, du missunna bör?Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm,En omängd droppe vin jag mäktar lösa in,Skall från min udde altarflamman nå din syn.Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet merJag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af,I brist af annat offer, denna svaga handOch lägga den som gåfva ned på gudars härd,För hans skull blott, för mina bättre dagars kung,Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdagOch se hans ätt i blomning än på Salamis.Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.
HYLLOS.Det skall ej ske.
RHAISTES.Hvad, äfven du?
HYLLOS.Gif snäckan hit!
RHAISTES.Förmätne, vill du slita ur min egen handMin egendom?
HYLLOS.Den tillhör oss och icke dig.
RHAISTES.Vik bort!
HYLLOS.Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.
RHAISTES.Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermodAtt öfva mot din härskares förtrogne våldOch fruktar ej det stränga straff, som krossandeDig drabba skall.
EUBULOS.Gif efter, gosse, bättre ärAtt vika än att trotsa nu.
HYLLOS.O fader, ejFör dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det ärAtt allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst.För henne blott jag vågar allt, den sörjande,Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van,Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd.Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som viFörmå åt henne bjuda, ej en sådan dräktHon burit fordom, som hon nödgas bära nu.Att hennes lott förbättra gåfvo gudarneSin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att denI röfvarns händer lämna?
RHAISTES.Vänta! Folk, hitåt!Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få.
FOLKET.Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.
RHAISTES.Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hitAtt hejda denne mannens fräcka öfvervåld.
FOLKET.Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?
RHAISTES.Hans, den förryckte nittonåriges, hvars armI slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraftSin åra lik, till ofog den begagnas nu.
FOLKET.Har han förmäten vågat bära hand på dig?
RHAISTES.Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!Den har med våld han från mig röfvat.
FOLKET;Alltför djärfDu föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far.
HYLLOS.Vår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till.
RHAISTES.Nu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af erVet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är;Hur från den dag, Leiokritos, vår härskare,På ön fick välde, denne stått hans makt emotOch jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros komMed skepp från Cypern, han, den gamle TelamonsFörskjutne son, och kungaspiran efterstod,Smög, som man känner, denne bud till fienden,Men jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här.För slika dåd har ära jag, men han sin skymf,Har jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll.Jag frågar nu, om orättvist, om oförtjäntJag äger, hvad han ägde?
FOLKET.Lämnom denna domÅt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt,Som du förtäljt det, veta vi.
RHAISTES.Så hören än!Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd renSer jag den gamle gömma snäckan i sin barm,I akt att mig bedraga, själf med detta dådBevisande, att han den ansåg vara min.Och hvem skall den väl höra till, om icke mig?Är stranden min, är böljan min också och mitt,Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; minAlltså den var. Jag tog den, och den gamle härMedgaf mig dess besittning ren, som billigt var.Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen,Inblandar skägglös sig i männers sak och tarIfrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.Skall sådan sed få råda nu på Salamis,Att söner trotsa fädrens bud; att armens kraftAllena afgör, hvad man har och icke har,Då är för oss, som redan börjat gråna, bästAtt fly till andra länder eller söka djuptBland Hades skuggor våra forna lagars helgd.Nu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män,Tillhör att helgad ordning upprätthålla här.
EUBULOS.O, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ordMed kopparskodda pilars kraft att genomgåDitt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list?När har till landets fiender jag smugit bud?Var Teukros, han, vår forne konungs ädle son,En fiende? Som vän han kom till SalamisMed några få kamrater och ett enda skeppAtt härskarspiran vårda åt sin broders son,Tills denne kunde hinna sina fäders ö.Då bad jag, ja, i sanning, honom varnande,Ej träda utan aktsamhet på hemmets jord,Emedan du, emedan den, du kallar kung,Med legda skaror eftertraktade hans lif.Men sådant veta desse lika väl som jag.Tro ej, att deras tystnad är ett bifall tillDe dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem,Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar.De veta äfven, med hvad rätt du har min jordOch mina ägodelar, med hvad billighetJag stötts på klippan ut, där nyponbusken knapptI bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.Och du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nuDin rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbudMin son den från dig tagit, nedrigt kastandePå ynglingen ohörsamhetens svåra skuld.Hvad du med våld ifrån mig tog, tog han från digMed våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag,Om ock mer varsamt varit att ej bruka våld.Hör detta nu och hämnas, hur du vill och kan,Bespara blott din glatta tungas hala ord!
FOLKET.När gudars vrede drabbar arma mänskobarn,Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem,Att brist i rikedomens boning tränger inOch hälsa, fägring, krafter vissna, falna af;Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sigFör ödets stormar, vet att mot den starkareEj gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ordFörtörnat ovist denne man, hvars vrede duEj ens i lyckans dagar mäktat stå emot.Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus,Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott,Den mänska är, som glömma och förlåta kan.Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunstAf lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dockEn ringa råga endast på din rikedom;För honom är den allt. Med den kan han sin nödFör långa månhvarf lindra. Minns, att gudarneEj hylla hand, som äger, utan hand, som ger.
RHAISTES.Är det ditt råd?
FOLKET.Vi kunna ej ett bättre ge.
RHAISTES.Så ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själfOch nyss förnam af den förryckte fiskarns ord,Att gissel vida skarpare behöfvas här,Förrän vår nye konung tämt sitt styfva folk.Ej må han lita på den hala ödmjukhet,Han ser i allas uppsyn, hör i allas tal;Bakom den lura gamla minnen oftast dock,Blott väntande en läglig stund för trolös bragd.Men väl är, att jag närmare lärt känna erOch vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs,Ty dubbelt farlig är en okänd fiende.
FOLKET.Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarneI mildhet likna gifvas ej af fiendskap.
RHAISTES.Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän,Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?
FOLKET.En bön vi ville ställa till ditt hjärta först.
RHAISTES.Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!
FOLKET.Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår.Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärdPå stranden mötte Teukros nyss och segerriktTvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm,Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! HanFörmår ett väldigare bistånd ge än viOch lär förstå betala din tillgifvenhet.
RHAISTES.Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son,Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll:Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand,Och främst af allt att skåda dig i denna stund.Ja, lycklig må din ankomst skattas så för migSom ock för dig, ty visa kan du, furste, nu,Att du förstår att skydda vänner och att såFörvärfva nya och behålla dem, du vann,En ovärderlig gåfva hos en härskare.Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom,Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men storÄr frågan dock, om våld skall onäpst råda få.Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö,Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är.
LEONTES.Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?
HYLLOS.Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.
LEONTES.Feg är den man, som mot det rätta bryta djärfs.
HYLLOS.Jag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst.
LEONTES.Hör upp att spetsa dina ord och svara klart,Om snäckan hörde denne till och du den tog.
HYLLOS.Jag tog den, men den var min faders egendom.
LEONTES.På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du!
EUBULOS.Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist,Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut.
LEONTES.Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså?
RHAISTES.Här. Du har hört hans egen munds bekännelse.
LEONTES.Är det för första gången nu, han med sitt nätDin sjö beskattat, eller sågs förut han här?
RHAISTES.Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strandÄr rikare, än stranden vid hans boning är.
LEONTES.Förunderligt då syns mig, att den gamle såInunder dina egna ögon, dag från dag,Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt,Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.
RHAISTES.Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst betingEmellan oss.
LEONTES.Och hvilket?
RHAISTES.Att hvad störst befannsAf hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt,Det öfriga för mödan höra honom till.
LEONTES.Och enligt detta villkor fordrar snäckan du?
RHAISTES.Betrakta den! En större lär väl föga ges.
LEONTES.Jag ser ej flere än den ena, kan alltsåEj mot en annan mäta henne.
RHAISTES.Just därförÄr hon den största, och som sådan är hon min.
LEONTES.Javäl, men som den enda är hon minst också,Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.
RHAISTES.Om så du menar, unna då oss dela den:Jag tar den större lotten, och den mindre han.
LEONTES.Må vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slagBefinnes störst. Men större är det rymmandeÄn det, som ryms; och därför tag det större nu!Din lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans.
RHAISTES.Betänker du, hvem jag är och hvem denne är?
LEONTES.Du är min vän, jag vet det, han min fiende.
RHAISTES.För dig då tycks ej kärlek väga mer än hat.
LEONTES.Väl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej.
RHAISTES.Om så du dömer vänner, som du dömde nyss,Befarar jag, att mången väljer fiendskap.
LEONTES.Rätt har jag för en fiende, som rätt begär;Men för en vän, som hotar, har jag detta svärd.
RHAISTES.Jag går. En annan finnes här att klaga för.
LEONTES.Du hindras ej. Din fot är som din tunga fri.
DE FÖRRE, utom RHAISTES.
FOLKET.Hell, vis och ädel, unge furste, var din dom.
EUBULOS.O att en gren du vore af en annan stam,En ättling af de gudaburne konungar,Som öfver mig och mina fäder härskat förr,Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig ståSå stolt, så stark, så högrest för mitt öga härOch ser, hur i din unga själ hvar härskardygd,Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor.Dock, fast jag önskar åt en annan hand än dinMitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högtDitt ädelmod och gläds att tacka dig därför.Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt migAtt här för någon dödlig känna tacksamhet.
LEONTES.Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelagMig välbekant. Att mot min fader och mot migDu hyste hat, jag kände detta lika visst,Som att din tro mot Ajas ätt orubblig var.För sådant, vet det, gäldar jag dock icke hatÅt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jagOch ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång,Må unna mig ett folk också, som liknar dig.Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej,Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd,Jag ger dig så för eget bästa som för ditt.Var ej beständigt färdig att med bittra ordMin faders välde klandra. Ej så afundsvärd,Som du kanhända menar, är dock härskarns lott,Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.Så blir det lätt för falska vänners hviskningarAtt i hans sinne blåsa vredens flammor opp,Tills han förmås att öka än ditt olycksmått,Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig.Bevaka därför dina sorgsna minnen väl,Att ej de få med bittra ord förmäla sigOch föda af sig sorgligare minnen än.Nu gå att sköta dina värf; och äfven du,O folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, synsDen blinda kvinnan med sin ledsven närma sig;Jag ville möta henne utan vittnen här.
FOLKET.Vi gå, men ensam blir du med den blinda ej,Ty Rhaistes synes redan återvända hit.
RHAISTES.Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblefDen obekanta blinda kvinnan, önskandeAtt här få träffa henne, ty det hem, hon valt,Det gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt.Emellertid har af din höge fader jagBefallning fått att spana ut den hemlighet,Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon ärOch hvem; i hvilket ärende hon kommit hit,Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt.Det sports, att med en vördnad, vida djupare,Än hennes dräkt och yttre synas kalla på,Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall.Förmoda kan man därför, att ej främmandeHon är för honom och hans forna härskarättOch att upplysningar af vikt hon kunde ge.Allt sådant är jag anbefalld att spana ut.Dock, om dig så behagar, furste, tiger jagOch lämnar villigt detta svåra värf åt dig.
LEONTES.Då af din kung bemyndigad du träder fram,Är det ej jag, som äger ordet här, men du.
DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN.TEKMESSA.Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu,Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu,Var van att bringa Ares sina offers gärd;Där ofta, när, för sunnanvinden skummande,Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog,Han stod i stormen leende och striden sågOch lärde sig af klipporna på hemmets strandAtt stå en gång mot Trojas här, en klippa själf.Är icke Krantors kulle nära, syns ej renInvid dess sluttning lunden, Amfidemos lund,Och mellan stammarna i fjärran Attika?O ställen, mig bekanta och förtroliga!Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er!Som nektar, som ambrosia för gudarne,För mänskans tunga ljufva äro kära namn.
LEDSVENNEN.Tyst, akta, tyst!
RHAISTES.Hvem är du, som så främmandeTycks vara och så hemmastadd likväl hos oss?
TEKMESSA.Hvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hotI dina ord väl icke, men bakom dem dock.
RHAISTES.Jag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar.
TEKMESSA.Det vägras ej. En värnlös kvinna skådar du.
RHAISTES.Det ser jag utan dina läppars vittnesbörd.
TEKMESSA.Din stränghet lät mig icke tro, att du det såg.
RHAISTES.Jag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock.
TEKMESSA.Om du mig känner redan, hvarför frågar du?
RHAISTES.För att till svaret lämpa mitt bemötande.
TEKMESSA.Så gör det då, var mild mot den olyckliga!
RHAISTES.Olyckan ensam aktar jag ej mildhet värd;Den måste äfven följas af sannfärdighet.
TEKMESSA.Att sant jag talat, har du redan funnit själf,I annat fall behöfde jag din mildhet ej.
RHAISTES.Helt annat, märk det, är likväl uppriktighetÄn att en sak bekänna, som ej döljas kan.
TEKMESSA.Jag svarat på din fråga. Hvad begär du mer?
RHAISTES.En öppen redogörelse för hvem du ärOch hvem du varit, hvarifrån du kommit hitOch i hvad afsikt okänd här du dröja vill.När du till detta svarat utan förbehåll,Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har.
TEKMESSA.En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvandeJag är, en ensam kvinna, som i denna stundMed bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord.En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott,Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens röÄn böjas af en kulen fläkt, än af en varm.Men hvarför här jag dröjer okänd, frågar du.Så hör det: därför att den mark, jag trampar här,Känns mjukare för mina fötter, att den luft,Jag andas här, är ljufvare än annorstädsOch därför att det skönaste bland tungomål,Hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.
RHAISTES.Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svarOch har, fast synberöfvad, lärt försiktighet;Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande,I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas inOch lära sig att villigt lyda hvarje vink.Så skall ock du omsider finna, att din konstEj båtar mycket, när mot mig du öfvar den.
TEKMESSA.O, låt mig gå!
RHAISTES.Ja, sen för dig du redogjort.
TEKMESSA.För mig tillbaka, gosse!
RHAISTES.Håll, du kommer ejFrån detta ställe, innan allt om dig jag vet.
TEKMESSA.Hvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder digAtt i min väg dig ställa? Med hvad myndighetBegär du, grymme, denna redogörelse?Du äger dina ögons ljus, men jag är blind;Du ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig.Om en af oss skall fråga, hvem den andra är,Visst icke dig det tillhör först att göra det.
RHAISTES.Om så du menar, äger jag ej skäl som duAtt dölja mig och yppar villigt, hvem jag är.Framför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes,Sköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son.
TEKMESSA.Du?
RHAISTES.Jag.
TEKMESSA.Du?
RHAISTES.Jag.
TEKMESSA.Ve dina falska läppars lögn!
RHAISTES.Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som skötIgenom gråa dimman ur ditt ögonpar,Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg:Hur vet du, att jag talat lögn?
TEKMESSA.Emedan jag,Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan,På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes.
RHAISTES.Så är du den, jag anat.
TEKMESSA.Du har anat rätt,Om för din konungs moder du mig hållit har.
RHAISTES.Välan alltså, min konungs moder, efter duMitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jagEj heller dölja, hvarför jag dig forskat ut.Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket landEurysakes i denna stund befinner sig.
TEKMESSA.Väl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränktDin skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss,När jag af harm förleddes att mig röja själf;Dock ville jag förgäta allt, förlåta allt,För dina fötter falla ned på böjda knänOch rörd och tacksam föra mot min läpp din hand,Om svar du visste på din fråga, om åt migDu kunde säga, hvar han finns, Eurysakes.
RHAISTES.Helt nyss du skilt dig från din son och kommit hitOch skulle icke veta, hvar han döljer sig!Nej, hit han sändt dig endast som ett förebud,Att tubba folkets sinnen och att spana utDet rätta ögonblicket för hans landning här.Bekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge.
TEKMESSA.I sanning, vist han handlat för sitt ändamål,Om till kunskaparinna, han sig valt en blind.
RHAISTES.Just däri syns beräkningen. En blind som du,—Så har han ment,—hur kunde väl en sådan härBli ansedd farlig eller väcka varsamhet?Men att, fast synberöfvad, du förstår och serLångt mer än mången seende, det märker jag.Förstå fördenskull äfven, att du träffat nuEn öfverman, som genomskådar dig och somMed våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.
TEKMESSA.O, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång!
RHAISTES.Du vill då ej bekänna, hvar han finns, din son?
TEKMESSA.Jag ville lida allt blott för att veta det.
RHAISTES.Då äger jag ett medel, kvinna, verksamt merÅn någon läkarkonstens varsamt mängda dryck,Att återge förlorad kunskap, väcka oppErinringar, hur djupt de tyckas slumra än.Hitåt blott, hit med handen! Jag vill föra digEtt stycke till min boning, där kan profvet ske.
TEKMESSA.O, höge gudar, sänden mig en räddare!
LEONTES.Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.
RHAISTES.För andra gången, unge furste, träder duFientligt upp emot min sak, ej min blott nu,Men ock din höge faders.
LEONTES.Hvad han dig befallt,Det har du utfört redan.
LEONTES.Du gjort det ock.Att mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ejMin fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej.
RHAISTES.Hvem mäter ut hvad härskarn får och icke får?
LEONTES.Det rätta, som behärskar äfven konungar.
RHAISTES.Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders budJag utfört halft, är skulden din och icke min.
LEONTES.En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.
DE FÖRRE, utom RHAISTES.
TEKMESSA.Han tycktes gå.
LEONTES.Han gått.
TEKMESSA.Hur skall jag tacka dig,Min räddare, du ädle yngling, som så ljuftFör i mitt minne åter min Eurysakes?Har du också en moder att ge glädje åt,En bättre lottad än den olycksburna här,Hvars största glädje blifvit hennes största sorg?
LEONTES.Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?
TEKMESSA.Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?
LEONTES.Så säg mig då och tala utan fruktan: finnsI lifvets eller dödens land Eurysakes?
TEKMESSA.Den hätska tvisten om Akilles vapenskrudEmellan Ajas och Odysseus känner du,Och hur af väld tillbakasatt den ädlasteBland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd.Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen sågDen ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygdOch nattens anförtrodda. Ingen klagan, ejEtt ord af knot utöfver mina läppar kom.Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjdHos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram,Då på sin fallna oväns son, på hans gemålSin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott.Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar,Som stått den store Ajas närmre, därför blottFör härens öfverdrottar; och kanhända lågI deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.Ty glömd var ej den salaminska hjälten änAf dessa skaror, som hans alla segrar sett,Och sakta växte härens knot mot kungarna,Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön.En dag från stranden kom jag med Eurysakes,Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmadeTillbaka nu från dagens strider segerrik.Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorlAf glädje hördes ofta kring oss, och jag såg,Hur mången blick på gossen vid min sida föll.Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigareUr ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!"Så ropte han; och gossen satt i samma stundPå kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn.Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt!Hitåt, till oss med honom!" Så från man till manSågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne,Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick.Emellertid blef detta för AtriderneEn sporre blott att hastigare föra utDet dåd, som kanske länge ren de öfverlagt.Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg,En svärm af deras trogna, som med dolkars hotMig tvang att ljudlöst följa.
LEONTES.Till Atriden, säg?
TEKMESSA.Nej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombordVi stego, seglande i långa dagar senPå hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej.Omsider nåddes målet. Jag blef förd i land;Men hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö,Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot,Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skördAf vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal,En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren.Där blef vårt hemvist.
LEONTES.Höge gudar, fanns hos män,Af hvilkas ära världen återljuder nu,Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?
TEKMESSA.En början blott du hörde, mycket återstår,På detta olycksställe, furste, lefde vi;Af långa dagar fylldes långa månader,Af månaderna blefvo år, som flydde ock.Ej var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst:Jag ägde än Eurysakes, jag kunde seÄnnu hans faders anletsdrag i hans och se,Hur skönt till yngling småningom han växte opp.Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst,Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod.Att högt från klippan kasta sig i hafvets famnOch mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngdEtt vilddjur krossa, att med pilen bryta afI luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt,Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif.O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var,Fått så i lugn förflyta!
LEONTES.Om förändring kom,Var den af ödets vilja vållad eller er?
TEKMESSA.Ren nio år förflutit, utan att en skymtAf människor vi skådat, då en dag ett skeppTill stranden lade. Ädle furste, om en blixtAf solen nu mitt ögas natt förjagadeOch jord och haf och himmel än jag återsåg,Ej vore denna anblick mer än skeppets ljuf.Jag ropade Eurysakes; vi skyndadeTill stranden ned; ett sorl af Hellas tungomålVårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand,Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knäOch bad om räddning för mig själf och för min son.Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingenPå akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn.Att mig emotta;—då, i detta ögonblick,Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman utOch flöt från stranden. O, jag såg EurysakesFörgäfves rasa öfvermannad, rasadeFörgäfves själf, med böner och med klagoropBestormande än gudars nåd, än människors.Snart var det enda föremål, som fäste änMin blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand.När äfven det försvunnit, sjönk jag dignandeMot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt.Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag,Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dockMin själ blef klar och min besinning återkom,Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus,Och på mitt anrop svarte bergets eko blott.
LEONTES.Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?
TEKMESSA.Förrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif,Bjöds räddning af fajaker, som besökte ön.
LEONTES.Förunderligt! I nödens stund just kommo de,Dit ingen kommit under nio år förut.
TEKMESSA.På hafvet, så de sade, mellan Paros sundOch Hellesponten de ett segel mött, som höllMot söder kosan. Under förbiseglingenDe hört en röst från skeppet ropa dessa ord:"Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!"
LEONTES.Helt visst var det Eurysakes, som bad därom.
TEKMESSA.Hans sista, dyra hälsning var mig denna bön.
LEONTES.Och dessa voro fromma nog att vörda den?
TEKMESSA.Den hördes af de frommaste bland människor.
LEONTES.Sen sporde du ej mera om din son och vetEj, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort?
TEKMESSA.Väl icke visst; men sviker mig min aning ej,Var Menelaos upphofsman till detta dåd.
LEONTES.Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill?
TEKMESSA.Af fruktan att på öde ön i fjärran hafEn hämnare af Ajas sorger växte opp.
LEONTES.Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns,Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son.
TEKMESSA.O son, din moders bittra sorg, Eurysakes,O att den tröst jag ägde, att du vräktes nuEtt lik på hafvets böljor eller multnade,För lifvets plågor stel, på någon okänd strand!En graf jag ville reda då på denna öOch kalla moderligt din skugga dit till ro.Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt,Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske,Ett mål för hätska fienders begabbelserOch suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus,Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott.
LEONTES.Tekmessa, många sorgsna minnen gömmer duI natten af ditt väsen; dock en större sorgÄn den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund,Här till ditt bröst du åter slöt Eurysakes.
TEKMESSA.Ve, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig?
LEONTES.Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarneMed modershjärtats outtröttligt trägna flitOm räddning för din son och om hans återkomst;Det tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall.Om du blir bönhörd, återfår af ödets gunstI lifvet än Eurysakes, välan, var glad,Var lycklig du och lämna sorgerna åt mig.Nu gå! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand;En storm är nära.
TEKMESSA.Gosse, skyndom åter hem!
LEONTES (allena).Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses?Det är en fråga, sällsam nog kanske af den,Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så.Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ejFör henne olyckspilar i sitt koger mer;Hon botten nått af lifvets bitterhet och kanEj sjunka mer, blott höjas. Jag—nåväl, hvarförI förtid ängslas? Än är ej EurysakesPå Salamis och kommer väl ej nånsin hit,Om verkligt i Atridens våld han råkat har.Dock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stelVid tanken blott att se min faders härskarrättI strid med hans och välja mellan plikt och plikt.O du, hvars helga altar jag så mången gångMitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu,Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll,Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg.Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om,Men evigt oföränderligt det rätta är.
(Samma landskap som i föregående akt.)
LEIOKRITOS.Jag ser ett altar, tillredt nyss, och nytänd eldOch offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt stå,Blott offrarn saknas. Var det här, du lämnade,Leontes och den obekanta kvinnan nyss?
RHAISTES.Här, ädle konung.
LEIOKRITOS.Utan tvifvel är det han,Som åter ärnat ägna åt en gudamaktSin hyllningsgärd. Besynnerlig, för mycket from,Ja, grubblande sen någon tid han visat sig,Af hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott,Att mer än annat detta mitt bekymmer gör.Men nu, hvar kan han vara?
RHAISTES.Kanske såg han oss.
LEIOKRITOS.Det kunde väl ej hindra oss att honom se.
RHAISTES.Han väntade kanhända förebråelse;Och smög sig bort i tysthet för att undgå dem.
LEIOKRITOS.Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt,Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag.
RHAISTES.Min mening var allenast, att han denna gångBort för ditt möte frukta.
LEIOKRITOS.Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja härOch vänta honom, säkert finns i nejden han.
RHAISTES.Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägnBland lundens oleastrar här han träffas snart.
LEIOKRITOS (ensam).Du fega, låga, lömska bof, har ditt förståndSå skefva ögon, att de se blott dig, då alltDu så beräknar efter egen uselhet?Han skulle frukta, han, Leontes gömma sig!För hvem, för mig, sin fader? Denne yngling, vanAtt gå sin bana öppet såsom HeliosOch trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej;Han skulle rädas för en handling, smyga sigFöraktligt undan, då jag nalkas! Stod jag ejVid mången åtgärd tveksam själf af fruktan förHans ädla, oförvillade och ljusa blick?Men så är härskarns öde. Tåla måste hanTill skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest,Och synas obelåten med det käraste.Skall ej en dag jag skåda, när på SalamisJag håller trygg min spira och kan säga åtDen jag föraktar: "Bort, föraktlige!" Skall ejDen fröjd mig unnas efter långa år af stridAtt, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad motHvart anspråk af en ändtligt slocknad härskarätt,Få styra mer med hjärtat än beräkningen?Ännu likväl, så länge en medtäflareKanhända lefver, färdig att på första vinkStå fram och yrka på sin rätt, får ingen blickMitt inre skåda, får blott vis förslagenhetOch iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar.Det är min sorg för stunden, men ur den, blott denKan en gång klar min glädje gry, som dagens ljusOlympiskt härligt föds ur nattens kulna djup.Men se, Leontes nalkas.
LEONTES.Hyllos, räck mig nuDet helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot,Där bäcken klarast störtar utför hällarna,Du hämtat vatten.
LEIOKRITOS.Yngling, du vill offra här?
LEONTES.Så är min afsikt, fader.
LEIOKRITOS.Säkert denna gångÅt Dike åter. Ensamt henne tyckes duDin dyrkan ständigt ägna.
LEONTES.Ensamt henne ej.Dock är det sant, att främst ibland de himmelskaHon träder för min tanke, när den höjs till dem.
LEIOKRITOS.Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne?
LEONTES.Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den,Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest.
LEIOKRITOS.Ditt läge, yngling, är att vara född till kung.Att en gång hälsas folkens herde blir din lott,Ditt kall att styra stark och vis din ädla hjord.Hvem bland Olympens makter bör som sådan duVäl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärdÄn honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus,Den väldige, hvars spira når till världens gränsOch mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp?Han skänker styrkan, visheten förlänar hanOch ser och känner kungars sorg, en konung själf.Tro ej, att härskarn handlar rätt, om ständigt hanBlott på det närmast rätta ser och glömmer alltFör dettas skull allenast. Annan regel harDen vise, den, som önskar nå ett ändamål.Han väjer varsamt undan hindren, styr förbiOch krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blottAtt raka kosan skulle leda öfver den.Han väljer medel, läkarn lik, som icke serPå blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört,Som doftar balsam, och tar opp den giftiga.Se dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser?Ej rätt, men skick, en ordning högre, ädlareÄn blott det kala rätta. Stode detta högst,Då kunde stigens myra, som du trampar på,Anklaga dig och yrka på förnärmad rätt.Men sådan är den höge ordnarns mening ej.Det mindre måste vika för det större, alltHar denna lag. Betrakta offerdjuret där!Det sköflar nu den buske, där det bundet står,Och är bestämdt att falla själft för ditt behof.Så näres styrkan af det svaga, så sin skattTar af det mindre ädla städs det ädlareOch lefver, glädes, växer opp till kraft blott så.Leontes, när ej längesen på denna, strandVårt folk för Teukros pilar flydde eller föll,Då stod du fram mot kämpen, bröt hans öfvermodOch tvang den segervan att besegrad fly.Skall du, så rikt af gudar gynnad, född med kraftAtt ordna, styra, skydda folk och fosterland,Din lott förspilla och för myriaders välEj våga trampa ned en myras rättighet?Nej, yngling, var min glädje som i annat alltSå i den stora konsten att se allt i stort.
LEONTES.Ej var, o fader, efter ett försvar en gångJag nödgas våga mot din förebråelse,Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks.Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock,Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dockAf blinda viljors nycker skymmes gudars bud.Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjsMot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far,Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång,Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljsVid markens späda blomma, som med kvällen dör;En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg,Orubblig, helig, stor i litet som i stort.Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sigEj krossande på jorden ned, af jordens törstEj sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slökEj jorden opp; men vid den strand, där vågen stegMot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg.Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst alltPå rätt blott, aktning äfven för den svages rätt.Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudandeStår vid hans sida närmast bland de himmelskaHans dotter Dike, och på henne fästs hans blick.Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf,Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus;Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld hanOch krossar folk och städer, allt på höjd, i djup,Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor.Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamålOch aktar ringa, hvad som möts på banan dit?Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg,Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand,Om ej ett jordras hämmats genom denna blott?Låt vara, att hon menat blott det ädlasteOch äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till;Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ejBesviken ofta, gäckad af sin egen dröm,Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets toppAtt famna morgonrodnan, som en dimma var?Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål,Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks,Vill mänskan trampa orättrådighetens stigOch komma sorgförtärd och skuldbelastad fram!
LEIOKRITOS.Du grubblar, yngling!
LEONTES.Fader, ej för dyrt betaldÄr sanningen, om den med grubbel finnas kan.
LEIOKRITOS.Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig,Men ej till härskare.
LEONTES.Så är min mening ock,Om härskarn måste kunna anbefalla alltOch kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.
LEIOKRITOS.Man måste härska för att kunna vara kung.
LEONTES.Du härskat redan länge, var en konung nu!
LEIOKRITOS.Hvad, yngling, vågar du tillrättavisa migOch gömma klander i de råd, jag ej begär?
LEONTES.O, låt mig tala öppet, neka dig ej själfDen fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej,Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti!Hvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott.Att se din vilja lydas är det ändamål,Du kallar stort och sträfvar till, betraktandeHvar väg, som säkrast leder dit, berättigad.Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl,Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig:Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld,Din natt är utan hvila. På din panna, förrSå ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm;Är det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag settDe ädlaste förtrampas, trohet, redlighetFör ljuset döljas såsom strafförfallna brottOch pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våldOmättligt sluka byten och begära fler.Är folkets väl ej annat? Eller väntar duEn bättre tid kanhända, när du, tryggad själf,Ej mer beror af fala vänners köpta hjälp?När skall den komma? Skall ej samma fruktan städsDitt lif förbittra, tvinga dig att styra så,Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vänAf våra forna kungars ätt, utrotas allTillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg.Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup,Den vilda björnens gömslen kan du spana ut;Men huru spåra kärleken, där osedd hanI mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms?Ej båtar den lakonska stöfvarns fina luktVid sådan jakt, och skötte du i sekler den,Du kunde dock ej sluta sist och säga trygg:"Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!"
LEIOKRITOS.Hvad dårskap!
LEONTES.Akta, att du icke alltför sentMå finna vishet i hvad nu du dårskap nämnt.
LEIOKRITOS.Hvad vill du, hvad begär du? Skall jag kasta bortDen scepter, hvars besittning varit mig så dyr,Att allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraftFörmått att åstadkomma, själfva lyckan afEn lefnad utan sorger jag betalt för den?Skall jag bland hopen kasta den, att gripas afDen första hand, som sträcks däråt, och lyda sen,Där jag befalla kunnat? Vore detta klokt?
LEONTES.Ej så, ett ondt är sceptern ej, Zeus själf bär sinOch hyllas äfven därför främst bland gudarna.Med vakor, vedermödor gäldas ej för dyrtDen sköna lott att vara folkens värn och stödOch länders glädje. Endast offret af hvad rättFör gudar är och mänskor kallar jag för stort,Om ock det för allfaders egen spira gafs.Behåll då din, om du den så behålla kan,Att du ej nödgas rubba Dikes helga bud;Om ej, så sky den, som en giftig orm du skyr.Låt makten fara, högheten gå opp i rökOch rädda, hvad som mer än kungavälde är,En fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ!
LEIOKRITOS.Lätt är för den, som inga högre syften har,Att akta andras minsta rätt; åskådarn likVid rännarbanan, utanför en sådan stårOch vet att hofsamt väja allt, hvad grannen stör.Men den, som vill det stora, den, som ljungat utMed fyrspannsvagnen bland de täflande och villEröfra segerkransen, har en annan lag.Ej får han skygga, om hans gissel, svängdt till hugg,En strimma randar på medtäflarns kinder, omHans vagn, i vändningspunktens trängsel jagad in,En annan splittrar eller öfverända slår.Men sådant, vet jag, yrkar fåfängt jag för dig,Ty oåtkomlig, mer än om i hafvets djupJag till dig talte, är för hvarje tanke du,Som ej uti ditt eget hufvud vuxit opp.Ett fordrar jag, ett måste du förstå likväl,Att ej i mina domar blanda dina inOch föra in en annan styrelse än jag.
LEONTES.O fader, fader, huru bitter är din lott,Om äfven mig du måste frukta!
LEIOKRITOS.Tänker duDet verkligt, så bespara då mig denna sorg!Leontes, länge varar ej, så hoppas jag,Det läge, som oss söndrar.
LEONTES.När förändras allt?
LEIOKRITOS.När ingen Ajas-ättling mer att frukta finns.