TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.Ej än!
LEDSVENNEN.Han är försvunnen.
TEKMESSA.Djärfva ungdomsmod!Zeus skydde honom, gudars skydd behöfves snart,Om ynglingen skall räddas; så allhärjande,Så närmad hotar faran.
LEDSVENNEN.Ve, de synas ren!
TEKMESSA.Hvad ser du?
LEDSVENNEN.Spridda hopar mellan skogens träd,På kullarna, på bergen, drottning, öfveralltFörföljande, förföljda, i förvirrad fart.Här kommer en.
Fjärde scenen.
DEN FLYENDE.O, hjälpen, hjälpen, rädden mig!Hvar finner jag en tillflykt, en försvarare?De våra skördas, falla. Själfva drottarne,De två, som längst af alla stodo strömmen mot,Tätt till hvarandra slutna, äro sprängda nuÅt skilda håll och föras med dess vilda brus.Förbi är allt.
TEKMESSA.Feghjärtade, bort med ditt skrän;Tag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig!
LEDSVENNEN.Den usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd.
TEKMESSA.Vill du ej göra likaså?
LEDSVENNEN.Nej, drottning, nej,Dig öfverger jag icke, minst i denna stund.
DE FÖRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES).LEONTES.Förgäfves vill du undgå hämnden; se, mitt svärdÄr öfver dig, du niding, gör din räkning kort!
RHAISTES.Röst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig,Min egen konungs ädle son? Förbarmande,Om du i verkligheten är, hvad du mig syns!Jag kastar mig på jorden ned för dig i bön:Tag ej mitt lif, tag lösen! Se, mitt hus är rikt,Jag äger gods, klenoder, länderier, guld;Tag mycket eller litet, endast skona migOch döda icke!
LEONTES.Ödmjuk är du nu; du varEj sådan, när du hetsade din skara nyssMot mig och mina vänner.
RHAISTES.Straffa ej ett fel,Som kom af min förvillelse, mitt misstag blott!Hur kunde jag dig känna i den skrud, du bär?I denna skymning för vår fiende, för den,Som hotade din faders välde, höll jag digOch lydde blott min konungs vilja, då jag stred.Men se, jag kastar mina vapen bort och stårSom obeväpnad, bedjande inför dig nuOch tigger dig om lifvet.
LEONTES.Gå! För ädelt ärDet svärd, jag bär, att straffa dig, gå vapenlösOch vittna om din nesa. (Vänder sig bort.)
RHAISTES.Dock, till återskänkFör lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk!
LEONTES.Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus,Än har jag kraft att hämnas! (Stöter ned Rhaistes.)
RHAISTES (döende).O Erinnyer,Er, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt.Er var jag genom lifvet, blir i döden er. (Dör.)
LEONTES (sättande sig ned på en häll).Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn,Den långa nattens antåg tyst bebådande.Nu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snartOch hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen.O ljufva fröjd af döden, när den kröner sistEn kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut!Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lustAf ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu,Att ingenting skall skilja mig från henne mer,Den gudahöga, som jag helgat lif och död.
TEKMESSA.Jag hör din stämma, dyre, och jag känner denOch ropar ve och tusenfaldigt ve, när jagAf dina ord förnimmer, att du sårad är.Kan intet till din räddning göras, kan jag ejDig bistå?
LEONTES.Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp.
TEKMESSA.Försmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon serMed sina fingerspetsar och sitt hjärta än.Kom, om du mäktar komma, eller kommer jagTill dig; säg, hur du önskar.
LEONTES.Låt mig slumra hänI stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död,Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den.Men efter ödet vänligt unnat mig en vänAtt anförtro min enda afskedshälsning åt,Så tag den nu och för den till Leiokritos.Säg honom, att den sista suck, Leontes drog,Var ägnad honom för hans faderskärleks skull.Det skall den gamle trösta, ty jag känner djupt,Att han behöfver tröstas, då han hör mitt fall.Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fastPå vår förening åter, när i Hades' nattEj kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;Ty här var det ej hat, men plikt, som skilde oss.Men stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft,Räck till att än den möta!
(Stiger sviktande upp och ställer sig stridsfärdig)
DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande).
LEIOKRITOS.Ha, en lycklig syn!Har jag dig slutligt funnit, folkförledare?(Hugger ned Leontes.)Tag detta för min spira, som din fräcka handHar velat från mig rycka. Se, så slute städsHvar oförvägen störare af landets fred!
TEKMESSA.Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!
LEIOKRITOS.Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jagMig bort från denne, bort från blod och fasor, bortFrån hot och vrede, främst till den, som segern gafOch gaf mitt välde trygghet genom dennes fall.Zeus, konung öfver konungar, allhärskare,Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän,Och hör med blidhet åter, när för hägn och nådJag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärareÄn feta stycken af förblödda hjordars kött;Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rördAf dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd.Det offret kan jag helga dig i denna stund.Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!(Till folket, som samlas omkring honom.)Sen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där,Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer;Så spriden er åt alla håll och ropen frid,Frid och försoning öfverallt, förlåtelseÅt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar.Må intet blod mer flyta, blod har flutit nog.Förkunnen det, förkunnen för Leontes främst,Hvarhelst han träffas, att hans faders famn är tomOch väntar honom, skynden!(Folket skingrar sig.)
TEKMESSA.Olycksfödde man!Är du i verkligheten den, du vara tycks,Leiokritos, då tusen gånger ve dig, ve!
LEIOKRITOS.Hvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd?Ha, är det du, osälla? Så jag kallar dig,Fast med ditt namn ej obekant, ty säkert ärDu den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.
TEKMESSA.Du gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd.
LEIOKRITOS.Blind är du själf, för gudars hämnd ett mål också.
TEKMESSA.Ve och förtviflan öfver dig!
LEIOKRITOS.Men nåd och fridUtöfver dig, du arma moder, om af nåd,Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhetÄr mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock.Om ödet mig har tvungit att beröfva digDin största fröjd i lifvet, så behjärta väl,Att tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett.Hvad dig kan återgäldas för din son, var viss,Det skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skyddPå denna ö, om hemvist här du välja vill.Om du vill flytta hädan till ett annat land,Det vare fjärran eller nära, skall ett skeppMed vald besättning och med håfvors öfverflödLedsaga dig: allenast lägg din vrede ned;Den bränner djupt mitt sinne.
TEKMESSA.Som hvart vänligt ordAf dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min handOch för mig till den fallne.
LEIOKRITOS.Räck din hand åt mig,En lika villig ledsven, men dig värdare.
TEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne).O dyra stängel, skördad i din ålders vår!
LEIOKRITOS.Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott.
TEKMESSA.Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod,Förnimma, hvems han gjutit.
LEIOKRITOS.Kvinna, hota ej!Hot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg.
TEKMESSA.Min sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli.
LEIOKRITOS.Din spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot.
TEKMESSA (lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud). Se detta anlet och bekräfta, hvad jag spått.
LEIOKRITOS.Leontes!
TEKMESSA.Känner fadren ändtligt nu sin son?
LEIOKRITOS.Leontes!
TEKMESSA.Ja, det ädla offret nämndes så.
LEIOKRITOS.Leontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått,Är allt förbi?
TEKMESSA.Ditt skarpa järn har skurit djuptOch öppnat lifvets fängselboning; död är kvar.
LEIOKRITOS.Död för mitt svärd, död! O, hur är ej människanInför de höge, evige ett ringa ting;I all sin storhets allvar knappt en lek för dem!Så må hon akta deras vilja, icke sin.Ty handlar hon för egen skull, för deras ej,Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång.Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd.Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanskeSom lifvets sista känsla i sin barm mot den,Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans!
TEKMESSA.Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord,Så hör det: in i döden än han höll dig kär.
LEIOKRITOS.Hvem gaf dig denna visshet?
TEKMESSA.Han, hans sista suck,Hans sista hälsning ägnad dig, just när du kom.
LEIOKRITOS.O, dyra barnahjärta, fick du sådan lön?Dock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld,Är den min tröst tillika. Så, Leontes, harAf dig i döden som i lifvet jag mitt allt.O, att likväl jag kunnat mindre älska digOch mera följt din maning, när så mången gångFör maktens falska skimmer du mig varnade!Men höll jag väl för min skull kungaspiran kär?Nej, blott för din; att kunna ge den dig i arfBetryggad, vördad, fruktad, därför stridde jagMot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf.Och nu, du mina drömmars kung på Salamis,Sof utan kungakrona, men dess sorger fri;Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter duPå jorden hägnat! Jag får icke somna så.Dock må jag tömma utan klagan denna kalk,I visshet att den räckts mig af de himmelska,För att ock jag bevittna skulle deras makt.Ja, rördt af deras vilja blir det svåra lättOch möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag.
TEKMESSA.Hör opp! Vår fiende du varit, är det än,Dock sönderslita dina ord mitt innersta.
LEIOKRITOS.Hvad kallar du mig fiende? På jorden blottBor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer.Min värld är lugn, är Hades, där Leontes bor.
DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande.
KRIGAREN.Jag ilat hit, i spåren följd af fienden.Upp, konung, om ditt välde du försvara vill,Det hotas.
LEIOKRITOS.Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot.
KRIGAREN.Nej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel,Hur den för ringa orsak plötsligt växla kan.Du såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl,Vi förde fram ditt budskap till de kämpande,Vi ropte ut försoning, frid, förlåtelseOch nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes.Då höjde den, vi hållit för Leontes, djärftSin hjälm från pannan, straffande med anletsdragOch ord för lögn vår sägen. Konung, om du settDe dina då i denna stund! Ej höjdes merEtt svärd, en lans; förstenad syntes en, som omHan sett en död upplefva; andra brusto utI klagan, tolkande sin aning, att din sonVar den, som fallit, fallit för sin faders svärd.
LEIOKRITOS.O, hårda sanning!
KRIGAREN.Mängden, konung, drog sig bortFrån tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots,Att för Leontes ensam, för hans härskarrätt,De gått till striden.
LEIOKRITOS.Som hans arma fader själf.
KRIGAREN.Nu storma våra fiender församlade,Förstärkta åter. Motstånd frestas knappast mer.Hör, hör, de komma, nalkas! Skynda, rädda dig!
DE FÖRRA. EURYSAKES. EUBULOS. HYLLOS med en tropp beväpnade.EUBULOS.Jag varsnar mannen.
HYLLOS.Hitåt, konung; han är här!
EURYSAKES (höjande sitt svärd öfver Leiokritos).Dig har jag sökt. Nu vörda gudars straff och dö!
LEIOKRITOS (slående svärdet ur hans hand).Bort, yngling, rör ej den åt döden vigda, du!För högre makter faller han, men ej för dig.Se detta blod på spetsen af mitt blanka svärd,Det stammar från mitt hjärta, vill tillbaka dit.Men du, tag hvad så afundsvärdt dig synes, tagEn konungs namn och välde! Hades' skuggor haEj större tomhet, endast större frid än de.Jag själf, jag säger lifvets svek ett långt farväl.(Kastar sig på sitt svärd och dör)
EURYSAKES.O moder, min är segern, gläds, jag härskar nu.
TEKMESSA.Behärska då din stolta glädje främst och tänkPå segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet.
EURYSAKES.Rättvisa ock, lägg denna till! Välan, mitt kallBegynner jag med tacksamhet. Du döde, du,Min trogne vapenbroder, dig tillhör den främst,Näst alla höga gudar, som beskyddat mig.O, att du lefde, att jag finge höja digI glans invid min sida, tills på SalamisTvå tvillingsstjärnor dyrkades som fästets två.Men du är fallen, glänser snart i minnet blott.Eubulos, Hyllos, trogne vänner, er förtrorJag nu hans lämning, bringen den i edert tjäll,Tills med en grafvård, stoltare än någon kungs,Jag får den hedra; vänten själfve sen er lön.Och äfven er, er andra alla, som för migEj skytt att möta döden, ägnar jag min tackOch lofvar vedergällning. Svika skall jag ej,Dock välja andra medel, än tyrannen valt.Ty icke vill jag plundra mina fiender,Att mina vänner rikta, som hans vana var.Och nu, o moder, svara, är jag kvitt min skuldAf saktmod, mildhet, tacksamhet?
TEKMESSA.BetalningenDu börjat blott, dock gläder denna början mig.
EURYSAKES.En fordran än, rättvisans, återstår, och denSkall gäldas ock till sista skärf. Se hit, mitt folk!Här ligger den, som vållat blodsutgjutelsenPå denna ö, och vid hans sida den, som varHans bundsförvant i arghet. Männer, samlen erOch släpen båda, härskarn och hans tjänare,Högst upp på vilda Xuthosbergets kala topp.När dit I hunnit, sliten deras skrudar afOch lämnen deras nakna kroppar skyddlöst kvar,Att luftens hungertärda gamar lättareMå finna dem och mätta sig med deras kött.
TEKMESSA.Son, hvilken omild gudom gaf dig detta råd?
EURYSAKES.Rättvisans heliga gudinna, Dike själf.
TEKMESSA.Hon vill ej, att du kräfver sådan hämnd af den,Som gaf den ädlaste bland dina vänner lif.
FOLKET.För sonens skull, o konung, skona nu hans far!
EURYSAKES.Sin lön får sonen, fadren, han må få sitt straff.
TEKMESSA.Du nämnde Dike; bjuder hon dig rycka djärftFrån underjordens stränga makter deras rätt,Då du åt gamar, ej åt dem den döde ger?
EURYSAKES.Ej fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kanDäraf, att denne utan graf blir gamars rof.
TEKMESSA.Kortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt!Hvem tillhör väl den döde, den som slutat afSin räkning ren med mänskor, om ej gudarne?Se blott mot kvällens skyar, lär dig lag af dem.En stund de skimrat under fästet, nästa stundGer fästet dem i stilla skurar åter bortÅt deras ursprung, jorden. Fattar bilden du?Som de, så sändas ock ur Hades' dunkla djupUtaf dess gudar svaga töckenbilder oppAtt gå en tid i dagens ljus med mänskonamn.Du ser dem skifta, stråla, mulna, sörja, leI dag; kanske i morgon ren är leken slut.Men strängt tillbakakräfva gudarne sitt lån,Och ve den mänska, som dem djärfs förhålla det.O, du mitt hjärtas älskling, trotsa icke dem:Låt lätt min varning finna vägen till ditt bröstOch gif åt jorden denne! Bröt han ock, nåväl,Så bryt ej du!
FOLKET.Hör, konung, hör din moders råd,Ty strafflöst vägrar ingen här den döde graf.
EURYSAKES.Väl fruktar jag ej underjordens gudar, omDe himmelska jag vördar genom dennes straff;Dock, dyra öga, moder, vill jag lyda dig.Slå bort din oro, jordas skall min fiende,För din skull offerhedrad som en skattad vän.Ej kan mitt sinne bärga hatets natt, när dittDäröfver outtömligt kastar solljus blott,Du hviloglömska källa af försonlighet!Nej, redas skall Leiokritos en graf ocksåInvid hans sons, min hätska oväns vid min väns,Och gömmas skall med båda ock i mullens djup,Hvad kämpar älska att i griften äga än,Den trogna vapenskruden: pansar, svärd och hjälm.En vård, konstnärligt formad, skall jag ställa senPå fadrens som på sonens graf, med bådas namnOch äreskrifter huggna in i marmorn djupt.Men kommer sen en obekant till denna ö,Ser dessa namn och frågar häpnande: "Var ejDen döde här er konungs bittra fiende?Hvem har då, medan härskarn lefver än i glans,Djäfts för hans ögon resa denna minnesten?"Då skall det svaras: "Ädle främling, undra ej!Två makter gjort det, starkare än härskarn här:Ett sonligt hjärtas kärlek och en moders bön."
N:o 2.
Herrans bud.
Hvad säger nu vår Herre Gud,Hvad har han lärt och skrifvitOm dessa helga tio bud,Dem han oss hafver gifvit?Det må enhvar begrunda välOch akta så sin dyra själ,Att han från dem ej viker.
Det säger Gud: Jag Herren ärEn hämnare för alla.Betänkom, hvad det innebär:Till doms skall han oss kalla.En faders är hans hjärtelag,Dock har till synd han ej behag,Han låter sig ej gäckas.
Förskräckelig är Herrans harm,Ho kan dess botten mäta?Han säger: Mäktig är min armAtt nå dem mig förgäta,Att kräfva straff, då jag är vred,Af barnen intill fjärde ledFör fädernas missgärning.
Hvem vågar trotsa honom mot,Hvem är så stark som Herran?All världen mörknar för hans hotOch skälfver när och fjärran;Och slår han med sin vredes hand,Då lossna jordens fasta band,Och himlars fästen ramla.
Men nåd och frid han lofvar dem,Som dessa buden hålla;Dem vill han taga till sig hemOch idel godt förvålla;Dem vill han ock på jorden geTröst, hugnad och välsignelse,Så länge lifvet varar.
Så må vi akta grant uppå,När Herrans bud vi höra,Och gärna på hans vägar gåOch gladt hans vilja göra.Förläna oss där nåder till,O Gud, som ingens ofärd vill;På dig vi oss förtröste.
N:o 3.
Guds helga bud förnimmer jag,De äro för mig dag för dag;Men ser jag, hur jag fyllt dem opp,Då brista mig båd mod och hopp.
I synd jag född och aflad är,Till synden står ock mitt begär;Hvar dag föröks mitt syndamått,I mig bor intet, som är godt.
Jag vaknar mången gång förskräckt,Utaf Guds Helga Anda väckt,Och ville gråta blod därvid,Att Gud ej kan mig vara blid.
Men skall jag ändra hjärtelag,Är kraft och håg hos mig för svag;Jag suckar, när mig ångren slår,Men är i dag dock som i går.
Hvem skall mig bistå i min nöd,Hvar skall jag söka tröst och stöd,Att jag ännu kan hålla utOch kämpa till ett saligt slut?
O Jesu, du min frälserman,Allena du mig hjälpa kan,Ja, låg all världens skuld mig på,Du kunde hjälpa mig ändå.
Säg, att på dig jag lägga fårDen blodsdom, som emot mig står,Så vet jag, hvar jag finner fred,Då bäfvan vill mig trycka ned.
Sen sänd din Anda, som ej merMig skrämmer då, men glädje ger,Upplyser, hvad som mörkt mig är,Och, då jag sviktar, kraft beskär.
Du skrifvit med din blod så röd,Att du ej vill den fallnas död;Den skriften låt mig ställa motNöd, ängslan, skuld och lagens hot.
N:o 10.
Herrans bön.
Fader öfver fäder alla,Fader, som i himlen är,Hör oss, när vi dig åkalla,Såsom barn en fader kär;Du all världens tröst och hamn,Helgadt varde, Gud, ditt namn!
Konung, stor och utan like,Låt af din barmhärtighetTill oss komma här ditt rike,Som förblir i evighet.Heligt lif och salig fridHärska låt för synd och strid!
Gif, att vi vår lust ej skiljaFrån din lust och glädje mer,Ske på jorden, Gud, din vilja,Såsom den i himlen sker;Kärare från dag till dagBlifve oss ditt välbehag.
Du, som kan, när dig behagar,Sända rikdom eller nöd,Gif i dag som andra dagarOss vårt dageliga bröd,Bröd, att kroppen lefva må,Bröd för själen likaså.
Gif, att vi i frid få vandraDenna korta lefnadsstråt;Såsom vi förlåta andra,Våra skulder oss förlåt!Nåd låt gälla fullt förut,Innan ytterst rätt kräfs ut.
Världen söker oss bedragaMed sin sötma, konst och sed;Oss, så bräckliga och svaga,Ej i frestelse inled;I all glädje med oss blif,I all sorg förtröstan gif!
Mycken är vår brist, dess värre!Ingens ofärd dock du vill:Fräls oss ifrån ondo, Herre,Kom med nåd och hjälp oss till,När oss trycker timlig nöd,När oss hotar evig död.
Ditt är riket; evighetenSkall ditt väldes slut ej se:Makten, äran, härligheten,Ensam dig tillhöra de.Lof och ära vare dig,Gud, vår Gud, evinnerlig!
Amen, ja, det skall så hända.Himmel kan förgås och jord,Men din nåd skall ej sig ända;Evigt är ditt löftes ord.Herre, oss din nåd bete;Amen, ja, det skall så ske!
N:o 12.
Döpelsen.
Låt barnen komma hit till mig,Förmener dem det icke:Du sagt det, Jesu, och till digVi tröstligt barnen skicke.Med tro på löftet af din mund,Som aldrig kan bedraga,Vi döpa dem till ditt förbund,Att du dem må upptagaOch från all synd rentvaga.
Här är den rätta lifsens saft,Den ingen du förmenat,Ett vatten, med din Andas kraftUti ditt ord förenadt,Ett bad, däri din dyra blodOsynligt sig nedsänker,En nådens, icke vredens flod.Som gamla mänskan dränker,Men lif den nya skänker.
O Jesu, till ditt helga dopLåt samlas folken vida,Föröka dina trognas hop,Lär dem ditt namn utsprida,Att snart på hela jorden härDin seger måtte vinnas,Ett fårahus, en herde kärI helig endräkt finnasOch saligheten vinnas.
Konung Davids psalmer.
(Originaler och bearbetningar.)
N:o 27.
Den 8 kon. Dav. ps.
Här är ditt namn, o Gud, ej stort,Och härligt öfver alla,Ehvar det blifver nämndt och spordtAf dem, som dig åkalla!Ej talas ord, ej stämmes ljud,Som klingar, som ditt namn, o Gud,På fromma läppar ljuder.
Där världens makt slår ned med hotPå den, som det förkunnar,Upprättar du en makt emotAf barns och spenbarns munnar;Du låter stenar ropa detOch luftens flock ej blifva mättPå lust att det besjunga.
Jag ser mot jorden, och du ärTillstäds, hvart jag mig vänder.Jag ser mot himlarne, och därGå verk af dina händer.Din ära, Herre, är ej skymd,Den strålar klar från stjärnors rymd,Som den ur stoftet lyser.
O, hvad är mänskan, att så månDu vill om henne vara?O, hvad är människones sonAtt så din nåd erfara?En tid förskjuten, snart på nytt,Har han sin kamp i seger bytt,Af dig med ära krönter.
Du gifver allt uti hans makt,Gör honom stor allena;Han ser för sina fötter lagdtDitt verk att honom tjäna.Du honom till en herre görUtöfver allt, hvad dig tillhör,Fast han i svaghet föddes.
Så må väl prisas högt din nåd,Din mildhet aldrig glömmas,Din vishets djup och dina rådI evighet berömmas.Gud, ljufligt är ditt namn, o måDet äradt och välsignadt gåFrån släkte och till släkte.
N:o 37.
Den 19 kon. Dav. ps.
I himlars rymd sin konung ärar,Himlars härarPrisa den, dem väsen gett;Fästet skaparns namn förkunnar,StjärnemunnarSjunga utan hvila det.
Dagen spegla vill för dagenAnletsdragenAf den sol, som evig är;Natt, som var, åt natt, som blifver,Budskap gifver,Att den Högste spiran bär.
Hvar ett språk förnims och höres,Tunga röres,Hvar ett ord kan talas här,Hvar en suck, ett ljud kan höjas,Stämma böjas,Allt om Herran vittne bär.
Allting skapadt lyder Herran,När och fjärran,I hans vilja röres allt.Skåda dagens konungs bana,Se och spana,Går han ej, som Gud befallt?
Som en brudgum fram han träder,Ler och gläder,Tröttnar och till hvila går;Nästa dag han syns med sammaVäg och flammaSom för tusen, tusen år.
Vill du lifvets visdom finna,Vill du vinnaFör ditt hjärta frid och tröst,Lyft mot Herran i det högaUpp ditt öga,Se hans verk och hör hans röst!
Herrans lagar rubbas icke;Hvart vi blicke,Se vi, hur de faste stå,Herrans vittnesbörd ock likaKan ej svika;Vis är den, som tror därpå.
Herrans bud, de äro klara,UppenbaraOch upplysa ögonen;Herrans fruktan hjärtan renar,ÄdelstenarSmycka mänskan ej som den.
Herre, se dock oss, de svaga!Lustar jaga,Synden för oss på sin stråt.Ho förstår, hur tidt han bryter,Håg förbyter?Fräls oss, Herre, och förlåt!
Ära vare Gud i höjden,Friden, fröjden,Saligheten vare hans!Han skall oket sönderkrossa,Oss förlossa,Som om ingen synd mer fanns.
N:o 39.
Den 22 kon. Dav. ps.
Ljud, psalm, om hinden, som förskräcktPå öde stigar jagas,När morgon nyss i dalen bräcktOch det på bergen dagas.Den fromma, som ej ondt har gjort,Kan ej en fristad finna,Men flyktar ifrån ort till ort,Att undan pilen hinna,Och måste sistDock skuldlös dö för våld och list.
Min hjälpare, hvar dröjer nuDin hand, har trött den blifvit?Min Gud, min Gud, hvi hafver duSå helt mig öfvergifvit?Om dagen ropar jag till dig,Men du vill icke svara;I nattens stund jag jämrar mig,Men måste fridlös vara.Dock du, du borI ära, helig, stark och stor.
Du varit våra fäders hopp,Din godhet de beprisat,Till dig i nöd de blickat opp,Och du har nåd dem visat;Men jag är som en mask för dem,Som till min ofärd trakta.Ser jag mot dig uti ditt hem,Att dädan skygd afvakta,Då sägs med hån:Gud väntar han sin hjälp ifrån!
Men du, fördölj ej mer din tröst,Ty ångest är hart nära;Du halp mig vid min moders bröst,Kom än att hjälp beskära!Ty ingen finns förutan dig,Som våldets skaror hämmar;Du ser, hur de omhvärfva mig,De stungit mina lemmar,Mitt lif förrådtOch om min klädnad dragit lott.
Men var ej fjärran, Herre god,Min starkhet, var tillstädes,Gif ödmjukhet och tålamod,Då jag förföljs och hädes!Din ära vill i världen allFör folken jag upphöja,Att släkte efter släkte skallInför din tron knäböjaOch prisa dig,Som är vår Gud evinnerlig.
N:o 49.
Den 37 kon. Dav. ps.
Haf ej din lust till jordens skänker,Så att du glömmer Herren bort,Den skatt, som för ditt öga blänker,Du äger den så ganska kort;Tags den ock aldrig här från dig,Du tags från den dock visserlig.
Det ringa, en rättfärdig äger,Som vet, att Gud är honom huld,Till frid och fröjd långt mera vägerÄn allt en orättfärdigs guld.Förgänglig vinst är armod lik,Men Guds välsignelse gör rik.
Gud mäter af de frommas dagar,Att icke nöd dem drabba får.Han ger dem mer, när han behagar,Men nog också i hårda år.När mången rik mans hus är tömdt,Har fattig kvar, hvad from har gömt.
Den ej med Herren står, måst fallaOch som en rök försvinna hän,Om han ock stode högst bland alla,En ceder lik bland unga trän;Han står ej lyckans vindar mot,Han har i Gud ej växt och rot.
Men den, som sig på Gud förlåter,Hans gång är trygg i lust och nöd;Han stappla kan, men uppstår återVid Herrans hand, som är hans stöd.Välsignad själf, han ser sin ättVälsignas ock på lika sätt.
Jag varit ung, är gammal vorden,Har mycket sett och skådar än,Men aldrig såg jag dock på jordenRättfärdig man gå utan vän;Ej heller såg hans barn jag gåOhulpne och sitt bröd ej få.
Pris vare Gud, han öfvergifverEj den, till honom sätter tro;Allt skiftar här, men fast förblifverDen frommes stilla fröjd och ro,Han bäfvar ej i lifvets strid,Han vet, hvem han sig tryggar vid.
N:o 52.
Den 41 kon. Dav. ps.
Säll är den man, som håller kärDen fattiga och arma.Om honom, då i nöd han är,Skall Herren sig förbarma,Skall låta allt gå honom väl,Bevara så hans lif och själ,Att ingen till hans vådaSkall öfver honom råda.
Om han i syndens värld ocksåI krankhet måste falla,Skall Herren vid hans sida ståOch hälsan återkalla;Ty Gud är mot de milda mild,Från de barmhärtige ej skildOch vill med nåd dem pröfva,Som själfve kärlek öfva.
Jag vet, att mången står mig motMed vrångt och afvigt sinne;Dock vill jag undfly kif och hotOch ej ha ondt i minne.På Herren jag förtrösta vill,Ty honom hörer hämnden till;Mig skall det vissast båtaAtt tåla och förlåta.
Dem, som i hjärtat hata migOch akta skada göra,Dem vill jag lämna, Gud, åt dig,Du må till doms dem föra:Jag själf är full af skuld som de,Så vill jag deras skuld ej se,Ej dem med stränghet dömaOch egna brister glömma.
Om de, som jag har älskat mest,Mig fly och mig försaka,Är Herren den, som allra bästKan föra dem tillbaka.Jag vet, det är ett gammalt rön,Att otack blott är världens lön;Men hjälpa oförtrutetGör seger dock till slutet.
O Gud, det vill jag akta på,Hur mild du städse varit,Och fara med min broder så,Som du med mig har farit;Förläna mig din nåd, att jagI ditt behag har mitt behagOch aldrig skådar öfverDen hjälp och tröst behöfver.
Dig vare pris i evighetFör nådd förutan ända;Ho är som du, att så han vetAtt hjälpa de elända?Dock rör vårt hjärta, att det villFör ingen bön sig sluta till,Och tänd uti detsammaDin kärleks rätta flamma!
N:o 57.
Den 46 kon. Dav. ps.
Gud är vår starkhet och vårt stöd,Ljuft är att Gud åkalla;Med honom stå vi utan nöd,Fast skälfde världar alla,Fast höjder skulle störta nedOch hafven bäfva utan fredOch bergen sammanfalla.
Guds kyrka, helig, fast och ren,Skall utan fall förblifvaOch åt de trogna, kvar och en,Beskärm och trygghet gifva;Ty ho är väl så stark och stor,Att från det hus, där Herren bor,Han honom vill fördrifva?
Si, folken skola nederslåsOch välden sönderskakasOch jorden som en suck förgåsDen stund, då allt rannsakas;Men Guds församling skall ändåMed Herran Zebaoth beståOch af hans hand bevakas.
Så kommen då och gifven aktPå Herrans verk och underOch böjen er för den, hvars maktKan lossa jordens grunder.Med frid och fröjd är han tillreds,Men sönderbryter lans och spetsUti sin vredes stunder.
Han säger: Låren känna mig,Att I mån trygge vara.För mig skall dock ödmjuka sigAll hedningarnes skara:Jag själf för eder kämpa skall,Att ingen komma må på fall,Trots all er nöd och fara.
Med oss är Herren Zebaoth,För oss vill själf han strida,Vi akte, ingen vådas hot,Då Gud är på vår sida.Gud Fader, Son och Helge And,Välsignad du i alla land;Din nåd och hjälp vi bida.
N:o 102.
Den 137 kon. Day. ps.
Vid älfverna i BabylonHur tungt de dagar flöto!Vi mindes Zion fjärran frånOch bittra tårar göto.I pilträn jämte strömmars loppVi hängde våra harpor opp,De strängaspelen klara;Hvem ville spela mer i band,Hvem sjunga i vår träldoms land,Hvem kunde glader vara?
Den goda tid var allt förbi,De fröjdens år förgångna;Bland hednahopar suto viSom främlingar och fångna.De bjödo oss med spe och tvång:Upp, spelen, sjungen glädjens sångSom förr i Zions skara!Hvem ville spela mer i band,Hvem sjunga i vår träldoms land,Hvem kunde glader vara?
Jerusalem, din helgedom,Om jag den kan förgäta,Må tungan låda vid min gomOch glöd mitt hjärta fräta.Till dig, mitt hem af frid och ljus,Min konungs borg, min faders hus,Jag längta vill och fara;Där får jag spela utan band,Där sjunga i min frihets land,Där kan jag glader vara.
N:o 103.
Den 139 kon. Dav, ps.
Du, Herre, utrannsakar mig,Mig dina ögon följa,Hvarhelst jag är, är jag för digOch kan mig ej fördölja.Hvad jag i dag i hågen harOch i mitt hjärta gömmer,Hvad där jag haft i förra darOch minnes eller glömmer,Allt ser du, Gud, och dömer.
Uppå min tunga finns ej ord,Det du ej vet och väger;Min mening är af dig förspordLångt förr, än jag den säger;Min gärning all, den vare skeddI mörkret eller dagen,Är klar för dig, är känd och sedd,I dina händer tagen,Inför din blick uppslagen.
Hvart vill jag fly, där jag kan doldFör dinom Anda blifva?Ifrån din åsyn, ur ditt våldHvart kan jag mig begifva?Far jag än upp till himlars rymd,Så måst jag där dig finna;Far jag till afgrund, att bli skymdOch undan dig försvinna,Skall du ock där mig hinna.
Om jag mer snabb än fågeln vor,Som upp mot skyn sig svingar,Om bortom hafsens gräns jag forPå morgonrodnans vingar,Dig undfly kan jag ej ändå,Hur långt min flykt jag sträcker;Förbi de vägar, stjärnor gå,Din hand, o Herre, räcker,Beskärmar och förskräcker.
Jag sade: Natt ju skyler mig,Men den vardt ljuset klara;Ty natten har ej makt för digAtt natt och mörker vara;Hur svart den sig i skyar klär,I regn och stormar sjuder,Den måste bli som dagen skär,När som din stämma ljuder,När du det vill och bjuder.
O Gud, hur outgrundeligÄr du i alla stunder!Ehvart mitt öga vänder sig,Det möts af dina under;De träda fram förutan tal,Så fjärran från som nära,Från himlens spets, från djupsta dalOm dig de vittne bära,Förkunnande din ära.
Bepröfva mig, o Gud, och se,Hvad mina tankar mena!Din djuphet mäta icke de,Den mäter du allena.Men om på orätt väg jag går,Så låt mig det förfaraOch hjälp mig, förrn jag komma fårI evig nöd och faraMed de fördömdas skara.
Så vill jag prisa dina råd,Så länge lifvet varar,Och tala om din makt och nåd,Dem städs du sammanparar.Berömma vill jag, Gud, ditt namnFör jordens släkter alla,Att de ock måga i din famnMed god förtröstan falla,Dig lofva och åkalla.
N:o 131.
Julpsalm.
(Bearbetning.)
Hell morgonstjärna, mild och ren,Guds nåds och sannings klara sken,För oss är du uppgången:Hell Davids son af Jakobs släkt!Mot dig, mot dig min famn är sträckt,Min brudgum, tag mig fången!Ljuflig, ljuflig,Hög och härlig,Blid och kärlig,Full af nåde,Herre, till din brud du skåde!
Min pärla du i snöhvit skrud,Marias son, dock sanner Gud,Min frälsare och konung!Kom, tag uti mitt hjärta rum!Ditt helga evangeliumÄr mig mer ljuft än honung.Eja, eja,Hosianna!Himmelskt mannaÄr mig ordet,Uti dig fullkomnadt vordet.
Uti mitt hjärta lys och skin,Du klara jaspis och rubin,Med all din kärlek blida;Ja, låt mig känna, att jag ärEn lem i din församling kär,Ett refben i din sida.Till dig, till digStår min längtan;All min trängtanÄr den ena:Att tillhöra dig allena.
O Gud, förrn världen skapad var,Du mig till arfving korat harI dinom Son den höga;Så låt fullbordas snart mitt hoppAtt bli med honom tagen oppI himlen för ditt öga.Salig, saligBlifver fröjden,När i höjdenBland din skaraJag vid Jesu bröst får vara.
Högt skall då klinga cittrors ljud,Och toners offer skönt till GudFrån harposträngar stiga,Och jag få till min frälserman,Min tröst, min fröjd, min brudgum sann,Mig hålla innerliga,Sjunga, sjunga,Jubilera,Triumfera,Honom prisa,Som mig vill allt godt bevisa.
Aftorkas skola då i fridLycksaligt och till evig tidDe många kristnas tårar,När Gud vill själf sig låta seOch ymnig bot och läkdom geDe hjärtan, världen sårar.Kristus, Kristus,Så han kallas,Som är allasBot och hugnad.Där han finns, är sorgen lugnad.
I det har jag en hjärtans ro,Att den, jag gifvit har min tro,Sin kärlek ej bortvänder,Att Herren, sig till lof och pris,Mig föra vill i paradis;Ty klappar jag med händer.Amen, amen,Adla krona,Mig förskonaTill det sistaFrån att nånsin dig bortmista!
N:o 134.
Nyårspsalm.
Ett år har gått till ända,Ett år af nådens tid;O Gud, till dig vi vändaVår tanke, var oss blid!Se an oss nådefullOch låt det, som blef brutet,I glömska varda slutetFör Jesu Kristi skull.
Ty, Gud, om hämnd du hvälfver,Ho blifver skuldlös kvar?Ho är, som vet det själfver,Hur tidt han syndat har?Ett veta vi allen,Att en oss vill försonaOch du åt honom skonaOss arma, hvar och en.
Vi tacka dig, o Herre,För tusenfaldig nåd;Det bättre som det värreVar allt ditt visa råd.Om vi vår vilja fått,Om du oss hade gifvitAllt, hvad som önskadt blifvit,Ack, hur då illa gått!
Hvad är, som oss behagar?Jo, att i lustar gå.Men du gaf klara dagarOch mulna likaså.Där modet blef för stort,Där lät du sorgen komma;När sorgen gjort oss fromma,Kom trösten lika fort.
De sår, din tuktan slagit,Låt dem tillsamman gro,Låt, hvad du gett och tagit,Befrämja hopp och tro,Och gör det nya årFör oss välsignadt, Herre,Att det med synder färreEn gång ifrån oss går.
O Gud, vår lefnad skriderEmot sitt mål hvar dag;När till sitt slut den lider,Oss då till dig upptag,Där år ej täljas merOch inga skiften hända,Men glädje utan ändaDu åt de trogna ger.
N:o 146.
Trettondedagspsalm.
O Jesu Krist, att nalkas digOch dig i tro tillbedja,Det endast kan på sorgens stigRätt innerligVårt arma hjärta glädja.
Med himmelsk ro, med salig fröjdVi oss i dag påminna,Hur, konung, du af himlars höjd,På jorden röjd,Lät som ett barn dig finna.
Vi stanna vid en krubbas brädd,Där, Jesu, är ditt läger;I herdatjäll af strå bereddÄr dig din bädd,Det är, hvad här du äger.
Och med så torftig vård ändåOch i så ringa äraDu växa skall och krafter få,Därmed du måAll världens skulder bära.
Din barm som vår vid hjärtats slagVi höjas se och sänkas;Hvad ondt gör du, att den en dagFör mänskolagSkall med ditt hjärtblod stänkas?
Vi se din panna klar och blid,Kring den skall törne vridas;Och händren, sänkta nu i frid,Snart blir den tid,Då de vid korset smidas.
Det är den lön, du finner härI denna världen vrångaFör det, att du dess börda bärOch redo ärFör den i döden gånga.
Och hade allt sitt gods och guldDig jordens släkter gifvit,Din kamp och död för mänskors skuld,Din kärlek huld,Hur fattigt lönt den blifvit!
O Jesu, ve, att äfven viFör godt så ondt dig göra,Att, för hvar synd, vi falla i,Vi stå dem bi,Som dig till korset föra!
Vi veta ingen annan bot,Så syndiga och arma,Än falla, Jesu, för din fot:Tag oss emot,O Herre, dig förbarma!
Passionspsalmer.
N:o 147.
Människones son.
Han på korset, han allenaÄr min fröjd och salighet;Ingen kan så väl mig mena,Ingen så mitt bästa vet,Ingen är som han mig god,Ingen har så tålamod:Sökte jag kring jorderike,Aldrig funne jag hans like.
Jordisk vän kan lindra nödenFör en vän, som hjälp begär,Jordisk kärlek går i döden,När med kärlek lönt den är;Men hvar se vi här en man,Som så tåligt älska kan,Att han allt för dem vill bära,Som blott hat mot honom nära?
Han på korset, han allena,Annan är ej funnen än,Han Guds lamm, det fromma, rena,Dör för ovän som för vän;Han, den ende, gör ej val,Räknar ej de sinas tal:"Kommer alle!" så han talar,Kämpar, blöder och hugsvalar.
Solen, som från fästet lyserÖfver ond som öfver god,Blott en ringa droppe hyserAf hans djupa kärleksflod;Månen, som från himlens husGer åt själfva natten ljus,Månd en skugga endast varaAf hans kärlekseld, den klara.
Honom vill jag glad tillhöra,Hvad mig än blir förelagdt;Kristus kan mig saliggöra,Ingen världens gunst och makt.Vanskligt är ju annat allt,Som ett töcken tomt och kallt;Men den jag vill efterfråga,Evig är hans hjärtas låga.
Han på korset, han allenaAllt mitt hopp och goda är;Ingen må mig det förmena,Att jag hafver honom kär.Hvar har jag en vän här sport,Som mig gjort, hvad han har gjort?Han kan mig med Gud förena,Han på korset, han allena.
N:o 148.
Suckar vid korset.
Hvad skall mitt offer blifva,O Jesu kär, åt dig,Hvad kan jag återgifvaFör hvad du gifvit mig?Gods, lif jag gärna bjuda vill,Ja, hjärtat ur mig rifvaOch lägga det därtill.
Jag tänkte: Om jag hadeAllt vida världens guldOch för din fot det lade,Visst såg du därtill huld.Ack, snart jag fann, hur falskt jag tänkt,Ty hvem har, så jag sade,Sitt lif för skatter skänkt?
Då mente jag: Med lifvetGörs hvarje skuld dock kvitt,Ditt lif för mig blef gifvet,Dig vill jag gifva mitt.Mitt lif! Ack, usel skänk det är;En död ju är det blifvet;Du ensam lif beskär.
Sist ville jag dig lofvaSjälft hjärtat ur min barm;Jag tänkte: Denna håfvaÄr kanske mindre arm.Mitt hjärta, fullt af synd och nöd!Ack, just för denna gåfvaDu lidit korsets död.
Så hvad jag har att skänka,Det är platt intet värdt;Men, Jesu, lär mig tänka,Att intet du begärt.Jag ser dig mild på korsets stamDin blick i döden sänka;Din död, den bär jag fram.
Jag sjunker för dig nederOch säger röstelig:Det offer, jag dig reder,Är lif igenom dig;Jag själf är arm, o Jesu Krist,Men dig ske pris och heder,Du fyller all min brist!
N:o 149.
Jesu ord på korset.
Vår Herre Kristus talat har,Då han på korset fästad var,Sju ord för oss på jorden;Behållom väl i minnet kvarDe helga, dyra orden!
Hans första ord, det var att beEn fridsens bön för syndare,En bön så ljuf att höra:"Förlåt dem, Fader, det, ty deEj veta, hvad de göra."
Hans andra ord, o lof och pris!Var tröstens ord på lika vis.Han hördes röfvarn svara:"I denna dag i paradisSkall du ock med mig vara."
Hans tredje ord af kärlek ärTill lärjunge och moder kärEn maning blid och goder:"O kvinna, se, din son är där,O son, se där din moder!"
"Mig törstar", var hans fjärde ord;Ack, otack svår, ack, fallna jord!Er skuld, o mänskor, fatten:Den, som er rågat nådens bord,Får ej en droppe vatten.
Hans femte ord oss lära kan,Hur han af både Gud och manFör vår skuld lämnad blifvit:"O Gud, min Gud, hvi", ropar han,"Har du mig öfvergifvit?"
Hans sjätte ord, det innebar,Att nu den seger vunnen var,Hvarom all skriften ordat;Ej lif, ej död en lösen har,Som hans: "Det är fullbordadt".
Hans sjunde ord, så fullt af frid,Hjälp, Gud, oss i vår sista stridDet i vår suckan blanda:"I dina händer, Fader blid,Befaller jag min anda."
N:o 161.
Kristus i grafven.
Kom tyst, kom tyst, han hvilar nu,Stör ej hans ro, hans sömn är ljufPå mycken vedermöda;För kamp på jorden fann han fridI grafven hos de döda.
En dagakarl har trälat ut,En bördans man har här till slutDen från sin skuldra tagit;I världen finns en like ej,Som dragit, hvad han dragit.
Och vill du veta, hvad det var,Som han i döden tålig bar?Det var vår kamp och fruktan,Vår brist, vår skuld, vår synd och dödOch all Guds hämnd och tuktan.
Dem har han nu dock kastat af,De ligga gömde i hans graf,Att oss ej mer förskräcka;Men börjadt är ett nådens lif,Som ingen makt skall släcka.
Kom tyst och se Guds offerlamm!Det blödde nyss på korsets stam,Nu har det allt fullbordat;I ringa skepnad, mildt och fromt,Det ligger gömdt och jordadt.
Men söker du det nya lif,Som ej är skuggors tidsfördrifOch ej af döden hinnes,Så lämna världens prål och kom,I denna graf det finnes.
O fröjd, nu är en hvilostadMin graf ock vorden, där jag gladKan lämna vandringsstafven;Till sömns blott läggs jag i min graf,Sen Kristus helgat grafven.
Med tröst vill jag mot döden se,Jag vet, att min förlossareHan lefver och skall lefva;Han skall mig lifvet återge,Hvi skulle jag väl bäfva?
N:o 167.
Påskpsalm.
Ho vill mer för döden bäfvaSom för en allsvåldig makt?Kristus lefver och skall lefva,Han har döden nederlagt.Döden är ej fruktansvärd,Frukta mer för synd och värld!Öfver härjaren med grafvenHafver Kristus brutit stafven.
Visst försöktes dödens tänder,Hur de kunde bita bäst,När han en gång fått i händerDen, han fruktat allra mest;Men det var, som ville nattTaga själfva dagen fatt,Stoftet himlens sol betäckaEller mörkret stjärnan släcka.
Detta är vår påskaglädje:Jesus lefver, fast han dött,Till hans död från vår vi vädje,I hans lif vårt lif är födt;Jesu, hjälp oss hvarje stundDö från synd och värld i grund!Då först få vi rätt förfara,Hur du månd uppstånden vara.
När vi dagligt oss bemödaAtt med Jesu Kristi nådGamla mänskan i oss dödaMed dess lustar, verk och råd,Se vi, att en ny uppstår,Som allt större krafter får;Det är oss till tecken gifvetAf uppståndelsen och lifvet.
Pingstpsalmer.
N:o 178.
Vi lofva dig, du Helge And,Guds kärleks eld, Guds godhetshand;Till allt, som är, du sträcker dig,På gåfvor outtömmelig.
Ack, fattigdom och kamp och nöd,I början gråt, i slutet död,Det är, hvad jorden oss beskär;All himmelsk del din gåfva är.
När sorgen vill oss tynga nedOch hjärtat bäfvar utan fred,Är du oss närmst med råd och tröstOch lyftar bördan af vårt bröst.
Och blåser lyckans vind oss god,Att medgång föder fåvitskt mod,Då skaffar du oss nöd för nådOch späker så vårt öfverdåd.
Men trampas vi i stoft och mullFör Guds och för hans sannings skull,Och ställer världen vakter ut,Att göra på vår tro ett slut;
Då blir du i vår barm en eld,Som genombryter våld och väld,Och styrker oss med mod och hoppOch för oss sist till himlen opp.
Vi bedja i vår fåvitskhet,Ty ho är den, sitt bästa vet,Vi bedja om allt jordiskt välOch glömma bort vår arma själ;
Men du, du finner råd och bot:Du beder ock, men oss emot;Och när vår bön oss vägras då,Är det hvad bäst vi kunnat få.
Ej finns så gömdt ett rum på jord,Att ej din godhet där är spord,Så öfvergifven ingen är,Att du ej vård om honom bär.
All vishet, tro och kärlek sann,Allt mod, som mod rätt kallas kan,All endräkt, frid och glädje ljuf,O Helge Ande, verkar du.
Vi bedja dig i denna stund:Behåll oss städs i ditt förbundOch för oss sist till evig fröjdMed dig uti din himmels höjd!
N:o 179.
Träd in i detta hjärta,Guds Ande ren och skär,Fast jag med bitter smärtaVet, hur det syndigt är;Ack, jag det borde rena,Men det kan du allena,Så kom och blif mig när!
Kom in i detta sinne;Åt dig helt anbefalldt,Fast mörker är där inneOch det är tomt och kallt.Det kan sig själft ej lysa;Ack, finge det dig hysa,Hur olikt blef då allt!
Jag ser, hur jorden prålarMed örter utan tal;Ej dröjde solens strålar,Fast vinter låg i dal;De skyndade att komma,Och straxt sågs marken blomma,Som nyss var tom och sval.
Dock kan ej solen hinna,O Ande, dit du når,Dock kan ej solen brinnaSå varmt, som du förmår;Hvi skall jag då ej vågaDig bedja, att din lågaMin vinter gör till vår.
Hur kan jag själf förtagaAll syndens styggelse,Hur mörkret från mig jagaOch ljus och tröst mig ge?Att tömma hafvets vatten,Från fästet sopa nattenMig vore lättare.
Till dig jag tillflykt tager,Kom, Ande, hos mig in,Tänd upp din helga dagerUti mitt skumma sinn,Att mörkret måste vikaMed all dess här tillikaOch jag får blifva din.
N:o 185.
Hvi stängs så hårdt ditt hjärtas port,Hvi far du så i synder fortFrån stund till stund, från dag till dag,Ja, till ditt sista andedrag?
Är då så kär för dig din natt,Är evig död så härlig skatt,Att du försmår att akta påHur ljus och lif du finna må?
Om jorden all dig hörde tillOch du dock gick i mörkret villOch föll till sist i öppnad graf,Hvad glädje hade du däraf?
Du ser din nöd, men tvekar än,Du suckar: Ack, hvar finnes den,Som visa kan en syndig själ,Hvar han skall finna evigt väl?
Ack, tvekan råder ingen bot,Förtviflan står ej fall emot,Men fast beslut ger hopp i nöd,Och hopp ger tro, och tro ger stöd.
Tag mod och bed, så kommer han,Som väg och stig dig visa kan,Guds Helga Ande full af nåd,All ängslans tröst, all tvekans råd.
Till honom är dig vägen kort,Han viker aldrig fjärran bort,Han står vid hjärtat utanförOch minsta suck där inne hör.
Så låt ditt hjärta öppna sigFör Andans nåd, som söker dig,Låt honom bli och bo dig när,Och räds ej, fast du syndig är!
Han skall nog rena själf sitt hus,Sin boning göra glad och ljus,Han, som oss tvär i dopets flodOch helgar genom Jesu blod.
N:o 199.
Läroämbetet.
(Bearbetning.)
Nu fröjde sig den vida jordAf Herrans nåd och helga ord,Förspordt i hans apostlars röstOch kungjordt oss till evig tröst.
När Kristus här fullbordat allt,Som Fadren honom anbefallt,Han sände efter Guds beslutKring världen sina vittnen ut.
För världen ringa voro de,Dagkarlar, arma fiskare,Men hvad de vittnat, hvad de sagt,Har öfver jord och himmel makt.
Det var Guds löfte, fast och visst,De lade ut båd först och sist,Det var, hur nåd med Kristus kom,Som hans apostlar talte om.
Och hvar det ord predikadt vardt,Där tändes hjärtan underbart;Guds Helga Ande var däri,Att som en eld det kunde bli.
Välsignade de helga män,Som lärt oss söka himmelenOch visat oss, hvar vägen gårIgenom Jesu Kristi sår.
Gif oss, o Gud, din Andas nåd,Att vi må följa deras rådOch alle med dem prisa digOch lefva så evinnerlig!
Psalmer öfver söndagsevangelier.
N:o 201.
Joh. 2: 1-11.
Säll den, hvars hopp till Jesum står,Ehvad här ock må hända,Säll den i nöd och lust, som fårTill sådan vän sig vända;Det är en vän att lita till,Som hjälpa kan och hjälpa villSå fröjd som sorger bära.
Han skyr ej ort, där plåga bor,Ej rum, där hälsan glädes:Hvarhelst en själ på honom tror,Är han med fröjd tillstädes;Till sorgehus, till bröllopsfestHan kommer mildt, den ädla gäst,Där blott han bjuds och kallas.
Så blid och hjärtelig han är,Så snar att med oss vara,Behöfver för den, hjälp begär,Ej sina håfvor spara;En konung öfver himmelrik,Gör han sig själf den minste likOch är oss som en broder.
O himlafröjd att tänka på,Att den, Guds spira äger,Ej vill den ringaste försmå,Men endast hjärtat väger,Att den, så högt sin tron har satt,Vill blifva allas del och skatt,Som honom efterlängta!
Kom, Jesu, kom och blif mig när,Kom i mitt tjäll, det ringa,Jag bjuder dig, fast arm jag ärOch mina håfvor inga;Min boning är på glädje tom,Men kom, så kommer rikedomOch glädje utan like.
Blif här vår gäst, o Jesu god,Och nådigt med oss handla!Du kan för oss vår tåreflodI glädjedryck förvandla;Och när vår graf har öppnat sig,Tag oss som gäster upp till digI höga bröllopssalen!
N:o 202.
Matt. 20: 1-16.
Hvad vilja vi på världens torg,Då där vi stå så länge.En stolt af fröjd, en spak af sorg,Men alle, ack, fåfänge?Finns då ej den, oss kallar härAtt i hans tjänst arbeta,Är icke vingårdsmannen när,Som månde Jesus heta?
Hans börda är dock aldrig svår,Hans ok är ljuft att draga;Han nöjs med hvad enhvar förmårOch bryter ej den svaga;Hans öga efter tron blott ser,Ej på vårt verk tillika;Själf är han den, oss krafter ger,När våra krafter svika.
O Jesu, du vår vingårdsman,Hvi öppnas ej vårt öra,Då du så mildt oss ropar anOch i din gård vill föra?Hvar finna vi en lust så stor;Den världen kan förläna,Som den att vara, där du bor,Dig höra, se och tjäna!
Bort, tanke, att det är för sent,Att ren vår dag är liden!Så har ej nådens Herre ment,Som oss har unnat tiden;Se, porten stänges ej igen,Fast dagen hän ses draga,I sena elfte stunden änVill Herren mot oss taga.
Jag kommit sent, jag vet det väl,Till Jesum, jag som mången;Vid flärden fästad var min själ,Och tröghet höll mig fången;Jag kallades, men köttet stredMot viljan, som sig röjde;Jag såg och såg, hur dagen led,Men tvekade och dröjde.
Dock gläds jag, att jag funnit den,Som vill min brist förgätaOch lön ej efter gärningen,Men efter nåd mig mäta.Nu, Jesu, håg och vilja stärk,Att jag mig ej må spara,Men glad arbeta i ditt verkOch from och trägen vara!