The Project Gutenberg eBook ofSamlade arbeten IIThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Samlade arbeten IIAuthor: Johan Ludvig RunebergRelease date: August 3, 2004 [eBook #13101]Most recently updated: December 18, 2020Language: SwedishCredits: Produced by Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN II ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Samlade arbeten IIAuthor: Johan Ludvig RunebergRelease date: August 3, 2004 [eBook #13101]Most recently updated: December 18, 2020Language: SwedishCredits: Produced by Tapio Riikonen
Title: Samlade arbeten II
Author: Johan Ludvig Runeberg
Author: Johan Ludvig Runeberg
Release date: August 3, 2004 [eBook #13101]Most recently updated: December 18, 2020
Language: Swedish
Credits: Produced by Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE ARBETEN II ***
Produced by Tapio Riikonen
af
Johan Ludvig Runeberg
1903.
Kung FjalarNadeschdaKan ejKungarne på Salamis
PsalmerN:o 2. Herrans budN:o 3.N:o 10. Herrans bönN:o 12. DöpelsenKonung Davids psalmerN:o 27. Den 8 kon. Dav. ps.N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps.N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps.N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps.N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps.N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps.N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps.N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps.N:o 131. JulpsalmN:o 134. NyårspsalmN:o 146. TrettondedagspsalmPassionspsalmerN:o 147. Människones sonN:o 148. Suckar vid korsetN:o 149. Jesu ord på korsetN:o 161. Kristus i grafvenN:o 167. PåskpsalmPingstpsalmerN:o 178N:o 179N:o 185N:o 199. LäroämbetetPsalmer öfver söndagsevangelierN:o 201. Joh. 2: 1-11N:o 202. Matt. 20: 1-16N:o 204. Luk. 16: 19-31N:o 208. Luk. 16: 1-9N:o 209. Luk. 10: 23-37N:o 210. Luk. 17: 11-19N:o 212. Matt. 18: 23-35Om Guds ord och församlingN:o 223. GudstjänstenN:o 225. Guds ordN:o 226. Guds husN:o 236. En kristens stridspsalmN:o 237. Ljusets segerOm ett kristeligt lefverneN:o 269. Världens fåfänglighetN:o 275. Emot dryckenskapN:o 277. Emot okyskhetN:o 282. KorsetN:o 296. BönepsalmBöner i landsplågorN:o 308N:o 309N:o 311. Bön om fridN:o 312. Jordens fruktbarhetN:o 314. SommarenN:o 318. 1 hungersnödN:o 321. FosterlandetBröllopspsalmerN:o 326N:o 328N:o 329. För barnN:o 335. På resaMåltidspsalmerN:o 341N:o 343Morgon- och aftonpsalmerN:o 344N:o 348N:o 352. MorgonpsalmN:o 363. AftonpsalmBeredningspsalmer till dödenN:o 379N:o 381N:o 382N:o 390. Suckan i dödsångest
Smärre berättelserEn julkväll i lotskojanLurendrejarenEldsvådanDen väntandeProcessmakaren
UppsatserNågra ord om nejderna, folklynnet och lefnadssätteti Saarijärvi sockenNågra ord om Svenska akademiens valspråk: Snille och smakNågra ord om metoden att uppläsa bunden stilEn anmärkning om konstnärens förhållande till naturenOm parodienFörsök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnenFru LenngrenSkaldestycken af F.M. Franzén. Femte bandetTörnrosens bokRamido MarinescoLucrezia Borgia, dram af Victor HugoÄr Macbeth en kristlig tragedi?Några ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik öfver detsammaTill författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren"
En dikt i fem sånger
Första sången.
Han, skaparn af lycka och sed,Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ättSlocknar i blygd, hans son, den ende,Sluter som brud sin syster i eldad famn.
Satt hög å sin konungastolHugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick,Klarnad i vunna segrars fröjder,Skimrade ung än under hans silfverhår.
Jul kommit; det dracks i hans borg,Midvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn,Hundrade facklor brunno, flereJublade kämpar nu i sin konungs sal.
Alf, Vesete, Kare och Rafn,I sommarns strider pröfvade, Ingul djärf,Agnar och bärsärks-mördarn Hadding,Ynglingar än, dock nämnde i skaldens sång,
Styr, ärrig, och Sote, med sköldAf tvenne tolfter pilar igenomträngd,Drucko i drottens rund. Hvem täljerAlla hans kämpars namn och de bragders tal?
En glömme dock sångaren ej,Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig,Ende af forna tiders hjältar,Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än.
Du stod vid hans sida, då ungI bådas ådror brusade lifvets ström;Trotsande årens makt och dödens,Blödde en svalkad blod du med honom än.
Lyss, konungen reser sig opp,Hans hand har fattat skummande hornet kring.Hugad är drotten nu att tala,Svärja han vill sin ed, det är löftets stund.
"Upp", talar han, "lyssnen, I män,Den gamle ekens svällande sommarlöf,Vuxna på nytt kring gråa stammen,Härjad af stridens stormar så mången gång.
Hvem finnes blande eder som renPå blomsterängar kufvade fjärlar, närFjärran på Morvens strand DunkomarBleknande bet min glafven med blodig tand?
Skepp hade jag nio; med mänTill hundrade från hvarje i land jag gick.Mötte med dubbel makt mig Morven,Glimmande stolt mot gryende dagens rand.
Två stodo på stranden vi kvar,Jag en och Sjolf den andra, när kvällens skyBleknad i väster sam och månenSänkte på svärdets skördar sin blick af frid.
Så föll sig vårt ynglingadåd.På kinden växte skägget, vi blefvo män,Härjade land, dem ingen vinterHärjat, och foro längre, än sommarn far.
Mö tog jag, då grånade renMin lock, men drottningsnamn jag den väna bjöd.Son hon mig gaf och dotter. BådaLeka med blommor än på sin moders graf.
Mätt är jag på bragder och strid.Frejdstore drottar gälda mig skatt, mitt namnTröttade skalders läpp, och harpanÄger för nya segrar ej toner fler.
Nu lyster mig hvila en gång.Min lefnads dag, den stormiga, nått sin kväll,Stillare vindar susa; spörjeKufvade haf och länder mitt aftonlugn."
Så talte han. Lyssnande stodFejdvane Sjolf. Den grånade kämpens bröstSvällde af otämd harm, och mörkerBreddes i fåror öfver hans ögonbryn.
"Hvad, svek mig mitt öra", han sad',"Var det kung Fjalars stämma, som hvila ljöd?Tröttnade örnen ren att jaga,Älskar han ärans strålande rymd ej mer?
Djärft höjer sig Erin ännu,Två gånger kufvadt, trotsar det än ditt svärd.Smygande bjarmer bloda hafven,Vill du dem bida här på din egen strand?
Ro skänker oss högen allen;Där ofvan hvilar ingen, den svage minst.Hårda de äro, lifvets lekar.Ve, att din kraft är bruten i förtid, kung!"
Stolt drogs vid den åldriges ordKring Fjalars läpp ett leende. Hornet gafSvennen han åter, och från vapen-Smyckade pelarn tog han sin båge lugn.
Nu hvinade strängen. En blixtFlög salen genom. Skälfvande klang en sköld,Träffad å motsatt vägg, men pilenDarrade djupt bakom den i furans märg.
Ej syntes för kämparne dåEtt skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugntFattade kungen hornet åter,Väldig i salen spordes hans röst på nytt:
"Frid", sade han, "skydda jag vill.Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed!Vidgade hyddor, sparda lundar,Tegar af guldax vare mig segrar nu.
Gro skall i mitt hägnade land,Hvad ljuft, hvad mildt i människobröst blef sådt,Svagheten blomma trygg, och kraften,Sparande svärdet, glädas att skona blott.
Trott har på min vilja jag förr,På samma vilja tror jag ännu; i stridStyrde den dödens gång, i fridenStyra den skall okufvelig lifvets gång.
Yfs våldet med hotande arm,Står ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kränksTäckelig sed och fridlyst ordning,Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed!"
Sagdt. Dallrande spordes ännuHans stämmas ljud i kämparnes barm. Han själfFörde med långsam hand till läppenHornet och drack det ut i ett andetag.
Nu satte sig kungen i frid.Då steg från dörren fram till hans tron en gäst;Ingen hans ankomst varsnat, undranFöljde den mörktomskyggades stilla gång.
Böjd syntes han först till sitt skick,En okänd främling, kufvad af nöd och år;Högre dock hvarje steg hans skepnadGjorde, och jättelik han för Fjalar stod.
Opp slog han sin kappa, man sågMed häpnad Dargar, siaren, ödets tolk,Mäktig att genomtränga dunkla,Kommande tiders djup med sin andes blick.
Sedd var han sen hundrade årBland nordens fjäll, af lyckliga sällan dock.Hotande, dystra åskor fjärranAnade den, som hörde hans lugna röst.
Nu talte han: "Konung, din edVar stor, en större hörde dock Dargar nyss,Där han på klippans spets i lugnetLyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand.
Ord hörde han: 'Fjalar har glömt,Att gudar skipa människors lott, han trorStolt på sin viljas lag, och ordnaVill han en framtids skick med sin kraft af stoft.
Se skall dock hans öga ännu,Förrn högens natt hans flyktiga storhet gömt,Eviga makters lek med spotska,Trotsande jordbarns löften af bubblans tyngd.
Han, skaparn af lycka och sed,Skall se en dag, när, fläckad af brott, hans ättSlocknar i blygd, hans son, den ende,Sluter som brud sin syster i eldad famn'."
Tyst blef det i salen, det blefFör skådarns blick en syn, som då haglets skurStormat förbi och lugnet återLägger sig kyligt öfver en hvitnad bygd.
Blek satt på sin härskaretronKung Fjalar, färglös rördes hans läpp ochKämpades inom hjältebarmen,Innan med kufvad smärta han tog till ord:
"Gån", sade han, "bringen mig hitMin Hjalmar, bringen Gerda, den späda, hit;Skåda jag vill dem båda, väljaVill jag emellan båda, ty en skall dö.
Känn, siare, Fjalar och kännHans trots, till molnets gudar hans hälsning bär,Spörj, om de lärt att allt försaka,Innan som han de vant sig att allt förmå.
Nu, trampa din nattliga ban.När en gång Fjalar rister sig geirsodd, kom,Innan hans hand vid svärdet domnar,Gälda han vill dig lön för din svarta lögn."
"Kung", talade Dargar, "ditt ordHar ej förgäfves manat; jag komma skall.Räknade äro lifvets stunder,Äfven för oss de fyllas en gång. Farväl!"
Bort vandrade siaren lugn.Men in med kungabarnen en tärna kom,Nalkades drottens tron och lyfteBåda i tystnad sakta på fadrens knän.
Ej jublade kämparne mer,Ej gick kring laget skummande hornets fröjd;Tyst som en grift var salen, tysta,Bäfvande blickar lefde kring Fjalar blott.
Val skulle han göra. Han sågPå Hjalmar först, såg länge, hans anlets nattKlarnade, blott till afsked tycktesStilla hans öga sjunka på dottren nu.
Hon mötte hans öga och log,Mot fadersbarmen lutande kinden trygg;Darrande satt kung Fjalar åter,Gudabekämparn skalf för ett värnlöst barn.
Bort flydde från henne hans blick,På Hjalmar föll den, flydde från honom, flögSnabb som en ljungeld mellan båda,Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel.
Då reste sig Sjolf. På hans kind,Den bleka, gråa, rullade klar en tår.Fram till sin gamle vapenbroderSteg han och hof till darrande ord sin röst:
"Kung, Hjalmar skall föra ditt svärdEn gång, när själf du hvilar med maktlös arm,Skydda ditt land och fjärran väckaMinnet af Fjalar än, där det slumra vill.
Dröj längre då ej i ditt val!Brant står vid stranden klippan, och nedanförVäntar i tystnad svala vågen;Lätt som en gnista slocknar din dotter där."
Så hördes han tala, han togFrån fadrens knä det leende offret. SnartÖppnades salens dörr, och nattenSlöt i sitt stumma mörker den gamles väg.
Kvar satt, där han sutit, ännuOrörlig Fjalar; endast hans hand, som nyssSlöt sig till stöd kring dottren, syntesLigga som vissnad nu på hans tomma knä.
Sent höjde han blicken. Han sågKring vida salen forskande, bister, mörk;Kämpar, som lett mot dödar, syntesBäfva för blixten, född i hans ögas natt.
Nu tystnaden bröt han. Hans röstVar djup som fjärran rullande åskors dån."Vittnen af Fjalars sorg", han sade,"Börjad är striden, hören er konungs ord!
Ve den, som i tystnadens graf,Hvad nu han sett, ej gömmer. Hans lif skall blygdHölja, hans spår min hämnd skall finna,Fördes han än af stormen till världens gräns.
Ej nämne en tunga det namn,Hon bar, min dotter. Här i sin faders barmHar hon sin korta lefnads saga;Vare den blott för mig. Det är minne nog.
Då först, när jag hunnit mitt mål,När kring min hvila kumlen sig hvälfver hög,Människoord ej når mitt öra,Yppe en läpp, hur dyr mig min seger var."
Så talte han, reste sig oppFrån tronen, tog vid handen sin son och gickVäldig som förr ur kämparunden,Lämnande grafvars tystnad i salen kvar.
År kommo och flydde igen,Kung Fjalars' ära spordes från land till land;Men om hans dotters öde hördeIngen på vida jorden ett ord, ett ljud.
Hvems skall flickan af Shelma blifva,Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,Fläkt kring strömmarnas stränder,Hvem skall andas din svalkas doft?
Härligt speglar i Cronas böljaHjältars Shelma de glimmande torn,Solen tömmer från östernÖfver Morven en flod af sken.
Ljus är salen, där Finjal tronat;Dunkla vandra där inne likvälSöner tre af Morannal,Gamle kungen i sångens land.
Gall med bågen är mörk att skåda,Harpans Rurmar fördystras af sorg;Nyss från striderna kommen,Tiger trotsige Clesamor.
På hvarandra de se förstulet,Hot sig tänder i drottarnes blick;Åskor, gömda i hjärtat,Vänta stunden att blixtra fram.
Hvarför trifves ej fröjd i salen,Frid i glimmande morgonens lugn?Hvarför mulnar en broder,När mot bröder hans öga ser?
Så i Ossians dar och FinjalsLefdes icke i kungarnes borg;Harpan klingade glädje,Sången tjuste med bragders lof.
Starke voro de män af fordom.Flammor like i skälfvande skog,Genom fienders hoparFram de flögo i stridens stund.
Men när främlingars trots var brutet,När i Shelma de syntes igen,Milde voro de åter,Mer än strålar af sommarns dag.
Hvi förgäta de stores sönerFädrens seder och nära sin harm,Om fullvuxen i yraMorvens lugn den en gång förstör?
Se, i borgen en flicka blommar,Gall för henne sin båge har glömt,Rurmar sjungit om henne,Clesamor har för henne stridt.
Hvems skall flickan af Shelma blifva,Hvem skall plocka dig, lundarnas ros,Fläkt kring strömmarnas stränder,Hvem skall andas din svalkas doft?
Ändtligt brytes i salen tystnan.Gall af bågen, den äldste till år,Tar bland furstarne ordet;Så han talar med kufvad harm:
"Söner äro vi af Morannal,Samma moder åt honom oss födt;Högt från skyarnas banorStore fäder på oss se ned.
Hotfull spanar från molnet Finjal,Om en fiende bäfvar ännuAtt sig närma de kullar,Där han stred i sin ungdoms fröjd.
Hvad skall blifva af minnets Morven,Af högt tonande strängarnas land,Om dess drottar hvarandraBryta neder med giftfylldt agg?
En må vinna till brud Oihonna,Äga systern af morgonens sky.Jorden blommar af tärnor,Gränslöst vid för de andras val.
Upp, vi söke i frid den gamle,Som i tornet förnöter sin dag.Blinde kungen, vår fader,Han må slita vår tvist en gång."
Hän de gingo till gamle kungen."Fader, länge fördoldt i din borgSplitet grott, och förbittringÄndats lömskt i vårt hjärta in.
Broder skydde att nalkas broder,Följde smygande fjärran hans steg.Nu vi vilja försonas,Förrn ditt rike vi sänkt i sorg.
För Oihonna vi flamma alla,Genom henne blott tändes vår fejd;Den skall slockna med hoppet,Om hon skänkes åt en till brud.
Älskat har du oss alla lika;Hur du väljer, vi vörda ditt val.Säg, hvem unnar du tärnanFrån ett blånande fjärrans haf?"
Gamle kungen i tystnad dröjde,Vägde sönernas ord i sin själ.Tveksam tycktes han vara,Dock omsider han gaf sitt svar:
"Fri af hafvet mig gafs Oihonna,Frihet såg hon på böljornas fält.Tvånglös har hon sin barndomHär fått spegla i floders lugn.
Som en fläkt hon på böljor sväfvat,Som en doft på vår leende strand,Mig hon varit en stråleI min slocknande lefnads natt
Fri må fläkten sin vinge lyfta,Doften sväfva i rymdernas famn,Strålen välje sin bana;Tvinga skall jag Oihonna ej.
Kanske älskar hon, Gall, din bågeEller, Rurmar, af tonerna, dig,Kanske ville hon följaDig bland svärden, o Clesamor.
Pröfven, så jag bestämmer. ÅldernGer den första, den sista sitt rum.Gynnad eller förskjuten,Gömme ingen ett agg blott mer."
Satt vid Crona i grottans svalkaLockomfladdrade flickan af sjön,Då stod Gall i sin stolthetFör den skyggande tärnans blick.
"Kom, Oihonna, mig följ i lifvet,Jägarn älskar dig, rosiga sky!Höga fjällarnas fursteBer dig dela hans banors lust.
Såg du rymdernas glada synerHögt från bergen i morgonens stund,Såg du vaknade strålarDricka skälfvande dimmors dagg?
Minns du skogarnas ljud, då vindenRör med vingen de darrande löf,Fågeln jublar och rusigMellan hällarne bäcken flyr?
Eller vet du, hur hjärtat klappar,När vid hornens och hundarnas skallBusken prasslar, och hjortenStår för ögat med hejdadt språng?
Flicka, älskar du dunkla kvällen,Bleka stjärnornas bäfvande ljus?Kom, från toppen af MallmorLåt oss skåda, hur natten föds!
O, jag sutit på fjället ofta,När i väster sin skimrande portSolen slutit, och rodnanStilla vissnat på molnets hy;
Druckit svalkan af kvällens anda,Skuggans vandring i dälderna sett,Låtit tankarna irraKring den nattliga tystnans haf.
Skönt är lifvet på skyars höjder,Lätt man andas i doftande skog;Blif min brud, och jag öppnarFör ditt hjärta en värld af fröjd!"
Talte vågornas svala tärna:"Gall, jag älskar din lockande rymd.Frisk är vinden på bergen,Ljuft är lugnet i lundars djup;
Mer dock tjusa mig skaldens sånger,Hjältars minnen från flyktade dar.Hör jag Ossians toner,Darrar locken på kindens glöd.
Ofta kullarnas gräs har druckitHjortens blod, som min vingade pilHann i flyende loppet.Gall, min båge har klang som din.
Gå, min vandring på Morvens hedarGladast var, då jag styrde den själf.Pilen, bågen och kopplet,Jaktens flicka begär ej mer."
Bort gick ynglingen, mörk kring pannan.Rurmar, fursten af sångerna, kom;Länge tego hans läppar,På Oihonna hans öga såg.
"Flicka", hördes hans ord omsider,"När jag ser dig, försvinner min själUtan mål i din anblick,Som i dagen en dimma sprids.
Ej jag äger ett namn, som minnetStolt skall spara åt kommande år,Blek är kinden, min ungdomVissnar tidigt i sorgens luft.
Dock förstod jag att älska kraften,Fick för bragdernas ära en röst,Slog jag harpan, i undranHörde Morven dess toners storm.
Nu jag kallnat för hjältars strider,Ryktet strålar ej mer för syn,Damm omtöcknar de strängar,Dem jag rörde i tjusning förr.
Blott vid ensliga Cronas bölja,Öfverröstad af strömmarnas brus,Yppar sakta i tonerJag för natten mitt hjärtas kval.
Men blif min, och min sång skall ljudaHög ännu som i fröjdernas dar,Än få vingar och bäraGenom tiderna Rurmars namn.
Flicka, tjusar dig minnets stämma?Låt det säga åt kommande år:'Så sjöng fursten af Shelma,När han såg i Oihonnas blick'."
"Rurmar", tärnan af hafvet talte,"Späd står blomman vid flodernas strand,Böjs af aftonens vindfläkt,När i sömn han dess stängel rör;
Sjung för henne ditt hjärtas strider,Du de smäktande drömmarnas skald,Tills i kvällen dess ögaStilla fuktas af tårars dagg.
För Oihonna blott ljuf är sången,När med klangen af drabbande svärdHarpan ljuder, och segrarStormlikt brusa på bardens läpp.
Blott för hjältar hon flamma kunde,Älska blickar af trotsande mod.Gå, du suckarnas yngling,Ingen tröst för din sorg hon har."
Harm sig tände i Rurmars öga,Rodnad spreds på hans bleknade kind,Bort han vände sitt anlet,Och ur grottan försvann han tyst.
Då kom stridernas stolta furste,Stormig trädde till flickan han fram:"Gall försköt du och Rurmar,Väl, den tredje är Clesamor.
Ej han lärde med ord att segra.Mellan sköldar på blodiga fältTeg hans tunga, och svärdetEnsamt talade dödens språk.
Men du älskar dock mod, o flicka,Strider tjuste din flammande själ;Strider vänta mig, skynda!Jag vill famna dig först som brud."
Upp från mossiga hällens säteStod Oihonna vid ynglingens ord,Tog hans hand och i glansenAf hans frågande öga såg.
Så hon talade: "Främst bland bröderVar mig tidigt, o Clesamor, du,Du, som ensam i MorvenÄlskar strålen af svärdets brand.
När från Shelma du for att sökaBragders ära i främlingars land,Följde ofta min tankeÖfver hafvet den väg, du tog.
Fläkt af mäktiga fäders anda,Far dit striderna kalla dig hän,Låt en fiende darraFör en ättling af Finjal än!
Kommer sedan en bard från fjärran,Vill jag sitta i sköldarnas salVid hans knä, då han sjunger,Lyssna tyst, om ditt namn jag hör.
Blir ditt öde att tidigt hinnaDunkla skyarnas irrande fält,Se då ned, och i MorvenSkall du finna en tårad kind.
Ofta ensam från hedens stigarSkall jag blicka mot aftonens moln,Ofta minnas din pannasLjusa hvalf och din svarta lock.
Men, min kärlek är dock ej brudens,Är en systers, o Clesamor, blott;Samma fader oss fostrat,Gamle kungen i Shelmas torn."
"Vågors flicka", till svar gaf drotten,"Ej ditt lif af Morannal du fick,Ej min syster dig kalla!Fjärranburna, hvem såg din börd?
Långt från Morven ditt blåa ögaSlog mot dagen du, vaknande, opp.Ej en kvinna, men hafvetÅt Morannal hans dotter gaf.
Kanske höjdes af vårens vindarSäll en bölja mot morgonens sol,Sjönk tillbaka och föddeDig ur skimrande skummets ljus."
Lätt mot ynglingens panna fördeHafvets flicka sin leende läpp:"Mig dock är du en broder;Kan jag blifva en broders brud?
Fjärran från skall en älskling sändas.Som från randen af himlen en sky,Som från fjällen en stormil,Förr knappt anad, han komma skall."
O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,Fast ej min tjusning tändes som andras.En flickas varma, bäfvande hjärta slårHär under min snö af längtan också.
Hvem är, som jagar hjortar i Loras dal?Från tusen ekos darrande dörrarKom hornets ljud tillbaka i kvällen nyss;Nu slumrar det trött på skymningens bädd.
Där Cronas dunkelt speglande bölja kröksKring ekomhvärfda, mossiga hällen,Där syns hon, jägarinnan med svanhvit arm,Oihonna, de svala vågornas mö.
På ljungens bädd hon satt sig och smeker gladtDen fina, bruna, spensliga stöfvarn,Där trött han står och slickar kring pilen änDen kallnande hjortens blodiga barm.
Ej ensam tärnan jagat på Cronas strand,Af sångens Gylnandyne hon följdes.Den bleka flickan nalkas med långsam gång,Och leende ser Oihonna sin vän.
"Hidjallans dotter", säger hon, "kom! Sin flyktHar kullens gäst, den bäfvande, slutat.Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläktKring skuldrorna ren min fladdrande lock.
En sång mig sjung, tills månen i österns portStår mild och lyser hedarnas stigar.Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist.Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"
Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng,Mot höjden lyftes tårade ögat;Där sam i luftens blånande, dunkla hafAllena en sky, hon följde dess ban.
"Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd,Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe?Gå fram till silfverranden och blicka ned,Här andas din fröjd, Oihonna är här.
I flydda dar, o Le, i din faders borg,Mot Gylnandyne lyste ditt öga,I hennes spår du följde till Morven, blefEn gäst i de klara harpornas land.
På dessa kullar syntes du ofta då,När vidt kring kvällens soliga rikenDin flickas muntra, kallande jakthorn ljöd.Här mötte din blick Oihonna också.
Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt,Hvad sällast förr i lifvet han anat?Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott;Jag vissnade, du, säg, blommade du?
Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kindBlef molnet lik, en dimma af tårar,En blodlös skugga gick du i dagens glans,En irrande fläkt på nattliga mon.
Så kom en morgon ensam du åter, stalI ovan lek ur skimrande kogret,Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil;Den gömde du blodig djupt i din barm.
Ej äger segrens harpa för dig en ton,Ej lyfter minnets vinge din ära,I förtid dog från bragden din arm, o Le,En flicka det är, som sjunger ditt fall.
O, hennes toner äro ej bardens, ejVid dem du ljusnar, skugga på molnen!O, hennes sorg fördystrar dig ej, den ärOihonnas ju ej, din älskades ej.
Flyg, sång, den matta fläkten på heden lik,Af ingen spord, besvarad af ingen,För ljuft min suck att somna i nattens famn!Som sucken en gång jag somnar, ock jag."
Hon slöt. Från höjd, från däld och från våg en tonTill afsked sände flyende sången,Och ensam nu bland klippor i fjärran stredMot tystnaden doft blott, Crona, din ström.
Då slog i tysta, vänliga stjärnors ljusOihonna opp sitt strålande öga,Åt Gylnandyne räckte hon mild sin hand.Så talte de svala vågornas mö:
"Från bergens topp, så sjungs det, en kylig fläkt,Med dalens blommor leker Oihonna;En våg hon är, som skimrar mot vårens sol,Eld talar dess blick, is gömmer dess barm.
O, ej till fläkt jag föddes och ej till våg,Fast ej min tjusning tändes som andras.En flickas varma, bäfvande hjärta slårHär under min snö af längtan också.
Men hvarför finns i Morven ej mer ett folkAf hjältar, like flyktade tiders?För Finjals ätt för tung är hans sköld, och svagtRör Ossians sträng en trånande skald.
Ren nog jag hört af suckar, och tårar nogJag kostat Morvens smäktande söner;För deras kärlek ägde jag kärlek ej,Jag gaf dem min sorg, jag kunde ej mer.
När skall mitt åskmoln komma i storm en gång,När skall jag se dig, drömmarnas yngling,I stridens dån, med glimmande svärdets blixtFörklara den eld, jag tändt i ditt bröst?
Lyss, bleka Gylnandyne, och känn en gång,Hvad ljud Oihonna älskar i sången!Begär ej klagan, frisk är min sägn, en vindFrån nordliga fjällar brusar i den.
Så talar sagan: Fjärran i Lochlin sattI fridsällt rike härskande Fjalar,Nämnd var han Lodins storm i sin ungdoms dar,Kring länder och haf han glömmes ej än.
Nu var han gammal vorden och trött vid strid,Drack mjöd, tog skatt och skipade lagar,Ur slidan ficks knappt mera hans glömda svärd,Och nakna på stranden lågo hans skepp.
En dag för honom trädde en yngling fram,Hans son det var, han ägde ej flere;Med lifvets ljusa vår i sin blick han sågDen åldrige an, han talade så:
'Bygg mig en drake, fader, och red mig ut!Din ungdoms banor locka mitt sinne.Min arm är stark, het sjuder min blod. Bort, bortJag längtar ur hemmets kvalmiga dal.'
Tyst satt den gamle. Varmare blef hans son:'Fyll mig min bön, o fader', han sade,'Jag kan ej längre dväljas här oberömd,Ej höra blott dig i skaldernas sång.
Lätt är mig ren din sköld, och, en telning lik,Af dessa händer böjes din båge.Den värld, där du har segrat, är öppen än,Rum har den för Hjalmars segrar också.'
Men sträng tog Fjalar konung till ordet då,'Frid', så han sade, 'svor jag att hägna.Min dag var stormig; glad i en lugnad världSkall stråla min lefnads sjunkande sol.
Från brända hyddor, härjade fält, i blodSer kriget opp med mörker om pannan.Jag älskar frid, gå, yngling, betrakta den!Dess anlete bär mitt leende land.'
Men kvar han stod, den unge; han teg, en tårI glöd föll ned på lågande kinden;En stund han teg, då klarnade blickens glans,Och brusande göts hans smärta i ord:
'Hvem ger dig rätt att offra din son, o kung,Åt glömskans natt, åt tystnadens öde?Mitt lif du gaf mig, tag det! Ett bragdlöst lifJag gäldar dig, mer var gåfvan ej värd.
Tungt är att dö förgäten och utan namn,Dock tyngre, fader, är det att lefva.Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej,Men lyda jag kan; jag lyder och dör.'
Den gamla kungen teg med förborgad harm.En isköld låg i lugnet af orden:'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strandDet stått sen min första vikingafärd.
Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp,Och dagen strålar genom dess sidor.Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namnBland främmande ljud, förgäten af mig!'
Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård,Där sköttes tomma, barnsliga lekar;Af mannahänder, knutna kring svärden förr,Nu slungades klot, nu fångades boll.
'Hvem finns, som älskar minnet af strider än',Så ljöd till kämpaskaran hans maning,'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf,Att leka en lek med sköldar och stål?
Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp,Och dagen strålar genom dess sidor;Men seger vinns af folk, och af kölar ej,Och tryggaste väg är segrarens väg.'
Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn,När öfver dofva, kvalmiga dagenI nattsvart moln den blixtrande åker framOch väcker ur blytung dvala en värld.
En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö,I glada böljor höjdes den åter;En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraftUr fängelset bröt en jublande flod.
'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!'Från man till man så skallade ropen,Och snart från halfsänkt skepp på en trotsad vågSåg skaran sitt hems försvinnande kust.
Det kom ett bud för kungen: 'Din son far bort,Långt ut på hafvet skymtar hans drake.Ditt land är utan värn, af dess kämpar förDe bästa han med på vikingafärd.
Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg,Han slog sin sköld i ljudande salen:'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lagÄr kränkt, och förbrytarn andas ännu.'
Men Sjolf, hans vapenbroder från forna dar,Gråhårig, böjd, tog ordet och sade:'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd,Och jaga med svalor örnarna ej!
Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och villMed vissnad hand den väldige böja;Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd,Ej löna din vanmakts dåd med förakt?'
Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gickTill stranden, följd af väpnade skaran.Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg;Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.
Tre dar på spårlös bana han irrat ren,På fjärde dagen såg han ett segel;Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls,Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt.
'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språkMed åsklik stämma ropte dess höfding,'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp,Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!'
I samma stund, bland stormande kämpar främst,På kungaskeppet svängde han svärdet,Och hård blef striden, like mot like stred,Dock glesnade Fjalars sviktande tropp.
Omsider stod kring kungen en sköldborg blottAf trogna vapenbröder från fordom,Och Fjalar stred för seger ej mer, han stredOrubblig för glansen blott af sitt fall.
Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr,Sköt fram ett skepp på kufvade vågen;Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk,Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.
Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt,Och snart kring Fjalar lifvades återAf nya, sälla, eldade gästers troppDe blodiga svärdens lyktande fest.
Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk,Då föll af bjarmerskaran den siste,Och seger ägde Fjalar, men mörk han stodMed blottade stålet än i sin hand.
'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nuDen gamles djupa, darrande stämma,'Halft är mitt verk, af fiender ser jag härDen djärfvaste stå okufvad ännu.
Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ejMitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt budOch gjorde min svurna ed till en lek.
Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dådBlott svagt med tungans gissel jag agar,Ett annat språk jag önskar att tala nu,Med skarpare egg det biter kanske.
Träd fram, din fader kallar dig nu till strid,Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom;Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knäOch dö med försonad skuld vid hans fot.
Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft,Dog långsamt bort bland kämparnes skara,Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stodÄn kvar i sin väntan Gauthiods kung.
Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköldPå blodadt skeppsdäck tigande nederOch trädde vapenlös för sin fader framOch böjde i vördnad knä vid hans fot.
Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol,Mot sonens hjässa styrde han hugget;Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm;Men ynglingen stod orörlig ännu.
'Min tid är liden', började Fjalar kung,'Ej så jag högg i flyktade dagar.Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,För svag är min arm att klyfva en hjälm.'
Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjödÅt fadrens hämnd sitt blottade hufvud;Och skyddlös stod han, ägde ej annat värnÄn anletets öppna, leende lugn.
Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd,Till dödshugg lyftadt, drabbade offretSå matt, som om till hvila det lagt sig nedPå lockarnas gula, svällande bädd.
Från denna stund far ynglingen, djärf och fri,Från strand till stran på främmande vågor,Och Fjalar sitter hemma i fridsällt landOch gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.
När kvällen kommer stundom och kungens borgAf gäster fylls, och fradgande hornetGår laget kring, och grånade skalden rörDen väldiga harpans darrande sträng,
Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,Den unges nya segrar allenast,Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,
Då smakar mjödet kungen, då höjer hanFöryngrad åter lutade pannan,Då sänder han vid tonernas lek iblandMed strålande blickar sångaren tack."
Hon slöt. På marken glimmade daggen ren,Och månan såg från blånande höjderMed klarnadt öga ned i en rymd af lugn,Där tyst i sin gång skred sommarens natt.
Då sågs på heden nalkas en man, han kom."Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade,"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren."
"Du man af ord, som ila", var flickans svar,"Hvad gör, att så den gamle mig kallar?Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört,Säg, ärnar han gå till andarnas hem?"
Den komne talte: "Klang jag af vapen hörtFrån borgens salar. Drotten i tornetTre gånger slagit skölden, från läpp till läppHörs ropet om strid; jag känner ej mer."
Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man,Ditt värf har här du slutat", hon sade,"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung;Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."
Hvi dröjer han, Fjalars son?Har Innishonna i lundars nattHans stridshåg lockat till hvila,Förgäter Hjalmar sitt ord?
Det dagas på Morvens strand,I dunklet grånar på klippans höjdMorannals torn, och där underI dimmor suckar ett haf.
Oihonna, du syns ej än,Hafburna flicka, hvar drömmer du?Stå upp, dig väntar Morannal,Den gamle saknar sitt ljus.
Ej ser han, att natten flytt,En ändlös natt i hans öga bor,Ej jordens brudliga anletHan ser vid morgonens kyss.
Dock vaknade fläktars lekFrån tornets fönster förnimmer hanOch lyss till börjande ljudenAf vattenfåglarnes flykt.
Och växande vågors brusHan hör och kallar, Oihonna, dig:"Upp, dotter, skynda dig; dagenÄr här, hans stämma jag hör."
Då kommer hon, våges mö,Den svala strålen på Morvens fjäll;Hon nalkas lyssnande kungen:"Morannal, fader, o hell!
På heden vid Cronas strömJag stod, när solen sig sänkte sist;Där såg med lockande ögonDen tysta natten mig än.
Sent kommer Oihonna nu,Djupt sof din dotter, af jakten trött.I drömmars riken, o fader,Förgat för länge hon dig.
Dock glimmar Dunhormods toppEj än; matt rodnar blott höjdens fur.Hvi bjöd din vilja mig varaLångt förr än morgonen här?"
Fram räckte den gamle mildtTill dottrens möte en vissnad hand:"Kom", så han sade, "du strimmaI Shelmas dimmiga natt.
Kom, låna en dag blott änDen blinde gubben ditt ögas ljus;Hans blick skall klarna mot kvällen,Hans mörker fly som en dröm.
När aftonens moln du serFörbleknadt segla i stjärnklar rymd,Då vandrar drotten af ShelmaMed dagad blick på dess rand
Och skådar på nytt sitt land,Som långt, långt borta han minns det än,När månen göt på dess kullarSin ström af darrande ljus.
O dotter, det stundar strid!Från Innishonna ett budskap spörjs:Dit kom han, sagornas Hjalmar,Med Lochlins kämpar i går.
Dän sände sin hälsning han,Den unge örnen från dimmors land:'Upp, drott af frejdade Morven,Till vapen kalla ditt folk!
Frisk blåser en vind från nord;När vattnen dagas i morgon, kung,Ett åskmoln för den af segelEmot din bäfvande strand'."
Den åldrige slöt. Ett skenAf rodnad syntes på flickans kind."Hvi hotar", sporde hon sakta,"Oihonnas hjälte ditt land?"
Då talte Morannal än:"En skatt jag äger, han fordrar den;I bardens toner den klingatOch lockat ynglingens håg.
O dotter, förnim hans ord!Så bjöd han säga: 'Jag for vågTill solens leende länder,Till vinterns isiga hem;
Men hvart jag ock kom, där ljödI sång, i saga din dotters namn,Där hördes älskares klagan,Försmådda veklingars kval.
Då svor jag i harm att själfDen spotska flickan till brud mig ta.Gif akt att skydda din dotter,Ty Hjalmar friar med svärd.'
Så hotar han. Grydde nuDen dag, som såg mig på Cronas hed,När Trenmors skara där blöddeOch Erin höljdes af sorg!
Då funne på sandens bäddSnart Lochlins kämpe sin graf också,Lik hafvets bölja, som störtarPå stranden opp och förgås.
Men flydd är Morannals tid,Hans arm är vissnad, hans blick är släckt,Hans strider blekna i fjärranSom vinterns nattliga sken.
Skall Morven i glans stå fram,Dess kämpar blöda med fröjd i dag?Finns blixt, o Gall, på din båge,Bor död i Clesamors spjut?
Och Rurmar, min tredje son,Som slår din harpa i Finjals sal,Förstår du tvinga med svärdetEn ton ur hjälmar, också?
Mig tyckes, att ljud jag hör,Kring Loras stränder en klang af stål.Se ut, hvad ser du,—o dotter,Gå Shelmas härar till strid?"
Hon blickade ut, hon sågMed tjusfull bäfvan i klarnad rymd,Och mot dess speglande anletBröts dagens rosiga sken.
"O fader, en här jag ser,Från bergen tågar den långsamt ned,Som molnet tågar mot dalenOch gömmer åskor och storm.
Men lugnt är det vida haf,I glans slår solen sitt öga opp,Och djupen skälfva af lågor,Och fästet spränges af ljus."
Det sågs i den gamles dragEn skymt af leende sorg; dock snartStod hög han upp, och hans andeBröt fram i glödande ord:
"Hell", talte han, "himlars drott,Du stjärnekonung, jag hälsar dig,Du sol, som vandrar i ungdomHögt öfver vissningens jord!
Min glädje i fordomtid,Mitt ljus, som hägrar i minnet än,Fast natt betäcker mitt öga,Fast mörker bor i min barm!
Behöf i din stolthet ejDitt anlet gömma i dag af harmAtt se en son af Morannal,Som skyr en fiendes spjut!
Och barn af er faders kraft,Gall, jaktens furste, och Clesamor,Du yngling, pröfvad af svärden,Och Rurmar, sångernas vän,
Gån glade på hjältars ban,I spår, som trampats af Finjals ättAllt här försvinner, evärdligÄr bragdens ära allen.
Säll den, som af år ej bryts,Som ung får falla i hjältars rund,Som blixten ler i sin tjusningOch ljungar, krossar och dör.
Ack, tynande flamman likÄr ålderdomen. På hemmets härdDen flämtar matt och förbrinnerOch höljs af aska och glöms.
Hvi dröjer han, Fjalars son?Har Innishonna i lundars nattHans stridshåg lockat till hvila,Förgäter Hjalmar sitt ord?
Mig tycks dock, att vågors svallJag hör och nordliga fläktars sus,Som fly med starkare vingarHvar stund mitt öra förbi."
"O fader, vid nordens randGår natt ånyo på fästet opp.Rädd bäfvar strålen af dagenOch flyr på böljornas topp.
Det mulnar, i mörker svepsAllt längre hafvet, och stålgrå höjsGarmallas klippa och skakarFrån hjässan bränningens skum.
Och hvitare vågor slåMot stranden redan, och halfbränd stårPå branten furan och sviktarFör stormens växande il.
Dock syns ej ett segel än;Mot svarta molnet i fjärran blottBryts stundom flyktigt en ljusning,Af måsens vinge en blixt."
Hon tystnade, stormen rötMed fullväxt stämma i rymden ren,Och tungt ur djupet i gensvarLjöd böljans flämtande suck.
Och molnet af eldar klöfs,Och genom ödsliga höjders vidd,Doft öfverröstande stormen,For himlens mäktiga dån.
Då talade Morvens kung:"En dag, lik denna, jag såg en gång,Det var den dagen på hafvet,När dig, o flicka, jag fann.
Darg hette en man. Hans namnMå sång ej nämna. I biltog färd,Förskjuten, hatad och hemlös,Kring vattnen sökte han rof.
Jag följde med harm hans skepp,Som vågat närma sig Morvens strand;Och röfvarn skydde att bida,Vid mörkrets bragder blott van.
Ren nalkades kväll, och långtPå hafvet syntes hans segel än,Och fåfäng glödde min vrede;Då bröt ur molnen en storm.
Af dånande åskor följd,Som nu fördubblad i kraft hvar stund,Min drakes vingar den lyfte,Men slet Dargs segel från topp.
Dock skulle en nidings blodMitt svärd ej fläcka. En ljungeld skötUr svartnad sky, och en flammaSteg klar ur röfvarens skepp.
Jag nalkades branden. EldVar allt, kvar syntes blott Darg; han stodI dyster tystnad vid rodret,Mot flamman täckt af sin sköld.
Ett barn på sin arm han höll,Han tycktes vänta mitt segel nu,Han såg tillbaka beständigtMed längtans dröjande blick.
Mig rörde hans nöd. Jag höllAllt närmre, tills på ett pilskotts hållMitt skepp jag svängde mot vinden,Att undgå flammorna själf.
Då kastade röfvarn vildtSin sköld i lågan. Ett språng han togOch sjönk med famnade barnetI böljans gapande graf.
Bort flög med orkanens ilHans skepp. Själf kämpande sågs han änSin börda lyfta ur vågenOch räddning kräfva af mig.
Jag märkte hans vink. Jag togOmbord den brutne. Då såg min blickFör första gången Oihonna,Då fick af hafvet jag dig.
Späd var du, men oskadd dockAf våg och flamma. I gråt du lågVid röfvarns bröst, och i bäfvanDitt anlet gömde vid hans.
Men dyster, i trotsigt lugn,Med svedda lockar, med halfbränd dräkt,Satt, blek som skyarnas vålnad,På däcket döende Darg.
'Kung', talte han, 'nöjd jag gårTill önskad hvila i glömskans famn;En bön dock ber jag för henne,Som ensam sörjer mitt fall.
Ej är det min blod, du serI hennes kinder. Sin lefnads skuldDen fågelfrie förstörarnÅt ingen lämnat i arf.
Hon gafs mig af natthöljd sjöEn stormig jul, då i vådligt skygdAf Vidars klippa jag ankrat,Vid Fjalars konungaborg.
Blif henne ej oblid du,Hvars mildhet aldrig af rykte glöms;Hon var den enda på jorden,Som fått en glädje af mig!'"
Ljuf föll på Oihonnas kindEn tår vid åldrige kungens ord,Men snart till ändrade synerFlög klarnad åter dess blick.
Vid stranden ett härskri ljöd,Med stormens brusning, med åskans dånFörmäldes klangen af sköldarOch kämpars jublande rop.
Han syntes på svartnad våg,Han kom ren, örnen från dimmornas land,Sjökungen, Hjalmar af hafvenflög Morvens härar emot.
Och stolt på sitt hemlands strandStod Shelmas skara i sluten tropp,En klippvall, trotsande böljan,Som skyrest måttar sitt slag.
Den drabbade. Stridens stundVar kommen, vågen mot klippan bröts,Här föll mot här, och på strandenEn bränning stänktes af blod.
Men stum i sin tjusning stodOihonna. Flickan från hafvet sågSin hjälte, mötte i dagenSitt ljus från drömmarnas värld.
Hon följde med eldad blickHans ban, hon såg, hur med svärdets blixtHan bröt sig vägar i molnetAf korvens skockade här.
Ren segrade Lochlins folk,Ren Shelmas skara i sviktning stod;Då såg hon striderna stanna,I lugn böts slaktningens storm.
"Oihonna, din läpp är stum,Gif svar", så talte Morannal nu,"Hvi glesnar klangen af svärden?Finns Morvens ära ej mer?"
Han sade. I bäfvan gafSitt svar Oihonna: "O fader, gläds!Snart, snart är sagornas HjalmarEn blodlös skugga på skyn.
Han sviktar, hans hjälm är bräckt,Han mött tre söner af dig, o kung,Han kämpar ensam. I häpnadStår allt vid drottarnes strid.
Djärf drabbar med spjutet Gall,Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand,Och blodigt synes mig svärdet,Som höjs af Clesamors arm."
Då mörknade Morvens kung,Han slog i vrede sin ungdoms sköld,Han hof sin stämma, och stillhetHan bjöd kring drabbningens rymd.
"Hvad", ropte han, "höljs med blygdMorannals hvitnade hjässa? KränksAf er, o söner, hans ära,Som trotsat skiften och år?
Skall sången om Finjals ättMed fruktan flyga min kväll förbi,Att ej er nesa må röraDess vingars strålande glans,
Och sagan i Lochlins landFörtälja Hjalmars, den ädles, fall,Och hånfullt nämna, att ensamFör er, för trenne han föll?
Upp, Gall, du är kungasonSom han, förstfödde bland bröder, du,Gå, strid allena och stupa,Om segern sviker ditt svärd!"
Allena, med framsträckt sköld,Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall.Ej svag var fursten af Shelma,Dock snart drack stoftet hans blod.
Han stred i sin ungdoms glans,Han föll med ära från styrkans höjd,Som vågen sväller i dagenOch strålhöljs än i sitt fall.
Fram trädde på blodad sandNu Rurmar, buren för strider ej,Blott van vid drömmen och harpanOch hjärtats tidiga sorg.
Hans kamp som en facklas varMot nattens stormar. För Hjalmars slagHan sjönk, och evigt för sångenVar kallnad ynglingens barm.
Den tredje var Clesamor,Till år den yngste, men tidigt seddBland män af Morven på dödarsAf järn omblixtrade fält.
Han kämpade vredens kamp,Hans blickar sprutade flammors hot,På blod af bleknade bröderSitt svärd han förde till hämnd.
Och drabbande stålet klang,Och Morven hörde med tjusning änEtt sent, halft döende ekoAf ljud från Ossians dar.
Då hejdade Hjalmar rördSin hand, som måttade dödens hugg:"Håll, yngling", talte han, "sparaJag vill åt sagan ditt lif.
Mig gläder din morgons glans,Din dag skall stråla af sol en gång;Kom, räck mig handen försonadOch lef för bragdernas fröjd!"
Föraktligt till svar ett slagGaf Shelmas kämpe med afvigt svärd;Och ny blef striden, och slocknadI blod slöts Clesamors blick.
Du flicka från vågors haf,Ditt blåa öga af tårar skyms.Ej föll din hjälte, Oihonna,Hvi gråter vågornas mö?
Hon fattat den gamles hand:"Sörj, fader", talte hon, "ensam, böjd,Med mig och mörkret du lämnats,Att vänta segrarens bud.
Ej andas en son af digPå Morvens klippiga stränder mer;De följt hvarandra i döden,De sofva grafvarnas sömn."
Hon slöt. Men i klarhet skenMorannals panna på nytt. Hvart molnAf oro lämnade stillaHans anlets bleknade dag.
"Nu", talade Morvens kung,"Kan utan fruktan Morannal gåAtt möta fädernas andarI stjärnors blånande sal.
Ej följs han af minnens blygd,Ej skall han gömma i molnets nattFör söners nesa sin vålnad,Då Finjal nalkas på skyn.
Du dotter, en graf mig red,Där Shelmas furstar på sandens bäddNu hvila. Skänk oss gemensamEn vård i harpornas land!
Sen följ på hans bragders banDen ädle främlingen säll, och gömMorannals minne och lyssna,Då sången höjer hans lof!"
Hans hvitnade hjässa sjönkMot skuldran sakta, hans öga slöts,Och drottens ljusnande andeFlög glad till skyarnas hem.