"Af båda delarna, herr öfverste", svarade denne. "Enfald och klokhet äro hvarandra nära, och jag menar, att han med skäl kan räkna på miskundsamhet nu, då han visat sig så redlig."
"Hvad? Vill ni då, att jag skall släppa fågeln åter, sen jag en gång haft bestyr att fånga den?"
"Ingalunda helt och hållet, herr öfverste, utan villkorligt, så att han får anstånd på ny förskrifning."
"Topp, min kära Gåsevinge, ni skall hafva tack för detta råd. Jag är ingen blodsugare och vill ingen redlig mans ofärd. Laga ni, att jag får en ny revers i laga form, så slipper jag den nöd, jag varit i, och får någonting i besparing till nästa ting. Det blir ändå ett mål till, ty lita kan jag därpå, att jag får lägga in på karlen då åter. Tiderna äro dåliga, min vän, och man måste hushålla. Akta er blott att härnäst spela mig ett dylikt spratt, och lär er en gång att handtera affärer med allvar."
Herr Gåsevinge bugade sig för förmaningen, skar för sig ett godt stycke stek och glömde minuten därpå såväl sina senaste som alla andra förut öfverståndna bekymmer.
[Förf. har nämnt denna socken, emedan han haft lägenhet att under loppet af något år och längre än uti andra trakter af det inre Finland uppehålla sig i densamma. Det allmännaste af hvad han har att om den berätta kan dock säkert utsträckas vida utom sagde orts gränser.]
Afsikten med dessa rader är icke att ge ett bidrag till någon topografisk skildring af vårt land eller af en särskild ort i detsamma, utan blott att med strödda drag teckna en eller annan af dess skönheter och återlifva hos mig själf njutningen af de intryck, jag af dem erfarit. Oskiljaktiga från dessa erinringar äro några mörkare bilder af mänsklig nöd; och de tyckas mig icke onaturligt äga sin plats bredvid och inom naturens härlighet och storhet. Ty liksom djuret aftager i liflighet och fägring, i den mån människan tvingar det under sina ändamål, så synes äfven naturen förtvina, ju mer den kufvas af mänsklig flit och omtanka, och sålunda blott i sitt otamda tillstånd äga sin fulla skönhet, blott i sitt tamda lämna människan fri tillgång till sina outtömmeliga spenar. Vill man därföre njuta anblicken af ett folk i välstånd och öfverflöd, må man besöka de nejder, där naturen, öfvermannad af människokraften, spak och slappad bjuder aftvungna håfvor; älskar man åter att se naturen i dess ursprungliga glans, så må man gå dit, hvarest hon ännu fri utvecklar sina gigantiska krafter och gäckar ett tvinande släktes glesa ansträngningar till hennes kufvande. Finland erbjuder kanske rikare än något annat land taflor af denna art. Hvilken växling af nejder, från det jämna, odlade kustlandet [Tyvärr påtrugar sig här den anmärkning, att äfven dessa folkrika och eljest bördiga orter nu genom flere inträffade missväxtår, särdeles längre upp mot norden, blifvit skådeplatser för nödens och hungrens yttersta eländen. Denna omständighet bevittnas sorgligt också af den mängd utblottade och kringirrande landtmän, som strömmar med hustrur och barn hit till hufvudstaden för att genom dagsverken här förvärfva ett nödbröd, som deras öfvergifna hemman vägrat att gifva.] till upplandstrakterna med sina svindlande höjder, sina ödsliga träsk och sina moar, till hvars djup ingen stig leder och dit endast orren eller tjädern, sårade af lodet, någon gång sträckt sin ensliga flykt! De flesta resande från Europas kultiverade länder, som besöka Finlands kuststräcka, skola föga finna densamma afstickande från deras hembygd och med undantag af klimat och språk åter träffa nästan alla de föremål, deras fädernesland ägde och utbredde för dem. Till de högre upp i Finland belägna orterna åter skall väl ingen främling komma, som kunde säga sig hafva sett något dylikt förr eller ens något med dem likartadt; så bestämdt tecknade, så skarpt individualiserade äro de. Under det att by vid by och gård vid gård utmed i synnerhet den södra kustvägen vittna om befolkningens styrka, trefnad och seger, kunna på vägarne inåt landet milssträckor tillryggaläggas utan att ens skymten af en koja möter ögat, och ser man efter långa färder en sådan, så hänger den på sluttningen af en jättelik mo, eller sticker den fram mellan de vilda lunderna kring ett halfgömdt träsk, lik en främmande utväxt på naturens friska, storartade stam. Det är dock äfven i våra skärgårdar någonting vildt och eget, som ger dem en afstickande färg, i synnerhet längre ut mot hafvet, och ingen skall kunna vistas en tid i dessa nejder utan att föra med sig dädan djupa och genomgripande minnen. Men dessa skärgårdsorter äro blott så mycket mer skilda från de högre trakterna, som hvardera äro skarpt och individuellt markerade och bära olika prägel. De fornsvenska melodierna äro som hemmastadda vid våra kuster och ackordera med nejderna kring dem så förtroligt, att man tydeligen märker deras ursprung ur en besläktad natur; också äro de inhemska visor, som uppkomma och lefva på kustfolkets läppar, till den grad lika de svenska folksångerna, att likheten på intet vis kan förklaras blott ur den synpunkt, att de äro foster af svenska kolonister, utan snarare måste till största delen tillskrifvas lokalens harmonierande förhållanden. Å andra sidan finns väl hos få föremål en väsentligare skillnad än emellan nyssnämnde sånger och de nationellt finska tonarterna. Näckens polska, hörd vid vår hafsstrand, öfverensstämmer så med de holmar, man ser, med den luft, man andas, att man skulle tro hafsbygdens egen sommarkväll hafva författat densamme; sjungen bland Saarijärvis, Rautalampis eller Viitasaaris stupande höjder och ödsliga träsk, skulle den röja blott missljudet af ett hjärta, som i fjärran äger sina dyrbaraste föremål. Likaså litet vore å andra sidan den finskaMinun kultanieller någon annan, flyttad till våra kuster, på sitt rätta ställe.
Det torde föga finnas några melodier, som närmare än de alpiska ackordera med Finlands inre nejder, och man har äfven hört främlingar finna någon likhet mellan Schweitz och Finland. I allmänhet kan man vara förvissad om att tvenne särskilta orter i den mån likna hvarandra äfven till det yttre, som någon öfverensstämmelse finnes i karaktärerna af dessa orters infödda sånger. Ty såsom mänskligheten i sin totalitet är jordens spegel, så är äfven människan på skilda delar af jorden sina omgifningars spegel och reflekterar i sanna, sköna och ädla uppenbarelser blott de strålar, hon af dem insupit. Det är därföre jag antagit olikheten mellan det öfre och nedre landets folksånger såsom ett viktigt och ojäfaktigt bevisningsmoment för dessa trakters skarpa inbördes skillnad.—
Utan att vilja påstå den ena ortens företräden framför den andra i afseenden, som hänföra sig till enhvars individuella tycke, tror jag, att samma väsende aldrig skall kunna med lika innerlighet hylla alla de här anmärkta skilda karaktärerna af vårt land. Den nämligen, som haft tillfälle att lefva någon längre tid under inflytelsen af de olika trakterna, skall djupast i sitt hjärta förvara en af dem och icke tvenne, han må äga i hvilkendera som helst sin fosterbygd och de mest dyrbara af sina öfriga förhållanden. Till ett sinne, som är stämdt för den lugna, poetiskt religiösa betraktelsen, talar företrädesvis upplandsbygden. Det lefnadsfriska, djärfva och tilltagsna lynnet skall troligen älska hafsstranden, och beräknaren, slöjdidkaren, hushållaren finna sig bäst på kuststräckans slättland. Då nu det förstnämnda af dessa lynnen otvifvelaktigt sannast emottar och mest medvetet bibehåller intryck af naturen, så kunde man i allmänhet tillerkänna ett företräde i afseende å högre intressen åt den ort, som mäktigast inverkar på detsamma. Också har man svårt att föreställa sig ett uttryck af det gudomliga, som vore klarare, härligare och mera upplyftande än det, som trakterna uppe i landet gifva genom sin storartade teckning, sin enslighet och sitt djupa, ogenomträngliga lugn. Hafvet, så mäktigt det än är, bär icke alltid, ja, endast sällan, denna prägel af gudomligheten. Endast i dess omätliga stillhet fattar och ser sinnet oändligheten; uppröres det af stormen, så förvandlas det från Gud till jätte, och människan tillber ej mer, utan bereder sig till strid.
Bland de orter, som närmast representera hufvudförhållandena i det inre Finland, så hvad lokalen som inbyggarenas lefnadssätt och villkor beträffar, torde med skäl den afskildt liggande, torftiga och sköna Saarijärvi socken kunna räknas. Hvad den är i smått, det tyckes det inre landet med få afvikelser vara i större skala.—
Enkelt och oansadt som den natur, hvaraf han omgifves, är Saarijärvi-bons lefnadssätt. Lik badstugan, hans enda och oumbärliga lyxartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet större, är det pörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen en öfverraskande tafla. Väggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, äro kolsvarta, de förra af rök, de senare af allt, hvad i åratal förgäfves väntat en skurning. Taket synes sällan; det är gömdt ofvanom ett rökmoln, som lik en svartgrå päll hänger sju eller åtta fot i höjden och öfverskyggar utan att besvära. Då och då genombrytes detta töcken af en solstråle, som dagen skickar genom det vida rökfånget i taket, och ibland, ehuru sällan, blickar äfven en stjärna in. Fönster finnas ej, endast gluggar, som efter behof öppnas och tillslutas. För att rätt fatta egenheten af detta boningsrum bör man se det en vinterafton. Muren (spiseln), rummets helgedom, till stil och arkitektur lik våra gamla milmärken, står då i sin fulla förklaring. En ofantlig brasa af grof tallved blossar vid ugnen och kastar ett bländande sken kring stugan, som ytterligare upplyses af pärtbloss, än stuckna i väggarna, än uppburna af egna klykor på golfvet. I detta skimmer rör sig eller hvilar oftast en tallös människoskara. Kvinnorna sitta vid sina rockar eller syssla med degtråg och gryta, männerna göra korgar, slädor, skidor och dylikt, tiggare och inhysingar sträcka sig för elden, och den stående artikeln i stugans hushållsjournal, pärtklyfningen, skötes af någon äldre gubbe, som med lugn händighet delar de tunna spjälarna i ännu tunnare skifvor. Barnskaran har då vanligen krupit opp på muren, där den i all samdräkt lefver och skriker i kapp med syrsorna; vid den långa hon nära dörren fröjdar sig gårdens häst åt hackelsen, värmen och sällskapet, medan tuppen, om han ej än satt sig opp till ro, i kretsen af sin familj gör visiter hos sina gynnare i hvarje vrå af rummet och är öfverallt som hemmastadd. Sådant visar sig, med mer eller mindre afvikelse, ett finskt pörte om vinterkvällen. Tror någon all treflighet vara bannlyst ur en sådan boning, så misstar han sig; icke blott infödingen, utan också den under helt andra förhållanden uppvuxne kan finna sig väl i den. Luften där inne är genom den ständiga eldningen och det alltid underhållna draget ren och frisk, och det för ögat äckliga aflägsnas med sorgfällighet och ordning. Det svarta golfvet upphör att synas smutsigt, i och med detsamma det icke röjer någon skymt mer af en försvunnen renhet; man tycker sig stå på mull, icke på nedsudlade bräder, och den egenhet i människolynnet gör sig gällande här att tåla äfven en mindre putsning, såframt den icke kontrasterar mot ett röjdt syfte till en större. Upplandsbonden lefver icke i en vårdslöst härmad förfining, han bivuakerar i ödemarken; och hvem, då han ur vinterkölden träder fram till den varma, gästvänliga brasan, frågar efter om det skjul, som omger honom, är svart eller hvitt, om den mark, på hvilken han står, är fejad eller icke?
Såsom utgörande en del af befolkningen i ett finskt pörte omnämndes tiggare och inhysingar; de äro äfven så vanliga och betydande inventarier i hushållet, att vid frågan om detta hvardera af dem kunna kräfva en närmare beskrifning. Inhysingen är den finska bondens andra svala. Likasom hon fordrar han rum för sig och de sina under bondens tak, får det villigt såsom hon och lefver som hon af hvad dagen gifver. Den hyra, han betalar, består vanligast och mest bestämdt i tjänsten att kasta ved för eldningen in genom stugans glugg. För öfrigt stå de flesta hans andra åtgärder för gårdens bästa på extra stat. En sådan man idkar till sitt uppehälle, såframt han ej är slöjdkunnig, stundom ett litet fiske och skytte samt begagnar dessutom den lika så litet medgifna som vägrade förmånen att svedja på hemmanets mark för rofsådd och vända sig afkastningen till godo. Kan han skaffa sig en ko, så lefver hon, där bondens kor lefva, och är en äfvenså privilegierad inhysinge i sin spilta, som ägaren är i sitt hörn af stugan. Då hans behof äro få och genom hemmansägarens omedvetna godhet de utgifter ännu färre, som han för dem behöfver vidkännas, så är det klart, att han mer än någon annan skall följa den hos finnarne allmänna böjelsen för maklighet och lugn. Också ser man honom oftast hvila, om vintern framför ugnen på någon bänk, om sommaren i solskenet på marken. Utan tvifvel är mängden af dessa inhyseshjon ofördelaktig såväl för landets odling i allmänhet som särskildt för den, under hvars tak de bo; men omisskänneligt ädelt visar sig också allmogens sinnelag däri, att den med anspråk på en så ringa vedergällning delar sin trånga boning och ofta sitt knappa uppehälle med dessa sina bröd- och taklösa medbröder. Saarijärvi kan trotsa hvilken annan ort som helst, hvad öfverflöd på slika personer beträffar. Glest befolkad, men ojämförligt glesare bebygd, med vildmarker, dem ingen åbo kan hinna mäta och begagna, fyller denna socken alla villkor för ett sådant lefnadssätts uppkomst och fortfarande.
Den andra omisteliga personalen i bondens pörte utgöres af tiggarena. Det är sant, att de icke äro permanenta, utan komma och färdas af; men sällan förbigår någon dag, då de invid allmänna vägen belägna gårdar ej haft besök af en eller flere sådana, så att man väl kan lämpa på detta förhållande Stagnelii bekanta ord: "Idén är evig, skuggorna försvinna." Tiggaren är ingenting mindre än föraktad och öfversedd. Följd af en gud, såsom Homers tiggare, kommer han, ofta med hustru och barn, från gård till gård, allestädes bemött såsom gäst och icke som nådehjon. Ugnen har värma för honom som för andra; han begär ingenting; hvar och en känner hans behof dessförutan och afhjälper dem, så godt han kan. Det blir icke fråga om att kasta fram någon försmådd kost åt honom, han äter som det öfriga husfolket af den bästa anrättning, gården äger, det vill säga, af den enda. Han berättar, om han har något att berätta; lyster det honom att skämta med någon i stugan, så skämtar han; hans barn, om han för med sig sådana, leka med gårdens barn. Om kvällen går han till hvila, där han finner en bekvämlig plats tom på muren eller på bänken, fördragsam, om en annan fått det bättre hvilostället, och fördragen, om han själf lyckats vinna det. Vill han färdas bort och är krasslig själf eller har svaga personer i sin vård, så spänner bonden efter urgammal sed sin häst i redet och föres honom eller hans närmaste villigt och anspråkslöst till nästa gård. På detta sätt lefver tiggaren i Saarijärvi och ibland finnarne i allmänhet. Han äter bark, emedan bonden äter bark; skulle bonden lefva af hvetebröd, så skulle tiggaren hafva samma föda.
Öfver all beskrifning är den fattigdom, som råder ibland folket i Saarijärvi. Den knappa, ofta onaturliga födan verkar menligt på deras kroppskrafter, och obekantskapen med andra njutningar af lifvet än sömnens och hvilans gör, att de uteslutande hålla sig till dem och försumma att arbeta för andra. Sällan ser man deras omtanka sträcka sig längre än till närmaste dagar, och man kan ej undra däröfver, då uppehället för dessa redan ger dem mer än nog att grubbla öfver. Ingen industrigren har slagit rötter i denna socken, emedan afkastningen icke utan de största svårigheter och afdrag kunnat föryttras för afståndets skull från städer och mera odlade orter. Jordbruket har i frostnatten en svår fiende. Många hemman äro årligen så utblottade, att de icke kunna få sina tegar besådda. Åbon, då han gultit året om, skyndar på hösten att skära sin åker, innan kärnan hunnit sin utbildning och mognad. Kreaturen, som om sommaren vada i gräs vid skogsbäckarnas stränder och i dälderna mellan moar och berg, tugga om vintern halm, och en halm, som ej sällan är forslad från orter på åtta, tio, ja, sexton mils afstånd. Ofta måste kreaturen i månader uthärda med en ännu otjänligare föda. Den ringa och svaga mjölk, de vid denna belägenhet kunna gifva, användes att skölja ned det sträfva barkbrödet, som på de flesta hemman utgör deras ägares enda föda. Man kan göra sig en föreställning om tillståndet där uppe, då enligt trovärdiga berättelser vid ett ej längesedan inträffadt frostår blott tvenne gårdar i socknen ägde bröd af råg eller korn. Orden: "Han äter rent bröd året om" och: "Han är bottenrik" äro därstädes liktydiga. Jag erinrar mig tvenne tillfällen, då denna nöd mötte mig i högst sårande gestalter. Jag kom vid en jaktfärd in i ett pörte för att hvila. Stugan var full af barn, utom äldre och yngre fullvuxna personer. Nära ugnen funnos uppträdda på stänger en mängd gulbruna flikar af tallens inre bark, liknande stycken af styft läder. Jag frågade utan närmare betraktande, hvad detta vore och hvartill det skulle användas, och värden svarade: "Käre herre, däraf blir det bröd". Oren voro ej flera; men tonen, som låg midtemellan: "Känner du icke sådant?" och: "Du känner icke sådant!" var genomgripande.—En annan gång kom jag tillfälligtvis på en äng, hvarest man höll på med höbärgning. Kring väggarna af ladan hängde slåtterfolkets matväskor, och jag öppnade af nyfikenhet flera bland dem. I alla fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta, med en kalkhvit hinna af mjöl på ytan, mera mutande ögat än smaken. För öfrigt innehöll en del några styfsaltade mujkor, en annan blott några korn salt. Man behöfver endast föreställa sig tyngden af det arbete, som under den starkaste hetta sköttes vid dessa förfriskningar, för att få begrepp om en verkelig nöd och om människonaturens styrka att uthärda den.—Det vanligaste förstörelseelementet af allt välstånd och all trefnad, brännvinet, torde på denna ort visst ej vara allmänt hatadt; men huru mången har väl tillfälle och råd att bruka denna vara? Ser man ibland någon därstädes öfverlastad, så kan man vara öfvertygad om att icke så mycket måttet af starka drycker som icke mer ovanan att fördraga någon kraftigare näring verkat hans obestånd.—
Af den behandling, tiggare röna hos den finska allmogen på omnämnda ställen, kan man snart sluta till dess gästfrihet och välvilja i allmänhet. Med färre tillgångar lärer väl föga något folk vara villigare att dela med sig och tillgängligare för hvarje anhållan. Åt främlingen bjudes alltid det bästa, huset kan anskaffa, och med största möda skall man mäkta förmå någon att emottaga äfven en ringa penninge-vedergällning för de förmåner, man åtnjutit under hans tak. Detta förhållande är vanligt hos alla närmare naturen lefvande folkslag.—
De näringsomsorger, som oafbrutet hopa sig öfver Saarijärvis bebyggare, lämna intet rum öfrigt för den lätta glädje, som på flere andra orter är en amma af folkfester och lekar. Det är endast vid jul- och midsommartiden, man märker där någon vidsträcktare stämning för förströelser. Under julhelgen samlar man sig till dans och nöjen, ehuru hvarken så ofta eller så talrikt, som i bättre lottade och rikare socknar är vanligt. Men hvad som äfven i skogstorparens koja ej får fattas, är ett uppdukadt bord, som i veckotal står på parad med det bästa, man kunnat bärga undan den höstlånga hungren, för att förtrefliga och glädja de välkomna julbesöken. Ingen träder vid denna tid in i hans boning, som ej bjudes att hålla till godo; den fattige har alltid fått dela hans bröd, och äfven för den rike tycker han sig nu äga en välfägnad, som ej borde försmås. Till julens solennitet hör äfven, att bord och bänkar skuras med omsorg och att väggarna öfverklädas med en väfnad af pärlor, som lämnas kvarsittande, tills den genom att dagligt plundras glesnar och småningom alldeles förstöres.—
Midsommarnatten firas nästan gladast af alla högtider. Då brännas de så kalladekokko-eldarne, och många skott, som man skulle tycka sig förslösa, om de lossades på en järpe eller ripa, afskjutas då högtiden till prydnad. Till anbringandet af kokko väljes vanligen någon hög, halfbränd fura på en naken och dominerande mo. Man uppställer kring den torra trän och kådiga, brännbara ämnen, ju högre dess bättre, och vid midnatten antändes stapeln och afbrinner under skott, fiolklang och hurrarop. Dessa lusteldar, sedda under den vackra, halfdunkla sommarnatten bortom träsk och dalar, gifva en intagande anblick.
Bonden i Saarijärvi är till sitt yttre trög, liknöjd och fåordig. Hans sinnelag är saktmodigt, tåligt och eftergifvande. Det armod och det betryck, i hvilket han lefver, har gjort honom inom sig sluten; alla krafter i hans väsende verka inåt, så att de blott sällan och slappt öfvergå i yttre handling. Den storarme natur, som omger honom, har aldrig unnat honom glädjen af någon egentlig eröfring; hon har alltid visat sig hög och obetvingelig; och hans själ frossar vegetativt af hennes dyrkan, medan hans fysiska krafter slumra och förtvina. Härmed stå tvenne omständigheter i förening: först, att han måste vara, hvilket han också är, i hög grad redlig och oförställd, ty enfald och fromhet följa med all religion; sen, att han måste synas handfallen, slö och oförmögen till all bragd, där liflighet och fattning komma i fråga. Det har dock genom flera än ett exempel blifvit bestyrkt, att detta skenbart kaotiska väsende, då han blifvit förflyttad i andra förhållanden, inom kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat sig outtömliga, utan äfven mera snabbt och träffadt använda, än man af en rik förmåga och ihärdig öfning kunnat vänta. Det händer ibland, att en och annan från dessa orter, så ogärna han än öfverger sin hembygd, i yttersta nöd kommer ned till sjöstäderna för att söka bärgning som matros. Då jag haft tillfälle att se och höra omtalas några sådana fall, må det tillåtas mig att anekdotvis anföra därom, så mycket det inskränkta utrymmet medgifver, helst det kan bidraga till bestyrkande af de omdömen, som här ofvan blifvit fällda.
På min hemort uppehöll sig en man, som i sina yngre år rymt undan nöden från den socken, hvarom här varit fråga, och slagit sig på sjöväsendet. Så långt jag kan minnas tillbaka, såg jag honom gammal och grånad. Han bodde nu, vidtberest och mångbepröfvad, i egen gård, bröt grufligt på finska, var glad och käck och tog en sup, då den bjöds. Såväl för hans ursprungligt afstickande och besynnerliga yttre, hvilket man dock snart vande sig att förbise för hans användbarhet och drift, som ock för hans bottenärliga och goda uppförande, var han traditionellt rekommenderad från äldre till yngre och hyllades af alla. Bland många andra öden hade han äfven undergått det att blifva pressad till matros för danska flottan vid dess fejd med England: Saken var på min hemort mycket känd, till och med i detaljer, dels genom hans egna, dels genom deras berättelser, som med honom delat gemensamt äfventyr. Hans son, en tjuguårig yngling, hade först blifvit tagen, då han med sin far gick i allt saktmod ned mot redden till det finska fartyg, för hvilket de voro förhyrde. Gubben följde värfvarene åt, tills han nådde en auktoritet, inför hvilken han tyckte det meritera att skaffa sig gehör. Han tog då till ordet och framställde på sin halfbrutna svenska, hurulunda "gubben var gammal och van, gossen var en kycklinge på sjön, stoppar inte på örlog; stryker gubben, nå, låt dö gamla hunden, men gossen behöfver vara hemma och försörja mor; och nu, go' herrar, ta mig och släpp honom". Valet mellan den gamle gasten, som rask och amper brukade detta språk, och ynglingen, som blek och gråtande väntade sitt öde, var snart träffadt. Gubben togs, och hans son slapp unnan. Den fejd, han på detta sätt oförmodadt kom att öfvervara och deltaga i, var i honom sedan på gamla dagar en outtömlig källa till erinringar. Säkert fingo vid den brådska, hvarmed försvaret å Danmarks sida måste bedrifvas, många, i synnerhet mindre, fartyg nödfallsvis löpa ut med både befäl och manskap af föga öfning. Åtminstone hade fallet varit sådant med den slup, på hvilken vår hjälte blef placerad. Det hade också icke många skott hunnit blifva växlade, innan gubben vetat göra sin mångåriga erfarenhet och sin tilltagsna färdighet gällande och värderad. Befälhafvaren på fartyget var en ung gosse, föga van vid manövern, ehuru han eljest enligt gubbens uttryck nog "hade bramsegel på kuraget". Därför fick gubben äfven ofta med en god ed och ett kommandoord på sitt ställe "kasta skutan omkring, då hon krånglade i vändningen". Med beröm och utmärkelse kom han hem efter slutad kampanj och var öfver ingenting i världen så glad som öfver att hafva varit "med dansken, där pepparn växte". Oförändrad i alla skiften förblef hos honom den enfald och den godhjärtenhet, han fört med sig från sin aflägsna hembygd. Hans lilla koja var ett öppet kvarter för nödlidande. Man berättade flera historier om hans sätt att emottaga och hylla dessa. Hopar af tiggare nedtågade ofta om vintrarne från upplandsbygden för att bettla i staden. Då han mötte sådana, tog han dem antingen med sig hem eller, om han hade andra ärender att ombestyra, bad dem uppsöka hans hus, tilläggande vanligen dessa ord: "Säg åt mor, att gubben skickat." Mor förstod då ganska väl, att de borde mättas och få sig natthärbärge utsedt.
Från samma trakter som den nyss omnämnde kom i samma ändamål som han en annan person till staden. Han var 25 år gammal, utblottad, försvulten och så trasigt naken, att dagen säkert ej utan särskilta konsiderationer täcktes se ned på honom. Han infann sig bland andra hos en skeppsredare, som höll på att hyra besättning för sitt fartyg. Sedan öfverenskommelser blifvit träffade med de öfriga, kom ordningen till honom, där han stod lägst vid dörren, med halft löje besneglad af de andra. Man frågade honom om hans ärende. Han sökte tjänst. Hans frimodiga, korta, ofta uddiga svar på flera gycklande frågor af redaren och några hans tillstädesvarande vänner gjorde verkan. Han antogs som kockspojke och tillsades, att den och den dagen skaffa sin kista ombord. "Hvad tusan skall jag göra med kista, då jag ingenting har att lägga i kistan", var hans ganska sanna svar. Han följde fartyget åt utan kista. Hans lott blef att falla i sjön på Londons redd och drunkna på denna sin första resa. Men han dog icke oberömd i sin krets. Kaptenen tröttnade aldrig att vitsorda denna människas utomordentliga förslagenhet, käckhet och exemplariska förhållande, och mången gammal sjöman bland besättningen svor högt vid sin hemkomst öfver hans död. Anmärkningsvärdt är, att denne man, som redan de första dagarna af färden fått byta sin plats vid grötgrytan mot den i masttoppen och som sutit där i storm och oväder, lik en ikorn djärf och fästad, skulle på en lugn redd, då fartyget låg för ankar, som en drömmande famla fram och handlöst tumla öfver bord. Men sådan är finnen. Faran, om den blott aldrig så litet förställer sig, kan plocka hjärtat ur hans bröst, utan att han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig åter öppet och hotande, så kan man lita på att han mer än mången annan äger rådighet och krafter att undvika eller trotsa den.
Saarijärvi socken är full af naturskönheter och har detta företräde gemensamt med de flesta orter högre upp i landet. Ingenting kan imponera mäktigare på sinnet än djupet af de omätliga ödeskogarne. Man vandrar i dem som på bottnen af ett haf i en oafbruten enformig stillhet och hör blott högt öfver sitt hufvud vinden i granarnas toppar eller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång till underjorden, en skogssjö, till hvars brådstupande, trädbevuxna bädd ingen vindfläkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat än abborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning. En himmel hvälfver sig djupt under ens fötter, lugnare än den där uppe synes, och som vid ingången till evigheten tycker man sig vara omgifven af gudar och andar, hvilkas gestalter man med ögat söker och hvilkas hviskningar örat hvarje stund väntar att få uppfånga.—Åt ett annat håll hör man ljudet af en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig vara helt nära och ser dock intet annat än den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam af de furor, den bär, tills på ett käppkasts afstånd den motsatta stranden börjar röja topparna af sina björkar. Först då, när man nått randen af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfven, och fattar man för att betrygga sitt nedstigande med sin högra hand roten af en björk, så kan man med den vänstra stödja sig på de öfversta grenarne af en annan. Har man nått bäcken, så ser man öfver sig ett blott några få famnar bredt bälte af himlen, och på båda sidor har man en ogenomskådlig väfnad af löf och stammar. Hinner man efter långa vandringar mellan enformiga träd på heden omsider dess gräns, så framstå såsom genom en förtrollning i en tafla af den största växling och omfattning för ens öga träsk vid träsk med löfrika holmar och uddar, strömdrag, fält och kullar. Förvånande äro de skiftande massor af ljus och mörker, man med en enda blick kan omfatta, från de nästan svarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som vidtager ofvanom den, och björkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af det öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta, då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar däröfver.
Sådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom en förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender af dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den större vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes vara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte den ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och öfvergifvas i den olika striden.
Då Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon otvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter, som enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel orden: "Snille och smak", skulle väl föga någon varit nog grym att hos honom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en korporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde en skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem hafva velat uttrycka ett:Est Deus in nobis, eller att Akademien inom sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende, tillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som Akademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden "Snille och smak", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut dessa ord som "Platthet och alexandriner".
Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade af det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte det och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes bära.
Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men att den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka ådagalägga.
"Snillet", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter, "icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning begreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt, förnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna åsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var Akademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket. Konstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande, oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande, hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare, att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.
Man har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt åtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed mentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan hos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor, form och betydelse af smaken, af förnuftet.
Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan dragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den procedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna, den andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna. Ty onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och successivt.
Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej framdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt tillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar och en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och jämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget härrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda potenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas skilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje annan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla enskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.
Konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet. Icke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst, icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den människa en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och måste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och skönhet.
Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin egen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda förmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning, som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en sådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda potenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela deras innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet, och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt framställa den här i detaljer.
Konstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad, kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så att denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka smak är det ena.
Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas och funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de mera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera partier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa dylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår uppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär, för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom. Hos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den, det skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af medelmåtta och mörker.
Men af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst eller det smaklösa snillrikt.
Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven, att allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.
Det vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer eller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille, så är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.
Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad.
Det är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt markerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur åsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan för örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel oriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke allena och icke tillika harmonien.
Gehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af något, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett öfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens harmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande modifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så erfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon fortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar sak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan oreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande och ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för den påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång gifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å sin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf, att, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet vis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det bristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och tanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma prerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke markera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en punkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan.
Det kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i all harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer. Den ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga missljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex. följande hexametrar:
Utan att ana försåt han sof på blommorna. OrmenLåg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmaktStyren I dock jorden. Han dog förlåten af eder.
Se här:
Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa.Skyddande gudar!
Där äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska versslaget.
Vidare börjas en dylik strof med det följande:
Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?
Och än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje raden af en alceisk strof:
I allmakt styren I dock jorden.—o.s.v.
I flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för gehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja liksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd, som den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda ovillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt.
Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru en vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven hvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett förhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena, i hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så bestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får lämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna verserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i allt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer bestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma består.
Oftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande fordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig själft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett verkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt springer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara, gäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla andra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden tänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna också bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel på tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan man anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess författares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för halfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner sig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och börjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans medhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en finsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa sig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig, förhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen runosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke heller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas kombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt, åtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något mindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att öfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till hälften antydd sats.
Hvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet af poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en blott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha den vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han vara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana själfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga principer byggd meter i sin förmälning med tanken skänker.
Det är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet af konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen lätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten, vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare, i konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst påfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel på hvardera af dessa förvillelser.
Vore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli onatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella fenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i den mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet individuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom t.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat föremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är, låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter. Det är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga detsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det oväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så, att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.
"Parodien", säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett."
Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den sammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till det harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar, att parodien i sin natur endast kan riktas mot detmest höga. Att han här menar parodien, betraktadblottsåsomförvändande, synes klart; och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor, att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan till människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad, som ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter endast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då däremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto mera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste finnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm skulle se detta förvrängas.
Om nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller om han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild parodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med fördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och helgd.
Nu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin väsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i själfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet och regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar under det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts för oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna och höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar, yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin gloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och sålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man tusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm utan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med det harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen. Därföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom sådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation till harmoni och skönhet.
Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda, som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.
Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och, såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald. Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till ren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens uppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en lockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning, ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst närmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil.— Någon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere förslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: "Man bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var likaså godt och sant som ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och stil.
Det är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar parodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste gehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig därföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera bestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett drifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin verkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild betraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens tjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem och dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter såsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare karaktär.
Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt naturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så snart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att själf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla det med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt barn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld, dess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende, försöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck ett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och han själf vill hafva dem naturen honom nekar.
Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de sannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en parodi på riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru förhastadt hafva icke dessa bedömt Cervantes och hans mening. Det är icke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en skön och individuell uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att reproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas tillsamman med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes därföre Don Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i sin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det, vis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet af sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och träffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld, lämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.
Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi anse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi, litteraturen äger, och emedan hans karaktär förklarar och förklaras af det exempel, vi straxt ofvanföre uppställde för att antyda, huru vanskligt hvarje försök är att med själfviljans kraft framkalla skönheter i likhet med dem, naturen danat och ensam är mäktig att dana.
Alldeles på samma vis, som en individ kan röja maner i sitt sätt och sitt tänkesätt, kan äfven en annan hopdikta en mängd andelösa former, en skatt af maner, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt, som af dem likväl icke till någon väsentlighet bestämmes. Häraf uppkomma alla dessa dygde-, hjälte- och vishetsmönster jämte deras motsatser, dem man så ofta ser i dikter och som äga allt utom en individualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras och ur hvars egendomliga anda de kunna få sin förklaring och sin betydelse. Det är dock ögonskenligt den skillnad emellan en individ, som röjer maner, och en sammanförd massa af maner, som är ärnad att föreställa en individ, att den förra aldrig kan helt och hållet upplösas till motsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den Högste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare däremot, nämligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan, lik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta handlingar betyda och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi klarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker, fordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka folianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle försvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett föremål för sin tillgifvenhet, en människa skulle blott göra afseende på fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekante person och tro sig i anledning af de granna drag, man tillägger densamma, kunna skänka honom kärlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru lätt kunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga bevekelsegrunder i världen skulle kunna förmå henne att sluta sig? Häraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras inre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen personlighet kan göras förnimmelig. Men när nu, såsom fallet ofta är, en person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och är till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en sammanfattning af idel maner, och hvarje föreställning om honom blir rimlig: Han är att betraktas såsom ett falskt mynt, som i själfva verket icke äger det ringaste värde och just därföre med lika rimlighet kan stämplas på hvilken summa som helst. Om därföre fabrikanten af ett slikt mynt ger detsamma en hög och viktig valör och framställer det som äkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan förhöjer den och antar flere andra och gör myntet därigenom till en mera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta emot någon regel, där en sådan icke funnits, eller verka någon förstöring, där intet fanns att förstöra.
Det är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra annat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.
Sluteligen må den fråga uppkastas: Kan en skönhet födas i tiden så fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell och i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett rimligt föremål för parodien?
Då t.ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt förblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar och bli yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af ett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något villkorligt, manerartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan göra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga uttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty hos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från väsendet, och hvart och ett af dem är ett maner, som kan parodieras och förintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå som skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt ouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin fortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid fullkomlig på den punkt, där den är. Och vore icke detta fallet, så skulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig träffa sig själf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse, som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda framstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka och förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande lärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.