Af själfva undervisandet var Runeberg mindre intresserad. Och dock sätter Strömborg honom äfven som lärare främst bland alla gymnasiets lektorer. I sin hopknäppta prästrock—som lektor var Runeberg prästvigd, dock utan skyldighet till prästerliga förrättningar—satt han allvarsam i katedern, medan lektionen fortgick jämnt, klart och redigt. Under öfversättningstimmarna, då Runeberg värmdes af den klassiska texten, som han tolkade mästerligt, låg snusdosan af näfver obegagnad på bordet; under de grammatikaliska öfningarna fick den, mellan priserna, svänga rundt i vänstra handen, liksom markerande därmed de olika graderna af hans intresse för undervisningens olika sidor. Tjänstgöringen var lindrig, endast 8-12 timmar i veckan, och gjorde, van som han var vid undervisandet från sin tidigaste ungdom, knappast intrång i Runebergs författarskap. I början läste han latin, men fick sedan transport till lektoratet i grekiska, där författarläsningen var hufvudsak. Med en af kollegerna, lektorn i historia J.E. Öhman, hade han därtill upprättat ett progymnasium, som dock i hufvudsak leddes af kamraten. Tillsammans hade de ock 1838 uppsatt "Borgå tidning", hvarvid Runebergs anpart till stor del sköttes af hans hustru. Öhman, en energisk och klartänkt man, som redan från början af Runebergs skaldskap förstått att uppskatta det, omfattades af Runeberg, för det rastlösa och oroliga i hans natur, med mera aktning än värme.
Öfver hufvud hade Runeberg sin umgängeskrets lika mycket utanför som inom gymnasiets lärarkår, såväl i staden som på egendomarna i dess grannskap. Han lefde sig snart in i Borgå förhållanden. Åt besökare från Helsingfors plägade han säga: "Ni kommer hit från hufvudstaden, som ena kaxar, med Senaten till frack och Universitetet till byxor, men jag skall säga er att här bakom bergen finnas också människor". Bland dem fann Runeberg sin andre "läromästare i lifvet", tullförvaltar Dreilick, hvars finkänsliga, anspråkslösa och pliktfasta personlighet i hög grad vunnit hans vänskap. "Hit kom jag", yttrade han, "såsom en höglärd magister och trodde mig vara något, men först af honom, en syndare och publikan, lärde jag mig att vara människa".
Svårare hade Fredrika Runeberg att finna sig i förändringen. Hon saknade djupt det intelligenta och lifvande umgänget från Lördagssällskapet. "Ack den Kronohagen där i Helsingfors, den var ändå en ljuflig sak", skrifver hon till sin väninna ännu 1840. "Herrarna kalasa här ifrigt sinsemellan, men mellan dem och fruntimren är befäst ett stort svalg". Äfven senare, när det Runebergska hemmet blifvit centrum för de bildade familjernas umgänge både i staden och omnejden, vann hon inga närmare förtrogna på orten. Och af de gäster, som från när och fjärran besökte dem i allt större antal, efter hand som skaldens rykte steg, hade hon "ingen fri luftväxling för sin inre människa" i följd af en tilltagande döfhet, som med åren alltmera utestängde henne från yttervärlden. Hon läste mycket och genom henne har Runeberg, som med åren alltmera ogärna själf läste något, fullständigt följt med den samtida skönlitteraturen, vare sig hon föreläste eller refererade den. Men hvad som framför allt tog hennes kärlek i anspråk var hemmet, där efter hand sex raska söner uppväxte, och ej blott kärleken, hvaraf hon hade rikligare att ge, utan ock krafterna, som aldrig tycktes henne förslå för arbetet, som "alltid ökade sig mera än hon hann undan".
Den största försakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket för sig, var måhända den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rätt. I sina bref till Snellman, som för denna begåfvade kvinna hyste en aktning, som han ej medgaf fruntimren i allmänhet, bemöter hon samtidens fördomar mot kvinnligt skriftställeri med en bitterhet, hvilken satt desto djupare, som hon ej själf kunnat helt frigöra sig från dessa fördomar. Flere år å rad förkväfde hon i hushållsgöromålen sin skriflust, så att Runeberg slutligen förebrådde henne detta "alltför ensidiga Marteri". På Snellmans tillskyndan publicerade hon i Litteraturbladet på 1850-talet en del "Teckningar och drömmar"; år 1858 utkom hennes hufvudarbete, "Fru Catherina Boije och hennes döttrar", en berättelse från Stora ofredens tid i stil med Topelii "Fältskärns berättelser", författad tidigare men utgifven senare. Med hvad hon äfven i bundet språk publicerat är Fredrika Runeberg helt visst den mest betydande svenskspråkiga författarinna i Finland.
Somrarna tillbragte Runeberg med sin familj från och med år 1838 på Kroksnäs, i skärgården strax söderom Borgå, en gammal herrgård i bondehand, hvars enkla, rödmålade mansbyggnad ännu står kvar som på Runebergs dagar. Skyddad af Vessölandets djupa barrskogar, erbjuder naturen här, rikt kuperad, med rymliga fjärdar, löfrika sund och vassbevuxna vikar, all den inre skärgårdens fägring och behag, hvartill ock hör den sekelgamla odling, som med åker och äng och trefna bondgårdar brutit dess ursprungliga vildhet. Här har skalden oafbrutet i 31 år, sommar efter sommar, vid naturens bröst funnit den sunda näring, hans ande efter vinterns arbete behöfde.
Om somrarna skref Runeberg numera föga. Så snart våren kom, drefs han af en rastlös längtan ut till naturen, för att "deltaga i dess utvecklingsfest", och var ofta redan före feriernas inträde utrest till Kroksnäs på någon jakt- eller fiskefärd. Sommarn igenom bedref han på de kringliggande vattnen sitt fiske, med långref och krok, med nät och ryssjor, hvarvid sönerne efter hand som de växte upp biträdde, de yngre vid fångsten och vården af betena, de äldre som roddare, medan Runeberg i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med läderbälte kring lifvet satt i aktern af båten och skötte refvarna. Det var intet dolce far niente, såsom hans hustru någonstädes skämtsamt beklagar sig i sina bref, utan en sysselsättning, som för tillfället upptog hela hans intresse och bedrefs med största omsorg; hans drag kunde mulna i allvar, när yngsta sonen låtit kråkorna beskatta betesförrådet, såsom Strömborg förtäljer om den fiskefärd han deltog i. Jaktfärderna gällde om våren sjöfågelskytte för vettar, om hösten hare och skogsfågel och räckte någon gång flere dagar å rad. I kalendern Ilmarinen för 1884 ingår en intressant skildring af en sådan längre jaktfärd tidigt en vår på sjöfågelskytte till yttersta hafsbandet, där man tältade i det fria, ehuru snön ännu låg kvar i skogarna, medan kosten bestod af på stället tillbredd fisksoppa; icke minst värdefull är uppgiften om Runebergs intresse för den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom. Om hösten riktades jaktfärderna till omnejderna kring Borgå, där Runeberg snart blef hemmastadd ej blott på herrgårdarna, utan ock i mången bond- och torpstuga, som ända till våra dagar bevarat minnen däraf. De personer och typer, han därvid mötte, bland allmogen såväl som bland de bildade, blefvo ej utan sin betydelse för hans skaldskap.
Runebergs overksamhet på Kroksnäs var endast skenbar. Det var nu han samlade sina förråd af nya åskådningar och idéer. Från skogen och sjön, från skären och hafvet, från grönskan och sommarljuset hade de sin friskhet och sin styrka. Nya diktverk växte nu upp i hans fantasi, och då han själf meddelat, att han ej nedskref någonting, förrän dikten i hans inre fått en fullt tydlig och harmonisk gestalt, var kanske denna del af skapelsearbetet den förnämsta. Efter middagshvilan, när han gick ut till "Mellanängskällan", blef han kvarsittande vid dess klara vatten, ostörd, i tyst begrundan, ofta långa stunder, medan hans anhöriga, som kände hans vana, togo en omväg för att ej störa honom. Det var diktverkens början; de slutfördes under de långa och mörka vintermånaderna i staden.
När Runeberg kom till Borgå, hade han redan, som han uttryckte sig, mycket "färdigskrifvet i hufvudet".
Det första större diktverket i Borgå är JULKVÄLLEN. I detta syskonstycke till Hanna är skådeplatsen åter inlandet, men nu "den rikt bemedlade herrgården", den andra af de bildningshärdar, från hvilka kulturen utgått till den inre landsbygdens befolkning. Den är i ego hos en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill förebilden kunnat finnas hos Enehjelm i Saarijärvi eller någon af de militära godsegarene i omnejden af Borgå. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande kusk och sina förnämare vanor står herrgården i Julkvällen på långt större socialt afstånd från folket än prästgården i Hanna. Uppvuxen i dess adliga kultur, har den sextonåriga fröken Augusta i sitt väsen en helt annan förfining än hennes syster på prästgården. Hon spelar klaver, hon har läst Irving och Moore, hon skrifver vers, men framför allt: i hennes hjärta bor en adel, både bildningens och födselns, hvarur detta sextonåriga barn hämtar de ingifvelser, som göra henne till julkvällens tröstande ängel. Huru skulle den till åldern mognare Hanna redt sig inför uppgiften att stilla den sorg och söndring, som julposten medfört med de oroande nyheterna från Turkiet, där svågern kämpade som kapten i ryska armén? Rörande är den sextonårigas fina konst, då hon med sitt klaverspel omstämmer fadren, som fåfängt talat förnuft med sina gråtande fruntimmer, och med sin romans tröstar sin syster kaptenskan i kammarn vid den förstföddes vagga. Slutligen är det ock hon, som om under hafvandena både i torpen och drängstugan har en omtanke, hvilken får sitt mest gripande uttryck i förhållandet till Pistol, den gamle trumpne soldaten, hvars son stupat i kriget, medan kaptenen återkommer på julaftonen sårad men behållen. Det är hennes älskliga väsen, som öfver den gamle soldatens manliga resignation kastar ett skimmer af mild försoning: i hjärtelaget hos dem bägge bor en valförvantskap, som öfvervinner olikheten i ålder, stånd och bildningsvillkor.
Hanna är uteslutande idyll; i Julkvällen tillkom det krigiskt-patriotiska elementet med en styrka, som ej undgick att göra intryck på samtiden. När gamle Pistol uppträdde från de djupa led, som 1808 bestått den förtviflade striden för fosterlandet och äran,
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet,
väckte han hos allmänheten samma känslor, som grepo hans vapenkamrat, den ädle majoren, då
——Finland, stod för hans öga; hans torftiga, gömda,heliga fädernesland.
När samtidigt Montgomerys historia öfver 1808 års krig utkom, blef intresset allmänt för dessa krigiska minnen, som slutligen fingo sin odödliga form i Fänrik Ståls sägner.
Julkvällen påbörjades den första vintern i Borgå. Men dels skolarbetet och Borgåtidningen, dels frossan, då för tiden en långt allvarsammare sjukdom än nu, afbröto utförandet, tills året 1840 Nadeschda trädde emellan och med omotståndlig makt tog skaldens fantasi i besittning. Först efter dess fullbordande, januari 1841, återkallade han gestalterna från den finska vinterbilden, den vänliga fröken Augusta, hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder från krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stämningen, så att, när diktverket utkom till julen 1841, det förelåg så helgjutet, som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof, som bättre än något visar den underbara uthålligheten i Runebergs skaldefantasi.
Medan Runebergs sångmö hittills gifvit endast bilder ur den egna nationens lif: i Älgskyttarne dess allmoge, i prosaberättelserna dess borgarstånd och kustbefolkning, i Hanna och Julkvällen dess präste- och adelstånd, beträder hon med NADESCHDA den främmande världen i det land, hvarmed Finlands öde efter 1808 förenats. Motsatsen kan ej vara större: där lifegenskap, här ett själfegande bondestånd; där själfhärskaredöme, här en fri samhällsanda, om ock än väntande sina former; där glans och prakt i de ledande klassernas lif mot den stilla enkelheten här. Den ädla mänsklighetskänsla, som är en af de ledande makterna i Runebergs diktning, höjde honom öfver hvarje trångbröstad nationalfördom. Men hvarifrån hade Runeberg, som aldrig vistats i Ryssland, sin åskådning af det ryska lefnadssättet och den ryska naturen?
Sommarn 1838 hade Fredrik Cygnaeus fört till Runeberg i Borgå Jakob Grot. Denne ryske lärde hade som tjänsteman vid Rikskonseljen begynt intressera sig för den nordiska litteraturen. Han lärde sig ej blott svenska språket, utan ock, under en vistelse hos Lönnrot i Kajanatrakten, det finska, öfverförde till rysk dräkt Tegnér, Runeberg, Kalevala och publicerade i den ryska tidskriften "Samtiden" intressanta uppsatser från det område han valt som sitt. År 1841-53 professor i ryska vid universitetet i Helsingfors, stod han som en intresserad förmedlare af det andliga utbytet mellan sitt fosterland och det där han verkade. Bekantskapen mellan Runeberg och Grot, en gång inledd, öfvergick efter hand till brorskap och verklig vänskap. Upprepade gånger gjorde Grot sommartid på Kroksnäs besök, som kunde räcka ända till tio dagar, medan de om vintrarna träffades ömsevis i Borgå eller Helsingfors. Sitt första besök på Kroksnäs, sommarn 1839; resan dit från Borgå, då Grot i sin obekantskap om vägens längd anlände så sent i sommarnatten, att familjen redan låg till sängs; Runebergs glada välkommen, när han med ljus i handen steg ut ur sitt rum: allt detta beskrifver Grot med rysk liflighet i en längre uppsats i "Samtiden". Hvad främlingen främst lade märke till hos den finske skalden var "hans öppna anlete, som uttrycker förstånd, redbarhet, saktmod och en orubblig själens frid". Det sistnämnda hade han funnit äfven hos Lönnrot, en frid så motsatt det ryska lynnets oro: hos båda, Lönnrot och Runeberg, hade den samma grund i deras religiositet. I skaldens sommarhem bemärker han, näst gästfriheten, den stora enkelheten: det primitiva möblemanget, de bilade stockväggarna, fönstren, som efter österbottnisk sed saknade rullgardiner; han hänföres af skärgårdsnaturen, som med gråa klippor, gröna barrskogar och gyllene fält utbredde sig framför hans fönster. Runeberg, som i hög grad besatt förmågan att samtalsvis vinna sanna och djupa åskådningar, har under dagarna för Grots första besök på Kroksnäs utan tvifvel fått en rik inblick i lefnadsförhållandena i Nikolai I:s Ryssland. Samtalen varade stundom, skrifver Grot om ett senare besök, ända till fem timmar och fortgingo långt in på de sommarljusa nätterna. I ett annat bref förvånas han öfver de djupsinniga tankar och snillrika bilder, med hvilka den finske diktaren rör sig äfven på främmande områden, och kan icke nog prisa hans "sällsynta förmåga att uppfatta och värdera det vackra hos hvarje nation".
Vänskapen mellan Grot och Runeberg är en bild af det förtroendefulla förhållande, som rådde mellan ryska och finska skriftställare på en tid, då man trodde på vetenskapens och poesins kraft att förbrödra nationer. År 1853 kallades Grot till lärare åt den blifvande kejsaren Alexander III, som för honom hyste mycket förtroende; hvilken betydelse har ej häri legat för Finlands välfärd? Ännu 1877, vid Runebergs död, egnade Jakob Grot åt den finske diktaren varma afskedsord i den ryska pressen. "Han var en af de utvalda", skrifver han, "öfver hvilka folken med rätta äro stolta och som utgöra en prydnad för mänsklighetens häfder." Grot afled år 1893.
Genom Grots vistelse på Kroksnäs var Runebergs fantasi redan varm för det ryska lifvet, då hans hem juldagarna samma år besöktes af en nära bekant från Lördagssällskapets tid, fröken Henriette Ahlstubbe, en syster till Stubben, gemenligen Stubbskan benämnd. För att understöda sin bror, hvars humanistiska intressen betänkligt inkräktat på hans medicinska studiebana, hade hon flere år vistats som guvernant i det inre Ryssland och återförde därifrån bland sina minnen en sägen om tvenne furstesöner, som förälskade sig i en och samma slafvinna. Detta var uppslaget till Nadeschda, som konciperades och slutfördes inom ett enda år.
Att Runeberg i Nadeschdadikten förmått öfver själfhärskardömets och lifegenskapens Ryssland kasta ett sådant skimmer af sympati, kommer väsentligen af den humanitetsgrund, hvarpå dikten bygger, och som skalden på det lyckligaste förknippat med gifna historiska förhållanden genom att förlägga händelsen till Katarina II:s tid, då det adertonde århundradets humanitetsläror framträngde äfven till Ryssland.
Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde sången, hvem kan betvifla dess verklighet? Hvad beträffar furstesönernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna karakteristiska typ i själfhärskaredömet, som lefver blott för härskarens gunst, så har ock denna hårda natur en vek punkt i sin moderskärlek, ehuruväl hon framför allt älskar sig själf i sina söner, hvarför hon ock drabbas dess svårare, ej blott af Voldmars mesallians med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som sviker hennes lefnadsplan af kärlek till samma slafvinna. Också i teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och Nadeschda sitt människovärde. Och slutligen har skalden, genom att emot Natalia Feodorovnas falskhet och flärd, då hon med målade tapeter söker bedraga sin kejsarinna, ställa fram Nadeschdas rena och af sorger förädlade gestalt, med beundransvärd finhet motiverat handlingssättet hos Katarina II, denna Nordens Semiramis, som här fått den ädla uppgift, att mänskligt återförena, hvad fördom och flärd åtskiljt.
I Nadeschda har Runebergs sångmö rört sig, med samma säkerhet i de ryska fursteslottens glans och prakt som hemma på präst- eller herrgården i eget land. Grot, åt hvilken han lämnade dikten att granskas i manuskript, har ej haft något af vikt att anmärka, men tillägger ock, att både gestalterna och naturen här äro behandlade mera summariskt än i de finska bilderna. Icke dess mindre verkar dikten öfvertygande genom sin inre följdriktighet och sanning, diktionens skimrande fägring och stämningens djup, buren af de antikartade metrarna, som episkt fortlöpa i orimmade romanser.
I sin tillfredsställelse öfver Nadeschda föreslogo Grot och Pletneff äfven andra uppgifter ur det ryska lifvet till behandling; men Runeberg hade med Nadeschda uttömt sitt ämne, och det var ej hans vana att upprepa sig.
Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa lefnadstro, hade pietismen, denna den mäktigaste religiösa rörelse vårt folk upplefvat, lik en skogsbrand gått genom bygderna, uppskakande sinnena ur deras liknöjdhet och renande hjärtan och seder med sina stränga fordringar, men ock i mörk ensidighet förkastande lifvets och människoandens yttringar på andra områden än det religiösa: hvad fann den annat att hänvisa till, än ett fosterland bortom jordelifvet? I så måtto har man kallat pietismen en underström till den nationella rörelse, som med landtdagarnas återinkallande 1863 inträdde som en faktor i folkets lif, åsyftande att göra detsamma i högre mening delaktigt äfven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa led, vann pietismen anhängare äfven bland de bildade. I universitetskretsar hade den sin målsman i Lars Stenbäck, hvars väckelse inträffade under relegationen 1834.
Runeberg, inför hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet syntes innebära en fara för bildningen, hade redan i Helsingfors tänkt på att uppträda i frågan. Det var det första året i Borgå han skrefDen gamle trädgårdsmästarens bref, som trycktes i Helsingfors Morgonblad 1 december 1837. Stenbäcks "Svar till den gamle trädgårdsmästaren" ingick i Morgonbladet för januari 1838, hvartill Runeberg i Borgå tidning, som emellertid Öhman och han uppsatt, publicerade sitt genmäleTill författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren". I denna polemik, som med spänd uppmärksamhet följdes af landets hela bildade klass, uppträder Stenbäck som den eldige, sanningssökande ifraren, medan däremot hos den gamle trädgårdsmästaren framträder en kvietism i lifsuppfattningen, som utvecklat sig under det nog exklusiva umgänget med plantornas milda värld, liksom om icke själf viskheten, lasterna och ondskan funnes till i lifvet, åtföljda af sina förkrossande konflikter. Fanns det fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes för den gamle lika förtappade, som han för dem, och det straff, som drabbar honom i hans dotters död, kan således vara ur poetisk synpunkt berättigadt, medan däri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbäck i sitt "Svar" begagnat sig.
Men Runeberg hade tänkt i saken djupare än den gamle trädgårdsmästaren. I sitt mästerliga genmäle, som ej i språkets skönhet, men väl i tankarnas djup och bildernas klarhet öfverträffar själva brefven, vänder sig Runeberg främst mot pietisternas mörka förkastelse af världen och människolifvet. För dem ett dystert andens fängelse, är detta lif för Runeberg en ljus och härlig uppenbarelse af Skaparens tanke. Bredvid uppenbarelsen i naturen erkänner Runeberg äfven det uppenbarade bibelordet, men söker i dess läror människolifvets förklaring,—ej dess förkastelse. Mellan materie och ande, mellan världen och Guds rike ser han en enhet, som kristendomen blott befäst, då "försonaren söndertrampade ormens hufvud". Runeberg erkände äfven nödvändigheten af en omvändelse från själfviskheten och de onda böjelser, som sitta rotade i den jordiska delen af vår tillvarelse, något som ej sker oss af vår egen makt, utan som en nåd ofvanifrån. Men denna omvändelse kan försiggå äfven annorlunda än enligt pietismens normaliserade "Nådens ordning". Den kan vara en stilla utveckling, en beständig sträfvan mot Gud, fortgående, för den enskilde som för mänskligheten, icke språngvis, utan stegvis, organiskt, genom det jordiska till det himmelska. Runeberg varsnar den öfver allt i människolifvet, äfven hos den mest förtappade, i palatset lika väl som i kojan, hos den ena nationen lika som hos den andra. Inför denna tanke ljusnar tillvaron för hans blick, såsom den svartnar för pietistens.
Med tillrättavisande af pietisternas själfviska bekymmer för den egna saligheten summerar Runeberg slutligen sin religiösa uppfattning i följande ord: "En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, sina tankar och handlingar. I den lefvande tjusningen öfver deras öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är han som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det milda offer, vår lära bjuder oss att nedlägga på den Högstes altare".
Runeberg var blott några och trettio år, då han träffade kristendomens anda i dessa satser, hvilkas sanning, säger Strömborg, ingen erfarenhet skall kunna jäfva. Att skalden pröfvat dem på sig själf, i sitt eget lif, det bevisar det sätt, hvarpå han bar sina motgångar först och sina framgångar sedan. De bildade klasserna höllo i allmänhet med Runeberg; till allmogen trängde hans tankar väl endast medelbart, genom dem.
Huru innerligt de religiösa spörsmålen på denna tid fyllde Runebergs lif äfven i hemmet, visar ett bref från hans hustru, som på tal om pietisterna skrifver: "Jag ville att en af dem en gång kunde höra Runeberg tala i saken, då han är (ja, jag måste nyttja det ordet) riktigt inspirerad. Klar och ljus, liksom blickade jag in i Guds anlete, är mig vår religion i all sin kärleksfullhet och härlighet, då jag hör honom så, och som ett mörkt, betydelselöst stoft nedfalla dessa på Skriftens förvrängning grundade olyckliga läror.——Nu först", tillägger hon, "har jag rätt och fullt lärt mig inse, hvad jag eger i min man".
Stenbäck lämnade Runebergs genmäle obesvaradt, vare sig han redan sagt vad han ville, eller att han ej kunde bestrida sanningen i Runebergs framställning. I alla fall har han stannat vid pietistens brinnande kamp om sin salighet, utbytande lyran mot harpan, tills äfven dess toner förstummades i de religiösa lidelsernas stormar. Han utgick ur dem luttrad såsom människa, men med sin poetiska åder bruten. Hans sista betydande dikt, vid österbottningarnas Porthansfest 1839, är tillegnad Runeberg; polemiken hade ej hos honom kvarlämnat minsta skymt af personlig misstämning.
Den religiösa polemiken har lämnat spår äfven i Runebergs tredje och sista dikthäfte, en efterskörd från den lyriska diktningens fält, utkommen sommaren 1843. Här ingår en afdelning legender, dels bearbetningar efter Kosegarten, dels egna motiv. Bland de sistnämnda är diktenKrysantos, i hvilken Runeberg gifvit konstens form åt hvad han på tankens väg framställt i sitt genmäle till Stenbäck. Den gamle trädgårdsmästarens ensidiga och bittra häftighet är här öfvervunnen, och äfven den unge fördömande ifraren omfattas nu med samma milda försoning, i hvilken lifvet ligger ljust för skaldens blick.
När Krysantos uppstod, hade planen till KUNG FJALAR redan legat och grott hos Runeberg. Huru under Försynens osynliga ledning lifvet verkar till människans förbättring och omvändelse, det är hvad Runeberg vill visa i denna sin mäktigaste diktskapelse, som han själf kallat "ett litet epos, hvari gudarnes storhet och nåd utgör ämnet". För denna uppgift erbjöd antiken ej den nödiga känslan af personlig själfständighet, men dess mera den skandinaviska forntiden, till hvilken dikten därför är förlagd.
Fjalar, Gauthiods kung, hör till dessa vikingatidens storslagna men själfviska gestalter, som, trotsande på sin viljas kraft, lefva blott för egen storhet och ära, åsidosättande för dem hvarje annan hänsyn. Men därjämte bo i detta kämpabröst äfven känslor af en ädel mänsklighet, som röjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till egen tillfredsställelse och ära, från ett stamhåll för vikingar omskapa Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga hägn. När nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, förkunnar den blygd, som förestår Fjalar och hans ätt, då
———hans son, den ende, sluter som brud sin syster i eldad famn,
så går Fjalar, med uppbjudande af all sin viljestyrka, till strid med gudarne: till den storhet, han vunnit med kufvade riken och länder, vill han yttermera lägga den, att hafva besegrat äfven gudarne, i sin skoningslösa själfviskhet redo att för detta mål offra det ena af sina barn, sin dotter, och höja svärdet mot det andra, mot sin son.
För Runeberg med sin fasta tro på den lagbundna ordningen i skapelsen gällde det nu att låta gudarnas ledning af händelserna ske med blott sådana medel, som ligga inom naturens vanliga lagar, hvarmed ock dikten betages allt tycke af afsiktlighet. Underbar är därvid skaldens konst, som här kan i några drag blott antydas. Det rent mänskliga hos Fjalar gör det naturligt, att han ej själf öfvervakar sin späda dotters uppoffrande, utan öfverlämnar henne åt Sjolf, vapenbrodern, som utsätter barnet i hafvet under Vidars klippa, där hennes räddning i den stormiga julnatten väl är föga sannolik, men dock ligger inom gränserna för det naturliga. Och sedan, när hon, okänd, ett bortvräkt barn, hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt är det icke, å ena sidan att hon försmår Morannals trenne söner, med hvilka hon uppvuxit som en syster, å den andra att hon vinnes af Hjalmar, sjökonungen fjärran från, lika naturligt som Hjalmars vikingafärder i främmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillåta dem, blott hans eget land är fridlyst. Sedan gudarne vid Oihonnas räddning "nödgats gripa i händelserna med hela handen", styra de dem sannerligen "med en knappt märkbar vink af det minsta finger".
Steg för steg ledes sålunda Fjalar till den väldiga katastrof, som med uppskakande kraft störtar honom från hans stolthets och hans själftillräcklighets höjder, där han, segrarn öfver människor och gudar, vid lifvets kväll solar sig i glansen af sin viljas förmenta verk. Förkrossad af Oihonnas och Hjalmars fall, erkänner han gudarnes seger, som är en högre världsordnings seger öfver det själfviska mänskliga jaget. Gudarne hafva icke slagit honom som i den grekiska ödestragedin i blind obeveklighet. Deras slag har afsett Fjalars uppfostran, ett luttrande af den ädla metallen från det själfviska slagget. I all sin förskräcklighet blir straffet därmed en nåd, nederlaget en seger, döden ett lif hos gudarne, mot hvilket all jordisk storhet är ringa,—en omvändelse i sitt slag, hvarmed Runeberg ville säga, att "nådens ordning" ej är den enda vägen till Gud. I så måtto har Kung Fjalar betecknats som hans sista ord i striden med pietisterna.
Då diktverkets plan fordrade, att Oihonna uppväxte hos ett annat folk än det fornskandinaviska, var det en lycklig tillfällighet, att Nils Arfvidssons metriska öfversättning af de gaeliska originalen till Ossians sånger utkom julen 1842. I dessa märkeliga rester af Skottlands keltiska kultur fann Runeberg det folk han sökte, ett folk med mildare seder och mänskligare känslor än vikingarne. Motsättningen mellan det ossianska och det skandinaviska har han fasthållit så alltigenom, att han kunnat beteckna sitt poem som "en af gifna natiönella och tidsförhållanden bestämd episk skildring". Dock har det ossianska rikare befruktat hans fantasi än det dinaviska. Visserligen åro Fjalar och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på skandinavisk botten. Dargar, siaren, så oundgänglig för diktens utveckling, kunde väl sammanstå med kelternas druider, men saknar historisk grund i den skandinaviska fornvärlden, liksom ock den omvändelse, som försiggår med Fjalar, har en betydligt djupare innebörd, än den kämpanaturernas förädling genom striderna, som Ragnaröksmyten afser.
Ofvanberörda motsättning har skalden åskådliggjort äfven i de storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten består.—Lyriskt förbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomförda skema, klinga dessa metrar kärfvare och kraftfullare för de skandinaviska bilderna, vekare och mildare för de ossianska. Så lätt än språket i skaldens hand tyckes böja sig efter skemats svåraste fordringar, så stor har den möda varit, som åstadkommit intrycket af en sådan mödolöshet. Det är som om diktionens kraft och glans, dess mjukhet och fägring, blott skulle växa i mån af de svårigheter, som måste öfvervinnas.
Runeberg hade nu nått den ställning i sitt fosterland, att ett nytt diktverk af honom betraktades som en nationell tilldragelse. Kung Fjalar, som utkom i bokhandeln i juni 1844, mottogs med stort intresse särskildt i Helsingfors, där landets bildade allmänhet samtidigt möttes vid universitetets promotionsfest. I Kaisaniemi, som då både hette och var "Allmänna promenaden", syntes inom en timme efter diktens utkommande knappt någon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen.
Kung Fjalar var emellertid ingen populär dikt. I sin monumentala storhet ingaf den mera respekt än förtjusning, om ock den ifrigt sysselsatte kritiken, som försökte sig med allehanda utläggningar. I "Saima" uppträdde Snellman och inpressade dikten i sina socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara med sin utläggning af grundtanken i Kung Fjalar, sådan den ofvan framställts. I Sverige iakttog man en oväntad tystnad, som om man, med tanke på Runebergs angrepp i Morgonbladet tio år tidigare, i Kung Fjalar sett ett försök att "störta tegnerismen i den svenska vitterheten", såsom Helsingfors tidningar triumferande utropat. I den enda anmälan, som i Sverige såg dagen, anmärktes, att Runeberg var svensk endast till språket; till sin anda tillhörde han en annan nation: en svensk läsare kände en köld, ett visstnoli me tangerei botten af hans diktning.
Med Nadeschda hade Runeberg gifvit en bild från Ryssland, med Kung Fjalar från Skandinavien; hans sångmö återgick nu till hemlandet, till det krig, som skilde Finland från det senare landet för att förena dess öden med det förras. Underströmmen från konditionstiden i Saarijärvi steg upp och bar fram FÄNRIK STÅLS SÄGNER som de dyrbaraste alstren af Runebergs fosterlandskärlek.
I Borgå hade Runeberg haft tillfälle, både i staden och dess omnejd, att öka sin samling af minnen från 1808. Samma år han flyttade till Borgå, afled där R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat några. Hos Sucksdorffs i Lovisa sammanträffade skalden med general G.A. Ehrnrooth, 1808 major vid Savolax infanteriregemente, efter kriget divisionschef för finska militären och sedermera som pensionerad bosatt på sin egendom Sesta i Hollola, där han en gång, till harm för den livreklädda betjänten, skall hafva till sitt middagsbord inbjudit någon veteran från Savolaxbrigaden; äfven skall Ehrnrooth ej tålt, att bonden efter dåtida sed stod med hatten i hand, när han tilltalade honom: allt drag som kommit till användning iFänrikens marknadsminne. Det djupaste intrycket mottog Runeberg från det Dunckerska hemmet på Kinttula, hos Zachris Dunekers son, possessionaten Gustaf Duneker, den tredje af Runebergs "läromästare i lifvet", som i hög grad synes hafva ärft fadrens egenskaper, hvarförDen femte julikan betraktas som en hyllning åt den förre lika väl som den senare. Stycket upplästes af Runeberg vid ett besök på Kinttula 1855, då manuskriptet öfverlämnades som minnesgåfva åt Dunekers ännu kvarlefvande änka.
Äfven skaldens egna minnen gingo tillbaka till 1808, då han som fyraårig pilt i Jakobstad suttit på Kulneffs knä eller hört v. Döbeln vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med Strömborg.
Huruvida Runeberg vid teckningen af typerna ur de djupare lagren haft att stöda sig på traditionen eller träffat dem under sina jakt- och fiskarfärder bland allmogen "föryngrad i en ätt, men ej en annan", är mindre bekant.
Till det lefvande källmaterialet kom den "Historia öfver kriget mellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809", som utgafs år 1842 af Gust. Montgomery, en af krigets veteraner, landshöfding i Umeå i Västerbottens län. Den episodrika framställningen och militärpatriotiska andan i detta historieverk anslog motsvarande strängar i skaldens inre, på samma gång händelser och personer säkrare framstodo mot bakgrunden af det historiska sammanhanget. Också kan man, till och med i enskilda uttryck, spåra inflytandet af denna källa, som Runeberg själf nämner som sin främsta.
Sålunda i det inre förberedda, hafva Fänrikarne, såsom Runeberg för korthetens skull kallade dessa sina poetiska berättelser, fått sin form af en yttre anledning. Bokhandlaren A.C. Öhman, en bror till lektorn, hade upptagit en ur det nyväckta intresset för 1808 års krig uppkommen tanke på en samling litografiska porträtt af krigets mest framstående personer, till hvilka porträtt Runeberg skulle skrifva biografierna. Då lektor Öhman var gift med en brordotter till öfverstelöjtnanten Otto v. Fieandt, samlade man inom släkten rörande denne originelle krigare ett material af anekdoter och anteckningar, som för ändamålet öfverlämnades åt Runeberg. Härur uppstod den första af Sägnerna,Otto v. Fieandt, våren 1846. Det litografiska porträttverket kom af särskilda orsaker icke till istånd, men Runeberg hade funnit formen för ett porträttverk af högre rang: Fänrik Ståls sägner.
Den första samlingen af Fänrikar uppstod mellan åren 1846-48, med en fart i skapelsearbetet, som kanske aldrig varit hos Runeberg starkare. Medan motiven om hvarandra grodde i skaldens fantasi, upptecknade han här och där enskilda verser på något tillhandsvarande papper, ett brefkuvert, en akademisk disputation, en examensordning, ett kininpulveromslag, dyrbara litterära minnesmärken, dem hans hustru sorgfälligt tillvaratagit och som nu vårdas i Runebergs hem i Borgå. När sedan själfva nedskrifningen vidtog, kunde man få se skalden någon kväll i sällskap fåordig och tyst: följande afton var Sägnen färdig, såsom Strömborg berättar omLöjtnant Zidén; dock att ännu enskilda uttryck jämkades och bättrades till och med i korrekturet, tills dikten funnit den form, i hvilken den kunde gå till eftervärlden. Den senare samlingen, som kräfde mera möda och tid, utkom först 1860.
Som en gemensam ram för Sägnerna står bilden af Fänrik Stål, som skalden funnit hos den lättretade gamle underofficeren på Ritoniemi, dock så, att Fänriken hade både kännedom om och uppfattning af åtskilligt, som låg utanför gubben Pelanders horisont. Med detta snillrika fynd har Runeberg ej blott visat tillbaka på den patriotiska väckelsen från konditionstiden, utan ock på ett poetiskt sätt anknutit Sägnerna till den muntliga tradition, ur hvilken så många af dem äro hämtade.
Inom denna ram har Runeberg framställt ett galleri af fosterländska gestalter, som söker sitt motstycke i hvilket lands litteratur som helst. Adlercreutz, v. Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v. Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och dagtingan. Men den rikaste skörden har han gjort, där historien varit fattigast på stoff, bland gemenskapens män. Den enkla enfalden hosSven Dufva, trögheten och likgiltigheten hosTrosskusken, Gamle Hurtigmed sina anekdoter från Gustaf III:s krig, afundsamheten mellanDe två dragonerne, se där hvad hvardagsögat varsnar hos de skrofliga soldatgestalterna i denna här. Men skaldens varma blick har trängt igenom ytan; vid hans hand träder den enfaldige fram och offrar lifvet som en hjälte, den tröge vaknar upp som den förste i hären, den pratsamme gubben lägger sig tyst ned på sin sköna konst att aldrig fly, och afundsamheten förädlas till en täflan om krigarära, där insatsen är lifvet. Härigenom uppstår hos dessa gestalter en obeskriflig blandning af heroism och komik, hvars framställning endast den store diktaren kunnat vedervåga; man vet ej rätt när man skall skratta eller gråta. Vackrast har skalden måhända tecknat nationalkaraktären i Munter, som i hurtighet och handlingskraft höjer sig öfver de föregående; också blef det han, som fick emottaga Adlercreutz' minnesvärda vittnesbörd: han var finne!
Äfven den obevärade allmogen har sin plats i Sägnerna, som den hade det i kriget, där dess patriotiska känsla framträdde med en gripande kraft: vid Lemo, i Närpes, i Karelen, bland partigängarene under Roth och Spoof, öfverallt var den i rörelse. I Sägnerna har den tagit gestalt iN:o femton Stolt, landstrykaren, som af Döbeln på Lappos slagfält inställes i rotarna, medanSoldatgosseni lyriskt bevingade strofer förtäljer oss, huru den nedärfts generation efter generation. Från samma djupa lager frambäres samma känsla afTorpflickanoch den ädla flickan iMolnets broder, den ena förkrossad, emedan hennes älskade bevarat sitt lif genom att svika sitt land, den andra upplyftad, i det hon för samma land förlorat sin.
Också har Runeberg ur nationens karaktärsegenskaper, sådana de vid diktverkets fortskridande framträdde för hans blick, hämtat tröst och hopp för fosterlandets framtid. Har detta hopp varit fåfängt och dessa egenskaper funnits till blott i skaldens fantasi? Historien vittnar annorlunda. Denna patriotiska anda har icke sviktat i farans ögonblick: hvarför icke? Emedan den har sin rot i det sant mänskliga eller, bättre sagdt, i det sant religiösa. Den ställer fosterlandet icke som ett själfändamål, inför hvilket sedliga hänsyn sättas åsido, utan som en länk i mänsklighetens utvecklingsgång mot Gud. Den röjer ej en skymt af nationell skrytsamhet eller fåfänga. Dess elementer äro heder och pliktuppfyllelse, trofasthet och mannamod, och framför allt den styrka i lidandet, hvarom Fänriken vittnar med historien
I bygder, där ej sol gick opp, stod kampen än med ishöljd kropp och nekade att vika, fast utan hem och utan hopp.
Och dessa egenskaper gälla med samma värde äfven i fiendernas led, därRuneberg iKulneffförhärligat det ryska mannamodet.
Andan hos armén och allmogen bryter sig bjärt mot bakgrunden af en oduglig högsta ledning. Med en skärpa i bedömandet, som numera var hos Runeberg sällsynt, brännmärker han denna ledning iKonungen, FältmarskalkenochSveaborg. En senare historieforskning har i någon mån låtit Adlercreutz dela ansvaret med Klingspor och betecknar Cronstedts handling blott som en hög grad af politisk ynkedom. Äfven Montgomery är i sitt omdöme mildare och använder ordet förräderi blott i en not. Själf medveten om sin skärpa, har Runeberg i bref till Montgomery som förklaring hänvisat på sin kärlek för armén, som han velat fritaga från ansvaret för missödena under kriget. Historiskt har han häri rätt; men ett dagtingande af samma art som på Sveaborg rådde ock bland landets ämbetsmän och präster, hvilka betjänade den inryckande fientliga militären med en tjänstvillighet, som skarpt kontrasterar mot den krigiska hållningen hos landets allmoge. Emellertid, i stället för att beakta detta, har Runeberg tvärtom i Olof Wibelius framställt ett föredöme af lojal patriotism bland ämbetsmännen och i friherrinnan Sofia Ramsay på Esbogård, som för fäderneslandet burit offret af två lofvande unga söner, ett föredöme af ädel själfförsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den allmänna misströstan och undfallenheten. Men denna räknade Runeberg till det förgängliga i nationens lif, och han har äfven häri historiskt rätt. Ty medan den bildade klassen på förhand kapitulerade, fanns det en armé, som genom sina offer och sin pliktuppfyllelse räddade landets ära och landets framtid. Detta är det väsentliga i historien om 1808 års krig, och den anda, hvarur detta resultat framgick, återfinner man i Fänrik Ståls sägner; hvarför skulle det oväsentliga där förtjänat en plats?
Jämte det Sägnerna sålunda träffat kriget såväl i dess anda som yttre drag, framhålla de med bestämdhet dess hufvudgång och förnämsta bataljer, hvarigenom af kriget uppstått en totalbild, så fullständig, att Topelius i Helsingfors tidningar kunde utbrista: "Så skall fäderneslandets historia bibringas folket: det skall då lära känna sig själft bättre än genom alla historiska läroböcker". Måhända han redan då fick impulsen till "Fältskärens berättelser", som några år senare begynte utkomma.
Såsom inledningssång till Sägnerna stårVårt land, som skrefs redan 1846, trycktes i Fosterländskt album 1847, sjöngs vid särskilda tillfällen och på särskilda melodier, bland hvilka äfven en af Runeberg själf, men eröfrade sin plats som landets nationalsång först vid studenternas majfest 1848, då den sjöngs på Pacii melodi. Det var revolutionsåret, då Europas stora nationer planterade frihetens röda fana i sina hufvudstäder. I Finland gick det stillsammare till: studenternas fanor betecknade det glada, fredliga tåg, som från hufvudstaden öfver Långa bron rörde sig ut mot ängarna vid Gumtäckts herregård. På den uppresta estraden steg Fredrik Cygnaeus; pekande på aftonskimret i vikarna och på månen, som i vårnatten höjde sig öfver grantopparna, talade han om Finlands minnen och Finlands hopp, med maning att lefva och dö för detta land. Nu var det Vårt land uppstämdes, hufvudena blottades, och den fosterländska sången begärdes och sjöngs om och om igen, buren sen dess på samma melodi till tusen sinom tusen hjärtan i de tusen sjöars land. Skalden själf var vid denna minnesvärda fest hemma i Borgå, där han som gymnasiets rektor väntade Grot på rysk inspektion.
Det var den 13 maj 1848, den första dagen af Finlands februarirevolution; den andra var den 12 december, då ändtligen Fänrik Ståls sägner, första samlingen, utkom af trycket.
Den första upplagan af Fänrik Ståls sägner utgjorde 2,000 ex., hvilket då för tiden var betydligt nog. Förlaget för Finland hade öfvertagits af en yngre broder till den nyss aflidne bokhandlaren Öhman i Borgå, mot ett honorar af 500 rubel silfver. Men i sista ögonblicket fann denne affären riskabel och drog sig tillbaka med begifvande af Runeberg, som nu själf öfvertog förlaget. Det var den 14 december på morgonen, och det gällde att med den tidens kommunikationer få upplagan distribuerad till jul. Fru Runeberg, som skötte den praktiska sidan af saken, gaf sig ej tid att förtära något på hela dagen, förrän vid tedrickningen på kvällen, upptagen helt och hållet med att inpakettera och expediera den dyrbara julgåfvan, som de följande dagarna af poster och resande kringfördes i hela landet. Hennes broder, bergmästar Tengström i Helsingfors, fick emottaga en fora med 986 ex., hvartill han efter par dagar rekvirerade ytterligare 264, dessa dock för landsorten; närmare halfva upplagan åtgick i Helsingfors, där redan första dagen 325 ex. i boklådorna försåldes. I Borgå försåldes den första månaden omkring 200 ex. I Vasa klagades, att endast 50 ex. ditkommit strax efter jul och inom par dagar försålts: kunde man ock sedan få låna ett exemplar af någon bekant, så ville man dock själf ega denna dyrbara bok. På landsbygden var den litterära afsättningen trögare, men Fänrikarne nådde hastigt äfven dit; inom ett och ett halft år var upplagan slutsåld.
Gripande var det intryck, Sägnerna vid detta sitt första framträdande gjorde. Snellman i Kuopio, som ej erkände någon finsk nationallitteratur annat än på finska, skref till Runeberg, några månader senare: "Med tårar i ögonen och hjärtat fullt beslöt jag vid läsningen af Ståls sägner att sända dig en tacksägelse, så varm jag kände den böra vara. Detta beslut gick med många andra. Sak samma kan det vara, du har säkert tagit min glädje och tacksamhet med i vårt fosterlands allmänna". Lars Stenbäck i Vasa, som så strängt dömde all skaldekonst, läste dem åter och åter för unga och gamla: Montgomery skref från Umeå och proponerade genast brorskap och duskap med skalden: och hvad de öfriga veteranerna tänkte, som efter en så fullkomlig glömska nu fått öfver sig och sitt verk upprest ett monument, förmer än kopparns eller granitens, därom vittnar ännu i Runebergs hem i Borgå den stora silfverkannan med Finlands lejon på locket, som af dem och deras ättlingar skänktes åt Fänrik Ståls sångare.
Efter Sägnernas utkommande tvistade recensenterna i tidningspressen om huruvida de voro att hänföra till balladens eller romansens kategori, mera lyriska, episka eller dramatiska till sin art. I själfva verket har Runeberg i dem skapat en ny, modern diktform: poetiska berättelser, hvar och en ett helt för sig, med situationer och gestalter, versmått och ton omväxlande i fullkomlig frihet och dock förbundna allesamman till ett helt såväl genom sin gemensamma sagesman och sitt gemensamma ämne som ock genom den för dem alla gemensamma andan. Till form som innehåll äro Fänrik Ståls sägner ensamstående, hvarför ock d:r W. Eigenbrodt, Runebergs tyske öfversättare, som måhända djupare än någon främling från de stora kulturlanden lärt känna Runebergs hemland, kunnat beteckna dem som "en höjdpunkt af modern konst öfver hufvud", "den mest storartade patriotiska diktning som någonsin diktats".
Den väckelse, som börjat inom Lördagssällskapets krets, hade med Fänrik Ståls sägner omfattat hela nationen, sådan den representerades af sin bildade klass. I dem trädde hennes bästa traditioner fram och talade ett språk, som griper hvarje ofördärfvadt hjärta. De utgöra det lefvande beviset på nationens enhet och nationens rätt att vara till. Runeberg, säger G. Lagus, "har icke vädjat till några förgängliga dokumenter, som af de mäktige kunde förtrampas, han har grundat denna rätt på den djupa kraften hos folkets karaktärer, på kärleken till det land, som blifvit det beskärdt, och på den sedliga anda, som öfvervunnit hvarje bittert öde och gått segrande fram ur själfva nederlaget".
Sedan Krimkriget 1855 fört Nikolai I:s regeringssystem i grafven och Alexander II:s på tronen, hade en våg af den liberala strömningen i Europa omsider nått äfven Finlands aflägsna bygder. Våren 1856 presiderade kejsaren i Finska Senaten och framlade sitt program för landets utveckling, år 1861 sammanträdde januariutskottet och 1863, mer än ett halft sekel efter Borgå landtdag, landets till landtdag församlade Ständerrepresentation. Det nyväckta nationalmedvetandet, hittills bundet inom hjärtan och sinnen, trädde nu ut för att förverkligas i handlingens värld; den kulturella rörelsen öfvergick i en social och politisk, så storartad, som af små förhållanden i ett litet land kunde väntas. I handel och industri, i kanal- och järnvägsbyggnader, i folkskolor och lärda skolor, i tidningar och tidskrifter, i ämbetsverkens byråer, i kommunalstämmor och ständerförsamlingar, öfverallt skall man kunna spåra denna patriotiska anda, hvars djupaste och friskaste rötter vuxit i Runebergs diktning och Fänrik Ståls sägner. Det var vid denna tid generalguvernören grefve Berg, det försvinnande systemets representant, som nu fick afgå för en friare utvecklings kraf, fällde det betecknande yttrandet, att Fänrik Ståls imprimatur var censurens största misstag i Finland: att misstaget fördubblats, om detta imprimatur hade förvägrats, var en tanke utanför hans fattningskrets.
Denna tid, som för Runeberg infaller mellan de två samlingarna af Fänrik Ståls sägner, betecknar ett långvarigt uppehåll i hans poetiska produktion. Det var dock icke den politiska rörelsen i landet, som upptog honom. Runeberg ställde sig med afsikt främmande för all politik. Hans vistelse i Borgå, på sidan af hufvudstadslifvet, kom honom härvid till godo. Under Krimkriget, då kanonaden från Sveaborg skallrade i fönsterrutorna på Kroksnäs, fortsatte han där sitt vanliga skärgårdslif. Professor Ilmoni, som i regeringens uppdrag försökte i Sverige motverka den där på vissa håll uppflammande krigsifvern och dess beräkningar på en resning i Finland, hade uppmanat äfven Runeberg att i denna sak uppträda med en vederläggning. Men denne, som visserligen delade hela folkets lojala trohet mot en lojal monark, svarade afböjande. "Och därför, gode broder", tillägger han, "anser jag mig icke vara mindre varm för mitt fäderneslands intressen, jag vill blott icke direkt gripa uti dem, utan söka efter mitt mått befrämja dem genom att troget verka inom det lilla område, där jag arbetar". Också är det ett eget sammanträffande, att 1863, samma år som med landtdagarnes återinkallande det politiska lifvet tog sin början i Finland, Runeberg drabbades af det slaganfall, som för alltid förstummade hans lyra. Den ena epoken var afslutad, den andra begynte.
Äfven i språkfrågan ställde Runeberg sig och sin diktning utom striden, ehuru hans vänner uppmanade honom att uppträda och lägga sin auktoritet i vågskålen. Han följde med sympati arbetet för det finska språkets höjande, hvarförutom den högre odlingen ej kunde vinna allmännare spridning i landet; han bevarade äfven sin vänskap för Snellman, men ogillade bestämdt dennes nationalitetsteori, enligt hvilken landets bildade klass, då för tiden enbart svenskspråkig, var en nationen påförd främmande kast, som egde att i fosterlandets namn byta språk eller gå under. Också känner hans diktning ingen sådan national-åtskillnad. Den sociala åtskillnad, som där framträder mellan herremannaklass och allmoge, är bildningens och lefnadsvillkorens, icke språkets eller rasens. Hanna på prästgården, Augusta och majoren på herregården, Älgskyttarnes Herr kommissarie och hans husfru, alla representanter för den bildade svenskspråkiga klassen, umgås med den kringboende finskspråkiga allmogen så lätt och förtroligt, att det ej ens fallit skalden in att i dikten antyda tillvaron af skilda språk. I skildringen af allmogen är det flertaliga finskspråkiga elementet icke för honom något väsentligen annat än det fåtaligare svenskspråkiga. I Fänrik Ståls sägner, där folktyperna tecknats rikast, skall man väl förgäfves fråga, huruvida Runeberg mött dem under konditionstiden i inlandet eller bland kustbefolkningen vid Borgå. Sven Dufva, Munter och äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål: "Äfven jag är finne!" Så innerligt äro de vuxna ur den historiska traditionens anda, som utgör en nations väsentliga enhet och kännemärke och inför hvilken skiljemurar i härkomst och språk falla i grus".
Äfven beträffande Runebergs egen diktning, som hvarken då eller ens nu trängt ned till massan af nationen, kan man med fog påstå, att det ej varit skillnaden i språk, utan i bildningsvillkor, som härvid utgjort hindret. Hvarför skulle ej annars Finlands svenskspråkiga allmogebefolkning, för hvilken det språkliga hindret ej förefanns, hafva tillegnat sig densamma framför den finskspråkiga? Först sedan folkskolorna upptagit Fänrik Ståls sägner, har Runeberg begynt verka bland folkets djupare lager äfven på finska; under 1870-talet uppstodo genom samverkan af flere författare förträffliga finska öfversättningar, som tjänat äfven de finskspråkiga högre läroverken och den finskspråkiga bildade allmänhet, som ej läser Runeberg på hans eget språk. Men hvad hvarken språk- eller bildningsförhållanden hindra, är att Runebergs verk tillhöra Finlands nationallitteratur, så länge här en nation existerar.
Men om Runeberg icke af det rikare offentliga lif, som uppblomstrade i hans land, låtit sig bortryckas från sin diktning, så har dock hans tid på 50-talet varit af andra omständigheter splittrad.
Sedan skalden hvilat ut efter Sägnernas förra samling och äfven några nya tillkommit, inträffade sommarn 1851 hans svenska resa, hans enda färd utom hemlandets gränser. Han reste i sällskap med Duneker sjövägen öfver Helsingfors och Åbo och dröjde i Stockholm tolf dagar, i Uppsala två, emottagen med hedersbetygelser, som väl därförinnan icke kommit någon finsk man till del i utlandet. Det var dock icke hedersbetygelserna Runeberg sökte, utan hjärtan och tankar, och han fann dem till och med vid audienserna på slottet och vid de officiella middagarna, hos v. Beskow med notabiliteterna af Sveriges vittra och lärda samfund, på Hotel Fenix med riksdagsmän och litteratörer, men framför allt vid enskilda bjudningar och samkväm, där han lärde känna Stockholms litterära personligheter. I Uppsala, där han fem timmar å rad fick stå och höra på tal, utan att komma i samspråk med studenterna, gick han slutligen förtretad sin väg. Huru djupt hans verk trängt in äfven i Sverige, fick han under dessa dagar till fyllest erfara. Samhörighetskänslan mellan syskonländerna på hvardera sidan om Bottenhafvet, hvilken lidit någon afbräck under den finska nationens sträfvan att stå på egen botten, hade genom Fänrik Ståls sägner återknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige är i dem representeradt af sådana män som v. Döbeln, Sandels, af Klercker, v. Schwerin, Wibelius: Äfven Runeberg själf härstammade från Sverige, där hans farfar verkade som kyrkoherde på Alunda prästgård i Uppland. Ärkebiskop af Vingård, som i sitt tal på Fenix berörde denna omständighet, antydde enskildt för Runeberg, att man gärna ville bereda honom plats i Sverige. Runeberg svarade: "Herr ärkebiskop, Finland är en fattig mor, som behöfver alla sina söner". Ännu på återfärden, som skedde norr ut öfver Kvarken, blef skalden firad i alla städer. Från Umeå följdes han af landshöfding Montgomery ned till Vasa, allt medan firandet fortgick. Också skrifver Runeberg från sistnämnda ort till sin hustru: "Den som vackert vore hos er tillbaka. Jag är gränslöst trött på all världens härlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på Kroksnäs".
En god del af året 1852 var Runeberg upptagen af att inreda den nya gård, han köpt sig sagda år, sedan den gamla vid Krämaregatan, där han bott i tretton år och skrifvit sina förnämsta dikter, blifvit för obekväm för den växande familjen. Den gamla gården har bevarats för eftervärlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och sitt höga brutna tak låg den ett stycke på sidan om det gamla Borgå, där det med krokiga gator och gammaldags små rödmålade trähus från åstranden klättrar upp mot Borgbacken och domkyrkan. Runebergs nya hus, detsamma som af statsverket inlösts och nu vårdas i Borgå som en nationalegendom, ligger i den nya stadsdel, som uppvuxit nedanom gamla Borgå.
År 1853 var Runeberg som bäst i farten med Sägnerna, då han jämte Stenbäck och B.O. Lille oförmodadt kallades till ledamot i den förnyade psalmkommittén, som 1854 sammanträdde i Åbo med uppdrag att kläda den föråldrade svenska psalmboken i en tidsenligare dräkt. För Runeberg var detta uppdrag en medborgerlig plikt, som måste fyllas, hvad försakelse den än pålade honom; hans varma religiositet och vördnad för kyrkan gjorde dock äfven denna plikt för honom till en hjärtats sak. I Åbo åtskildes man med den öfverenskommelsen, att de tre poeterna hvar på sitt håll skulle utarbeta sitt förslag. Under tvenne år, medan Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i hans gård, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trägenhet, som ingalunda var hans vana vid diktandet. Det drygaste arbetet medförde omarbetningen af de äldre psalmerna, men till dem har Runeberg lagt vid pass 60 egna, af hvilka väl en del återgifva mera kyrkans lära än skaldens, men flere äro diktade nr hans eget innersta. Hans varma tro på det gudomligas uppenbarelse i naturen och i ordet; hans glada förtröstan till Guds kärleksrika ledning och skydd; den innerlighet, hvarmed han fattar människans barnaförhållande till Gud: det är hvad som kännetecknar dessa klenoder i den svenska psalmdiktningen. "Min tid", skref han till v. Beskow i sitt majbref 1855, "har varit jämt delad mellan undervisningen å gymnasiet och psalmarbetet, så att dagarna liknat hvarandra som vattendroppar". Också var, när psalmkommittén åter sammanträdde i Åbo 1857, Runebergs förslag det enda, som låg färdigt till granskning. Det genomgicks nu "rad för rad och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes och jämkades med en sorgfällighet, som skonade hvarken person eller möda", berättar han för v. Beskow till julen samma år. Han tillägger: "En ovärderlig lycka för oss under allt tråk var, att vi alla tre voro hjärtans vänner från ungdomstiden och, fast jag själf säger det, hvarken otåliga eller fåfänga. Däraf kom också att icke minsta moln af osämja kylde den sommarvarma friden under vårt arbete och att minnet af denna tid nu kan vara oss outsägligt kärt". Betydande ändringar undergick Runebergs förslag icke. "Själfvaste Stenbäck, som naturligtvis känner de frommas fordringar på det nogaste, fröjdar sig öfver vårt arbete och påstår, att ingen med fog bör kunna hafva något att klaga öfver", skrifver han från Åbo till sin hustru.
Det färdiggranskade förslaget blef enligt kommitténs beslut tryckt till kyrkans jubelfest sommaren 1857, hvarvid förlagsrätten tillerkändes Runeberg. Detta beredde hans tacksamma landsmän tillfälle att åt skalden sammanbringa en nationalgåfva under formen af en aktieteckning för inköp af förlagsrätten i fråga, hvilken teckning, under ifrig anslutning från allmänhetens sida, inbragte den för dåtiden betydande summan af 72,000 mark i nuvarande mynt; hvarje tecknare erhöll ett exemplar af psalmboken, prydt med facsimile af Runebergs handskrift till psalmen N:o 223 jämte skaldens namnteckning. Runeberg, hvars knappa lektorslön ej mera motsvarade de stigande utgifterna i hans hem, äfven om författarhonoraren begynt något ökas, hade härigenom med ens befriats från ekonomiska bekymmer och vunnit en betryggad ålderdom.
Runebergs psalmförslag blef, emot all förmodan, icke antaget, utan omarbetades i en ny kommitté af Topelius' smidigare penna, tills det i sin nuvarande form stadfästes på kyrkomötet 1886. I den finska psalmboken ha Runebergs psalmer äfven kommit till användning.
År 1857 erhöll Runeberg, i följd af de omställningar skol- och gymnasieförordningen af den 7 april 1856 medförde, några år före uppnådd emeriti ålder afsked med full pension från sin lektorstjänst vid gymnasiet och fick således friare händer för sin diktning, en glad tilldragelse som han, enligt bref till v. Beskow, firade med att göra ingenting.
"Vår Herre", yttrade Runeberg vid denna tid, "har två väggar att föra människan till sig. Den ena gör han spak genom sin aga, den andra ödmjukar han genom sin öfverväldigande godhet. För mig", tillade han, "har han valt den senare vägen".
I sammanhang härmed kan nämnas Runebergs sätt att bära världsliga utmärkelser, kallelserna till medlemskap i lärda och vittra samfund, professorstiteln (1844), ordensdekorationerna både från den egna monarken och Sveriges, hvilka med hans stigande rykte i all större mått kommo honom till del. För flärdfri att pråla med dem var han ock för flärdfri att ostentativt visa dem tillbaka, när han ej kunde på förhand afböja dem. Däremot bar han icke med samma jämnmod extra ekonomiska förmåner af statsmedel, såsom det på silfverbröllopsdagen tilldelade studieunderstödet åt de äldre sönerna hvilket han ålade dem att afsäga sig genast efter aflagda examina. Ännu mera förtröt honom teologiedoktorsvärdigheten, som Lille i all välmening skaffat honom i anledning af psalmförslaget 1857, en grad hvilken hans vetenskapliga studier ingalunda motsvarade. Han "fräste som ett strykjärn", hvar gång det ämnet vidrördes, säger hans hustru. Ännu på sin sjukbädd kunde han vid minnet häraf skaka sin friska vänstra hand och förargad utbrista: "Sakramenskadt, de veta ej huru en karl skall vara!"
Strömborg, som redan nu begynt, efter sin utnämning till lektor i Borgå, att närmare umgås i det Runebergska hemmet, omnämner den glädje, hvaraf Runeberg strålade vid denna tid, då han blott känt behof af att vara lycklig och se andra lyckliga. Han lät sina idéer som sköna fåglar i skiftande gestalter flyga omkring sig och fägnade sig af att blott se dem, utan att ens söka fånga dem. För sina gäster, som åter från när och fjärran strömmade till hans hus, var han denna snillrika, varmhjärtade, anspråkslösa värd, som räckte till för alla och aldrig tycktes tröttna, huru än nattens timmar fortskredo. Men medan studenten sålunda var upptagen, fick fänriken åter i ensamheten röka sin mossa.
Runebergs tid upptogs dessa år äfven af nya upplagor af hans tidigare verk. Öfversättningarna till de stora kulturspråken befattade han sig icke med. I själfva verket hafva endast de tyska blifvit bestående, framför alltW. Eigenbrodts Runebergs epische Dichtungen, 1891, hvarmed hans förnämsta verk införlifvats med världslitteraturen, utan att dock tillsvidare hafva därstädes vunnit samma beaktande som Tegnérs.
Till vederkvickelse från dagens mångahanda hade Runeberg vid tiden för psalmdiktandet begynt egna sig åt en ny art af jakt, räffångst med brockar, en vintersport hvarvid han utvecklade stor ihärdighet och stor kännedom om räfvens natur och lefnadssätt, så att jaktbytet under årens lopp räckte till både för de tjuguåtta skinnen hans hustrus pälskappa och som underlag till gevären på väggarna i hans arbetsrum. "Måtte han blott inte göra af med sig med de där jaktfärderna", skrifver hans hustru helt orolig. "Genom snö och issörja, kärr och sanka ängar, allt går det med samma ifver, och med hans kolossala figur och 40 år är det ej mer detsamma som förr". Detta skrefs 1846; Runeberg var nu fyllda femtio.
Omsider uppnådde äfven den senare samlingens Sägner den förras antal af 17. Material hade Runeberg ej saknat, det tillsändes honom från många håll, särskildt af gamla veteraner eller deras ättlingar. Men ämnet hade dock begynt uttömmas, och hvarför skulle Runebergs sångmö nu mera än annars upprepa sig? Det långa uppskofvet medförde en märkbar skillnad mellan de bägge samlingarna. Förmågan att uppfinna situationer är väl lika stark i hvardera, men medan i den förra sägnen är anlagd på en enklare handling och mera summarisk i framställningen, äro i den senare detaljerna rikare, karaktärsteckningen mera individualiserad, och dikterna verka med starkare dramatiska effekter. Den utveckling mot det dramatiska, som Runebergs skaldskap under dessa år genomgick, har äfven här gjort sig gällande.
Till utgifningsåret hörBjörneborgarenas marsch, som sjöngs första gången af studenterna i Kaisaniemi den första maj 1860. Den sista af Sägnerna är Landshöfdingen. Samlingens emottagande både i Finland och Sverige vittnar om huru Runebergs läsarekrets vuxit; han hade aldrig sökt publiken, men nu sökte publiken honom. Häftet trycktes hos Sederholm i Helsingfors, där det första exemplaret ficks färdigt 1860 den 13 december på aftonen; man slets därom i enskilda kretsar. Ännu sent på natten anropades förläggaren af fänrikens vänner, och när det följande morgon utan annons blef bekant, att samlingen fanns tillgänglig, blef boklådan formligen belägrad. I Sverige tala tidningarna om en "oerhörd", en "fenomenal" afsättning. Runebergs förläggare i Sverige, N.M. Lindh i Örebro, som nio år tidigare inköpt förlagsrätten till Runebergs samtliga föregående verk för 3,300 rdr, erlade för detta lilla häfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som dittills ej uppnåtts af någon svensk författare, undantagandes Emelie Carlén. Inom ett år utkommo i Sverige och Finland fem upplagor på vid pass 25,000 exemplar; äfven för Danmark trycktes en särskild svenskspråkig upplaga.
Allmänheten hoppades på ännu en tredje samling Sägner, och i själfva verket tyckes Runeberg haft några i tankarna, särskildt en om Montgomery. Men hans sångmö kallade honom till nya uppgifter. "Åt Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver han till v. Beskow i majbrefvet 1862.
Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka. Redan de första åren i Borgå var Holberg hans älsklingsförfattare, och om hans intresse för Shakespeare vittnar hans uppsats af år 1842:Är Macbeth en kristlig tragedi? När Stjernström gästade Borgå, var Runeberg en af den uppburna skådespelarens ifriga åhörare. Den tröghet, hvarmed de sista Sägnerna uppstodo, har kanske ytterst sin förklaring i skaldens håg för en ny diktart.
Knappt ledig från Sägnerna, tog Runeberg i tu medKan ej, familjemålning i tre akter, ett lustspel på inhemsk botten, där dock gestalterna på episkt vis blifvit alltför skarpt utpräglade för att röra sig med den lätthet, lustspelet fordrar på scenen; som läsdrama har detta täcka och graciösa stycke sin fulla verkan.Kan ejfullbordades 1862 och uppfördes 1863 både i Stockholm, Köpenhamn och Helsingfors; i Finland har det äfven sedermera hållit sig som repertoarpjes på Runebergsdagen.
Julen 1863 utkom KUNGARNE PÅ SALAMIS, en tragedi i fem akter, som skulle "följa efter sin idylliska syster och bedja om ursäkt för hennes enkelhet", skrifver Runeberg till v. Beskow. Denna antika tragedi hade skalden påbörjat redan på 1840-talet, innan Fänrikarne trädde emellan, vid tiden efter hans transport från det latinska lektoratet till det grekiska, då läsningen af de grekiska auktorerna i skaldens fantasi återväckte antikens formsköna värld. I dess saga och historia fann han den fastare botten hans dramatiska instinkt sökte: Sofokles' "Ajas gisselbärarn" var en omedelbar föregångare till Kungarne på Salamis, hvaraf redan tre akter voro fullbordade 1845, då skalden nu, efter närmare tjugu års förlopp, återupptog till behandling detta stora ämne.
När Runeberg begynte sysselsätta sig med dramatisk diktning, yttrade han i bref till en af vännerna från Lördagssällskapet, att hans afgjorda riktning åt det episka möjligen därvid kunde leda honom på afvägar. Denna farhåga har besannats, åtminstone för dramats tre första akter, där exposén och karaktärsteckningen fått en nog mycket episk bredd och saklighet. Samtalet mellan Leiokritos och Leontes, där fadren för sonen motiverar det hårda regemente, hvarmed han vill betrygga sitt efter Ajas' fall usurperade välde på Salamis, saknar dramatisk hållning, och Leontes' pliktkollision, då hans erkännande af Ajasättens anspråk ställa honom i valet mellan Eurysakes och sin egen fader, är utkämpad i ynglingens bröst redan före dramats början, medan Tekmessas och sändebudens berättelser äro episka beståndsdelar utanför handlingen på scenen, låt vara efter antikt mönster. Ett starkare dramatiskt lif möter i de bägge senare tillkomna akterna, då genom Eurysakes' uppträdande på Salamis katastrofen närmar sig: vapenbytet mellan Leontes och Eurysakes, den växlande striden, Rhaistes' död, Leontes' fall för sin faders svärd, Leiokritos' undergång och Eurysakes' seger, allt sammangår till en stor dramatisk verkan, som gör sig gällande äfven från scenen.
Om Kungarne på Salamis det oaktadt aldrig blifvit något spelstycke, kan detta bero äfven på annat än dramatiska brister; en hufvudorsak ligger tvifvelsutan i dess främmande, antikartade innehåll. Icke blott dramats yttre form: den sexfotade jambiska versen, språk och diktion, repliker och argumentering, äro hämtade ur det grekiska dramat; äfven karaktärsteckningen inrymmer drag af antik hårdhet och konsekvens: Eubulos, den gamle fiskaren, hvars trohet mot Ajasätten verkar med styrkan af en naturdrift; Rhaistes, härskarens gunstling, som i sitt väsen röjer intet annat än låghet: Eurysakes, hvars hämndkänsla på forngrekiskt vis går ut äfven öfver besegrade fienders lik: allt detta är drag, som stå främmande för den moderna andan.
Men därmed är Kungarne på Salamis ej blott en studie på antiken. I dessa den forngrekiska världens gestalter har Runeberg framför allt sökt och träffat det allmänt mänskliga, det för alla tider gällande. Leontes' stränga ifver för det rätta, för hvilket han offrar sitt lif, verkar som ett förebud till den stoiska filosofin; men denna lära innebar många kristna beståndsdelar. Med sitt saktmod och sin försonlighet kommer Tekmessa kristendomen ganska nära, och ännu närmare kommer Leiokritos, i det skuldmedvetande, hvarmed han i undergångens stund böjer sig inför de himmelske, hvilkas uppfostrande ledning af människolifvet han bevittnat; men dessa makter—desamma som böjde Fjalar—hafva uppenbarat sig för människan så länge hon varit människa. Genom att sålunda i det antika lifvets former träffa dess bestående drag har Runeberg af detsamma gifvit i Kungarne på Salamis en bild, som hör till det yppersta den nyare diktningen frambragt. Han har ock därvid egnat en gärd af tacksamhet åt den bildningsvärld, ur hvars rena och klara former hans sångmö hämtat en så väsentlig näring för sina alster. Med sina höga tankar, sina varma känslor, sin underbara diktion är Kungarne på Salamis en svanesång, värdig denna sångmö.
Runeberg själf har kallat Kungarne på Salamis "ett dramatiskt lärospån". Att han kände sig kallad att fortgå i denna riktning är otvifvelaktigt. Han hade funnit sin art inom det historiska skådespelet, och de verk, som ur de gifna förutsättningarna kunnat utgå, hade måhända grundlagt hos oss en inhemsk dramatik. Men den Försyn, af hvars mantel han i sin diktning sökt lyfta en flik, hade här bestämt dess mål och gränser.
Samtidigt med Kungarne på Salamis utkom Wecksells "Daniel Hjort", en måhända mera utprägladt dramatisk skapelse än Runebergs. Men denna ande bröts vid samma tid i början af sin bana: den litterära epoken var afslutad. Blott Topelius' milda lyra klingade ännu genom det sociala och politiska arbetets buller.
* * * * *
Den 17 december 1863 utkom Kungarne på Salamis i bokhandeln; den 19 hade Runeberg med sin yngsta son begifvit sig ut på räffångst för att vittja sina brockar, då han träffades af det slaganfall, som fängslade honom vid sjukrummet för återstoden af hans lefnad. Slaget hade drabbat med sådan häftighet, att skalden fördes hem utan medvetande och till utseendet liflös.
Ryktet om olyckan spred sig snabbt öfver hela landet. I hufvudstaden, säger "Helsingfors Dagblad", hör man tusende gånger samma fråga: Huru är det med Runeberg? Först efter några dagar begynte en bättring inträda, men den blef aldrig fullständig. Den högra sidan förblef förlamad, så att den sjuke endast med svårighet kunde röra sig i sina rum, stödd med vänstra armen på någon af de hemmavarande sönerna, medan den högra var instucken i barmen på nattrocken. Man hade anskaffat en rullstol med vefmekanism för vänstra handen, men Runeberg älskade icke "detta slags samfärdsel med världen". Äfven talförmågan förblef störd; endast i bättre stunder talade skalden obehindradt. Fullständigare återvände själsförmögenheterna, minne och tankereda; men den poetiska kraften var förstörd: anden var bunden vid den brutna kroppen, men förmådde ej mera verka i den. Somrarna kunde den sjuke ända till och med 1868 tillbringa på Kroksnäs, men förblef därefter i staden. Mest låg han på sin bädd, hvarvid plågorna kändes mindre; ett grått, kvarterslångt skägg betäckte haka och mun.