Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamtMed pekfingret på askan, som pöst i den rykande pipan,Medan hon, rodnande djupt, den unga, förståndiga flickan,Nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte:"Icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus,Huru med glädje jag hör, att den raske Mattias begär mig;Ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigtRiktar en längtande blick och sitt hjärtas innersta tanke.Tungt är tjäna en annan, om äfven den gode man tjänar,När för den lön, han ger, han äger att fordra vår möda,Tyngre blir det en gång att kraftlös lefva af nådbröd.Därför hyser ej flickan en gladare önskan på jorden,Än att sin egen bli och rå som värdinna och ständigtTjäna en godsint man af kärlek och icke af nödtvång.Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven,Tänkte jag så: När skall du väl, Hedda, väfva ditt eget?Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen.Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven.Nu, om min fader det vill, vill gärna jag följa Mattias."
Sade och grät af glädje och fattade Petrus i handen,Skakande den; och han grät, den gamle, af glädje tillika.
Men då sitt värt han slutat och allt aflupit med framgång,Gick han till stugan och träffade där den raske Mattias."Saken är afgjord", sade han glad vid ett ljudande handslag,"Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fästmö!Själf skall på skidor jag skynda mig hem att hämta mitt folk hit.`Sade och lämnade svågern och steg på sitt glattade skidpar,Skyndande fjäten hem till sitt torp med glädje i hjärtat.
Sjätte sången.
Men på det skogomhägnade Tjäderkulla i stuganSatt den förståndiga Anna med son och dotter i stillhet.Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfvenHvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon,Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela,Ty som en guldsträng klang i hans mund järngigan beständigt.Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog:"Färdig vore jag här att spela, så länge jag mund har.Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka."Sade och afdrog metkan; och alla förstodo hans mening.Upp steg genast den blomstrande dottren och hällde i bunkenVatten och tvättade ren hans mecka och bar den att torkas.
Men den förståndiga Anna på Tjäderkulla begynte:"Aron, min vän, det är väl, att du så, fast gammal och hjälplös,Ansar din kropp och ej älskar att dväljas beständigt i ugns-sot.Därför vill jag också förunna dig såpa att tvättaÄnne och hand, och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort,Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakanLikna en bärgad teg, där stubben allena är, öfrig."
Henne svarade strax den aktade tiggaren Aron:"Anna, förståndiga hustru, åt mig, hvarhelst jag må gästa,Bjuds den renande badstun, så snart den eldas för andra;Därför som drifvan hvit är min kropp, där den skyddas af kläderAnletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer,Sölas af svett och damm, och skägget växer beständigt,Därför skadar det ej att emellanåt tvätta sig endast."
Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallmanSlängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymdSkrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet.Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och reddeLockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror.Sådan trädde han fram omsider, med undran af allaSkådad, ty nu i hans skick ej röjdes en tiggares skepnad,Men som en hemmansbonde, som en rusthållare sågs han.
Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte:"Aron, min vän, som du visar dig nu i pärtornas skimmer,Ville väl ingen, fast fattig du är, vanlottad dig kalla,Utan med armarne lagde i kors och med lösta bekymmerSatt enhvar på sin bänk, och den aktade tiggaren AronFröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan.Ty som en ståtlig skatt är en ståtlig gestalt att betraktas;Men det kunde väl mången förundra sig öfver att sådanKraft bland syrsor och sot uppvuxit på främmande murar,Icke på egen mark bland hjordar och bördiga tegar."
Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron;Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft,Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjälkarSprakade än och lönte med rök den arbetande munnen,Innan han satte sig ned och började tala och sade:"Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna,Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott,När han mig såg, som jag visar mig nu i pärtornas skimmer,Kunde han säga: 'Se där, förståndiga Anna, är Aron!Sådan syntes han ej, af ålder betungad och armod,Fordom i gladare dar, då han ägde sitt hemman i Soini,Kraftig till år och förnöjd som en kung och värderad af alla.'Alltså kunde han säga och jag kanhända med tårarHöra hans ord och minnas de lättare dagarnas glädje."Sade, och starkare sög han därvid den sprakande pipan,Blickande opp, men en tår nedrullade rund på hans kinder.
Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna:"Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet,Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft;Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt."
Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron:"Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annanSäge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt.Endast ibland, då jag fört jackärmen, den sträfva, till ögat,Synes en droppe på den, om på Soini, det ödebelägna,Länge jag tänkt och mitt hemman, som nu bär gröda åt andra.Men om du önskar att höra, förståndiga Anna, mitt öde,Väl, så vill jag berätta, hur allt aflupit i sanning.Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas,Skogrikt, åkerbegåfvadt, med träsk och gräsiga stränder.Detta hade min far med gårdens blomstrande dotterÄrft, och han grånade där, som en sommarafton att påse.Åter från honom kom det till mig. Jag började äfvenGråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas.Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan,Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin modersTröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig.Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthetÅr från år, afundad af många och prisad af alla,Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnattHärjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjurBlödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda.Råg upplånte jag då och ville betala om hösten;Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen.Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten,Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott.Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade kornaSkänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde.Så skred julen sin kos; fast tynande, höllo vi ut dock.Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen,Mötte mig främmande män i min dörr. 'Vän', sade den ena,'Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här.'Häpen svarade jag: 'Låt vara det, ärade herre,Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbrödLefva vi nu.' Ej svarande, gingo de åter i stugan,Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg,Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan.Gråtande satt hon i sängen på halm, min värderade hustru,Seende på, men hon teg och sökte att stilla allenastBarnet, som kvidande låg vid dess barm, dygnsgammalt och hjälplöst.Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas,Stel i min håg som tallen, då yxorna döna vid roten.Men då på gården jag kom, uppskattades bytet; till hälftenSkylde det icke min skuld. 'Vän', sade mig fogden ånyo,'Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?'Sade och redde sig till, med lätthet hittande korna,Där de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder.Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andraStretande mot, oroliga, lämnande sorgsna sitt ställe.Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlösVägrade följa, förunnades mig; så foro de alla.Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren.'Aron, min vän', så talade då min hustru i sängen,'Se dock, att något jag får, som stillar min hunger, en mjölktårVore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer.'Så hon sade; men mig slog mörker för ögat. Med mödaKom jag till spiltan fram. Där stod med hängande hufvudKon och tuggade halm och sörjde. Det torkade jufretsSpenar med darrande hand jag fattade, ömsom den ena,Ömsom den andra försökte jag då förgäfves,—en droppeSkänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare; blod blottTrängde sig ut, och röd bestänkte den botten af stäfvan.Rasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt,Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhuggSlog jag det sönder, och svart flög barken, ur rämnorna kringspridd.Bitarna förde jag fram till min hustru: 'Se där, hvad oss lämnats',Sade jag, 'ät och mätta ditt barn.' Ett stycke hon mottog,Vände det tigande kring i sin hand, såg på det och tryckteBarnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven.Skidor tog jag på föttren i hast och for till min granne,Han, som bodde mig närmst, en pipas väg, då man skyndat,Och då till honom jag kom och begärde ett lindrande bistånd,Gaf han det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade.Åter jag skyndade hem med mjölk i en flaska på ryggen,Hann till gården och hann stugdörren. En sorgelig klaganMötte mig där, in gick jag och såg af barnen de tvenneÄldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det enaSkakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet;Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbreddÖfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon.Så var det ute med allt, och förödt var det härliga Kangas.Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedanStafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom migDrog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdarBlomstra de älskade barnen på nytt; men själf med förnöjsamtSinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsanSitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger."
Sådant berättade där den ärlige Aron, och honomHörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna.Men då han slutat, strök hon med ärmen kinden och ögat,Skakade hufvudet, snyftade, snöt sig och sprang till sin boda,Hämtade kött in, hämtade smör och mujkor och kalja,Rågande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nackenTog hon och nödgade fram att, fast mätt tillförene, äta.Denne åt, som den ärade bjöd; då nalkades Petrus,Trädde i farstun, öppnade snart den knarrande stugdörrn,Stampade snön från föttren och tog välvördig sin plats inHögst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas.Men då han tändt sin pipa och lagt skinnmössan på bordet,Drog han behagligt en starkare rök och talte och smålog:"Anna, han kommer ej lätt, din bror, från den blomstrande Hedda;Fast är den raske Mattias, min vän, som en gädda på kroken,Men om dig lyster, så kom, och vi färdas i afton gemensamt,Äldre och yngre, och fira med fröjd hans förlofning på herrgåln."
Sagdt; och alla de hörde hans ord med förundran och glädje.Genast klarnade åter den kunniga Anna i synen,Gick till sin kista att klä sig, och dottren sig klädde tillika.Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansväst på,Knäppte sin jacka igen, uppjämkade byxorna högre,Spände sitt bälte om medjan och stod ren färdig till aftåg.
Men till sin mecka vid brasan begaf sig den ärlige Aron,Tog den rykande än af hetta uppå sig och sade:"Petrus, förståndige vän, det är tid, att jag tackar och vandrarNu, sen du dygnet om i din gård välplägat och födt mig;Många bemedlade män må jag träffa i afton på herrgåln,Hvilka mig hylla som du och bjuda på glädje och gästning,Ingen träffar jag dock som den kunniga Anna att skattas,Hvilken, fast mätt jag var, mig tvungit att äta än mera."Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln.
Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade:"Aron, det höfves ej dig att sjuttioårig i mörkretTåga till fots från min gård, då jag än bar hästar i stugan;Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen.Därför åker du bäst, då min son med vigare fötterSkyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten."Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta.
Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol,Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik,Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna.Färdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren.Skymmeln spände den reslige Karl snart färdig i redet,Fällar i slädan man bar, och ut begåfvo sig alla,Väntande glädje och dans; inhysingen Pavo allenaLåg på den sotiga muren och sträckte ett ben och ett annat;Röra sig iddes han ej till den kalla, besvärliga färden,Utan han älskade mer gårdsvaktareposten och valdeHvilan och hettan och röken och barnens och syrsornas sällskap.
Sjunde sången.
Petrus själf och hans dotter och Anna och tiggaren AronBörjade sakta sin färd med den härdiga skymmeln i redet.Skakande tyglarna, talade då den förståndige Petrus:"Aron, min vän, fast fålen är god, ej vill jag i traf dockÅka, ty lasset är tungt; men biter dig kölden i meckan,Säg, och jag smäller ett slag, och vi dröja ej länge på vägen."
Honom svarade rörd den ärlige tiggaren Aron"Pecka, bekymra dig ej; om ock naken på slädan jag sute,Färden ej nämnde jag svår, då med dig och din hustru jag färdas.Godt är ett rågadt bord, då man hungrande kommer i stugan,God en päls, då man fryser, och god en bädd, då man trött är;Ringa är detta likväl mot människogodhet att sättas.Hyllad jag blifvit af er som en far, min mecka är tvättad,Magen är spänd som en trumma, och nu jag åker bekvämligt,Vårdad ännu, då jag lämnat er gård; helt annat jag utstått,Såsom en gång, då jag gick och ärnade tigga i staden.Missväxt drabbade landet, i socknarna saknades föda,Bonden knappade, tiggaren svalt. I staden, jag tänkte,Finns ett rikare folk med fetare åkrar och ägor.Så jag tänkte och tiggde mig fram med möda; den gamlaFoten vägrade ofta att gå, och påsen på ryggenTyngde, fast blottad och tom. Uthungrad, med svikande krafterKom jag till staden omsider och såg ett under af alla,Såg, förståndige vänner, hvad ej jag tillförene skådat:Gårdar, men ej kring gården ett fält med åkrar och ängar,Icke vid knuten en teg, som burit en pipa tobak ens,Gårdar funnos där blott, högtimrade, fönsterförsedda;Målade, stolta att se, framsträckte de brokiga raderLångt, och emellan dem korsade hundrade vägar hvarandra.Åter på vägarna hördes ett dån som af åskor och stormar;Kärror rullade fram, fyrhjuliga, silfverbeslagna,Präktiga, byggda som hus: af de trafvande fålarnas hofvar,Piskornas smällar, kuskarnas skri och hjulenas bullerDånade luften, och darrade fönster och väggar omkring dem.Men långt unnan bekymren, med fröjd förnötande dagen,Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar,Fjärlarne lika, som sitta i skimrande skrudar på blomstren,När solstrålen är varm och sommarens vindar dem gunga.Häpen gick jag på sidan och strök mot väggarna meckan,Mössan i handen jag bar och stannade ofta att hälsa;Ingen såg mig dock an, men alla de skyndade fram blott.Sådan kom jag, af ingen bemärkt, till ett öppnare ställe,Jämnt, med stenar belagdt, af lysande gårdar omkringhvärfdt.Där afbröt jag min färd och stod i behagelig trygghet,Armarna slagna i kors, och beundrade. Främst dock af allaLyste ett hus, som en by till sin vidd, till sin höjd som en bergås.Detta beundrade jag och kunde ej mätta mitt öga,Seende jättarnes verk, ty af människor var det ej uppbyggdt.Men där stod vid min sida en man, som sopade flitigtVägen och sköt med sin kvast den ymniga smutsen i högar;Honom, med önskan att fråga om allt, tilltalte jag slutligt:'Säg dock, min vän, om en kyrka det är eller annars för kungarÄrnadt och byggdt; af förvåning är hela mitt sinne betaget.'Så jag sade, men han teg stilla och bet sig på läppen,Leende slugt, och ett skändeligt spratt han närde i hågen;Ty då jag vände mig om att åter beundra och skåda,Sänkte han kvasten i dyn och slog mig på ryggen: en svart fläckStannade efter, och styggt nedsmordes den tvättade meckan.Sorgsen begynte jag gå och ville ej strida i otid,Rädd i min håg och försagd som tuppen på främmande sophög,Men af en svårare strid jag möttes; en gosse, i trasorHöljd, uthungrad och svart, såg slaget: med ljudande gapskratt,Smällde han händren ihop, högt hoppande; hitåt och ditåtVände han blickarna sen och kallade vänner. I blinkenLjöd till höger och vänster ett sorl: barfotade ungarTrafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande fröjdropSågo de mig och sprungo på svingade fötter omkring mig.En lopp djärfvare fram och slet mig i meckan, en annanHotade blott och sparkade opp som en fåle, den tredjeSlog sig på knäna och skrek—i sin fröjd spetsfundiga speord,Medan den rörliga flocken alltmer förstärktes och stundligtKäckare blef att nalkas och fly. Af skam och förbittringSvor jag och rusade fram nu åt ett håll, nu åt ett annat,Ändtligt fick jag med list en fången och slängde i flockenHonom och slog en annan omkull som en kägla; på en gångGrep jag dem båda igen och agade båda med tung hand.Skriande sprattlade dessa, med nödrop sprungo de andraVida omkring; folk skockades snart; två männer med sablarTogo mig fatt, och snart, af en sorlande skara omkringhvärfd,Fördes jag bort långs vägen och blef i ett fängelse insatt.Men då jag såg mig häktad och såg, hur dörren igenslöts,Greps mitt hjärta af sorg, och jag satte mig neder att gråta,Tänkande rörd på den tid, då jag lefde värderad af alla,Tänkande rörd, hur jag nu med gråhår skulle som fångeSitta bland fångar och ej få glädjas af himlen och ljuset.Bittert satt jag och grät, men nära min sida på bänkenHvilade två förståndige män med fjättrade fötter,Glädtiga, språkande tyst om egna bedrifter och andras.Dessa fördrogo ej länge min sorg, men svuro i hast till,Snäsande båda; och så tilltalte mig bittert den ena:'Kyrktjuf, sjung dig ej hes, att din stämma må ljuda behagligt,När sångmästaren snart slår takt på din rygg och du återTvingas att hålla till fyrtio par den vanliga tonen.'Så den ena, och strax tog äfven den andra till ordet:'Gråskägg, trifs du ej här, så bjöds du ej heller att komma!Är dock fördömdt, att enhvar, som taklös irrar i landet,Sist skall tränga sig hit att störa en man i sin boning.'Sådant talade dessa, och mycket, som liknade detta,Ändlöst gäckande mig och bespottande dagen igenom.Men när solen försvann från fönsternas galler om kvällen,Kom fångvaktaren in och gjorde på trätan en ända.Mat inbragte han äfven och satte på bänken ett soppfat,Satte dit bröd, men sen försökte han fötternas bojor,Om oskadde de voro, och slog med en hammare på dem.Åter, när allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig dädan,Bister att se, men han manade mig att äta och sade:'Åt, björnhufvud, och salta dig nu, sen får du måhändaSitta vid vatten och bröd en månad och släcka din törst här!'Sade och bommade dörren igen. Af rädsla betagen,Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan.Mycket belopp sig dock icke på mig, ty som hungriga vargarKommo de andra i hast, och snart sågs bottnen i fatet.Men då de ätit och jag satt ensam och gnagade benen,Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt,Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda,Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade:'Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss ickeRöja i natt, då vi ärna att fly, om du älskar att lefva.'Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjärta:'Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett mer.Kostligt, menen I knifvar och ed behöfvas att tvingaFången från vatten och bröd till människoföda och frihet?Men dock svär jag, vid Gud, att ej röja er, utan er bistå.'Sagdt, och de lämnade mig, framtogo ur gömmorna filarBåda och satte sig ned att nöta på fötternas bojor.Arbetet gick dock ej fort, af männerna droppade svetten,Men järnbojan var stark; fast filad tillförene, höll den.Bägge jag hjälpte i växling och delade mödan med glädje,Längtande ut; så kufvades vid midnatten omsiderJärnen, och männerna svängde med löje de lediga föttren.Snart uttogo de då en stock, lösskuren ur väggen,Gömd för spejarens öga af halm, som pöste i sängen,Denna togo de ut, och vi kröpo med glädje ur rummet.Skyndsamt hunno vi smygande fram till ändan af staden,Men där stannade tvärt den ena kamraten och sade:'Vänner, ej höfves det oss att springa som harar till skogen,Rädda och tomma, men mig syns bäst, att vi borgarelåsenPröfva förut och taga, hvad nyttigast är för vår resa.'Sagdt; och den andra jakade strax. Mig lyste att skuldlösVandra min väg, och jag tog af männerna hjärteligt afsked.Tårögd skildes jag från dem och gick lättfotad; men desseDröjde och vandrade af att stjäla i närmaste gårdar.Så, förståndige vänner, förlopp stadsfärden; en dylikGör jag ej själfmant mer och fruktar ej heller att tvingas,Ty fast jag noga beskrefs från predikstolen, och allaMantes att taga mig fatt och föra mig fängslig till staden,Skyr dock enhvar att plåga den åldrige Aron och lyssnarHellre på gigan, då glad jag knäpper en polska om kvällen,Än han min gråt vill skåda och höra min jämmer och klagan."
Sådant berättade nu den förståndige Aron; och allaHörde med nöje hans ord. Mellertid framlunkade fålenKäckt, och man visste ej af, förrn herrgårdsbacken man uppnått.Där nedhoppade Petrus och gick vid sidan af slädan,Skjutande på, och med tömmarna smällde han skymmeln på länden;Uppför gick det med fart, och i hast stod slädan vid stugan.Nöjde förnummo de genast, att festen var börjad där inne,Sollikt tindrade ljus ur de öppnade gluggarnas imma,Dörrn stod vida på gafvel, och ljud af en stojande polskaSusade fram som en storm och fyllde den rymliga farstun.
In förfogade sig den förståndiga Anna och dottren,In gick tiggaren Aron också, men den ärlige PetrusBand vid slädan sin häst, sen han låtit den tumla sig först där.Stolt stod skymmeln och gnäggade sen bland främmande hästar,Ätande nöjd vid sitt lass och med hofven straffande grannen,Hvar gång denne för djärft pånosade höet i slädan;Petrus, hans ägare, åter begaf sig till stugan och ingick.
Åttonde sången.
Sång, låt höra hvad allt den förståndige Petrus i stuganSåg, då han tågade in och stannade häpen vid dörren.Tolf tättskockade par kringsvängde på golfvet i polska:Stolta, med ögonen blängande kvinnorna, männerna återÖdmjukt böjande hufvudet ned, med blickarna sänkta.Dansen skötte nu dessa och främst af alla Mattias,Hvilken med glam kringförde den aktade Anna och Hedda,Medan på närmaste bänk två tagelbespända fiolerStrökos af kunnige män och ljödo med gigor i samklang.Närmare bordet satt Zakarias, värden på Hjerpvik;Ensam, stolt som en kung och med armarna knutna på bröstetSåg han på dansen, så ofta han ej ölstäfvan iakttog.Gent mot den ärades plats vid den blossande brasan på härdenVärmde sig tiggaren Aron i bredd med den gamla Rebecka.Aron ställde som bäst järngigan i ordning, RebeckaGungade stilla och smekte på knät den spräckliga katten.Men den förståndige ryssen, den brunskäggyfvige Ontrus,Ropte i vimlet och höll aflägsna de dansande paren.Tvenne kamrater han ren bragt under en bänk, och i trygghetHvilade desse, den tredje han höll med möda i famnen.Denne, fast oförmögen att stå på de sviktande benen,Stretade mot och ville ej lämna den glädtiga dansen.Honom dock, jämt kringknuffad och stött, framsläpade Ontrus,Mödosamt trängande fram till den rymliga bänken omsider.Sådant betraktade där den förståndige Petrus med undran,När han till bordet gick och tog välvördig sin plats in.
Tiggaren Aron, så snart han lagat sin giga och värmt sig,Gick att sätta sig vid spelmännernas sida på bänken.Honom, strax då han kom, tilltalte den ärlige Anders,Hvilken med ledsnad gned på fiolen, begärlig att dansa:"Skulle så sant du spela fiol, som du knäpper på giga,Kunde den yngre en stund få glädjas af dansen i afton;Men som ett väggspel sitter du nu och förmådde väl knappastStyra en takt, om ej jag med fiolen regerade polskan."
Till smålöje sin mun drog tiggaren Aron, betänkligtSkrapande sig vid örat och halfbrydd talande detta:"Månne jag komme ihåg kanhända en polska på gamlaDagar ännu, fast på länge jag ej haft stråke i handen."Sagdt, och den bjudna fioln med förställd okunnighet tog han.
Sakta spelte han först, försökande; men om en kort stundFyllde sig tonen, och takterna rullade snabbare, hastigtTvang han ur strängarna ljud med en svingande stråke; på en gångKlingade bas, kvint, alt och tenor: vid hans sida förstummadGapade grannen och sänkte fioln; men till stormande ifverVäxte de dansandes lust. Svett lyste på parenas pannor,Pärtorna flögo ur klykorna, stolar och bänkar förströddes,Fallandes rop, taktstampningar, gapskrattssalfvor och rökmolnHvirflade om hvartannat, och sviktande brakade golfvet.
Gamla Rebecka, fast tätt till den blossande brasan hon trängt sig,Stöttes af våda också, att så när hon fallit af muren:Klagande drog hon sig unnan och satte sig närmare dörren.
Af medlidande rördes den ärlige Petrus i hjärtat,När han den åldriga såg, hur af alla förskjuten hon satt där;Bordet förlät han och ölet och gick till den gamla och talte:"Hej dock, Rebecka, hvad båtar det här att klaga och sörja?Kom, och jag leder dig fram till det rymliga bordet i trygghet!"
Honom svarade åter den skröpliga halta Rebecka:"Nej, förståndige Petrus, i vrån må jag gömma mig unnan;Närmast grafven är vrån mest passlig ändå för den arma.Som på det skjutande trädet ett löf, fjolgammalt och vissnadt,Sitter jag här bland unga, som fröjdas af lifvet och dansen.O, att jag toges bort till de andra, son myllas i jorden!"
Sade och snyftade bittert och grät. Välaktade herren,Nyss inkommen att se för en stund det glada gelaget,Stod åhörande rörd de växlade orden och talte:"Önska ej slikt, Rebecka, och tänk ej på grafven i otid!Hvem, då ej du mer rörs i den rymliga stugan, skall väckaPigorna opp till rock och till väf, hvem pyssla med katten,Hvem ge hönorna mat och vakta på äggen beständigt?Lyft ditt öga och se där borta på bänken den gamleAron, hur hjärteligt lugn han gnider fiolen och svettas;Sådan han syntes mig sist, då han spelade giga på tingsgåln,Syns han ännu, okufvad af ålderdom och bekymmer.Armen han svänger med kraft, lätt löpa de rörliga fingren,Ögonen lysa af frid, att med himmelens stjärnor förliknas;Modig, Rebecka, som han må du möta den svårare dagen."Sade och forslade sakta den gamla till bordet; och gumman,Stolt af den heder hon rönt, förglömde sin jämmer och satt senGungande stilla, och tyst välsignande gamla och unga.
Men när polskan var slut och fiolerna tystnat och gigan,Ryckte den kunniga Anna sin man förtroligt i rocken,Och då hon fört till ett hörn den välförståndige Petrus,Talte hon hemlighetsfullt och hviskade honom i örat:"Ville du icke förmå Zakarias, värden på Hjerpvik,Att för sin blifvande måg och sin hjärtligt älskade dotterHålla som far ett förmanande tal, som de dag ifrån dag senSkulle i vördsam håg förvara och rätta sig efter.Så var fädernas sed: då de gåfvo sin dotter åt mannen,Talte de gyllene ord, uppmuntrande honom och henne;Aldrig glömde väl sen de unga den varnande rösten,Utan den följde dem åt som förlofningens minne beständigt.Så för de ungas skull som för gästernas måste han tala,Så att enhvar högtidligt må se de bådas förlofning."
Henne svarade sakta den välförståndige Petrus:"Icke ännu är det tid att sätta din vilja i verket;Sådan är Zakarias: han vill, då förplägningen börjar,Dricka i ro, och han ger ej gärna sin granne ett svar då;Men då han sutit en tid vid sitt stop, och det värmande öletLossat hans tungas band, framflöda de sparade orden,Bubblorna lika i mängd på den forsande bäcken om våren.Ingen närmar sig då, som ej genast tvingas att lyssna,Om han förtäljer en sak eller varnar och rättar de yngre,Och man bytte väl strax och gåfve med glädje emellan,Kunde man skaffa sig så hans talande mun och hans klokhet.Därför vänta allenast en stund tålmodigt; din önskanFyller han snart af sig själf, Zakarias, den ärlige gubben.Ty lätt ser du dock ren, hur hans panna förklaras, hur munnenLer mot drycken förnöjd som en and, där hon dyker i sunden,Och hur han sitter som ängen i regn, upplifvad vid bordet.Men mellertid är det bäst, att du sköter ett roande samtalEller också till en artig minett uppmuntrar de unga;Mitt skall det vara att ge Zakarias stämma och tunga."
Sade och lämnade snart den aktade Anna tillfredsställd,Tog från det rymliga bordet ett stop förnöjsam i handenOch tilltalte sin vän, den ärade värden på Hjerpvik:"Drickom ännu, Zakarias, i fröjd tillsamman, som fordomäfven i svårare dar vi drucko med modiga sinnen;Ty det höfves dock bäst den förgängliga mänskan att glädjas,Likasom ikorn, lätt i sin håg, på det bräckliga flarnetSeglar från våg till våg och väntar att hinna till stranden!"
Sade och drack; då höjde också Zakarias sin kanna,Lifvande hjärta och själ med skummande öl, som hans lust var;Men sin förståndiga vän sen svarte han gladt och förnöjsamt:"Visst må jag fägna mig nu, ty som ögonstenen och ljusetSkattar en far hvar lycka, som händt det älskade barnet."
Så samtalade dessa och hörde fiolerna återStämmas och sågo en artig minett tillställas på golfvet.Men till bordet och till den förståndige torparen PetrusSällade mången sig då, som försmådde den glädtiga dansen,Sökande hellre ett skummande öl och joller och samtal.Kom bland andra också den varubeprisande Ontrus.Honom brydde där strax den ärlige Petrus och sade:"Se dock, dansar ej du, danskunnige broder? KanhändaFruktar du kvinnornas list, om de skulle förblinda ditt sinne,Om, din värderade hustru till harm i det rika Archangel,Flickorna skulle som skänk framlocka en duk ur din väska."
Så han sade och teg; men den brunskäggyfvige OntrusSatte sig nära intill och tog hans händer och svarte:"Sådant fruktar jag ej, förståndige Petrus, och gärnaVille jag dansa bland andra, ty sång och dans är det bästa;Men jag finner ej lätt en flicka, som icke försmår mig.Nalkas jag vänligt och räcker min hand, då springer hon unnan,Skrämd af mitt skägg, och hon ler, och de öfriga skratta med henne;Ingen besinnar och tror, att äfven den främmande mannenÄger ett hjärta, där glädje och sorg kan väckas af andra.Ville helst du, min vän, åhöra och fylla min önskan,Ber jag dig nämna vid namn och beskrifva till stånd och till villkorNågra, som dansa här nu, den raske Mattias till ära.Först, hvem är hon, den vördiga, välansenliga gumman,Som, framskridande främst som det gungande skeppet i hamnen,Mäter sin takt och sin randiga kjol utbreder med fingren?Ädel synes hon mig och ett mönster för gamla och unga."
Honom svarade glad den välförståndige Petrus:"Anna och ingen annan det är, min aktade hustru,Hvilken i många skiftande år, som kommo och flydde,Trogen vårdat mitt hus och skänkt mig söner och döttrar.Mig berömmer den man, som henne berömmer och ärar."
Och han sade igen, den varubeprisande Ontrus:"Lycklig tyckte jag dig, min vän, tillförene redan,Treflig och rask och förnöjd, som du var, och aktad af alla;Trefaldt kallar jag nu dig lycklig och säll, då en sådanHustru blifvit din lott; ty från himlen kommer det goda.Nu må du säga också, hvem är han, den reslige gossen,Som kringsvänger som bäst den unga, beskedliga Hedda?Yster går han och stolt i sin vallmansjacka som fålen,När på en grönskande äng han betar bland andra och modigtSkakar sin fylliga man och gnäggar af glädje och kärlek."
Honom svarade åter den välförståndige Petrus:"Denne är Karl, min älskade son; hur han artar sig framgent,Vet Den, honom mig gaf: Han styre det allt till det bästa."Härpå talade snart den varubeprisande Ontrus:"Likasom odlarn vårdar det träd, han sådde, och ständigtSer på dess växande stam och vattnar och väntar sig fägnad,Så gör äfven en far med sitt barn; må den unga beständigtTänka på fadrens bekymmer och bli hans glädje i stället.Ännu finnas här två, som jag önskade känna:—den raskeYnglingen där och den blomstrande flickan, han leder behagligt.Vacker är han, och hon kan bäst jämföras med Hedda."
Honom svarade åter den ärlige Petrus och sade:"Drängen skådar du där, den snabbe, driftige Anders,Son till en ädel man, Zakarias, värden på Hjerpvik.Prisar du ynglingen nu som rask i den flyktiga dansen,Dubbelt skulle du höja hans lof och beundra hans ifver,Såge du honom en gång, där i svett han rödfar sin fadersKärr och, stark som en björn, uppbryter den rotade granen.Flickan, förståndige vän, är min dotter, den äldsta, vi äga,Anna och jag; hon sköter vårt hus och spädare syskon,Lindrande modrens möda med flit, som döttrarnas plikt är."
Honom svarade rörd den varubeprisande Ontrus:"Lycklige, trefaldt lycklige du, som sitter i vännersKrets, värderad och känd, och trampar ej främmande trakter.Lugn betraktar du här en trogen maka och skådarVäl uppfostrade barn, som blomstrande plantor vid bäcken,Medan en annan, från fädernebygd och bekanta och fränderSkild, kringtågar, försmådd som den oupplösliga gåtan."Sade och snyftade sakta och grät; klartindrande tårarRullade ned på hans kind och vätte det yfviga skägget;Men som en honing ljuf flöt saknaden genom hans ådror,Ty han mindes sitt hem, han mindes det isiga hafvetsStränder och Dvinas flod och det varurika Archangel,Och han tänkte därvid på sin hustru, som suckade ensamOfta i dagens bestyr och ofta i nattliga hvilan,Samt på sin älskade son, den späda, som lämnades fjärran,Jollrande än och stammande fadersnamnet med glädje.
Nionde sången.
Sådan sörjde han nu, den varubeprisande Ontrus,Och uppväckte hos mången de svalkande tårarnas vällust.Äfven fuktades du, förståndige Petrus, i ögat,När på din hustru du såg, den goda, förståndiga Anna,Och på din resliga son och din väl uppfostrade dotter,Gladt erinrande dig, hur på Tjäderkulla de samfälldtBodde i ostörd ro som fågelungar i nästet.
Bägge gräto de där af sorg och glädje i växling,Medan de drucko sitt öl och sågo den långa minettenSlutas och hörde fiolernas sorl nedstämmas och gigans.
Men då reste sig hög Zakarias, värden på Hjerpvik,Lämnande säte och rum vid öfversta ändan af bordet,Och framträdde med manliga steg allvarlig på golfvet.Alla betraktade strax med förvånade blickar den gamle:Ty så var han att se som ett åskmoln, när det på fästetTågar i rodnande prakt och kyler den kvalmiga dagen.Hotfullt stannar det då omsider; den fjättrade viggenBryter sig lös med dån och bestrålar det yppiga regnetsGenomskimrade skur; men odlaren häpnar och fröjdas,Skådande himlen i hot och den tvinande tegen förfriskad.Sådan syntes han nu, Zakarias, där han betänksamGick till sin aktade måg och sin dotter, som nära hvarandraSuto och växlade kärliga ord på den rymliga bänken.Skyndsamt stodo de upp, då de sågo den åldrige nalkas,Båda, och lyssnade till, om han hade en sak att befalla.
Men det klappade ren på hans läpp, det besinnade talet,Längtande ut, och han tog den raske Mattias vid handen,Tog sin dotter också och fordrade tystnad och sade:"Äfven att dansa är väl på sin tid; jag tadlar ej dansen,Tadlar ej heller joller och skämt, då det öfvas anständigt;Men man bör dock ej alltid, så länge det skiftande lifvetVarar, fiolers ljud och gigor, som mana till polska;Glädjen sändes ej heller så rik till den bördiga jorden,Att den beständigt förmår med vederkvickande håfvorHugna en människas själ och böja dess sinne till skämtet;Därför gagnar det väl att i tid påminnas om allvar.Äfven det vacklande barnet förstår, hvar lära förutan,Njuta sin lycka och vet att trifvas och leka i glädjen;Men att vid hårdare dar och vid mödosammare plikterHandla med mod och hvad rätt, hvad orätt skilja med klokhet,Därtill måste du öfvas af många betänkliga skiftensVäxlande lopp eller ledas af den, som mera bepröfvat.Därför är det ock väl att höra den åldriges varning.Först må du gömma, Mattias, de ord, jag dig lägger på hjärtat,Trettioårig själf den sextioårige gubbens:Låt din förtröstan ej gro på ditt hemmans tegar allenast,Sörj ej mer, då du mister en sak, än du gladdes att få den,Sist, gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!Enkla synas de väl, de härliga språken, af fädrenÄrfda från barn och till barn, men huslig lycka och välgångVäxa ur dem som, blommor ur ängens bördiga sköte.Se, hvad du äger, och allt, hvad af människohänder ihopbragts,Har sin fiende ock, olyckan: din lofvande åkerHärjas af hagel och frost, och din hjord förstöres af vilddjur.Så omskiftar din lycka, som snö försvinner om våren,Är den ej tryggad på fastare grund än på jordiska håfvor.Men då du lider en skada, betänk, hvad glädje dig skänktesAf det förlorade först, och väg därefter din saknad,Och jag tror, du ej då skall sörja din hjässa till grå hår;Ty som sparfven år från år förstorar sitt näste,Öker ock människan gärna sitt bo och värderar ej mycket,Hvad hon förvärfvat ren, ty det icke förvärfda är mera.Men mot din hustru vare du mild, som det ägnar den starke,Jämt erinrande dig, hur mycket den svaga dock gagnar,När hon med foglighet vänjes att se i mödan sitt nöje.Ty så säger jag dig, och så är en hustru för huset,Likasom bandet, som sluter omkring det rymliga stopet;Kraftlöst synes det visst och spädt och ringa till nytta,Men försök dock en gång att förstöra det: rämna vid rämna,Lagg afsöndrad från lagg skall du se och ölet omkringspilldt.Därför gå med din hustru till doms, som du går med ditt öga.Men, förståndiga Hedda, till dig vill jag tala ånyo,Såsom jag plantat förut i ditt bröst allvarliga lärorFrån den dag, då din mors mildt varnande stämma var tystnadOch på mig ensam föll det tunga bekymret om barnen.Ofta har jag dig sagt, hur den bräckliga kvinnan beständigtMåste vid tålamod och vid eftergifvenhet vänjas,Ty att af andra bero är dess lott, men hon märker ej tvånget,När hon viker, hon märker det blott, när hon vredgas och trotsar.Se, det säger jag nu, och tror, du skall se det besannadt,När du som maka en gång åtföljer Mattias i lifvet:Friden knytes af ingen, om ej af hustrun i huset.Äfven en godsint man kan ledsna ibland och på henneHämnas en grannes bitande ord, en tjänares tröghet;Men då ägnar det henne att blidka hans hetta med saktmod.Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lämnat hans sinne,Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligtVäntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila.Snart nog ångrar han allt det hårda, han sagt i sin vrede,Om ett förtörnande svar ej ligger och retar hans sinne,Och han önskar ej mer än att godhet gälda med godhet.Så blir lugnet befäst, och sämjan växer, och kvinnanTryggar sig glad vid den starkares arm och beskyddas af honom;Själf han äger sin fröjd i henne och ger för den käraLif, om det gäller, och gods, som den tandbeväpnade hundenStannar mot vargen med mod för hjorden, och trampar och trampar,Färdig att kämpa för den och föraktande hotet af döden.Men hvad förnämligast gör en människas lycka i världen,Binder makar i frid och förliker och tröstar och gläder,Är gudsfruktan, som aldrig är mätt af det goda och rätta.Denna förvaren båda och lefven och rörens i den blott.Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden,Tryggad och fast, ej böjer en storm den väldiga stammen;Samlas ock många att hugga den ned med förenade krafter,Går det ej lätt, manhaftiga slag, väl öfvade armar,Långt dagsverke behöfs därtill och yxor af godt stål."Så förmanande slöt Zakarias, värden på Hjerpvik.
Genast var det att se, hur de öfrigas tigande läpparÖppnades hastigt till lof och beröm för det ljudande talet.Men så hviskade mången sin granne förtroligt i örat:"O, att han drucke som nu, Zakarias, från morgon till afton;Gärna trakterade den, som klok förnöjes af klokhet."Medan det hviskades så och enhvar förnöjdes af talet,Gick Zakarias tillbaka och tog välvördig sin plats inHögst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas.Ej förglömde han där att tömma sitt stop för de sinasStadiga lycka och väl, ej heller att röra sin tungaÖmsom i egna förståndiga värf och ömsom i andras,Såsom han mycket sett och mycket bepröfvat i världen.
Men på den ärlige Aron, som lagt fiolen på bänken,Medan han sorglös satt och torkade svetten ur pannan,Höll välaktade herr kommissarien sitt öga beständigt.Honom värderade så den förståndige herrn, att han hellreLåtit omsider sin yppersta dräng borttåga till andra,Än han den åldrige släppt ur sin gård. En fradgande stäfvaTog han i handen till slut och bjöd den gamle och sade:"Aron, min vän, drick öl och förfriska dig, som du förtjänt harGenom din polska, som ljöd som ett nordanväder i furan;Sen må du kasta din tiggarestaf på den blossande brasan.Här må du lefva, min vän, på din ålderdom, lugn och betryggad,Beten meta åt mig, då jag fiskar med krokar om sommarn,Jaga från åkern svinen och höns och tuppar ur trädgåln.Slikt må om sommarn bli din befattning; den hårdare vinternMå du förnöta i stugan, och sitta med pipan i munnen,Bindande ryssjor och nät och lappande hålen på noten."
Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anletLyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögatRulla, men glad i sin själ genmälte han: "Prisa och tackaVill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre!Mycket jag pröfvat, det värsta af allt för den grånade gubbenVar dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften,Utan att känna ett rum för den efterlängtade hyllan.Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till sockenFrån landsvägen emot kyrkgårdarne. 'Aron', jag tänkte,'Äfven den uslaste här i den by, du tågar igenom,Har dock sin tröst och sin borg där inom den hägnande muren;Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud,Vet ej, och främling blir du i dödens gård som i lifvets.'Så jag tänkte, värderade herre, och skyndade framåt.Nu må jag prisa mig säll, ty jag äger ett hem, då jag lefver,Äger ett hem, då jag dör, där en vän och en annan kanhändaStannar och säger: 'Se här göms Aron den gamle från herrgåln.Träsket ljuder ej mer af hans morgonsånger, hans gigaKlingar i stugan ej mer; men den åldrige sofve i frid här!`Sade och grät af glädje och tömde det fradgande ölet.
Så samtalade dessa, och lyssnande bidde de andra.Sedan skötte man åter med glädje den stojande dansensMuntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod;Ty man saknade ej fioler och skrällande gigor,Polskor, minetter, förplägning och ord i den rymliga stugan,Medan man firade där till gryende morgon i samdräktMännernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning.