Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!Han var kusk vid trossen, högre var han ej,Hade som hans likar måst i glömska falla,Om han ej fått namn som latast bland dem alla.
Pengar värd var gubben ock att se uppå,Han och hästen, som han körde, likaså.Höll den ena sina steg med två ben dyra,Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.
Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans,Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.Grålle bar från eget stall sitt damm i världenOch sitt sot på näsan Spelt från egna härden.
Där de syntes så alltjämt i trängen sist,Är det säkert, att på skratt var ingen brist;Hästen gick i sömnen, gubben sof på kärranHur den gamla hölls på lasset, vete Herran.
Sakta bar likväl det framåt, småningom,Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;Halfva Österbotten snart han genomfarit,Var dock allt densamma, han i Nyland varit.
Och på lika sätt gick äfven färden till,Samma skratt, hvar han for fram, hvar han höll still,Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,Än på gubbens rygg och än på kreaturet.
Ingen ändring dock i skick och lugn och fart,Spelt, han var ohjälplig, det var uppenbart;Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder,Och i tjänsten bar ock Grålle barkadt läder.
Så omsider nåddes Siikajokis strand,Blott en frusen flik fanns kvar af fädrens land,Äfven denna skulle snart till byte lämnas;Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.
Före kväll var vunnet härens första slag,Flyktens dag förvandlad till en segerdag,Återsvalla skulle en gång jagad bölja,Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.
Snart också från man till man en maning lopp:"Nästa morgon allt i skick att bryta opp!Här och tross skall innan natt i ordning lagas,Och med fröjd mot söder sen så snart det dagas."
Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred;Endast unge fänrik Blume sof ej med.Eld och ifver brände i hans tappra sinne,Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne.
Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.
Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott,Utan förspann, vända norr ut, som de stått:Allt var, som det varit, intet annorlunda;Samma färd som hittills tycktes åter stunda.
Samma färd?—Nej, något olikt fanns ändå,Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå:Just den sista kärra, som åkt upp i ledet,Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.
Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,Blume trodde ej sitt öga,—det var Spelt;Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,Var ett hufvud högre nu, än förr han varit,
Rak som trots en yngling bar han sina år,Djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår,Anletet, med kinden slät och näsan tvagen,Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.
Unge Blume visste knappt att fatta sig:"Hvilket under, gubbe, har forvandlat dig?Du, mer lat och sotig förr än likar andra,Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.
Hvem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,Hvem har pressat i din gråa lugg en kam,Hvem har fått dig väckt, det är dock hufvudsaken,Du, som knappt på själfva dagen förr hölls vaken?"
"Unge herre", hördes lugnt den gamles svar,"Långsamt far man, när från eget land man far.När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,Då lär bättre sofva än att vaken vara.
Hvarför skulle jag mitt gamla anlet två?Mera öppen hade blygseln synts därpå.Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.
Nu är allt förändradt, finska hären stridt,Finland ligger för oss öppet himmelsvidt,Ingen fläck skall mer på landets ära stanna;Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.
Kalla folket upp, låt röra trumman snart,Natten är förliden, dagen lyser klart!Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta;Adle, unge herre, nu är tid att hasta!"
Och öfverstelöjtnant Drufva han stodBekymrad nu:"Här dugde ej att ha sprucket mod,Det brast itu.Nu ser jag fienden rycka an,Mångdubbelt starkare kommer han,Och order har jag att stannaOch slåss till min sista man.
Och hade jag helst vid kanonerna därEn veteran,En man, som vant sig att bruka gevär,En krutsprängd fan;Men nej, en yngling, spenslig och fin,En femtonåring, en gref SchwerinSkall svara för batteriet,Hvad håller en sådan för min?"
Han red till ynglingen hän med hast,Sin hand han bjöd:"Min vän, snart spelas här höga kastOm lif, om död,Död, säker död, om ni står er slätt,Men lif kanske, om ni siktar rätt.Dö, lefva, det får ni, herre,Men vika, nej, pass för det!
Jag ser er stå här så späd och vek,I storm ett rör;Ni har ej pröfvat en sådan lek,Min sorg det gör.Den leken leks ej till tidsfördrif,Så känn på hjärtat och svar mig gif:Skall ni våga i dag, om det gäller,Blankt offra ert unga lif?"
"Herr öfverstlöjtnant, ni drar ert svärdMed årbräckt handOch vågar dock bjuda ert lif som gärdFör kung och land;Jag har ett lif i sin styrkas vår,Det bott i mitt hjärta blott femton år,Säg, skall jag ej våga det bjuda?Jag vill se, hvem min gärd försmår!"
Den gamle Drufva, han spände sin blick:"Det där klang stål!De orden, herre, de slogo ej klick,De råkte mål.Så må jag kalla er vek ej mer,Men tacka Gud, att han gett mig er,Ty hjärtat är det, ej armen,Till slut dock, som kraften ger."
Snart ljödo kanonerna, ynglingen stredSin första strid.Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred,Han själf höll vid.Hans batteri var hans härd, hans hem,Han skötte dess eld, han tjänte för fem.Där kom en skara kosacker,Han svedde skägget på dem.
Han fick ett ögonblick rast, han sprangHän till sitt folk,Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,En vredens tolk.En stund blott än, och sig allt förbytt,I strid var åter hans trupp, som flytt,Han själf vid den älskade härdenOch elden i fart på nytt.
Och Drufva, han såg med förundran uppå,Fast långt ifrån:"Ett mästerstycke jag kalla måSlikt, lärospån.Vinns sådan ära med första språng,Hvad hinner han ej, om hans tid blir lång?Gud skydde den ädle gossen,Han för arméer en gång."
Men dagen slöts, och dess kamp bröts af,Då kom Schwerin;Han stått mot svallet af stridens haf,Fast späd och fin.Då han kom med kanonerna åter i hamn,Då ropade grånade kämpar hans namn,Och vid högt hurra slöt DrufvaDen tappre i faderlig famn.
Den unge hjälten! Hans namn gick oppMed tidig glans.Ej sågs en bana mer ljus af hopp,Mer skön än hans.Hur blef den banan ej kort ändå!Ett månhvarf hunnit ej halft förgå,När till närmaste grifthvalf vägenVar måttet på den också.
Dock än ett minne åt sägn och sångHan hunnit ge,En strid han kämpat ännu en gång,Den skönaste,Förrn döden nådde hans unga barm,Förrn pulsen stelnat, som slog så varm,Förrn, fåfängt vinkad af bragden,Låg vissnad hans domnade arm.
Det var, när Oravais blodiga dagTill sorg gick opp,När segern själf blef ett nederlag,Som bröt vårt hopp.Då, säger man, strålade klarast hans mod,Då träffade säkrast hans vingade lod,Då eldades varmast kanonen,När han stänkte den röd med sitt blod.
Då, säger man, hade han dignat nedTill sist vid den,Men kringränd rest sig mot fiendens ledMed svärdet änOch ropat sin skara och ilat förutOch brutit sig bana och huggit sig utOch fallit först, när de sinaKringjublad han nått till slut.
Han hade sitt sextonde år ej nått,På bår ren lagd.Långt var det lif dock, han lefva fått,Om lif är bragd.Ack, mången grånat i ärans glans,Som fäst med glädje sin strålande kransPå den femtonåriges hjässa,Om i byte han vunnit hans.
Han hade sitt sextonde år ej nått,Ja, ung han dog;Dock sörjde en blödande här hans lott,Själf pröfvad nog;Dock stod kring hans läger i tyst förbundAf krigets ädlaste kämpar en rund,Och hvad för de tappre han varit,Det syntes i denna stund:
Ej veklig klagan, blott saknad tung,Blott sorg var spord.Till hjältens ära, som dog så ung,Ej föllo ord;Men Vegesack prisade lifvets vår,Och Adlercreutz smekte den bleknades bår,Och ur Drufva såg man pressasRart vin,—en stor, klar tår.
Den sköna dagen på Lappos fältVar ändad, och segergladRed Döbeln fram, där hans här sig ställt,Längs hela dess stolta rad.
Han tackade vänligt hvar trupp därvidMed en krigares enkla ordFör trofast heder, för manlig stridOch för kärlek till fosterjord.
Han nådde sin yttersta flygel till slutVid aftonens sista glans;Han tackade skaran där, som förut;Den fördes af kapten Schantz.
Den glesnat mycket, han såg det väl,Fått luckor i hvarje led;Snart fäste dock annat genralens själ,Och nu ryckte han fram därmed.
Man märkt vid talet från stund till stund,Hur han blickat åt sidan renPå en tiggarskepnad, en trasig kund,Som stod där tyst och allen.
Nu gaf han mannen en vink: "Du, duDär borta, kom hit, tag mod!Du var oss närmare dock än nuI dag, där det gällde blod.
Säg, har du glömt, hur du tog dig gevärUr en fallen krigares handOch skyndade efter min tappra härI stridens hetaste brand?
Då vi döko i åkern, hann du oss oppOch dök som de öfrige med,Då den syntes ånyo, min segrande tropp,Då slogs du i främsta led.
Då man stormade byn mot kanonerna änOch jag kastade blicken dit,Då såg jag din trasiga jacka igenFörst uppe på batterit.
Det där var hurtigt: ett slikt försökKan bäras i ryktets famn;Så gala öppet, min käcka gök,Låt höra till först ditt namn?"
"Hvad namn i världen jag fått af präst,Har ingen sig fästat vid;Men fähund har man mig kallat mestI hela lefnads tid."
"Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,Som gett det, och tröstad var.Men säg mig blott, hvar du har ditt hemOch hvar du har ditt försvar!"
Han viste på vägen vid kullens rand:"Mitt hem på denna jag har;"Han viste sin knutna, väldiga hand:"Och här, här har jag försvar."
"Ditt hem går an, ditt försvar är godt;Ditt yrke, det är dock, säg,Att stjäla kyrkor, att snatta småttEller röfva på allmän väg?"
"Och hade jag stulit stort eller smått,Visst ägde ett öre jag dock;Och hade jag plundrat en tiggare blott,Visst bar jag en helare rock."
Då strålade Döbeln af välbehag:"Von Schantz, herr kapten, hör hit!Hvem var den tappraste man i dag,Som föll här i kompanit?
Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt.Hans plit och gevär också:Hans ädla namn och hans krigarskatt,Den här skall i arf dem få."
Man kom med vapen och dräkt i hast,De burits af femton, Stolt.Von Döbeln log med ett ögonkastPå sin skyddlings trasiga kolt.
"Stolts rock är blodig, det fordras modAtt dra det plagget uppå;Men Fähund, ser jag, har tjockt af blodPå egna klutar också.
Så byt och kläd dig i uniformFör fronten här uppenbart!Du gick framför den vid dagens storm,Jag vill se dig inom den snart."
Han bytte dräkt, och hans kind, den brann,Sen han vapen och rustning fått;Och tyst kom Döbeln och ställde sin manI luckan, där Femton stått.
"Och nu så är du en ung soldatAf äktaste skrot och hålt,Och nu så är du vår krigskamratOch numero femton, Stolt.
Så var till mod och till hjärtelagDensamma du var förut,Men nämns du fähund från denna dag,Så drag din plit och säg: "Hut!"
Den nye krigarn, till denna stundHans bröst höjts lugnt som ett hvalf;Vid dessa ord från genralens mundMan såg dock, att djupt det skall.
Han hade smakat ej ens som stöldEn fröjd i sin lefnads dar;Hans tårar, frusna i lifvets köld,Ej runnit, sen barn han var.
Nu sken på hans hjärta för första gångEn strimma af sol och vår,Och ur smultna källor med hejdlöst språngFramströmmade tår på tår.
"Och får jag vara i lust och nödSoldat, bland de tappre en,Så säg, när gäller det kamp och död?Gud gifve i morgon ren!"
Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?Jag vet, du syftar på en dyster sägen:Hur, sökande mot lifvets storm en hamn,Hans broder kom, men stöttes från hans famnI natt och dimmor åter ut på vägen.
Till Svansföns nejd nå'n gång din kosa ställ;Där syns en gård, som höga björkar värna.Vid solljus middag eller kolsvart kvällTräd in i detta gästfritt öppna tjäll,Där bor den gamle, Johan Wadenstjerna.
En enkel hjärtlighet, en flärdlös troFrån första stund skall du hos honom röjaOch känna dig så väl, så full af ro,Som skulle i ditt eget hem du boOch vid din egen faders sida dröja.
Nämn endast ej ett namn, ett namn, som måOm ock för evigt plånas, ur vårt minne,Säg allt, och lugn han höra skall därpå,Men nämn ej ordet Sveaborg, ty dåÄr friden bruten och i storm hans sinne.
Allt hvad hans hjärta fordom tjustes af,Hans folk, hans land, dess trohet, kraft och heder,Allt, allt, hvad förr hans ande vingar gaf,För honom sänkts i denna klippas graf,Förkastadt, skändadt, härjadt, trampadt neder.
Och därför skakas han sen många årAf grafvens namn, hvar gång han det måst höra,Och därför bränner i hans själ dess sår,Och därför reser sig af harm hans hår,När ljudet Sveaborg blott når hans öra.
Det var en vinterafton, mörk och sen.Den gamle, utan minnens skuld och utanEn framtids fruktan, satt vid brasans skenOch hörde lugn, hur stormen ute hvenOch dref i bistra skurar snö mot rutan.
Han satt allena nu. Sin hand han räcktNyss till god natt och lämnat sina kära,När plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt,Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräktEn vandrare hans bonings skygd begära.
Han såg och såg. En rysning genomforHans hjärtas djup, när han den komne kände.Det var en främling ej, det var hans bror,Af samma fader född och samma mor,Den man, som till hans tjäll i natten lände.
Det var den broder, som i forna dar,Då i sin faders hem de växte båda,Af syskonskaran honom kärast var,Det var den ende, som han ägde kvarOch ej på nitton år fått återskåda.
Dock, ingen skuldlös främling hade dröjtSå lågt vid dörren, som den komne dröjde,Och ingen okänd gäst så stum sig böjt,Så tveksam bidat, sådan bäfvan röjt,Som den en broder nu för broder röjde.
Ej ord, ej ljud. Minut uppå minutLiksom för döda komma fick och vandra;Tills som i bön så stilla dock till slutDen bror, som kommit, syntes breda utPå afstånd sina armar mot den andra.
Ett ögonblick var hjärtats språk förstådtOch tycktes Johan Wadenstjerna skaka,Det var en kort sekund; när den förgått,Han vände stel sig bort, med handen blottDen bjudna famnen visande tillbaka.
Då ljöd omsider den förskjutnes röst,Djup, hemsk och dyster som en suck ur grafven:"Låt isen smälta, broder, i ditt bröst,Gif ej förakt åt den, som söker tröst,Och bryt ej öfver en förkrossad stafven.
Ja, jag har felat. Mig ock ödet födtAtt bära nesans börda af den dagen,Då finska krigarn gaf sig, förrn han blödt,Då Sveas stolta borg, förrn kula stöttMot dess granitvall, fegt blef skänkt och tagen.
Men var jag man att spränga pliktens dammOch rycka till mig händelsernas roder,Var jag den starke, som bort träda fram?Dock, att jag det ej gjorde, är min skam;Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!"
Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dogUti en ström af tårar, bittra, strida.Han hade talat till en broder nog,Och nu med öppen famn ett steg han togOch tycktes af hans famn ett möte bida.
Då höjdes våldsamt gamle Johans barm,En storm var lös däri af harm och smärta;Men stum från väggen ofvan stolens karmHan ryckte ned och höll med säker armTill svar en spänd pistol mot brodress hjärta.
Så är den hemska sagan om de två,Mer mörk kanske, än jag förmått den skildra;Har du, som hört med fasa nu därpå,För strängt den stränge dömt, så hör ocksåEtt ord af frid, som må din dom förmildra.
Det sägs, sen brodren tröstlös vandrat, attDen hårde brodren sina ögon täckteOch utan sömn och utan hvila sattOch grät om kvällen, grät den långa nattOch grät än som ett barn, när morgon bräckte.
Gror bragdens ära blott på stridens mark,Där tappre krigarn fuktar den med blod,Kan ej den vapenlöse hälsas starkOch visa hjältemod?
I djupa Finland bortgömd fanns en man,En fridens man alltfrån sin ungdom hän;I fridens värf ren grånad, styrde hanSom höfding nu sitt län.
Wibelius var hans namn, af anors glansOmstråladt ej, men vördnadsvärdt ändå,Ty namnets ära var, att det var hans,Hans adel föll därpå.
Han ägt sin mannaålders gyllne tidAf lugna mödor; den fanns mer ej kvar.Nu var hans fosterland i kamp och strid,Och gammal själf han var.
Af härar omhvärfd, sliten som ett rofEmellan vän och ovän växelvis,Fick han hvar stund för segrarens behofGe frid och lugn till pris.
Att värna rätt, förmedla bördors lastHan som en helig plikt sig föresatt,Och därför var hans dag ock utan rastOch utan sömn hans natt.
Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,Blott han med två hans sekreterare;Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,Och tyste voro de.
Han önskat hvila, hvila en sekund;Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,Han såg en krigare i samma stund,Följd af en väpnad tropp.
Den ryska härens öfvergeneralVar krigarn, ingen ringare person;Han kom, steg fram och höll helt kort ett talMed hot i min och ton:
"Herr höfding, Finlands kamp har nått sitt slut,Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;Dock kämpa landets söner som förutI Sveriges här för det.
Välan, här är er penna, sätt er, skrifEtt kraftigt bud, en maning nu till dem:Att den skall tryggad bli till gods och lif,Som återvänder hem;
Men att, om någon brottsligt håller vidAtt strida mot sin herre och monark,Hans släkt skall jagas utan nåd och fridIfrån hans gård och mark.
Har ni förstått min mening, ord för ord,Så skrif!" Han slöt med trotsigt välbehag.Då stod Wibelius vid sitt domarbord,Och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,Hans blick, på boken fästad, lyste klar:"Herr general, här ser ni ett beskärmFör dem, ni hotat har.
Här är vår vapenlösa trygghet än,Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;Er härskare har lofvat vörda den,Den vädjar till hans stöd.
I den sen sekler ren det stadgadt stått:Att, bryter en; all skuld är endast hans,Att mannen böter ej för hustruns brott,Ej hustrun för sin mans.
Om det är brott att kämpa för sitt land,Hvartill hvart ädelt hjärta svarar nej,Så utkräf straff af män med svärd i hand,Af barn och kvinnor ej!
Ni segrat, makten tillhör er i dag,Jag är beredd, gör med mig hvad ni vill!Men lag skall öfverlefva mig, som jagLångt efter den blef till."
Han talte så. En bäfvan genomloppDe båda unga männerna i saln,Och nu han slog sitt klara öga oppOch såg på generaln.
Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,Var borta, varmt han mötte gubbens blick;Han tog hans hand och tryckte den med kraftOch böjde sig och gick.
Och nu, med händren slutna som till bön,Sjönk höfdingen i domarsätet ned;Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,En öfverjordisk fred.
Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,De nämnde ofta sen med eldad hågOm en förklaring, stilla, underbar,Som i hans anlet låg.
Att detta sken var himmelskt skönt, däromFanns blott en enda tanke hos de två;Men hvarifrån det vackra ljuset kom,Blef olikt tydt ändå.
Den ena höll det för ett yttre lånAf dagens sol, som lyste mild och klar;Den andra sade: "Det kom inifrånHans samvetes det var."
Hvem är den höge mannen där på älfvens strand,Som skådar öfver fjärdarna och fälten?Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brandOch svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,Allt ger en bild af krigaren och hjälten.Han står allena, ingen har han när,Minutligt blott man komma ser och vandraEn ung soldat, som bud till honom bär;Men framför honom och bakom står här mot här,Med blod och dödar hotande hvarandra.
Inför hans öga ligger Siikajokis nejdSå vinterödslig som ett lik på båren,Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejdMed återtåg i blygd, med strid och ära väjdOch ryska härens jubelhån i spåren.Däraf det mörker, på hans panna bor,Den skugga, som de ädla anletsdragenHar öfverhöljt som med ett sorgens flor:Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,Ett offer bli, på söners mod bedragen.
Den man, som detta skådar, skådar allt förödt,Att svika pliktens bud var ej hans vana;Han är en man så trofast, något land har födt,En man, som pröfvat faror, kämpat, segrat, blödtSom yngling redan under ärans fana.Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjtsAf lust, af nöd, af låga eller höga,Du ser en ande, som i stormar höjts,Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz.—Han har de bilderna för själ och öga.
Och dock så är det han, just han, som nyss befalltDet dystra sorgespelet börjas åter,En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,En mistning steg för steg af hemland, ära, allt;Hvad blott ett brustet hjärta ej begråter.Ett verktyg för en annan viljas lag,Ej strid, men flykt han nödgats anhefalla.Sin trogna här han ordnat ren till slag,Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag.Som den har gjort en dag förut och alla.
Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,I spillror söndras ordningen för striden.Han känner detta folk i hvar brigad, hvar tropp,Han lefvat deras lif, han hoppats deras hoppEj blott i dag, men långt förut i tiden.Han vet, att denna här ej liknöjd gårDe nesans steg; hans bud har föreskrifvit,Att bitter harm förtynger hvarje spår,Han vet, att i hvart bröst bor frätande ett sår,Mer kvalfullt, än om dödens hand det gifvit.
O denna här! Han pröfvat har dess kraft, dess modI bättre dagar, längesen förflutna,Han minns, hur glad för tredje Gustafs blick den stodOch gick i striden fram och tecknade med blodSin bana mellan leder genombrutna.Ja, det är samma här, han nu för an,Föryngrad i en ätt, men ej en annan,Och därför vet han, hvad den vill och kan,Och därför, när han ser den rygga, mörknar hanOch sänker som af blygd den stolta pannan.
Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga af,Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,Och Gripenberg har sänkt sin segervana glaf.Hvar stund är dyr. Med storm går öfver istäckt hafI massor fienden att vägen stänga.Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,Ännu ett värf har han att öfvervaka:På älfvens is en bataljon han har;Den får han ej i gång, den står vid sitt standarOch viker ej ett enda steg tillbaka.
Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skamEtt slagfält ständigt byta mot ett annat,Hans återtåg är gjordt, och tyst och allvarsamStår för sin front han nu, besluten att gå fram,Om ej, så bli på platsen, där han stannat.Ej vill han stelna bort i polens snö,Ej, hellre stupa, värmd af stridens flamma,Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,Nej, känna som en man och sedan manligt dö;Och truppen, som han för, den vill detsamma.
Det är von Hertzens trupp. Genralen känner denOch vill ej öfverge sitt folk i nöden:Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,De trotsa honom, som de trotsa döden.Hvad under! Brusar han ej upp af harmVid detta trots? O nej, han står betagen,Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm,Och återskenet syns i anletsdragen.
Ett ögonblick, och se, hans eld har bredt sig ut,Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.Hans ilbud flyga, nya sändas hvar minut,Och skaror svänga om som skyndat bort förut,Och Hertzens bataljon har stormat stranden.Sprängdt är hvart hinder för dess segerlopp,En mäktig här i hjärtat genombruten,Och Åbos kämpar skynda mot den opp,Och Gripenberg för fram sin tavasthuska troppMed högt hurra, i täta leder sluten.
Se dessa män! Von Essen djärf, vid svärdet van,Med Heideman och Ramsay vid sin sida,Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan!Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, NordensvanOch tusen än, säg, om de lärt att strida?Nu ändtligt lösta ur ett hopplöst tvång,Se de med tjusning ärans kransar viras,Lång var förnedringen de burit, lång;Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång,Och med en bragd för sekler skall den firas.
Förgäfves tapper gör sitt motstånd än en här,Som själf till denna stund ej motstånd pröfvat.Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,Så skönt, så fruktadt nyss, är dömdt att slockna här,Sin trollmakt afklädt och sin glans beröfvadt.Dock än en strid. Hans rader fly, men snartMed nya massor ses han spetsen bjuda,Och Finlands kämpar hejda ren sin fart;Då hörs i fjärran än, men hvar sekund mer klart,Den stolta Björneborgska marschen ljuda.
Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,I sträcktåg har han hunnit framom tiden.Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;Nu syns han.—Adlercreutz, som eldad af en gud;För vid hans sida hans kohort i striden.En stund blott flammar kampens låga än;I nästa stund då är den ren förbrunnen,Och Siikajokis fält är vår igen,Och flyktens nesa vådd med blod från tappre män,Och deras första, stora seger vunnen.
Han, som en gång på våra kala drifvor stodOch kunde för sitt land dock kärlek bära,Han, som för detta land göt gladt sitt varma blod,Han, som, då allt gafs bort än, ägde kraft och modAtt träda fram och rädda Finlands ära,Han hvilar nu. Den starke har fått frid,I Sveas trygga jord hans aska gömmes,Och äfven där han kämpat skönt en strid,Och ingen skådar än en gryning af den tid,Då han af Sveas stolta folk förglömmes.
Men om i hjältars land, i sena framtids år,Hans bragder blekna bortför större minnen,Om vid hans namn ej mer ett hjärta eldadt slårOch enslig, obesökt, med nötta runor stårDen graf, hvari han göms, den trogne finnen;Då har hans lof, hans ära än ej dött,Då skall hans ande ila öfver hafvenMed stolthet till det land, som honom födt:Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blödt,Här skall han lefva, om ock där begrafven.
Höjde du då ren för sista gångenHär en älskad röst,Du, som, lärkan lik, flög bort med sångenUndan storm och höst?
Skall det land, som såg din morgons blomma,Såg din middags guld,Icke äfven se din afton kommaSolbelyst och huld?
Glömmer du i Sveas blomsterdalarFosterlandets skogOch vid sångerna af näktergalar,Huru vakan slog?
Sen du for från oss, har redan mångenVinter setts förgå;Men fast våren kom och fågelsången,Kom ej du ändå.
Ack, i dina forna lunder drömdeNatten lika ljuf,Och den minsta blommas öga gömdeSamma dagg ännu,
Som när fordom säll du gick på stranden,Där din hemälf flöt,Tänkte visor, såg på midnattsbrandenEller blommor bröt.
När kring samma nejd det åter vårasOch dess prakt slår ut,Vore det ej ljuft ännu att tåras,Där du sjöng förut?
Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes,Fast du finner blottSörjande ruiner, där du föddes,Där din boning stått,
Vore ju dock kärt att gå och minnas,Hvar det fordom var,Hyddans ställe och den sångarinnas,Som dess flaggstång bar.
Vinden gnyr i Auras lärosalar;Kom dock dit också!Mången hugkomst där ur askan talarTill ditt bröst ändå!
Kom tillbaka till ett land, som famnar,Ack, så gärna dig!Hvar som helst i våra skär du hamnar,Blombeströs din stig.
Som en saknad vårdag skola tjällenHälsa dig igen,Och hvart eko i de gråa fjällenSom en barndomsvän.
Flyttfågel, lik, som efter vinterns dar besökerSin insjö och sitt bo,Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och sökerMin flydda barndoms ro,
Sen många haf mig skilt ifrån den kära strandenOch många kulna år,Sen mången fröjd jag njutit i de fjärran landenOch gråtit mången tår.
Här är jag nu tillbaka.—Himmel! Där står tjället,Som förr min vagga bar;Där ser jag sundet, fjärden, lunderna och fjället,Min värld i forna dar.
Allt är som förr. I samma gröna skrud stå trädenMed samma kronor på,Och luftens rymder skalla än af kända kväden,Och skogens likaså.
Och böljan leker än med Näckens blomsterskara,Som förr så lätt och ljuf,Och från de dunkla holmarna hörs eko svaraUngdomligt gladt ännu.
Allt är som förr, men jag är icke mer densamma,Du glada fosterdal!Min lust har slocknat längesen som kindens flamma,Och pulsen klappar sval.
Jag vet ej mer att skatta allt, hvad skönt du äger,Och allt, hvad skönt du ger.Ack, hvad din bäck mig hviskar, hvad din blomma säger,Förstår jag icke mer.
Dödt är mitt öra för de gudars harposträngar,Som spelte ur din våg;Och älfvorna, som dansade på fält och ängar,Jag mer ej återsåg.
Jag gick likväl så rik, så rik från dig, o hydda,Och så förhoppningsfull!Mig följde känslor, i din helga skugga grydda,Som lofte dar af gull.
Mig följde dina underfulla vårars minneOch dina nejders fridOch dina goda andar, burna i mitt sinneIfrån min första tid.
Och nu, hvad för jag åter från den vida världen?En hjässa, tung af snö,Ett hjärta, sjukt af lidelserna, mätt af flärdenOch längtande att dö.
Jag fordrar då ej mer, hvad jag förlorat, återAf dig, du hulda mor!En graf du blott mig unne, där din källa gråterOch där din poppel gror.
Så får jag drömma vid din lugna barm och njutaDin trogna hägnad änOch lefva i de blommor, ur min aska skjuta,Ett oskuldslif igen.
För det ädla, bröder, skall min lyra stämmas.Hur det ädla segrar, fast dess framsteg hämmas,Hur det trotsar ondskan, hur det kufvar makter,Läre du världen, min heliga sång!
Den förblödde trösta, om han slutat hoppas,Säg den böjde slafven, att hans frihet knoppas,Och för härjarns härar och för våldets vakterTolka, att hämnaren nalkas en gång!
Se, med stjärnprydd mantel går den fräcke bofvenI en prakt, som föddes af de dolda rofven,Och af häpnad tiger den förskräckta lagen,Trampad i stoft, där den väldige gick.
Men han möter dygden med dess lugna panna,Och han ser dess öga på sitt öga stanna,Och han står besegrad,—och af blygsel slagen,Sjunker till jorden hans skyggande blick.
Se det gamla lejon, som en nejd föröder;Där en hjord förskingras, där ett offer blöder;Är det stolt i känslan af sitt herravälde,Tryggt af sin styrkas omätliga skatt.
Men det märker herden, som till hjälp vill ila,Ser en högre stämpel på hans anlet hvila,Och med kufvad stolthet, sen sitt rof det fällde,Flyr det att gömmas af skogarnas natt.
Men med svärd till spira och med blod till kronaBland förtärda likar ses tyrannen trona;Och hans lag är mörker, hans befallning boja,Död och förfäran hans sändningebud.
Och med bortglömd adel, med förgäten äraTill hans fötter slafvar sina rökverk bära;Och af lejda skaror, som kring borgen stoja,Ropas han jublande ut som en gud.
Såsom kung står brottet, och det goda dväljes,Sanningen förtrampas, mänskligheten säljes,Och den höga tanken blir en dvärgväxt blomma,Dignande under förrädarens hand.
Då naturen suckar, då dess tempel skändtas,Då dess helga dagar till en natt förvändas,Hvar är hämnarn, bröder? När skall hjälpen komma,Bringande frid öfver sköflade land?
Se, af våld ej krossadt och ej skrämdt af glafvar,Hvilar än det Ädla mellan blod och grafvar,Och till gudabarnet stiga änglar neder,Ammande slumrarn med frihet och ljus.
Men hans styrka växer under milda händer,Och hans tankes gnista sig till flamma tänder,Och han öppnar ögat, och han skådar eder,Slafvar, tyranner, ruiner och grus!
Se, då flyr hans dvala, och hans vrede glöder,Och hans hjärta ropar om förtryckta bröder,Och han slår på skölden, och han svär att firaLjusets triumf med en frälsad natur.
Och med kraft och värma han sin väg beträderOch lik dagens stjärna sig i strålar kläder,Och mot vinternatten kring tyrannens spiraSänder han glödande pilarnas skur.
Och då faller härjarn, då förjagas natten,Och en gryning flammar öfver land och vatten,Och mot morgonglansen af den nya dagenSkallar den heliga frihetens ord.
Men det ädla stiger öfver glädjens vimmel,Och det vidgas stilla till en molnfri himmel,Och, ej skymfad längre, ej i fjättrar slagen,Bor i dess famn en välsignande jord.
Och en tid skall komma, då basunen roparOch då rymden samlar sina stjärnehoparOch åt vanskligheten och åt kaos gärdarVälden, som fyllde det härliga blå.
Men fast solar ramla från de fasta grunderOch fast jorden flyktar som en suck därunderOch fast askan skingras af förgätna världar,Lefver och segrar det ädla ändå.
Högre uppsteg dagen,Glädjen och behagenVäcktes ur sin långa vinterdvala;Vårens krans blef bunden,Göken gol i lunden,Och kring hyddan flög min kända svala;Luften ljöd och skogen,Minsta fågel trogenGöt i stämmor späda hjärtats brand.
Allas fröjd jag hörde;Djupast dock mig rördeLärkans ljufva lott i himlarunden.Varmast sågs den ömmaOm sin kärlek drömmaOch om sällheten af lifssekunden;Hvarje ton, hon sände,Där till skyn hon lände,Tycktes klinga i mitt öra så:
Lycklig den, som ingaHårda bojor tvingaAtt den fria eterns rymd försaka,Som, för sången buren,Ständigt ser naturenI gestalterne af vår och maka!Så jag kvädas hörde;Eko återfördeMångfördubblad hennes sång till mig.
Blott med solen följaÖfver land och böljaÄn till söderns hem och än till nordens;Kyssas först i dalen,Sen i etersalenSjunga känslans salighet och jordens;Hvilken lott du njuter,Hvilken fröjd du sluter,Lärka, lärka, i din lilla barm!
Sköna maj, välkommenTill var bygd igen!Sköna maj, välkommen,Våra lekars vän!Känslans gudaflammaVäcktes vid din ljusning;Jord och skyar stammaKärlek och förtjusning;Sorgen flyr för våren,Glädje ler ur tåren,Morgonrodnad ur bekymrens moln.
Blomman låg förkolnadUnder frost och snö;Höstens bleka vålnad,Gick hon nöjd att dö.—Vintern, härjarns like,Som föröder nejdenOch i sköfladt rikeTronar efter fejden,Satt med isad glafvenSegrande på grafven,Dyster själf och mörk och kall som den.
Inga strålar sänktesPå vår morgon ner,Ingen daggtår skänktesNordens afton mer,Tills, af svanor dragen,Maj med blomsterhattenGöt sitt guld i dagen,Purpurklädde natten,Vinterns spira bräckteOch ur lossadt häktekallade den väva Flora fram.
Nu ur lundens sköteOch ur blommans knoppStiga dig till möteGlada offer opp;Blott ditt lof de susa,Dessa rosenhäckar,Till din ära brusaVåra silfverbäckar,Och med tacksam tungaTusen fåglar sjungaLiksom vi: Välkommen, skön maj!
I, flyktande gäster på främmande strand,När söken I åter ert fädernesland?När sippan sig döljerI fädernedalenOch bäcken besköljerDen grönskande alen,Då lyfta de vingen,Då komma de små;Väg visar dem ingenI villande blå;De hitta ändå.
De finna så säkert den saknade nord,Där våren dem väntar med hydda och bord,Där källornas spenarDe trötta förfriskaOch vaggande grenarOm njutningar hviska,Där hjärtat får drömmaVid nattsolens gångOch kärleken glömmaVid lekar och sång,Att vägen var lång.
De lyckliga glada, de bygga i roBland mossiga tallar sitt fredliga bo;Och stormarne, krigen,Bekymren och sorgen,De känna ej stigenTill värnlösa borgen,Där glädjen behöfverBlott maj dagens brandOch natten, som söfverMed rosende handDe späda ibland.
Du, flyktande ande på främmande strand,När söker du åter ditt fädernesland?När palmerna mognaI fädernevärlden,Då börjar du, trogna,Den fröjdfulla färden,Då lyfter du vingenSom fåglarna små;Väg visar dig ingenI villande blå;Du hittar ändå.
Hur skön bland österns skyarGår dagen oppOch fyller fält och byarMed fröjd och hopp!Ur skog och lundar skallaBlott glädjeljud,Och luftens skaror allaLofsjunga Gud.
Och molnen purpurrandaSin blåa gränsOch jordens fägring blandaMed himmelens.Men källan står därunderSå ren och lerOch lockar fästets underI skötet ner.—
Dig, gröna äng, jag sökerÄnnu en gång,Där klara bäcken krökerSitt muntra språng.Invid den gamla stammenMin torfbänk är;Och getterna och lammen,De trifvas här.
Här, mellan löfvens galler,Är ljuft att se,Hur morgondaggen fallerPå blommorne.Här är det lätt att höraDe sångers tal,Dem milda vindar föraFrån dal till dal.
Här är jag van att bidaMitt hjärtas vän;Här sjöng hon vid min sidaOm kärleken.O lyssnen, lamm! I kännenDen huldas röst;Snart får jag sluta vännenMot troget bröst.
När solen börjat blickaFrån fjällets höjd,Då ser jag ren min flickaPå kullen röjd.Då bär hon ren i handenFör mig en kransAf väppling, som vid strandenDen skönsta fanns.
Och som jag hade vingar,Jag skyndar dit,Och snart jag henne bringarMed lammen hit;Här sätta vi oss bådaOch kyssas då,Och skogens dufvor skådaMed afund på.
Sen sjunger hon naturen;Och bygden hörMin gälla pipa, skurenAf vikens rör.Och böljans tummel stillasVid insjöns strand,Och andras hjordar villasTill oss ibland.
Hvad blef ej herden gifvet,Hvar finns ett namn,Som målar oskuldslifvetI dalens famn?Vår rikedom vi ägaI stillhet där,Och hjord och blommor säga,Hur stor den är.
Ja, än då nordan ryterPå blommans graf,Finns ingen il, som bryterMin glädje af.Jag söker vintertidenMitt låga bo,Och kärleken och fridenDär inne gro.
Vid varma spiselhallenJag sitter glad,Och hjorden står i stallenMed gräs och blad.Jag sjunger blomstersångenI hyddans rund,Fast sommarn är förgångenOch blommans stund.
Ty kölden kan väl isaMin dal och höjd,Men ej min enkla visa,Min rena fröjd.Om stormar gny mot tjället,Det intet gör,Blott lugnet bor i ställetDär innanför.
Men våren kommer åter,Sen vintern flytt,Och sippans öga gråterSin dagg på nytt;Då går jag ut och vallarMin hjord igen,Och eko återskallarMin stämma än.
Dig, gröna äng, jag sökerÄnnu en gång,Där klara bäcken krökerSitt muntra språng.Invid den gamla stammenMin torfbänk är;Och getterna och lammen,De trifvas här.
I dalens skygd, där lärkans toner skalla,Jag sitter hänryckt vid min flickas sida.Vid mina fötter källans böljor svalla,Af blommor kyssta och af fläktar blida.Jag aldrig nånsin manats ut att stridaMot dessa töcken, dem vi sorger kalla,Och ingen annan vet min gömda tufvaÄn vänskapen, min flicka och min drufva.
Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka,Ty inga tomma kval vi skapa själfva.Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka,Och lundens löf vid vår förtjusning skälfva,Och tusen fjärlar blommans kyss försaka,Att öfver oss en blomsterhimmel hvälfva;Ack, sköna värld, hur stämmer ej naturenMed hvarje sällhet, i vårt hjärta buren!
Hvi skulle jag med inre missljud störaDen harmoni, som härskar i det hela?Blott rena toner genom alltet spela,Och rena må mitt eko återföra.Du, ömma flicka, skall min glädje dela,När våra samljud klinga i ditt öra,Och, fastare i mina armar sluten,Till kyss förbyta lifvet och minuten.
Säg mig, du lilla fågel,Där mellan almens blad,Hur kan du ständigt sjungaOch ständigt vara glad?Jag hör din röst hvar morgon,Jag hör den hvarje kväll,Men lika ren är stämmanOch tonen lika säll.
Ditt förråd är så ringa,Din boning är så trång,Dock ser du mot din hyddaOch sjunger hvarje gång.Du samlar inga skördar,Och inga kan du så;Du vet ej morgondagenOch är så nöjd ändå.
Hur ges det icke mången,Som gods och håfvor fått,Som land och riken ägerOch bor i gyllne slott,Men hälsar dock med suckarOch tårbegjuten blickDen sol, hvars uppgångstimmaNu nyss din lofsång fick!
Hur skulle icke mänskanDin ringa lott försmå,Och hon, den otacksamma,Är mindre nöjd ändå.Ditt späda hjärta krossa,Det stode henne fritt;Dock prisar du ditt öde,Och hon förbannar sitt.
Hvi blickar hon mot höjdenSå knotande, så kallt?Hvad ägde hon att fordra,Då skaparen gaf allt?Då jordens glädje liggerFör hennes fötter ner,Hvi ser hon stolt på slafvenOch suckar efter mer?
Nej, sjung du, lilla fågel,Om njutning hvarje gång,Och aldrig skall jag blandaEn klagan med din sång.Kom, bygg ditt bo hvar sommarInvid mitt tjäll ännuOch lär mig kväll och morgonAtt vara säll som du.
Se, hur härlig solen träderÖfver österns böljor redanOch i guld och purpur kläderJorden, leende där nedan.Dimman skingras, kölden flyktar,Och naturens dvala lyktar.
Lärkan, nyss på lätta vingarBuren hit från söderns höjder,Sjunger, där hon högt sig svingar,Känslans hopp och vårens fröjder,Medan, sväfvande mot jorden,Svaneflocken hälsar norden.
Fri och yster dansar vågenMellan trädens dunkla stammar.Ekorn skyndar, glad i hågenTill sin mossbetäckta kammar,Och där långt i djupa skogenKuttrar dufvan, öm och trogen.
Vaggad blidt af morgontfläkten,Grönskar nu på åkern sådden,Och i hvita vinterdräktenSpringer haren öfver broddenGömd bland buskar under granen,Spänner jägarn sakta hanen.
Sparsamt närd af lundens kyla,Tindrar där en sjunken drifva,Medan ljusa björkar skylaKällans sorl och tufvans vifva,Och den nyss uppväckte NäckenRör sin silfversträng i bäcken.
Sköna vår, hur länge rullarEj din vagn kring söderns stränder,Innan till förgätna kullar,Till vår nord du återvänder,Och som vår så tacksam glöderIngen barm för dig i söder!
Hör du våra hymner skalla,Hör du, hvad han tyder, sången:Att du kommer till oss allaSåsom friheten till fången,Att på polens frusna drifvaFinnas hjärtan ock att lifva.
Skynda att åt land och vattenVäfva nya högtidsskrudar,Locka fjärlarne ur nattenOch ur stoftet deras brudar,Och ur kärleksfulla sinnenJaga vinterns kulna minnen!
Nyss slöt du dvalan;—ögat, ej fängsladt mer,Än med så hjärtlig glädje mot höjden ser,Där morgonrodnan, af lätta skyar buren,I famn af purpur sluter sin brud, naturen.
Allt är så tyst i din rund, så stilla än;Af vällust dö de ilar, som nalkas den.På gyllne vingar fladdrar den dolda flärden;—Säg, lilla blomma, hur skön du finner världen?
Du kan ej ana ännu vid fläktens lek,Vid fjärilns hviskning och morgondaggens smek,Hur snart de yra vännernas hyllning slutas,Hur mången sorgsen tår på din kind skall gjutas.
O, hvarför gaf ej Han med sitt allmakts-blifEn evig vår åt din oskulds blomsterlif?Och hvarför får du ej se, så ljuft bedragen,Mot middagssoln som mot gryningen af dagen?
Så le, du lilla, än i din oskuld där!Snart skall du finna, hur svekfull våren är,Och tänka rörd på den lyckliga minuten,Då än du låg och drömde, i knoppen sluten.
Lilla fågel, hvarför byggde duVid den stora vägens larm din hydda?Var din djupa skog ej sval och ljuf,Stodo ej dess björkar löfbeprydda?Lyste icke morgonrodnan därLika blid och tjusande som här?
Bäckens tysta silfverbölja samI de långt, långt bort belägna dalar;Här med buller åker flärden framSina tunga, järnbesmidda salar.Lugn och stillhet var den gömdas lott;Arma fågel, här bor fruktan blott.
Hvarför bytte du mot parkens doftDammet kring den nötta vägens gränser?Hvarför älska mer ett härjadt stoftÄn den färgprakt, som i lunden glänser?Hvarför, för att skåda världens strid,Offra opp din obemärkta frid?
Synes dig ej dagen ofta lång,Innan nattens lugn ditt tjäll besöker?Klappar ej ditt hjärta mången gång,När ett dån sig närmar och föröker?Lyfter du ej ofta nog förskräcktVingen, öfver dina späda sträckt?
Bodde du i fjärran lund ändå!Ingen oro där ditt hjärta röjde,Ingen fruktan skrämde där de små,Om du äfven nå'n gång borta dröjde;Ty för dem naturens stillhet därVore, hvad din lätta vinge är.
Fågel, fågel, när de späda snartBörja sina fjädersegel lyfta,Led då utan tvekan deras fartTill en nejd, dit inga stigar syfta!Bygg och lär dem bygga där i roNästa sommar hvar sitt lilla bo!
Himmel, hvilken afton, hvilken färd!Ser du holmens lilla blomstervärld?Goda Nana, i dess lunderSjunga fåglar kvällens under.Hvila rodden, låt oss vaggaDit i land!Solen ler ju än från kullen,Vikens bölja gungar jullen,Aftonvinden för vår flaggaMot dess strand.Hör du de susande alarnes ljud?Ser du de grönskande ängarnes skrud?Njutom fröjden! Snart har tidenSatt för njutningen en gräns;Nana, snart är kärlekensLiksom sommarns stund förliden.
Ren bland löfven blickar torpet fram;Skynden, fläktar, fören dit vår stam!Ser du gubben, goda Nana,Ren i dörrn vår kosa spana,Ser du flickan, hur den täckaVinkar där?Med sin smultronkorg i handenStår hon leende på stranden,Glad att få åt Nana räckaSina bär.Hulda, du tåras! Hur helig, hur skönÄr ej den hyllande kärlekens lön!Redan här som ängel buren,Njut din afundsvärda lott.O, hur säll är mänskan blottMed sitt hjärta och naturen!
Hvad ej praktens salar fostra opp,Lifvets fulla njutning, lifvets hopp,Växer utan ans och blommarHöst och vinter, vår och sommarI den fria bygdens runder,I dess tjäll.Ser du anden, som för stäfvenFlyr med ungarne i säfven,Arm och blottad och därunderDock så säll?Ej mot palatser, som skyarne nå,Bytte den irrande en af de små.Ej för guld, i råga bräddadt,Ej om tusen slott hon såg,Öfvergåfve hon sin vågOch sitt bo, i vassen bäddadt.
Kvällens blyga älskogsstjärna du,Blicka vänligt på vår landning nu!Jubla, lundens fågelskara!Låt er sång en brudsång vara,Som två trogna hjärtan vigerInför er!Solen sjunker bakom bergen,Västerns himmel mister färgen,Men din färg, o Nana, stigerMer och mer.Sent må vi vända från färden igen,Morgonens stråle här finne oss än!Lätt är hem och vänner glömma,Flicka, i en älsklings famn.Här i dalens blomsterhamnLåt oss hvila ut och drömma!
Från molnens purpurstänkta randSjönk svanen, lugn och säll,Och satte sig vid älfvens strandOch sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång,Hur glad dess himmel är,Hur dagen glömmer, natten lång,Att gå till hvila där;
Hur skuggan där är djup och rikInunder björk och al,Hur guldbestrålad hvarje vikOch hvarje bölja sval.
Hur ljuft, oändligt ljuft, det ärAtt äga där en vän,Hur troheten är hemfödd därOch längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst,Hans enkla lofsång då;Och snart han smög mot makans bröstOch tycktes kväda så:
Hvad mer, om än din lefnads drömEj sekler tälja får?Du älskat har på nordens strömOch sjungit i dess vår.
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!Såsom edra blommors blida stunderVoro hennes glada stunder korta.Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
Kan ej dödens mulna ängel skona?Skall naturen, att sitt fall försona,Åt en makt, som härjar och föröder,Offra allt det ädlaste, hon föder?
Kan väl grafvens mossbetäckta gömmaGlädas åt det sköna, åt det ömma?Älskas Kandals barn af dödens salarSom af Lannas grottor, Vanhais dalar?
O, du var så skön, begråtna flicka!Ingen yngling stannar mer att drickaVid din blåa källa, ty där inneSer han blott din saknad och ditt minne.
O, så länge du besökte källan,Glömdes hennes täcka stränder sällan.Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen,Kunde herden där fördrömma dagen.
Trånans suckar, glädjens gälla stämmaVoro vid dess bölja då som hemma,Och så långt hon flöt, den spegelklara,Hördes sång och muntra flöjter bara.
Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!Kandals dotter går ej mer och vallar;Fåfängt sörja edra stumma ekoHennes toner, som för alltid veko.
Tomt är nu på Vanhais betesmarker;Inga hjordar irra i dess parker;Någon fågel blott, som höken jagar,Flyger där från träd till träd och klagar.
Son af Vanhais, du, som främst bland allaÄlskades af detta nu så kalla,Detta fordom, ack, så varma hjärta,Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?
Tystnat har din yxa ren i skogen,Ty en flicka gick ej mer förtrogenOch besvarade din röst från hagen,Då du, lockande, höll opp med slagen.
Högt på stranden ser man nu din julle,Liksom om du aldrig mera skulleKasta ut för fjärdens skaror näten,Af hvartenda älskadt värf förgäten.
O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilarSlog du läger, där din flicka hvilar,Och då dagen släcks och tändes åter,Sitter du vid hennes graf och gråter.
Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!Såsom edra blommors blida stunderVoro hennes glada stunder korta.Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.
Hvi suckar du så mången timma,O, tärda bröst?I nattens stund, då blida stjärnor glimma,Hvi bryter genom rymdens lugna dimmaDin hemska klagoröst?
Begråter du de snabba dagarPå lifvets ö?Är det vid minnet af en vår, du klagar?O, fasar du för stoftets milda lagar,Att blomma och att dö?
Minns, fågeln sjöng i ljusa salen,Han sörjde ej.I skogens toppar tonar näktergalen;Dess harmonier, födas de af kvalenVid stundens flykt?—O nej!
Och fjäriln flög i blomsterringenEn sommardag;Om aftonen hans suckar hörde ingen,Fast domnande han sänkte trötta vingenOch lydde ödets lag.
Då eken föll för tidens ilar,Då bergets häll,—Du dåre, vill du undfly dödens pilar?Uppå den graf, där världens forntid hvilar,Fördömer du din kväll?
Hvem nedsteg att din lott behjärta?Hvem löser digIfrån förgängelsens och dödens smärta?Din bön är blommans bön, bedragna hjärta:Se hennes stoft och tig!
Och njut den nakna öknens manna,Minutens fröjd,Och vandra framåt med en molnfri panna!Du är en främling här, du får ej stannaFörrn på ditt Kanaans höjd.
Där ofvan stjärnorna du ägerDin rätta hamn.O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger,En dröm blott är, som sväfvar kring ditt lägerI evighetens famn!
Ej skrämme då den dunkla glafvenI ängelns hand!Han krossar bojan blott, men icke slafven.Förklarad skall du blicka ned på grafvenFrån ljusets fosterland.
Där förgäten jag sattI min ensliga dal,Såg jag stjärnornas tal,Hur de saliga gåÖfver dimmor och natt,Hur de strålande boI det eviga blå,Och då flydde min ro,Och då tänkte jag så:
Hur oändlig, o Gud,Är din kraft, och hur rik!Blott ditt härskarebud,O, en vink af dig blott,Och jag, stjärnorna lik,Genom rymderna gått,—Och nu suckar jag här!
Och ditt välde bestårMed sin eviga lag,Och den krona, du bär,Skall ej hvila en dagÖfver grånande hår.Och du själf är så friSom ditt härliga ljus,Och en värld är ditt hus,Men du ryms ej däri,—Och ditt barn är en slaf!
Och du rörs ej däraf,Att ej spiror och guld,Att ej seger och ljusÄr hans saliga lott,Men bekymmer och sorg,Men blott mörker och grusÄr det arf, som han fåttFrån sin fäderneborg,—Och den är dock så full!
Och ej mejas den säd,Som ur intet du väcktPå omätliga fält.Och ej murknar det träd,Som i kaos du ställt,Fast det byter om dräkt.Och din värld är så vidOch så skön och så säll,Och den mäts ej af tid,Och dess strålande dagSkall ej skåda sin kväll,Men en bubbla är jag!
Och förmåga jag fickAtt beundra din prakt,Men ej mer, men ej mer,Men att fatta den ej.Och du lockar med maktMot din himmel min blick,Och jag trängtar och ser,—Men jag hinner den ej!
Så jag tänkte. Då stodVid min sida en rosI den höstliga vind,Och förspilld var dess blodOch dess fägring sin kosOch förbleknad dess kind.
Men en irrande fläktKom från kullen och slogMed sin vinge en gångDen förtynande blott,Och dess stängel blef bräckt,Och hon böjdes och dog.Och jag märkte uppå,Hur hon somnade godt,Fast dess slummer blef lång,—Och då tänkte jag så:
Se, hvi klagar väl jagÖfver våld, öfver väldI den Eviges lag?Som en främling blott, ställdI mitt jordiska frö,Skall jag blomma i tvång,Men det tvång, jag bebor,Är det sällaste tvång,Ty en gång skall det dö,—Och jag hoppas och tror.