Från tyskan.
Sof, du min lilla, min älskling är du;Göm dina ögons små pärlor ännu!Allt är så tyst, som i grafven det är;Sof, och hvar fluga bortflåktar jag här.
Ännu, mitt barn, är din gyllene tid;Sedan, ack, gryr den väl aldrig så blid.När kring ditt läger bekymren sig ställt,Slumrar du lilla ej mera så sällt.
Änglar från himmelen, täcka som du,Sväfva kring vaggan och le mot dig nu.O, de besöka dig sedan också,Men för att aftorka tårar blott då.
Sof, du min lilla; och mörknar det än,Tröttnar ej mamma att vagga sin vän.Sent eller tidigt,—i moderlig barmVakar dock kärleken trogen och varm.
Af Uhland.
Hvad milda toner väcka migUr hvilans korta blund?O moder, hvadan komma deI denna sena stund?
"Jag varsnar intet. Somna tyst,O, blifve slumren ljuf!Mitt arma, sjuka barn, dig gesEj serenader nu."
Från jorden komma ej de ljud,Som hälsa mig så gladt;Nej, det är änglaskarans sång,—Min moder, o god natt!
Blott tretton år den ädla Agnes hunnit, närHon döden undgick och det sanna lifvet vann.Skön till sitt yttre var hon; hennes like fannsBland hufvudstadens döttrar ej; dock skönareVar hennes själ, af himmelsk kärlek genomträngd.Högboren, adlad redan af sitt sinnelag,Till kroppen vek, till själen stark hon var, ett barnTill år, men som en mogen kvinna klok.
Och tretton år den ädla flickan hunnit blottOch gick i skola än, när Titus Lucius,Den yppersta af hufvudstadens ynglingar,Prokonsulns son, för henne ren af kärlek brann.Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld,Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd;Men stilla talte flickan blott till ynglingen;"Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din,En annan tillhör jag och är förlofvad ren."
I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung,Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren?Hvem ville oförväget våga täfla härMed mig, en son af landets högste styresman,Hvem är förmäten nog att vilja mäta sigMed mig i skönhet, adel, makt och rikedom?"
Men Agnes log och utbrast i sin älsklings lof:"Skön är min älskling mer än alla sköna här,Hans glans beundra solen, månen, stjärnorna;En fläkt blott af hans andedräkt ger sjuka lif,Ett löje på hans läppar väcker döda opp.Af adel är min älskling mer än ädla här;Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har,Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man,Och därför lyda honom villigt andarne.Och mäktig mer än jordens store är min vän,Blott stoft mot honom äro folkens härskare.Han rullar himlen som en klädnad hop, han slårMot bergen, och de spruta rök och lågor fram,Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned,Han näpser stormen, och orkanen blir en suck.Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik;Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans,Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup,Och alla Orientens ädla stenar hans.Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän;Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig,Och för sin älskarinna har han offrat allt,Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords,Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf,I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud."
Så talte jungfrun, och med högre glöd ännuBerömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen:"O se! Mig har min älskling fäst med gyllne ring,Har klädt mig rikt, att ingen konungsdotter bärEn bröllopsdräkt som min, så himmelskt strålande.Med pärlor har han prydt min hals; juveler stänktPå mina armars smycken och omkring mitt hårEn brudkrans virat, härlig, oförvissnelig.Har kinden glöd, är det hans kyss, som tänder den,Har ögat eld, är det min kärleks låga blott.Berusad af din skönhet, o min älskade,Försmäktar jag, min trånads flamma bränner mig.Kom, saknade, den sjuka bruden väntar ren;Kom, låt mig hvila vid din barm och långsamt därMin själ dig offra i en säll, fast kvalfull kyss!"
Så prisade den ädla nu sin älskare.Men hem gick sorgsen ynglingen. Af stumma kvalHans hälsa tärdes, och hans ungdomsfärg försvann.Bekymrad lät hans fader kalla läkare,Och af den sjukes vilda puls, hans tysta tår,Hans kväfda suck förråddes snart hans hemlighet.
Då stod den sorgsne fadren upp. I skyndsam färdTill Agnes gick han, af förtrogna vänner följd,Och bad för sonens kärlek om förbarmande.Men stilla svarade den ädla flickan så:"Tilltro mig ej en känsla, som ej höfves mig,Som med en annan längesen förlofvad är."
Och Lucius Verus vände sig till vännerna:"Så ung, så späd, och ren en annans!" sade han."Hvem är han, hvar att finna, att med hotelser,Med löften eller kval jag honom tvinga kanAtt den beundransvärda flickan öfverge?"
När ingen nu förmådde nämna älskarns namn,Framstod Rutilius, prokonsulns skrifvare,De kristnas hätske ovän, och begynte spotskt:"Ej första gången hör jag ord som hennes nu,Jag hört dem hvarje gång, jag öfver kristna dömt.Vid Herkules, hon är af denna blinda sekt,Som mänskor hata, som de sälla gudar sky.Och vilseförd af Galileens svärmare,Har den på korset döde hon till älskling valt."
När nu prokonsuln sådant hörde, träder hanFörgrymmad till sin domarstol, befallandeLiktorerna för honom föra jungfrun fram.Och Agnes följer de med bilor väpnadeOch stannar oförfärad inför domaren.Med knappt förborgad vrede börjar denne då:"En evig oskuld, hör jag, svor din älskling du,Vet, evig oskuld är hos oss vestalens ed.Beslut dig då att till din lefnads sista stundPå Vestas altar vårda hennes helga eld.Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste härDu föras skall, för folkets afskum där ett rof,Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust."
Med ädelt saktmod svarar honom jungfrun då:"Gud tjänar jag och Kristus, den han skickat har,Och bringar väsenlösa gudar ingen gärd,Räds heller ej att träda in i lastens rum,Ty äfven där är Herrans ängel nära migOch aktar kvinnan, att hon ej oskärad blir."Nu bjöd prokonsuln rycka hennes kläder afOch ställa henne blottad fram för mängdens blick.Då föll från hennes hjässa till sandalernaEn flod af ljusa lockar ned och höljde riktDen ädlas lemmar i en fotsid dräkt af guld.Nu bjöd han henne föras till ett glädjehusTill nesligt offer för den sämstes vilda lust;Men se, oändlig klarhet fyllde syndens hem,Och strålande af himmelsk glans stod jungfrun där,I snöhvit dräkt af lätta änglahänder klädd.Bestörta flydde lustans andar, synden vek,Ett kyskhets tempel var det rum, där lasten bott.—
Men till sin son gick Lucius Verus, nämnde omHvar Agnes var och manade den sjuke gladtAtt skynda och i hennes famn sitt kval förströ.Och upp stod ynglingen och gick, af vänner följd,Till otuktshemmet, att sin låga släcka där.Han fann det fullt af klarhet, såg en himmelsk glansOmsluta jungfrun, där hon stod i snöhvit skrud,Af skönhet strålande, förklarad, helgonhög.Dock sökte han att egga sina vänners flockAtt nalkas skenet och att störa jungfruns frid."De nalkades, de stannade. En snabb minut,Och gripna af demonisk fasa, flydde de.
Men Lucius Titus, eggad af begärets makt,Af jungfruns skönhet, tadlar deras feghet spotskt,Går fram och ärnar våga helgerånet själfOch faller såsom död vid flickans fötter ned.
Då kom hans fader, skrämd af dystra budskap, ditOch såg och böjde knä vid skenets rand och bad:"Förbarma dig, du heliga, förbarma dig,Och återgif af nåd åt mig min enda son!"Och Agnes, lätt försonad, bad till Gud om nådFör ynglingen, och han stod upp och lofsjöng Gud.Bevekt häraf, beslöt den rörde fadren dåAtt häfva domens kraft och gifva flickan lös;Då stormade, af hednapräster eggadt, ditI vilda skaror folket, och man hörde rop:"Bort, bort med denna, bort med gudahäderskan,Som kränkt det heliga och fräck med trolldomskonstFörbländat våra söner, bort, att gudarneI vrede ej förgöra oss och våra barn!"Förgäfves sökte Verus att mot folkets våldDen dyre sonens räddarinna ge beskydd.Med kejsarns vrede hotad, vek han sorgsen bort,Och i hans ställe lofvade RutiliusMed flickans marterdöd försona gudarne.
Så börjades den helga Agnes' lidande.En ugn blef eldad; djupt ur härdens vida svalgBröt flamman hväsande med röda tungor ut.Dit i den vilda brandens afgrundslågor bjödTyrannen sina bödlar kasta flickan in.Hon kastades i lågan; lågan slocknade,I ugnens glöd befann den ädla flickan sigSå väl som i en skuggrik löfsals svala hägn.
En vagga, smidd af järn, blef glödgad hvit i eld,Och på dess bädd, af smältande metall beredd,Befallte då tyrannen flickan lägga sig.Hon lydde, prisade sin Gud och talte glad:"Så får jag åter blifva, hvad jag fordom var,Ett barn, och barn ju hörer himmelriket till."Så sade hon och sträckte sig på bädden utOch föll, af änglar svalkad, i en stilla sömn.
Då bjöd tyrannen, att hon skulle väckas oppOch djupt begrafvas i en glöd af röda kol;Men ej på kol, på rosor sågs hon hvila nu.
Ur stånd att genom eld betvinga jungfruns makt,Befallte härskarn, att från klippans höga spetsI hvirfveln af en ström hon skulle störtas ned.Hon störtades; men fridsamt förde vågornaDen ädla flickan hän till grönklädd strand igen.Då lät tyrannen hetsa tigrar, panterdjurOch hungertärda lejon mot den heliga;Men se, som spaka hundar smögo kufvadeDe vilda djuren sig till hennes fötter då.Då talte Afer, en af landets domare:"Med svärd förgör den stolta; endast svärdets kraftKan kufva kristne, hvad ej eld, ej bölja kan!"Och så blef stadgadt, att hon skulle dö för svärd.
Men Agnes, anande att stunden kommen var,Såg opp, såg himlens portar öppnas, såg i ljusSin älskling sittande på Fadrens högra hand.Med palmer och med segerkronor vinkad uppAf himlens skaror, full af längtan, brudligt säll,Hon böjde knä och blottade sin hvita hals,Och lätt, liksom en blommas, hennes hufvud föll.
Så blef i blod fullkomnad nu försonarns brud;Blod helgar, endast blod beseglar kärleken.
Fast blind af ålderdom, for Beda fortAtt lifvets evangelium förkunna.Från stad till stad, från by till by han gick,Den fromme gubben, vid ledsagarns hand,Predikande med ynglingsvärma ordet.Så af sin gosse leddes han en gångNed till en dal, med stenar öfversådd.Och yr, långt mer än elak, talte gossen:"Hör, fromme fader, många människorSig samlat här och vänta på predikan."
Den blinde gubben stiger genast opp,Tar text, förklarar den, tillämpar den,Förmanar, varnar, tröstar och bestraffarSå varmt, att på hans silfvergråa skäggI flöden milda tårar föllo neder.När sen till ett beslut, som öfligt var,Sitt "Fader vår" han bad och talte ut:"Ditt riket är och makten, härligheten,Från evighet till evighet",—då ljödI dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."
Förskräckt och slagen böjer gossen knäOch biktar för den helige sin skuld.
Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit:Om mänskor tiga, skola stenar tala?Lek icke mer, o son, med Herrans ord!Skarpt är det, lefvande, det biter djupt,Mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle änEn mänskas hjärta, trotsande, förstenas,Skall det i stenar väcka mänskohjärtan."
Den sig förnedrar, han skall upphöjd bli,Och den sig själf upphöjer, skall förnedras.
Den fromme biskopen HilariusDrog hän till Rom till ett konsilium,Okallad, blott att kätteri bekämpa.Församlade han fann där alla fäder.Roms biskop, Leo, satt på tronen hög,På stolar rundtomkring de andra suto:För främlingen fanns intet säte öfrigt,Och ingen ville afstå honom sitt.Då talte mildt den gamle: "ÖfveralltÄr jorden Herrans", och han satte sigUppå den låga, bara marken neder.Dock hastigt höjdes jorden under honom,Och högre satt den gudakoradeÄn biskop Leo själf och alla andra.
Den sig förnedrar, han skall upphöjd bli,Och den sig själf upphöjer, skall förnedras.
Kejsar Henriks maka inför världen,Syster inför himlen, Kunigunda,Brukte, när hon efter läsen textFör att offra trädde till altaret,Vördnadsfullt sin handske draga af.En gång, när hon nalkades altaret,Fanns af tärnor ingen nära tillFör att motta handsken. Dock furstinnanKastade den sorglöst från sig blott.Plötsligt bröt en stråle då af solenGenom murens rämna in och höllSväfvande den ädla kvinnans handske,Tills sitt fromma offer hon fullbordat.
Villigt tjäna elementernaEj blott Herren, men hans helgon äfven.
Sin tjänares uppriktighet att pröfva,Kom Herren en gång i en torftig skepnadFör Sankt Jodocos' dörr och bad om bröd.
"Gif honom, gode munskänk!" sad' Jodocos.Men denne sade: "Blott ett bröd är öfrigtFör dig, för mig och för vår trogna hund."
"Gif!" sade priorn, "Gud skall oss ej glömma."Då tog hans munskänk knifven, mätte utMed noggrann flit och skar sitt ena bröd1 fyra lika delar. En han räckteÅt tiggaren och talte mulen så:"För dig, för mig, för priorn och för hunden."Jodocos log, och tiggarn gick sin väg.
En stund, och till sitt skick än mera torftigKom Herren åter och begärde bröd."Gif", sad' Jodocos, "gif min del åt honom,Råd finner Herren nog." Och tjänarn gaf.
En stund, och Herren kom för tredje gången,Än mer förhungrad, och begärde bröd."Gif", sad' Jodocos, gif din del åt honom,Råd finner Herren nog." Och tjänarn gaf.
En stund, och blind, lam, naken syntes HerrenFör fjärde gången än och tiggde bröd."Gif", sad' Jodocos, honom hundens del;Råd finner Herren, han, som korpar mättar."Och tjänarn gaf, och tiggarn gick sin väg.Och se, en röst blef spord: "Stor är din tro,Du ädle son utaf din mästare,Och som du tror, så skall dig vederfaras."
Till fönstret trädde tjänaren, och se,Då hamnade i nejden fyra skepp,Med frukter lastade och bröd och olja.Glad skyndade till stranden tjänarn då,Fann inga människor på skeppen, sågEn snöhvit flagga blott för vinden fladdraOch dessa ord på den i guldskrift: "Jag,Som korpar mättar, sänder fyra skeppÅt priorn, som i dag mig fyrfaldt mättat,Ett honom, ett hans munskänk, ett hans hund,Det fjärde ärnar sändarn sina arma."
Första brefvet.
D. 2O juni —36.
Medan min gamle tjänare vattnar blomsterparterren och kammar masken af fruktträden, begagnar jag den vackra aftonstunden för att efter min herres önskan och min årliga vana skrifva några rader med hälsningar från oss och trädgården. Jag säger än en gång, hvad jag förut sagt, att jag icke förstår, hvarföre min herre ofta skrifver mig till med önskan att få svar, då allt, hvad jag har att berätta, rör en liten fläck, som jag med svett och kärlek upptagit, och tre, fyra afskilda personer, hvilkas lif förflyter inom den utan stora förändringar och skiften, som kunde vara nöjsamma att höra. Dock har jag fattat förtroende för er, min herre, alltsedan er korta vistelse hos mig, då jag ofta såg i edra ögon, att mina blommor voro er kära, och jag är viss, att något band knyter oss vid hvarandra. Jag vill då åter börja utan bryderi och får blott be er ursäkta, om min fägnad, öfver hvarje ringa sak inom min värld narrar mig, att blifva för vidlyftig och trötta.
Gud ske lof, på tjugu år eller ända sen året förrän jag blef min egen har jag ej sett en vackrare vår än denna. April var väl stormig och regnig, och maj hade med köld, så att jag till och med nödgades täcka drifbänkarne midt om dagen; men så ändrades åter vädret mot slutet af månaden, och det är förunderligt att se, huru allt nu trifves och hinner framåt.
Nu vore det tid att besöka oss för er, som älskar våren och det, som är i sin växt. Nu stå mina parker här och alla holmar och stränder kring sjön gröna. Tulpanerna hafva länge blomstrat, likaså narcisserna. Äppel- och päronträden hvitna af blommor, och kring allt detta binda sig såsom blåa bälten syrenhäckarne.—Hvarför skulle jag ej hylla syrenerna? De taga för mycket rum, säger ni, och gifva ingen frukt! Det märkes, att sommaren var längre hunnen, då ni var här. Kom nu, så skall ni säga annat. För min del älskar jag dem från barndomen. Deras friskhet fägnar mig, och deras fägring blomningstiden är en frukt för min själ. Men låt oss lämna våra olika tankar i sitt värde, Jag vill nu hellre nämna några ord om de anordningar jag gjort, sedan ni var här, till en del efter edra egna råd och lutkast. Jag är väl icke mycket böjd för förändringar, men dels har jag velat göra er ett nöje, dels hafva omständigheter, dem jag längre fram skall antyda, tvungit mig att gå ifrån mina vanor.
Vet ni, att ert utkast till det lilla templet på körsbärsholmen tar sig förträffligt ut i utförandet, i synnerhet från Rosas fönster, hvarifrån man genom hela längden af poppelallén ser det höja sig som en stor näckblomma ur sjön. Jag blef mer och mer belåten med er, ju längre arbetet framskred. En vacker början är gjord med vidgandet af utrymmet för köksväxterne, så att jag nu kunnat intaga för fruktplanteringarna hela trakten från den gamla körsbärsskogen till sjön. Ymparne lofva godt, om jag blott förmår hålla masken borta. Min gamle Anders har de sista dagarne fått ha bestyret härmed. Ännu visar blott här och där ett härjadt blad eller en hoprullad löfknippe, men jag minns med fasa de år, då midt under blomningens och fullhetens tid förödelsen kom och härjade grönskan och glansen, öfverdrog med hvit svepning de afklädda kvistarna och lät träden försofva sina skönaste dagar och såsom stela vinterspöken bortskrämma all glädje af sommarn. Jag dröjer ogärna med minnet härvid, ty af allt i naturen är mig intet så förfärligt som åsynen af lefvande, oskyldiga väsendens långsamma aftyning och förtidiga död för den frätande tanden af en mask, som de själfve medvetslöst skydda och nära. Ack hvad vore väl lifvet utan kärlek till sitt stoft, hvad är väl plantan, om den icke fått och gladt bär sina förgängliga blommor, och blad?
Den täcka löfsaln af alar, som ni inredde vid stranden, dit jag nu sträckt fruktplanteringen,—jag glömde att säga er det—har jag ej haft hjärta att rubba. Den står ännu midtibland äppel- och päronträn som ett kärt minne af er. Rosa syr ibland där inne och berömmer anblicken af den höga kullen och kyrkan på andra sidan om sjön. För min del tycker jag mindre om detta ställe, för det svåra stengrundet där utanför, och det beständiga skrålet af måsar, som alltid äro vana att vistas där. Det är förunderligt, huru lätt jag störs af minsta oljud. Kanske kommer denna min otålighet däraf, att jag lefver hela min tid bland dessa fromma och tysta väsenden, hvilkas högsta skrål är en sakta hviskning, då vinden rör deras sviktande grenar och blad.
Vet ni, min herre, ibland ledsamheter, för hvilka icke en gång vi här äro frikallade, hände oss för några dagar sedan en af särdeles märkvärdighet. Det hade varit klart hela morgonen, och vädret var vackert, utom det att luften var ovanligt kvalmig. Längre in på förmiddagen började moln samla sig och åska höras. Snart mörknade himlahvalfvet helt och hållet, flere störtskurar följde hvarandra, och ljungeldarne blefvo tätare, verkeligen sällsynt täta. Vi suto just och åto vår frukost, jag och Rosa, då den gamle tjänaren kom in. Jag förgäter aldrig hans förstörda utseende. Han hade, såsom jag sedan hörde, länge envisats med att täcka melonbänkarne och, då regnet blef våldsammare, sökt skygd under en af de större rönnarna vid udden. Hvad skydd skulle dock den kunna ge mot ett sådant oväder? Hans gamla halmhatt hängde som en våtduk i hans hand, då han kom in, sommarrocken slöt sig som ett kålblad till hans lemmar, håret låg spridt och drypande kring anletet, och hans hälsning bestod i ett pustande utan ord. De första ögonblicken kunde jag ej låta bli att le, men detta förtörnade honom så, att han fick sin tunga lös.
"Ja, ja", sade han, "det är lätt att skratta, men nu är det slut!"
"Nå, min vän", sade jag och höll mig allvarsam, "tag blott torra kläder på dig, så kommer du väl i skick igen."
"Hvem bryr sig om mig?" inföll han med stigande förtrytelse; "jag säger, att det är slut med mamsell Rosa, Gud hjälpe mig, gamle man! Ja, där sitter hon nu ung och röd, men nästa år är det väl annorlunda."
"Hvad är detta för en spådom, Anders", sade jag och steg opp, "hvad fattas dig?"
Och nu kom han ändteligen fram med saken. Åskan hade slagit ned på Rosas alm, det sköna trädet, som ni minns stod just vid hörnet af byggningen till vänster, då man kom in från landsidan, hade splittrat sönder grenarne och bräckt stammen vid roten. Ni kan föreställa er min ledsnad. Det hade verkeligen någonting ovanligt med sig, detta träd. Så ungt ännu, och ändå så yppigt! Stammen så rak och hög, och kronan sen—kommer ni ihåg, att vi just anmärkte, hur regelbundet den fyllde sig? Anders har jag sökt trösta, så godt jag kunnat. Han tycks sannerligen vara mera bekymrad öfver Rosa än öfver trädet, Rosa själf skämtar ofta med honom öfver hans lustiga förskräckelse; men den gamle mannen skakar ännu alltid betänksamt på hufvudet, så ofta det blir fråga härom. Det är skada, att han utsatt en så lång tid för sin spådom, ty nu kommer han väl att ända in på nästa sommar förbli vid sin villfarelse.
Men ännu en ledsamhet. Jag ser snart ingen annan utväg än att flytta planket, som skiljer min lilla halfö från den öfriga världen, längre in mot ösidan af näset, emedan den stora vägen, som nu löper tätt förbi det på landsidan, stör mig med sitt damm och sin ständiga oro. Jag vet icke, men jag tycker, att de resandes antal ökas år från år. Hvar morgon är jag tvungen att damma och ansa växterne i trakten af staketet och får lof att uppehålla mig på detta ställe längre än på något annat i trädgården. Ofta händer det då, att en obekant hejdar hästarna, då han blir mig varse, och begär att få stiga in och bese mina anläggningar; och ehuru jag gärna unnar hvar och en det ringa nöje, han kan hafva af dem, äro mig dock dessa besök ej sällan olägliga. Detta är likväl icke, hvad som mest besvärar mig. Långt mera störande är mig anblicken af några bland mina grannar, hvilka dageligen, just på morgonstunderna, göra sina promenader här förbi. Jag vore frestad att tro, att samma mask, som de senare åren skonat fruktträden, nu flyttat sig öfver på människorna. Min herre, här lefver en sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser, som räkna det för sin seger att förkasta jordlifvets fröjder och som betalat, hvad de anse för sin högre skatt, med kindernas daggfärg och ögats eld. Hvilket ombyte att från mina friska, glada blommor se ut på dem! Jag kommer ständigt från sådana möten med en nedslagenhet, en tryckande känsla, som följer mig hela dagen, och ofrivilligt hvilar jag med min tanke på det bekymmer, jag skulle känna, om jag vore en dessa människoblommors högre broder och hade dem under min vård, såsom jag här har stoftblommorna i min trädgård.
Och nu slutar jag mitt långa bref med de varmaste hälsningar från Rosa. Hon ber fråga, huru blomsterlökarna, som hon senast sände till er dotter, vilja trifvas och gå. Till hösten lofvar hon ett parti andra. Kanske gör hon dem då sällskap själf, om ni tillåter. Hon behöfver se sig litet omkring i världen; hon är redan sexton år. O, min herre, hon var ett barn blott, då ni var här; nu är hon fullvuxen, och hvarför skulle jag frukta att med glädje säga, huru skön hon är? Hvad har jag dock själf kunnat uträtta till hennes bildning, jag här i mitt dammiga förkläde, med händerna mörka af stoft och hufvudet fullt af bekymmer för mina örter och trän? Hennes mor har länge hvilat i grafven, och jag har blott kunnat se hennes tillväxt och glädjas. Själf har hon vuxit upp utan ledning af en mänsklig hand, med den blåa himmelen till far och hemmets lugna blomstervärld till moder. Jag vet ej, hvarföre jag med sådan kärlek dröjer vid tanken på henne nu. Kanske öker saknaden min svaghet för henne, ty för närvarande är hon sedan några dagar borta hemifrån. Hon kommer nu att vistas oafbrutet hos en släktinge, till dess hon blifvit förberedd till sin första nattvardsgång. Efter tre veckor väntar jag henne tillbaka.—
Jag kan ej utan blygsel läsa igenom mitt långa bref, som så litet innehåller. Förlåt er gamla vän, min herre, han ger så godt han har och ursäktar sig därmed, att han uppfyller er egen begäran. Förblifver etc.
Andra brefvet.
D. 16 aug. —36.
Jag har sett dem, sett dem med ängslan, kanske med en dyster aning. Jag har sett dem, dessa mörka skepnader med färglös hy och halfsläckta ögon. O, min herre, tysta åskmoln hafva länge vandrat förbi randen af min fristad; nu har en åskstråle brutit fram ur dem, och min lefnads bästa lycka är träffad och bruten. Kanske för alltid?—Jag—hoppas ännu.
Det var en morgon. Rosa var hemkommen dagen förut. Morgonen är min glädje. Jag var oppe med solen, arbetet gick med fart, och mitt sinne bar såsom blomstren sin morgondagg ännu. Har ni märkt, hur man är till mods, herre, då ens hjärta liksom biet tar blott honing ur allt?
Jag hade agat några ympar och kom till alhäcken vid stranden; då sattRosa där.
"Rosa, se Rosa!" sade jag. Hon steg upp och hälsade god morgon. Jag ville fägna henne med en sysselsättning. "Kom, Rosa", sade jag, "vi skola vattna blomsterparterren; det ser ut att bli en varm dag." Jag ville gå i detsamma, men jag märkte, att Rosa dröjde. Då jag vände mig om, mötte mitt öga hennes. En outsäglig ömhet låg i hennes blick, mulen, skrämmande, plågsam, ty den mildrades ej af glädje nu. Men våra ögon dröjde länge i hvarandra, och jag såg, ryste och teg. Då börjadehenneskämpa mot gråt, och tårarne segrade och bröto sina dammar, och hon föll mig om halsen, och jag hörde henne sucka: "O, min far, min far, att ni ändå skall vara så förlorad!"
En ljungeld af aning genomfor mig, men jag kufvade mig själf och försökte att vara lugn. "Du är sjuk, mitt goda barn", sade jag, "kom, jag vill ledsaga dig in att hvila!"
Men Rosa tog ett steg tillbaka. "Sjuk?" sade hon, med en ton emellan stolthet och sorg, "jag har varit sjuk, men blifvit frisk åter. Jag har som ni begrafvit mitt bättre lif i ett stoft, som skimrar i dag och försvinner i morgon; nu har jag lärt att lefva ett lif, som inga skiften känner. Min far, har ni någonsin tänkt på Gud?"
Jag såg, hvad jag förlorat, min själ förmörkades, och jag blef vred. "Göm dig för dagen, maskstungna blomma", sade jag, "du andas smitta öfver mina oskyldiga barn och skrämmer morgonens änglar från parken." Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men då hon skred förbi, såg jag henne gripa mig med en blick, såsom om hon velat rycka mig in i sitt hjärta. Hon gick sakta den långa gången utföre och försvann bakom poppelhäckarne. Då böjde jag knä, begärde mitt barn tillbaka af Gud och grät. Min herre, friden kom åter och saktmodet, och jag följde Rosas spår. Då jag hunnit dörren till hennes kammare, hörde jag hennes röst. Det var rösten af en bedjande, men den var låg, och en fläkt susade i almens krona vid trappan. En stund förgick, vinden höll andan, och jag hörde ord: "Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag är blott en svag kvinna. Tag honom upp i ditt ljus, om du ock skall kasta mig i min natt tillbaka."
Mitt hjärta ville smälta af kärlek och sorg. Jag öppnade dörren tyst, helt tyst, och steg in. Rosa hade märkt det, och hon kom mot mig, leende som en ängel. "Jag har bedt för dig, min far", voro hennes ord, "och jag har blifvit bönhörd, ty du kommer in till mig och är mild." Jag slöt henne i min famn och kysste hennes panna. Men jag ville icke störa oss med ord, utan teg och gick åter ut till mitt arbete att söka tröst.
Middagstimmen träffades vi som vanligt. Vid bordet förekom ej ett ord om morgonuppträdet. Jag ville undvika och glömma. Rosa talte mycket om sin släktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken ömhet hon blifvit bemött, huru mycket hon fått lära af henne och de ädla människor, som hon hos henne sett och lärt känna, huru viktigt det vore äfven för mig— här tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre, att jag så litet sett utåt från min blomstergård och så litet lärt känna människorna och världen! Ni förstår allt. Jag skickade min blomma bort för att uppammas i ljus, och man har planterat henne i eld. Ingen våldsamhet likväl; jag kufvade mig, och Rosas ord fingo ingen tydning. Hela den öfriga tiden var hon stillare och log stundom ett leende, som påminte mig om förr. Men midtibland de ljusa skiftningarna i hennes anlete såg jag nu för första gången ett drag, som blott sällan bortblandades och aldrig försvann, ett drag af lidande och förvissning, likt den första skugga, som mulnar på den hvita liljans blad och ej en gång i skimret af solstrålar upphör att förråda, att blomningen når sitt slut.
På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men mot kvällen lät jag kalla henne ned i trädgården. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade i alléerna, till det mesta tigande. Väl var det min afsikt att tala, men aftonen var för skön och mitt hjärta för fullt. Slutligt kommo vi ned till stranden. För ett år sedan hade jag en dylik kväll stått med Rosa på samma ställe. Allt var lika som då; blott hon——men jag såg äfven nu på hennes anlet en blink af glädje, då hon kom ut från den skymda gången, och den stora, klara sjön med dess stränder och holmar och den sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för hennes anblick. "Det var här", sade jag åt Rosa, "du en gång gjorde mig en fråga, som ännu gör mig glad, fast mycket förändrat sig."
"Hvad frågte jag då?" sade hon och såg mig an med förundran.
"Litet, ganska litet; det var knappt en fråga, det var en suck, en kort bön. Men du hvilade här efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren i trädgården. Själf satt jag nära intill och såg än på nejden och än på dig, ty ni liknade hvarandra då mera än nu, och likheten gjorde mig lycklig. När då hvarje fläkt lagt sig, och sjön speglade jorden och skyn, och skyn som en spegel återstrålade jordens alla blomsterfärger, och solen i famnen af sitt ljus omslöt allt detta, då log du och frågte mig, hvilkendera var vackrare, jorden eller himmelen. Det var din himmelska och oskyldiga fråga, mitt barn, och jag minns den än."—Jag var rörd och trodde mig hafva träffat Rosas hjärta; men hon tog min hand och sade lugnt: "De voro mina ord i sömnen, min far, glöm dem, sedan jag vaknat."
Ännu en gång bröt jag tystnaden och fortfor: "Icke ord 1 sömnen; Rosa; en lofsång var det, sådan som änglar sjunga, ty änglars gudstjänst är en glädje öfver någonting skönt och sant. Då kunde din känsla fatta skönheten ännu, och sanningen låg klar för dina ögon, ty den strålade emot dig från skaparens hela värld, och jorden var dig då ljuf såsom himmelen. Hvad äger du nu i stället för hvad du förlorat och förskjutit?"—
Men mitt barn svarade mig med den bittra frågan: "För skönheten af en fallen jord och för sanningen af ett förgängligt grus?"—
"För friden i din själ", fortfor jag utan häftighet, "för oskulden i ditt bjärta och för kärleken till en mild natur?"
"Sorgen", sade hon, "öfver hvad jag då var, och hoppet att dock icke blifva förtappad."
"Säg", fortfor jag och uppflammade, "skenbilden af en afgud; som din egen tanke fostrat, som förtrampat blomningen af din ungdom och spöklik visar på din framtid såsom på en graf, en afgud, som pekar på den Eviges ljusa värld, hans grönskande jord, hans milda himmel, på allt hvad som är heligt och dyrt, dina egna blomsterlemmar, ditt hjärtas frid och din faders gråa hjässa, och, säger hotande och kulen: Se, allt detta är intet, förneka, förkasta, förakta det, om du vill tillhöra mig, mig, för hvilken det, som glöder, älskar, andas, lefver, är en fasa och hvars rike är den eviga tomheten, där intet väsende lifvar sitt stoft, ingen kraft jublar i seger, ingen svaghet gråter i kärlekens nåd."
Jag talte med eld, ty sanningen tände sig till låga i min själ, och mitt barn gick vilse i natten och skulle lysas tillbaka. O, min bäste, hvad skulle jag företaga? Rosa grät och bad förlåtelsens Herre icke höra mina ord.—
Aldrig har det kostat mig mer att segra öfver mig själf, än det kostade mig då. Kärleken bistod mig, och jag behöll segern. Jag kufvade min vrede—nej, icke min vrede—min förtviflan och sanningens klarhet kom fridsamt tillbaka i min själ.
Vid foten af det träd, i hvars skugga vi stodo, växte i sin oskuld en skön, späd, hvit lilja, nyss utflyttad ur sitt drifhus för att ammas af den friska sommarvärmen och i frihet genomblomstra sitt lif. Blott en dag hade den sköna blomman skådat fram ur sin knopp, och öfver sitt anlete bar hon ännu detta skimmer, som tyckes tveka, om det skall höra till jorden eller himmelen, och som gör det omöjligt för ögat att bestämma, hvar bladet upphör och hvar färgen, daggen, luften, ljuset tager vid. Jag offrade henne för mitt barn, ryckte henne opp ur mullen och skuggan, bortblåste stoftet från hennes rot och fäste henne på en kvist af trädet, med den veka kronan vänd mot solens ohejdade strålar. Jag tog Rosas arm, vi gjorde tysta en vandring kring parken och kommo till vårt förra ställe tillbaka.
Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna glansen från hennes hy, och bladen lågo vissnade i solens ljus. "Se", sade jag åt Rosa, "nyss växte denna blomma lågt och sträckte sin rot ned i jorden. Och skuggan höljde hennes lif, och stoftet rörde hennes stoft; men bar hon ej mera af himmelen i sitt väsende då, än hon nu bär, och var hon icke min glädje då, i stället för att hon nu är min sorg? Om hon nu med egen makt lösryckt sig från den plats, min kärlek anvist henne, och för att snart renas till idel skärhet skilt sig från gruset och lyftat sig opp i solens eld, skulle jag därföre älska henne? Skulle jag icke säga: Dö, fåvitska blomma, ty du kan icke lefva så!"
"Att dö", sade Rosa leende, "är det ett ondt att dö?"
"Att dö", sade jag, "är att födas till lif, att dö är ock att födas till förstöring. O, min Rosa, att dö såsom denna lilja i går dog knopplifvets död för att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det är att dö för att lefva i rikare fägring och glädjas i en ljusare värld. En sådan död dog liljan, då hon bröt sitt fängelse, och hon dog den icke därföre, att hon vissnat i sin knopp, utan därföre, att hon i sitt dunkla hem frisk och trogen vårdat sina blad, tills naturen fann dem mogna att möta dagen. Så dör den, som dör för att lefva. Han brådstörtar icke ur sin knopp, utan han fyller den med skönhet och lif, och sedan bortkastar han icke sina blad, utan han utbreder dem i glädje och ljus."
Så talte jag. En stund förflöt i tystnad. Allt var lugnt, högtidligt, väntande. Jag hoppades.—Det är rysligt, min herre, och jag fasar för att nämna det. Mitt barn besvor mitt fadershjärta att icke förföra hennes svaga, värnlösa själ.
Dagar, veckor hafva förflutit, sedan detta uppträde. Rosa vissnar. Mer och mer klar blir mig nu den lära, hvars gift hon insupit, denna varma hjärtans mördande förvillelse att försmå saktmodets frid och att förbränna sig själfva för att icke kunna klappa i svaghet mer. Är det då icke i svaghet och stoft all härlighet förklarar sig och lefver, såsom solen lefver med tusen färger i plantornas förgängliga ätt? Hvarför då förstöra en boning, där härligheten kan lefva i glans och frid? Det är odödlighetens lif de söka, och de kalla sitt jordiska lif en död. O, min herre, när har ni väntat blomning af en växt, som vissnat i sitt frö? Ni tror på en odödlighet! Är det därföre, att jorden är så mörk och lifvet här ett intet? Nej, nej, därför väntar jag en himmelsk värld, ett högre lif, att denna jord är så skön, detta lif, oaktadt sina sorger, så heligt och så ljuft.
Jag slutar nu: Hvad skall jag hoppas för mitt barn? Har ni ett råd att ge, så dröj ej. Hösten kommer, och frukterna mogna, har jag sett i förbigående. Skicka mig en bok, hvari man tänkt med frid på något grand af det underbara lifvet. Farväl!
Tredje brefvet
D. 20 juni —37.
Min herre, jag skickar er här en dagbok, förd under Rosas sjukdom. Ett och annat fragment ur mina anteckningar torde låta en ana de förhållanden, som ägt rum och dem jag icke nu kan åter upprepa.
——Den 1 januari —37. Falska, blinda lära, att förkasta oskuldens jordiska glädje! Hvad är då denna glädje annat än njutningen af det himmelska, som genomströmmar allt? Gift! När dricker biet gift!—
Gif mitt öga ljus, att jag må kunna betrakta mänskligheten såsom jag betraktar ett anlete, och visa mig ett enda drag, som icke kufvas af oskuldens välde och ökar dess lefvande behag. O, talande bilder af det stora med edra färger och skuggor, o, mina föraktade blommor, af er har jag dock lärt, att lifvet skapar sin skönhet af mörker och ljus.—
Fullkomlighet. Fåfängt säger man: Det fullkomliga skall blifva. Fullkomlighet finnes i hvarje punkt af tiden, och till denna fullkomlighet hör själfva det ofullkomliga öga, som icke ser den.
Den 7 februari. Midnatt. Rosa vakar. På den hvita drifvan ser jag skenet af ljus från hennes fönster. Själf har jag tändt min lampa i brist af sömn. O, strålar på drifvan, vittnen om en ljus källa, ur hvilken I utgått, i er har jag under natten älskat att se bilder af mänskligheten, denna heliga strålflod från Gud. Rosa, mitt förvillade barn, klandra ej strålen, därföre att den gått så långt bort från ljuset; ju klarare den är, desto längre hinner den och ju längre den hinner, ett desto klarare ursprung röjer den. Låt oss stråla här af kärlek och tro, så skall natten omkring blifva dag, låt oss icke bäfvande kasta oss in i vår källa tillbaka, det är att neka henne att äga strålar, det är att neka henne att vara ljus.
Den 17 mars. Första vårdag. Solen återtar sitt välde. Luften är genomandad af lif, den har vaknat ur sin dunkla vintersömn, och snart skall jorden vakna. Rosa har lämnat sitt rum för första gången sedan länge. Hon har sutit en stund på trappan, hört sparfven kvittra och sett de tindrande dropparna falla från taket. Jag såg hennes blick stråla, jag hörde henne andas med djupa, törstande drag, och jag tror, att hon en minut sökte Gud äfven i hans morgonglada värld. O, själfva fröjden, som lyfter andras sinne mot skyn, är för tung för hennes, den minsta dryck ur naturens hälsobägare upplöser hennes väsende. Mattad, nästan vanmäktig, har hon blifvit återförd på sitt rum. Huru skall allt detta slutas?
Den 17 april. Blommor redan! Ett glas med sippor står på Rosas bord. Förunderligt, ju mer hon vissnar själf, desto mer tycks hon åter börja älska friskheten och lifvet. Är det afskedsstunden, som nalkas och gör det försmådda dyrbart igen?
Den 25 april. Fjärden är öppen, isen borta. I solgången syntes en tropp svanor glänsa på den klara sjön. De hafva redan lyftat sina vingar och flyttat. Det skönaste blir icke vår hvardagsgäst, det skönaste är en resande, som blott besöker.
Den 1 maj… Hon vill hän, hon vill skiljas. Hvad söker hon? Hvart skall hon fly? Under jorden bortom, som, öfver världars världar, hvad skall hon finna annat, än hvad hon förskjutit här: en skapelse och en Gud? Ägde jag konstens gåfva, skulle jag sitta vid en sjukbädd och måla för den döende ljufva minnen. Jag skulle visa honom jorden i sitt helgonskimmer, jag skulle låta årets växlande tider kretsa i skönhet förbi hans öga, jag skulle återkalla i hans inbillning hans barndoms, hans ungdoms, hans mannaålders fröjder, alla de blickar af kärlek, han mött, alla de segrar, han sett det goda vinna, och så skapa kring honom en sommarvärld af ord. I den skulle han slumra in, såsom man somnar en molnfri sommarkväll, glad: af den dag, som varit, och väntande en morgon med sol och glädje.
Den 28 maj. Att komma hit, att tränga sig till hennes bädd för att trösta! Bort, bort, mörka spöken, jag känner er tröst!—Det ädlaste, sannaste, heligaste är i förledarens hand medlet. Icke genom det onda, genom det bästa snärjes hjärtat. Jag vill teckna en af vägarne; de äro tusende: I hyddan rör sig bland föräldrar och syskon den oskyldiga flickan och minnes under glada mödor endast dem. Så försvinner dagen, och kvällen kommer, och öfver den stilla nejden uppgå stjärnor i glans. En ny värld, full af andakt och frid, mognar där ute. Då nalkas förledaren. Kom, oskyldiga, säger han, att du icke må begrafvas i dina små omsorgers stoft, utan lära dig lefva ett högre lif. Och hon följer, och då hon träder ut ur hyddan, höjer sig månen öfver bergen och gör hennes bygd dubbelt skön. Hennes sinnen stämmas, hennes hjärta vidgar sig af fröjd. Se, säger hennes ledsagare, är icke detta värdt en blick? Och hon ser, att han talar sant. Då gör han sin röst djupare och bestraffar hennes forna köld, att hon försofvit sin andakt, att hon icke ofta sökt en stund, herrlig såsom den, hon skådar nu. Hon skrämmes, ty hennes hjärta är fullt af tjusning, och hon ser, hvad hon försakat. Och det lif, du nu lefver, hviskar förledaren, och de känslor, af hvilka du genomströmmas, hvem delar dem? Höj ditt öga och se, om bland tusende varelser, son omgifva oss, någon enda lyfter sig upp ur sitt hvardagslif för att Iefva såsom vi. Ser du någon enda vid vår sida? Och hon blickar omkring sig och ser ingen. Då mörknar för henne jorden, och mänskligheten blir för henne en böljande ocean utan själ, och hon faller till förledarens bröst och säger: Vi stå på en klippa i hafvet, öfvergif mig icke, jag är ensam, om jag icke äger dig!—Fåvitska! Hvarför sade du icke: Ja, den värld, du öppnat för mig, är helig och skön, men min hydda är äfven en helig värld, mina syskons ögon äro äfven klara, ljufva stjärnor, och i mina föräldrars famn lefver jag rikt såsom här; lär mig att älska, icke att förakta!——
Den 1 juni. Hela dagen blott om sin mor! Med strålande ögon, genomskinlig, nästan förklarad, blott om sin mor! Hon var dock ett barn, ett spädt barn när hon miste en dyra, och dock minns hon allt. "Var hon icke sådan? Gick hon icke fridsam och lugn bland dina blommor, skötte dem och skötte dig och mig? Frågor på frågor! O, hon minnes med kärlek sin mor, och hon glädes åt att hon lefvat, som hon lefde. Hon är räddad! Vågar jag tro, att hon——Jag kallas in till henne——
Tålamod, försakelse, hopp! Vi träffas ju åter!
* * * * *
P.S. Tillståndet här ser ni af medföljande annons, den jag ber er hafva godheten låta införa i någon tidning.
Hon hvilar nu på andra sidan sjön. Den klara fjärden, som förut varit min fägnad, är nu en svart, dyster graf, öfver hvilken mitt öga sällan vågar sända en blick.
Dagarna äro tröga och enformiga. På skymningen får jag vänta nästan från midnatt till midnatt, det är årstidens skuld, och med skymningen kommer icke alltid sömnen.
Sedan ett år tillbaka har jag mer och mer märkt, att jag blir gammal, och med åren aftaga krafterna, min herre, och med krafterna lynnet, det är så naturens gång.
Min gamle tjänare åldras liksom jag. För ett par dagar sedan kom jag i trädgården. Han vattnade parterren, men utan omsorg, vårdslöst, vresigt, så att han till och med stötte blommorna med kannan. Jag förebrådde honom det. "Nåväl", sade han, "för hvem vårda vi dem?" Den gamle mannen började gråta bittert, och jag lämnade honom och gick bort.
Känner ni någon god, värnlös flicka om sjutton år, som ville äga en far? Likheten! I ungdomen likna människorna hvarandra, den ena flickan har alltid något af den andras själ.
Förlåt, min herre, att mitt bref blir kort. Det kostar mig mycket att hålla mina tankar tillsamman.—Ännu en gång: för ert deltagande hjärta medsänder jag min dagbok, hvari jag antecknat ett och annat under senaste tid. Då den återsändes, väntar jag ett välkommet bref. Farväl!