Vind, som mig smeker och lämnar,Säg, hvart din kosa du ämnar,Skyndande, flyktig och snar,Säg mig, hvar hamnar du,—hvar?
Bölja, som gungar min julle,Skulle jag följa dig,—skulleÅrorna lyda ditt drag,Svara, hvar hamnade jag?
Tankar, otaliga tankar,Sägen, hvar kasten I ankar?Barn af en ädlare värld,Ges det ett mål för er färd?
Slumrarinna i den slutna knoppen,Vakna snart och gläd din fosterdal,Mött af fjärilns kyss och smekt af droppen,Som från himlen faller mild och sval.
Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet,Varar blott så länge stunden rår.Skynda, skynda!—Glädjen är som lifvet,Lifvet åter som en flyktig vår.
Älska, njut och låga, sköna blomma,Vecklad ut i fägring mer och mer!Innan hösten må en ängel komma;Som dig bryter och åt himlen ger.
Allt är godt, hvad jag vill göra,Allt är lätt, hvad jag begär,Alla hviska i mitt öra,Huru skön jag är.
En berömmer ögats låga,—Växten en, en annan hyn;—Får jag ej min spegel frågaEller tro min syn?
Tittar jag i spegeln bara,Ser jag själf dock mycket mer,Än min hela friarskaraPå en afton ser.
Ljuft det vore att berömmas,Fast berömmet är en vind,Skulle ej mitt hjärta glömmasFör min vackra kind.
Men för den blott ord man äger,Blott för den är känslan gjord;Ingen till mitthjärta sägerEtt förtroligt ord.
Jag sitter, källa, vid din randOch ser på molnens tåg,Hur, ledda af en osedd hand,De växla i din våg.
Där kom en sky, den log så röd,Som rosenknoppen ler.Farväl! Hur snart farväl den bjöd,För att ej komma mer.
Dock, där en annan mera klarOch strålande igen!Ack, lika flyktig, lika snar,Försvinner äfven den.
Nu åter en!—Den vill ej fly,Den vandrar tungt sin stig;Men, källa, mörk är denna sky,Och den förmörkar dig.
Jag tänker, när jag ser dig så,Uppå min egen själ:Hur mången gyllne sky ocksåHar bjudit den farväl,
Hur mången, tung och dyster, spredSin djupa natt i denOch kom så hastigt, ack, men skredSå långsamt bort igen!
Men hur de kommit, hur de gått,Jag känt dem ganska väl:De varit tomma skyar blottI spegeln af min själ.
Och spegelns ljus och mörker skallLikväl af dem bero!—O källa, när blir leken all,När får din bölja ro?
Jag vet ej, hvad jag hoppas,Och hoppas likafullt;Mitt hjärta känns så ödsligt,Och är ändå så fullt.Hvart syftar denna oro,Som ej ett mål kan nå?Hvad önskar jag, hvad vill jag,Hvad tänker jag uppå?
Vid sömmen hela dagenJag sitter som en träl;Jag tycks arbeta flitigt,Det lider ej likväl.Mot handen sjunker pannan,Och nålen glömmes då.Hvad önskar jag, hvad vill jag,Hvad tänker jag uppå?
Jag mente: våren kommer,Naturens dräkt blir ny;Då skall min håg förändrasOch mitt bekymmer fly.Och våren kom och sommarn,Jag blef mig lik ändå.Hvad önskar jag, hvad vill jag,Hvad tänker jag uppå?
Jag älskar ej som fordomMin sköna nejds behag;Ju mera dagen klarnar,Dess mera mulnar jag.Hur skall min oro skingras,Och när min sorg förgå?Hvad önskar jag, hvad vill jag,Hvad tänker jag uppå?
O, den som finge hvilaI dödens lugna bo!Kanske att blott i grafvenEtt hjärta finner ro.Men dock, hur tungt att redanFrån sol och vänner gå!Hvad önskar jag, hvad vill jag,Hvad tänker jag uppå?
Skönt i loppet strålar bäcken,Än af silfver, än af guld,Och i sommarhettan häckenStår med matta rosor full.
Bäckens svala bölja lockatAlla nejdens flickor dit,Och där häckens löf sig skockat,Ler en gosse, gömd med flit.
Intet öga märker faran,Ingen tunga binds af den,Och åt löjet skattar skaranTusen yra offer än.
"Tänk, om någon skulle höraVåra lekar och vårt glam!""Tänk, om häcken hade öra",Svarar gossen och står fram.
"Han skall fångas, han skall jagas!"Och han jagas, förrn han rymt."Han skall bindas, han skall agas."Och han binds och agas, grymt.
Gissa, hvaraf bojan gjordes!Bojan gjord af blommor var.Gissa, hvari straffet spordes!I en kyss af en och hvar.
Bland sommardagens barn en ros jag sågI första stunden af dess blomningstid.Med purprad kind i knoppens famn hon lågOch drömde blott sin oskuld och sin frid.
"Du sköna blomma, vakna, blicka oppOch lär att lifvets bästa lott förstå!"Så sade, fladdrande kring blad och knopp,Den yra, guldbestänkta fjäriln då.
"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus,Och utan njutning slår ditt hjärta där;Här lefver glädjen, glöder dagens ljus,Och kärleken och kyssen väntar här."
Af talet rördes lilla blommans själ;Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort,Och fjäriln kysste, hviskade farvälOch flög till nya rosenknoppar bort.
Långt bortom fjärdens våg,Långt bortom fjällets toppDu ensam dagen sågOch växte ensam opp.
Jag saknade ej dig,Jag sökte ej din stråt,Jag visste ej en stig,Som skulle ledt ditåt.
Jag kände ej din far,Jag kände ej din mor,Jag såg ej, hvar du var,Jag såg ej, hvart du for.
Liksom den bäck, där rann,För den, som rinner här,Vi voro för hvarann,Så länge du var där;
Två plantor, mellan demEn äng i blomning står,Två fåglar, som fått hemI skilda lunders snår.
O, andra nejders son!Hvi flög du dädan, säg?O, fågel långt ifrån!Hvem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,Säg, hur du lågor bar?—Hur kunde du bli alltFör den, du intet var?
Om jag såg dig, om jag såg dig redanStyra framom uddens björkar där,Såg ett segel först och kände sedanPurpurduken, som din flagga är!
Och du kom med några glada rader,Af din syster skrifna, när du for,Och du kom med "ja" ifrån din faderOch en moderskyss ifrån din mor!
Hvarför skjuta opp vår lycka? ÅrenHinna väl med guld och håfvor än.Kärleken har blommans art, och våren,Endast våren är en tid för den.
Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen,Där, som fågelns sällhet, vår kan gro.Fast i toppen af den brända alenSkulle jag med dig lycksalig bo.
I skogen finns ej mer en gren,Som löf och fägring bär.Förbi är sommarn längesenOch endast vinter här.
Ja, ute ser jag vinter blottOch inne likaså;Och om till världens slut jag gått,Jag såge den ändå.
Blef lunden grön; blef nejden varm,Blef dagen ljus och klar,Låg kölden i min egen barmDock lika ödslig kvar.
O, du mitt ögas fröjd och vår,Jag dig ej återser,O, du mitt hjärtas sol, du gårEj opp ur grafven mer.
Min själ var din, min känsla din,Ditt lif var lif för mig.Jag har blott saknan kvar som min,Det andra for med dig.
Mitt bästa är att tyst vid hällnFå minnas flydda dar,Då brasan brinner ned och kvällnEj flere slöjder har.
De komma, de komma,De vingade skaror, som flytt,Till lunder, som blomma,Till sjöar, som ljummas på nytt.
Där stormarna ilat,Hörs sången melodisk och ljuf,Där drifvan har hvilat,Bor glädjen och skönheten nu.
Blott kärleken fästerEn flykting från skyarnas rand,Och himmelens gästerBesöka blott leende land.
Mitt hjärta skall blomma,Min känsla skall ljummas på nytt;Kanhända de komma,De vingade änglar, som flytt.
På den röda älfvens bottenFiskade en gosse pärlor,Fann en pärla, blå som himlen,Och som himlens stjärna rundad.Men en flicka låg i pärlan,Och hon bad en bön och sade:"Offra upp din pärla, gosse,Bryt mitt fängsel, låt mig fara,Och en tacksam blick i ställetVill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, min goda flicka,Pärlan är för mycket dyrbar;Bär blott stilla du din boja,Mången bar en vida värre."Flickan bräckte sakta skalet;Morgonrodnan lik i fägring,Sköt hon upp vid gossens sida;Gyllne lockar skylde pannan,Rosens hy på kinden glödde.—Stum, i hennes skönhet fången,Stod i trenne timmar gossen.När den tredje timman slagit,Bad han tyst en bön och sade:"Offra upp din skönhet, flicka,Bryt mitt fängsel, låt mig fara,Och en tacksam tår i ställetVill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, du goda gosse,Pärlan är för mycket dyrbar.Bär blott stilla du din boja,Mången bar en vida värre."
Rosen bröt du för din glada syster,Vallmon höll du själf.Rosen, flicka, tyder lif och kärlek,Vallmon köld och död.Anar du ej hjärtats fröjder,—eller,Bleka ängel, säg,Äger du vid femton år ett ödeAtt beteckna ren?
Flickan gick en vintermorgonI den rimbeströdda lunden,Såg en vissnad ros och talte:"Sörj ej, sörj ej, arma blomma,Att din sköna tid förflutit!Du har lefvat, du har njutit,Du har ägt din vår och glädje,Innan vinterns köld dig nådde.Värre öde har mitt hjärta,Har på en gång vår och vinter:Gossens öga är dess vårdag,Och min moders är dess vinter."
Hur många vågor bo på fjärden,Hur många tankar i mitt hjärta?De tyckas fly—och dröja kvar dock,De tyckas dö—och födas åter,Så skilda, och ändå så lika,Så många, och ändå desamma!—Ur samma sjö, af samma vindarDe höjas alla,Ur samma bröst de höjas allaAf samma kärlek.
Öppet är min flickas fönster;Vore jag en okänd fågel,In till henne strax jag flöge.Mig i bur hon skulle sätta,Fylla glaset där med vatten,Fylla lådan där med hampfrö.Men jag ville säga henne:"Flicka, bort med frö och vatten!Vet, din lilla muntra fågelDricker endast ömma tårar,Lefver blott af smek och kyssar."
På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan,Från lundens skymning frågte henne tärnan:"Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes,När första kyssen åt en älskling skänkes?"Och himlens blyga dotter hördes svara:"På jorden blickar ljusets änglaskaraOch ser sin egen sällhet speglad åter;Blott döden vänder ögat bort—och gråter."
Vill du veta, skälmska flicka,Hur om hösten vakor fångas?Jag skall vara fågelfängarn,Du skall låtsa vara vaka.
Märk; hur fågelfängarn talar:"Flyg ej unnan, sköna vaka,Sitt på klasen trygg och stilla,Snaran gör dig ingen skada,
Snaran vill din hals blott smeka."Ha, din skalk, du lät dig fånga;Kyss mig nu, så skall du slippa!
Där jag satt i drömmar vid en källa,Hörde jag en kyss, på mina läpparSakta tala till en annan detta:"Se, hon kommer, se, den blyga flickanKommer redan; inom några stunderSitter jag på hennes rosenläppar,Och hon bär mig troget hela dagen,Nänns ej smaka på ett enda smultron,Att ej blanda mig med smultronsaften,Nänns ej dricka ur den klara källan,Att ej krossa mig mot glasets bräddar,Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek,Att ej fläkta mig från rosenläppen."
Bannande sin dotter, talte modren:"Flicka, jag för kärleken dig varnat,Och jag finner, att jag varnat fåfängt"Dottren sade: "Var ej oblid, moder!Stängde jag mig in, att undfly honom,Flög han med hvart solgrand in i rummet;Gick jag åter ut och rymde unnan,Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt;Slöt jag både ögon till och öron,Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen,Såg en munter sparf från fönsterkarmen,Pickade på rutan lätt och sad':"Gosse, hvarför sörja där, var glad!Med ett frö, som våren röjt på vallen,Med en droppe regn, ur drifvan fallen,Och en ton af kärlek från min brudÄr jag rik och nöjd och säll som Gud!""Arma sparf, men har jag vingar, svara,Att som du från jord till himmel fara?Har som du jag för min kärlek ljud,Och, af allt det värsta,—har jag brud?"
Tröttad lade jag mig ned på bädden,Att i sömnen glömma sorg och saknad;Men en dröm sig smög till hufvudgärden,Hviskande uti mitt öra detta:"Vakna, hon är här, den sköna flickan;Blicka opp, att hennes kyss emotta!"
Och jag slår med glädje opp mitt öga;Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen.Hvar är flickan? Bortom land och sjöar.Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan!
Ax vid ax på åkern vagga,Korn vid korn i axen gömmas;Så hvart flyktigt ord, du fällde,Växer i mitt trogna hjärta.Grymma, otacksamma gosse,Odlarn går att bärga tegen,Men du sår blott, du, och skördenLämnar du åt himlens fåglar,Lämnar du åt snö och vindar.
Fyraårig satt vid strandenMed sin äldsta syster gossen,Skar af flarn ett skepp med segel,Lastade med blommor skeppet,Värfde myror till besättningOch till myrkaptenen sade:"Segla nu, du käcka sjöman,Segla nu och kom tillbaka!Sälj min last på andra strandenÄn för guld och än för pärlor,Än för andra granna lekverk!"
Systern strök hans ljusa lockar,Drog en suck och talte detta:"Fyraårig nu, du säljerStrandens menlöst täcka blommor.En gång tjugufyraårig,Tör du sälja trogna hjärtanÄn för guld och än för pärlor,Än för andra granna lekverk."
Sorg och glädje bådaBodde i mitt hjärta,Sorg i ena kammarn,Glädje i den andra.Oförsonligt skilda,Rådde än den ena,
Än den andra ensam.Sen den enda kom dit,Lär hon öppnat dörrenOch förenat båda,Ty min sorg är sällhetOch min glädje vemod.
I det öppna lusthusfönstretSatt en sommarmorgon flickan;Men från blommorna i nejdenKom en guldbevingad fjärilOch på flickans lock sig satte.Genast slöt hon fönstret, fasttogOch försökte tämja fjäriln:"Flyg ej bort, du sköna fånge,Gläds åt kyssen; njut af smeketOch blif stilla kvar på handen!"Fåfängt! Hvarje gång han släptesFlög han fladdrande på rutan.Ändtligt, rörd af fjärilns oro,Öppnade den sköna fönstret:"Flyg då, otacksamma, flygMed ett bud till dina likar:Bjud dem ej så gärna komma,Då de aldrig dröja gärna."
Flickan satt vid bäckens strand,Tvådde sina fötter där;Sjöng en fågel ofvanför:"Flicka, grumla bäcken ej,Himlen syns ej mer i den!"Flickan slog sitt öga opp,Talade med tårad blick:"Sörj ej öfver bäcken, du,Bäcken klarnar snart igen.När du såg mig stå en gångVid en ynglings sida här,Du till honom tala bort:Grumla icke flickans själ,Aldrig skall den klarna sen,Aldrig spegla himlen mer!"
På den lugna skogssjöns vattenSatt jag hela sommarnattenOch för böljans tropp ur båtenSlängde tanklös ut försåten.Men en talltrast sjöng på stranden,Att han kunnat mista anden,Tills jag halft förtörnad sade:"Bättre, om din näbb du ladeUnder vingen och till dagenSparde tonerna och slagen."Men den djärfve hördes svara:"Gosse, låt ditt metspö vara.Såg du opp kring land och vatten,Kanske sjöng du själf om natten."Och jag lyfte opp mitt öga,Ljus var jorden, ljust det höga,Och från himlen, stranden, vågenKom min flicka mig i hågen,Och som fågeln spått i lunden,Sjöng jag denna sång på stunden.
Ofta säger mig min moder:"Barn, du äger två klenoder,Göm dem för den onda tiden,Vårda oskulden och friden!"Moder, friden är försvunnen;Skall den blifva återfunnen,Bjud ej, att jag honom glömmer,Som den tagit, som den gömmer;Blott med honom, som hans maka,Kan jag få min frid tillbaka.
Fordom fick jag bannor hela dagen;Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,Än var håret fästadt opp mot regeln,Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,Flicka, då du aldrig vill bli färdig?Hur du städar dig! Det är förskräckligt!Har du än ej speglat dig tillräckligt?"Är mitt arma sinne då förtrolladt?Hvem kan väl en sådan växling vållat?"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,Om ej ynglingen, kanske, och ringen."
Förr, när min vän var här,Var mig en vårdag kort;Nu, då han borta är,Är mig en höstdag lång."Ack, hvad den dagen flyr!"
Säga de andra nu.Jag: "Hvad den långsamma är!O, att den ville fly!Kommer ej kvällen snart,Kommer ej nattens ro?"
Jag blickar på tärnornas skara,Jag spanar och spanar beständigt;Den skönaste ville jag väljaOch sviktar dock ständigt i valet.Den ena har klarare ögon,Den andra har friskare kinder,
Den tredje har fullare läppar,Den fjärde har varmare hjärta.—Så finns ej en enda, som saknarEtt något, som fängslar mitt sinne.Jag kan ej en enda förskjuta;O, finge jag kyssa dem alla!
Ej han sårade mitt hjärta,Ej, som döda böcker lära,Smög han fram med pil och båge.All hans list var blott hans oskuld,Skönhet var hans enda vapen."Söta gosse, vill du komma,Är mitt hjärta varmt och öppet."Och han lydde strax,—och sedanLika mån, som han att dröja,Är jag själf att äga honom.
Där jag band på åkern gyllne kärfvar,Stod den unge Adolf vid min sida,Skäran höll han i sin hand, på renenLåg, emot en stubbe stödd, hans bössa.Men i träsket, nedanför beläget,Skrek i vassen nära stranden artan.
Stram till bössan sprang den käcke gossen;Men jag fattade hans arm och sade:"Låt den stackars artan vara, Adolf,Låt för min skull den få vara ostörd!"Genast ställde han sin bössa unnanOch tog gladt som nyss till skäran åter.
Men jag tänker ofta i mitt sinne:"Underlig är dock den vackra Adolf;För ett vänligt ord från mina läpparLämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat;För en hjärtlig blick af mina ögonGör han gärna, hvad hän skytt tillförne;För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntagTror jag att han kunde gå i elden."
Allena var jag,Han kom allena;Förbi min banaHans bana ledde,Pan dröjde icke,Men tänkte dröja,Han talte icke,Men ögat talte.—Du obekante,Du välbekante!En dag försvinner,Ett år förflyter,Det ena minnetDet andra jagar;Den korta stundenBlef hos mig evigt,Den bittra stunden,Den ljufva stunden.
Törne, du min syskonplanta,Svept i vinterns is, försmås du,Höljd af taggar, hatas du.Men jag tänker: "Kommer våren,Slår du ut i blad och rosor,Och en växt finns ej på jorden,Ljuf och älskad såsom du.
O, hur mången törnestängelStår ej naken i naturen,Som behöfde kärlek blott,Blott en solblick af ett hjärta,För att kläda sig i rosorOch hvart väsens glädje bli."
Från det höga tornet sågoTrenne flickor ut mot hafvet;Trenne segel syntes nalkas,Och den äldsta systern talar:"Systrar, sen vår faders fartygKommande från fjärran länder!Trenne systrar här vi äro,Tre kaptener styra skeppen;Den, som först i hamnen hinner,Han skall få min krans af rosor,Om han är med den belåten."Och den andra systern talar:"Den, som styr därnäst i hamnen,Vill min blombukett jag skänka,Om han är med den belåten."Och den tredje systern talar:"Den, som kommer sist i hamnen,Han skall få mitt glada famntag,Om han är den vackre August."
Löfven de falla,Sjöarna frysa.—Flyttande svanor,Seglen, o seglenSorgsna till södern,Söken dess nödspis,Längtande åter,Plöjen dess sjöar,Saknande våra!
Då skall ett ögaSe er från palmensSkugga och tala:"Tynande svanor,Hvilken förtrollningHvilar på norden?Den, som från södernLängtar, hans längtanSöker en himmel."
När om kvällen han i stugan inkom,Bannade sin son den gamla modren:"Son, du går hvar dag till dina snaror,Och hvar dag du kommer tomhändt åter:Vårdslös är du eller oförståndig,Efter andra få och du blir utan."
Henne svarade den yra gossen:"Hvad, om än ej lyckan är densamma,Då vi ej för samma fåglar gillra.Bortom mon där, vid det lilla torpet,Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel;Under hösten har på den jag lurat,
Under vintern har jag nu den fångat,Men till våren vill jag föra hem den.Underlig är fågeln där; den ägerIcke vingar, men en famn i stället,Icke dun, men silkeslena lockar,Icke näbb, men tvenne runda läppar."
Vuxen upp på strandenAf en bäck, som svallar,Sköljd af hvarje hvirfvel,Hvilket lif af oroLefver du, o blomma!
Blomman hördes svara:"Om mig strömmen skonar,Om mig strömmen härjar,Är dock all min oroBlott en flyktig sommars.Vill du byta öde,Flicka, sköljd af strömmenI en ynglings hjärta?"
Kom, du sorgsna nordan!Hvarje gång, du kommer,Bär du bud från henne.Kommer du i fläkten,Bär du hennes suckar;Kommer du i ilen,Bär du hennes klagan;Kommer du i stormen,Bär du hennes verop:"Ve mig, edsförgätna,Ve mig, ensam blefna!Ur den gamles armar,Från hans kalla kyssar,O, hvem för mig återTill min varma yngling,Till min första kärlek!"
Sippa, vårens första blomma,Om jag bröt dig, om jag gaf digÅt den älskade, den kalla!Bröt jag dig, jag skulle ge dig,Gaf jag dig, jag skulle säga:"Nära drifvans kant, o flicka,Växte vårens första blomma,Som vid isen af ditt hjärtaBlommar opp min trogna kärlek,Bäfvande för vinterkylan,Men ej kväfd af den, ej skördad."
Flickan satt en sommarafton,Speglande sig själf i källan:"Gode Gud, hvad jag är vacker!Men hvad båtar mig min färing,Då den yngling, som jag älskar,Icke ser mig, icke hör mig?Ros, som blommar vid min sida,Tag du mina läppars rodnad!Purpurstänkta moln i luften,Tag du mina kinders purpur!Bleka stjärna ofvan molnet,Tag du mina ögons klarhet!Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"
Detta har den skälmska gossenLyssnat till i närmsta buske,Och han springer fram till henne,Just den sökte, just den funne.Men han kysste hennes läppar:"Nu tog rosen läppens rodnad!"Och han smög sin kind till hennes:"Nu tog molnet kindens purpur!"Och han såg i hennes öga:"Nu tog stjärnan ögats klarhet!"Och han slog sin famn kring henne:"Nu tog grafven, hvad som lämnats;Ty, o flicka, det är grafven,Hvarur ingen mera slipper."
Löjet var utan hem,Irrade modfälldt kring,Kom till den höges mund:"Får jag min boning här?""Stoltheten bor här ren!"
Löjet var utan hem,Irrade modfälldt kring,Kom till den lärdes mund:"Får jag min boning här?""Allvaret bor här ren!"
Löjet var utan hem,Irrade modfälldt kring,Kom till min flickas mund:"Får jag min boning här?""Kärleken bor här ren,Kyssen är kommen nyss,Dig har man saknat blott."
Ren öfver skogens toppar solen stigitOch spridt sin glöd i dalens dagg, där flickanMed glädjetårad blick sin älskling mottog.Han såg i hennes öga, log och talte:"Du grät i aftse, när jag gick; jag kommerOch ser dig gråta åter, goda flicka,Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!""En lika skillnad", sade sakta flickan,"Som mellan kvällens dagg och morgondaggen,Den ena lyser solen opp och skingrar,Den andra kvarblir mulen hela natten."
"Eros, stygga gosse", sade Pallas,"För din lust att alla hjärtan såraBorde du förvandlas till ett rofdjur,Till en gam med krökta klor och vingar,Att förgäfves jaga fågelskaran."Eros log och sade blott: "Försök det!Sen till gam du Amor har förvandlat,Vilja alla fåglar sönderrifvas."
Lycka, leende gudinna,Född att göra stunden ljuf,Ej som jordens härskarinnaAf min lyra hälsas du.Utan makt och utan krona,Utan segrar, utan brottVill du endast mildt försonaMänskan här med grusets lott.
Hell dig! Intet hjärta blöderUnder vården af din hand.Bröder leder du till bröderÖfver öknar, fjällar, land,Fläktar vind i längtans segel,Lönar varma hjärtans troOch, fast skugglikt, i din spegelVisar högre världars ro.
Hvarför skall du trolös kallas,Om nå'n gång du svek också?Kunde blott du vara allas,Säkert glömdes ingen då.Nu, hur ville du förenaAllt, som brustit i sitt fall?Öfvergifvas skall den ena,Om den andra gynnas skall.
Ljusets lott och fridens gåfva,Glädjen, hoppet, kärleken,Allt, hvad lifvet bäst kan lofva,Ägde jag och äger än;Dig blott har jag sett försvinna,Hvarje gång jag sökt dig nå;Milda, svaga stoftgudinna,Le en gång mot mig också!
Mörker rådde i mitt sinne,Kallt mitt arma hjärta kändes,Innan kärleken där inneAf en vänlig ängel tändes.
Ser du solen efter nattenStrålande på fästet tåga,Dimmor skingras, land och vattenI ett helgonskimmer låga,
Ser du bilden af mitt hjärta;Så dess första morgon grydde,Så med fruktan, tomhet, smärtaSkuggan från dess världar flydde.
Sol, som lifvets natt förjagar,Kärlek, om ett bröst du glömmer,Hvartill dessa mulna dagar,Som man utan dig fördrömmer,
Dessa dagar evigt like,Dessa hopplöst långa stunder,Detta lif i dödens rikeUtan ljus och utan under!
O, hade jag ett ögonparLångt skarpare, än falken har,En blick, som såg, ej stängd, ej skymd,Igenom höjd och djup och rymd,
Ej pärlan, störst i hafvets skatt,Juvelen, gömd i jordens natt,Ej guldets spår i klyftans vråMitt öga skulle söka då;
Min blick på hennes hjärta låg,Den falska flickan genomsåg,Den falska, som mig gäckar nu,Än stel och hård, än vek och ljuf.
Är köld kanske i hennes barm,Då hennes blick är blid och varm?Är kärlek gömd i djupet där,Då hennes blick mest kulen är?
För bönens suck går himlen opp,För sorgen själf har jorden hopp;För mig det blef min kärleks lottAtt tvifla och att tråna blott.
Kom, gode främling, sätt dig nedOch hylla vid mitt tjäll,Stör ej den tysta nejdens fredI denna lugna kväll!För sorgen ljuf dess stillhet är,Ett brustet hjärta vakar här.
Se, där vid fjärdens nakna strandEn flicka skådar du;Med pannan lutad mot sin handHon sitter ensam nu;Hon blickar stum mot land och sjö,Och hvit är hennes kind som snö.
O, mången dag, o, mången nattHon synts, där nu hon är.I går vid samma våg hon satt,I morgon finns hon där.Hon grät nå'n gång en tår förut,Men längesen hon gråtit ut.
När kvällen kommer mild och klar,När fläkten gjort sitt tågOch fjärden, lik en spegel, harEn himmel i sin våg,Då sänker hon mot djupet nerSin stela blick och ser och ser.
Ibland, då vinden åter väcksOch böljans yta rörsOch glansen rubbas, spegeln bräcksOch djupets himmel störs,Hon lyfter tyst sitt öga oppOch ser mot skyn, fast utan hopp.
Hon satt en gång på samma strandOch såg mot samma fjärd.Hon såg sin älskling lämna landOch styra hit sin färd.Vid klippan där blef sjön hans graf,Ej ens hans lik den återgaf.
Och därför hennes hemska ro,O främling, ej förströ!Låt hennes sorgsna blick få boI djupet af sin sjö.Det är det enda, hon har kvarAf all den glädje, fordom var!
Högt strålar morgonsolen ren,Naturen kläds i ljusets sken,Af fågelsånger ljuder skyn,Och ingen rörs dock än i byn.
Hur kan väl odlarn hvila än?Är icke dagen ljus igenOch åkern gul och tegen full?Hvad gör, att han försmår dess gull?
Dock se, han öppnar ren sitt tjäll.Hur lugn är ej hans blick, hur säll!Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf,Han, som en klädnad kastat af.
Och obeväpnad är hans armOch fri hans skuldra, lätt hans barm,Och ingen lie röras får,Fast skördens högtid förestår.
Men festens timma slår till slut;Då kallas barn och maka ut,Och med de sina, from och rörd,Han vandrar nu till dagens skörd.
Och glad han blickar opp och ser,Hur skaror samlas mer och mer,Hur känd och okänd styr sitt stegTill samma mål, till samma teg,
Dit, där de ljusa murar ståMed fridens helga kors uppå,Dit, där den gyllne tegen är,Som evighetens skördar bär.
En konung syns den gamle migVid slutet af sin lefnads stig,Vid målet för sin långa färd,Så segerrik, så afundsvärd.
Hvar storm af tiden ren sig lagt,Hvar granne vördar glad hans makt,Och villan djärf, passionen yrLångt från hans tysta rike flyr.
Hans folk en fridsam skara ärAf milda, slumrande begär,Af minnen, som förblifvit kvarFrån forna, ljuft förflutna dar.
Hans spira är hans vandringsstaf.Hans borg, hans fasta borg en graf,Hans kungaglans af lugn består,Och krona är hans silfverhår.
När sig våren åter föder,Klar och ljuf,Dagen ler och solen glöder,—Vaknar du,Fäster vid din veka stängelBlad och knopp,Och från gruset som en ängelLyftes opp.
Med din doft kring rymden ilarFläkten glad,Fjärilns gyllne vinge hvilarPå ditt blad.Ingen oren vågar kindenKyssar ge,Daggen, ljuset, fjäriln, vinden.De, blott de.
När, likt plantan i sin sommar,Skön och blid,Allt det ljufva föds och blommarUtan strid,Hvarför går här sorg och faraHand i hand,Hvarför får ej jorden varaFridens land?
Löfven gulna,Träden klädas af,Och novemberdagar mulnaÖfver blomstrens graf;Drifvan deras kronor grusat,Blott i hjärtan, som de tjusat,Medan sommarns sol dem värmde än,Lefva de som minnen opp igen.
Rosen blommarNågra korta dar;Dröjer mer än rosens sommarMänsko-blommans kvar?Skön hon skjuter opp och prålar,Kinden glöder, ögat strålar,Men en fläkt vid hennes stängel rör,Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
Du, som väckteMig ur jordens grus,Låt mig bland ditt blomstersläkteSpira ren och ljus,Att, då sommarns sol mig glömmer,Någon ängel vänligt gömmerBland de minnen, han från jorden bär,Minnet af min tysta blomning här!
Ensliga sken,Flamma, som stjärnornas ren,Ljus från min fädernehärd,Tindrar i natten du än?Glada, förtroliga värld,Väntar du vandrarn igen?
Dagen är all,Mörk är min bana och kall,Dyster i skogarna härVintern, den isiga, rår;Ljus, där du tindrar, o därFinner jag kärlek och vår.
Skynda din gång,Lycklige! Kanske en gångKommer du åter och serStum mot ditt fädernetjäll;Ljus är din hydda ej mer,Kulen och ödslig din kväll.
Strid på brädden af en graf,Segling på ett vredgadt haf,Sträfvan på en stiglös stig,O mitt lif, jag nämner dig.
Längtan fyllde seglarns håg,Hafvet för hans öga låg:"O, där bortom purpurskynVill jag se en högre syn,
Vill jag nå en bättre strand,Ljusets, fridens, glädjens land."Seglet svällde, hoppet log,Mot det vida skeppet drog.
Strid på brädden af en graf,Segling på ett vredgadt haf,Sträfvan på en stiglös stig,O mitt lif, jag nämner dig.
Hvar är hamnen, lugn och klar,Hjärtats frid från forna dar?Hvar är hoppets guldkust gömd,Aldrig nådd och aldrig glömd?
Vågen seglarns kosa stör,Stormar hvina ofvanför;Ack, ännu står purpurskynLika fjärran för hans syn.
Tanke, se, hur fågeln svingarUnder molnet lätt och fri;Äfven du har dina vingarOch din rymd att flyga i.
Klaga ej, att du vid grusetSom en fånge binds ännu;Lätt som fågeln, snabb som ljuset,Mer än båda fri är du.
Är det gladt på jorden, hvilaBland dess fröjder glad också;Är det sorgligt, ila, ilaBort till högre världar då.
Löf och örter och blommor små,Ljusa liljor med dagg uppå,Purpurros, som så vänligt ler,Jag vill välja till brudkrans er.Minnesblomma vid böljan klar,Inga törnen din stängel har.O, hur liknar dig icke den,Som gror upp i min barm igen,Som har taggar på hvarje skottOch som sårar mitt hjärta blott.
Sjungen, bäckar, min bröllopssång!Ljufva källor och vattensprång,Sjungen gladt om en framtids dar,Att jag glömmer den tid, som var,Glömmer lifvet med kval och lek,Glömmer den, som min trohet svek!Sjungen, bäckar, min bröllopssång!Ljufva källor och vattensprång,Sjungen ömt ur min egen själÅt den falske ett långt farväl!
Jag vill välja till vän en ann',Som ej sviker så lätt som han,Som ej kysser mig våren utOch försvinner, då den är slut.Kom, o död, och mitt hjärta tag,Låt det hvila vid ditt i dag!Fast din brud är af tårar blind,Fast din flicka har mulen kind,Fast din ros icke mer är röd,Kom, o död, kom, o ljufva död!
Hur blekt är allt, hur härjadt, vissnadt, dödt!Hvar är den blomning nu, som sommarn födt?I dalen domnar allt, i skogen tiges,Och till en graf den skumma jorden viges.
Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp,En högre värld har grytt för hjärtats hopp,I jordens skymning klarna stjärnelanden,Och oförgängligt ler ett hem mot anden.
Så drömmer jag i höstens kväll och ser,Hur löfvet faller stelt från björken ner,En naken strand i vikens djup sig speglarOch öfver månen silfvermolnet seglar.
I sitt hushåll är min mor,Vid sin söm min syster är,Och min bror far ut på jakt;Själf med handen under kindSitter jag och drömmer här.O, min älskling, hvar är du,Icke spord och icke känd,Saknad blott och väntad blott?
Otaliga vågor vandraPå hafvets glänsande ban.O, vore jag bland de andraEn bölja isocean,Så liknöjd djupt i mitt sinne,Så sorglöst kylig och klar,Så utan ett enda minneFrån flydda, sällare dar!
Dock, skulle en våg jag vara,Densamme jag vore väl då.Här går jag ju bland en skaraAf svala vågor också.De skämta med fröjd och smärta,På lek de tåras och le,Blott jag har mitt brinnande hjärta;O, vore jag utan som de!
Åter ett besök i enslighetenAf försvunna, dyra, sörjda vänner,Af gestalter från min lyckas dagar,Sjön vid hyddan, hyddan, skogen, bergen,Mina lekar, mina fröjder, drömmarOch min första kärleks blomstersuckar!
O, jag tänker på naturens godhetAtt i saknaden oss unna minnet,Som ett fordoms ljufva, svala lyckaLik en morgondagg på hjärtat hällerÄn, när solen bränner middagstiden.
Du önskat dig ett rum i mina sånger,Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger,Med diktens färger någon ledig dagFörsöka teckna dina anletsdrag.
Välan! Min pensel skall jag mer ej spara;Välj du en stund blott och försök att varaTill min, till skick, till lynne och gestalt,Som jag som konstnär nu förordnar allt.
Skön skall du vara: skönheten allenaÄr värd att sig med konstens själ förena;Men skön är flickan, då hon gläds och ler;—Blif därför glad, då du mig komma ser!
Öm skall du vara: skönheten är mycket,Men hjärtat ensamt ger det goda tycket;—Fäst därför ständigt, blott för tyckets skull,På mig en blick, af eld och kärlek full!
Och godhet, godhet måste taflan röja,En lust att skänka, trösta och förnöja;—Glöm därför ej att hvarje ledig stundTill kyssar räcka fram din purpurmund!
Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla!Dock litet partiskt bör ock målarn måla,—Och därför säg, hvar gång jag penseln för,Att du för evigt, evigt mig tillhör!
I palatsets salar glimmaTusen lampor, sollikt klara,Och i ljusets strömmar simmaDofter, fina, underbara.
Allt är ordnadt. Gäster komma,Svindlande på lyckans branter;Höstar vissna, vårar blommaMellan guld och diamanter.
Nu blir tyst, helt tyst för stunden,Som till andakt allt sig skickar.Festens hjälte står i runden,Ren ett mål för allas blickar.
Han är brudgum. Ordnar smycka,Stjärnor tynga högtidsskruden.Med en himmel full af lyckaVäntar han den sköna bruden.
Och hon kommer. Af sin faderÖmt ledsagad, ses hon skridaMellan höga gästers raderTill sin höge brudgums sida.
Är hon lycklig, kan hon saknaNågon sällhet än på jorden?Kan väl mer en önskan vakna,Som ej ren är uppfylld vorden?
Ack, hon står där blek i glansen,Den hon tyckes varsna föga;Locken darrar under kransen,Tårar skymma hennes öga.
Vigselns fråga, föreläsen,Hörs blott läppens ja besvara;Med sin tanke, med sitt väsenTycks hon fjärran, fjärran vara.
Utanför palatset svallarMot en ödslig klippstrand hafvet;Fjället med sin krans af tallarÄr i mörker ren begrafvet.
På den skumomstänkta hällenKan du dock en vålnad röja.Ensam i den kulna kvällenSes en yngling än där dröja.
Hösten sina stormmoln skockar,Men han syns dock icke vika.Daggen stelnar i hans lockar,Men för honom är det lika.
Hafvets hvita bränning strömmarMot hans skuldra öfver fjället.O, han gått med sina drömmar,Blott hans skugga är på stället.
O, när hjärta är som hjärta,Hvilken enhet mellan tvenne!Honom se i nattens svärta,I palatsets strålglans henne.
Nattens mörker, dagens flamma,Allt det bittra, allt det glada,Blir det icke allt detsamma,O, när lifvets rot fått skada!
Varm på fästet lyste vårens sol,Öfver fälten dagg och fjärlar blänkte,Och på ängen stod en ung viol.Vet du, hvad den täcka blomman tänkte?
Jo, hon tänkte: O, hur ljuft att härLefva, tjusa, hoppas, le och njuta!Du, som mig i ljus och färger klär,Låt min blomning aldrig, aldrig sluta!
Så hon bad. Var det en fåfäng bön?Var det fröjd, hon sökte, eller smärta?Bad hon om att vara ung och skönTill sin kind blott eller till sitt hjärta?
Bed som blomman, blomma du jämväl!Lif och tjusning älskar lifvets ängel.Bed som hon, men för din blomstersjäl,Ty förgänglig är din blomsterstängel.
(Vid teologie doktorspromotionen 1857).
När ynglingen sin hälsning bringar er,I själen eldad, kransad gladt om pannan,Åt edra kinders färg han priset ger,Han hyllar blomningen; vår hyllning är en annan.Vi älska lifvets vårglans, äfven vi,Men den, som varar än, sen vårar gått förbi.
Vi hunnit pröfva åren mer än han;Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden.På ängen bleknar blomman, bäst hon brann;En annan lott än hon har blomman ej på kinden. .Hvem älskar henne ej, den dag hon ler?Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.
En blomma finns, den vi vår hyllning ge,En hälsoört för glädjen som för smärtan.Den heter kärlek. Blyg, ej skimrande,Den fostras tålig, gömd i edra varma hjärtan.Först där den hela kan, den blickar fram,I svaghet full af kraft och ljuf, fast allvarsam.
För fröjd och tröst från vaggan till vår graf,Från dar, som farit hän, till dar, som komma,För alla tårar, dem hon torkat af,Vår hyllning ägna vi åt denna gömda blomma.Hon runnit upp ur evighetens frö,O, låten henne här ej blekna, vissna, dö!
Hårda skiften, bittra pröfningstiderBragt från eget hemman, gods och välståndDjupt i nöd och armod bonden Onni.Åren härjat sist, hvad ödet skonat.Fem och sjutti vintrar täckt hans hufvudMed en snö, som ingen sommar smälter.Ett blott ägde han af allt, hvad fordomGjort hans glädje, ett blott, sin förtröstanPå den Gud, som medgång sändt och motgång;Och han bodde nu, till dörrn förvisad,Gömd, förbisedd, på en annans hemman,Af sin sockens mildhet underhållen.
Men midsommardagen grydde, folketVaknade i stugan; äldre, yngreKlädde sig i högtidsdräkter, allaVille skynda nu till Herrans tempel.Hos den gamle väcktes samma längtan,Och han gick till värden fram och talte:"Låt mig följa dig i dag till kyrkan,Käre broder! Våren ut jag sutit,Full af krämpor, i mitt hörn vid murenOch ej hört Guds ord på halfva året."
Värden viste ut mot träsket. TjocknadLåg en hvitgrå dimma än däröfver,Och ej strand, ej våg, ej holmar syntes."Vill du själf försöka hitta vägen",Sade han, "med båt far ingen annan;Men till fots är färden lång kring viken,Och för dig finns nu ej häst i gården."
När den gamle hört det hårda ordet,Gick han tyst till stranden, löste båtenOch begynte ro i gråa dimman."Den, som leder fiskens stråt i hafvet,Fågelns stråt i luften, att de kommaDit Hans lag dem kallar, Han skall foga,Att ock jag i dag Hans kyrka finner."
Stunder flöto bort, blott sjö och töckenSåg den gamle, från sin kosa vilsnad,Och hans kraft begynte svika; tyngreKändes rodden ren och handen domnad.När i morgonlugnet öfver fjärdenFörsta gångens ringning ljöd och klangenHann hans öra, var den dof och mattad,Och han fann sig långt från kyrkan, längre,Än när först han lade ut från hemmet.Och det ringdes andra, tredje gången,Och från fjärran än blott kommo ljuden.Och mot höjden hof den gamle ögat,Såg mot gråa skyn som med en fråga,Utan kraft och råd och hopp och bana.
Men i samma stund i sakta skridningStötte båten mot en häll, och dunkeltOfvan hällen skymtade ur töcknetFram en strand och bjöd den gamle hvila.Opp han steg på stranden, såg omkring sig,Kände stället, kände ön i träsket,Där som ung han landat tusen gånger,Och han satte sig på kala bergetTankfull ned, och mörker rådde, mulenVar hans själ, och mulen jord och himmel.
Men det ringdes samman.—Var i högreMakters vård den gamle?—När han hopplösNu mot fästet höjde ögat, syntesKlar en högblå rand emellan molnen,Ljusets förebud. I kyrkan skulleSången börjas; på den öde holmenDrog ock nu den första vindfläkt andanMellan löfven, och den första lärkanFlög, af dagern väckt, mot skyn. FörsvunnenVar naturens dvala snart. På tonerFöljde toner nu, och nya stämmorVaknade i dal, i höjd. Ett jubelLjöd bland luftens dimmor, ljöd bland trädenKring den gamle, och han själf, af sångensGlädje gripen, glömde nöd och sorgerOch föll in med ord. Den sköna psalmen,Sommarns psalm, "Den blomstertid nu kommer",Ljöd i stilla darrning från hans läppar.
Och den blomstertid var kommen. Sommarn,Som han sjöng om, var af inga murarUtom honom stängd. Dess örtesängarVäxte för hans fot, dess fågelsångerHörde han; och Kristus, som han nämndeSarons blomster, gröna dalens lilja,Kom som blomster och som lilja, värmde,Som han bad, i hvarje fläkt hans sinne.
När han slutat psalmen, hade höjdenKlarnat redan, blott kring lägre rymderLåg ett töcken än. Då steg ur östernsMolnbädd solen opp och göt en strålflodÖfver landets, öfver vattnets dimma.Tystare blef rymden, luftens skarorSökte hvila, hvarje väsen tycktes.Vilja endast skåda nu, ej sjunga;Och den gamle följde med sitt öga,Stum af andakt, ljusets väg.—Hvad dunkeltSyntes nyss, var nästa stund förklaradt.Udde efter udde dök ur dimman,Ö vid ö stod fram; en värld af fägringVäxte sakta opp ur skuggans tomhet,Tog begränsning, färger, glans.
FörlidenLängesen var morgonstunden redan,När, med klarnad blick, med molnfri panna,Rörd och tacksam, från sin plats den gamleReste sig och gick till jullen åter.
Men han såg till afsked än tillbakaUpp mot stranden. "Nu, Guds frid med eder",Så han hördes säga, "fåglar alla,Unga bröder, systrar, Guds församling,Som med mig i dag i samma kyrkaHonom prisat och Hans ära sjungit.Och haf tack, du tolk af himlens läror,Klara sol, som nu för oss predikat,Böjt vårt hjärta att Hans godhet kännaOch lagt ut Hans verk för våra ögon."
I en grotta vid Arabiens ökenBodde eremiten Eukaristos.Mild mot alla, vis och mångerfaren,Söktes han af nejdens folk ej sällan,När bekymmer tryckte någons sinne.En gång kom en kvinna till hans boning,Bärande ett nyss födt barn på armen;
Blek var hon, och blekare var barnet."Fader", sade hon, "hvar skall jag finnaTröst? Se, detta barn har dött, och dopetsHelga vatten har ej rört dess hufvud.Ve, förtappadt är det, skall väl aldrigÄga arfvedel i Kristi rike."
Straffande tog eremiten ordet:"Hvarför, kvinna, har du låtit barnetDö förutan dop, om ock blott nöddop?"
Men den arma modren brast i jämmer:"Fader", sade hon, "i öknen föddeJag mitt barn, där fanns ej vatten; solenBrände ofvan mig och sanden under;Tårar blott och suckar där jag ägde."
Då blef gubben rörd och föll i tankar,Eftersinnade en stund och höjdeHanden öfver gråa ögonbrynen.Slutligt var hans mening fast och mogen,Och han talte, full af frid och saktmod:"Vattnet gör det visserligen icke,Utan anden, som är med i vattnet.Kvinna, trösta dig, ditt barn är frälsadt!Herrans ande har i brända öknenDöpt det med din suck och dina tårar."
En gång, när i fromma, glada samtalVid sitt middagsbord den gamle LutherSatt som vanligt bland förtrogna vänner,Talte en af dessa så med klagan:"Svår och ond att lefva i är världen,Full af vansklig id och jordisk omsorg;Intet under därför, att så mångenSökt i klostrens lugn en saknad stillhet.Äfven mig de plåga, dessa oljudAf en outtröttlig världslig sträfvan.I mitt grannskap bultas, smids och hamrasOupphörligt hela dagen genom,Och hur tidigt än jag vaknar, störaDån och hammarslag min morgonandakt."
Luther log och sade: "Hvarför störas?Tänk långt hellre: 'Jag har sofvit länge;Hör min fromma granne, hur han redanHunnit stiga upp och börja bönen';Ty en bön, min vän, är flit och arbet.Sannerligen, när den svarte smedenVaknar upp och tänker: 'Gud har gett migÅter dag och krafter att arbeta',Och med hurtigt mod begynner smidet,Är hans trötta flämtning för vår HerreIcke mindre kär än dina suckar,Och på himlens portar slår hans släggaKanske starkare än dina böner."
I den kristna kyrkans första tider,När i ljuset från den nya världenJorden bleknade och mången trogenVände bort från den med rysning ögat,Bodde i Aten en man, Krysantos.Tidigt, innan än den bruna lockenVissnat på hans hjässa, kinden mistatVårens blomning, höga pannan fårats,Hade ordet hunnit till hans öraOch hans hjärta öppnats gladt för Kristus.Men hos honom föddes med hans nyaFödelse ej fasa för hvad fordomHan i lifvet aktat kärt och heligt.Aldrig kunde han förmås att hataDenna jord, där Hellas fanns, hans sköna,Varma fosterland; hans tjusning ständigtVar Aten, den ljusa tempelstaden,Och hans sinne smälte än i vällustFör hvartenda ljud af modersmålet,Den hellenska tungans harpotoner.När hans trosförvanter, dystra, slutna,Sökte skogars tystnad och i bergensKulna, mörka, skymda grottor fjärranGömde sig för frestelsen och världen,Gick han ljus, en afbild af den förstaDag han skådat, upprätt, silfverhårig,Fridsam, tålig midt i lifvets vimmel,Hörde mannens språk och barnets joller,Stod på torgen lyssnande, när talarnLät sin stämmas åska skaka folket,Deltog i beslut och bar till urnanSin voteringsskärf som hvarje annan.Stundom åter, när, på dagens mödorOch bekymmer mätt, han sökte lugnetOch i bönens djup hans ande svanlikVille skölja jordens stoft från vingen,Sökte han ej mörka öknars kulor;Nej, där klarast salaminska sundetLog mot lummig strand, bland pinier, lagrar,Sågs han vandra, njuta skuggans svalhet,Andas vällukt, blicka hän mot hafvet,Medan solen sjönk och böljan lugnadSpeglade en rosig aftonhimmel.
Så han lefvat, så han lefde, sådanSatt en kväll på Sunions topp den gamle.På hans knä låg sluten nu en rulleAf Sofokles, hedningen, den store,Ädle sångarn, och på rullen ytterstLästes tecknadt: "Oidipus Kolonus".
Nyss han slutat dramen, för hans minneDröjde än dess bilder, och hans blickarSväfvade kring den besjungna nejden."O Kolonos", sjöng han efter skalden,"Bygd, bland jordens alla bygder skönast,Ljusa, glada, skimrande Kolonos,Där, med lundars gröna skygd förtrogen,Näktergalen gäll i toner prisarMurgrönsrankans dunkla rodnad, gudensHelga träd, det bäruppfyllda, svala,Stormförskonta, där bland gudaburnaFostrarinnor Dionysos svärmar,I gudinnors lockar sedd, narcissenGror med himmelsk dagg på bladens fägring,Krokos gulnar, källor sömnlöst skänkaKlara bäckar näring och i sångmörsKrets med guldtöm åker Afrodite!"
Så med hednisk färg, men kristlig värmaMålande sin sälla hembygds fägring,Sjöng, af hednasångarn väckt, atenarn,När en yngling, tidigt som KrysantosGenomträngd af korsets helga lära,Nalkades med långsam gång den gamle.Stannande framför hans fötter, stod hanStum med öfver bröstet knutna armar;I hans anlet syntes skuggor skiftaMellan sorg och vrede, harm och ömkan,Och hans blick låg sänkt på pergamentet.
Länge stod han tankfull, dock omsiderBröt han tystnan. "Gubbe", så han sade,"Blef ej äfven du en gång till ljusetsHelga rike kallad, trängde ickeNådens varma strålar till ditt hjärta—Så jag sport—; och dock, hur är din vandel?Där, hvar dagens barn i fåfäng sträfvanTräla, fika, storma och försvinna,Där med praktsymboler, än af purpurPå en vårfrisk kind och än af löjenKring en läpp, som mognar, afgrundsfurstenTecknat an de sina, där, o gamle,Trängs du, lefver du och har din glädje.Sällan ses du ensam, och om sådantNå'n gång händer, är det ej FörsonarnSom du ropar an, all världens Herre;Nej, berusad af en giftfylld saga,En förförisk sång, med läppar, blektaRen af dödens hälsningskyss, du stammarAfrodites namn och Dionysos'.Hvad blir slutet? Rysligt, rysligt, gamle,Skall du plikta för din brutna trohet,Du i nådförbundet en gång slutne.Ryslig, ryslig blir i svafvellågorÄn din lott, när, utan hopp förtappad,Gråtande, du ej en tår kan gråtaÅt din törst och svagt med vissnad tungaEvigt fåfängt till ditt bistånd kallarDina väsenlösa fabelgudar."
Så han sade. Lugnt som kvällens anletVar den gamles, och den höjda blickenSåg bestraffarn an: "Frid, stränga yngling!"Talte han, "din tro är stark, jag älskarDen, som tror. Dock svara: kan ditt unga,Bruna öga genomskåda hjärtanOch rannsaka njurar, när du dömer?Döm ej, och du döms ej, säger Herren.From, fördragsam, fridsam, glad och trogenGår sin gång i mästarns spår en kristen;Full af kärlek är hans tro, och, yngling,Kärleken är hofsam, mild och tålig,Yfves icke, stormar icke, tänkerIcke argt och vet ej af att vredgas.Kärleken fördrager allt, han tror allt,Hoppas allt och lider allt och vänderAldrig åter. Yngling, om du hadeTro att flytta berg och lyfta dalar,Utan kärlek vore du en skugga."
Sagdt. Och vänligt räckande den ungeHanden, drog han honom till sin sida,Och på samma häll nu suto båda.
Dagen framled, mattare i västerGlödde solen, vinden sökte hvila,Kvällens frid sjönk ned från Greklands himmel.
Men för dessa taflor hade gubbenNu ej öga; ynglingen allenastFängslade hans syn och tanke. LängeSatt han tyst, omsider så han talte:"Vackra yngling, om den gamles varningIcke kränkt ditt sinne, låt mig göraDig en fråga än, kanhända tvenne.När jag ser ovalen af ditt anlet,Pannans, näsans stolta, raka tyckeOch ditt språk förnimmer, halft i attisk,Halft i jonisk brytning, ljuft i båda,Ljuft ännu i ton, då du fördömer,Vet jag, att hellen du är. Men säg mig,Hvilken trakt dig fostrat? Kanske någonAf Arkipelagens sköna öarSåg dig födas, Paros, Samos, Naxos,Mitylene? Kanske såg du dagenPå det rika Asiens kust? En lyckligFader lyfte dig, hvarhelst du föddes,På sin arm och drömde sälla drömmar."
"Delos", svarte ynglingen med mildradStämma nu, "det hafomflutna DelosVar mitt hemland, Kallinikos hetteDen, som en gång jordiskt var min fader,Nu en annan jag i himlen funnit."
"Kallinikos", talte gubben åter,"Ej ett okändt namn du nämnt; min gästvänVar i forna dagar han på Delos.O, jag minns ännu den mångbesjungna,Gröna ön, af sagans alla gudarSökt och älskad, Artemis', ApollonsFosterhem, jag minns dess höga kullar,Skuggade af cedrar och cypresser,Och dess dalar,—skall jag nämna dalen,Nyktos dal, åt citterguden helgad?Många länder har jag sett, från Pelops'Halfö vandrat till Tessalien, vistatsPå hellenerhafvens alla öar;Ingen nejd dock tjust mig så, som dalenDär på Delos med sin lund, sitt tempel,Och vid denna låg din faders boning.Yngling, när så mycket skönt du skådatFrän din lefnads första morgon, svara,Äger jorden endast svarta bilderFör din själ, säg, bor ej i ditt hjärtasDjup ett enda minne, tåldt och sparadt,Från den tid, då drömlik än i oskuldDu bland Nyktosdalens blommor lekte?"
Så han sade. På den unges skära,Marmorhvita kinder sågs en flammaSvagt och flyktigt tindra opp och blekna.Men den gamle fortfor: "Jag har lyssnatTill en sägn en gång, ArkipelagensÖar tro den redan, snart kanhändaSkall den spridas öfver fasta landet.Så förtäljer den: På Delos föddesMarmaryne. Tvenne lustrers somrarKnappt hon skådat; när hos nejdens allaYnglingar begärens eld hon tände.Men åt ingen sinnlig trånad villeHon sitt rena väsen öfverlåta,Blott Apollon valde hon till älskling,Och i Nyktosdalen, ren och trogen,Blef hon gudens blomstervårdarinna.Kväll och morgon, stundom hela dagenSågs hon där bland blommorna,—en äldreSyster lik, så blid och så förtrolig,Vattna, stöda, ordna och plantera.Men ej handens ensamt var den skötsel,Hon dem skänkte; ofta lutad längeMed sitt öga öfver blommans öga,Lät hon så sin andes låga drickasAf den spädas blick och plantans dunkla,Tysta stoft af hennes själ besjälas.Själf tillbaka tog hon åt sin andeKropp af blomstren, klädde minsta tankeI en skrud af dagg och doft och färger,Bytte så med markens döttrar gåfvor,Gaf och tog i outtömlig kärlek.Där, i denna fristad, stängd för mängden,Fick ibland en yngling ljuft fördrömmaDagens stunder, lefva med det vackraBlomsterfolket och dess vårdarinna.Men om honom talar sagan åter:När med hjärtat fullt af aldrig yppad,Namnlös kärlek han bland MarmarynesBlommor gick och hon i templet dröjde,Såg han henne, fast hon själf var borta,Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsenAf den skapelse, hon väckt och vårdat.Rosen rodnade med hennes rodnad,Liljan såg med hennes blick, i trädetsSusning hördes endast hennes stämma,Och i tusen skilda former lefdeFör hans fromma kärlek hon allena.Åter, när från blommorna till henneNågon gång han fick sitt öga höjaOch i samtal, såsom strängars rena,Fånga hennes ord, då var det honom,Som om allt, hvad fint i parkens rosorGlödt och rodnat, hennes kinder eldat,Alla liljors strålar sammangjutitHennes blick, och hela blomstergårdenMer förklarad blott, stått fram med henne.—Så förtäljs det. Jag har sport och frågat,Hvem han varit, ynglingen från Delos;—Kallinikos' son, så har man svarat."