Lögn!
Nej, honom hör!
Sitt hat hon lade till mitt hat mot er,Sin hämnd till min förtviflan öfver er.Och det försmådda hjertat, det fick roOch tviflet flög och tanken fick en tro.Jag hade intet svärd, jag hade ord,Jag hade ingen makt, jag hade list,Och se, jag bragt er dock till fallets rand!Och fast ni bundit mig i kedjors band,J kunnen icke kedja sanningen;Och fast mitt brott mig för i afgrunden,Guds dom i samma eld er rycka skall;Och fast J bringen hertigen till fall,J kunnen ej förgöra lif och ljus.Ja, störta slottet, er och oss i grus! —Ersättning en gång efterverlden tar!
(Signalen, ett pistolskott, slossas i hvalfgången. Svärdsgny och röster.)
Vårt svar! — Signaln det var — till domen far! —
Hell! Hertigens är segren!
Håll!
SIGRID (rycker vid Daniel Hjorts utrop facklan ur Johans hand och kastar den blixtsnabbt långt bort; den slocknar, scenen blir mörk. Sigrid faller afsvimmad ner vid Daniel Hjorts fötter).
Min kedja lös!
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. EN OFFICER och KNEKTAR af Hertigens parti (inrusa med facklor och dragna svärd).
JOHAN FLEMING (griper en fackla).
Hit facklan!
Grip honom!
(Några af knektarne gripa Johan Fleming.)
Allt för sent!
Kom lös min kedja!(Knektarne befria honom från kedjorna.)Bort, hvalfven remna, hjertan brista! luft!Luft! frihet!
(Störtar ut.)
SIGRID (uppvaknande).
O, min Gud! hvad har jag gjort!
(Faller ånyo i vanmakt.)
Slut på Fjerde Akten.
(Ert fängelsekorridor. I fonden trenne dörrar. Till venster ingången, till höger korridorens fortsättning inåt hvalfven, hvarifrån en sidokorridor löper inåt fonden och bildar sålunda en mörk fördjupning åt höger i fonden.)
Första Scenen.
FÅNGVAKTAREN (ensam). När jag var ung i verlden, då var jag en lustig ture. Hejsan! Då var det muntert lif, när hertig Johans öltunnor runno, och slottet genljöd af drickspengar, och jag var en ung och behändig slottsdräng med en flicka på hvart finger. Jag hade inte väl hunnit gifta mig, så kom der ett bref från kung Erik i Sverige, hertig Johans bror, och hertigen kom bak lås och bom. Knappt skrek min första gosse i vaggan, så kom hertigen ut och satte in sin bror kung Erik i stället och blef sjelf konung. Så fingo vi rast en tid, tills kung Johan flyttade bort sin bror, litet längre än tillåtet var, om det icke är rätt att skicka sin bror med en ärtsoppa till andra verlden. Besynnerligt, att min hustru och kung Johan dogo på samma natt, så jag inte riktigt vet, om det var för hans eller hennes skull, som det spökade här hela natten. Men en from och gudfruktig menniska var hon ändå, så nog gällde det kung Johan, ty han hade ett brodermord på samvetet, han. Så gifte jag om mig den dag, Sigismund, Johans son, blef kung. Han hölls der icke länge han, så hårdt än Klaes Fleming höll honom fast dervid. Från den tiden har jag haft mycket folk här, än af hertigens vänner, än af Sigismunds — och nu? — så går det, så går det! Jag skulle säga, som det står i psalmen:
Allt hvad vi på jorden äge,Det är allt förgänglighet.Hvad vi timligt öfverväge,Är ostadig stadighet.
om jag icke sjelf varit en ostadig krabat i min ungdom. Men nu tror jag hvarken på den ena eller andra myndigheten. Jag gör min pligt och har inte respekt för någon annan än dödgräfvaren, ty han öppnar porten till ett fängelse, hvaraf mitt endast är en underafdelning.
Andra Scenen.
FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer förklädd från venster).
FÅNGVAKTAREN. Ni, herr Olof Klaesson? — Ni lefver?
OLOF KLAESSON. Tyst! Låt mig träffa min bror.
FÅNGVAKTAREN. Men…
OLOF KLAESSON. Var lugn för din tjenst. Jag ämnar icke befria honom. Så väl har han utfört sin sak, att han icke har något att frukta af segraren.
FÅNGVAKTAREN. Ja, ser ni, det är så, att fängelset och jag äro ett, liksom ni och ert svärd. Jag är en hård jerndörr, bara en hård jerndörr och sätter ingen in, ej heller släpper någon ut. Det är min sak det, ser ni. Dött skulle jag med fängelset i går, gjort ett hopp ända in i andra verlden, men hjelpa ut någon derifrån i dag eller i morgon, nej, går icke genom samvetet, har aldrig gjort det förr.
OLOF KLAESSON. En gammal rostig väderhane är du. Vill du låta mig träffa Johan eller ej? Jag har intet guld att ge dig; men om du vill, har du mig sjelf i stället.
FÅNGVAKTAREN. Gud bevare mig för det. Ni dömmer mig orätt. Ni skall få träffa honom, men gör det kort, ty hertigen är här i rappet! — Kom ut, herr Johan, här är en, som vill råka er.
(Öppnar dörren till höger i fonden.)
Tredje Scenen.
JOHAN FLEMING (vill omfamna Olof Klaesson).
Min bror, du lefver, du är fri!
OLOF KLAESSON (stöter Johan tillbaka).
Håll Johan!Vår ära vi förtrodde i din hand. —Hur har du fyllt ditt värf?
Anklaga mig!Mitt svar…
Fort! för det svaret trotsar härJag döden nu. För den skull lös jag slet migI går ännu en gång ur oväns handMed harmens, skymfens kraft, då vi förgäfvesFullbordandet utaf ditt värf förbidde.Nåväl — —
Begär få tala med en annan;Min sorg mitt ord förqväfver.
Usla feghet!Och denne är min bror!
Du miste tar.Vid Gud! Jag var ej feg!
Så svara mig.Jag önskar intet högre, än att duDen tanken döda må.
Nåväl, så hör!Om du, liksom de andra af de våra,Ej lös dig slitit, skulle du ha settMin falska brud invid sin faders fötter,Vansinnig öfver hvad hon gjort.
Hvad då?
Af brottslig kärlek till förrädaren…
Ej möjligt!
Slog hon facklan ur min hand.Signalen oss förrådde, hertigensSoldater trängde in, jag minns ej mer.
Så har då allt mot oss sig sammansvurit!Nu jag förstår den syn, jag såg i natt.
Såg henne du?
Det måste varit hon.Jag såg i snöhvit drägt en hvit gestalt,Der muren högst sig reser upp ur fjärden,Så luftig som en dimma vandra fram.På mörka lockar skeno gyllne smycken,Tillsamman virade som till en krona.Hon sjöng en sång till vågornas musikOch gick som en sömngångerska så säkerPå murens sista, silfverglänsta rand. —Jag läste tyst en bön, gick fram mot muren.Hon var försvunnen, och när fram jag hann —Blott stjernorna i vattnet dallrade — — —
O, måtte hon det varit! — Såg du ej?…
FÅNGVAKTAREN (vid ingången).
Hertigen hitåt nalkas. Skynda er!
OLOF KLAESSON (griper med handen om svärdfäste, blickande åt ingången).
Långt borta är han. Hör Johan! HanDitt lif skall taga. Än han dig ej sett.Du är den siste grenen af vår ätt.Låt mig få dö för dig. Vi byta drägt.Du smyger bort.
Nej aldrig, Olof, aldrig!
Du måste. Minns vårt namn!
Lef du för det!
(Går in i sitt fängelse.)
Vi äro dödens, om ni längre dröjer! —Gå in i det der hvalfvet. 1 dess skuggorEr ingen ser.
OLOF KLAESSON (gömmande sig).
Välan, du blinda slump,Var än min vän! Än är ej tid att dö!
Fjerde Scenen.
FÅNGVAKTAREN. HERTIG KARL. Amiral SCHEEL. Senare EN OFFICER.
Det är således här du låtit sättaIn Daniel Hjort?
Det var hans egen önskan.Så snart vi honom löst ur kedjorna,Han störtade ur hvalfvet upp och ville,Knappt hörande de ord jag lugnandeTill honom ställde, bort från slottet fly,Till dess han slutligen gick in uppåAtt hit i tysthet draga sig tillbaka.Uti det ljusaste af rummen härHan väntar nu att få Ers Nåde se.
En sällsam sägen har du mig förtäljtOm honom och dock sannolik. Den väckerStolt fröjd uti min själ, på samma gångJag borde förebrå dig, att du såBeräknande begagnat denne yngling.
Ers Nåde!
Nog, jag vet hvad du vill säga.Gif hit den ring, du emottog af honomOch som jag fordom skall hans fader skänkt.
SCHEEL (ger Hertigen ringen).
Här är den.
HERTIGEN (emottager den).
Ja, jag känner den igen.Allt tvifvel om hans sägens sanning flyr.Hvad minnen väcker denna ring ej opp!När den jag gaf, jag var ännu helt ung,Och icke drömde då jag om den lott,Jag var bestämd till. Djerfva tankar boddeDock redan då hos mig, varm kärlek tillMin faders stolta verk, vår svenska frihet,Den friska plantan, knappt till knoppning hunnen;Och ofta knöt jag maktlös vredes hand,Då mina äldre bröders vankelmodOch lejda prester och hersklysten adelDet stora verket skakade till fall. —Det kom min tid. Den kom som stormen kommerOch såsom stormen skall jag rensa nordenFrån allt det qvalm, som ligger i dess luft,Från allt det grus, som samlats på dess jord.Min segren är och den skall så begagnas,Att ingen arm skall mer mig den bestrida.Min domen är och den skall fällas så,Att ingen pjunkig nåd skall yxan hämma.Mitt Sverige är och kronan skall bli min,Se'n jag med frid och välstånd landet krönt.(Vändande sig till Scheel.)Hur är det, Scheel? Har rådsförsamlingenUppsatt anklagelsen och domen re'n?
SCHEEL (räcker honom tvenne papper).
Här äro båda.
HERTIGEN (ögnande i dem).
Riksförrädare och dödsdom.(Återger honom skriften.)Godt! — det vill säga rätt — och rätt skall ske!
EN OFFICER (inträder och framräcker ett bref till Hertigen).
Ett sändebud från Polen upp vi snappat,Som hade detta bref till Arvid Stålarm.
HERTIGEN (mottager brefvet).
Från Sigismund! Nu kan han gerna få det.(Officern går.)Fångvaktare! Låt upp för Arvid StålarmOch gif åt honom detta.(Lemnar brefvet till fångvaktaren. Till Scheel.)Kom, vi dragaTillbaka oss.
(Drager sig tillika med Scheel afsides).
Femte Scenen.
DE FÖRRE. ARVID STÅLARM (från dörren till venster).
Herr öfverste, kom ut.Jag har ett bref till er.
(Lemnar det.)
Från Sigismund!Som till en död! "Min käre Arvid Stålarm…Vi tacke dig för… gerna ville vi…Har icke kunnat sända någon hjelp…Vi tvifle om… mitt öga sömnlöst ärFör allt det blod, som fåfängt blifvit gjutet…Farväl, mitt Sverige!… hellre håller jagDen sanna läran och förlorar kronan…Förr'n för min skull norden sönderremnar…Jag i min oväns hand det lemnar…Må Gud omvända det… kom hit till mig…En tacksam kung i Polen väntar dig."…Det var det sista. Krossad såsom fader,Med ära fläckad af mitt eget barn,Besegrad, fången; — detta måttet rågat.
(Betäcker sina ögon med brefvet och börjar, vacklande, återgå till sitt fängelse.)
HERTIGEN (med dödsdomen i handen).
Här är en skrift, som också gäller er —Ej från en kung, men från er fosterjord.
Ni, hertig, här! Den skrift, som ni mig ger,Jag känner den, behöfver den ej se,Och svarar detta blott: jag lydt min konung.
I sista ögonblicket har du ståttMig efter lif och ära, — läs din död!
Jag ej begär er nåd. Vår strid är slut,Ert Finland är och Sigismund oss lemnat.Då är det bäst, att jag till döden går.(Böjer ett knä.)Dock, nåd, o hertig, åt den lilla skara,Som återstår af dem, min fana följt.Min ordern var, men modet det var deras.Och om ni önskar fosterlandets väl,Dess ädla söner för dess framtid spara.
Det var engång jag gaf er nåd, då sadeJag här: Ve dem, som gäcka denna nåd,Jag återkommer och då finns ej skoning. —Nu är jag här; mitt ord står fast. Välan!
Dränk i vårt blod ert namn för efterverlden;Och, att den ingen misskund må er ge,Dränk det också i Johan Flemings blod!
Du djerfve! Döden snart skall tysta dig!För honom in i fängelset tillbaka. —
STÅLARM (föres af fångvaktaren tillbaka i fängelset).
Scheel! Känner du den unge Johan Fleming?
Hvad jag om honom hört, besanna tycksAtt stränge män få milda, fromma söner.Ung, skuldlös, ädel, kom han hit utiArfsangelägenheter ifrån WarschauOch deltog nu i striden först. Ej hanHar som de andre, då de slottet stängdeFör oss, mot Eder brutit gamla löften.
Dock var det han, som skulle minan tända.
Förledd utaf sitt mod och af sin oskuld. —
Nåväl, för honom hit; jag pröfva villHvad godt, som kan en Fleming höra till.
Sjette Scenen.
HERTIGEN. SCHEEL. FÅNGVAKTAREN (för ut) JOHAN FLEMING, (hvarefter han och Scheel draga sig åt bakgrunden).
JOHAN FLEMING (för sig).
Det är då han; — så mycket lik min konung,Som äregirigheten liknar äranOch våldet makten.
HERTIGEN (för sig).
Detta sonen ärDå till Klaes Fleming, han den ende, somMed mig sig kunde mäta, fast, beslutsamOch hård som jag, — min ovän bortom döden.
JOHAN FLEMING (för sig),
I lyckans dag jag fann så lätt att dö.Du, hjerta, nu, när allt du har förlorat,Hur kan der hoppet ännu hviska: lef!Om åter till min dyre kung jag länder,Det är ej den, som for, som återvänder.
Man sagt mig, Johan Fleming, att ni ärTill domen mindre skyldig än de andra.Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,Vill ingå i min tjenst och öfvergifvaEr plats i Warschaus hof hos Sigismund,Så tag på tillgift och försoning härMin hand emot.
Ers Fursteliga Nåde!Så högt jag skattar edert ädla anbud,Så högt ni säkert ock den känsla skattar,Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar.Jag har ej någon skälig orsak, hvarförJag skulle öfverge min käre konungOch bryta otacksamt min tro mot honom.(Böjer ett knä.)Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfulltBegära här en fri och högsint nåd.
HERTIGEN (dystert leende).
Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,För att af dig, lifdömde domare,Min nåd mot dig bedömmas må som högsint?
Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.Det är mitt halfva lif, jag så er ger,Men konung, tro och ära gälla mer.
Hvi vördar du mig ej med tvenne knän?
JOHAN FLEMING (stiger upp)
Så har jag vördat ingen ann' än GudOch den, som han sin makt på jorden gifvit.Den hedern spar jag åt min Gud och konung.
Du nogsamt mig tillkännager, att duDin fars natur och stora mod har ärft,Och varnar oss för det, som utaf digAtt vänta vore, om du lefva finge.
Ers Nåd, jag svär…
Du svär med halfva själen,Halft knäfall och halft samvete. Min nådDu har försmått. Jag litar ej på löften.Invid schavotten råkas vi. Farväl! —Och nu till Daniel Hjort. Kom, följ mig Scheel!
(Går med Scheel genom mellersta dörren i fonden, hvilken öppnas af fångvaktaren.)
Således döden! — Blott en flyktig drömMin lefnad var och intet spår på jordenJag lemnar efter mig. O, det är tungt,Det är dock tungt att i sin ungdom dö! —
Sjunde Scenen.
JOHAN FLEMING. FÅNGVAKTAREN. OLOF KLAESSON (inkommer).
Jag måste bort. Har något värf du qvar,Som jag fullborda kan?
Min moder helsaOch skaffa Sigrid en välsignad graf.Farväl! —
Farväl!
Om längre här ni dröjer,Jag svarar icke för hvad sker.
Farväl!
(Går in i sitt fängelse.)
Hör ni, de komma re'n!
Var lugn!
(Fångvaktaren öppnar mellersta dörren. Olof Klaesson döljer sig bakom den.)
Åttonde Scenen.
DE FÖRRE. HERTIGEN. SCHEEL. DANIEL HJORT (Inträda genom den uppslagna dörren).
Hvad ämnarHan ställa till med mig? Jag ser på honom,Att han föraktar mig.
SCHEEL (till Daniel Hjort).
Ni blir efter.Vill ni bli qvar!
Jag kommer. — Må de ämnaMig hvad som helst, jag trotsar dem och allt.
(Hertigen, Scheel och Daniel Hjort gå ut till venster.)
OLOF KLAESSON (i beredskap att följa dem).
Än finnes jag, som följer edra spår,Ett värf i lifvet än mig återstår!
(Går hastigt efter de andra.)
Tablå.
(En öppen plats i närheten af slottet. Åbo stad på afstånd i fonden.Till höger en kulle.)
Nionde Scenen.
EBBA FLEMING (ledd af) ERICUS ERICI. HERTIG KARL (mötande dem).
Man får då ändtligen er se, herr bisp!(Med en blick på Ebba Fleming.)Dock tycks ni hafva sörjt för, att vårt möteEj må mitt sinne vända till er fördel.
Ej derför heller är jag här. Mitt kallÄr sorgen trösta och de stolta varna.
Om ni det sednare förut här gjort,Det förra nu ni hade kunnat spara, —Då mindre blod, som mindre tårar nuErfordrats för att här jag skulle stå.
Och skulle aldrig här ers Nåde stått,Om ej med svek J farit.
Rättvis hämnd,Som ur er egen våldsmakt har växt upp.
En fördelaktig dikt for Eders Nåde.
(Klockringning.)
J stolta fru, var nöjd att ni är qvinna!Er annars gällde dessa klockor ock.
(Går.)
Dödsringningen! — Nåd!… nej han skall ej läggaTill sin triumf en krossad moders tår.
Så gjut den då i skötet af den vän,Som huru hårdt Han ock oss menskor dömmer,Ett ödmjukt hjertas bön dock aldrig glömmer.
Led mig till kullen der. — Tack, här i fridMig lemna åt mig sjelf. Gå, jag det önskar!
Jag vet er vilja vörda. Om ni skulleBehöfva mig, så är jag i er närhet.
(Går.)
Tionde Scenen,
EBBA FLEMING (ensam på kullen. Menighet från Åbo vandrar då och då öfver scenen i fonden.)
Se skarorna, hur liknöjdt fram de vandraI högtidskläder. Ingen hör oss mer.Blott klockorna de höras. Dödens ringningDet är för allt jag hade qvar på jorden.Nu dör den sista glansen af vår ära,Nu bryts den sista spillran af vår makt,Nu går den siste af vårt namn till dödenOch denne siste är min ende son;Och griften, der vår vapensköld skall krossas,Är en schavott! — Och ingen hör oss mer.Ack, ej ens Gud. Min själ till himmelenEj når. Böjd emot jorden stapplar den.
(Lutar sig ner mot kullen med bortskymdt ansigte.)
Elfte Scenen.
KATRI (uppstiger på kullen bakom Ebba Fleming).
Så kom en gång dock hämndens dag. Se der! —
EBBA FLEMING (i samma ställning som förut).
Hvem talar här? — Kan ni en bön mig lära,Som himlen når?
Se opp!
EBBA FLEMING (ser upp).
Ah! samma syn!
Stig högre upp, kom, skåda hur din sonTill döden går!
Hvad har jag gjort dig, attDu mig förkrossa vill?
Hvad gjorde jag,Att ni mig krossade?
Är du en moder,Så gå! —
Jag var en gång, hvad nu du är,Nu är jag, hvad du varit förr.
Erici!
Din make tog min fars, min makes hufvud.
Erici!
(Klockringningen upphör.)
Tolfte Scenen.
DE FÖRRA. ERICUS ERICI (inkommer).
Och din son han är ej mer.
Gud!
Och min son var den, som störtat er!
Hör opp, hvem än du är, och minns att hämndenEj menniskan tillhör.
Trettonde Scenen.
DE FÖRRA. HERTIGEN. SCHEEL. HERRAR i Hertigens svit. MENIGHET frän Åbo. KNEKTAR. DANIEL HJORT.
Slut är vårt värf.Men, innan vi gå bort från denna plats,Der med så mycket blod vi rikets fridHa tvungits köpa och besegla, har
Jag ännu en förrättning qvar. Träd framIntill min sida, Daniel Hjort! Om duFör guld, för gunstbegär ditt värf utfört,Fast detta värf mitt lif och slottet räddat,Jag med din handling lemnade dig ensam;Men då jag väger upp din lefnadssaga,Din stams förtryckta rätt, mot det du gjort, —Jag hade aldrig älskat detta folk,Jag suttit falsk och sprakat i dess kojor,Om jag fördöma kunde. — Derför tagDin faders ring tillbaka af min hand,Och för att intet minne af det flyddaMå fästas vid ditt namn, välj dig ett nytt,Och, för att ingen må dig våga skymfa,Se här ett svärd. För så det i min tjenst,Att jag får heder af Bengt Ilkas son!
DANIEL HJORT (mottager svärdet, blickande på menigheten, För sig).
Hur blicka de på mig!
Min son!
Min moder!Nu tryck mig till ditt hjerta, göm mitt hufvud,Att ingen ser mig, göm det vid din barm,Och älska, älska mig!
Han — hennes son!Det var dock sannt. Om himlen rättvis är,Hvi faller blott på mig dess hand!
(Sorl och rörelse bland menigheten.)
Fjortonde Scenen.
DE FÖRRA. BÄRARE (med en bår, på hvilken Sigrid Stålarm ligger i hvit klädning, gyllne smycken öfver pannan och sjögräs, som snärjt sig i lockarna och fastnat på klädningen). OLOF KLAESSON (framträder bland menigheten).
EN BÄRARE (i det han inkommer).
Gif rum!
En drunknad flicka!
Arvid Stålarms dotter!
Ah! Det är hon! (Paus.) Blef det till slut ditt öde!(Vildt.) Bort! För de döde till de döde!
(Bärarena bortföra båren.)
DANIEL HJORT (till sin moder).
Nu,Min mor, blif åter lugn och lycklig du!Bort med all bitterhet ifrån ditt hjerta,Bort med hvart minne från de dunkla dar!Se hertigen! se dagen ljus och klar!
Nu vill jag lefva upp på nytt för dig,Det som har varit, jaga undan, döda.För ädla värf mitt hjerta blott skall glöda.
KATRI (afbrytande).
Min son, jag gjort dig ondt?
Tänk ej på mig!Tänk på den tid, som ändteligen randas,Uppå det folk, som nu befriadt andas! —Mig — ondt? — Nej! Lifvets höjder vinka migOch att dem hinna står jag redobogen.
OLOF KLAESSON (med handen om svärdfästet).
När högst är säden, är till skörd den mogen.
DANIEL HJORT (till Katri).
Du skall mig trotsig, stolt och verksam se,Kraft har jag än. Än jag ej bruten är.Och högt för verlden jag mitt hufvud bär!
OLOF KLAESSON (sticker Daniel Hjort genom hjertat, att han faller).
Tag här — din handlings rätta lön, förrädare!
Ah! —! — —! Ve!
(Dör.)
Min son!
Hvem var det?
Klaesson Fleming!
Det blir på denna jord din sista bragd!
(Ger ett tecken åt knektarne att gripa Olof Klaesson.)
Det var en nyhet, känd förr'n den var sagd!
(Går med knektarne.)
Uppvakna son!
EBBA FLEMING (för sig).
Han står för himlens dom!
Det var min skuld! — Död! — Krossad är jag här.Min son! O, tag mig, tag mig med i döden!
Så ville jag ej ändra dina öden.Ett trappsteg blef du fallne yngling der,Som lyfte herrskarns fot och föll i sär. —(Fanfarer höras.)Hör menighet! Fanfarerna oss kalla,Till makten mig, till frid och framtid alla!
Du Evige! Behöfves då, att alltPå hvilket verlden hvilar, kärlek, trohetOch pligt och ära, svigta skall som röOch tusen hjertan brista, för att verldenSkall skuffas fram en tumsbredd på sin väg!
Slut.