The Project Gutenberg eBook ofSamlade dikterThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Samlade dikterAuthor: J. J. WecksellRelease date: November 28, 2018 [eBook #58368]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Tapio Riikonen*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Samlade dikterAuthor: J. J. WecksellRelease date: November 28, 2018 [eBook #58368]Language: SwedishCredits: E-text prepared by Tapio Riikonen
Title: Samlade dikter
Author: J. J. Wecksell
Author: J. J. Wecksell
Release date: November 28, 2018 [eBook #58368]
Language: Swedish
Credits: E-text prepared by Tapio Riikonen
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE DIKTER ***
E-text prepared by Tapio Riikonen
af
Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1868.
Företedt:L. Heimbürger.
Vårdroppen.Åbo Slott.Veteranens jul.Vid Schillersfesten i Helsingfors.Svenskan och finskan.Finska vikens klippor.Har du mod?Italienaren.Studentsång.I en artists album.I en konstälskares album.Fogeln.Rusen i skogen.Demanten på Marssnön.Det förtorkade trädet.Stjernorna.Öfver en afplockad ros.Höststormen.Reminiscens från Piruvuori.Augustiaftonen.Tyrannens natt.Den vakande modren.Guds trädgård.Ottos julafton.Pi balen.Skridskoåkaren.Sjömansgossens afsked till sin brud.Den vansinniga spinnerskan.Hyran till kärleken.Rosor och kyssar.Till Minna.Till Ellen.Varning.När och fjerran.Var det en dröm?Afskedet.Ögon blå.Vår inre verld.Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.Till G. Montgomery.Studenterne.Skål för qvinnan.Invigningen af de döfstummas skola i Åbo.På Sofiadagen.Till … vid sybordet.Till den nygifta.Till Helmi.Den lilla hedningen.Englarna.Den lyckliga familjen.Skolfuxen.
Det outsägliga.
Dvergens hämd.Lokomotivföraren.Geniens hand.Marssnön.Vågen.Den fromme.I en Spaniors album.Den 10:de November 1861.Ett brunnsafsked.Vid min älsklings sida.Serenad till Helmi.Ur gamla gömmor.Elegi öfver en kupp.Min vän.Kajsaniemi-visan.Allt i lifvet är ej sol.Almqvist.För dig jag sjunger.Vill du komma med mig!Jag har dig kär.Don Juans afsked från lifvet.Jag midnattens barn.Daniel Hjort, sorgespel i fem akter.
Till sångens vänner i Finland och Sverige öfverlämnas dessa "Samlade dikter" af en bland Finlands yngre skalder, hvilken af ett oblidt öde redan vid 24 års ålder bortrycktes från sin korta diktarebana, De ingå här under tvenne afdelningar. Den första omfattar ett urval af de stycken, hvilka finnas upptagna i skaldens julen år 1860 utgifna "Valda ungdomsdikter", i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar I", jemte några otryckta sånger, diktade före denna tid. Utg. har vid detta urval, äfvensam vid styckenas ordnande och omarbetning följt de anvisningar, som skalden sjelf efterlemnat. — Den andra afdelningen omfattar dikterna från en senare period (julen 1860 till sommaren 1862), deri inbegripet det förut särskildt utgifna sorgespelet "Daniel Hjort". En del af dessa hafva ingått i "Lännetär, Album utgifvet af Vestfinnar II"; andra äro meddelade af några skaldens vänner eller funna bland hans efterlemnade papper, de mindre lyriska mest på manuskriptarken till "Daniel Hjort". Flera bland dem framträda sålunda i ett nog fragmentariskt skick, men äro dock af alltför stort poetiskt värde eller måla för väl den inre strid, som vid denna tid rörde sig inom skaldens bröst, för att ej förtjena sin plats i dessa "Samlade dikter".
Vårdroppen.
I morgonstundens vårVid lärkors glamPå molnets kant en tår1 solljus sam.
På jord som i det blåKlang fröjdens ljud.Gif mig ett lif också!Hon bad till Gud.
Och liten englahand,Som molnet höll,Tog sakta på dess rand,Och droppen föll. —
Och speglade en stundGuds verld så skön,Guldmolnig, himmelsrundOch jorden grön.
Föll så i hafvets famnOch gömdes der. —Hvem frågade ditt namn,Hvem såg dig här?
Åbo Slott.
Hvita skepnad ifrån fordom, flydda tiders fallna borg,Der du blickar öfver fjärden, allvarsam och full af sorg,Monumentet uppå grafven, inom hvilken sekler gåttTill att luta trötta hufvun, — men der ingen ro de fått!
Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens våg,Och så sällsamt klingar sångens djupa röst uti min håg;Ifrån nattens tusen stjernor blickar ner en evighetUppå menskotankars svaghet, menskoverks förgänglighet.
Hör din grafsång sjunger böljan, nattomskymd vid grustäckt strand,Och dödsfacklan lik går månen upp vid dunkla skogars rand;Brusten är din sköld och krossad, vapenlös och svag du står,Och det enda, som dig egnas, är en minnets vemodstår.
Och ändå hvem älskar icke dina fallna murars grus?Du har skådat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus,Du har sett dess första strimma i vårt än så mörka land,Du har värnat korsets fana på vår vilda, öde strand.
Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark,Du för nattens anfall värnat dem så segerstolt och stark,Suomis skönsta minnen fläta kring din hjessa rikt sin dag,Himlens ljus och återspegling, religion och rätt och lag.
Du var skölden, du var svärdet, — ljust och herrligt var ditt mål,Och du bjöd så gladt för segern fram ditt bröst af sten och stål;Stenen ramlat, stålet rostat, men den hand, som höjde dig,Vakar ännu öfver folken mäktig och evinnerlig.
Veteranens jul.
Af stjernor hvalfvet gnistrar, mörk den gamla skogen står;Der glimmar i dess gröna skägg så mången frusen tår.Så tyst, så hemsk är nattens frid på snöbeslöjad mo,Och björn och varg blott fira här julkvällens säkra ro.
Då ekar djupt i skog ett ljud af matta tunga steg,Hvem söker här från byn så långt en svår och enslig väg?Hvem djerfves störa furans lugn och nordens frusna fläktOch värma drifvornas demant med lifvets andedrägt?
Det är en gammal veteran från Finlands sista strid.Der går han fram, en skugga af förgätna hjeltars tid;Men än så hög, men än så varm att hvart hans blickar gå,Der skyllrar furan vördnadsfull och drifvan blixtrar då.
På mossig sten han sätter sig, och hjessan silfverljusSå skönt och tankfullt böjer sig vid höga furors sus.På kinden rullar tyst en tår, men ögat hvilar gladtPå högtidslugnet alltomkring i stilla stjärnljus natt.
Då talar han; jag helsar dig, mitt hjertas stolta brud,Du fura mörk, du natt så skön, du vildmark i din skrud!Jag känner dig igen, mitt land, säg, känner du ocksåDin unge kämpabrudgum i den trogne gubben grå?
Ack många år ha flytt, sen sist jag såg en natt som nu.Mitt hår blef hvitt, min panna blek, — blott evigt ung är du;Ännu så ung, så skön som då mitt svärd för dig jag drog,Och varma, röda kyssar af mitt hjerteblod du tog.
Det är förbi sen många år; ett annat slägte stårMed annan håg, med annat lif i Suomis nya vår.Den strid de kämpa är ej min, — ty evigt, hvart jag går,Bland brutna svärd, förspilda lik, vid Oravais jag står.
Nyss satt ock jag en vördad gäst på stugans halm hos dem,Såg hopp och glädje bo ännu i finska hyddors hem.Än ville ock jag se engångOch helga drifvan med en tår, som förr med blod så gladt.
Han talte så, — men matt han log emot sin ungdomsbrud,Sitt vackra finska fosterland i vinterns högtidsskrud.Och hur han såg, — en glädjetår så ljuf hans öga fällt,Som hade all hans lefnads kraft i denna tyst försmält.
"Förtrollningsljuft mig binder qvar ditt ljus, din skog, din sjö.Jag kan ej gå, — haf tack, o Gud, för att jag här får dö!Trött får jag luta grånad lock mot Suomis silfverbarm,Så trött som bössan fordom sof från striden på min arm.
Och skogen skall omkring mig stå ett ståtligt monument,Den gamle gråe krigarens, som knappast någon känt;Och furorna de sjunga då en psalm högtideligOch natten kastar ned sitt dok, — mitt land, Gud skydde dig!"
Han talte icke mer, han drog sin pels omkring sig blottOch knäppte sina händer hop och slöt så lugnt och godt.Men skogen kring hans dödsbädd stod i stjerneglans och skenMed julljus utaf silfver på hvarenda grönklädd gren.
Vid Schillersfesten i Helsingfors
den 10 November 1859.
"Till fest!" från land till land ett rop, ett gensvar mäktigt går,Och konstens tempel öppnar sig och högtids smyckadt står,Och folken skönt förena sig båd' när och fjerran från,Att minnas tidens störste tolk och sångens bäste son.
Ty allt hvad skönt och himmelskt än uti ett hjerta brann,Uti din sång så hög och fri sitt skönsta uttryck fann;Och hvar den klang, der väckte den förtröstan, mod och hopp,Och lyfte evighetens dok för bländadt öga opp.
En ny Tyrteus gick du fram i mensklighetens stridFör friheten och sanningen, för andens ljus och frid;Och för hvar ton en fördom brast, en kedja söndersprang,Och till beundran för din fot tyrannerna du tvang.
Och mäktigt flög det fria ord utöfver haf och land;För det är intet haf för vidt, för fjerran ingen strand.Ryck det ej bort från folken mer, — odödlig är dess gång;Det blommar der i evig sol af Schillers sköna sång!
När lärkan sjunger vårens hymn i morgonljusets glans,Då lyssna, guldomgjutna, skog och våg och blomstrens krans,Tills, mäktigt gripne, sjelfve in de stämma med dess röst,Och skogen susar, böljan slår, ljuft doftar blommans bröst.
Så sjöng ock du, när ny en dag gick öfver folken oppMed morgonluft och rosensken, på löften rik och hopp,Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,Och, mäktig stora värf och mål, lycksalig kände sig.
Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,Din sång har menskligheten qvar och den kan ej förgå;Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull blick.
Svenskan och Finskan.
Svenskan.
Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,Du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,Må du minnas, att den starka, mera pröfvade är min.
Finskan.
Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härdSjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets underverld,Väntade min tid — den kommit, ljungar fram med strålens maktOch du bleknar under hjelmen trots din harm och ditt förakt.
Svenskan.
För ur sagans dunkla fornverld sprakande ditt furubloss,Hög jag står i middagsglansen — sekler ligga mellan oss.Skynda djerf, men vill du segra, mottag tacksam i ditt loppNågra ax af mina skördar, som i sekler vuxit opp.
Finskan.
Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,Jag har Finlands högsta kärlek — bytte ej med dig min lott.
Och du lämnar dina skatter — arfvet åt vårt folk och mig.
Svenskan.
Ännu lefver friskt mitt hjerta, slår i tusen ädla bröst;Också du har lärt dig älska tro och sanning af min röst.Såg i morgon segrens fana på min graf du svaja gladt —Snart du dvaldes sjelf i mörker, mörkare än griftens natt.
Finskan.
Slår i tusen bröst ditt hjerta, dock min luft de lefva af;Gaf du tro och gaf du sanning, kämparna för dem jag gaf.Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sångSom vårt folk uti sin barndom hörde i din ton engång.
Svenskan.
Lefva de, så skall jag lefva; faller jag, så faller du.Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.Öfver oss stå högre makter, i hvars tjenst vi gått och gå —
Den, som längst och trognast tjenat, älska, värna de också.
Finskan.
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,Slå på språkens gyllne lyror, väcka lif i folkens barm,Skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;Kan den tonen sannt du klinga? — främling är du på vår strand.
Svenskan.
Hit jag kom som frö — en jernek står jag nu på stormigt skär,Fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgadt haf —Halfva Finland med skall följa i min glömskas öppna graf.
Finskan.
Väl! jag står i landets hjerta — furan, evigt grön och stark;Stod förgäten, tung och isklädd — frisk ändå — i vildskön mark;Våren kommit, Finlands hjerta slår af kärlek, ljus och hopp —Och du drar din krona långsamt unnan för min unga topp.
Svenskan.
Fäll din lans som min jag fäller — bådas udd är af demant.Så de gåfvos oss att strida för hvad evigt är och sannt.Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den —Och ju mer vi deråt offra, blomma vi dess högre än.
Finska vikens klippor.
Vi segla bränning och död förbiPå fräsande, snöhvit våg,Och stormen dansar så vild och friI skeppets tackel och tåg.Vi fara fram emot Finlands kust,Snart skåda tjusta vi den,Hvart hjerta slår utaf längtans lust,Hvart öga blixtrar igen.
Se klippan der! det är finsk granit,Der skymta än fler också;De stå så mörka i bränning hvitFörutan en torfva på;Och dystra skåda de nu som sistSom när jag ser dem igen,Och dyster är deras saga visst; —Säg, vill du höra på den?
När Wäinämöinen ur vågens glansBjöd Finland stiga engångMed silfverfloder och björkars kransI solljus, blommor och sång;Med mörka furor på vilda skär,Guldvaggande sjöar blå,Skönt logo klipporna äfven härEmot sin skapare då.
Och blomman bad uppå Finlands strand:O, växte med mig en mö!O, fick jag vårdas af hennes hand,På barmen blomma och dö!Jag gåfve henne min rosenvår,Min doft, min färg och min glans,Jag gåfve henne den klara tår,Som darrar skönt i min krans.
Och furan bad på sin unga mark:O, kom du ynglingatropp!Vi skola brottas, min stam är starkOch smart och smidig min topp.Och björken: finge jag stå i roOch böja grenarna nedInvid en hydda, der menskor bo,Ett godt och välsignadt träd!
Och insjön häfde sin silfverbarmI qvällens rosiga brand:O, fick jag gunga på vänsäll armEtt älskadt par emot strand!O, fick jag kasta min silfvervågTill gröna ängarnas bördOch spegla stilla med vänlig hågDe gyllne nejdernas skörd!
Och fjellet höjde sin tinning gladtMed svällda ådror af jern:O, fick jag bjuda min dolda skattTill lugna hyddornas värn!O, fick jag resa ett altar oppMot himlens strålande blåOch lyfta högt på min stolta toppMot Gudar menskorna så!
Men stum med kinden af tårar kysstStod Wäinämöinen allen;I ödets stjernor han läste tystOch sade sörjande sen:Här skola tusende hjertan slåI hög och strålande brand,Och ödslig, mörk är din lott ändå,Mitt unga älskade land!
Ty drömmande på din unga strand,Du mö ur vågorna blå;En morgon vakna du skall i band,I sekler sörjande stå;I sekler vänta din frihet änMed stilla kämpande bröst;O, eg då ljuft uti kärlekenAf ädla söner en tröst!
Dock bäfvar du för ditt öde, säg,Vill förr du dö utan namn,Välan! — den bölja, hvarur du steg,Har qvar sin eviga famn.Men stum stod furan i skogen grön,Och fjellen, sjöarna blå.Blott strandens klippor i trotsig bönTill Wäinö talade så:
Sa häf oss ut uti hafvets famn,Der vilda bränningen slår!Vi vilja vara förutan namn,Förutan blommor och vår.Skall ingen menniskofot ocksåOss röra i frid, — hvad mer! —Vi fria, fria i stormen ståOch fria när hafvet ler.
Och fri står klippan i bränning vred[1]Och fri uti solens glans, —Står kal och mörk som en nattlig hedI silfvervågornas krans.Ej fåfängt flöt der en droppe blod,Ej gjuts der bitter en tår,Ty på dess strand ingen hydda stodOch intet hjerta der slår.
Ej nånsin hafver en ovän rörtDitt fria, ditt stolta bröst.Hur tviflet suckar, du aldrig hört,Men heller ej hoppets röst.Ej steg en främling med svärd i handPå dina ödsliga skär,Men ingen älskar uppå din strand
Du blickar mörk öfver djupblå grund,Blott öde vatten du ser.Du blickar dyster mot hvalfvets rund,Kallt stråla stjernorna ner.Och evigt står du i skummets brandSå vild och öde som nu.O, hell dig Suomis vana land!Det bättre valde dock du.
[1] De tre sista stroferna i stycket lyda i en senare, tyvärr, ofulländad bearbetning sålunda:
Och fri står klippan i bränning vredOch fri uti solens glans, —Står kal och mörk som en nattlig hedI silfvervågornas krans —Skall evigt der uti skummets brandStå vild och Ode som nu.
Men också du, Suomis vana land, också du är blott en mörk klippa; ty har du skönhet och kärlek, ja, skulle du engång ha silfver och guld — utan frihet är du dock intet annat än en mörk, ofruktbar klippa för menskligheten, och din son icke mera värd än mossan, som sparsamt växer på de öde klippornas otillgängliga land.
Har du mod?
Har du mod att gå ut i lifvets stridOch dig hålla der som en man?Har du mod att ställa dig framom din tidOch dess villor, om du det kan?Har du mod att offra ditt hjerteblod,Din timliga lycka och fröjdFör sanning och rätt? — då, yngling god,Träd in i vår krets förnöjd.
Har du mod att tro på din skönaste drömTrots det verkligas hånande röst?Har du mod att som droppen i djupaste strömSöka väg genom klippans bröst?Då låtom oss svärja ett fostbrödralag!Och offra det ande och blod,Och kraft som kamp få vi nog en dag,Om vi ega det samma mod.
Italienaren.
Öde står min gård, den sköna,Öde stå dess lunder gröna,Ömma sånger der ej klingaMer som förr så mången qväll.Guld och allt hvad mer jag egerFast på våg det ringa väger,Tag — det kan dock nytta bringaDig, vår kung Emanuel.
Krossat har jag mandolinenLaura bakom sänggardinenEnsam gjuter sina tårar,Sträcker fåfängt ut sin famn.Hingsten eldig stampar jorden,Och åt farorna och mordenVigas in Italiens vårarI vår frids och frihets namn.
Hjeltar stiga upp, der slafvarKyss ha trampat Bruters grafvar;Strömmen sig hvar dag förökar,Blir ett verldshaf innan kort.Dolkar blixtra ren i tjellen.Bergsbon väpnad står på fjellen —Och i Kolisén det spökar,Påfven läser det ej bort.
Nu är hämdens timma slagen!Frihetsklingan hvässes, dragenUr den slida, der den rostatUti hundraårig skam.Och de sår, som länge gömdes,Bryta nu — ty ej de glömdes, —För all smärta, de oss kostat,Uti blodig feber fram.
Känner du vulkanens välde,På hvars gömda eld du ställde,Kejsare, din thron, och famlarDer med maktlös spira än?Se, nu häfvas hafvets vågor,Himlen mörknar, eld och lågorBerget spyr — och thronen ramlarNed i kratern, du med den.
Susen stolt Italiens lunder,Vittnen till vår träldoms stunder,Snart med segrens krans, den frida,Blodig panna svalken af!Och försonad skall den gamlaTid den nyas kämpar samlaSist till hvila vid sin sidaÄrofullt i samma graf!
Studentsång.
Nu, bröder, må vi sjungaEn rask och samfälld chör!På oss studenter ungaSå gerna Finland hör.Så må då sången skallaAllt upp till polens rand,Tills finska hjertan allaStå lyssnande i brand!
Från Bottenvikens stränder,Vår bildnings gamla bygd,Ifrån Karelens länder,Den finska sångens skygd;Från trakt, der norrskensflammanOmsprakar snöklädd pol,Vi strömmat hit tillsammanFör fröjd och lif och sol.
Hvart hjerta står i lågorFå fjäll, i skog, i dal.Du räknar hafvets vågor,Ej våra drömmars tal.De äro blott ej drömmar,De blifva verklighet,Så sannt som dagen strömmarI morgonrodnans fjät.
Som stjernan står i nattenMed skuggor rundtomkringOch hvälfver silfverskattenOch fruktar ingenting,Så skall det ädla lefvaOch blomma i vår barm,Som skuggan ondskan bäfvaSå mörk och tom och arm.
Frisk mod i lifvets stunder,Friskt mod i dödens famn!Det låga skall gå underFörutan barn och namn.Det eviga, det sannaEj krälar fram i grus,Det går med öppen pannaIgenom natt — i ljus!
Så må då sången skallaAllt upp till polens bloss!Se, Finlands slägten allaDe hoppas uppå oss!Omätlig är vår bana,Men blicken målet når.Framåt! — vår enda fanaÄr fädrens röda spår!
I en artists album.
Mycket finna, än mer spana,Uti allt det högsta ana,Älska mycket, mer förglömma,Gå i lifvet ut och — drömma,Gudar tjena, guld försaka,Ge och fordra ej tillbaka,Hjertat offra, hjertan vinna,Kyla möta och dock brinna.
Äran älska, ej begära,Skapa, bilda, pröfva, läraFör ett mål, som aldrig hinnes,För en efterverld, som vinnes,Sen dig verlden mer ej når:Det är konstnärns lott på jorden. —Endast så odödlig vordenIn till gudarna han går.
I en konstälskares album.
Det finns en konst att evigt vara ung,Fast locken glesnar, hjessan böjes tung.Hur snabb och mäktig tiden äfven svingar,En genius finns, som eger bättre vingar;Hur djup och hård sin runa tiden skär,En genius finns, som den i blommor klär:Det sköna älska. Njut det i naturen,Lef blommans lif, lef stjernans i azuren.Njut det i konstens rika underverld,Der sången blommar och musiken klingar,Der tanken ilar jemt på himmelsfärd,Men jordens rosor rodna på dess vingar.Då gjutes evig ungdom i din själ,Der den bland stora andar ofta dröjer,Tills lifvets sorger små, dess flärd och felEn skugga bli, som ljuset mer förhöjer.Den glada vishet konstens lära är,Och evig ungdom dig, sin vän, beskär;Ty det, som lefver öfver skiften, öden,Du njöt i lifvet, har till vän i döden.
Fogeln.
Der sitter en liten fogelPå hafvets vilda strand.Långt borta uppgår solenI gyllene morgonland.
Der vinkar emellan rosorEn port af rubiner och gull.Det växer i fogelns hjertaEn lust så längtansfull.
Han flyger mot morgonrodnan,Skön vinkar dess purpurkust;Han flaxar med svaga vingar,Han sjunger med mäktig lust.
Allt längre, allt längre han ilar,Han skådar bakom sig ej mer,Tills, hvart han vänder blicken,Blott öde vatten han ser.
Han flyger, tills vingen brister,Han sjunker i böljande haf, —Och aftonen ler i rosorOch stjernan i guld på hans graf.
Rosen i skogen.
Vilda rosen skön i skogen står,Kalken strålar af en silfvertår,Och kring den liksom en purpurflodStrömmar rosens unga, friska blod.
Mellan granar står dess skönhet gömd,Mindre skådad klart än ljufligt drömd.Med en varsam kyss den glada vindAndas kärlek öfver blommans kind.
Stum af tjusning stilla skogen står,Trasten öm i nattens skymning slår,Morgonrodnans första stråle varmPerlbesmyckar rosens oskuldsbarm.
Vandrarns själ hon stämmer mildt till bön,Der i rosig glans på tufvan grönLjuft om himlens skönhet, jordens vårTalande sitt stumma språk hon står.
Visst en engel i en sky af doftFlög hon ner en stund i jordens stoft.Nästa morgon synns hon icke mer, —Ack, mot döden blott så huldt hon ler!
Demanten på Marssnön.
På drifvans snö der glimmarEn diamant så klar.Ej fanns en tår, en perla,Som högre skimrat har.
Ut af en hemlig längtanHon blänker himmelskt så;Hon blickar emot solenDer skön den ses uppgå.
Vid foten af dess stråleTillbedjande hon stårOch kysser den i kärlekOch smälter i en tår.
O, sköna lott att älskaDet högsta lifvet ter.Att stråla i dess solblickOch dö, när skönst den ler!
Det förtorkade trädet.
Qvittra, du min lilla fogel,Qvittra i den torra linden!Tro dock ej din sång uppväckerDen till grönska och till glädje.Vet du, hvarför linden torkat,Vet du, hvarför kronan vissnat,Ock den fasta stammen murknat?Uti stammen skuro tvenneUnga hjertan in sin kärlek.Dessa hjertan skiljdes sedanBrustna här i lifvets stormar.Ynglingen bedrog sin flicka,Flickans brudsäng blef då grafven.Under träden är hon myllad,Sköna blommor gro kring linden.Flickans hjerta har för rotenTalat om sin dystra smärta;Roten det för stammen talat,Stammen det för grönklädd krona.Derför sörjer grönklädd krona,Derför murknar tjocka stammen,Derför vissnar starka roten.Qvittra fogel, fåfängt qvittra!Linden aldrig mer skall grönska,Ty en gäckad kärleks tårarBränna på dess merg och rötter.
Stjernorna.
På den östra himlastrandenStår en stjerna silfverklar,Fjerran på den vestra randenDen sin vän och älskling har.
Fast de från hvarandra tindraMer än millioner mil,Inga rymder kunna hindraGyllne blickens säkra pil.
Ej de veta att de bådaÄro mörker blott och stoft, —Skönt de i hvarandra skådaGuld och rosor, ljus och doft.
Öfver en afplockad ros.
Du unga blomma i purpurblod,Hur blek du hvilar i handen.Nyss frisk och doftande fri du stodUti de blommande landen.Men ack! hvi log du så varm och rik,En jungfru vän i din oskuld lik,Och hvarför såg du på mig så skön?Att bruten dö blef din lön.
Och dock ännu du så vänligt lerMot mig, ehur jag dig brutit,Ehur från grenen jag tog dig ner,Der ljuf din vårdag du njutit,Ehur jag ingenting kan dig ge,Än blott med tjusning uppå dig seOch andas stilla din vällukt inOch glädjas att du är min.
O, finge jag åt en älskad brudDig ge, du ljufvaste blomma;Men som en vind är min suckans ljudI rymder öde och tomma;Och såsom du är mitt hjerta visstEn blomma, bruten ifrån sin qvist,Som ditt så flyger dess lif sin kos.O, vissna, vissna min ros!
Höststormen.
Naturen är i uppror. Svartklädd höstSig hugger girigt fast vid jordens bröstOch dödskallt flämtande så vildt och kortDess sommarlif och skönhet suger bortLik en vampyr, och sveper lömsk och brådI drifvans likduk offret för sitt dåd.
Högt ryter hafvet, ty den himmel blid,Som darrande i guld i qvällens fridMed sol och ljus har hvilat i dess famn,Vill hösten rycka bort; sin huldas namnDet ropar högt, hvar bölja fåfängt berOch störtar hvit i egen afgrund ner.
Se, eken kämpande på fjellet står.Sin ärekronas dunkelgröna vårFörgäfves skakar den och full af harmMot höstens stormbud lyftar mergfull arm.Det hvisslar hånfullt åt den starkes hotOch strör dess ära vissnad för dess fot.
Och blomman, som de starkes öde ser,Står mild och lugn och ej om skoning ber,Blott gömmer tårdränkt kalk i mossans hägn;Men stormen ser det och med iskallt regnDen späda piskar fram derur, i stoftFörtrampar oskuld, skönhet, bön och doft.
Snart furan blott står grön, en minnesvård,Och hafvet stannar med en dödsaccord.Sitt värf har stormen fyllt och hvilar nu,De mörka skyar dela sig itu —Och oförgänglig stjernehimmel serI jordens stumma ödemarker ner.
Reminiscens från Piruvuori.
(I Karkku vid Kulovesi.)
I tusen stycken ligger fjellet splittradt,Och tusen år ha stenarna förvittrat,Men än de lika hemskt och hotfullt stupaUppå hvarann i dalen ned, den djupa,Der block på block i vild oordning liggaOch om en oträngd plats förgäfves tigga.
Der stå de liksom grafvar och ruiner,I halft förvissnad tall en vindkår hviner,I remnorna roffoglar byggt sig nästen;Här smyger vargen, kända vintergästen,I bondens stall, han tarderhvad han kräfver,Härblodig matta sen på drifvan väfver.
Och sommarsolens glans, som vänligt skiner,Kallt återkasta klippornas ruiner;Förgäfves vinden mull i remnan sopar,Ur hvilken våren blommor små framropar.I mörka djupet, som derunder grinar,Allt ramlar ned och sjelfva mossan tvinar;Så skall det evigt stånda sönderstyckadt.Blott af sin egen hemska skönhet smyckadt.
Ruiner, menskohand ej vid er rörde,När er man skapade och er förstörde, —Men här har mörkrets engel stått på fjelletEngång och sett hur soln gick upp kring ställetOch tänkt: hur många hjertan i den natten,Som brusto törstande och ej fått vatten,Hur många, som i dunkelt qval sig vredo,Då inga stjernor ljus i mörkret spredo,Hur mången engel, som sin vinge miste,Fast Gud och hon och — Satan blott det visste,Hur mången tärna ljuft om vännen drömde,Som henne då i vilda lag fördömde.Och gällt ett hånskratt öfver menskligheten,Det godas afbild, först för evigheten,Gaf Satan till, och eko sjöng i fjellet,Så det i tusen stycken flög på stället, —Likt hjertan, som för onda makter klingaOch sen med alla strängar sönderspringa.
Augustiaftonen.
I azur och silfver månen gårOch glimmar i vikens vatten, —Så hög och tankfull skogen stårOch drömmer och susar i natten.
En julle lätt öfver vågen farMot fiskarkojan på näset,Ur jullen klingar en röst så klar,Och elfvorna lyssna i gräset:
"Blif när oss Herre Jesu Christ!Din nåd intill oss ile,Ty aftonen är nu kommen visst,Men ljuft i din hägn vi hvile!"
Och månen log på sin silfverthron,Ett ljus upptändes i tjellet, —Och länge bortdog psalmens tonI fjerran blånande fjellet.
Tyrannens natt.
Så tung står natten i sorgflor klädd,Tyrannen vakar på purpurbädd,Hans enda son uppå svartklädd bårFrån slottet förde man bort i går.
Med öppet öga, med dystert sinn'I mörka natten han skådar in,Der ljusnar, rör sig en fjerran punkt,Den kommer närmre, — han andas tungt.
Han ser sin son uti snöhvit skrudPå vingars guld, som han fått af Gud.Han sväfvar sakta till bordet, derDen gyllne konungakronan är.
Han börjar plocka demanterna.Så sorgligt skiner hans gloria,"Jag får ej ro i min trånga graf,Förrän jag alla har plockat af."
"Min far dem köpt genom mord och dödFör undersåtares blod så röd;De döda fordra af mig dem nu.För min skull hafva de offrats ju."
Till purpurmanteln han sedan går,Den droppar blod som af djupa sår.Bekymrad torkar han den ibland,Alltmer den blöder för snöhvit hand.
"Jag kan ej lefva, jag kan ej dö,Förrn denna mantel är hvit som snö.Med mina tårar jag tvager den,Med vingen torkar den om igen."
Och bleka spöken kring gossen stå,Med vilda blickar till honom trå,Han gråter sakta, han blir så matt, —De gripa honom med hånfullt skratt.
Blek springer kungen ur bädd så snar,Allt är försvunnet, det ljusnat har, —Än bordet oskadd hans krona bärOch lika blodröd hans mantel är.
Den vakande modren.
Derute stormen mot rutan slårDe svarta vingar och natten rår,Men slumra stilla, min rosenkind,Du vackra morgon, du unga vind!Mitt barn jag vaggar med sånger in,Det hör ej stormen, blott rösten min.
En skugga hemsk sig derute rörOch täljer synder som ingen hör,Men slumra stilla min engel mild,Du kärlekstanke, du oskuldsbild!Du lutar dig på min arm så godt,Du ser ej skuggan, mitt löje blott.
Den vida verlden derute stårOch ropar på dig om några år,Men än du slumrar i fridsäll hamn,Din lugna verld är en moders famn.O, minns i villande verldens gång,Som nu du hör den, din moders sång!
Guds trädgård.
Jag minns en flicka glad som våren,Som våren i vår barndomstid,Då löjet ler i sjelfva tårenOch själen är en bäck så strid,Men frisk och klar och oerfaren,En öppen, skämtfull breflapp tillDen hela verld, — vi få sen svarenMed svarta kanter, svart sigill.
Hon var så skön, den lilla flamman!Vi lekte "far och mor" vi små,— Det var en fröjd, det var en gamman! —Men blott så ingen hörde på.Vi nära intill kyrkan boddeOch sprungo i dess vigda mull,I pastorns trädgård, som vi trodde,Af kors och vackra blommor full.
Dock undrade vi många gångerPå dem, som kommo dit, att deJust sågo ut som mormors sångerSå sorgsne och andäktige.En gaf en krans, en gaf en blomma,En gaf en tår åt trädgården, —Vi stodo der med händer tommaOch hade endast leenden.
Ibland dock liksom tala hördesDet der i granens gröna topp,Sirenens hvita blommor rördesOch nickade än ned, än opp.Men länge kunde vi ej drömma,Vi lekte glada om på nyttBland korsen natthugg, kurra gömmaOch skreko: "fick du fatt?" — "jo pytt!"
Engång en gubbe silfverhårigJag frågte: hvems är trädgården?Han log med blick så skön och tårigOch svarte: "det är Guds, min vän!"Guds trädgård, jublade vi åter,Ej underligt att skönt här är.Hvad Gud är god, som dock oss låterBland sina blommor leka här.
Men när vi lärt oss stafva sedan"Här hvilar" uppå hvarje grift,Då ljusnade det litet redan.Inunder denna gyllne skriftGuds englar visst bland blomstren sofvaUti Hans trädgård hvarje nattOch lemna qvar en vacker gåfvaAf tusen perlors silfverskatt.
Dock tyckte vi det lustigt baraEn engel klockartitel haOch riddare en annan vara,Det passade ej riktigt bra!En qväll jag gömde mig, att höraPå engeln, när till sängs han gick, —Men hotfullt granen sågs sig röra,Jag sprang, och intet se jag fick.
Men hastigt mina lekars syster,Min lilla brud, min bästa skattBlef sjuk — och förr så glad och ysterDer log hon nu mot mig så matt.Jag handen höll den magra, lillaI min och grät; gå ej från mig!"Jag blir en engel", log hon stilla,"I trädgården jag möter dig".
De flytt för längesen de åren,Med dem min barndomshimmel blå;Nu bor i sjelfva löjet tåren.Dock tror jag ännu såsom då.Och blir den strid, vår kraft förnöter,Mig stundom här för tung och hård, —Då går jag glad på nytt och möterMin Engel i Guds blomstergård.
Ottos Julafton.
Der sitter en gosse vid skeppsdäckets rand,Ett barn på den stormiga vågen.Han ser utåt hafvet, der synns intet land,Det skymmer kring seglen och tågen.Nyss smekte en hafsvind hans böjliga hår,Men kunde ej torka ur ögat den tår,Som föll utan spårUti hafvet.
"Och nu är det jul i mitt fädernehem,Små ljus uti granen der gunga,Och syskonen alla — välsigne Gud dem! —Kring grenarne dansa och sjunga.Och Pappa och Mamma se gladt på de små,Men lille sjömannen de minnas väl då,Som ensam får gåöfver hafvet.
Till Gud de visst bedja för honom en bön,Det blifve min julklapp, den bästa!Som gyllene sky under himmelen skönDen följer mig, hvar vi ock gästa.Och ej är jag ensam… med mig är ju Gud,Och syskonens tankar och himmelens budI stormarnas ljudUppå hafvet".
Och upp mot den blånande himlen han såg,Der logo små stjernorna klara.Så sällsam, så hoppfull, så glad blef hans håg,Som sjelf han ej kunde förklara.Och snart bland matrosernas gamman och skrattSof gossen i kojen och drömde så gladtI signefull nattUppå hafvet.
På balen.
I balsalongens skimmerLog sorgset Glädjens blick —Hon var ej inviterad.Hon der osynlig gick.
Blott Äran med sin stjernaDer stolt och synlig stod,Och Rikedom, som skylerMed guld sitt låga blod.
Kurtisen och MalicenHur älven fått sitt ruin —Men obekant gick GlädjenIgenom salen stum.
Hon såg i de dansandes hjertan,Hon såg en bleknande vår,Hon hörde de tvungna ordenOch löjet i deras spår.
Ett bittert, besynnerligt vemodDå genom salen drog —Så dunkelt lamporna lyste,Så sakta musiken dog.
Skridskoåkaren.
Öfver solbeglänsta fjärdar,Mellan tvenne blåa verldar,En i spegeln, en deroppe,Raskt jag ilar som en vind.Stålet mot min fot jag spänner,Lustigt öfver isen ränner,Frosten i en silfverdroppeSmälter på min varma kind.
Vill du veta, hvart det bärer?Se det namn, som stolt jag skärerUti blanka fjärdens yta,Uti stelnad silfvervåg.Nästa vår, när böljan lossas,Här det ljufva namnet krossas,Går dock aldrig ur mitt hjerta,Aldrig ur min glada håg.
Vinden silfverblommor plockarUti rimbeströdda lockar,Svala kyssar kinden gifver,Men den glöder blott dess mer;Ty, när hjertat trofast brinner,Ingen vinter på mig rinner,Och min segers runor skrifverJag i isen stolt och ler.
Din är segern, sköna flicka!När de klara himlar blickaI min själ, hvad ljufva vårarVäcka de ej saligt der.När din stämma mot mig klingar,Orden fly på englavingar,Och den Amors pil, som sårar,Full af himmelsk balsam är.
Vänta mig då, sköna flicka,Efter mig åt fjärden blicka,Varmare, när in jag träder,Mig du trycker då i famn.Kommer qvällen sen den tysta,Ömt bli dina läppar kyssta, —Aftonstjernan huldt oss vigerUtan ord och utan namn!
Sjömansgossens afsked till sin brud.
Farväl, min unga sköna brud!Jag måste bort från dig,Och när vi träffas, vet blott Gud,Igen på lifvets stig.Hör, redan afskedstimman slår,O, torka bort ditt ögas tår.
Nej, låt den stråla än en stundMot mig i ögats frans;Der ler på trohets azurgrundEn evig kärleks glans.I höstlig natt vid stormens stridBlir den min andes ljus och frid.
Säg, minns du än den mörka lund,Der frid och skugga bo,Der vi en stjernströdd aftonstundHvarandra svuro tro,Och kyssen brann uppå din mund,Inseglet uppå vårt förbund?
Ack, gles och gul är lunden nu,Och stormen hviner: höst!Dock hopp och minne skapa juNy vår i våra bröst.Vi skiljas, — men med tro och hoppMot samma himmel se vi opp.
En kyss ifrån din rosenmund,Du hulda, gif mig denOch luta dig som förr en stundEmot mitt hjerta än!Sen får jag drömma blott om digDerute uppå stormars stig.
När, flicka, på din fönsterkarmEn svala sätter sigOch sjunger flämtande och varmSitt qvitter gladt för dig,Tro att jag då har sändt dig den,Tro att den kommit från din vän.
Gråt ej, om i det vida hafEn enslig bädd jag får.Kan du ej pryda der min grafMed blommor och en tår,Du minns ju stundom mig ändåOch längtar till mig i det blå.
Men rostar ringen på din hand,Din kärlek och din tro,Då res ett kors på hafvets strand,Der storm och bränning bo,Då först som död du sörje mig,Död för min hembygd och för dig.
Hvi blir du blek? jag vet förvälDet kan ej blifva så.Med varma strålar ser din själUr trogna ögon blå,Du himmelsdröm i lifvets nattDu själens fröjd, du hjertats skatt.
Ännu en kyss, en enda blott!Och sen — farväl, farväl!Ännu en blick, — det känns så godt,Så himmelskt i min själ.Min ros är du, en vind jag är,Farväl! — o, hur du är mig kär!
Den vansinniga spinnerskan.
Hon sitter vid rocken så knotig och gråOch väter och spinner den surrande trå,Hemskt hvirflar hon hjulet i taktmessig gångOch småler och sjunger en underlig sång:
Ej är jag en gumma, fast er synes så.Med aftärda händer och lockar så grå,Jag är ju en jungfru så dejlig och finOch tvinnar med rosiga fingrar mitt lin.
En sjöman så rask är min fästeman huldOch trogen jag vill honom vara som guld.Vid afskedet sa' han: var lugn nu, min vän!Snart gifta vi oss, när jag kommer igen.
Jag stod uppå stranden tills solen gått ner,Sen tycktes väl tiden gå framåt än mer,Han tycktes ock komma från resan igen,Men såg icke på mig, han glömde sin vän.
Och så stod hans bröllop i sus och i dus,Härute var natt, men derinne var ljus,Jag stod bakom fönstret och grät mången tår, —Derinne gick bruden med myrtenprydt hår.
Hans ärliga ögon hur sveko de så?Ej falskhet kan bo uti himmelens blå.En drömbild det är och jag drömmer… ja, ja!Men ve, ingen ände den drömmen vill ta!
Snart hafver jag spunnit väl ut denna trå;Ur drömmen den hemska uppvaknar jag då.Så irra, du hjul, uti lusteligt mod,Och sjung, du mitt hjerta, om vännen så god!
Hymn till kärleken.
Kärlek, flamma från det höga,Tänd i menskohjertat opp,Strålande ur solens öga,Glödande ur rosens knopp!Gud i skapelsesekundenJorden gaf din kyss så varm, —Evigt, evigt sen den stundenGlöder den i jordens harm.
Minsta blomma skönt dig röjer,Ljuft du andas i dess doft,Lunderna de gröna höjerDu ur jordens mörka stoft,Du i fogelsången klingar,Du omstrålar himmelen,Tigerns grymhet du betvingarOch till ömhet lockar den.
Flickans öga du bestänkerMed en himmelsk tjusningsglans,Du i ynglingsblicken blänker,Der han står med ärans krans.Blott med dig hon drömma vågar,Blott med dig hans morgon gryr,Och ditt rosenaltar lågarOch din fest i kyssar flyr.
Skön du hvälfde qvinnobarmenTill din andes helgedom,Mjuk du bäddar modersarmen,Ler ur barnets blickar from.Mannen gör du stark att stridaHur än ödet vänder sig;Allt med dig vi kunna lida,Säll är ingen utan dig.
Folken öfver öde hafvenFör du i hvarandras famn,Ljust blir lifvet, ljus blir grafvenVid ditt segerrika namn.Lugnt vi följa dig i fjätenIn i dödens dunkla land,Frukta ej för evigheten,Ty du väntar på dess strand.
Gud i skapelsesekundenJorden gaf din kyss så varm,Evigt glöder sen den stundenDu i alla slägtens barm.När vi för Hans öga hamna,Flammar i vår själ den än,Saligt skall Han oss omfamna,Evigt ta sin kyss igen.
Rosor och kyssar.
Vi gingo tillsamman, vi unga,Längs ängens blommande rand.Långt efter oss blefvo de gamla,Vi voro på tu man hand.
Nog tänkte jag något säga,Men tyst jag en törnros bröt.Hon gjorde detsamma, men tyckteAtt min var "alltför söt".
Då bytte vi om behändigt.Hon log och rodnade lätt,Och ros efter ros vi bytteOch bundo hvarandras bukett.
Snart bytte vi mer än rosor:De sötaste kyssar små, —Men, ack, att de gamla voroBakom oss alltid ändå!
Till Minna.
Skönt du log bland ängens blommorQvittrade bland skogens foglar.Intet öga var så vänligtSåsom ditt i hela verlden,Ty utur ett himmelskt hjertaSändes dina varma blickar.Som en vårsols milda stråleFöll din blick, till lif uppväckteYnglingshjertats första blommor.
Hvarför skulle dem du väcka,Endast för att dem förbränna?Men det vet ej solens stråleOch skall aldrig det få veta.Gerna blommorna förbrännas,Hviska med en tår i ögat:Lif du gaf oss, — tog ock lifvet!
Till Ellen.
Flicka, skönare än källansKlara, fria, vackra våg, —O, behåll som hon för evigtDenna friska barnahåg!
Flicka, skönare än stjernansMilda glans i aftonen, —O, behåll som hon för evigtDig ett rum i himmelen!
Flicka, skönare än rosensFriska daggbestänkta vår, —O, behåll den doft för evigtSom dess väsen genomgår!
Glöm dock ej ibland att tänkaPå din yra fjäril ock, —Ljuft du bundit har hans vingeMed din nattligt ljufva lock.
Varning.
Lägg, yngling, handen på, ditt bröst —Hvad klappar rastlöst der?Det kan bli dina dagars tröst,En stjerna ljus och skär,I stormens dån en engels röst,En eternell i lifvets höst, —Lek ej med elden der!
Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, —Hvad klappar fridlöst der?Det kan bli dig en helfvetsbrand,Som all din ro förtär,Ett sår, som blöder utan band,En afgrund utan ljus och rand, —Lek ej med elden der!
När och fjerran.
Emellan oss var skog och sjöOch höga fjell med evig snö, —Och ändå var du mig så när,Som himlen för den fromme är.
Ty mellan oss en engel flögOch jemt med helsningar han smög,Och drömmar om en evig troVi närde djupt i själens ro.
Så gingo några år förbi,Och åter råkades nu vi;Hur mycket du förändrad var!Och jag också, du förebar.
Och mellan oss en öken lågSå lång att ej dess slut jag såg,Och ändå var du mig så när,Som grafven för en dödssjuk är.
Var det en dröm.
Var det en dröm att ljuft en gångJag var ditt hjertas vän? —Jag minns det som en tystnad sång,Då strängen darrar än.
Jag minns en törnros af dig skänkt,En blick sä blyg och öm;Jag minns en afskedsår, som blänkt, —Var allt, var allt en dröm?
En dröm lik sippans lif så kortUti en vårgrön ängd,Hvars fägring hastigt vissnar bortFör nya blommors mängd.
Men mången natt jag hör en röstVid bittra tårars ström:Göm djupt dess minne i ditt bröst,Det var din bästa dröm!
Afskedet.
"Godnatt, du goda flicka!Godnatt ännu engång,Jag måste gå, det skymmerOch vägen är så lång."
"Godnatt, du goda gosse, —Men glöm dock något qvar,Så har du skäl att kommaIgen om några dar."
Han gick, hon honom lysteMed lampan i sin hand;Så mörk var mörka locken,Så röd var kindens brand.
"Godnatt!" — "godnatt!" de sade,Förstulet blicken brann, —Och båda något glömdeFör evigt hos hvarann.
Ögon blå.
Två skälmska, ljufva ögon blåMig följa hvart jag än vill gå —Godmorgon, hviskar en röst så gladtOch, när det skymmer, godnatt, godnatt!
De skälmska, ljufva ögon blåDock långt från mig som himlen stå,Och denna röst, som mitt hjerta rör,Det är i drömmen jag blott den hör.
De skälmska, ljufva ögon blåMig ner i grafven lysa må —Och denna röst af min fjerran vänI granen susa deröfver än.
Vår inre verld.
Gestalter sväfva för mitt inre ögaOch nicka vänligt från en fjerran strand,Än barndomsvänner från det ljusa, höga,Än ungdomsbilder ifrån jordens land.
De hviska mig så mången herrlig saga;I ljuf förklaring böljar tyst min själ.Än le de gladt, än sörja de och klaga,Men alla ge mig af sin känsla del.
I, sångarns sällskap och hans skönsta minnen!Hur lycklig menskan är! Hvad skönt hon serUtom sig, spridt omkring för spridda sinnen,I ordnad skönhet inom henne ler.
Der skapar hon en verld af sina minnenSå lugn, så skön. I himlen, andens hopp,Skall jag förklarad se med nya sinnenDem gå kring mig i evig skönhet opp!
Vid invigningen af G. A. Wallins minnessten.
(Melodi: Fraa issefjorden etc. af Hansen.)
På öknens slätter i nattenEn beduin framfar,Kamelen vaggar saktaOch himmelen tindrar klar.In slumra öknens vågorVid vandrarns aftonpsalm.Vid vägen i toppen brutenStår vissnad ung en palm.
"Dig stormen bröt i din blomning, —Stor Allah är som var!"
Till tömmen han åter tar.En reskamrat från fordomDå minnes hastigt han.Han nämnde sig Abdul Waly; [Wallins i öknen antagna namn.]Det var en trofast man.
Han minns hur der vid hans sidaEn stjernklar natt han red,Den resliga gestaltenMed stål uti hvarje led."Hvar månne nu han resaI öken eller stad?"En sörjande vindfläkt susarI palmens vissna blad.
Han vet ej att högt i nordenHan ligger gömd i frid,Att här han föll likt palmenI blommingens bästa tid;Vet ej hvad allt förloradtMed honom gömdes sen; —Vi veta det vi dess mera,Som reste denna sten.
Till G. Montgommery.
Vid festen i Åbo den 13 Juni 1860.
Ung engång i Suomis nejder,Här i blodigt sköna fejderÄran mot dig log;Och du stridde, led och blödde,Tills, då ödet allt förströdde,Sorgsen bort du drog.
Bort du drog till andra trakterOch åt fridens milda makterOffrade din tid.Dock du Finland icke glömde,Stolt i häfdens blad du gömdeHennes största strid.