Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter herr Erik Liljeholm. Han framlemnade ett bref från ståthållaren, deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas spisekamrar icke fruktade att anfallas.
Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta slå ihop händerna, under det hon utropade: ”Åh herre min skapare, och det sägen J så lugnt, herr Erik!”
Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt: ”Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud, och inför honom äro vi dock alla lika”.
”Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik”, utropadefru Metta, nu helt förifrad mot sin lugne man. ”Förstår J då icke, begriper J icke, att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot sådant fremmande”.
”Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här, alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som behöfs”.
”Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål.”
”Och du tror sådant dumt prat, mor!”
”Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga nåde sjelf sagt”.
”Kära mor”, sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep Klas Fleming, ”kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett mål. Dock”, tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, ”kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka strukit med”.
”Ja se det var en sak”, sade fru Metta talande vid sig sjelf, ”hos Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland späcket på Tannila?”
”Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går”.
”Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i verlden”.
Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå förespänd, fru Metta satte sigsjelf i slädan och begaf sig till grannarne, för att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp, byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var derföre icke alldeles ovanligt.
Innan kort återkom fru Metta, och var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas. Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar. Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något, men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderneblifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på Tannila.
Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården på Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp för trappan. ”Se god afton, fru Metta”, sade han räckande henne handen. ”Eder herre är så villig att vara mig till tjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att klubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van att ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så tyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än synes”.
Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen inför den mäktige herrn,ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade dörren, steg Fleming in utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen qvar. ”Nå för gu”, sade hon slutligen vid sig sjelf, ”är icke detta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!” och modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra herrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och matens framställande.
Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, och endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne.
Nu vände sig Fleming till honom och sade: ”mig synes underligt att J sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?”
”Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu knappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, som nublifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat mig åt något bestämdt.”
”Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln.”
”Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!”
”Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man kan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de äro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock velat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J väl herr Erik”, (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) ”det är dock en skräckelig sak, att i flere socknar just presterna äro de, som uppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? Finge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och sallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata för dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och så bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, blott någon säger buss.”
”Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!”
”Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp dem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de påbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för mig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det väl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går morgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra sådan befallning.”
Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet skakade i hennes hand. ”Se unga jungfru”, sade nu herr Klas, ”huru J skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och våld af desse ogerningsmän.”
”Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till Åbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!”
Herr Erik tackade för anbudet, och sade atthan redan härom ordat med sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. ”Kära barn”, sade han derpå åt Sigrid, ”var då icke så försagd, att du icke vågar aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud.”
Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa till mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; men isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört omtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg djupt i det hon sade några ödmjuka ord.
I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som af ifver.
”Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, herrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa det än är.”
”Gud bevare eder fru Metta”, sade Fleming leende, ”tror J mig icke i sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar mig vara.”
Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågadefat med fläsk, fisk och fågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger om ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank att bjuda, men sådant stod nu icke att fås.
Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; såsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad som stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt hastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet, till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin vältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor, dem han alls icke tagit någon notis om.
Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just som hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, ”ja, hvad skall man laga mat, när det icke duger åt folk.”
”Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna.”
”Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt.”
Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han ingå i konungens tjenst.
”Godt”, sade Fleming och tog honom i handen, ”välkommen då. En ny kamrat, gode herrar.”
Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo, lemna vi tills vidare derhän.
Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erikbege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.
Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: ”Gud bevare eder herr Erik dåJ gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsätt eder dock icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur denna svårighet.”
Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. ”Nå nå, barn, icke förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt icke, Siri min flicka.” Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.
I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta första angreppet, förstod ingen.
Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelsepå att nödgas mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga sig.
Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än en gång trodde de förföljande knektarnesig på afstånd se ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö.
Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i nejden. ”Detta var dock snart afgjordt”, sade han, ”så godt hade kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar af litet krut för näsan på dem.”
”Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att först få att börja röras.”
”Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör ett par timmar intet till saken.”
”Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning, medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore detta mig särdeles kärt.”
”Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så mågen J vänta till dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald Finckes befäl.
De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:
”Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.
Klas Fleming,Friherre till Wik o. s. v.”
Klas Fleming,Friherre till Wik o. s. v.”
Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var snart ute för att välkomna sina gäster.
Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta afhennes kläder hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.
”Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?”
”Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan förslår väl stackarne på skogsåkern.”
”Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom.”
”Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af allt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i verlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de hafva fått sådan svår vedermöda.”
”Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes du ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast det var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg.”
”Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och skämde bort pojken på allt sätt.”
”Åh, mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du har ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad skulle jag då vredgas öfver?”
”Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det vuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du varit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika.”
”Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma eller borta.”
”Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa mat åt eder alla.”
”Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr så mycket.”
”Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och män; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se.”
Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att hon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för hennes sinne en obestämd fruktan för ståthållaren, i hvars hus hon skulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna och den af rustningen på flere ställen nedrostade drägten, skrämde henne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man. Fru Metta var hela nejdens tillflyktoch rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa deras klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga början: ”kan jag eder icke förhålla”, så förhöll hon dock mestadels sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: ”kära min Metta, gif åt bonden några spann råg”, eller tillochmed: ”gif åt stackars Brita en annan ko, då hon så der illa mist sin”, eller dylikt. Af klagomålen till ståthållarn blef intet, ty ”hvad skall man besvära herr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa.” Fru Metta, som sällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. ”Vore han icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och allt ondt, vore då borta.” Så hade Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelseför Fleming, hvilken väl icke helt hastigt kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit om betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja.
När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven något till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Banér. Då tiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Banér, hade han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge Peders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker vistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barnomkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres då redan osäkra ställning till hertigen.
Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för sin blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit att lita på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming af hela sin själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, rastlösa sinne var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet med sin gynnare, i denna tid, då en högre adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte herr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt för sig på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att han uträttade något. Men detta bekymrade föga herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig.
Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. Han kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför allt skulle Sigrid sålunda få se verlden ochlefva i den förnämsta krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt var det säkert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då hon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för den föregifna religionsförändringen.
Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja sig vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid.
Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit Sigrid att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna i detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad med de förnäma damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på hans befallning så många menniskors blod flutit.
I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. Den elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning för sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den inskränktare husliga kretsen, der han ock egde tillträde.
I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och nya fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till lif, än det nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, att i hennes hjerta vaknat en känsla,mäktig att väcka hjertats lif, lika raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens lif.
En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma för att kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och svarade: ”arbeta först och leka sen, min käre Peder.”
”Se så, tack nu Siri”, sade Karin vänligt, ”du måste sluta nu, och vi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret.”
”Se”, ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, ”se hur vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade färdigtsydda.” Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och klappade ihop sina händer. ”Peder, kom då och se hur vackert det blir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då alls inte.”
I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i det hon sade: ”Kom, kom, farkär, och sägnu att det är bara skräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag.”
Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: ”ser du inte, yrhätta, att jag hemtade fremmande med mig.”
Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan utmärkte en magister eller annan lärd man.
”Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst”, sade nu herr Klas. ”Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf honom göra mig sällskap opp.”
Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.
”Nu måste jag lemna eder på en stund”, sade herr Klas, ”tjenst och arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid vår lärde gäst.”
Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid dörren.
Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse.
Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen, der hon hittills sutit qvar.
”Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri”, sade Hebla. ”Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon.” Siri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.
”De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan”, sade nu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. ”Han är nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha något intresse;men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå.”
Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla mattan, i det hon sade: ”Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se.”
Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han: ”Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt.”
”Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid”, frågade Kathrina.
”Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt.”
”Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta”, ropade Kathrina och fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven honblifvit obehagligt störd: ”Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?”
Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus, hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: ”Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.”
Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om mattan, sade nu leende: ”Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?”
”Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så att man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och skall jag deraf gerna tillredaoch högborna herrskapet dermed förse, till framtida behof.”
Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: ”Du yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill just guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl kommer för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur emot sorgen.” De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas lilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck.
Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre än mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste mode.
”Se”, sade herr Klas, ”hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag bad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt”, och dermed tog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på det massifva bordet, mellan ljusstakarne. ”Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla snörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och brändt hår och långa lockar, som falla på Hollandskragen och grannt passement kring tröjan! Nej ser man bara!”
Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod vid spiseln, väntande på Hebla, skrattadehelt obesväradt. Äfven på Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade vänligt sin hand på Flemings arm och sade: ”herr Klas, du retas ju med Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen.”
Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, men denne hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna tänder: ”jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas till ett åtlöje för herrskapet.”
”Rätt så, Daniel”, svarade Fleming, ”du är ju verkligen ond, märker jag. Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men det vore skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära Daniel, kom nu och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten.”
Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade han beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt han lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men nu passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster Sigfrid, som ej heller fann sig trefligt i det fremmande och förnäma sällskapet.
Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: ”Siri, vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra boken, som du lofvade.”
Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla och Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken.Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; emellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: ”usch, det var en ledsam herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk.”
Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, en gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och silfverglans strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig någon mera rörlig sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan Fleming var hemma, han skulle visst hafva kommit för att en stund fäkta på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af, huru oskadliga vapen än till leken brukades. Hebla åter hade i dag ingen lust för något bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det tillochmed stundom hända, att hon korsade svärd med Peder, och då slöts vanligen striden med mycket skämt och skratt. Men i dag var hon helt högtidlig. ”Sigrid, söta Sigrid, vill du inte berätta något för oss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du berättade en gång en saga för oss, kan du icke någon annan?”
Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för fullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla varit så fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder med om. Sigrid steg opp, bortlade den prydligaboken och sade: ”Nå hvarför icke. Vill ni höra sagan om de två fångna barnen?”
Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: ”Det var en gång en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och en flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne lockar, som föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor, och på honom sågo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen lät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket skulle veta att han skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sådan som folket mest är, och ingen brydde sig om att se på henne, ty alla sade att sådana flickor kan man nog få se i hvarje stuga, icke behöfde man söka opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, för att hon var så from och tålmodig, och aldrig motsade honom.
Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var fagrare än guld och stjernor.
Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och som sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. Och han ställde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga de båda barnen af daga. Men giftblanderskan tänkte: ”dödar jag barnen, så håller han ej ord,och gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma honom med dem.” Och så gick hon in i kammarn, der de båda barnen sofde i deras silkessängar, och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit ned öfver ena tinningen.
Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik sömn, och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro döda, och så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och alla gräto och jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om natten stal giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i kistorna i stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf.
Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, dit satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i mörkret.
Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat, och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga ett ord.
Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät och jemrade sig och sade: ”hvad båtar mig nu mina gyllne lockar ochmina fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret.”
Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: ”Veli, Veli, om än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.” Och så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: ”aldrig visste jag att du kunde sjunga så vackert.”
Och systern svarade: ”du hade stora sångare och sångerskor vid hofvet, hvad skulle du då höra din lilla systers sång.”
Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli att gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, fast hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon ville ej bedröfva Veli.
Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann ej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka roa Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon hittade tillochmed på lekar, som de kunde leka i mörkret.
”Syster, du är bättre än jag”, sade Veli, ”du är begrafven, så väl som jag, och du tänker ändå blott på att roa mig.”
”Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. Också har du förlorat mycketmer än jag, dig höllo alla af, men ingen brydde sig om mig.”
Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda, eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: ”nej Veli, jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju.”
”Ack, hvad mer om vi lefva”, sade Veli. ”För oss är ju dock solen död.”
Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. Och så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och började med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var ej större än en hand och muren var tjock, men solen lyste klart derutanföre och några strålar föllo äfven in genom gluggen, rakt in i fängelset.
”Veli, Veli, skynda, solen är icke död”, ropade systern åt sin bror. Och Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och sade: ”hvad du är vacker.”
Men Veli svarade: ”syster, syster, fägringen är bra för solskenet och den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i sorg och mörker.”
Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: ”Syster, sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga.” Ochhon sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.
Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen, derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: ”Veli är det du, lefver du?”
”Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån.”
Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej så fort, som hoffolket ville.
Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig med giftblanderskan,för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen kunde få veta huru allt hade gått till.
Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.
Och då gick kung Veli till sin syster och sade: ”Syster, när modet jäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du hviska åt mig: Veli, Veli, solen är icke död.”
”Hör du Siri”, sade Hebla efter en liten tystnad, ”nej min sann om jag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena då?”
Sigrid log vänligt. ”Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag icke dertill använder ord.”
”Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror.”
”Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror”, sade Sigrid.
”Ja, och en som är rätt så vacker och rarsom Veli, och som väl förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och förståndig. Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för honom?”
”Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan bror också?” knotade Peder.
”Dig kanske?”
”Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som om jag vore din bror?”
”Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din syster.”
”Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?”
”Åh jo. Men du är inte ändå Veli.”
”Hvarför inte?”
”Du är icke så vacker.”
Peder skrattade. ”Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din bror?”
”Åh jo, Veli.”
”Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli.”
”Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?”
”Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så.”
Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan.Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba och sade: ”Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon.”
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga läpparna, i det hon slog båda armarne om brodrens hals. Derpå tog hon med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: ”Se, du fågel, du kom ändå!”
”Käre min son”, sade nu fru Ebba, ”välkommen till hemmet. Var jagten ej lycklig, efter du kommer så snart åter?”
Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde sig inför fru Ebba. ”Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade snön likt millioner diamanter. På afståndsusade vinden svagt i de snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter.”
Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde.
”Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof Classon?”, frågade Kathrina.
”I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när jag ej återkommer. ”Ja, ja,” tillade han skrattande, ”jag får väl bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar,hur flitigt ni arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är långt skiljd från dem.”
”Du elake bror”, sade Hebla ifrigt, ”tänker du då verkligen på att resa bort från oss?”
”Ja”, svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, ”jag har just härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta mig fara.”
Fru Ebba log. ”Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig.”
”Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid kommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslårdem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan jag så sällan ber honom om något.”
”Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes din önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din konung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för ögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, dock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om saken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?”
”Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden far illa med folket.”
Fru Ebba reste sig hastigt. ”Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa.”
”Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel. Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård,som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick.”
”Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas, men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller. Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa.”