”Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; jag har svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så lefversonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der är min pant, Hebla, förvara den åt mig.”
Förfärad for Hebla tillbaka. ”Weli, hvad har du gjort! Det är ju synd, förfärlig synd.” Hon började gråta och vrida sina händer. ”Gode Gud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga ed?”
”Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall jag afhemta min pant”, sade gossen med djupt allvar. ”Farväl Hebla, kanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se der åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. Framför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre.”
”Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den förfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig.”
Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i Heblas hand qvarlåg hans eds underpant.
Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade något att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa jordbruket, gafingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke. Sittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin spinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt som händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som nu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att icke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att söka upprättelse.
”Nå ja, nog vet man hon, lammet”, sade hon vid sig sjelf, ”hvad skulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt näns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka, som om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds englar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så drifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon icke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han väl förekasta henne atthertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro skyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla edert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn blekna och lida för edra meneder?”
Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för ”tafatt” för att vilja ”taga itu med saken på allvar.”
En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han lade handen på sitt papper och sade: ”Hvad man dock lättast finner är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning och konjunktionstjernorna skola utvisa.” Efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin plats: ”Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel, Daniel”, sade han efter en stunds begrundande, ”hvart hafva dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor. Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet.”
Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre vore sysselsatt med sina lärda beräkningar.
”Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen”,sade mäster Sigfrid. ”Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, emedan jag i dag ej mera ernar återtaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne.”
Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: ”Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad. Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig? Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle gjort?”
”Det är sålunda er mening att biskopen ochdomkapitlet må ålägga honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun.”
”Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon betett sig emot honom.”
”Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?”
”Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne”, svarade fru Metta, undvikande ett direkt svar, ”hon har nu länge fäst sig vid honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt godt igen.”
Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. ”Underbara äro visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad som förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens tecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot äro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria vilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller fördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så mycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse.”
Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande på hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden.Men nu vidtog han åter: ”Nåväl, jag vill vara eder till den tjenst jag kan och förmår, och skall för eder lägga mitt ord i vågskålen, till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så är han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är nu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för högmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet förrättar.”
Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes kallad för att besvara hennes påståenden.
Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af de andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen icke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke berörde de löpande ärenderna för dagen.
”Vördige herre”, frågade nu en af kapitelherrarne, ”hafven J icke försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i våra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta honom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid, och detta torde vara nog att fälla honom.”
Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: ”just i dag har jag emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik; så vidt detta möjligt vore.Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt råd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, och förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den sanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte mera sådant.”
”Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något besynnerliga anklagelser?”
”Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis. Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för alla åklaganden undskylla.”
”Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och herde”, yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod längst ned vid dörren.
”Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom” svarade domprosten. Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen som försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat hvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda eller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han torde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse.”
”Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och krångliga”, utbrast den gamle, med det kala hufvudet. ”Hertigen äger makt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed emot konungen.”
Domprosten vinkade lätt med handen och sade: ”Seså, gode herrar och embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen. Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset.”
De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar till sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med tjenstens utöfvande.
Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru Metta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr Enevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan hennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till harm och försmädelse.
Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka sitt påstående, svarade Enevald: ”Detta torde väl föga vara nödigt. Icke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i landet, hemförahenne som min husfru. Men en längre tid har förgått, utan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att upphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den i väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om henne.”
Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att icke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men Enevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. ”Gerna”, sade han, ”såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig i denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och”, tillade han med någon stolthet, ”jag tänker icke vidare återknyta den.”
Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: ”Ja, det är lika mycket, det vet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan alltihop sköflades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af ljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, en hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier, och dertill en ring, god för stygn.”
Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsius, som aflade vittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat sin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt. Enevald Fincke åhörde allt medmörk blick. Slutligen tilltalade honom åter domprosten: ”Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter.”
Otåligt svarade Enevald: ”Hvartill tjenar det att J, högvördige herre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att icke taga till husfru den honom icke lyster.”
”En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må förolämpas”, sade domprosten.
Enevald svarade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd.
I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att det rop af ”nog blod”, som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skullebörjat få ”nog blod” blott derföre, att alle som syntes honom farlige och mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis behöfver denna berättelse icke förtälja derom.
Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till Finland.
En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken.
Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan, tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt ”god natt, mitt barn.” En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning; och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun.
Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för att insläppa dagern. ”Nå, hvad i all verlden”, sade hon halfhögt, ”tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt på morgonen går på besök till sin brud.”
Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade.
”Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att vakta opp henne, icke lär han få henne så snart.”
”Huru så?” frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen.
”Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina Hansdotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men han tog henne inte sen heller.”
”Det är omöjligt”, utbrast Sigrid.
”Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes käraste.”
Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den unga svenska jungfrun, fåberätta en märkvärdig historia, och så rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att omtala sin berättelse.
Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg.
Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt.
Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblickhade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes hand till sina läppar.
Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek, tillintetgjort hennes framtid, och dock — icke ville hon vålla honom sorg! — ”Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej, nej!”
I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den händelsen var, som om den aldrig skett.
Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. ”Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den han älskar.” Denna tanke låg beständigt för hennes sinne.
Men huru skulle hon lemna sin moder, ensamoch utan den hjelp, hon hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat henne allt för mycket.
Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock i det hon sade: ”Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i längden.”
”Morkär”, sade Sigrid lifligt, ”ville J väl vara nöjd att ock lefva der i ödemarken?”
”Ja, jag undras hvarför icke”, svarade fru Metta. ”Det har jag alltid tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något hinder att lefva hos herr Erik.” Detta var förstagången fru Metta, sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. ”Men nu”, tillade hon, ”kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i verlden.”
”Jag följer med, mor.”
”Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje.”
”Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor.”
”Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir mindre farliga tider för far.”
Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det storamissnöje hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: ”Många unga flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden.”
”Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, huru legda händer äro för en sjuk.”
”Hör mig, mor”, sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, ”låt mig säga hvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte det vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara död. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta lifvet blir honom dock för tungt.”
”Ja, ja, barn”, sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat, ”det är just detta, som ligger för mig dag och natt.”
”Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att begifva oss till honom; menjag tror det bör kunna ställas klokt. Elias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss underrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas det går.”
Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref huru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik syntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig fru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i full verksamhet att ställa i ordning dertill.
Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till ett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han svarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta misstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för två år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så lätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället, och tillika göra sin grannfru en tjenst.
Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af Elias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde komma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne bondqvinnor, väntade. I Åbo hade mansett fruntimmerna gå ombord, och ansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket troligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar der ägde en anförvandt.
Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya brud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att herr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt jungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera.
På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina små ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna tider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med arbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma i skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen hon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herrErik tog saken lugnt och tänkte: ”jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark, bara man rödjer.” Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt näfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock småningom lugna sig vid tanken på, att ”det vore ledsamt att ha en fiende i närmsta knut”, som herr Erik sade.
Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på många förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla måste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik ville alls ej höra på något sådant.
Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel i ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej förgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist både på vård och föda.
”Nå”, sade fru Metta, ”hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena dö.” Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen.
Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästatröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett sådant.
Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i förvar satta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo.
Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock i hjertat.
”Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet”, yttrade Johan Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat.
Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt att läsa ett bref. Öfverden mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation hvilade deröfver.
Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af en skymt af vemod.
Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. ”Du har varit länge borta, min Hebla”, sade fru Ebba vänligt.
”Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta Qvidja! Ack, hvarför fick ickehanglädjas deraf?” En klar tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: ”Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter väcka dessa minnen.”
”Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera. Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig glädje.”
”Vet du, Karin”, sade Hebla efter en stund, ”jag tycker att dig nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja.”
Karin log ett blekt leende. ”Jag är glad att du så tycker. Jag, för min del, ville ej heller byta.Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går till Åbo med ett kronans skepp.”
Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: ”Nå, hvad hörs?”
”Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. ”Skall väl jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft”, säger hon.”
”Vi vilja hoppas och bedja”, sade fru Ebba, ”att Herren icke må utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med styrka för lag och rätt.”
Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet.
”Karin, min egen, hvad felas dig?” frågade Hebla.
”Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar.” Hon uppläste nu ur brefvet: ”Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru Margaretha, herr Jörgen Bährs, efter ett långvarigtlidande, slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom och sörjt honom. ”Hatet flyr vid grafven”, tillade hon, ”och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en vänlig helsning till afsked.”
En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: ”luften är ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är.”
”Också fru Metta har ju visat sig åter”, sade Katharina.
”Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. ÅtminstoneTannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade erhållit något tillbaka. Fru Metta gick in med en skrift och begärte, och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som en bondqvinna.”
Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt vägen.
Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba.
Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen säger ynglingen: ”Jag har kommit för att utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat den åt mig?”
”Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är större synd att hålla, än att bryta.”
”Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?”
”Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar i en ädel hand.”
”Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på försöket.”
Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. ”Ha, Peder, hvad säger du? Dock”, tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. ”Du vill skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Banér har icke burit hand på sin konung.”
”Och dock, Hebla, har han så gjort.”
Hebla såg några ögonblick på Peder. Sedan sade hon långsamt: ”Peder, jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Banér skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så, men jag — jag tror dig icke!”
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och såg henne i ögat i det han sade: ”du präktiga, ståtliga jungfru. Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på sonen till min faders mördare!Jag har burit hand på min konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden.”
Heblas blick lyste i glädje. ”Men säg då du, som leker med mina ord, säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga.”
”Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle konung, då hade jagfordratmin pant af dig, nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?”
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet: ”Weli.”
”Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag dock ej fått söka sol? Säg, vill du ha ord, Hebla, behöfver dudem?”
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade: ”Nej, Weli, icke behöfver jag ord.”
”Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så.”
”Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta.”
Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska.
Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut. Husen äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett hus, som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på kullen är rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård.
En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla kyrkan, hvars dörr synesstå öppen. En gammal man, någotslags kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och frågar hvad byn heter.
”Koivukylä.”
”Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?”
”Jungfru Sigrid Eriksdotter.”
”Liljeholm?”
”Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock som en underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju besynnerligt! Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå så simpel och gemen.”
”Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?”
”Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt sig.”
”Er by är vacker och nätt.”
”Ja, gu signe jungfrun för det.”
”Är ni klockare här i kyrkan?”
”Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom kommer hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda. Deremellan läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har, och vi sjunga några psalmer om söndagarna här.”
”Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?”
”De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med gossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra. Flickorna gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de yngre, både att läsa, sy och spinna.”
”Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?”
”De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga åt de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så till.”
”Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla.”
”Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned här på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring. Det börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt. Jungfrun lär qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne ha begynt, att icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i stället på allehanda, som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och så fånga de mången hare och mången fågel, och jungfrun har lärt qvinnorna att koka smakligare mat än förr.”
Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och det syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin häst.
”Besynnerliga qvinna”, sade han vid sig sjelf.”Så mild, så fin, så qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid detta oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett fruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser henne, så kan jag ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så min afsigt äfven är.”
Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid porten till huset vid stranden.
Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad till en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild, hennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens veka behag, hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat med välbehag hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och skrynklades icke af något tecken till annalkande ålder. Den ungas blyga, fromt ödmjuka sätt, hade öfvergått till ett högt, nästan drottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde kallas en herrskarinna öfver den kringliggande nejden.
”Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?” frågade den fremmande.
En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men försvann genast åter. ”Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus”, sade hon räckande honom handen lugnt och vänligt.
Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med dess hemväfda, snöhvitagardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på de hvitmålade möblerna.
”Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år”, sade Enevald. ”Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären J ju dock stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och ensam.”
”Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära.”
”Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder.”
Sigrid log ett litet fint leende. ”Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta med, att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla, mina gamla, kära vänner, hafva besökt mig här.”
”Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?”
”Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här, för att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit sköflade efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra Hebla fick tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru.”
”Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå, jungfru Katharina är allt ogift?”
”Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna ingå äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års tid,alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf Adolf erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig vänskap finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera unga numera.”
”Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er ålder, jungfru Sigrid.”
”Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad.”
”Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag har mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan ni förlåta mig?”
”Hvarföre tala om det förgångna och glömda.”
”Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig, under en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som en blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag kände, att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag var fullt besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse till eder. Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni under veckotal varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja er frånvaro.”
”Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far.”
”Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet — jag visste ju huru ni förut hade exponerat eder för att räddamig.Men jag hade begärt eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda, stilla, jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag hade trott mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter, och åt hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och heder. Jungfru, förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag ickedåse er i en helt annan dager.”
”Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni blott haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt mig, att ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade derföre ej heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess jag mundtligen hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke, om än lägenhet kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer, jag skulle möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att skrifva till eder.”
”Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag efter dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till något bestämdt afgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads nöjen äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan omtala dem, om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen var jag dock ej; jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på förbindelsen med eder. Det var först sednare, såsom jag redan för eder omtalat, som äfven mitt hjertablef bedåradt. Men, för att svara på eder förebråelse om min brist på tillit till eder: kunde jag väl våga fullt tro på eder, då ni såvida öfversteg gränsen för hvad, som anstår en qvinna? Och äfven omjagskulle hafva trott på eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig med en maka, hvars ära jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna förhållandet. Jag är adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara min högsta åtrå. Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni ansåg eder som min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den fläckades af de misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge anledning till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf framstår som bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var den villa, som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter dig, mitt hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se i mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi, ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!”
Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd åt hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade långsamt: ”Det är för sent!”
”Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind. Låt oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen.”
”Nej, Enevald, det är för sent!” sade Sigrid med återvunnet lugn. ”Jag var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke för att sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och jag kände i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att tjena eder i kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder glädje. Nu är det för sent.”
”Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid Liljeholm finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva sin hand åt den man, som nu ber henne derom?”
”Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde lefva för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge sig sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag fordom, och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete blifvit mig gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför honom. Aldrig har jag trott, att någon annan skulle svara för mig, lika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon annans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att handla på egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra göra och våga. Nu har jag redan länge varit en sjelfständig menniska, utan någon annan än Gud och mitt samvete att ansvara inför, och jag har lefvat så godt jag förstått. För länge har jag lefvat sjelfviskt, för att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru. För länge har jag lefvat ensam, för länge ansett min äraoch min heder tillhöra mig sjelf, för att numera kunna lära mig att de icke äro mina, utan en annans.”
”Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände ej mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O, Sigrid, låt det förflutna vara glömdt!”
”Det förflutna är glömdt”, sade Sigrid långsamt, med djup känsla. ”Det närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor, dessa barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja, det förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag kan ej tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!”
En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: ”Herr Enevald, viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag hos dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst. Det vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra oss tvenne utombys gäster.”
Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett tumannahands samtal kunde undvikas.
I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr Erik. Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de högröda kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt sinne, ehuru krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en maska på det i famnen liggande nätet. Kring honom syssladefru Metta och hemtade en god fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg.
”Mor” sade den gamle, ”du har då rakt företagit dig att göra mig till en odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå, inte hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå för sig med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också, mor, och behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra.”
”Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra mig till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass. Icke må J tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må sköta för tyngre göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu väl kunna, så länge jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid”, fortfor hon, vändande sig till en gäst, som satt midt emot herr Erik vid fönstret, ”icke vill jag ännu vara en sån onyttig menniska, att jag icke något skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, som hänga der på väggen, visa att jag inte är så dålig heller. Och visst ville jag ha det der skåpet fullt med linnekläder, att lemna åt Siri. Vår herre må väl unna mig krafter så länge. Men icke vill jag nu prata om hur godt och bra vi ändå ha det här, innan jag hunnit bjuda eder, mäster Sigfrid, något öl helst, efter J försmån den frukost jag ville bjuda eder.”
I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor fru Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya dengamla förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve att mista Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som en adelsfru åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin gamla ovänskap och räckte vänligt handen åt Enevald.
Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade: ”Ja ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader Erik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå, nå, icke lär det just numera vara stor fara heller.”
Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius och gick fram emot Enevald och Sigrid. ”Miraculum är detta i sanning. Här träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru Sigrid?”
Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: ”vore jag gift, så kallade ni ju mig icke jungfru Sigrid.”
”Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att ingen brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans. Och han lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och med hans krona kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då trodde han sig ej rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på honom heller, då han ej visste om mitt prognosticon om eder visat sig sannt. Och jag förutsade honomfara för krona och lif i det stundande fälttåget och den spådomen väckte hans vrede, och herrar som förföljde mig för att jag talat sanning om deras lefverne, fingo makt att kasta mig i kedjor och fängelse för denna spådoms skull. Men stjernorna de svika ej. Dock räddades kung Carls lif och hans krona, ty Henrik Wrede gaf sitt lif för att rädda hans. Men stjernorna de ljuga icke! Och efter åratal af plågor, fängelse och hård medfart, gick jag, en förderfvad gammal man, åter ut i verlden. Men jag vet, att stjernorna tala sanning, och jag har sökt eder, jungfru, för att yttermera se det. Menniskan äflas och fiker och sina gerningar dem råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock ödenas gång, och hvad i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla konungars med diamanter sirade krona, eller en liten flickas gröna krans.”