XXX. Idyllen.
Knappt Kypris sin Adonisfick skåda, liflös vorden,Med håret löst och skräckligt,Och med den bleka kinden,Förrn galten till sig föra 5Hon bjöd de små Eroter;De vingade på stundenAll skogen genomlupo,Den skräcklige de funno,Och fjettrade och bundo. 10Den ene, snaran fästad,Drog efter sig den fångne;Den andre gick bakefter,Och högg uppå med bågen,Fram galten kröp förfärad; 15Han fruktade Kythera.Då sade Aphrodita:Du aldravärrsta odjur,Du dennes lår har sårat?Du min gemål har bitit? 20Men djuret svarte såleds:Jag svär vid dig, Kythera,Vid dig, och vid din make,Jag svär vid mina bojor,Vid denna jägarskara, 25Att jag din sköna makeAllsicke ville såra.Der stod han som en konstbild,Och utaf kärlek upptänd,Det nakna lår, han röjde, 30Helt rasande jag kysste,Och sårade med tanden.Tag derför, Kypris, dessa,Tag dessa, näps, och afskär(Hvi har jag dem till ogagn?) 35De kärlekssnikna tändren!Men om du dig ej nöjer,Så tag då dessa läppar.Hvi ha de kyssa vågat?
Då röjde Kypris miskund, 40Och bjöd de små Eroter,Upplösa djurets bojor.Sen henne städs det följde,Gick aldrig mer till skogen,Och vid Adonisbålet 45Sin galna kärlek ödde.