Så gick solen ned någonstädes där borta bakom tåget, och kastade sin rodnande glöd öfver hvetefälten och husen och färgade den stålgrå skyn i brännande orange. Orangen blef småningom alt blekare, skiftade öfver i rosenrödt, och så dog ljuset bort med ett sista fint skimmer öfver några små, ulliga molntoppar högst uppe. Fästet blef alt mörkare i färg, och jorden och luften smälte ihop i ett enda dunkel, genom hvilket sömniga, rödaktiga ljusglimtar blinkade från de enstaka husen och stjärnorna en om en begynte tindra fram. För hvarje minut flammade nya till där uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt synlig, och slutligen blänkte och gnistrade det mörkblå hvalfvet hvart man än såg — medan tåget alt höll på med sitt taktfasta, rasslande slammer till en dof, dånande underton, som aldrig helt och hållet dog bort.
Den svarta sofkupébetjänten kom in för att förvandla sätena till bäddar för natten, och då drogo sig de manliga passagerarne undan till rökrummet längst bak i vagnen, därifrån man kunde se ut öfver banan, ty sofvagnen var den sista i tåget. Men nu kunde man inte se annat än en liten skymt af två blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan uppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig fläck af rödgul sand, med mörkare tvärränder af syllarna.
De rökande växlade ett och annat likgiltigt ord, men intet värkligt samtal uppstod. Alla voro trötta och väntade blott att bäddarna skulle bli i ordning för att draga sig tillbaka. Så försvunno de en efter annan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen inåt rummet, bekvämt tillbakalutad i den ena af de två korgstolarna, och blickade ut genom bakfönstret, medan han långsamt och eftersinnande blossade på sin cigarr.
Slutligen kom negern in.
— Er bädd är i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lång tid på er att sofva, efter Ni inte följer med ända fram till S:t Paul.
— Tack, Jim, svarade den tilltalade vänligt, jag är inte sömnig. Han hade redan i tre dygn rest i samma vagn och kände den svarte vid namn.
Negern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lämnande den ensamme åt sina tankar. Och de tycktes inte vara särskildt glada, att döma af hans min och den tunga blicken i hans ögon, som ideligt sågo ut öfver banan, ehuru mörkret gjorde det omöjligt att se något annat än den lilla upplysta fläcken, som följde tätt efter vagnen, och de gnistrande stjärnorna där högt uppe. Halftimme efter halftimme satt han där, lyssnande till den dofva, dånande tonen, som alltid ljöd genom tågets rasslande slammer, såg ut med samma tunga blick i dunklet och lät tankarna ströfva vida omkring.
De förde honom bakåt genom det förflutna, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Bilden af den ena staden, det ena landet, den ena världsdelen efter den andra dök upp i hans minne, blef för en stund så tydlig som hade han sett det alt endast dagen förut, och sjönk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig var den samling människor han sammanträffat med och som nu passerade revy för hans minnes blick. Intressanta och ledsamma människor, goda och dåliga, tilldragande och frånstötande — alla möjliga raser och alla möjliga slags individer hade han kommit i beröring med under de sista åren.
Men hvad utgjorde egentligen behållningen af dessa skiftande år? En kretsgång i erfarenhet, ständigt förande tillbaka till den mera anade än klart tänkta utgångspunkten: att människor äro människor hvar som hälst i världen, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma sträfvanden, samma sätt att tänka och döma och känna — och med olikheter, som kungöra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som bero mera af klimat och omgifningar än af värklig olikhet i anläggning. Och ofvanom den stora massan ligger också öfveralt det bästa lagret, aristokratins, intelligensens, de förfinade traditionernas och hjärtats värkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att böja sitt hufvud, oberoende af, om den eger guldets mäktiga stöd eller ej. Ett lager ändå mera homogent i tankar, känslor och åskådningssätt än bottensatsen, den stora hopen — om det också inte är så absolut ensartadt som pöbeln på höjderna, den som inte har och inte vill hafva någon annan än rikedomens utmärkelse. Den klassen är fullt ut lika simpel, dryg och vidrig i söder som i nord, i öster som i väster — — —
Det var idel bekräftanden af gamla tankar och gamla erfarenheter, alt detta. Den tid är längesedan förbi, då länder och folk lefde i sträng afskildhet från hvarandra, frambringande personligheter och typer med skarpt utpräglade karaktärsdrag, nu går nivelleringen omotståndligt fram öfver världen, utplånande alla gränslinjer och råmärken, görande alt och alla lika. Blott i ödemarkerna, de värsta, ogästvänligaste ödemarkerna lefver ursprungligheten ännu kvar, men det är vildens ursprunglighet och vildar äro, när alt går omkring, häller inte annat än vildar, om hvita eller svarta, gula eller röda — — —
Den ensamma passageraren tände en ny cigarr, förändrade litet ställning i korgstolen och flyttade blicken från mörkret där ute till rökringlarna, som stego ett stycke uppåt och sedan lade sig som en tunn, blågrå slöja mellan hans öga och vagnens grant snidade tak.
Längre tillbaka i tiden gingo hans tankar, flögo i hast öfver en hop minnen från den förfinade civilisationens hemorter i Europa och drogo blixtlikt klart och snabt upp en jämförelse mellan detta förflutna och det närvarande. Med en ovillig och ofrivillig rynkning af pannan dref han dem ifrån sig, men endast för att nästa ögonblick finna dem sysslande med ännu äldre minnen, från hemlandet och alla där.
Vecket mellan ögonen blef djupare; han steg upp och blickade åter utåt banan, som nu började skymta otydligt i den skymning som förebådade en ny dag. Det dög inte att låta de minnena hafva fritt spelrum; det visste han af erfarenhet. Inte här i landet, där man behöfde hvar smula fasthet och mod för att komma någon väg. Han såg på sin klocka, fann att det var för sent att mera söka någon hvila och satte sig bekvämt till rätta i stolen igen, i det han med en ansträngning vände tankarna från det förflutna mot framtiden och planerna för den.
Det var intet litet företag han planlagt under de sista dagarna, det talte nog öfvervägas från olika sidor. Den ena detaljen, den ena svårigheten efter den andra framstälde sig, togs upp, skärskådades och lades undan i någon hjärnans vrå, med en påskrift som angaf, huru den skulle behandlas och öfvervinnas, då tiden var inne. Ju mera han fördjupade sig i sin plan, desto mera intresserad blef han, rökte i långa drag och blåste röken långt ifrån sig, utan att mera egna en blick åt utsikten utåt banan, som syntes alt tydligare i det gryende ljuset.
Och dock hade landskapet helt och hållet förändrat karaktär under natten. Slätten hade försvunnit och lämnat plats för skogbeväxta kullar, där ek, lönn och alm prunkade i högsommarens fulla, mörka grönska. En och annan liten sjö skymtade fram, med fin, ljusgrå dimma öfver det lugna vattnet, en och annan kulle steg högre mot skyn än de öfriga, krönt af kala klippor längs branten. En och annan däld var djupare och fuktigare, och där växte andra slags träd än de som prydde kullarnas sidor. Hvitstammiga björkar, små och obetydliga bland de andra trädens praktfulla löfvärk, skymtade i dälderna och jämte dem här och hvar små, knotiga kärrtallar, med vridna grenar och styf, borstig barr i täta klumpar. Men den ensamme passageraren i tågets sista vagn såg intet af alt detta, där han satt och tänkte på framtiden, omedvetet följande med blicken huru ljuset småningom likasom sög in det grå dunkel, som ännu höljde näjden. Landskapet förändrade sig fortfarande, björkarna växte i antal och tallarna samlade sig i klungor nere i dälderna. Sceneriet gjorde nog ett visst intryck på hans näthinnor, men intrycket hade ännu icke fortplantat sig till hjärnan. Han såg det inte, om det ock i någon mån trängde sig in i hans tankegång.
Då rann solen upp öfver kullarna i öster, dess strålar dränkte på en gång hela näjden i guldrödt ljus och kastades i en glindrande reflex tillbaka från en vattenyta invid banan, rätt in i den ensammes ögon. Han böjde sig hastigt framåt, steg upp, skuggade blicken med handen och uppfattade i ett nu den lilla landskapsbilden, i detsamma tåget ilade förbi. — Och då kommo de ansträngdt bortdrifna minnena på en gång tillbaka med sådan styrka att hans ögon skymdes för en stund.
Det var bara en liten kärrsjö, som kastat solstrålarna in i den sista vagnen af tåget, en kärrpöl med breda näckrosblad simmande på det bruna vattnet och brungrön pors, som täckte stränderna i en oredig massa, där bakom björkar och knotiga martallar växande i täta dungar och närmast honom ett bredt, djupt dike genom den feta, svarta kärrjorden. Intet annat var det, men den lilla landskapsbiten såg ut som om den blifvit skuren midt ur hjärtat af skogmarkerna i det undanskymda landet där långt uppe norr, borta på andra sidan världshafvet — och därför blickade den ensamme ännu en stund efter det tåget lämnat kärrsjön bakom sig.
Barnsligt var det ju, om man så vill, men hos de flesta af oss sitter det slags barnslighet på lur i någon undangömd skrymsla, så tyst och bortglömd, att vi inte ha en aning om dess tillvaro, innan den med ens lockas fram, ända upp i ögonen — vore det så ock blott af en liten kärrsjö med breda näckrosblad på vattnet och brungrön pors och nödvuxen skog rundtomkring.