6. Voltaire och naturvetenskapen. Naturvetenskaplig syn på historien.
Voltaire har sitt fotfäste i Frankrikes klassiska 1600-tal. Han tror på detta århundrades litterära och politiska storhet; han hyllar i allt väsentligt dess smak. Det är till och med överraskande, hur många rester det är kvar hos Voltaire av 1600-talets nästan sinnessjuka kunga-och adelsdyrkan. Det klassiska kungadömet och dess aristokrati vilade på den föreställningen, att ett fullkomlighetens tillstånd var uppnått. Krav på förändring måste då uppfattas som fräckt uppror mot den gudomligt kungliga världsordningen. Denna uppfattning hade sin majestätiska överstepräst i Bossuet.
Aktuella ämnen voro på den tiden författarna förmenta. Efter Ludvig XIV:s död däremot röra sig alla samtal både om tillvarons och om dagens stora frågor: man talar om religion och historia, politik och finanser, krig och diplomati, icke blott som förut om den sista tragedien och den sista romanen.
Voltaire gör stilen; den var ädel men akademisk, levande och muntlig, han ger det flyktiga, muntliga ordet relief och varaktig prägel.
Voltaire förstod vad som i det beundrade sjuttonde århundradet skulle komma att fängsla eftervärldens blickar. Det var förvisso icke det, som mest sysselsatte samtiden: Ludvig XIV:s elegans, hans aptit, hans växlande älskarinnor, hans omvändelse till upprörande intolerans, hans plundrande generaler, hans fistel. Ehuru Voltaire är alltför svag för den glans, som omgav konungens person, var det litteraturen, som han i denna tidsålder satte mest värde på: Racine, Molière och Boileau, Corneille och Lafontaine; dock allra mest den icke franske man, som under äppleträdet i Woolsthorpe och senare under almarna i Cambridge utformade den moderna civilisation, som Kopernicus, Tycho Brahe, Kepler och Galilei hade grundlagt: Isaac Newton.
Då under 1800-talets första hälft Voltaire blivit föremål för allmän ringaktning, då hans poesi ansågs föråldrad och hans kritik inskränkt, anförde man ständigt och jämt utanför Frankrike hans nedsättande ord om Shakespeare i brevet till Franska akademien. Man nämnde icke, att detta är ett brev från hans 82:dra år och uttryck för en åldrings envishet och avundsjuka. Man framhöll aldrig, att det dock icke var någon annan än Voltaire, som i sin ungdom infört Shakespeare i Frankrike, som översatt och bearbetat honom. Trots dess hetsiga överdrifter, motsvarar detta brev i Voltaires liv i grund och botten alldeles det, som i Goethes liv hans ålderdoms avhandling Shakespeare undkein Ende (Shakespeare och ingen ända på Shakespeare) betyder. Och ingenting gjorde Voltaire så populär i Frankrike som detta brev.
Shakespeare kunde Voltaire kritisera. För Newton böjde han sig obetingat. Voltaire var i Frankrike den förste, som intogs av hänförelse för Newton och som klargjorde hans betydelse, liksom han överhuvud var den förste som begrep vilken omvälvning den nyvaknande naturvetenskapen innebar.
I undrets ställe satte han lagen. Och för naturvetenskapens sol förskingrades spöken och andar. Naturvetenskapen släckte de bål, varpå kättare, judar och häxor blevo levande brända. Den sprängde de sinnessjukas och negrernas bojor. Den erövrade jorden på annat och grundligare sätt, än någon romersk kejsare eller någon hunnerkonung förmått. Men frågar man, var forskaren i Europas skönlitteratur först stöter på den naturvetenskapliga grundåskådningen, så lyder svaret, till och med från naturvetenskapsmännens läppar (från en Du Bois Reymond): Hos Voltaire.
Frankrike stod på Voltaires tid i fråga om naturvetenskaperna hundrade år efter England. År 1686, då Newton förelade Royal Society sina Principia mathematica, utvecklade Voltaires förtjänstfulle föregångare Fontenelle i sina berömda samtal »La pluralité des mondes» (Världarnas mångtalighet) Cartesius' virvellära, som Newton gjort slut på. Ännu tjugufyra år senare försvarade Fontenelle denna lära i ett minnestal över Newton. Den behärskade i Frankrike Versailles och Paris, akademikerna och jesuiterna, som hade undervisningen i sin hand.
Hur stora resultat än Cartesius hade nått i matematiken och i den rena filosofin, i fysiken hade han blott åstadkommit gissningar, gripna ur luften, om tyngdens orsaker, om ljusets natur, om ebb och flod. Magnetens verksamhet förklarade han ur skruvformiga molekylers virvelrörelser.
Voltaire skrev sina Eléments de la philosophie de Newton (Elementen av Newtons filosofi)—som icke utgöra ett utdrag ur Newtons verk, utan en självständig utveckling av hans upptäckter i optik och astronomi. Kanslern d'Aguesseau vägrade tillstånd att trycka boken. Den kom ut i Holland. Voltaire erövrade hovet och adeln, damerna och abbéerna från Fontenelle, fattliggjorde de nya idéerna om tyngdlagen, om ljusstrålarnas brytning, avlägsnade massor av villfarelser och banade sålunda väg för D'Alembert och Lavoisier.
Han hade som naturvetenskapsman säkrare blick för vissa naturföreteelsers väsen än själva Réaumur och Euler och var i sina aningar och förmodanden långt före sin tid, fast han blev hämmad i sin forskning genom kemins dåtida låga ståndpunkt och genom omöjligheten av att noggrant kunna mäta och väga krafter och vikter. Han höjde sig med full självständighet över de naturvetenskapliga och metafysiska villfarelser, som på hans tid uppburos av de största namn (som Cartesius och Leibnitz). Det sunda människoförståndet, som hos honom var så utvecklat att det blev till geni, satte honom i stånd att genomskåda och skingra hjärnspöken och i stället bygga på erfarenheten.
Hans begränsning röjer sig även på naturvetenskapens område där, varest det sunda människoförståndet även i sin högsta utveckling icke räcker till. Han kunde då och då höja sig över själva Buffon, när denne hängav sig åt tron på en fantastisk uravling, och Voltaire utöste sitt hån över den föregivna maskart, som skulle genom självalstring uppstå ur mjöl och köttsaft. Men med sin alltför stora böjelse att anse det omedelbart självklara, det påtagliga, såsom det enda trovärdiga, kom han att betrakta försteningarna som tillfälliga bildningar, ehuru redan renässansens genialiske krukomakare, Bernard de Palissy, hade förstått deras verkliga natur. Och i sin i och för sig berättigadeotro i fråga om bibelns syndaflodsmyt, som man ville bevisa genom de på berg funna skalen av musslor underkände han den riktiga, geologiska uppfattning, som Goethe längre fram fann så naturlig. I stället hade han i skarp motsats mot Goethe öppen blick för Newtons matematiska fysik, och tillägnade sig den induktiva forskningsmetoden.
I ett stort antal fall, där Voltaire drog det rätta i tvivelsmål, berodde detta endast därpå, att det för att vederlägga hans invändningar krävdes ännu ett århundrade av de mest djupgående forskningar; som t. ex. när han förkastade läran om energiens oförstörbarhet, enär vid oelastiska kroppars sammanstötning kraft går förlorad och emedan hos djuren uppstår kraft. Så var också hans samtid och han själv sysselsatt med det spörsmålet, varifrån kraften kom, när det av en gnista uppstod en brand.
Voltaire hade i Cirey fysiska apparater och dåtidens kemiska hjälpmedel, laboratorium och mörkrum. Han var den förste, som utförde ett av Newton antytt, icke oviktigt optiskt försök. Han stod genom sin iakttagelse, att om man blandar lika viktmängder av olika vätskor med olika temperatur, så erhåller blandningen icke medeltemperaturen mellan de olika vätskornas temperaturer, vid tröskeln till upptäckten av kropparnas specifika värme.
Och han hade blott behövt fullfölja sina tankar om metallernas förkalkning och luftens sammansatta natur en smula längre för att upptäcka syret och syrsättningen, upptäckter som först gjordes av Scheele år 1774, fullt 24 år senare. Därför ha också 1800-talets naturvetenskapsmän uttalat den största aktning för Voltaires kemiska forskningar.
Det var naturvetenskapen, som satte honom i stånd att ådagalägga skillnaden mellan dåtidens krigshistoria och den kulturhistoria, som han skapade. I hundratal av hans kritiska försök och brev framträder den naturvetenskapligagrundtanken, uttalad med käckhet och klarhet. Som historiker och poet såg han, tack vare sin andes smidighet, händelserna ömsom från den allmänna jordiska synpunkten (som i Karl den tolftes historia), ömsom från den överjordiska, från vilken jorden tar sig ut som ett klot bland de andra (som t. ex. hans Essai sur les moeurs och i Micromégas).
En historieforskning, grundad på naturvetenskap som Voltaires, visar ynkligheten av mänsklighetens hittillsvarande krigshistoria, referatet om den eviga striden om några remsor land, och mindervärdigheten av dess kyrkohistoria, denna sorgliga berättelse om mänsklighetens feberdrömmar angående högre väsendens vistelseort och uppenbaringar, vilket allt smyckas med namnet religion.
Sedan Erasmus' tid hade ingen hatat och avskytt krig så som Voltaire.
Han har berättat oss de omständigheter, som ledde honom till historiens filosofi. Madame du Châtelet sade en dag till honom, att hon (som var framstående i matematik och fysik) hade en verklig motvilja för historia. »Vad har jag, en fransk kvinna, som lever på min landtegendom, för nytta av att veta, att Egil följde efter Håkan i Sverige, eller att Ottoman var en son av Ortozul i Turkiet? Jag har med nöje läst grekernas och romarnas historia, som erbjöd mig stora, fängslande bilder. Men jag har aldrig varit i stånd att läsa något modernt folks historia till slut: Massor av små tilldragelser utan sammanhang, en mängd fältslag, som ingenting betyda.»
Voltaire svarade, att historien knappast skulle medföra tidsförlust, om man skar bort alla de enskildheter, som äro så tråkiga och otroliga och höll fast vid de stora drag, som dessa detaljer dölja. Dessa drag skulle då måla sedernas tillstånd; det förra kaos skulle förvandlas till en målning, och vi skulle i stället för en brokig mängd av namn, årtal och fabler, få själva människoandens historia.
För honom voro lagar, konst, litteratur, seder historiens huvudföremål; de detaljer åter, som icke leda till något, fann han vara blott en onödig ballast, som bör avlägsnas. Sålunda blev han den moderna kulturhistoriens skapare.