— Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.
— Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller.
Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag inte sett dem.
Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något liknande?
— Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är det väl likgiltigt vem man förlorar till.
Vi sutto tysta och så sade John:
— Ja, jag blev alldeles pank på det där — kan du låna mig hundra kronor till i morgon?
Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och så sade jag:
— Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte kände varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den eneville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle också söka en plats.
Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att de aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag är litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre?
John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast stämma:
— Du är en fähund!
— Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel utanför de 3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som icke har några viktiga göromål, icke kan göra något annat.
Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och tänkte. Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och tänkte över vad han skulle skriva om.
Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt ända bort till en vik av ett stort vatten.Slättens gräs var ännu grönt men vattnet därborta var grått av regn och dimma.
Jul, tänkte författaren. Jul — skall det bli jul i år också? Jul med snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör till.
Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom man dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en överflödig hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: en halv jul eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man en extra julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den stackars allmänheten.
Där kommer en liten gosse och han frågar:
— Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några julklappar? Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i?
Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och svält:
— Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det är bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag hör hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år?
— Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är krig ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir fred igen.
— Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån i rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske jobbarna köpt upp det med!
— Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. Man skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma att den gamla goda julen icke mera finns till.
Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot författaren och sade:
— Du är en gammal humbug!
— Å, inte så värst gammal, sade författaren.
— Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug.
— Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats förr.
— Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte behövt mig — det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en högfärdig tanke — att ge människorna ett surrogat för julen med din enkla barnsliga julberättelse.
— Jag har inte skrivit den än.
— Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul — tycker du att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från kanoner och granater.
Författaren reste sig och sade:
— Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är.
Den besökande smålog:
— Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd:
— Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt.Lägg på lager. Smuggla varor och lura staten och tjäna pengar så behöver du ingen jul. Och lär du andra människor att göra detsamma så behöva de heller ingen jul. Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som du! Tror du att det går att dansa kring en karbidlampa och tro att det är en julgran. Det är något i den vägen du försöker inbilla mänskligheten genom din dumma julberättelse. Var nu klok och förnuftig för en gångs skull. Jag kan ge dig adressen på ett ställe där du kan få köpa prima grönsåpa så billigt att du i morgon kan sälja den för det tredubbla.
Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset och då han kom tillbaka var den främmande borta.
Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas någon mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer —
Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han hörde strax vem det var som kom.
En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå ögon.
— Vad sitter du och tänker på, sade hon.
— Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul i år?
Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå fram till fadern och viskade:
— Om du lovar riktigt säkert att inte säganågotförnågonså skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma — det är en sådan förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren fast du inte sett det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad Anne-Marie skall få och jag vet att jag tror att jag får en sak som jagförfärligtgärna vill ha — å, om det vore jul nu riktigt snart!
— Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället för julen?
Flickan såg på fadern och så svarade hon:
— Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det?
— Det är bra, sade författaren. Och så tänktehan: Det behövs intet surrogat för julen. Hennes existens är säkerställd. Hon kommer i egen hög person — till dem som förstå att ta emot henne.
1917.
Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar aldrig tröttnade att säga:
— Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, så fingo vi föräldrar litet glädje av er!
Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig, stannade, såg mig i ansiktet och sade:
— Det är ju du som är en ängel!
Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt sedan.
Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen medringledningen och Farbror Teodår.
Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen betydde skreko de alla på en gång:
Farbror Teodår!Gott nytt år!Ont i dina tår!
Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan.
Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:
— Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!
Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen så att ringningen blev permanent och så sprang jag.
Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in, ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till portvaktsrummet. Där ringde klockanallt fortfarande! Ut på gatan igen! Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list. Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist. Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: — Tag fast! Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag sprang in och upp förtrapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår. Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag. Jungfrun steg in och sade:
— Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!
Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på galoschhyllan och tiggde och bad:
— Snälla, goda människor, låt mig stanna hären liten stund, så att han inte får tag i mig. Han är alldeles galen!
— Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att göra dig något ont, det lovar jag!
Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i detsamma ringde det på dörren!
— Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom! Han dödar mig!
Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:
— Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!
Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade till familjen:
— Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras in!
Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned köksvägen.
Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårsport. Man bör inte utmana ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för ensidigt.
Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid S:t Paulsgatan — de härligaste franska päron, stora som barnhuvuden, skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna sura kart, dolda i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgång eller förstuga.
Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg poliskonstapel på kajen.
En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre, obekantdam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min faders rotting i flera stycken.
— — —
Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll, ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna — ack, slädarna! — kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste — jag tog en snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i planeten så att huvudet föll av. — — —
Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat.
Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god människa.
Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt olycklig därför att han mötte en kvinna.
— Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne läsaren.
Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.
Och nu ska ni få höra:
Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på trottoaren fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en hel kvart och blev allt ondare för var minut som gick.
Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv. Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem vidare.
— Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och preludier.
Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i denna ton och takt.
Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang, ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på sådana ställen.
— Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig, som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren.
Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar ingen roll i denna berättelse.Han endast kom ut genom en dörr och försvann sedan ur dramat.
Jag såg på klockan och så tänkte jag:
— Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag se, om D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen känna samvetskval över att han låtit mig vänta så länge.
Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock och hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken inunder.
Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro alla bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där var en soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där.
Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené, som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet. Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde vad det var.
I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakadherre och läste en tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var för fet för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade tidningen utbredd framför sig på bordet och läste den så att säga med näsan. Då och då ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, klappade hunden åtta gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, försjönk i en minuts djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris snus ur en liten silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme och pekfinger, och över hans ansikte låg den verklige snusarens njutningsrika glädje.
Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens lycka, jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt håller jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i näsan!
Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i huvudet.
En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon djärvdes leva i närhetenav dessa höga och mäktiga personer, kom fram till mitt bord och tog min beställning, och då hon gått,kom mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!
Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig artigt och tog emot honom, och han sade:
— Det var längesedan!
— Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent.
Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som dock tyckas känna mig mycket väl.
— Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då! Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?
Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:
— Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.
— Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.
— Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man trivs, där man trivs?
— Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt, ungefär som i förstugan till helvetet.
— Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej (han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det säger jag!
— Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon särskild, bror menar?
— Särskild,särskild! Det har bara funnitsensärskild för mig, en enda!
— Såå, det var vackert!
— Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej, på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi, vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen. Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte vad jag gjorde.
Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon varkassörska på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och sade: »Belåning?»
»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.
»Huru mycket?» sade biträdet.
Jag kände att jag älskade henne.
»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå.
»Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna utan att se på mig.
»Tack,» sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst:
»Hur stor är räntan?»
»Åtta procent!»
Hennes röst var lika underbar som hon själv.
»När kan jag lösa ut den?» sade jag för att få tala vid henne så länge som möjligt.
Hon såg upp på mig och svarade:
»Hur kan jag veta det!?»
»Förlåt!»
Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på gatan. Hon följde mighela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova, såg jag hennes blå ögon mot mina —
Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt:
»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?»
»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.
Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka, hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde henne framåt gatan. Jag kände förfärligakval, där jag följde dem: älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade god afton.
»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag mig så glad och lycklig, så lycklig.
Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där, och då jag skulle gå, viskade jag till henne:
»Får jag följa er i kväll?»
Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra — ack, bror, vad man var ung och rik! — och så sprang jag.
Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.
Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon är hård och grym, ochhårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du, som levat som ett svin innan jag fick tag i dig,en sån där, som levde och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!»
Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att jag var full och tokig!
Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:
— Skål, skål för mej!
— Skål! sade jag.
Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan.
Var icke detta en allvarlig berättelse?
Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir allt mera sällsynt.
Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket karaktäristiska, en del verkligt roliga.
I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända Hirschhistorien är icke äkta,den är en förfalskning och det är på tiden att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord och beställde:
—Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala!
Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion, införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson. Historien gjorde stor lycka — den var ju typisk för mannen — och den bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender, som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik.
Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en middag på Gamla Fenix — vart tog det vägen? På den middagen fanns Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån:
— Champagne skall vara kall, men inte iskall!Det är bara brackor, som dricka iskall champagne!
Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:
— Söt eller torr?
— Det gör detsamma, svarade Isaak —men inte för kall, inte för kall!!
Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all den värme han har för en oskyldigt anklagad:
— Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom!
Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt:
— Han var i alla fall inte ute, när han var inne.
Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer.
En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt begåvad målarinna.
Isaak sade absolut nej.
— Konstnärer intresserar jag mig inte för — jag har så många andra!
Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:
— Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning på folk som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej!
Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, Fränckel. Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett månatligt underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte ändå Isaak Hirsch.
*
Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var humorist.
Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i ämbetet med några minnen.
För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med baron Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och litet längre frampå aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström:
— Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät middag!
— Går det båt dit, sa Lavén.
— Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker väg.
Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. Cederström blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén efterlämnade, då han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på gården, ordnade och ställde och talade med folket:
— Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid. Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt. Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva falla på marken och bli stötta?
En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den största tjuren.
— Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt avstånd.
Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och föllpladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt:
—Gissa vem de' ä'!!
Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet — som man nu vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? — Lavén tog sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i stil och dräkt. Oftast var han ensam.
Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och korrekt.
Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:
— Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att dualltidgår på Norra Djurgården?
Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte — ända tills döden gett mig rätt att bryta det.
Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.
Sigurd P. Sigurdh.
En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm, där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer, författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du Nord.
Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så länge sedan att mangudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod luften blå och ljum. Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus, till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle sitta ute året om, då som nu.
Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking, hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon.
Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den tiden. Och så sade han:
— Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig ned?
Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest och som vi förgäves försöka härma.
Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt långa den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte alls.
Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist.
Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå ögonen låg något försöktill stram militär. Han trodde alldeles säkert att han såg ut som en ung löjtnant.
Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv — Söndags-Nisse gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr. Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och kunna visas i Skräckkällaren.
En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh, som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder — i början och till en tid — men så en dag hände det, att han kom upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:
— Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!
Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:
— Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.
O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer — ?
Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.
Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern ville han inte ha krig med Norge.Sigurdh bodde hos redaktören. Villan var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka våra känslor. Vi badade från ett litet badhus.
— Kan du simma? sade jag till Sigurdh.
— Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.
Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.
— Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren.
Varpå Sigurdh svarade:
—Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!
Affären med Norge avgjordes så småningomutan Sigurdhs ingripande — herr Mickelsen fanns tyvärr till hands — och Sigurdh fick ett annat intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden, att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den underbara tilldragelsen.
Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh. Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i händelse av ett olycksfall medballongen. Det blev ett olycksfall, men inte det möjligen beräknade.
Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var klart för en lycklig färd, då någon sade:
— Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!
När äter en svensk inte en liten frukost — vem kan väl hindra honom från denna höga akt? Knappast ett världskrig.
Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm. Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret, skrek till:
—Nu gick ballongen!
— Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!
Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol, utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart, t. o. m. testamentet, för avfärden.
Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.
Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:
—Knölföda!
Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre luftlagrens. Men det justerades.
Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan.
Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld — en banal fras, men jag finner ingen bättre.
Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner.
Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl) och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men — donationen visade i alla fall att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att socialdemokratien är det enda rätta.
Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar pengar med gott samvete, det vet jag ej — sannolikt är han av samma mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer ett och annat litet stänk på änglavingarna — men då han ger ut pengar, är jag säker på att han gör det med gott samvete.
Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död — bokförläggare med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.
Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du Nord, gamla hederliga Du Nord — fäll en tår, du stockholmska hjärta! — och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små honkräftor med dill, stor kupa pilsner — Du Nords blandning — minns ni?
— Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana?
— Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.
— Vad finns det för banker?
— Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra, mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.
— Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där?
— Wallenberg.
— Jaså, han. Då går jag till honom.
— Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn och så får man komma igen och så vidare.
— Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut. Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax.
Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Överbröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver som jag glömt.
— Träffas bankdirektören?
— Ja, men han har sammanträde just nu — är det något brådskande?
— Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren som satt och väntade).
— Hur var namnet?
Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så satte jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören kom. Han såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över mig. Eller kanske har världskriget gjort honom resignerad.
— Ni önskar? sade han.
— Låna ett tusen kronor — kontant, tillade jag för att undvika alla tvivelsmål.
Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000 kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi stodo länge tysta och så sade bankdirektören:
— Dröj ett ögonblick.
Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer och växlar som jag inte förstår ett smul av.
Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så säger bankdirektören: — Var god och lämna herr Zetterström ett tusen kronor!
Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som satt på Du Nords kafé och väntade.
Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet smålog då han öppnade dörren för mig.
Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet förvånad men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén var hans.
Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en middag berättade en bankman helahistorien om den unge mannen som gick direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort. Då sade någon:
— Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det.
— Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är att den unge mannen betalade igen pengarna.
Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte Wallenberg heller.
En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att avhjälpa bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu är så argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra säger den snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om ursäkt, ger jag henne ett kort, artigt, tröstande svar.
Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så här gick det till:
Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar. Ringde på nytt. Intet svar.
— Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka. Det blir inte bättre eller fortare för det.
Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och jag sade:
— Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har att göra och så många utlänningar som kommit till stan —
Telefonisten, i skarp ton:
— Vad ska ni ha för nummer?
— Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta tills i eftermiddag, då det kanske är liksom litet ledigare.
Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar ytterligare 5 min. Intet svar.
Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar:bubbelbubb!
— Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, men —
— Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):
— Bara 52 60.
— Kallat!
Väntan. Därpå svarar en obekant röst.
— Var är det, säger jag.
— Det är 52 16.
Avringning.
Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet, bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt nummer.
Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig.
I dag är det påskaftons morgon och solen lyser som på riktiga våren. Jag har gått i solgata till min byrå och lagt märke till att landsorten kommit till stan. På Hamngatan mötte jag en äldre dam med röda mustascher. De klädde henne. I denna råa brutala tid måste ett par röda mustascher klä en äldre kvinna.
Litet längre fram kom en dam i kort päls och tunna svarta silkesstrumpor med naturligtvis snögaloschertill. Hon frös om benen så att hon var blå i ansiktet.
Utanför Kompaniet stannade jag. Där lågo i ett fönster vårens herrhattar i alla möjliga former och färger. En del vackra och en del avskyvärda. Så tänkte jag: vilken hatt har du på dig i dag? Jag visste att det var en mjuk hatt men jag hade glömt om det var den bruna Stetson från Silvander eller den grå eller den mullvadsfärgade. Naturligtvis kunde jag icke med bibehållen aktning för mig själv ta av mig hatten på gatan. Jag kunde icke heller gå in i en port — det skulle förefalla skamset. Det återstod mig ingenting annat än att gå in på Kompaniet och köpa en ny hatt för att få veta vilken jag bar på huvudet.
Jag gick in. Nere i stora ljusgården stodo långa bord med påskägg i alla färger och storlekar. Jag gick dem stolt förbi ty jag hade nyss hos Siwertz (inte författaren, utan konditorn) köpt 3 ägg åt mina barn, 1 åt min hustru och 1 åt en annans barn som är sjukt. Jag gick till vänster, till hattarna. Men så stannade jag plötsligt och tänkte: det kan gå som med den lille gossens pälsmössa! Hela din dag kan bli förstörd. Vänd om medan det är tid!
Den lille gossens pälsmössa.
Det var en gång en man från landsorten som reste till Stockholm med sin lille gosse för att köpa honom en pälsmössa. Mannen reste inte enbart för pälsmössans skull men den var med som led och länk i det hela.
Mannen sade till en vän:
— Medan jag kommer ihåg det skall jag gå och köpa en pälsmössa åt Edwin.
Edwin är inte något vackert namn men det kan inte f—n (fan) hjälpa.
— Då gå vi till Kompaniet sade mannens vän och så togo de en bil dit. Bilen hör till historien. Dess roll kommer i sista akten.
Mitt i ljusgården stod en man i uniform och på hans mössa lästes ordet Upplysningsman. Herrarna gingo till honom och sade:
— Var kan man få köpa en pälsmössa till en liten gosse?
— På gossavdelningen tre trappor upp — hissen därborta!
Herrarna gingo till hissen. Den var sönder. Förmodligen på grund av bristen på brunsten som gör att telefonister inte kunna höra ellersvara. Den man som uppfann brunstenen som orsak till allt telefonslarvet är nästan lika genialisk som den som uppfann telefonen.
De togo trapporna.
På Gossavdelningen.
— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
— Nej, det ha vi inte. Det finns på pälsvaruavdelningen — hissen till höger.
Herrarna togo trapporna, ty de visste vad de gjorde.
På Pälsvaruavdelningen.
— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
— Nej, det ha vi inte. Det finns på Konfektionsavdelningen,nedrabotten till vänster!
Herrarna kommo slutligen till Konfektionsavdelningen. Under vägen köpte de 3 tvålar, en sidenkudde och en korsettskyddare.
På Konfektionsavdelningen.
— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
— Nej, det finns inte här. Det ha vi på Sportavdelningen, nedre botten till höger.
Herrarna gingo till Sportavdelningen och under vägen fotograferade de sig, skrevo vykort tillFalköping och drucko alkoholfria drinkar vid en bar.
På Sportavdelningen.
— Finns här en pälsmössa till en liten gosse?
— Nej, det ha vi ej. Det finns på Gossavdelningen.
— Försök inte. Vi ha varit där.
— Då finns den på Pälsvaruavdelningen.
— Vi ha varit där. Och på Konfektionsavdelningen. Pälsmössa för gosse finns inte.
Biträdet bugade, medgivande.
Herrarna lämnade sportavdelningen och leksaksavdelningen och bokavdelningen och karamellavdelningen och mjöl- och grynavdelningen och gungstolsavdelningen och stoppademöbelavdelningen och kulörta västavdelningen och förnicklade dörrhandtagavdelningen och stodo på Hamngatan. Där stod också bilen. De tittade på den och så kastade de ett sista öga på Kompaniet.Där mitt i ett fönster på en rak pinne hängde pälsmössan för en liten gosse!
Mannen från landsorten och hans vän snurrade in igen genom virveldörren och ramlade rätt på en liten elegant herre som stod behagfullt lutadmot en disk full av porslinshundar, i vilka man kan sätta en elektrisk lampa för att de skola lysa bättre.
Mannen från landsorten tog den unge eleganten i knapphålet och ledde honom ut ur ljusgården, ut genom virveldörren, ut på gatan, fram till fönstret med pälsmössan på pinnen och sade:
— Just den mössan vill jag köpa! Just den mössan! De tre herrarna återvände i affären. Det eleganta biträdet sprang fram till en avdelningschef, denne sprang till en annan avdelningschef som telefonerade till 18 andra avdelningschefer. Slutligen lade denne avdelningschef ned luren, försvann i en hiss utan brunsten, kom tillbaka en trappa och viskade något till det första eleganta biträdet som bugade sig för mannen från landsorten och sade:
— Den mössan som min herre önskade köpa kan vi inte säljaför vi vet inte vilken avdelning vi ska skriva den på.
Nu kommer bilens roll. Den förde de båda herrarna till en restaurang. Taxametern visade 38 kr. och 25 öre, däri inberäknat de 10 procent som tillagts med anledning av det ännu pågående världskriget.
På Hattavdelningen köpte jag en mörkblå Christyhatt, mjuk och med rätt raka brätten. Den hatt jag bar förut var min bruna Stetson från Silvander.
— Nu ska ni få höra, sade Nykvist. Jag kan en gåta eller ett problem.
— Jag tycker inte om gåtor, sade Brink. Är det den där med galoscherna? — rött inuti och svart utanpå?
— Jag kan en annan gåta, sade Sundström. Vad är det för likhet mellan ett piano och en huggorm?
— Duger inte ett pianino? sade John.
— Jovars — nå vad är det för likhet?
— Jag tycker inte om att bli avbruten, sade Nykvist, min gåta är ettmatematiskt problem. Den är intressant.
— Jag vill veta det där med huggormen och pianot, sade Laura.
— Båda börjar med b, sade Sandström.
— Nej, sade Brink, huggorm börjar med h och piano med p.
— Det är möjligt, sade Sandström, menbådabörjar med b. Om man kan stava.
Då körde vi ut Sandström.
— Mitt matematiska problem lyder så här, sade Nykvist:
Det går två tåg. Ett från Stockholm och ett från Örebro. Bägge tågen avgå samtidigt, men det tåg, som går från Örebro, går fortare. När de två tågen mötas, vilket av dem är då närmast Stockholm?
— Huru mycket fortare går tåget från Örebro, sade Brink, som är nyfiken.
— Det vet jag inte, det hör inte till saken. Men vi kunna ju säga att det gör fem knop mer.
— Tåg gör inga knop, sade Laura, som varit bekant med en sjökapten. Det är bara båtar som gå med knop.
— Nå, sade Nykvist, låt oss då antaga att tåget från Örebro går åtta kilometer i timmen under det att tåget från Stockholm bara går fem. Huvudsaken är att bägge avgå på en gång ochatt de mötas på linjen. Vilket tåg är då närmast Stockholm?
— Är det dubbelspårig bana? sade John.
— Naturligtvis, det är inte meningen att det skall bli sammanstötning, sade Nykvist. Idiot.
Därmed var John borta ur denna historia.
— Jag förmodar, sade Laura, att Örebrotåget, som går fortare, måste vara närmare Stockholm än det andra, då de mötas.
Brink tänkte, och så sade han:
— Stockholmståget, som går långsammare, är närmast, ty det har ju inte hunnit så långt från stationen.
— Nej, ingen har rätt, sade Nykvist. Det är ju så enkelt. Bägge tågen äro, då de mötas,precis lika långt från Stockholm. Det kan ju ett barn begripa!
— Inte jag, sade Laura. Jag förstår det inte alls.
— Du är inte heller något barn längre, kära Laura. Men kom skall jag visa dig. Du ställer dig vid den där väggen, och jag vid den här, och så gå vi emot varandra på en gång. Nå, hur långt äro vi från väggarna?
— Det förstås, vi äro lika långt, sade Laura,men det är väl mycket längre mellan Örebro och Stockholm?
— Nykvist har händelsevis rätt, sade Brink. Det är ju så naturligt. Låt oss tala om något annat.
Då återkom Sandström.
— Var har du varit? sade Brink.
— Jag har varit ute och köpt en tågtidtabell —det går inga tåg på en gång från Stockholm och Örebro och därmed förfaller ju hela historien.
Då talade vi om något annat.
P. S. Den uppmärksamme läsaren finner strax att Sandström kördes utinnanproblemet började debatteras. Och därmed förfaller ju historien en gång till.