The Project Gutenberg eBook ofAdaThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: AdaAuthor: Hasse ZetterströmRelease date: August 26, 2006 [eBook #19128]Language: SwedishCredits: Produced by Louise Hope, Martin Agren and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: AdaAuthor: Hasse ZetterströmRelease date: August 26, 2006 [eBook #19128]Language: SwedishCredits: Produced by Louise Hope, Martin Agren and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
Title: Ada
Author: Hasse Zetterström
Author: Hasse Zetterström
Release date: August 26, 2006 [eBook #19128]
Language: Swedish
Credits: Produced by Louise Hope, Martin Agren and the OnlineDistributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ADA ***
AB
Ada är en grön papegoja som bor i en vacker bur i ett litet hus vid en badort i yttre havsbandet. Det här händer mitt i sommaren, då ön är full av badgäster och sommarfolk.
Adas ägarinna, fru Blom, har rest till staden på några dagar och hon har bett sin granne, fru Lind, att se till Ada.
Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare.
Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan:
— Äda! Äda!
Hela ön känner Ada. De små flickorna trängas framför hennes bur, mata henne och bli så glada då hon visslar åt dem eller då hon någon gång visar dem sitt största konststycke: att sitta på översta pinnen och släppa ned en skorpa mitt i vattenskålen.
Ada märker strax att hennes matmor lämnat henne. Hon skriker, ropar och visslar en hel förmiddag. Då fönstret är öppet, hör man hennes Äda! Äda! långt ut på marken.
Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett ögonblick sitter honstilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger rätt ut genom fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå. Ada känner sitt hjärta klappa av frihetens stora lycka, högre och högre flyger hon och till slut når hon trädtopparna vid skogsranden. Där stannar hon och där jublar hon i himlens höjd sitt:Äda! Äda!
Fru Lind berättar hur allt gick till:
— Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle ta den där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, man har nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och när jag kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det gått till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid sin goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är borta, jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till en fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne för närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och som hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på rösten, om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som belöningtill den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n!
Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne. Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen ringde det från grannsamhällena:
— Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon som sett henne i dag?
På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk. Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre reste sig hela församlingen och ropade med hög röst:
—Ada! Ada! Ada!Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens underliga beteende att han sjönk ned påsina knän och läste en bön för dem som i sjönöd äro.
Men Ada flög vidare.
En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara stilla och gungade på grenen.
Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme. Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark.
Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.
Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och vackert målad av en person som bett att få vara okänd.
Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter, och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar:
—Ada! Ada! Ada!
Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man går in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. Revisorn står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar sitt:
—Ada! Ada! Ada!
Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare plats.
På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik. Hon går lugnt i land bärande sin lillakappsäck. Men då hon går uppför backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en lång ström från bryggan.
På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan, stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst:
— Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från att göra det!
— O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta vad saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända.
Revisorn rycker en filt från en säng och går ut. Fru Blom kommer emot honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne, drar henne till marken och ropar triumferande:
— Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat henne!
Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.
Hon flyger rätt upp över hustaken och då hon kommer till den lilla stugan där hennes bur står och väntar henne, flyger hon rätt in genom fönstret och så vidare in i buren. Hennes hjärta klappar hårt av ansträngning och skrämsel och trött sjunker hon ned på burens golv i den fina sanden. Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den tjocka runda pinnen.
Och där sitter hon.
Jag är en tax. Min moder var också tax — naturligtvis. Hon var en äkta Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner jag mera flyktigt. Han umgicks endast tillfälligt i huset. Nåja, das kommt in den besten Familien vor.
Min mormoder tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Hon bet får (min mormoder) och blev skjuten. Men hon är ändå släktens stolthet. Hon hade en mängd pris från många utställningar och hennes stamtavla var en av de finaste inom vår värld. Detsamma är förhållandetmed min egen ehuru den tyvärr förkommit. En ung målare, som fick den med sig, tecknade för 15 kr. en eldsvåda, som han aldrig sett, för en daglig tidning, på baksidan av densamma. Därigenom är min börd en smula dunkel. Jag har också mest uppehållit mig hos fördomsfria människor, som icke ge mycket för förfäders ära.
Och sådant kan ju vara rätt. En engelsk författare, som min vän målaren ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från dåliga förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser genast vad han har framför sig. Visserligen säger man att benen på en äkta tax skola se ut som om de voro sönderslagna och åter hopsatta i mörkret. Annars är han inte äkta. Men det är just de oäkta taxarna som se ut på det sättet. På vår börd lurar man sig inte så lätt, om man förstår något litet av aristokrati här i världen. Men hur är det bland människorna? Jag träffade en gång på en jakt en baron, som vid middagen uppförde sig som en oäkta baron.
Nå, det är ju möjligt att han också var det. Men det kunde då ingen se på hans ben.
Människorna äro sig rätt lika. Det är egentligen bara lukten som skiljer dem åt. Men den känna de icke själva. De tro allesammans om sig själva att de lukta gott, då det i själva verket är något helt annat. Då vi hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon park, så finna vi dem genomderaslukt — inte genom vår egen, som människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. Om vi möta en hund, fråga vi:
— Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff med lök i närheten?
Det händer att vi få till svar:
— Rakt fram — talar med person som stinker vitkål och 4 dar använda strumpor.
— Tack!
Och då finna vi lätt vår husbonde.
En hund har mycket att lära av denna världen. Men han lär mycket fortare än en människa, ty han är ju mycket intelligentare. Ett barn av en människa är knappast färdig att börja livet då en tax är klar att dö. Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som äro av den allra äldstahundrasen på jorden — man har funnit avbildningar av oss på pyramiderna — vi äro mycket klokare men också mera tillbakadragna och förnämt resignerade än människorna. Livet är inte att leka med. I dag en skorpa och i morgon en bit hundbröd — Spratts patent — den mest djävulska uppfinning en människas hjärna hittat på. Det innehåller all näring en hund behöver, säger handelsmannen, som säljer det. Ni behöver inte ge honom något annat.
Jag har ätit hundbröd sex månader av mitt liv — jag var hos en person som trodde att han var jägare — och då jag nu om nätterna tjuter i sömnen, så är det för att jag drömmer om den avskyvärda bleckskålen med de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbröd! Ge en människa samma föda dag ut och dag in! Samma hårda brödbitar, omöjliga att tugga och hennes mage och inälvor skola snart trasas sönder. Men vi äro starka. Vi hålla. Åtminstone elva, tolv år.
Jag är elva år nu. Elva år för en hund och 77 för en människa. Jag är en gammal hund. Jag har också blivit litet fetare i kroppen och på hösten får jag lätt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte längre efter ekorrar. Åtminstoneinte så långt. De ha också den förbaskade fördelen att de kunna klättra i trän.
Jag minns min mor och jag minns min allra första barndom. Vi voro 6 syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi föddes på en egendom ute i skärgården och det var stor uppståndelse då vi kommo till världen. Barnen lekte med oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde.
Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med lång nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes älsklingsbarn. Då jag varit borta från henne ett helt år, möttes vi en gång på landsvägen. Hon kände igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt på vägen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjöt av glädje och ville inte skiljas från mig.
Min far känner jag inte igen. Inte ens på lukten.
Men två bröder känner jag. Den ena är så lik mig att man ofta tar fel på oss. Han är en storhumorist, trots att han bor på landet. Han sade mig en gång att om jag inte hade min stadsodör av rännsten och bakgård så skulle han trott att han sprang runt sig själv då vi möttes: så lika äro vi. Han heter Överman. Den andra brodern är större och starkare. Han heter Jerrman och bor hos en fiskare i allra yttersta skären. Jag kom dit en gång med en motorbåt, och då jag gick i land, mötte han mig på bron. Vi kände strax igen varandra. Jag följde honom upp till stugan, men han var mycket rädd att jag skulle äta upp hans mat för honom. Han behövde inte ha varit rädd — det var rå strömming och några kalla potatisar.
Då jag var 6 månader kom jag till en ung målare. Han fick mig av min första husbonde. Jag minns att målaren, som var ensam, blev mycket glad då han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid havet och han gjorde verkligen allt för att roa mig. Men han var fattig. De flesta unga konstnärer äro fattiga utom de som gift sig väl eller få sälja sina tavlor, men de äro vanligen inga konstnärer. Detta sade mig ofta min husbonde. Han är nu en berömd målare ochförtjänar mycket pengar på sina tavlor. Han sålde mig...
Nå, därom är inte mycket att säga. Vi hade flyttat till staden och vi hade det knappt. Det var inte ofta vi åto middag och gjorde vi det, så blev det alltid så mycket och så starkt att åtminstone målaren kände det ett par dagar. Efter en sådan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De oregelbundna vanorna, osäkerheten med födan och en obesvarad kärlek till en varelse som jag sedan lärt mig hata som alla mina förfäder gjort — det var en katt! — gjorde att jag blev trött på alltsammans. Jag gick bort.
Det var en vacker dag på våren. Jorden i planteringarna, där vi inte få gå, doftade frisk och stark, solen lyste på de torra gatorna, människorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i parkerna.
Jag kom till en sådan park. Små barn i fina vackra kläder lekte. Spelade kula och hoppade hage.
Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som förstå att en svans på en hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att dra i. Jag tycker om de goda vackra barnen.Deras små händer kunna smeka milt och stilla. Stora gamla människor förstå inte den konsten. De klappa en hund som vore det en elefant. Hjärnan skakar i oss då en sådan stor människa lägger sin labb på vårt huvud. Därför händer det ibland att vi bita till ett tag i labben. Och då säger den stora människan:
— En sådan lömsk hund! Jag som bara ville klappa honom!
Med barnen är det något annat. De äro alltid litet rädda för oss och därför äro de mera försiktiga i umgänget.
Jag var nu i parken. Jag lade mig på sanden framför ett säte och stekte mig i solen. Det var så varmt och skönt och jag var nära att falla i sömn. Men ett öga höll jag öppet. Med det följde jag en herre som gick runt planteringen. Jag kände honom. Han var en detektiv, en sådan människa som står vid en plantering och väntar på 3 kronor. De 3 kronorna är någon stackars okunnig liten hund som hoppar in i planteringen. Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar honom kanhända en sockerbit — aldrig ger han honom den — hugger tag i honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar honomtill polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då får detektiven 3 kr. Ett sådant yrke!
Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom. Jag går inte i planteringen annat än då det är absolut nödvändigt. Och går jag dit, så går jag inte därifrån för en sockerbit som jag aldrig får.
Så låg jag i solen och stekte mig, då jag plötsligt kände en liten hand som klappade mitt huvud och hörde en vacker flickröst:
— En så söt liten hund — en sådan vill jag ha!
Det blev mitt öde — för en tid. Jag följde den lilla flickan då hon gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit mig och min vän målaren kom för att hämta mig. Jag blev både rädd och glad då jag såg honom. Den lilla flickan grät då jag skulle gå. Och så slutade det med att målaren sålde mig för 50 kr. Han var en fattig man, och då han klappade mig till avsked, kände jag att han sörjde över vad som hänt.
Men han glömde mig. Han känner numera icke igen mig, då vi mötas. Men jag kännerhonom. Vi hundar äro sådana — vi glömma aldrig dem som visat oss vänlighet.
Så var jag i ett hus, där det fanns kök. Det var något nytt. Köket är det viktigaste rummet i alla hus. Där är varmt och gott och finnes där en god jungfru, så har en hund det bra. Men hon bör vara förlovad. En jungfru med en fästman är vänligare och gladare än de som sitta ensamma hemma om söndagskvällarna. Jag har mött även sådana. Man får vara mycket försiktig i umgänget med dem. Det händer att de kasta ett vedträ efter en om de kommit upp för sent någon morgon. I hus med oförlovade jungfrur står min vattenskål torr och tom och serveras min middag på mycket oregelbundna tider. En katt vet allt sådant och han rättar sig därefter. En katt är inställsam och falsk. Han stryker sig mot människan, han spinner och han går försiktigt undan, då han vet att det passar sig bäst.
Min första katt — ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skön — det vackraste jag sett. Mjukt smög hon fram och vänligt lyste hennes falska ögon. Mitt hjärta klappade häftigt, då vi möttes första gången. Jag viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så göra vi alltid,vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag blev ändå icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då förstod jag att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit så från tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva. Och därför står jag nu också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten — helst en stor — efter varje katt de få se. Jag förstår också dem som spotta då en katt går förbi dem — det måste vara olycka att möta en katt, jag vet och har känt det.
En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var så bråkig med sin stora päls och han fordrade nästan att jag skulle hälsa på honom först. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn på hundar — åtminstone på pudlar.
I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda vänner. De till och med sovo tillsammans. Jag såg detta med mycken undran och jag anade att det låg något fel i denna anordning. Det visade sig snart att jag fick rätt. Katten fick ungar — sådant förekommer rätt ofta bland kattor — och då kunde pudelnnaturligtvis inte ligga hos katten. Jag hade inte gjort det ändå. Men så hände något annat. Det var på sommaren och då klippte man pudeln för att han inte skulle svettas, sade portvakten, som utförde proceduren. En hund svettas aldrig. Han kan inte sådant. Men en portvakt är en obildad person.
Alltnog, då pudeln var nyklippt och trodde, att han såg ut som ett lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten. Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rätt upp i huvudet på pudeln och klöste honom alldeles fördärvad.Hon trodde att det var en främmande hund, därför att han var nyklippt!Något sådant hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens, vilket en katt saknar.
Men hunden har det svårt. Han tillhör samhället, dit han gått av egen fri vilja och där han blivit människorna en trogen vän och tjänare, en väktare, ett sällskap, en jägare och en dragare, trogen till det sista. Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat än en katt. Det är inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och då katten springerbort har polisen intet kattstall att binda fast honom i.
Hunden tjänar samhället, som bekämpar honom. Människorna, som ofta äro rätt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som sprungit bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra gå av fri vilja bort från det hus, som behandlar oss illa. Den hemlöse hunden — finnes det något mera klagande och sörjande, något mera förtvivlat än hans ensamma tjut om natten? Han väcker någon. Polisen kommer. Han tages till hundstallet, till de andra hemlösa, och så dödar man honom efter 3 dagar. Människans tack för att han lämnade vildmarken och gick till människan. Huru rätt hade icke den man som en gång sade:
Det bästa hos människan är hunden.
Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis för att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde Almblads endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. Almblad var ett av offren för den våren 1917 grasserande potatisepidemien.
Almblad grävde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm vår. Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner samt ett uppmuntrande ord.
— Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till vintern!
Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda kort och det lindrade värken. Frampå morgonen föll han i sömn och såg potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som astrakaner.
Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty framtiden och dess potatis var hans.
Då sade fru Almblad:
— Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera dagar men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris.
— Vilken gris? sade Almblad, som var trött.
— Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att vi, när vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, en gris till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa i år.
— Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad.
— Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. Där spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en stia.
— Vad ska han äta? frågade Almblad.
— Å, alltid har man mat åt en gris. Allt som blir över i köket och som annars kastas bort, det får han och då föder man ju honom alldeles gratis.
Dagen därpå köpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig över att Gustav också tyckte om just den grisen.
Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt vad som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också. Kontrollerad barnmjölk för 55 öre litern med Mariekäx, som doppades i mjölken för att den lättare skulle tuggas.
Alla öns sommargäster kommo och tittade på grisen. De unga damerna sade att det var något av det mest förtjusande de sett. De matade grisen med småbröd och chokladpraliner, och deskulle nästan ha kysst honom om inte en förvänd uppfostran hade förbjudit det.
Grisen döptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i vikt. Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg att bli ett svin.
En dag sade en vän till Almblad:
— Vad ska du göra med Adolf?
— Vad jag ska göra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha honom till jul.
— Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fäst dig vid honom.
Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen tillagades på ett aptitligt sätt — men äta upp Adolf, nej, det gick inte.
Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt:
— När ska vi slakta Adolf?
Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.
— Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har väl inte börjat än?
Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte att invändningen gjorde sig.
På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf. Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man.
— Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade nattlinne. Vi — kan — inte — döda Adolf! Vi ä inte — sådana — hårda — grymma människor, att vi kan döda — ett — osjäligt djur!
— Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva.
Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. krisölet,ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn.
Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf.
— Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får det.
— Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan jag sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna vind för våg.
Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som värmdes något för att inte göra Adolf nervös.
Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier och andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en hacka över. Och på middagen gick han tillbåten, hämtade post och tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på en liten pall och talade om dagens händelser.
— Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!
En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna:Adolf!Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller kanske — kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att hansprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet, bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.
Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: — Adolf! Adolf! Men intet svar. Adolf var borta.
Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade efter en noggrann undersökning att han var stulenlevande, bortförd med våld av illasinnade rövare.
Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som bleknade med höstens storm och oväder.
Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan, direkt från gatan. I hatt ochkappa sjönk fru Almblad ned i soffan framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma:
—Jag har sett honom!!
— Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
— Nej,Adolf! Jag har sett Adolf!O, Gustav, han låg i Avéns matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade ett stort äpple i munnen!
— Hur vet du att det var han, sade Almblad.
— Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat — han fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren — jag kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det var han, vår Adolf!
Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i fönstret. Där fanns ingen gris!
— Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.
Så gick han in i affären och frågade expediten:
— Här fanns ett grishuvud i går, var är det?
— Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket vackert grishuvud.
— Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.
— Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på morgonen.
— Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.
Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.
Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr upptagna — man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin.
Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren. Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.
Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte:
En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på söder — granris på golvet — de vackra flickorna — alla kamraterna — unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut. När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund — det är förbjudet med gravkullar i parken.Då och då lägger han en blomma på graven till minne av den bästa och trognaste vännen.
Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger:
— Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en hårnål i magen.
Han blir tyst och så fortsätter han:
— Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda, som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag tittadened i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde inte komma upp.
Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan. Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:
— Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening, att hon skall vara där, såskallhon vara där. Vi kunna ingenting göra åt den saken.
Och naturligtvis är det så. Jag kanabsolutinte göra något.
Vi sutto tysta och så sade jag:
— Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?
Han reste sig och svarade:
— Nej, nej, på inga villkor — jag vill det inte — det vore ju att tvivla på försynen! Och det gör jag inte.
Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt — kanhända.
Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen, härmar han djurets surrande läte — sssss — och då dramat blir som mest spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och gester det olyckligaoffrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till, står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten är storartad.
Berättelsen lyder så här:
Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.
En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt arbetsföra.
På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås på mina vita flanellbyxor.
Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör, som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.
På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god morgon och jag sade:
— Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han varit i staden några dagar förut.
Drängen svarade: — Tack, gott! och jag tillade omedelbart:
— Kan Karlsson skaffa mig en broms?
— Skall han vara levande? sade Karlsson.
— Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.
— Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den stora skoveln.
På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren till gren och så vidare.
— Har Karlsson bromsen? sade jag.
— Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara.
— Är han stor och stark?
— Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892, slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig. Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.
— Hur mycket kostar han, sade jag.
— Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda.
— Är han bunden, sade jag.
— Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog liksom lite bedövad.
Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från bromsen.
Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack några små hål på dess övre sida, föratt djuret skulle kunna andas, och därpå gick jag till sängs.
Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30 grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att bada.
Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade. Ssss — sss — tssss — tssss.
Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma.
Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en manikurist om naglarna — och där var också min dam, hon med anjovisen. Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra.
Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften. Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade — sssssss — en allmän panik bröt ut — ssssssss — man sprang upp från borden — sssssss — man ropade om varandra och över alla hördes den ensamma gamla damens gälla röst:
— Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!
Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig på en stol och ropade:
— Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!
Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:
— Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.
Ssssssss!
— Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar!
Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan för henne. Högt ropade hon:
— Jag känner honom! Jag känner honom!
Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla.Bromsen surrade icke längre.Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång djup suck och så föll hon pladask i golvet.
Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det hördes genom hela huset:
— Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den är dubbelt så stor som den andra.
Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan. Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:
— Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt! De ä gott pris!
Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger någon:
— Hur gick det med den gamla damen?
— Jag tror, säger berättaren, att hon dog — av skam.
Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården har man gått med honom på älg och det gick bra.
Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men han är inte märkvärdigare än de andra — utom det där med spaderesset förstås.
Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något alldeles särskilt märkvärdigt.
Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon:
— Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.
Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han haft en mor.
— Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl Lewenhaupts taxar?
Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. Och gör man det inte, bör man inte tala om det.
— Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, så känner jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon tillhörde Hennes Majestät Drottningenav Danmark. Men hon bet får så dom måste skjuta henne.
Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i vårt hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor, kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett spaderess där det skall sitta men ändå — och denna varelse får äta ur en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till täcke en gammal uttjänt aftonkappa!
Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där han ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi dra oss diskret tillbaka.
Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på huvudet. Inte som förr, sådär i förbigående, utan mera vördnadsfullt och underdånigt.
På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt kvarteret. Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla barnen från huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara mormor. De stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då Anna-Clara går, följa de henne med stora, beundrande blickar.
På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon:
— Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har inte varit hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark.
— Nej, säger jag, hon är inte så fin.
Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:
— Men min mormor har aldrig bitit några får.
— Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.
Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:
—Det tror jag heller inte att någon skulle våga!
Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.
Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda trottoaren. Klockan var ett — det var min lunchtid och jag gick in på den stora restaurangen i hörnet vid torget.
Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita bordslinnet och bröts mot glasen ochbordssilvret. Jag fick ett ensamt litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel.
Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vidKidney and bacon. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara mycket bra. Just nu vill jag ha det!
Jag beställde Kidney and bacon.
Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var köttbullar med potatis.
Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon ställde karotten på bordet och försvann.
Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har fått Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta i livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag gjorde det. De voro för resten utmärkta.
Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade jag:
— Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra?
Hennes ansikte lystes upp helt svagt — tiderna ge icke anledning till alltför stora glädjeyttringar — och hon svarade:
— Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar.
Så betalade jag och gick.
Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som dagen förut.
Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där stodo många goda rätter och där stod som i gårKidney and bacon. Jag tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar — låt oss se hur det går i dag!
Och så beställde jag Kidney and bacon.
Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.
Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde karotten på bordet och försvann.
Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka: Försynen är sysslolös — låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i dag driver makterna med mig. Det kan intetillåtas. Jag är en fri man. Jag vill bestämma själv över min lunch.
En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.
— Förlåt, sade jag,Kidney and baconär det icke längre njure och fläsk?
— Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.
— Det kan aldrig vara köttbullar?
— Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.
— Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra, framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem. Hovmästarens ansikte blev mycketallvarligt. Han såg på min karott som var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han grälade och jag ångrade genast vad jag gjort.
Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen. Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.
Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det av silver, och på det lågKidney and bacon.
Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo. Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.
Det är mannen som skall haKidney andbacon, tänkte hon —Kidney and bacon,Kidney and bacon— det måste jag komma ihåg!
Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med potatis. Jag beställde köttbullar.
Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel. Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och på det fatet låg Kidney and bacon.
Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste vårsolen.
Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den unga uppasserskan:
— I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra?
— Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är vår specialitet.
Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!
Det var en sådan dag — solen hade börjat värma och sommaren var på väg. Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna och torgen.
Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där barnen leka i storasandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom John.
— Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet.
— Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten förlåter oss.
John satte sig och sade:
— I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte balanserat.
— Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då jag var ung.
— Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna,men det är ju det som förrycker spelet. Joker hade vi också.
— Du sa att du var med om något besynnerligt?
— Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter sodavatten och jag kom mig icke för.
Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:
— Vem var det?
Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen.
— Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom.
Jag kände i fickan efter min portmonnä — nåja, ett par vykort kunde man ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var trasig och smutsig och orakad och oklipptoch jag inbillade mig att han luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en tillfällig olycka som kunde repareras — re-pareras — repareras — jag upprepade ordet för mig själv tills idén kom:om vi skulle klä upp Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!
— Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg poker? Vi äro bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss en tjänst, om ni vore med.
Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så sade han:
— Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag har inga pengar och som jag är klädd —
— Den saken ordna vi, om ni tillåter.
Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i min sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi klädde om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han var färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka pågolvet och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten.
Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi återvände till rökrummet.
— Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg på mig och vi smålogo!
— Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg svarade:
— Kör till!
Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del hus att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver man vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess.
Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han bluffade och han ökade — alltid i rätt ordning. Han röktecigarrer och han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit 400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.