Bröllop.
På Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga morgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta kämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och ridtygen strålade härligt i solskenet.
Nu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och långsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.
Morgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och liffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld, vinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med sin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.
Redan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta af solens bländande sken. Vägen, som hittils varit ganska oländig och på sina ställen ledt genom svårgenomträngliga buskar och snår vidgade sig nu, föreföll alt mera jämn och vårdad. Redan trädde man ut ur den djupa skogen och mötte lätt vajande rågfält eller saftigt gröna ängsmarker. Hästarne gnäggade af fröjd vid anblicken af det mer och mer sig närmande målet, och kort därpå sprängde skaran muntert upp på Suomelas vida gårdsplan. Elin med en följeslagarinna vandrade just öfver gården bärande en kopparvacka till visthuset, då hon förnam dånet af hästarnes hofslag.
— Där kommer Klas Kurck, yttrade hon till den sist nämda.
— Huru kunnen I på detta afstånd känna igen honom? sporde denna.
— Lätt kännes på hållningen den stolte, store mannen, genmälde Elin lifligt.
Förvånad öfver detta svar yttrade följeslagarinnan:
— Finnes å Laukko då inga andra stolta män än Klas Kurck?
— Ja väl, se blott dit bort på den ståtliga skaran, som närmar sig.Men hans skönhet och resliga yttre öfvergår dem alla.
Knapt hade Klas Kurck med sitt följe stannat på gården innan det uppstod lif inomhus. Ställets innebyggare emotsågo alt för väl hvad ändamålet med den höge mannens besök var. Ryktet om hans planer hade ju redan i förväg flugit vida omkring.
Elins bröder skyndade också genast den rike och förnäme friaren till mötes.
— Ers nåd värdes med sitt stolta följe stiga in och njuta af den gästvänskap vi kunna erbjuda er, yttrade en af bröderne, som förde de andras talan.
Bjudningen efterkoms beredvilligt och hästarne omhändertogos af ställets betjäning.
Inkommen i förstugan stötte Klas Kurck med svärdet upp dörren till gästrummet och slöt den efter sig med slidan. Här mottogs han af Elins moder, som med en djup nigning välkomnade den höge gästen.
— Fins här jungfrur som man säljer, någon flicka för min räkning? sporde han henne.
— Våra flickor äro ännu alla för unga och stadda i växten, genmälte modern.
— I han ju er dotter Elin, låten mig få henne, inföll herr Klas.
Elin, som äfven infunnit sig här, vände sig vid denna anhållan bedjande till modern.
— Moder, lofva ej bort mig åt herr Klas. Ännu är jag alt för ung att hålla styr på tjänstefolket, att ombesörja matlagningen och sköta om ladugården på det stora godset.
Modern upprepade sin dotters ord för den enträgne friaren. Men denne tröstade henne med att Kirsti, som var gammal och van å stället och som nu förestod hushållet, nog skulle ombesörja alt detta.
Denna upplysning ville dock Elin ej nöja sig med.
Hon invände:
— Hafven I redan lämnat Kirsti värdinneskapet skall hon helt visst med alt annat än blida ögon se mig inträda på Laukko.
— Lugnen Er, stolts jungfru, invände härtill Klas Kurck. Kirsti skall aldrig våga kränka den maka jag utkorat.
— Se här då min hand och mitt hjärta, genmälte Elin varmt, styrkt i sin barnsliga tro om herr Klas' kärleksfulla hägn vid möjligen gryende motigheter.
Klas Kurck slöt den skälfvande späda varelsen i sina armar och trykte en glödande kyss på hennes sammetslena rena panna.
Kort härpå anträddes återfärden till Laukko.
* * * * *
Giftstämman hade utsatts till om en månad.
Redan hade församlingens herde delgifvits om den stundande förbindelsen och den vördnadsvärde fader Henricus Martii hade tre söndagar å rad vid kyrkdörren tillkännagifvit för menigheten om det tillärnade giftermålet, för den händelse någon skulle afveta något, som kunde lägga hinder i vägen för detsamma. Kirsti hade med grämelse i sitt inre åhört denna offentliga kungörelse och skulle helt visst oändligt gärna velat göra alt om intet, men till sin stora förtret saknade hon fullt giltiga vittnesbörd härför, och hennes planer måste således stranda.
Den oundvikliga dagen för bröllopet närmade sig med stora steg. Tillrustningarna å Laukko antogo en mer och mer feberaktig karaktär, ty enligt tidens sed firades bröllopet i mannens hem.
Kirsti gick främst i ledet vid anordningarna. Hon sökte öfverträffa sig själf, endast och allenast för att lägga fram i dagen, att hon, då det gälde, var sin herres högra hand, samt för att desto mera ställa den blifvande arftagerskan af hennes makt och myndighet i skuggan.
Sedan slutligen de blifvande makarne skriftat sig och tagit nattvarden voro alla förberedande ceremonier undanstökade.
* * * * *
På den utsatta dagens morgon sågs åter ett praktfullt tåg sätta sig i rörelse mot Suomela. Brudgummen red i spetsen, efterföljd af ett i guld, silfver och ståtande dräkter prydt följe.
Sedan man uppnått resans mål trädde Klas Kurck jämte en utvald skara af de älste fram till brudens anhöriga, som gått dem till mötes, och anhöll om försäkran af frid. Denna begäran beviljades ofördröjligen, hvilket bevisade, att ankomsten hit skedde i lofliga afsikter.
Samtliga ryttare stego nu af hästarne och lämnade sadlar och vapen i husbondens å stället vård, för att äfven de därigenom ådagalägga sin fredliga hållning.
Så framfördes till bruden de åt henne utfästa gåfvorna, hvilka i landslagen bestämdes till en gångare med sadel och betsel, en ärmkappa och en hätta.
Därpå inträdde man i gästrummet, där de massiva ekborden dignade under förfriskningar af allehanda slag.
Ölet flöt i strömmar och de i mången tidigare dust af detta slag bepröfvade kämparne försummade ingalunda tillfället att njuta af den välfägnad här stod till buds.
Omsider uppsteg Per Eriksson, en af följets hufvudmän, hvilken vi tidigare sett skipa rättvisa å Laukko, och vändande sig till Olausson Stenbock yttrade han:
— Min högadlige herres förtjänster äro allom bekanta, hans hjärtas sanna, oförfalskade hängifvenhet till den välädla Elin Stenbock är äfven omisskännelig. Jag anhåller därför å hans vägnar att hon åt honom enligt tidigare stadgadt löfte nu utgifves och inviges i det kall, hvartill hon korad är.
Nu satte sig bruden i brudbänken eller det s.k. helga sätet, där bon särskildt stod under lagens skydd. Griftomannen uppsteg därpå och yttrade:
— Jag gifter dig till heder och husfru, till half säng, till lås och nycklar och till hvar tredje penning I ägen och äga fån i lösören, och till all den rätt som Sveriges lag är och den helge konung Erik gaf, i namn Faders, Sons och den Helige Andes.
Nu fortsattes gillet åter. Glada kämpavisor och skålar till brudens och brudgummens välgång aflöste hvarandra och sist fattade också Klas Kurck en af vinbägarene och höll ett tal, hvari han okonstladt och rättfram hembar en tack till alla de närvarande både äldre och yngre för ådagalagd gästvänskap, trohet och endräkt.
Snart gaf den s.k. vapendrycken tecken till uppbrott.
Bruden, af de sina begåfvad med nya kläder, steg nu till häst och med henne följde hennes fränder. Fyra af hennes och lika många af brudgummens släktingar buro bröllopskläderna.
I sakta mak med spelmän och fackelbärare i spetsen satte bröllopståget sig i rörelse till kyrkan, ty till den borgerliga vigseln, d.v.s. det tal hvarmed giftomannen bortgaf bruden, fordrade kyrkan att jämväl skulle läggas den kyrkliga.
Sedan man framkommit hit stannade brudparet utanför kyrkdörren, Klas Kurck till höger och Elin till vänster. De mottogos här af församlingens herde, som uppläste välsignelsen öfver den gyllene vigselringen, hvilken hölls af brudgummen.
Han yttrade därvid:
— Välsigna, Herre, denna ring, som vi i ditt namn välsigna, på det han som bär honom må varda beståndande i din frid, förblifva i din vilja, lefva och åldras i din kärlek och mångfaldigas i dagarnes längd, genom Kristus vår Herre. Gud, du som skapat och uppehåller människosläktet, gifver andeliga gåfvor och skänker evig salighet, utgjut din heliga, hugsvalande ande öfver denna ring, på det hon, som bär honom, må varda väpnad med himmelsk försvarskraft och gå framåt till evinnerlig salighet genom Kristus vår Herre.
Nu följde bestänkandet med vigvatten, hvarpå prästen och brudgummen satte ringen på brudens tumme, därpå på pekfingret och sist på långfingret, alt på högra handen. Under det denna ceremoni pågick sade prästen: "I namn Fadrens, Sonens och den Helige Andes. Amen."
Sedan yttermera en bön och därpå Fader vår upplästs yttrade prästen:
— Herre, se från din heliga himmel ned på detta förbund; såsom du skickade din helge ängel Rafael till Tobias och Sara, så värdigas Herre sända din välsignelse öfver dessa, på det de må förblifva i din vilja och varda beståndande i din trygghet, lefva och åldras i din kärlek och förökas i dagarnes längd genom Kristum.
Paret bestänktes nu ytterligare med vigvatten och leddes in i kyrkan under psalmläsning och bön, "att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud ville välsigna dem, i deras själar utså det eviga lifvets frö, på det att de måtte åstunda göra hvad de till sitt gagn lärt, att Gud ville välsigna och helga dem, så att de växte till i Hans namn, bevarades i kyskhet och tjänade honom i alla sina lifsdagar, till dess de efter världens slut måtte få vara när Gud obefläckade."
Härpå lästes åter välsignelsen öfver dem.
Nu följde mässan och sedan prästen kommunicerat föll brudparet på knä, pället (pallium) höjdes öfver dem och hölls af ledsvennerna och brudpigorna. Lästes så åter böner, först med låg och därpå med hög stämma. Till bönerna fogade prästen jämväl förmaningar. Så yttrade han rörande bruden bl.a.:
— Må hon vara älsklig som Rachel, vis som Rebecka, långlifvad och trofast som Sara, må hon vara uppfyld af vördnad, vördnadsvärd genom blygsamhet, undervist i himmelsk lärdom, rik på afföda, rättfärdig och oskyldig, och må båda komma till de saligas ro och himmelens rike och må de se barn och barnabarn intill tredje och fjärde led och hinna eu önskansvärd ålderdom genom Kristum vår Herre.
Slutligen svängdes karet med doftande rökelse kring brudparet och de sista bönerna upplästes, hvarpå tåget satte sig i rörelse till fästmannens hem.
* * * * *
Laukko gård, som under de senaste trenne åren så sällan sett festklädda skaror stämma möte inom sina salar, prålade nu i full festskrud, och munterhet, lust och lif spordes från dess inre. Men var gästernas skara där inne talrik så var den utanför på gården och nere i ryttarestugan församlade menighetens än större. Alla af godsets talrika underhafvande, som blott kunde slita sig lös från hem och härd, men äfven från Suomela och närgränsande bygder hade strömmat till för att åse ståten och möjligen äfven få sig en släng af trakteringen. Och i intetdera fallet blefvo de nyhetslystna gäckade i sina förväntningar. Den rike och aktade Klas Kurck ville åter en gång visa hvad han, om det gälde, kunde åstadkomma, och denna dag var ju för honom af utomordentlig betydelse. Det tvång han under sitt enklingsstånd nödgats pålägga sig gentemot den efterhängsna och pockände Kirsti, hvars tjänster han i alla händelser ej kunde undvara, skulle från och med denna dag lyftas från hans skuldror.
Den ena vin- och öltunnan bars dit ut efter den andra och stopen och kannorna vandrade flitigt från hand till hand. Och ju mera upprymda skarorna blefvo dess eftertryckligare gåfvo de sin belåtenhet och sin beundran för den nådige herren och hans unga maka luft.
Men midt under de glada yttringarna hördes plötsligt utmanande rop:
— Ned med den förbannade trollpackan!
— Tag fast häxan! Hon har onda planer i sinnet.
Det uppkom oordning i hopen och alla hastade åt det håll, därifrån lystringsropen härledde sig. Men man stannade häpen, och de som stält till detta ofog, som man nämde det, togo sig skamflata bakom öronen.
Man försäkrade likväl, att personen i fråga värkligen blifvit varskodd här. Hela dagen hade man för resten sett en misstänklig skepnad kretsa omkring i gårdens närhet men lika snabt försvinna ur synhåll, då man satt efter densamma. Samma individ hade jämväl varit synlig invid kyrkan under bröllopshögtidligheterna och den skrämmande gestalten med de aftärda anletsdragen och de blixtrande ögonen hade vakt mångens uppmärksamhet.
En och annan skall också i henne trott sig hafva igenkänt fiskaren Niilonens hustru, som för allehanda ofog efter mannens död, såsom ryktet viste förtälja, drifvits från godset. Men dock kunde man ej med säkerhet påstå att det var hon.
Mot några af de mest tvärsäkra höjdes uppenbara protester, medan andra togo saken från en mera skämtsam sida förmenande, att det flitiga pokulerandet framkallat dessa säregna synvillor. Andra åter höllo fast vid, att härmed ej stod rätt till. Det var helt säkert någon ovän, som rufvade på utförandet af någon öfvertänkt plan. En misstämning smög sig i följd häraf också bland skarorna och glädjen ville trots den fortsatta förplägningen ej rätt mer hjälpas till sitt förra igen.
* * * * *
Hinderdagsmorgonen ingick solljus och hänförande vacker, liksom ville också den på sitt sätt hembära det lyckliga paret sin hyllning. Gästerna lockades redan tidigt ut i den härliga naturens sköte. Några styrde kosan ned till insjöstranden, vänligt smekt af de glittrande vågorna, andra hade slagit sig ned i den angränsande skogen och inandades där med välbehag doften från blommornas rike.
I jungfrustugan satt Kirsti och stirrade bistert ned framför sig. I hennes hjärna rådde en tankarnes vildaste lek. Hon kunde ej förgäta den likgiltighet, hvarmed herr Klas under gårdagens festligheter bemött henne. Hon kunde ej fördrifva ur sitt minne, huru älskvärd han varit mot Elin Stenbock. Och under grubblet öfver den otacksamhet, som sålunda trots alla hennes ansträngningar att inför de talrika gästerna framställa Laukko i dess rättmätiga dager, vederfarits henne, rann henne i hågen ryktet om något hemligt anslag, hvilket under det nattliga jublet nått fram till henne. Hennes anlete ljusnade märkbart vid tanken därpå. Måhända en medhjälparinna vid genomdrifvandet af de planer, hvilka efter de sista tidernas nederlag inom henne mognat till ett oryggligt beslut. Måhända någon förskjuten, som traktade efter hämd, någon vilseförd, som fordrade upprättelse.
Hon slog upp ett af fönstren till sitt rum. Hvilken rikedom af lifslust och svalka strömmade ej hit in. Äfven naturen där ute tyktes liksom hänförd af stundens stämning. Mellan de resliga furorna i fonden götos solens strålar rikligt ned på de brokigt klädda tufvorna. Längst borta genom en uthuggning i skogen kunde hon varsko vågornas glittrande ryggar. Fåglarna kvittrade så otvunget i olika tonarter. Bröllopsgästernas muntra samspråk nådde henne från när och fjärran och då och då såg hon någon af knektarne träda ut på gården och med ett gladt utrop skänka sitt bifall åt den gynnsamma väderleken.
Men trots alt detta, trots den omkring henne härskande glädjen förnam hon en känsla af otillfredsställelse i sitt eget inre och detta plågade henne mer än medvetandet om att hafva begått någon oädel handling kunnat göra det.
Hon hade ej ännu sett till herr Klas Kurck och hans unga maka. Det var för öfrigt henne äfven likgiltigt om hon såg dem eller ej, tykte hon. Den första berusningen svallar alltid så snart öfver — och sedan — — — — —. Kirsti kände så väl till hans sinnelag. Och med hans unga maka kunde hon lika litet som med hvarje annan hysa någon medömkan. Denna hade ju i alla händelser nu gjort ett intrång på hennes rättmätiga område.
* * * * *
I den stora salen på nedre botten, dar tystnaden och tomheten trädt i det nyss sprittande lifvets spår, rådde en behaglig oreda efter nattens förströelser. På ena sidan en tätt hopad mängd af högkarmade, rikt snidade stolar, å motsatt håll massiva ekbord belamrade med i guld ornerade silfverbägare, af hvilka många blott voro till hälften urdruckna. I några af de väggfasta stakarne brunno ännu vaxljusen sömnigt, öfverrumplade af ljusreflexerna utifrån. De blanka sköldarne, svärden, lansarne och spjuten blickade hotfullt ned, liksom bringande en varning tiil hvarje ovän att ej störa hemfriden på stor mans gård. Och på de i allehanda färger prunkande fönstren med sina blyinfattningar blickade solen så gladt och längtansfullt, liksom trådde också hon efter att få komma hit in, dit ungdom och kärlek nyss gjort sitt intåg.
Nu inträdde tvänne tjänarinnor och togo i hop med att aflägsna den rådande oredan. Två rödblommiga töser, hvilka, efter hvad det syntes, ej voro första gången med om att styra och ställa till rätta på detta håll.
Utifrån förstugan hördes i samma nu späda, glada röster och kort därpå öppnades en af dörrarna på glänt.
— Hör du, Stina, har du ej sett till vår nya mamma, sporde en liten parfvel om 6 à 7 år, och en ännu yngre ljuslockig liten tös flikade lika snabt in ett:
— Säg åt mamma, att hon nu genast kommer ut med oss. Det är så vackert, så vackert.
Dessa två unga plantor känna vi sedan gammalt, de voro Klas Kurcks barn från första giftet.
Redan från första stund Elin Stenbock satte sin fot öfver Laukko gårds trösklar hade de med barnsligt förtroende slutit sig till henne, och hennes vänliga sätt och ungdomliga väsen bidrogo också i väsentlig mån att höja detta förtroende. Och under dansen och glammet i går kväll hade de jämväl tumlat om och fröjdats med de andra och hade haft så roligt — så gränslöst roligt. De talade nu därom för de med sitt stök sysslande tjänarinnorna, Och så tillade Arvid:
— Vet du, Stina, nu tror jag vi ej mer behöfva vara rädda för Kirsti, ty jag skall tala med mamma, att hon låter oss gå med någon af er andra, och I ären nog snälla mot oss.
— Är du riktigt säker därpå, skämtade Stina.
— Ja det är jag. Och vet du Arvid och jag tycka Kirsti är riktigt stygg, förklarade liten Elin. Men hör du hvar är vår mamma, har du ej sett henne alls i dag?
— Kära barn, hennes nåd är ännu ej uppstigen. Det är ju också ännu så tidigt. Men då hon blir färdig skall hon nog helt säkert fråga efter er.
De tyktes synbart belåtna med upplysningen och ämnade åter begifva sig ut, då Arvid i detsamma trädde tillbaka in igen.
— Hör du, Stina, vi sågo Kirsti för en stund sedan och hon hade ingen nyckelknippa mer, som hon förut alltid brukade gå och skramla med. Tror du hon tappat den?
— Nej, det tror jag visst inte. Den har ju er mor fått. Ty nu är det hon, som tager hand om alt här på Laukko.
— Men tror du inte Kirsti blir ledsen på henne därför?
— Ja, inte tycker hon väl riktigt om det. Men hon får ändock lof att finna sig däri.
— Jag frågade bara därför att hon, då vi mötte henne, såg styggare ut än vanligt. Hon må ej blifva elak mot mamma bara. Får jag se det kommer jag bestämdt att säga därom åt pappa.
— Ock hvad tror du pappa då gör?
— Ja hvad skulle han väl annat än gräla på Kirsti därför.
— Det tror jag inte. Jag tror tvärtom, att han skulle kalla ditt prat barnsligt pladder eller annat dylikt.
— Tror du då att han tycker om, att man är stygg mot mamma?
— Nej, det tror jag häller inte. Men det där är alt saker som du ännu inte begriper.
Arvid aflägsnade sig nu smått stött öfver tillrättavisningen.
— De barnen! Man vet ej hvarifrån de hämta sina funderingar, yttradeStina till sin medhjälparinna.
— Ah du, små grisar hafva också öron. Dessutom hafva de unga nog också fått smaka af Kirstis regemente. Det var riktigt synd att hennes nåd skulle gå bort så tidigt, ty så god som hon var mot oss alla tror jag den nya husfrun väl ändå aldrig blir. Jag har redan tykt mig förmärka vissa drag af stolthet hos henne, fastän hon ej är gammal i huset.
— Menar du det. Jag åter tycker hon ser så älsklig och oskyldig ut, att det är rätt synd om henne att så tidigt nödgas taga i tu med alt det bråk och alla de besvärligheter, här vänta henne.
— Kanske du har rätt. Jag vill häller ej bestämdt hålla på hvad jag sade.
— Seså nu börjar det arta sig här, yttrade Stina efter en längre paus, hvarunder man med ökad ifver stökat å hvar sitt håll. Om vi nu skulle öppna fönstren en smula. Här käns så kvaft och instängdt.
Hon slog upp dem på vid gafvel och af det lätta luftdrag, som strömmade in från olika håll, flammade de ännu brinnande ljusen till och slocknade.
Nu förnummos steg i angränsande rum, inom kort öppnades också en af sidodörrarne och herr Klas med sin unga maka trädde in i salen.
— O, hvad här är ljust och härligt, fint och pyntadt, utropade hon och lät blicken från sina vackra ögon glida öfver hans resliga gestalt.
Han sade intet utan slöt henne blott lätt till sitt bröst, genom denna stumma åtbörd bejakande hennes ord och bevisande, att också han var mäktig till varmare, ädlare känslor.
De hade omedvetet fattat posto invid ett af de öppna fönstren, genom hvilka solen sände sina strålar hit in och gaf den unga skälfvande kvinnogestaltens lockar ett utseende som om de varit af renaste guld. Och ur hennes ögon log en himmel så ren och skär som den där ute; hoppets och kärlekens glöd lyste ur densamma i rikaste mått.
Han kände sig också nu så lycklig och mild till sinnes som han ej varit det alt sedan hon, hans första kärlek, slocknade bort i döden. Huru gladt och fridfullt skulle han ej bereda alt för sin nya maka. Intet skulle saknas henne här och äfven under sina resor från hemmet skulle han ordna om alt på bästa sätt, så att hon ej vantrifdes. Och i de husliga omsorgerna skulle Kirsti bistå henne — dock ej som någon jämlike — utan som den villiga, lydiga tjänarinnan. Det var nu slut med alla högt syftande planer på detta håll. O, hvad det kändes lätt att hafva sluppit denna börda!
De anade ej att där nedanför, dold af träden och buskarna, befann sig en tredje person, som med ett infernaliskt minspel i sitt anlete gaf akt på denna episod af huslig lycka.
— I ären lyckliga nu, mumlade denna för sig själf, men låt den första berusningen svalla öfver — och glöden skall snart, mycket snart falna af — åtminstone för hans nåd. Jag känner dig för väl för att ej behöfva tvina på sanningen af mina ord. Mycket behöfves ej, blott en liten yttre påstöt, det oskyldigaste förtal och solen sjunker blodröd ned på er lyckas ljusa vårhimmel.
Hon aflägsnade sig med en triumferande åtbörd. Beslutet inom henne var länge sedan fattadt — hon afvaktade blott ett lägligt tillfälle för sin plans utförande.
Gästerna samlades så småningom åter i godsets salar. Tystnaden, som blott några flyktiga timmar rådt här inne, efterträddes ånyo af skämt och lif.
Klas Kurck, som med ungdomlig ifver deltagit i alla de glada upptågen och samspråken, framträdde kort härpå och äskade tystnad. Det s.k. morgongåfvointyget skulle nu skriftligen affattas. För dess uppsättande hade han också tillkallat djäknen Jeppe Klausson, som för tillfället befann sig å orten på djäknegång.
Personen i fråga fattade nu posto vid ett af borden i salens midt och akten begynte.
I detta morgongåfvobref förklarade Kurck, att han sin maka till heder och ära på rättan hindersdag gifvit Laukko gård i Vesilaks socken till ett värde af 1,500 mk. Om Gud gåfve honom och hans maka barn, skulle godset räknas såsom barnens möderne-, icke såsom deras fädernearf. Finge de icke barn, skulle den längst lefvande af makarne behålla egendomen, hvarpå densamma tillfölle barnen af första giftet jämte Tottijärvi honom äfven underlydande gård med alt både löst och fast å desamma befunnes.
Sedan förbindelserna sålunda skriftligen affattats undertecknades aktstycket af Klas Kurck själf och de förnämsta af de närvarande gästerna såsom vittnen, samt nedlades därpå i en särskildt för ändamålet anordnad låda i ett af de massiva ekskåpen i salen. Nyckeln till densamma liksom ock tidigare husets öfriga innehades sedermera af Elin Kurck.
Sedan denna högtidliga ceremoni undanstökats fortsattes bröllopshögtidligheterna under omväxlande lekar, upptåg och gillen både denna dag och en rad af de följande.
Varningar.
Vårens lifgifvande sol hade redan utplånat alla spår af en bister nordisk vinter. Öfver dal och höjd ljöd fågelsången fulltonig och skog och lund prunkade i sin rikaste fägring.
Elin Kurck hade med sina två skyddslingar stält kosan ned till insjöstranden. Efter en spatsertur där stego de upp på en af de gräsbevuxna klipphällar, hvilka frikostigt kantade vattenmassorna och från hvilken utsikten var rik på omväxlande vyer.
Barnen voro upptagna med sina lekar och språng i den angränsande skogen, medan Elin slog sig ned i ro på den mjuka gräsmattan för att en gång rätt njuta af det friska och fria lif, en vårsommardag i naturens sköte erbjuder.
Men också andra tyktes vilja taga del af det vackra vädret. Farkost efter farkost sågs ila fram på den lätt vattrade sjön och glada landtliga melodier sällade sig till vågornas sorl och fågelsången omkring henne.
Nu syntes en båt styra kosan tätt nedanför den klipphäll, på hvilken hon satt. Årtagen saktade af mer och mer och upphörde alldeles, då båten hunnit förbi den grandunge till vänster, som skymde all vidare observation åt detta håll.
Elin Kurck fäste sig ej häller längre vid farkosten, utan fortfor att i en angenäm försoffning njuta af friheten här ute och tillfredsställelsen med lifsyttringarna omkring sig.
Men hennes drömmar blefvo helt oväntadt störda af ett lätt prassel alldeles i grannskapet. Hon blickade upp. Måhända var det de små, som sysslade där uppe i skogsbacken. Nej, de befunno sig nu alldeles i hennes närhet. Hon blickade åt motsatt håll. Mycket riktigt. Hon såg huru grenarne böjdes undan af ett par knotiga händer och huru ett utmärgladt anlete stack fram genom det gröna omhöljet. Hon ämnade utstöta ett rop af fasa, men den annalkande, som observerat hennes oro, framhväste med hes stämma:
— Var fullkomligt lugn. Jag ärnar ej tillfoga er något ondt. Jag kommer tvärtom i de bästa afsikter.
Barnen, hvilka också observerat den framträdande spöklika skepnaden, slöto sig tätt till Elin.
— Jag såg er sitta här uppe, då jag rodde förbi, fortfor hon.
— Ja, hvad vill ni af mig? påskyndade Elin Kurck.
— Och det gjorde mig värkligen ondt, att ni som är så ung och blomstrande — — — —
— Säg rent ut hvad ni vill. Ser ni ej huru de små skälfva af förskräckelse.
— För resten har jag mången gång förut sökt få träffa er mellan fyra ögon — och i dag — alldeles af en tillfällighet — — — —
— Hvarför skall ni tala om alt det där? Har ni något på hjärtat, så låt höra!
— På Laukko tyckes ni för resten vara väl bevakad, så att man med svårighet kan få säga rent ut hvad som dock rör ert sanna bästa.
Hon trädde några steg närmare.
— Ers nåd värdes förlåta om jag sätter mig ned. Mina krafter äro så uttömda.
— Ja, sitt ni ned bara. Men var ej så förfärligt omständlig.
— Jo jag skulle gärna vilja lämna er ett godt råd, om det ej upptages illa.
— Låt höra!
— Som ers nåd måhända vet, var min aflidne man fiskare här på Laukko.
— Nej, huru skulle jag hafva reda på det. Jag har ju endast så kort tid vistats här.
— Nå, det är också detsamma. Och han dog genom idel misshandling af herr Klas' illvilliga knektar, uppäggade som de voro af den djäfvulen Kirsti.
Hennes ögon blixtrade till härvid och liksom hotade att trängas ur sina djupa hålor, under det hon krampaktigt knöt samman sina händer.
— Jag ber om förlåtelse, att jag uttrycker mig så ohyfsadt. Men jag kan ej annat än förlikna henne vid den lede själf, ty hon har kommit åstad så mycket ondt i sina dar.
— Var det det ni ville säga mig?
— Ja, och ännu mycket mer. Ni bör taga er till vara för denna Kirsti.Hon har onda planer i sinnet också mot er.
— Huru kunnen I säga slikt. Hvad skulle hon väl vinna med dessa?
— Tro mig. Hon har det. Hon vill skaffa er undan, som hon en gång dref mig och de mina från gård och grund. Mig, för att jag arbetade troget i min herres tjänst, er, för att ni intagit den plats vid herr Kurcks sida, som hon velat vinna.
Elin drog på munnen.
— Ja, det roar er, invände främlingen. Men märk, att den ringa också kan hysa höga tankar. — Och vill ni nu höra mina öden sedan min mans död? Jo, vi hade knappast fått honom ordentligt ned i kyrkogårdsmullen, innan man kom och tog alt det lilla vi ägde och dref oss ut i köld och mörker. Det var några obetalda skatter, som skulle godtgöras. Vi vandrade länge, mina båda barn och jag, irrande omkring i ödemarken, utsatta för köld och hunger. En natt, jag mins ej mer för huru länge sedan, ty mitt minne har så underbart flytt bort under alla sorger och strider, hade jag slumrat in på en sten i den vida skogen. Mitt lilla barn, som jag hållit tätt slutet till mitt bröst för att skänka det den gnista af värme, som ännu fans kvar, hade därunder rullat ned i drifvan. Då jag uppvaknade var det stelt som is, dess blick slocknad och dess läppar stumma. Min förtviflan kände inga gränser. Jag ropade på Penttu, min son, men fick intet svar. Måhända hade skogens ulfvar sörjt för hans befrielse undan alla de kval vi ledo. Sen dess har jag ej häller sport något af honom. Jag gjorde nu en kraftansträngning för att kunna kämpa mig fram till någon människoboning. Jag ihågkom nämligen, att jag en gång i min barndom besökt en gård, som ej bort vara så långt därifrån. Jag tog mitt döda barn upp från drifvan och började stappla framåt. Det gick också några steg, men det som nyss varit min käraste skatt föreföll mig nu som en oerhörd börda. Så tänkte jag: Om jag skulle bädda dig ned här. Du sofver ju lika godt här som vid din stelnande moders barm. Och så lade jag den lilla försiktigt ned på drifvan och bredde några gröna kvistar däröfver.
Vägen borde nu blifvit lättare, tykte jag, men jag hade misstagit mig. Gång på gång måste jag stanna och blicka tillbaka på det ställe, jag nyss lämnat. Jag varsnade den gröna kullen resa sig där borta bland snöhvita drifvor. Mitt hjärta skälfde af fasa — — — jag hade begått ett mord; jag rusade i väg som en dåre.
Vid mörkrets inbrott hörde jag röster ej långt ifrån mig, och inom kort upptäkte mina blickar en människoboning.
Jag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle skänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han kastade tvifvelaktiga blickar på mig.
— Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. — I hvad ärende stryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.
Jag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans förbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en hjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.
Då jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården. Några karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat ett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse för Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens om, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit. Persson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand om mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad från gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här stängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och fly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att utstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt lif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa lindring i mina vedermödor?
Elin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och vidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till allehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa? Nej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart mänskligt anlete.
— Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i dag, svarade hon henne, och fråga efter mig.
Den olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig och började åter stappla åstad samma väg hon kommit.
Efter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små skyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet vittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.
Dramat utspelas.
Jungfru Kirsti hade i månadtal gått och rufvat på sättet för sina planers utförande. Hon hade tänkt hit och dit. Nu hade hon fattat sitt beslut. Nu skulle det afgörande ske.
Klas Kurck hade under några veckors tid vistats hemma från sina tingsresor och hade ytterligare förlängt hemvistelsen, ty något afgörande förestod å Laukko. Hans maka hade nämligen på senaste tider förefallit trött och sjuklig och för det mesta hållit sig inomhus. Ryktet viste berätta, att hon gick och bar något under sitt hjärta.
Värdinneskapet hade under denna tid nästan uteslutande omhänderhafts af Kirsti och flitigt nog hade hon också nu tagit tillfället i akt för att göra sin vilja gällande. Men det stora slutmålet hägrade ännu i fjärran för henne.
En tillfällighet fogade dock, att hennes djärfva plan förr än hon hoppats det gick i fullbordan.
Det var en af de första vinterdagarne. Solen hade redan gått ned och den tidiga skymning, som kännetecknar nordens vinter, föll alt tätare på. Kirsti, som i något ärende befann sig ute, råkade kasta en blick upp mot godsets öfra våning. Det skymtade eld från herr Klas' fönster. Fru Elins voro däremot höljda i mörker. Hon hade ej häller varit synlig på hela dagen, så att Kirsti med säkerhet viste, att hon befann sig på sina rum.
Tänk om hon skulle drista sig att träda in till honom. Hon hade så viktiga förtroenden på hjärtat, som han nödvändigt borde få del af.
Hon tvekade ej häller länge. Det vore skada, tykte hon, att låta ett så gynnsamt tillfälle som detta gå sig ur händerna.
Med en lätthet och smidighet som en katts smög hon sig in i ett af sidorummen på nedra botten, öppnade en liten dörr här och fortsatte så uppför den smala trappa, som härifrån ledde till målet. Hon stod redan vid den dörr, som tillstängde denna lönngång uppifrån och trädde tyst och varsamt in.
Herr Klas satt vid den stora, öppna spiseln, i hvilken en munter brasa flammade och spred ett magiskt skimmer kring det rymliga rummet. Vid ljudet af dörrens öppnande och tillslutande spratt han till och vände sig frågande om.
— Ers nåd värdes lämna mig tillgift för min dristighet att så här utan vidare intränga störande. Men jag har viktiga saker på hjärtat, hvilka jag ju förr dess bättre ville meddela er.
— I så fall står jag gärna till din tjänst. Låt höra!
— Ers nåd torde redan förut haft anledning att betvina Olofs afsikter med sina åtgöranden?
— Du menar fogden? Nej, så vidt jag kan påminna mig, har han städse fullgjort sin plikt.
— Till skenet ja; men i själfva värket sitter där mycket af räf på djupet.
— Du skulle våga påstå det?
— Ja, och jag hoppas, att mina ord städse befunnits sanningsenliga.
Klas svarade intet härtill. Hon fortsatte:
— Men all hans oärlighet är dock ett intet mot det han på sista tiden låtit komma sig till last. Och brottet blir desto betänkligare, då han därvid dristat sig att göra intrång på er lagliga rätt.
— På min lagliga rätt. Hvad syftar du på? inföll Klas Kurck intresseradt.
— Jag skulle ej vilja löpa omkring med skvaller, det har aldrig varit mitt sätt, och allra minst rubba friden i ett lyckligt hem. Men då det börjar gå för långt anser jag mig skyldig att, medan det ännu är tid, öppna edra ögon.
— Den skurken!
— Ja. Ni valde just det rätta ordet, Ty med ett lindrigare namn kan ej den stämplas, som smyger sig in mellan make och maka.
— Hvad säger du? Skulle den uslingen — — — —!
— Ja, jag svär vid alla hälgon, att det är sant. Och tillika vågar jag betvifla, att det barn hennes nåd bär under sitt hjärta är ert.
Klas Kurck rusade upp från sin plats och fattade hårdt om Kirstis armar.
— Hvem har ingifvit dig denna åsikt?
— Jag har bildat mig den själf.
— Och om den vore oriktig?
— Den kan ej vara det.
Han upprepade ännu en gång:
— Om den vore oriktig. Vet hvad du då har att vänta!
— Ers nåd kan själf öfvertyga sig om sanningen af mina ord.
Han släpte sitt tag och sjönk viljelöst tillbaka ned på stolen.
— Huru menar du?
— Genom att själf iakttaga det hemliga förhållandet mellan Olof och hennes nåd.
— Huru skulle jag kunna göra det. Han skall väl aldrig häller, om så är fallet, våga drifva sitt spel i min närhet.
— Det tror jag äfven. Dock, ers nåd kunde ju låtsa resa bort, men i stället dölja sig här i närheten. Jag skulle nog sedan passa på tillfälle att öppna edra ögon.
Han försjönk i en stunds grubbel. En fasansfull kamp rasade inom hans inre. En kamp mellan tvifvel och segervisshet. I ena stunden ville han rusa upp och rasa som en furie fram genom Laukko gårds salar, i den andra kände han sig fegare än hunden, som efter en begången förseelse lismande smyger sig fram till sin husbondes fötter. Omsider yttrade han kort och afmätt:
— Du får gå. Jag skall öfvertänka saken.
— Kan det värkligen ligga någon sanning i alt hvad jag nyss hört, tänkte han för sig själf, då Kirsti lämnat rummet. Skulle alt det där blott vara illvilligt förtal. Ett utbrott af häradkänsla? Nej, hon kunde omöjligt drista sig till ett dylikt steg. Fruktan för att blifva öfverbevisad borde ju afskräcka henne. Å andra sidan kunde han ej tro något dylikt om Elin, som under hela deras sammanvara med barnslig hängifvenhet slutit sig till honom. Dock — han ville reda ut denna trassliga härfva, utkastad i hans väg. Det skulle ske snart. Redan i morgon.
Påföljande dag tillkännagaf herr Kurck för sin maka, att han helt oförmodadt blifvit kallad på ämbetsgöromål norrut samt att resan omedelbart måste fullföljas.
Denna underrättelse kom som ett åskslag öfver Elin och bedröfvade henne desto mer som hon under den viktiga katastrof nu väntade henne hotades att blifva ensam, lämnad i den maktlystna Kirstis våld.
Men Klas syntes obeveklig. Han bad henne blott fortast möjligt låta iordningställa hans matsäck och tröstade henne med allehanda smekningar och ömhetsbetygelser.
Bedröfvad yttrade hon vid hans afresa:
— Min gode Klas dröj ej länge borta. Jag väntar som du vet hvarje dag min nedkomst. Skynda därför alt hvad du kan. Låt göromålen hällre blifva halfgjorda efter dig än du låter mig förgås af oro.
Klas lofvade göra sitt bästa och for sin väg. Men i stället för att styra kosan norrut begaf han sig till en ej långt från gården belägen hölada, där han tog in för att afvakta händelsernas förlopp.
Husets herre hade knappast afrest, innan Kirsti satte hela sitt intrigspel i gång. Den mask af underdånighet och tjänstaktighet hon hittils burit aflade hon nu helt och hållet och bjöd så mycket hon förmådde till att genom olydnad och trots oroa sin matmoder.
Detta ökade naturligtvis ytterligare det brydsamma i den unga makans belägenhet, då hon sålunda fann sig öfvergifven af alla under den kris, hon inom kort skulle genomgå. Husets öfriga tjänstefolk hade ej häller lust att genom sin tjänstvillighet mot den öfvergifna blottställa sig för Kirstis nycker.
Elin instängde sig nu i Klas' kammare; här skulle hon väl åtminstone ostörd få gå sitt öde till mötes. Man vågade väl ej rikta sina intriger till det område, husets herre tagit i sin särskilda besittning.
Under beklämning, nära nog förtviflan framfödde hon här sitt barn.
Ryktet härom utgjorde signalen till det drama, som länge förberedt nu nalkades sin fullbordan.
Kort efter denna katastrof hastade Kirsti ned till gårdsfogden Olof.
— Hennes nåd ber er oförtöfvadt komma upp till sig. Hon väntar er i herr Klas' kammare.
— Ni menar väl ingalunda allvar med detta?
— Jo det gör jag visst. Hon har något uppdrag till er, som tarfvar skyndsamt utförande.
Han lofvade genast begifva sig dit upp, efter det så påfordrades. Men knapt hade han trädt in i rummet innan Kirsti slöt igen dörren och bommade väl till densamma.
Härpå hastade hon till herr Klas.
— Ers nåd behagade nu infinna sig å Laukko för att bevittna sanningen af mina ord, ropade hon till honom redan på afstånd. De äro båda i säkert förvar, så att hvarje flykt är omöjlig.
Herr Klas kände vreden koka upp inom sig och skyndade i väg till gården.
Försiktigt smög han sig fram till den dörr, som afstängde hans rum från salen i öfra våningen. Han lyssnade. Han kunde tydligt urskilja ett samtal där inne.
Nu svallade vreden öfver. Förbittrad röt han till sin maka:
— Nu har jag dig i fällan, min nådiga; men denna bedrift skall också blifva din sista.
* * * * *
Det var en solig och vacker dag. Snö hade kort förut fallit och de löst hopade flingorna glimmade som silfver i furornas kronor, på drifvorna och byggnadstaken.
Alla i huset bosatta hade fått order att skyndsamt utrymma detsamma. En talrik skara tjänstefolk, ryttare och andra sågos församlade ute på den stora gårdsplanen. Förvåning och fasa afspeglades i deras anleten.
Sedan alla ingångar till byggnaden väl tillbommats gaf herr Klas befallning till några af knektarne att från olika sidor sticka huset i brand.
Snart sågs en svag rök tränga ut från olika håll och småningom blifva alt intensivare. Kort därpå slog elden likt korta slokande tungor ut ur springorna, kretsade en stund utanför och drog sig åter in för att där fortsätta förstöringsarbetet. Det växande dånet och lukten af branden läto de innestängda genast ana till vidden af den fara, som hängde öfver dem. Förtviflade rusade de till fönstren och uppbröto desamma i afsikt att kasta sig ut. Men en tät rad af framsträkta spjut afhöll dem från fullföljandet af denna afsikt.
Herr Klas stod mörk och hotfull och ledde det hemska skådespelet. Och vid hans sida vandrade Kirsti med satanisk ifver uppmuntrande honom i hans förehafvanden och uppeldande hans mod, då det hotade gifva vika.
Branden tilltog småningom mer och mer. Nu upptäkte man Elins af smärta förvridna ansikte i fönstret till herr Kurcks rum, hon sträkte fram fingret med vigselringen och ropade med ett genomskärande ljud:
— Dyre Klas, skall ej din egen ring rädda mig!
Den hjärtlöse, af svartsjukans dämon behärskade och af jungfru Kirsti inspirerade maken uppfattade detta som en ny smädelse. Vredgad drog han ut sitt svärd ur skidan och afhögg det framsträkta fingret.
Elin sågs för ett ögonblick digna ned, öfverväldigad af smärta; men sedan hon något hämtat sig samlade hon ännu sina sista svaga krafter för att nå en utväg till räddning.
Hon fattade den nyss födde, sträkte honom mellan växande rök och lågor fram till sin make och ropade gråtande:
— Klas, rädda dock din egen son, om du låter dess moder förgås i lågorna!
Han ville ej längre höra några böner från detta håll, tviflet i hans bröst hade nu mognat till öfvertygelse. Kallt och hånfullt afgaf han sitt svar:
— Brinn med ditt barn, du sköka! Detta barn är icke mitt utan Olofs!
Denna hjärtlösa grymhet syntes djupt gripa till och med öfriga utanför stående. Mången af knektarne sänkte redan vapnen och sväfvade mellan tvekan och lydnad. Var hon brottslig eller skuldlös? Om man skulle bryta med alt, trotsa den egensinniges vilja och spränga fjättrarna till undergångens portar för den olyckliga.
Men han stod där obeveklig, manande till obrottslig lydnad. Ett drag af trots — och samma öde stäkte den egna viljan, det själfviska omdömet.
Den olyckliga makan fann också snart, att hennes öde var besegladt. Alla böner förklingade spårlöst. Och midt under den fasa som omgaf henne runno henne i hågen den spöklika gestaltens ord der nere vid insjöstranden: "Tagen er till vara för jungfru Kirsti, hon har redan bragt så mycken ofärd åstad."
Ja hon var det som äfven bäddat Elins graf. Hon förmärkte den smilande gestalten lutad till hennes makes sida. Oupphörligt såg hon henne tillhviska den eljes viljestarke, nu fege mannen ett öfvertygelsens ord, som ej förfelade sitt mål. Denna anblick ökade än mer det fasansfulla i det skådespel, som på alla sidor omgaf den olyckliga makan.
Nu sågs Olof träda fram till fönsteröppningen, äfven han hade fått sikte på den låga ränksmiderskan, och det spel hon satt i scen vaknade mer och mer till visshet inom honom.
— Ers nåd, ropade han med af ångest och raseri kväfd stämma, stöt den där uslingen ifrån er sida, hennes djäfvulska planer sluta ej med detta.
— Håll munnen på dig, du nedrige, mumlade knekthopen nerifrån.
— Hopa det brott ni är på väg att nu begå ned på den ensamt skyldige, och befria er från ett straff, som evigt skall drabba er!
Hans ord möttes af ett sarkastiskt hånlöje. Han fortfor:
— Låt dina knektar spetsa den mörderskan på sina spjut och sedan slunga henne midt ibland lågornas raseri, ty hon förtjänar det, vid alla hälgon är hon ensam skulden till all den ofärd, du nu är på väg att bereda oskyldiga.
— Tänk på det som väntar dig, framhväste jungfru Kirsti. Din dag är snart ute.
Nu var måttet för Olof rågadt. Han samlade sina sista krafter och med ett vilddjurs raseri kastade han sig ut för att näpsa den kallblodiga, men i detsamma höjdes spjuten, och spetsad på dessa bortdogo hans ord inom kort.
— Slunga in den förrädaren i lågorna, röt herr Klas, och befallningen efterkoms utan dröjsmål.
Elin Kurck hade i ett lugnare ögonblick fått sikte på den lille Arvid, som under gråt och verop bevittnade det drama här utspelades.
— Spring, spring till Suomela, ropade hon åt honom, och kalla hit min moder. Men säg ej huru här är.
Som en blixt var han försvunnen. Kärleken och hängifvenheten till henne, som efter hans egen moders bortgång utgjort hans bästa stöd gent mot Kirstis elakheter äfven mot honom och hans späda syster, hade enat dessa två med band fastare än mången kunnat ana.
Hon sjönk nu ned i rummet och bad en brinnande bön till Gud och den heliga Guds moder, att henne måtte förunnas nåden att före sin dödsstund få säga sin moder farväl.
Och hennes bön blef hörd. Eldens rasande framfart förhindrades delvis af den fukt, som efter höstregnet trängt in i stockarna, och af den på desamma lagrade snön.
Inom kort anlände Elins moder till skådeplatsen och anande hvad här var å färde kastade hon sig ned till herr Kurcks fötter anropande honom i de mest bevekande ordalag om nåd och förbarmande.
Modrens röst uppfångades snart af dottern där inne. Hon trädde åter fram till fönstret och under böner till den högste, som lindrat hennes dödskval med anblicken af den älskade modern, bedyrade hon sin oskuld.
Emellertid hade Kirsti lyckats förmå herr Kurck att påskynda branden genom att låta i huset inkasta allehanda lätt brännbara ämnen. Medan Elin ännu talade till sin moder och den utanför stående tjänarinneskaran sågs hon plötsligt svikta. Först förnams ett väldigt brak, lågorna slogo därpå högt upp mot skyn. Golfvet i herr Klas' rum hade nu instörtat och elden kräft sina offer.
Epilogen.
Medan Klas Kurck var stad på ämbetsresor inträffade många hemsökelser af svåraste art på Laukko gård.
En morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos de ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre våld. Intet lås var häller uppbrutet här.
Försommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte sig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som under vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en säregen yppighet.
En natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder, hvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda eldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna deras tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i sin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld utbrutit i ett af visthusen.
Den rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då han trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar, hög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad häftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande skådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af nedstörtande jättefuror.
Snart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det rasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att försöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka förstöringsarbetet börjat.
Det var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga sig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på den plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina tinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de förkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett stycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita, skära rökpelare uppstego.
Vemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för detta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver en sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på sitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting tryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De här boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett tillfredsställande svar.
Men hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis benägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss så stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks unga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order förklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om att befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.
En af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde, hade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans vistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan Kirsti.
Det öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i knektbyggnaden.
Det var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat tystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro bannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig och några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko var en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring. Men jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.
Den förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart föråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen härtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt vågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart trykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att på alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.
I den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring inträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag af vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka ensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och blickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De senaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen och manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena uppfattning af lifvet.
Också bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och förstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro öfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att initiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra de känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers lyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som oundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda missgärning en gång kom fram i dagen.
Men en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt annorlunda.
* * * * *
En mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista månaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva omkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna skogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart ljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig ned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund liksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han hör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det entoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu tycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som tillhviskar honom ett: "Klas, rädda din egen son, om du låter dess moder förgås i lågorna", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden härleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans sjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig nu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.
Men suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och annan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan honom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.
Medan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och snår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i närheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.
— Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som plåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna frid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min blindhet förorättat och marterat — — — — eller, om du stakat ut min bana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar förtjäna — — — —
Så förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.
Det svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den afgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för honom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på senaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg misstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro till en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda makas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare, som städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra till sina medbrottslingar — och han satt till doms öfver sin nästas små villfarelser. — — Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han kunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.
Och där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans förtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan genomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu förefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt ned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af lif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till ett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen röst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot strandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter kraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur ljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på länge tillslutit sina ögon.
Det trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och en orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.
Då trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik skepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett enstaka mummel, ett upprepande af ord.
Kirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den slumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och betraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna hade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva håfvor, men det var omöjligt — hon kunde ej finna någon ro. En känsla af afund ingöts hos henne.
— Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också kämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven nu.
Hon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: "HerrKlas!"
En nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han upp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.
— Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.
— Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste tonfall.
— Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag har intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.
— Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.
— Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga mig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida, försaka — läna mig blott frid — frid!
— Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.
— Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat — brutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp räkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda ande — hvem du än må vara.
Kirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att egna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.
Herr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han upp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt en stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af något. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar, tils han kom fram till Laukko.
Morgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde hemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda något. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade på.
En yrvaken knekt rusade snart ut på gården.
— Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.
Den tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den eftersporde inför sin husbonde.
— Låt spänna för; min plikt kallar mig.
Fogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så här burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och snart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.
Fogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig upp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som varseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig själf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan det redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå fortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög klippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna insjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren omöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej häller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet närmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett utrop af fasa — och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En kort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.
Jungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna skogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne till sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde ett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att äfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika skuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade under ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon hade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves. Tviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon sökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort från ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske lika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon förledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.
Hon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna skvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt ut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden, efter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre skilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande tankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med ett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan lif och död och försvann i djupet.