008:029 Men Jerubbaal, Joas' son, gick hem och stannade sedan i sitthus.008:030 Och Gideon hade sjuttio söner, som hade utgått från hans länd,ty han ägde många hustrur.008:031 En bihustru som han hade i Sikem födde honom ock en son; dennegav han namnet Abimelek.008:032 Och Gideon, Joas' son, dog i en god ålder och blev begraven isin fader Joas' grav i det abiesritiska Ofra
008:033 Men när Gideon var död, begynte Israels barn åter i trolösavfällighet löpa efter Baalerna; och de gjorde Baal-Berit tillgud åt sig.008:034 Israels barn tänkte icke på HERREN, sin Gud, som hade räddatdem från alla deras fienders hand runt omkring.008:035 Ej heller visade de Jerubbaals, Gideons, hus någon kärlek, tillgengäld för allt det goda som han hade gjort mot Israel.
009:001 Men Abimelek, Jerubbaals son, gick bort till sin moders bröder iSikem och talade till dem och till alla som voro besläktade medhans morfaders hus, och sade:009:002 »Talen så till alla Sikems borgare: Vilket är bäst för eder: attsjuttio män, alla Jerubbaals söner, råda över eder, eller att enenda man råder över eder? Kommen därjämte ihåg att jag är edertkött och ben.»009:003 Då talade hans moders bröder till hans förmån allt detta införalla Sikems borgare. Och dessa blevo vunna för Abimelek, ty detänkte: »Han är ju vår broder.»009:004 Och de gåvo honom sjuttio siklar silver ur Baal-Berits tempel;för dessa lejde Abimelek löst folk och äventyrare, vilkasanförare han blev.009:005 Därefter begav han sig till sin faders hus i Ofra och dräpte därsina bröder, Jerubbaals söner, sjuttio män, och detta på en ochsamma sten; dock blev Jotam, Jerubbaals yngste son, vid liv, tyhan hade gömt sig.009:006 Sedan församlade sig alla Sikems borgare och alla som bodde iMillo och gingo åstad och gjorde Abimelek till konung vidVård-terebinten invid Sikem.009:007 När man berättade detta far Jotam, gick han åstad och ställdesig på toppen av berget Gerissim och hov upp sin röst och ropadeoch sade till dem: »Hören mig, I Sikems borgare, för att Gud ockmå höra eder.009:008 Träden gingo en gång åstad för att smörja en konung översig. Och de sade till olivträdet: 'Bliv du konung över oss'009:009 Men olivträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min fetma,som både gudar och människor ära mig för, och gå bort för attsvaja över de andra träden?'009:010 Då sade träden till fikonträdet: 'Kom du och bliv konung öveross.'009:011 Men fikonträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min sötmaoch min goda frukt och gå bort för att svaja över de andraträden?'009:012 Då sade träden till vinträdet: 'Kom du och bliv konung öveross.'009:013 Men vinträdet svarade dem: 'Skulle jag avstå från min vinmust,som gör både gudar och människor glada, och gå bort för attsvaja över de andra träden?'009:014 Då sade alla träden till törnbusken: 'Kom du och bliv konungöver oss.'009:015 Törnbusken svarade träden: 'Om det är eder uppriktiga mening attsmörja mig till konung över eder, så kommen och tagen edertillflykt under min skugga; varom icke, så skall eld gå ut urtörnbusken och förtära cedrarna på Libanon.'009:016 Så hören nu: om I haven förfarit riktigt och redligt däri att Ihaven gjort Abimelek till konung, och om I haven förfarit välmot Jerubbaal och hans hus, och haven vedergällt honom efterhans gärningar—009:017 ty I veten att min fader stridde för eder och vågade sitt livför att rädda eder från Midjans hand,009:018 under det att I däremot i dag haven rest eder upp mot min fadershus och dräpt hans söner, sjuttio män, på en och samma sten, ochgjort Abimelek, hans tjänstekvinnas son, till konung över Sikemsborgare, eftersom han är eder broder—009:019 om I alltså denna dag haven förfarit riktigt och redligt motJerubbaal och hans hus, då mån I glädja eder över Abimelek, ochhan må ock glädja sig över eder;009:020 varom icke, så må eld gå ut från Abimelek och förtära Sikemsborgare och dem som bo i Millo, och från Sikems borgare och fråndem som bo i Millo må eld gå ut och förtära Abimelek.»009:021 Och Jotam skyndade sig undan och flydde bort till Beer, och därbosatte han sig för att vara i säkerhet för sin broder Abimelek.
009:022 När Abimelek hade härskat över Israel i tre år,009:023 sände Gud en tvedräktsande mellan Abimelek och Sikems borgare,så att Sikems borgare avföllo från Abimelek.009:024 Detta skedde, för att våldet mot Jerubbaals sjuttio söner skullebliva hämnat, och för att deras blod skulle komma över derasbroder Abimelek som dräpte dem, så ock över Sikems borgare, somlämnade honom understöd, så att han kunde dräpa sina bröder.009:025 För att skada honom lade Sikems borgare nu folk i försåt påbergshöjderna, och dessa plundrade alla som drogo vägen framdärförbi. Detta blev berättat för Abimelek.
009:026 Men Gaal, Ebeds son, kom nu dit med sina bröder, och de drogo ini Sikem. Och Sikems borgare fattade förtroende för honom.009:027 Så hände sig en gång att de gingo ut på fältet och avbärgadesina vingårdar och pressade druvorna och höllo en glädjefest,och de gingo därvid in i sin guds hus och åto och drucko, ochuttalade förbannelser över Abimelek.009:028 Och Gaal, Ebeds son, sade: »Vad är Abimelek, och vad är Sikem,eftersom vi skola tjäna honom? Han är ju Jerubbaals son, ochSebul är hans tillsyningsman. Nej, tjänen män som härstamma frånHamor, Sikems fader. Varför skulle vi tjäna denne?009:029 Ack om jag hade detta folk under min vård! Då skulle jag drivabort Abimelek.» Och i fråga om Abimelek sade han: »Föröka dinhär och drag ut.»
009:030 Men när Sebul, hövitsmannen i staden, fick höra vad Gaal, Ebedsson, hade sagt, upptändes hans vrede.009:031 Och han sände listeligen bud till Abimelek och lät säga: »Se,Gaal, Ebeds son, och hans bröder hava kommit till Sikem, och dehålla just nu på att uppvigla staden mot dig.009:032 Bryt därför nu upp om natten, du med ditt folk, och lägg dig ibakhåll på fältet.009:033 Sedan må du i morgon bittida, när solen går upp, störta fram motstaden. När han då med sitt folk drager ut mot dig, må du göramed honom vad tillfället giver vid handen.»009:034 Då bröt Abimelek med allt sitt folk upp om natten, och de ladesig i bakhåll mot Sikem, i fyra hopar.
009:035 Och Gaal, Ebeds son, kom ut och ställde sig vid ingången tillstadsporten; och i detsamma bröt Abimelek med sitt folk framifrån bakhållet.009:036 När då Gaal såg folket, sade han till Sebul: »Se, där kommerfolk ned från bergshöjderna.» Men Sebul svarade honom: »Det ärskuggan av bergen, som för dina ögon ser ut såsom människor.»009:037 Gaal tog åter till orda och sade: »Jo, där kommer folk ned frånMittelhöjden, och en annan hop kommer på vägen frånTeckentydarterebinten.»009:038 Då sade Sebul till honom: »Var är nu din stortalighet, du somsade: 'Vad är Abimelek, eftersom vi skola tjäna honom?' Se, härkommer det folk som du så föraktade. Drag nu ut och strid motdem.009:039 Så drog då Gaal ut i spetsen för Sikems borgare och gav sig istrid med Abimelek.009:040 Men Abimelek jagade honom på flykten, och han flydde undan förhonom; och många föllo slagna ända fram till stadsporten.009:041 Och Abimelek stannade i Aruma; men Sebul drev bort Gaal och hansbröder och lät dem icke längre stanna i Sikem.
009:042 Dagen därefter gick folket ut på fältet; och man berättade dettaför Abimelek.009:043 Då tog han sitt folk och delade dem i tre hopar och lade sig ibakhåll på fältet. Och när han fick se att folket gick ut urstaden, bröt han upp och anföll dem och nedgjorde dem.009:044 Abimelek och de hopar han hade med sig störtade nämligen framoch ställde sig vid ingången till stadsporten; men de båda andrahoparna störtade fram mot alla som voro på fältet och nedgjordedem.009:045 När så Abimelek hade ansatt staden hela den dagen, intog han denoch dräpte det folk som fanns därinne Sedan rev han ned stadenoch beströdde platsen med salt.
009:046 När besättningen i Sikems torn hörde detta, begåvo de sig allatill det fasta valvet i El-Berits tempelbyggnad.009:047 Och när det blev berättat for Abimelek att hela besättningen iSikems torn hade församlat sig där,009:048 gick han med allt sitt folk upp till berget Salmon; och Abimelektog en yxa i sin hand och högg av en trädgren och lyfte upp denoch lade den på axeln; och han sade till sitt folk: »Gören medhast detsamma som I haven sett mig göra.»009:049 Då högg också allt folket av var sin gren och följde efterAbimelek, och de lade grenarna intill det fasta valvet och tändeupp eld till att förbränna valvet jämte dem som voro där. Såomkommo ock alla de människor som bodde i Sikems torn, vid passtusen män och kvinnor.
009:050 Och Abimelek drog åstad till Tebes och belägrade Tebes och intogdet.009:051 Men mitt i staden var ett starkt torn, och dit flydde alla mänoch kvinnor, alla borgare i staden, och stängde igen om sig;sedan stego de upp på tornets tak.009:052 Och Abimelek kom till tornet och angrep det; och han gick framtill porten på tornet för att bränna upp den i eld.009:053 Men en kvinna kastade en kvarnsten ned på Abimeleks huvud ochbräckte så hans huvudskål.009:054 Då ropade han med hast på sin vapendragare och sade till honom:»Drag ut ditt svärd och döda mig, för att man icke må säga ommig: En kvinna dräpte honom.» Då genomborrade hans tjänarehonom, så att han dog.009:055 När nu israeliterna sågo att Abimelek var död, gingo de hem, varoch en till sitt.009:056 Alltså lät Gud det onda som Abimelek hade gjort mot sin fader,då han dräpte sina sjuttio bröder, komma tillbaka över honom.009:057 Och allt det onda som Sikems män hade gjort lät Gud ock kommatillbaka över deras huvuden. Så gick Jotams, Jerubbaals sons,förbannelse i fullbordan på dem.
010:001 Efter Abimelek uppstod till Israels frälsning Tola, son tillPua, son till Dodo, en man från Isaskar; och han bodde i Samir,i Efraims bergsbygd.010:002 Han var domare i Israel i tjugutre år; sedan dog han och blevbegraven i Samir.
010:003 Efter honom uppstod gileaditen Jair. Han var domare i Israel itjugutvå år.010:004 Han hade trettio söner, som plägade rida på trettio åsnor; ochde hade trettio städer. Dessa kallar man ännu i dag Jairs byar,och de ligga i Gileads land.010:005 Och Jair dog och blev begraven i Kamon.
010:006 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon ochtjänade Baalerna och Astarterna, så ock Arams, Sidons, Moabs,Ammons barns och filistéernas gudar och övergåvo HERREN ochtjänade honom icke.010:007 Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem ifilistéernas och Ammons barns hand.010:008 Och dessa plågade Israels barn och förforo våldsamt mot dem detåret; i aderton år gjorde de så mot alla de israeliter som boddepå andra sidan Jordan, i amoréernas land, i Gilead.010:009 Därtill gingo Ammons barn över Jordan och gåvo sig i strid ocksåmed Juda, Benjamin och Efraims hus, så att Israel kom i stornöd.010:010 Då ropade Israels barn till HERREN och sade: »Vi hava syndat motdig, ty vi hava övergivit vår Gud och tjänat Baalerna.»010:011 Men HERREN sade till Israels barn: »Har jag icke frälst ederfrån egyptierna, amoréerna, Ammons barn och filistéerna?010:012 Likaledes bleven I förtryckta av sidonierna, amalekiterna ochmaoniterna; och när I ropaden till mig, frälste jag eder frånderas hand.010:013 Men I haven nu övergivit mig och tjänat andra gudar; därför villjag icke mer frälsa eder.010:014 Gån bort och ropen till de gudar som I haven utvalt; må defrälsa eder, om I nu ären i nöd.010:015 Då sade Israels barn till HERREN: »Vi hava syndat; gör du medoss alldeles såsom dig täckes. Allenast rädda oss nu dennagång.»010:016 Därefter skaffade de bort ifrån sig de främmande gudarna ochtjänade HERREN. Då kunde han icke längre lida att se Israelsvedermöda.
010:017 Och Ammons barn blevo uppbådade och lägrade sig i Gilead; menIsraels barn församlade sig och lägrade sig i Mispa.010:018 Då sade folket, nämligen de överste i Gilead, till varandra:»Vem vill begynna striden mot Ammons barn? Den som det villskall bliva hövding över alla Gileads inbyggare.»
011:001 Gileaditen Jefta var en tapper stridsman, men han var son tillen sköka; och Jeftas fader var Gilead.011:002 Nu födde ock Gileads hustru honom söner; och när dessa hanshustrus söner hade växt upp, drevo de ut Jefta och sade tillhonom: »Du skall icke taga arv i vår faders hus, ty du är sontill en kvinna som icke är hans hustru.»011:003 Då flydde Jefta bort ifrån sina bröder och bosatte sig i landetTob; där sällade sig löst folk till Jefta och gjorde strövtågmed honom.
011:004 Någon tid därefter gåvo Ammons barn sig i strid med Israel.011:005 Men när Ammons barn gåvo sig i strid med Israel, gingo de äldstei Gilead åstad för att hämta Jefta från landet Tob.011:006 Och de sade till Jefta: »Kom och bliv vår anförare, så vilja vistrida mot Ammons barn.»011:007 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: »I haven ju hatat mig ochdrivit mig ut ur min faders hus. Huru kunnen I då nu, när Iären i nöd, komma till mig?»011:008 De äldste i Gilead sade till Jefta: »Just därför hava vi nukommit tillbaka till dig, och du måste gå med oss och strida motAmmons barn; ty du skall bliva hövding över oss, alla Gileadsinbyggare.»011:009 Jefta svarade de äldste i Gilead: »Om I nu fören mig tillbakaför att strida mot Ammons barn och HERREN giver dem i mitt våld,så vill jag ock sedan vara eder hövding.»011:010 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: »HERREN höre vårt avtal.Förvisso skola vi låta det bliva så om du har sagt.»011:011 Så gick då Jefta med de äldste i Gilead, och folket satte honomtill hövding och anförare över sig. Och Jefta uttalade införHERREN i Mispa allt vad han hade sagt.
011:012 Och Jefta skickade sändebud till Ammons barns konung och lätsäga: »Vad har du med mig att göra, eftersom du har kommit emotmig och angripit mitt land?»011:013 Då svarade Ammons barns konung Jeftas sändebud: »När Israel drogupp från Egypten, togo de ju mitt land från Arnon ända tillJabbok och till Jordan; så giv mig nu detta tillbaka i godo.»011:014 Åter skickade Jefta sändebud till Ammons barns konung011:015 och lät säga till honom: »Så säger Jefta: Israel har icke tagitnågot land vare sig från Moab eller från Ammons barn.011:016 Ty när de drogo upp från Egypten och Israel hade tågat genomöknen ända till Röda havet och sedan kommit till Kades,011:017 skickade Israel sändebud till konungen i Edom och lät säga: 'Låtmig tåga genom ditt land.' Men konungen i Edom hörde icke därpå.De skickade ock till konungen i Moab, men denne ville ickeheller Då stannade Israel i Kades.011:018 Därefter tågade de genom öknen och gingo omkring Edoms land ochMoabs land och kommo öster om Moabs land och lägrade sig påandra sidan Arnon; de kommo icke in på Moabs område, ty Arnon ärMoabs gräns.011:019 Sedan skickade Israel sändebud till Sihon, amoréernas konung,konungen i Hesbon; och Israel lät säga till honom: 'Låt ossgenom ditt land tåga dit vi skola.'011:020 Men Sihon litade icke på Israel och lät dem icke tåga genom sittland, utan församlade allt sitt folk, och de lägrade sig iJahas; där in- lät han sig i strid med Israel.011:021 Men HERREN, Israels Gud, gav Sihon och allt hans folk i Israelshand, så att de slogo dem; och Israel intog hela amoréernasland, ty dessa bodde då i detta land.011:022 De intogo hela amoréernas område, från Arnon ända till Jabbok,och från öknen ända till Jordan.011:023 Och nu, då HERREN, Israels Gud, har fördrivit amoréerna för sittfolk Israel, skulle du taga deras land i besittning!011:024 Är det icke så: vad din gud Kemos giver dig till besittning, dettager du i besittning? Så taga ock vi, närhelst HERREN, vår Gud,fördriver ett folk för oss, deras land i besittning.011:025 Menar du att du är så mycket förmer än Balak, Sippors sonskonungen i Moab? Han dristade ju icke att inlåta sig i tvist medIsrael eller giva sig i strid med dem.011:026 När Israel nu i tre hundra år har bott i Hesbon och underlydandeorter, i Aror och underlydande orter och i alla städer på bådasidor om Arnon, varför haven I då under hela den tiden icketagit detta ifrån oss?011:027 Jag har icke försyndat mig mot dig, men du gör illa mot mig, dådu nu överfaller mig. HERREN, domaren, må i dag döma mellanIsraels barn och Ammons barn.»011:028 Men Ammons barns konung hörde icke på vad Jefta lät säga honomgenom sändebuden.
011:029 Då kom HERRENS Ande över Jefta; och han tågade genom Gilead ochManasse och tågade så genom Mispe i Gilead, och från Mispe iGilead tågade han fram mot Ammons barn.011:030 Och Jefta gjorde ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giverAmmons barn i min hand,011:031 så lovar jag att vadhelst som ur dörrarna till mitt hus går utemot mig, när jag välbehållen kommer tillbaka från Ammons barn,det skall höra HERREN till, och det skall jag offra tillbrännoffer.»011:032 Så drog nu Jefta åstad mot Ammons barn för att strida mot dem;och HERREN gav dem i hans hand.011:033 Och han tillfogade dem ett mycket stort nederlag och intoglandet från Aroer ända till fram emot Minnit, tjugu städer, ochända till Abel-Keramim. Alltså blevo Ammons barn kuvade underIsraels barn.011:034 När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, då gick hansdotter ut emot honom med pukor och dans. Och hon var hans endabarn, han hade utom henne varken son eller dotter.011:035 I detsamma han nu fick se henne, rev han sönder sina kläder ochropade: »Ve mig, min dotter, du kommer mig att sjunka tilljorden, du drager olycka över mig! Ty jag har öppnat min muninför HERREN till ett löfte och kan icke taga mitt ordtillbaka.»011:036 Hon svarade honom: »Min fader, har du öppnat din mun införHERREN, så gör med mig enligt din muns tal, eftersom HERREN nuhar skaffat dig hämnd på dina fiender, Ammons barn.»011:037 Och hon sade ytterligare till sin fader: »Uppfyll dock denna minbegäran: unna mig två månader, så att jag får gå åstad ned påbergen och begråta min jungfrudom med mina väninnor.011:038 Han svarade: »Du får gå åstad.» Och han tillstadde henne attvara borta i två månader. Då gick hon åstad med sina väninnoroch begrät sin jungfrudom på bergen.011:039 Men efter två månader vände hon tillbaka till sin fader, och hanförfor då med henne efter det löfte han hade gjort. Och hon hadeicke känt någon man.011:040 Sedan blev det en sedvänja i Israel att Israels döttrar år efterår gingo åstad för att lovprisa gileaditen Jeftas dotter, underfyra dagar vart år.
012:001 Men Efraims män församlade sig och drogo till Safon; och de sadetill Jefta: »Varför drog du åstad till strid mot Ammons barnutan att kalla på oss till att tåga med dig? Nu vilja vi brännaupp ditt hus jämte dig själv i eld.012:002 Jefta svarade dem: »Jag och mitt folk lågo i svår fejd medAmmons barn; då manade jag eder att komma, men I villen ickefrälsa mig ur deras hand.012:003 Och när jag såg att I icke villen frälsa mig, tog jag minsjäl i min hand och drog åstad mot Ammons barn, och HERRENgav dem i min hand. Varför haven I då nu dragit upp emot migtill att strida emot mig?»
012:004 Och Jefta församlade alla Gileads män och gav sig i strid medEfraim. Och Gileads män slogo efraimiterna; dessa hade nämligensagt: »Flyktingar ifrån Efraim ären I; Gilead är ett mellanting,varken Efraim eller Manasse.»012:005 Och gileaditerna besatte vadställena över Jordan förefraimiterna. Då nu någon av de efraimitiska flyktingarna sade:»Låt mig komma över», frågade Gileads män honom: »Är du enefraimit?» Om han då svarade nej,012:006 så sade de till honom: »Säg 'schibbolet'.» Sade han då»sibbolet», därför att han icke nog lade sig vinn om att uttalaordet rätt, så grepo de honom och höggo ned honom där vidvadställena över Jordan. På detta sätt föllo vid det tillfälletfyrtiotvå tusen efraimiter.
012:007 Och Jefta var domare i Israel i sex år. Sedan dog gileaditenJefta och blev begraven i en av Gileads städer.
012:008 Efter honom var Ibsan från Bet-Lehem domare i Israel. 012:009 Han hade trettio söner, och trettio döttrar gifte han bort; han fick ock trettio döttrar genom att skaffa hustrur åt sina söner utifrån. Och han var domare i Israel i sju år. 012:010 Sedan dog Ibsan och blev begraven i Bet-Lehem.
012:011 Efter honom var sebuloniten Elon domare i Israel; i tio år varhan domare i Israel.012:012 Sedan dog sebuloniten Elon och blev begraven i Ajalon, iSebulons land.
012:013 Efter honom var pirgatoniten Abdon, Hillels son, domare i Israel. 012:014 Han hade fyrtio söner och trettio sonsöner, vilka plägade rida på sjuttio åsnor. Och han var domare i Israel i åtta år. 012:015 Sedan dog pirgatoniten Abdon, Hillels son, och blev begraven i Pirgaton i Efraims land, i amalekiternas bergsbygd.
013:001 Men Israels barn gjorde åter vad ont var i HERRENS ögon; då gavHERREN dem i filistéernas hand, i fyrtio år.
013:002 I Sorga levde nu en man av daniternas släkt, vid namn Manoa;hans hustru var ofruktsam och hade icke fött några barn.013:003 Men HERRENS ängel uppenbarade sig för hustrun och sade tillhenne: »Se, du är ofruktsam och har icke fött några barn, men duskall bliva havande och föda en son.013:004 Tag dig nu till vara, så att du icke dricker vin eller starkadrycker ej heller äter något orent.013:005 Ty se, du skall bliva havande och föda en son, på vilkens huvudingen rakkniv skall komma, ty gossen skall vara en Guds nasirallt ifrån moderlivet; och han skall göra begynnelse till attfrälsa Israel ur filistéernas hand.»013:006 Då gick hustrun in och omtalade detta för sin man och sade: »Engudsman kom till mig; han såg ut såsom en Guds ängel, mycketfruktansvärd. Jag frågade honom icke varifrån han var, och sittnamn lät han mig icke veta.013:007 Och han sade till mig: 'Se, du skall bliva havande och föda enson; drick nu icke vin eller starka drycker och ät icke någotorent, ty gossen skall vara en Guds nasir, från moderlivet ändatill sin död.'»
013:008 Och Manoa bad till HERREN och sade: »Ack Herre, låt gudsmannensom du sände hit åter komma till oss, för att han må lära osshuru vi skola göra med gossen som skall födas.»013:009 Och Gud hörde Manoas röst; Guds ängel kom åter till hans hustru,när hon en gång satt ute på marken och hennes man Manoa icke varhos henne.013:010 Då skyndade hustrun strax åstad och berättade det för sin man;hon sade till honom: »Mannen som kom till mig häromdagen haruppenbarat sig för mig.»013:011 Manoa stod upp och följde sin hustru; och när han kom tillmannen, frågade han honom: »Är du den man som förut talade medmin hustru?» Han svarade: »Ja.»013:012 Då sade Manoa: »När det som du har sagt går i fullbordan, vad ärdå att iakttaga med gossen? Hur skall man göra med honom?»013:013 HERRENS ängel svarade Manoa »Din hustru skall taga sig tillvara för allt varom jag har talat med henne.013:014 Hon skall icke äta något som ha vuxit på vinträd, och vin ellerstarka drycker får hon icke dricka, ej heller får hon äta någotorent. Allt vad jag har bjudit henne skall hon hålla.»013:015 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Låt oss få hålla dig kvar,så vilja vi tillreda en killing och sätta fram för dig.»013:016 Men HERRENS ängel svarade Manoa: »Om du ock håller mig kvar,skall jag dock icke äta av din mat; men om du vill tillreda ettbrännoffer, så offra detta åt HERREN.» Ty Manoa förstod icke attdet var HERRENS ängel.013:017 Och Manoa sade till HERRENS ängel: »Vad är ditt namn? Säg ossdet, för att vi må kunna ära dig, när det som du har sagt går ifullbordan.»013:018 HERRENS ängel sade till honom: »Varför frågar du efter mittnamn? Det är alltför underbart.»013:019 Och Manoa tog killingen med tillhörande spisoffer och lade uppden på klippan åt HERREN. Då lät han något underbart ske iManoas och hans hustrus åsyn.013:020 När lågan steg upp från altaret mot himmelen, for nämligenHERRENS ängel upp, i lågan från altaret. Då Manoa och hanshustru sågo detta, föllo de ned till jorden på sitt ansikte013:021 Sedan visade sig HERRENS ängel icke mer för Manoa och hanshustru. Då förstod Manoa att det hade varit HERRENS ängel.013:022 Och Manoa sade till sin hustru: »Nu måste vi dö, eftersom vihava sett Gud.»013:023 Men hans hustru svarade honom: »Om HERREN hade velat döda oss,så hade han icke tagit emot något brännoffer och spisoffer avvår hand, och icke låtit oss se allt detta, ej heller hade hannu låtit oss höra sådant.»013:024 Därefter födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson;och gossen växte upp, och HERREN välsignade honom.013:025 Och HERRENS Ande begynte att verka på honom, medan han var iDans läger, mellan Sorga och Estaol.
014:001 När Simson en gång gick ned till Timna, fick han där i Timna seen kvinna, en av filistéernas döttrar.014:002 Och när han kom upp därifrån, omtalade han det för sin fader ochmoder och sade: »Jag har i Timna sett en kvinna, en avfilistéernas döttrar; henne mån I nu skaffa mig till hustru.»014:003 Hans fader och moder sade till honom: »Finnes då ingen kvinnabland dina bröders döttrar och i hela mitt folk, eftersom duvill gå bort för att skaffa dig en hustru från de oomskurnafilistéerna?» Simson sade till sin fader: »Skaffa mig denna, tyhon behagar mig.»014:004 Men hans fader och moder visste icke att detta kom från HERREN,som sökte sak med filistéerna. På den tiden rådde nämligenfilistéerna över Israel.014:005 Och Simson gick med sin fader och moder ned till Timna; men justsom de hade hunnit fram till vingårdarna vid Timna, kom ett ungtlejon rytande emot honom.014:006 Då föll HERRENS Ande över honom, och han slet sönder lejonet,såsom hade han slitit sönder en killing, fastän han icke hadenågonting i sin hand; men han talade icke om för sin fader ochmoder vad han hade gjort.014:007 När han så kom ditned, talade han med kvinnan; och hon behagadeSimson.014:008 En tid därefter vände han tillbaka för att hämta henne och vekdå av vägen för att se på det döda lejonet; då fick han ilejonets kropp se en bisvärm med honung.014:009 Och han skrapade ut honungen i sina händer och åt därav, medanhan gick, han kom så till sin fader och moder och gav dem, ochde åto. Men han talade icke om för dem att det var ur lejonetskropp han hade skrapat honungen.
014:010 När nu hans fader kom ned till kvinnan, gjorde Simson där ettgästabud, ty så plägade de unga männen göra.014:011 Och när de fingo se honom, skaffade de trettio bröllopssvenner,som skulle vara hos honom.014:012 Till dem sade Simson: »Jag vill förelägga eder en gåta; om Iunder de sju gästabudsdagarna sägen mig lösningen på den ochgissen rätt, så skall jag giva eder trettio fina linneskjortoroch trettio högtidsdräkter.014:013 Men om I icke kunnen säga mig lösningen, så skolen I giva migtrettio fina linneskjortor och trettio högtidsdräkter.» De sadetill honom: »Förelägg oss din gåta, låt oss höra den.»014:014 Då sade han till dem:»Från storätaren utgick ätbart,från den grymme kom sötma.»
Men under tre dagar kunde de icke lösa gåtan.014:015 På sjunde dagen sade de då till Simsons hustru: »Locka din mantill att säga oss lösningen på gåtan; eljest skola vi bränna uppdig och din faders hus i eld. Icke haven I väl bjudit oss hitför att utarma oss?»014:016 Då låg Simsons hustru över honom med gråt och sade: »Du hatarmig allenast och älskar mig alls icke; du har förelagt minalandsmän en gåta, men mig har du icke sagt lösningen på den.»Han svarade henne: »Icke ens åt min fader eller min moder harjag sagt lösningen; skulle jag då säga den åt dig?»014:017 Men hon låg över honom med gråt under de sju dagar de höllogästabudet. Och på sjunde dagen sade han henne lösningen,eftersom hon så hårt ansatte honom; sedan sade hon lösningen pågåtan åt sina landsmän.014:018 Innan solen gick ned på sjunde dagen, gåvo honom alltså männen istaden det svaret:»Vad är sötare än honung,och vad är grymmare än ett lejon?»
Men han sade till dem: »Haden I icke plöjt med min kviga, såhaden I icke gissat min gåta.»
014:019 Och HERRENS Ande kom över honom, och han gick ned till Askelonoch slog där ihjäl trettio män och tog deras kläder och gavhögtidsdräkterna åt dem som hade sagt lösningen på gåtan. Ochhans vrede upptändes, och han vände tillbaka upp till sin fadershus.014:020 Då blev Simsons hustru given åt den av hans bröllopssvenner, somhan hade haft till sin särskilda följesven.
015:001 En tid därefter, medan veteskörden pågick, ville Simson besökasin hustru, och förde med sig en killing. Och han sade: »Låtmig gå in till min hustru i kammaren.» Men hennes fader villeicke tillstädja honom att gå in;015:002 hennes fader sade: »Jag höll för säkert att du hade fattat hattill henne, och därför gav jag henne åt din bröllopssven. Menhon har ju en yngre syster, som är fagrare än hon; tag denna istället för den andra.»015:003 Men Simson svarade dem: »Denna gång är jag utan skuld gent emotfilistéerna, om jag gör dem något ont.»015:004 Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog hanfacklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och sattein en fackla mitt emellan de två svansarna.015:005 Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in påfilistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar ochoskuren säd, vingårdar och olivplanteringar.015:006 Då nu filistéerna frågade efter vem som hade gjort detta, fingode det svaret: »Det har Simson, timnitens måg, därför att dennetog hans hustru och gav henne åt hans bröllopssven.» Då drogofilistéerna åstad och brände upp både henne och hennes fader ield.015:007 Men Simson sade till dem: »Om I beten eder så, skall jagsannerligen icke vila, förrän jag har tagit hämnd på eder.»015:008 Och han for våldsamt fram med dem, så att de varken kunde gåeller stå. Sedan gick han ned därifrån och bodde i bergsklyftanvid Etam.
015:009 Då drogo filistéerna upp och lägrade sig i Juda; och de spriddesig i Lehi.015:010 Och Juda män sade: »Varför haven I dragit hitupp mot oss?» Desvarade: »Vi hava dragit hitupp för att binda Simson och för attgöra mot honom såsom han har gjort mot oss.»015:011 Då drogo tre tusen män från Juda ned till bergsklyftan vid Etamoch sade till Simson: »Du vet ju att filistéerna råda över oss;huru har du då kunnat göra så mot oss?» Han svarade dem: »Såsomde hava gjort mot mig, så har jag gjort mot dem.»015:012 De sade till honom: »Vi hava kommit hitned för att binda dig ochsedan lämna dig i filistéernas hand.» Simson sade till dem: »Sågiven mig nu eder ed på att I icke själva viljen stöta ned mig.»015:013 De svarade honom: »Nej, vi vilja allenast binda dig och sedanlämna dig i deras hand, men vi skola icke döda dig.» Så bundo dehonom med två nya tåg och förde honom upp, bort ifrån klippan.015:014 När han nu kom till Lehi, skriade filistéerna och sprungo emothonom. Då kom HERRENS Ande över honom, och tågen omkring hansarmar blevo såsom lintrådar, när de antändas av eld, och bandenlikasom smälte bort ifrån hans händer.015:015 Och han fick fatt i en åsnekäke som ännu var frisk; och hanräckte ut sin hand och tog den, och med den slog han ihjäl tusenmän.015:016 Sedan sade Simson:»Med åsnekäken slog jagen skara, ja, två;med åsnekäken slog jagtusen man.»
015:017 När han hade sagt detta, kastade han käken ifrån sig. Och mankallade den platsen Ramat-Lehi.015:018 Men då han därefter blev mycket törstig, ropade han till HERRENoch sade: »Du själv har genom din tjänare givit denna storaseger; och nu måste jag dö av törst, och så falla i deoomskurnas hand!»015:019 Då lät Gud fördjupningen i Lehi öppna sig, och därur gick utvatten, så att han kunde dricka; och hans ande kom tillbaka, ochhan fick liv igen. Därav kallades källan Den ropandeskälla i Lehi, såsom den heter ännu i dag.
015:020 Och han var domare i Israel under filistéernas tid, i tjugu år.
016:001 Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick intill henne.016:002 När då gasiterna fingo höra att Simson hade kommit dit,omringade de platsen och lågo i försåt för honom hela natten vidstadsporten. Men hela natten höllo de sig stilla; de tänkte:»Vi vilja vänta till i morgon, när det bliver dager; då skola vidräpa honom.»016:003 Och Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stodhan upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de bådadörrposterna och ryckte loss dem jämte bommen, och ladealltsammans på sina axlar och bar upp det till toppen på detberg som ligger gent emot Hebron.016:004 Därefter fattade han kärlek till en kvinna som hette Delila, vidbäcken Sorek.016:005 Då kommo filistéernas hövdingar upp till henne och sade tillhenne: »Locka honom till att uppenbara för dig varav det beroratt han är så stark, och huru vi skola bliva honom övermäktiga,så att vi kunna binda honom och kuva honom; vi vilja då giva digett tusen ett hundra siklar silver var.»016:006 Då sade Delila till Simson: »Säg mig varav det beror att du ärså stark, och huru man skulle kunna binda och kuva dig.»016:007 Simson svarade henne: »Om man bunde mig med sju friskasensträngar, som icke hade hunnit torka, så bleve jag svag ochvore såsom en vanlig människa.»016:008 Då buro filistéernas hövdingar till henne sju friskasensträngar, som icke hade hunnit torka; och hon band honom meddem.016:009 Men hon hade lagt folk i försåt i den inre kammaren. Sedanropade hon till honom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» Dåslet han sönder sensträngarna så lätt som en blångarnssnoddslites sönder, när den kommer intill elden. Alltså hade maningenting fått veta om hans styrka.016:010 Då sade Delila till Simson: »Du har ju bedragit mig och ljugitför mig. Men säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.»016:011 Han svarade henne: »Om man bunde mig med nya tåg, som ännu ickehade blivit begagnade till något, så bleve jag svag och voresåsom en vanlig människa.»016:012 Då tog Delila nya tåg och band honom med dem och ropade så tillhonom: »Filistéerna äro över dig, Simson!»; och folk låg iförsåt i den inre kammaren. Men han slet tågen av sina armar,såsom hade det varit trådar.016:013 Då sade Delila till Simson: »Hittills har du bedragit mig ochljugit för mig; säg mig nu huru man skulle kunna binda dig.» Hansvarade henne: »Jo, om du vävde in de sju flätorna på mitt huvudi ränningen till din väv.»016:014 Hon slog alltså fast dem med pluggen och ropade sedan tillhonom: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När han då vaknadeupp ur sömnen, ryckte han loss vävpluggen jämte ränningen tillväven.016:015 Då sade hon till honom: »Huru kan du säga att du har mig kär, dusom icke är uppriktig mot mig? Tre gånger har du nu bedragitmig och icke velat säga mig varpå det beror att du är så stark.»016:016 Då hon nu dag efter dag hårt ansatte honom med denna sin begäranoch plågade honom därmed, blev han så otålig att han kunde dö,016:017 och yppade så för henne hela sin hemlighet och sade till henne:»Ingen rakkniv har kommit på mitt huvud, ty jag är en Guds nasirallt ifrån min moders liv. Därför, om man rakar håret av mig,viker min styrka ifrån mig, så att jag bliver svag och är såsomalla andra människor.»
016:018 Då nu Delila insåg att han hade yppat för henne hela sinhemlighet, sände hon bud och kallade till sig filistéernashövdingar; hon lät säga: »Kommen hitupp ännu en gång, ty han harnu yppat för mig hela sin hemlighet.» Då kommo filistéernashövdingar ditupp till henne och förde med sig penningarna.016:019 Nu lagade hon så, att han somnade in på hennes knän; och sedanhon hade kallat till sig en man som på hennes befallning skar avde sju flätorna på hans huvud, begynte hon att få makt överhonom, och hans styrka vek ifrån honom.016:020 Därefter ropade hon: »Filistéerna äro över dig, Simson!» När handå vaknade upp ur sömnen, tänkte han: »Jag gör mig väl fri, nusåsom de förra gångerna, och skakar mig lös»; ty han visste ickeatt HERREN hade vikit ifrån honom.016:021 Men filistéerna grepo honom och stucko ut ögonen påhonom. Därefter förde de honom ned till Gasa och bundo honom medkopparfjättrar, och han måste mala i fängelset.016:022 Men hans huvudhår begynte åter växa ut, sedan det hade blivitavrakat.
016:023 Och filistéernas hövdingar församlade sig för att anställa enstor offerfest åt sin gud Dagon och göra sig glada, ty de sade:»Vår gud har givit vår fiende Simson i vår hand.»016:024 Och när folket såg honom, lovade de likaledes sin gud och sade:»Vår gud har givit vår fiende i vår hand honom som förödde vårtland och slog så många av oss ihjäl.»016:025 Då nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: »Låt hämtaSimson, för att han må förlusta oss.» Och Simson blev hämtad urfängelset och måste vara dem till förlustelse. Och de hadeställt honom mellan pelarna.016:026 Men Simson sade till den gosse som höll honom vid handen: »Släppmig och låt mig komma intill pelarna som huset vilar på, så attjag får luta mig mot dem.»016:027 Och huset var fullt med män och kvinnor, och filistéernas allahövdingar voro där; och på taket voro vid pass tre tusen män ochkvinnor, som sågo på, huru Simson förlustade dem.016:028 Men Simson ropade till HERREN och sade: »Herre, HERRE, tänk påmig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag fårtaga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.»016:029 Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset viladepå, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högrahanden och i den andra med vänstra.016:030 Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedanböjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull överhövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han sådödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medanhan levde.
016:031 Och hans bröder och hela hans familj kommo ditned och togo honomupp med sig och begrovo honom mellan Sorga och Estaol, i hansfader Manoas grav. Han hade då i tjugu år varit domare i Israel.
017:001 I Efraims bergsbygd levde en man som hette Mika.017:002 Denne sade till sin moder: »De ett tusen ett hundra silversiklarsom blevo dig fråntagna, och för vilkas skull du uttalade enförbannelse, som jag själv hörde, se, de penningarna finnas hosmig. Det var jag som tog dem.» Då sade hans moder: »Välsignadvare du, min son, av HERREN!»017:003 Så gav han de ett tusen ett hundra silversiklarna tillbaka åtsin moder. Men hans moder sade: »Härmed helgar jag dessapenningar åt HERREN och lämnar dem åt min son, för att han målåta göra en skuren och en gjuten gudabild. Här lämnar jag demnu tillbaka åt dig.»017:004 Men han gav penningarna tillbaka åt sin moder. Då tog hans modertvå hundra siklar silver och gav dem åt en guldsmed, och dennegjorde därav en skuren och en gjuten gudabild, vilka sedanställdes in i Mikas hus.017:005 Mannen Mika hade så ett gudahus; han lät ock göra en efod ochhusgudar och insatte genom handfyllning en av sina söner tillpräst åt sig.017:006 På den tiden fanns ingen konung i Israel; var och en gjorde vadhonom behagade.
017:007 I Bet-Lehem i Juda levde då en ung man av Juda släkt; han varlevit och bodde där såsom främling.017:008 Denne man vandrade bort ifrån sin stad, Bet-Lehem i Juda, föratt se om han funne någon annan ort där han kunde bo; och undersin färd kom han till Efraims bergsbygd, fram till Mikas hus.017:009 Då frågade Mika honom: »Varifrån kommer du?» Han svarade honom:»Jag är en levit från Bet-Lehem i Juda, och jag är nu stadd påvandring, för att se om jag finner någon annan ort där jag kanbo.»017:010 Mika sade till honom: »Stanna kvar hos mig, och bliv faderoch präst åt mig, så skall jag årligen giva dig tio siklarsilver och vad kläder du behöver, och därtill din föda.» Dåföljde leviten med honom.017:011 Och leviten gick in på att stanna hos mannen, och dennebehandlade den unge mannen såsom sin son.017:012 Och Mika insatte leviten genom handfyllning, så att den ungemannen blev präst åt honom; och han var sedan kvar i Mikas hus.017:013 Och Mika sade: »Nu vet jag att HERREN skall göra mig gott,eftersom jag har fått leviten till präst.»
018:001 På den tiden fanns ingen konung i Israel. Och på den tiden söktesig daniternas stam en arvedel till att bo i, ty ända dittillshade icke något område tillfallit den såsom arvedel blandIsraels övriga stammar.018:002 Så sände då Dans barn ur sin släkt fem män, uttagna bland dem,tappra män, från Sorga och Estaol, till att bespeja landet ochundersöka det; och de sade till dem: »Gån åstad och undersökenlandet.» Så kommo de till Efraims bergsbygd, fram till Mikashus; där stannade de över natten.018:003 När de nu voro vid Mikas hus och kände igen den unge levitenssätt att tala, gingo de fram till honom och frågade honom: »Vemhar fört dig hit? Och vad gör du på detta ställe, och huru hardu det här?»018:004 Han omtalade då för dem: »Så och så gjorde Mika med mig; han gavmig lön, och jag blev präst åt honom.»018:005 Då sade de till honom: »Fråga då Gud, så att vi få veta om denresa som vi äro stadda på skall bliva lyckosam.»018:006 Prästen svarade dem: »Gån i frid. Den resa som I ären stadda påstår under HERRENS beskydd.»018:007 Då gingo de fem männen vidare och kommo till Lais; och de sågohuru folket därinne bodde i trygghet, på sidoniernas sätt,stilla och trygga, och att ingen gjorde någon skada i landetgenom att tillvälla sig makten; och de bodde långt ifrånsidonierna och hade intet att skaffa med andra människor.
018:008 När de sedan kommo åter till sina bröder i Sorga och Estaol,frågade deras bröder dem: »Vad haven I att säga?»018:009 De svarade: »Upp, låt oss draga åstad mot dem! Ty vi hava besettlandet och funnit det mycket gott. Skolen då I sitta stilla?Nej, varen ej sena till att tåga åstad, så att I kommen dit ochintagen landet.018:010 När I kommen dit, kommen I till ett folk som känner sig tryggt,och landet har utrymme nog. Ja, Gud har givit det i eder hand—en ort där ingen brist är på något som jorden kan bära.»
018:011 Så bröto sex hundra man av daniternas släkt, omgjordade medvapen, upp därifrån, nämligen från Sorga och Estaol.018:012 De drogo upp och lägrade sig vid Kirjat-Jearim i Juda. Därförkallar man ännu i dag det stället för Dans läger; det liggerbakom Kirjat-Jearim.018:013 Därifrån drogo de vidare till Efraims bergsbygd och kommo såfram till Mikas hus.018:014 De fem män som hade varit åstad för att bespeja Lais' land togodå till orda och sade till sina bröder: »I mån veta att här ihusen finnas en efod och husgudar och en skuren och en gjutenGudabild. Så betänken nu vad I bören göra.»018:015 Då drogo de ditfram och kommo till den unge levitens hus, tillMikas hus, och hälsade honom.018:016 Men de sex hundra männen av Dans barn ställde sig vid ingångentill porten, omgjordade med sina vapen som de voro.018:017 Och de fem män som hade varit åstad för att bespeja landet gingoupp och kommo ditin och togo den skurna gudabilden och efoden,så ock husgudarna och den gjutna gudabilden, under det attprästen stod vid ingången till porten jämte de sex hundravapenomgjordade männen.018:018 När nu de fem männen hade gått in i Mikas hus och tagit denskurna gudabilden med efoden och husgudarna och den gjutnagudabilden, sade prästen till dem: »Vad är det I gören!»018:019 De svarade honom: »Tig, lägg handen på din mun, och gå med ossoch bliv fader och präst åt oss. Vilket är bäst för dig: attvara präst för en enskild mans hus eller att vara präst för enhel stam och släkt i Israel?»018:020 Då blev prästens hjärta glatt, och han tog emot efoden ochhusgudarna och den skurna gudabilden och slöt sig till folket.
018:021 Sedan vände de sig åt annat håll och gingo vidare, och lätodärvid kvinnor och barn och boskapen och det dyrbaraste godsetföras främst i tåget.018:022 Men när Dans barn hade kommit ett långt stycke väg från Mikashus, upphunnos de av de män som voro bosatta i närheten av Mikashus, och som under tiden hade samlat sig.018:023 Vid dessas tillrop vände sig nu Dans barn om och frågade Mika:»Vad fattas dig, eftersom du kommer med en sådan hop?»018:024 Han svarade: »I haven tagit de gudar som jag har gjort åt mig,därtill ock prästen, och så gån I eder väg. Vad har jag nu merkvar? Och ändå frågen I mig: 'Vad fattas dig?'!»018:025 Men Dans barn sade till honom: »Låt oss icke höra ett ord merfrån dig. Eljest kan det hända att några män i förbittring hugganed eder, och då bliver du orsak till att I förloren livet, bådedu själv och ditt husfolk.»018:026 Därefter fortsatte Dans barn sin väg; och när Mika såg att devoro starkare än han, vände han om och drog tillbaka hem igen.018:027 Sedan de så hade tagit både vad Mika hade låtit förfärdiga ochdärtill hans präst, föllo de över folket i Lais, som levdestilla och i trygghet, och slogo dem med svärdsegg; men stadenbrände de upp i eld.018:028 Och ingen kunde komma den till hjälp, ty den låg långt ifrånSidon, och folket däri hade intet att skaffa med andramänniskor; den låg i Bet-Rehobs dal. Sedan byggde de åter uppstaden och bosatte sig där.018:029 Och de gåvo staden namnet Dan efter sin fader Dan, som var sontill Israel; förut hade staden hetat Lais.018:030 Och Dans barn ställde där upp åt sig den skurna gudabilden; ochJonatan, son till Gersom, Manasses son, och hans söner voropräster åt daniternas stam, ända till dess att landets folkfördes bort i fångenskap.018:031 De ställde upp åt sig den skurna gudabild som Mika hade gjort,och de hade denna kvar under hela den tid Guds hus var iSilo.
019:001 På den tiden, då ännu ingen konung fanns i Israel, bodde enlevitisk man längst uppe i Efraims bergsbygd. Denne tog tillbihustru åt sig en kvinna från Bet-Lehem i Juda.019:002 Men hans bihustru blev honom otrogen och gick ifrån honom tillsin faders hus i Bet-Lehem i Juda; där uppehöll hon sig en tidav fyra månader.019:003 Då stod hennes man upp och begav sig åstad efter henne, för atttala vänligt med henne och så föra henne tillbaka; och han hademed sig sin tjänare och ett par åsnor. Hon förde honom då in isin faders hus, och när kvinnans fader fick se honom, gick hanglad emot honom.019:004 Och hans svärfader, kvinnans fader, höll honom kvar, så att hanstannade hos honom i tre dagar; de åto och drucko och voro därnätterna över.019:005 När de nu på fjärde dagen stodo upp bittida om morgonen och hangjorde sig redo att resa, sade kvinnans fader till sin måg:»Vederkvick dig med ett stycke bröd; sedan mån I resa.»019:006 Då satte de sig ned och åto båda tillsammans ochdrucko. Därefter sade kvinnans fader till mannen: »Beslut digför att stanna här över natten, och låt ditt hjärta vara glatt.»019:007 Och när mannen ändå gjorde sig redo att resa, bad hans svärfaderhonom så enträget, att han ännu en gång stannade kvar där övernatten.019:008 På femte dagen stod han åter upp bittida om morgonen för attresa; då sade kvinnans fader: »Vederkvick dig först, och dröjenså till eftermiddagen.» Därefter åto de båda tillsammans.019:009 När sedan mannen gjorde sig redo att resa med sin bihustru ochsin tjänare, sade hans svärfader, kvinnans fader, till honom:»Se, det lider mot aftonen; stannen kvar över natten, dagennalkas ju sitt slut; ja, stanna kvar här över natten, och låtditt hjärta vara glatt. Sedan kunnen I i morgon bittida företagaeder färd, så att du får komma hem till din hydda.»019:010 Men mannen ville icke stanna över natten, utan gjorde sig redooch reste sin väg, och kom så fram till platsen mitt emot Jebus,det är Jerusalem. Och han hade med sig ett par sadlade åsnor;och hans bihustru följde honom.
019:011 Då de nu voro vid Jebus och dagen var långt framliden, sadetjänaren till sin herre: »Kom, låt oss taga in i dennajebuséstad och stanna där över natten.»019:012 Men hans herre svarade honom: »Vi skola icke taga in i enfrämmande stad, där inga israeliter bo; låt oss draga vidare,fram till Gibea.»019:013 Och han sade ytterligare till sin tjänare: »Kom, låt oss försökahinna fram till en av orterna här och stanna över natten i Gibeaeller Rama.»019:014 Så drogo de vidare; och när de voro invid Gibea i Benjamin, gicksolen ned.019:015 Då togo de in där och kommo för att stanna över natten iGibea. Och när mannen kom ditin, satte han sig på den öppnaplatsen i staden, men ingen ville taga emot dem i sitt hus övernatten.019:016 Men då, om aftonen, kom en gammal man från sitt arbete påfältet, och denne man var från Efraims bergsbygd och bodde såsomfrämling i Gibea; ty folket där på orten voro benjaminiter.019:017 När denne nu lyfte upp sina ögon, fick han se den vägfarandemannen på den öppna platsen i staden. Då sade den gamle mannen:»Vart skall du resa, och varifrån kommer du?»019:018 Han svarade honom: »Vi äro på genomresa från Bet-Lehem i Judatill den del av Efraims bergsbygd, som ligger längst uppe;därifrån är jag, och jag har gjort en resa till Bet-Lehem iJuda. Nu är jag på väg till HERRENS hus, men ingen vill här tagaemot mig i sitt hus.019:019 Jag har både halm och foder åt våra åsnor, så ock bröd och vinåt mig själv och åt din tjänarinna och åt mannen som åtföljeross, dina tjänare, så att intet fattas oss.»019:020 Då sade den gamle mannen: »Frid vare med dig! Men låt mig fåsörja för allt som kan fattas dig. Härute på den öppna platsenmå du icke stanna över natten.»019:021 Därefter förde han honom till sitt hus och fodrade åsnorna. Ochsedan de hade tvått sina fötter, åto de och drucko.
019:022 Under det att de så gjorde sina hjärtan glada, omringadesplötsligt huset av männen i staden, onda män, som bultade pådörren; och de sade till den gamle mannen, som rådde om huset:»För hitut den man som har kommit till ditt hus, så att vi fåkänna honom.»019:023 Då gick mannen som rådde om huset ut till dem och sade till dem:»Nej, mina bröder, gören icke så illa. Eftersom nu denne man harkommit in i mitt hus, mån I icke göra en sådan galenskap.019:024 Se, jag har en dotter som är jungfru, och han har själv enbihustru. Dem vill jag föra hitut, så kunnen I kränka dem ochgöra med dem vad I finnen för gott. Men med denne man mån I ickegöra någon sådan galenskap.019:025 Men männen ville icke höra på honom; då tog mannen sin bihustruoch förde henne ut till dem. Och de kände henne och hanteradehenne skändligt hela natten ända till morgonen; först närmorgonrodnaden gick upp, läto de henne gå.019:026 Då kom kvinnan mot morgonen och föll ned vid ingången tillmannens hus, där hennes herre var, och låg så, till dess detblev dager.019:027 När nu hennes herre stod upp om morgonen och öppnade dörren tillhuset och gick ut för att fortsätta sin färd, fick han se sinbihustru ligga vid ingången till huset med händerna på tröskeln.019:028 Han sade till henne: »Stå upp och låt oss gå.» Men hon gav intetsvar. Då tog han och lade henne på åsnan; sedan gjorde mannensig redo och reste hem till sitt.019:029 Men när han hade kommit hem, fattade han en kniv och tog sin bi-hustru och styckade henne, efter benen i hennes kropp, i tolvstycken och sände styckena omkring över hela Israels land.019:030 Och var och en som såg detta sade: »Något sådant har icke hänteller blivit sett allt ifrån den dag då Israels barn drogo uppur Egyptens land ända till denna dag. Övervägen detta, rådslånoch sägen edert ord.»
020:001 Då drogo alla Israels barn ut, och menigheten församlade sigsåsom en man, från Dan ända till Beer-Seba, så ock från Gileadsland, inför HERREN i Mispa.020:002 Och de förnämsta i hela folket alla Israels stammar, trädde frami Guds folks församling: fyra hundra tusen svärdbeväpnade måntill fots.020:003 Men Benjamins barn fingo höra att de övriga israeliterna hadedragit upp till Mispa.
Och Israels barn sade: »Omtalen huru denna ogärning hartillgått.»020:004 Då tog den levitiske mannen, den mördade kvinnans man, till ordaoch sade: »Jag och min bihustru kommo till Gibea i Benjamin föratt stanna där över natten.020:005 Då blev jag överfallen av Gibeas borgare; de omringade huset omnatten för att våldföra sig på mig. Mig tänkte de dräpa, ochmin bihustru kränkte de, så att hon dog.020:006 Då tog jag min bihustru och styckade henne och sände styckenaomkring över Israels arvedels hela område, eftersom de hadegjort en sådan skändlighet och galenskap i Israel.020:007 Se, nu ären I allasammans här, I Israels barn. Läggen nu framförslag och råd här på stället.»020:008 Då stod allt folket upp såsom en man och sade: »Ingen av oss mågå hem till sin hydda, ingen må begiva sig hem till sitt hus.020:009 Detta är vad vi nu vilja göra med Gibea: vi skola låta lotten gåöver det.020:010 På vart hundratal i alla Israels stammar må vi taga ut tio män,och på vart tusental hundra, och på vart tiotusental tusen, föratt dessa må skaffa munförråd åt folket, så att folket, när detkommer till Geba i Benjamin, kan göra med staden såsomtillbörligt är för all den galenskap som den har gjort iIsrael.»020:011 Så församlade sig vid staden alla män i Israel, endräktigt såsomen man.
020:012 Och Israels stammar sände åstad män till alla Benjamins stammaroch läto säga; »Vad är det för en ogärning som har blivitbegången ibland eder!020:013 Lämnen nu ut de onda män som bo i Gibea, så att vi få döda democh skaffa bort ifrån Israel vad ont är.» Men benjaminiternaville icke lyssna till sina bröders, de övriga israeliternas,ord.020:014 I stället församlade sig Benjamins barn från sina städer tillGibea, för att draga ut till strid mot de övriga israeliterna.020:015 På den dagen mönstrades Benjamins barn, de utgjorde från dessastäder tjugusex tusen svärdbeväpnade män; vid denna mönstringmedräknades icke de som bodde i Gibea, vilka utgjorde sju hundrautvalda män.020:016 Bland allt detta folk funnos sju hundra utvalda män som vorovänsterhänta; alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret,utan att fela.020:017 Och när Israels män—Benjamin frånräknad—mönstrades,utgjorde de fyra hundra tusen svärdbeväpnade män; alla dessavoro krigsmän.020:018 Dessa bröto nu upp och drogo åstad till Betel och frågade Gud.Israels barn sade: »Vem bland oss skall först draga ut i stridenmot Benjamins barn?» HERREN svarade: »Juda först.»
020:019 Då bröto Israels barn upp följande morgon och lägrade sigframför Gibea.020:020 Därefter drogo Israels män ut till strid mot Benjamin; Israelsmän ställde upp sig till strid mot dem vid Gibea.020:021 Men Benjamins barn drogo ut ur Gibea och nedgjorde på den dagentjugutvå tusen man av Israel.020:022 Folket, Israels män, tog dock åter mod till sig och ställde uppsig ännu en gång till strid på samma plats där de hade ställtupp sig första dagen.020:023 Israels barn gingo nämligen upp och gräto inför HERRENS ansikteända till aftonen; och de frågade HERREN: »Skall jag ännu engång inlåta mig i strid med min broder Benjamins barn?» OchHERREN svarade: »Dragen ut mot honom.»
020:024 När så Israels barn dagen därefter ryckte fram mot Benjaminsbarn,020:025 drog ock Benjamin på andra dagen ut från Gibea mot Israels barnoch nedgjorde av dem ytterligare aderton tusen man, allasammanssvärdbeväpnade män.020:026 Då drogo alla Israels barn upp, allt folket, och kommo tillBetel och gräto och stannade där inför HERRENS ansikte ochfastade på den dagen ända till aftonen; och de offradebrännoffer och tackoffer inför HERRENS ansikte.020:027 Och Israels barn frågade HERREN (ty Guds förbundsark stod på dentiden där,020:028 och Pinehas, son till Eleasar, Arons son, gjorde tjänst införden på den tiden); de sade: »Skall jag ännu en gång draga uttill strid mot min broder Benjamins barn, eller skall jag avstådärifrån?» HERREN svarade: »Dragen upp; ty i morgon skall jaggiva honom i din hand.»
020:029 Då lade Israel manskap i bakhåll mot Gibea, runt omkring det.020:030 Och därefter drogo Israels barn upp mot Benjamins barn, påtredje dagen, och ställde upp sig i slagordning mot Gibealikasom de förra gångerna.020:031 Och Benjamins barn drogo ut mot folket och blevo lockade långtbort ifrån staden; och likasom det hade skett de förra gångerna,fingo de i början slå ihjäl några av folket på vägarna (både påden som går upp till Betel och på den som går till Gibea överfältet), kanhända ett trettiotal av Israels män.020:032 Då tänkte Benjamins barn: »De äro slagna av oss, nu likasomförut.» Men Israels barn hade träffat det avtalet: »Vi vilja flyoch så locka dem långt bort ifrån staden, ut på vägarna.020:033 Och alla Israels män hade brutit upp från platsen där de voro,och hade ställt upp sig i slagordning vid Baal-Tamar, under detatt de israeliter som lågo i bakhåll bröto fram ifrån sin platsvid Maare-Geba.020:034 Så kommo då tio tusen man, utvalda ur hela Israel, fram gentemot Gibea, och striden blev hård, utan att någon visste attolyckan var dem så nära.020:035 Och HERREN lät Benjamin bliva slagen av Israel, och Israels barnnedgjorde av Benjamin på den dagen tjugufem tusen ett hundraman, allasammans svärdbeväpnade män.
020:036 Nu sågo Benjamins barn att de voro slagna. Israels män gåvonämligen plats åt Benjamin, ty de förlitade sig på bakhållet somde hade lagt mot Gibea.020:037 Då skyndade sig de som lågo i bakhåll att falla in i Gibea; desom lågo i bakhåll drogo åstad och slogo alla invånarna i stadenmed svärdsegg.020:038 Men de övriga israeliterna hade träffat det avtalet med dem somlågo i bakhåll, att dessa skulle låta en tjock rök såsom teckenstiga upp från staden.020:039 Israels män vände alltså ryggen i striden. Men sedan Benjamin ibörjan hade fått slå ihjäl några av Israels man, kanhända etttrettiotal, och därvid hade tänkt: »Förvisso äro de slagna avoss, nu likasom i den förra striden»,020:040 då kommo de att vända sig om, vid det att rökpelaren, detavtalade tecknet, begynte stiga upp från staden. Och de fingo nuse hela staden förvandlad i lågor som slogo upp mot himmelen.020:041 När då Israels män åter vände om, blevo Benjamins mänförskräckta, ty nu sågo de att olyckan var dem nära.020:042 Och de vände om för Israels män, bort åt öknen till, menfienderna hunno upp dem; och de som bodde i städerna därnedgjorde dem som hade kommit mitt emellan.020:043 De omringade benjaminiterna, de satte efter dem och trampade neddem på deras viloplats, ända fram emot Gibea, österut.020:044 Så föllo av Benjamin aderton tusen man, allasammans tappertfolk.020:045 Då vände de övriga sig mot öknen och flydde dit, till Rimmonsklippa; men de andra gjorde en efterskörd bland dem på vägarna,fem tusen man, och satte så efter dem ända till Gideom och slogoav dem två tusen man.020:046 Alltså utgjorde de som på den dagen föllo av Benjamintillsammans tjugufem tusen svärdbeväpnade män; alla dessa vorotappert folk.020:047 Men av dem som vände sig mot öknen och flydde dit, till Rimmonsklippa, hunno sex hundra man ditfram; dessa stannade på Rimmonsklippa i fyra månader.020:048 Emellertid vände Israels män tillbaka till Benjamins barn ochslogo dem med svärdsegg, både dem av stadens befolkning, somännu voro oskadda, och jämväl boskapen, korteligen, allt vad deträffade på; därtill satte de eld på alla städer som de träffadepå.