012:001 Och Samuel sade till hela Israel: »Se, jag har lyssnat till edraord och gjort allt vad I haven begärt av mig; jag har satt enkonung över eder.012:002 Nu är det eder konung som skall vara eder ledare, nu då jag ärgammal och grå; I haven ju redan mina söner iblandeder. Hittills är det jag som har varit eder ledare, från minungdom ända till denna dag.012:003 Se har står jag, vittnen nu mot mig inför HERREN och inför hanssmorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någonsåsna? Har jag förtryckt någon eller övat våld mot någon? Harjag tagit mutor av någon, för att jag skulle se genom fingrarnamed honom? Jag vill då giva eder ersättning därför.»012:004 De svarade: »Du har icke förtryckt oss, du har icke övat våldmot oss; och från ingen människa har du tagit något.»012:005 Då sade han till dem: »HERREN vare vittne mot eder, och hanssmorde vare ock vittne denna dag, att I icke haven funnit någoti min hand.» De svarade: »Ja, vare det så.»
012:006 Samuel sade till folket: »Ja, HERREN vare vittne, han som lätMose och Aron uppstå och förde edra fäder upp ur Egyptens land.012:007 Så träden nu fram, för att jag må gå till rätta med eder införHERREN angående allt gott som HERREN i sin rättfärdighet hargjort mot eder och mot edra fäder.012:008 När Jakob hade kommit fram till Egypten, ropade edra fäder tillHERREN, och HERREN sände Mose och Aron, som förde edra fäder utur Egypten och läto dem bosätta sig här i landet.012:009 Men när de glömde HERREN, sin Gud, sålde han dem i Siseras hand,härhövitsmannens i Hasor, och i filistéernas hand och i Moabskonungs hand, och dessa stridde mot dem.012:010 Men de ropade till HERREN och sade: 'Vi hava syndat, ty vi havaövergivit HERREN och tjänat Baalerna och Astarterna; men räddaoss nu från våra fienders hand, så vilja vi tjäna dig.'012:011 Då sände HERREN Jerubbaal och Bedan och Jefta och Samuel ochräddade eder från edra fienders hand runt omkring, så att Ifingen bo i trygghet.012:012 Men när I sågen att Nahas, Ammons barns konung, kom emot eder,saden I till mig: 'Nej, en konung måste regera över oss', faständet är HERREN, eder Gud, som är eder konung.012:013 Och se, här är nu den konung I haven utvalt, den som I havenbegärt; se, HERREN har satt en konung över eder.012:014 Allenast mån I nu frukta HERREN och tjäna honom och höra hansröst och icke vara gensträviga mot HERRENS befallning. Ja, bådeI och den konung som regerar över eder mån följa HERREN, ederGud.012:015 Men om I icke hören HERRENS röst, utan ären gensträviga motHERRENS befallning, då skall HERRENS hand drabba eder likasomedra fäder.012:016 Träden nu ock fram och sen det stora under som HERREN skall görainför edra ögon.012:017 Nu är ju tiden för veteskörden; men jag vill ropa till HERRENatt han må låta det dundra och regna. Så skolen I märka och sehuru mycket ont I haven gjort i HERRENS ögon genom eder begäranatt få en konung.»
012:018 Och Samuel ropade till HERREN, och HERREN lät det dundra ochregna på den dagen. Då betogs allt folket av stor fruktan förHERREN och för Samuel.012:019 Och allt folket sade till Samuel: »Bed för dina tjänare tillHERREN, din Gud, att vi icke må dö, eftersom vi till alla våraandra synder ock hava lagt det onda att vi hava begärt att få enkonung.»012:020 Samuel sade till folket: »Frukten icke. Väl haven I gjort alltdetta onda; men viken nu blott icke av ifrån HERREN, utan tjänenHERREN av allt edert hjärta.012:021 Viken icke av; ty då följen I tomma avgudar, som varken kunnahjälpa eller rädda, eftersom de äro allenast tomhet.012:022 Ty HERREN skall icke förskjuta sitt folk, för sitt stora namnsskull, eftersom HERREN har behagat att göra eder till sittfolk.012:023 Vare det ock fjärran ifrån mig att jag skulle så synda motHERREN, att jag upphörde att bedja för eder! Jag vill fastmerlära eder den goda och rätta vägen.012:024 Allenast frukten HERREN och tjänen honom troget av allt ederthjärta. Ty sen vilka stora ting han har gjort med eder!012:025 Men om I gören vad ont är, så skolen både I och eder konungförgås.»
013:001 Saul hade varit konung ett år, och när han nu regerade överIsrael på andra året,013:002 utvalde han åt sig tre tusen män ur Israel. Av dessa hade Saulsjälv hos sig två tusen i Mikmas och i Betels bergsbygd, och etttusen hade Jonatan hos sig i Gibea i Benjamin. Men det övrigafolket hade han låtit gå hem, var och en till sin hydda.013:003 Och Jonatan dräpte filistéernas fogde i Geba; och filistéernafingo höra det. Men Saul lät stöta i basun över hela landet ochsäga: »Detta må hebréerna höra.»013:004 Så fick hela Israel höra omtalas att Saul hade dräptfilistéernas fogde, och att Israel därigenom hade blivitförhatligt för filistéerna. Och folket bådades upp att följaSaul till Gilgal.013:005 Under tiden hade filistéerna församlat sig för att strida motIsrael: trettio tusen vagnar och sex tusen ryttare, och fotfolkså talrikt som sanden på havets strand; och de drogo upp ochlägrade sig vid Mikmas, öster om Bet-Aven.013:006 Då nu israeliterna sågo sig vara i nöd, i det att folket svårtansattes, gömde sig folket i grottor, i skogssnår och blandklippor, i fasta valv och i gropar.013:007 Och somliga av hebréerna gingo över Jordan in i Gads och Gileadsland. Men Saul var ännu kvar i Gilgal; och allt folket följdehonom med bävan.013:008 När han nu hade väntat sju dagar, intill den tid Samuel hadebestämt men Samuel likväl icke kom till Gilgal, begynte folketskingra sig och gå ifrån honom.013:009 Då sade Saul: »Fören fram till mig brännoffers- ochtackoffersdjuren.» Därpå frambar han brännoffret.013:010 Men just när han hade slutat att frambära brännoffret, komSamuel. Då gick Saul honom till mötes för att hälsa honom.013:011 Men Samuel sade: »Vad har du gjort!» Saul svarade: »När jag sågatt folket skingrade sig och gick ifrån mig, under det att duicke kom inom den bestämda tiden, fastän filistéerna voroförsamlade vid Mikmas,013:012 då tänkte jag: Nu komma filistéerna hitned mot mig i Gilgal, ochjag har ännu icke bönfallit inför HERREN. Då tog jag mod tillmig och offrade brännoffret.»013:013 Samuel sade till Saul: »Du har handlat dåraktigt. Du har ickehållit det bud HERREN, din Gud, har givit dig; eljest skulleHERREN hava befäst ditt konungadöme över Israel för evig tid.013:014 Men nu skall ditt konungadöme icke bliva beståndande. HERREN harsökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har HERRENförordnat till furste över sitt folk, eftersom du icke harhållit vad HERREN bjöd dig.»
013:015 Därefter stod Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea iBenjamin. Men Saul mönstrade det folk som fanns hos honom: vidpass sex hundra man.013:016 Och Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med detfolk som fanns hos dem, under det att filistéerna hade lägratsig vid Mikmas.013:017 Och en härskara, delad i tre hopar, drog ut ur filistéernas lägerför att härja: en hop tog vägen till Ofra i Sualslandet,013:018 en hop tog vägen till Bet-Horon, och en hop tog vägen till detområde som vetter åt Seboimsdalen, åt öknen till.
013:019 Ingen smed fanns då i hela Israels land, ty filistéerna fruktadeatt hebréerna skulle låta göra sig svärd eller spjut.013:020 Och så måste en israelit alltid begiva sig ned till filistéerna,om han ville låta vässa sin lie eller sin plogbill eller sin yxaeller sin skära,013:021 när det hade blivit något fel med eggen på skärorna ellerplogbillarna, eller med gafflarna eller yxorna, eller näroxpikarnas uddar behövde rätas.013:022 Härav kom sig, att när striden skulle stå, ingen enda av Saulsoch Jonatans folk hade ett svärd eller ett spjut; allenast Saulsjälv och hans son Jonatan hade sådana.
013:023 Men filistéerna läto en utpost rycka fram till passet vidMikmas.
014:001 Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sinvapendragare: »Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost därpå andra sidan.» Men han omtalade det icke för sin fader.014:002 Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron,och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundraman;014:003 och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son tillPinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Ochfolket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.014:004 Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma tillfilistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; denena hette Boses och den andra Sene.014:005 Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra isöder, mitt emot Geba.014:006 Och Jonatan sade till sin vapendragare: »Kom, låt oss gå övertill dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra någotför oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom fålikasåväl som genom många.»014:007 Hans vapendragare svarade honom: »Gör allt vad du har i sinnet.Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.»014:008 Då sade Jonatan: »Välan, vi skola gå över till männen där ochlaga så, att de få se oss.014:009 Om de då säga till oss så: 'Stån stilla, till dess vi komma framtill eder', då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upptill dem.014:010 Om de däremot säga så: 'Kommen hitupp till oss', då skola vistiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skallför oss vara tecknet härtill.»014:011 När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sadefilistéerna: »Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömtsig.»014:012 Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hansvapendragare och sade: »Kommen hitupp till oss, så skola vi vällära eder!» Då sade Jonatan till sin vapendragare: »Följ migditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.»014:013 Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hansvapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hansvapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.014:014 I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hansvapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass etthalvt plogland.014:015 Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland alltfolket; utposterna och de som hade gått ut för att härja greposock av förskräckelse. Och marken darrade, så att enförskräckelse ifrån Gud uppstod.
014:016 Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var iupplösning, och att man sprang hit och dit.014:017 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: »Hållen mönstringoch sen efter, vem som har gått ifrån oss.» När de då höllomönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke vorodär.014:018 Då sade Saul till Ahia: »För hit Guds ark.» Ty Guds ark fanns påden tiden bland Israels barn.014:019 Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet ifilistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen:»Låt det vara.»014:020 Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sigoch drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hadelyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirringhade uppstått.014:021 Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, ochsom hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret,dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Sauloch Jonatan.014:022 Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygdhörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter democh deltogo i striden.014:023 Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattesända bortom Bet-Aven.
014:024 När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saulfolket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någonföda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på minafiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda.014:025 Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung påmarken.014:026 Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se denutflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp tillmunnen, ty folket fruktade för eden.014:027 Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket mededen; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand ochdoppade dess ända i honungskakan, och förde så handen tillmunnen; då kunde hans ögon åter se klart.014:028 Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader harbundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den mansom dag förtär någon föda.'» Och folket var uttröttat.014:029 Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka överlandet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jagsmakade något litet av honungen här.014:030 Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta avbytet som de hade tagit från sina fiender—huru mycket störreskulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!»014:031 Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde demfrån Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.014:032 Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar ochkalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttetmed blodet i.014:033 När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndarmot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »Ihaven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en storsten.»014:034 Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slaktendem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttetmed blodet i.'» Då förde allt folket, var och en med egen hand,om natten fram sina oxar och slaktade dem där.014:035 Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det förstaaltare som han byggde åt HERREN.
014:036 Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förföljafilistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess detbliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dembliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästensade: »Låt oss träda fram hit till Gud.»014:037 Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förföljafilistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gavhonom intet svar den dagen.014:038 Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, föratt I mån få veta och se vari den synd består, som i dag harblivit begången.014:039 Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om denock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Meningen bland allt folket svarade honom.014:040 Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, såvill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folketsvarade Saul: »Gör vad dig täckes.»014:041 Och Saul sade till HERREN, Israels Gud: »Låt sanningen komma idagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gickfritt.014:042 Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Dåträffades Jonatan av lotten.014:043 Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Dåomtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av stavensom jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå—och så skall jag nu dö!»014:044 Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måstedöden dö, Jonatan.»014:045 Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som harförskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERRENlever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; tymed Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpteJonatan fri ifrån döden.014:046 Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna;filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.
014:047 När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning,förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, motAmmons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och motfilistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.014:048 Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israelfrån dess plundrares hand.014:049 Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans bådadöttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.014:050 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsmanhette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.014:051 Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner tillAbiel.
014:052 Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saullevde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man toghan honom i sin tjänst.
015:001 Men Samuel sade till Saul: »Det var mig HERREN sände att smörjadig till konung över sitt folk Israel. Så hör nu HERRENS ord.015:002 Så säger HERREN Sebaot: Jag vill hemsöka Amalek för det som hangjorde mot Israel, att han lade sig i vägen för honom, när handrog upp ur Egypten.015:003 Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo,med allt vad de hava, och skona dem icke, utan döda både män ochkvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, bådekameler och åsnor.»015:004 Då bådade Saul upp folket och mönstrade dem i Telaim: två hundratusen man fotfolk, och dessutom tio tusen man från Juda.
015:005 När Saul sedan kom till Amaleks stad, lade han ett bakhåll idalen.015:006 Men till kainéerna lät Saul säga: »Skiljen eder frånamalekiterna och dragen ned, för att jag icke må utrota edertillsammans med dem. I bevisaden ju barmhärtighet mot allaIsraels barn, när de drogo ut ur Egypten.» Då skilde sigkainéerna från amalekiterna.015:007 Och Saul slog amalekiterna och förföljde dem från Havila framemot Sur, som ligger öster om Egypten.015:008 Och han tog Agag, Amaleks konung, levande till fånga, och alltfolket gav han till spillo, och han slog dem medsvärdsegg.015:009 Men Saul och folket skonade Agag, så ock det bästa och det nästbästa av får och fäkreatur jämte lammen, korteligen, allt somvar av värde; sådant ville de icke giva till spillo. All boskapdäremot, som var dålig och mager, gåvo de till spillo.
015:010 Då kom HERRENS ord till Samuel; han sade:015:011 »Jag ångrar att jag har gjort Saul till konung, ty han har väntsig bort ifrån mig och icke fullgjort mina befallningar.» Dettagick Samuel hårt till sinnes, och han ropade till HERREN heladen natten.015:012 Och bittida om morgonen stod Samuel upp och gick för att mötaSaul. Då blev det berättat för Samuel att Saul hade kommit tillKarmel och där rest åt sig en minnesstod, och att han sedan hadevänt om och dragit därifrån ned till Gilgal.015:013 När nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: »Välsignadvare du av HERREN. Jag har nu fullgjort HERRENS befallning.»015:014 Men Samuel sade: »Vad är det då för ett läte av får som ljuder imina öron, och vad är det för ett läte av fäkreatur som jaghör?»015:015 Saul svarade: »Från amalekiterna hava de fört dem med sig, tyfolket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offradet åt HERREN, din Gud; men det övriga hava vi givit tillspillo.»015:016 Då sade Samuel till Saul: »Håll nu upp, så vill jag förkunna fördig vad HERREN i natt har talat till mig. Han sade till honom:»Tala.»015:017 Samuel sade: »Se, fastän du var ringa i dina egna ögon, har dublivit ett huvud för Israels stammar, ty HERREN smorde dig tillkonung över Israel.015:018 Och HERREN sände dig åstad och sade: 'Gå och giv till spilloamalekiterna, de syndarna, och strid mot dem, till dess att duhar förgjort dem.'015:019 Varför har du då icke hört HERRENS röst, utan kastat dig överbytet och gjort vad ont är i HERRENS ögon?»015:020 Saul svarade Samuel: »Jag har ju hört HERRENS röst och gått denväg på vilken HERREN har sänt mig. Jag har fört hit Agag,Amaleks konung, och givit Amalek till spillo.015:021 Men folket tog av bytet får och fäkreatur, det bästa av dettillspillogivna, för att offra det åt HERREN din Gud, i Gilgal.»015:022 Då sade Samuel: »Menar du att HERREN har samma behag tillbrännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst?Nej, lydnad är bättre än offer,och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.015:023 Ty gensträvighet är trolldomssynd,och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan.
Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastatdig, och du skall icke längre vara konung.»015:024 Saul sade till Samuel: »Jag har syndat därmed att jag haröverträtt HERRENS befallning och handlat emot dina ord; ty jagfruktade för folket och lyssnade till deras ord.015:025 Men förlåt mig nu min synd, och vänd tillbaka med mig, så attjag får tillbedja HERREN.»015:026 Samuel sade till Saul: »Jag vänder icke tillbaka med dig; ty dådu har förkastat HERRENS ord, har HERREN ock förkastat dig, såatt du icke längre får vara konung över Israel.»015:027 När nu Samuel vände sig om för att gå, fattade han i hörnet påhans mantel, och den rycktes sönder.015:028 Och Samuel sade till honom: »HERREN har i dag ryckt Israelskonungarike från dig och givit det åt en annan, som är bättre ändu.015:029 Och den Härlige i Israel ljuger icke och ångrar sig icke; ty hanär icke en människa, så att han skulle kunna ångra sig.»015:030 Han svarade: »Jag har syndat; men bevisa mig dock nu den äraninför de äldste i mitt folk och inför Israel, att du vändertillbaka med mig, så att jag får tillbedja HERREN, din Gud.»015:031 Då vände Samuel tillbaka och följde med Saul; och Saul tillbadHERREN.
015:032 Och Samuel sade: »Fören fram till mig Agag, Amaleks konung.» Dågick Agag med glatt mod fram till honom. Och Agag sade: »Välan,snart är dödens bitterhet överstånden.»015:033 Men Samuel sade: »Såsom ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa såskall ock din moder bliva barnlös framför andra kvinnor.» Därpåhögg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal.015:034 Sedan begav sig Samuel till Rama; men Saul drog upp till sitthem i Sauls Gibea.015:035 Och Samuel ville icke mer se Saul så länge han levde, ty Samuelsörjde över Saul, eftersom HERREN ångrade att han hade gjortSaul till konung över Israel.
016:001 Och HERREN sade till Samuel: »Huru länge tänker du sörja överSaul? Jag har ju förkastat honom, ty jag vill icke längre atthan skall vara konung över Israel. Fyll ditt horn med olja ochgå åstad jag vill sända dig till betlehemiten Isai, ty en avhans söner har jag utsett åt mig till konung.»016:002 Men Samuel sade: »Huru skall jag kunna gå dit? Om Saul får höradet, så dräper han mig.» HERREN svarade: »Tag en kviga med digoch säg: 'Jag har kommit för att offra åt HERREN.'016:003 Sedan skall du inbjuda Isai till offret, och jag skall då självlåta dig veta vad du bör göra, och du skall smörja åt mig denjag säger dig.»016:004 Samuel gjorde vad HERREN hade sagt, och kom så till Bet-LehemMen när de äldste i staden fingo se honom, blevo de förskräcktaoch frågade: »Allt står väl rätt till?»016:005 Han svarade: »Ja. Jag har kommit för att offra åt HERREN. Helgeneder och kommen med mig till offret.» Och han helgade Isai ochhans söner och inbjöd dem till offret.
016:006 När de nu kommo dit och han fick se Eliab, tänkte han: »Förvissostår HERRENS smorde här inför honom.»016:007 Men HERREN sade till Samuel »Skåda icke på hans utseende och påhans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det äricke såsom en människa ser; en människa ser på det som är förögonen men HERREN ser till hjärtat.»016:008 Då kallade Isai på Abinadab och lät honom gå fram förSamuel. Men han sade: »Icke heller denne har HERREN utvalt.»016:009 Då lät Isai Samma gå fram. Men han sade: »Icke heller denne harHERREN utvalt.»016:010 På detta sätt lät Isai sju av sina söner gå fram för Samuel; menSamuel sade till Isai: »HERREN har icke utvalt någon av dessa.»016:011 Och Samuel frågade Isai: »Är detta alla ynglingarna?» Hansvarade: »Ännu återstår den yngste, men han går nu i vall medfåren.» Då sade Samuel till Isai: »Sänd åstad och hämta hithonom, ty vi skola icke sätta oss till bords, förrän han kommerhit.»016:012 Då sände han åstad och lät hämta honom, och han var ljuslätt ochhade sköna ögon och ett fagert utseende. Och HERREN sade: »Ståupp och smörj honom, ty denne är det.»016:013 Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hansbröder; och HERRENS Ande kom över David, från den dagen och alltframgent. Sedan stod Samuel upp och gick till Rama.
016:014 Men sedan HERRENS Ande hade vikit ifrån Saul, kvaldes han av enond ande från HERREN.016:015 Då sade Sauls tjänare till honom: »Eftersom en ond ande från Gudkväljer dig,016:016 må du, vår herre, tillsäga dina tjänare, som stå inför dig, attde söka upp en man som är kunnig i harpospel, på det att han måspela på harpan, när den onde anden från Gud kommer över dig; såskall det bliva bättre med dig.»016:017 Då sade Saul till sina tjänare: »Sen eder för min räkning omefter en man som är skicklig i strängaspel, och fören honom tillmig.»016:018 En av männen svarade då och sade: »Betlehemiten Isai har en sonsom jag har funnit vara kunnig i strängaspel, en käck stridsmanoch en förståndig man, därtill en fager man; och HERREN är medhonom.»016:019 Så sände då Saul bud till Isai och lät säga: »Sänd till mig dinson David, som vaktar fåren.»016:020 Då tog Isai en åsna, som han lastade med bröd, vidare envinlägel och en killing, och sände detta med sin son David tillSaul.016:021 Så kom David till Saul och trädde i hans tjänst och blev honommycket kär, så att han fick bliva hans vapendragare.016:022 Och Saul sände till Isai och lät säga: »Låt David stanna kvar imin tjänst, ty han har funnit nåd för mina ögon.»016:023 När nu anden från Gud kom över Saul, tog David harpan ochspelade; då kände Saul lindring, och det blev bättre med honom,och den onde anden vek ifrån honom.
017:001 Men filistéerna församlade sina härar till strid; de församladesig vid det Soko som hör till Juda. Och de lägrade sig mellanSoko och Aseka, vid Efes-Dammim.017:002 Saul och Israels män hade ock församlat sig och lägrat sig iTerebintdalen; och de ställde upp sig till strid motfilistéerna.017:003 Filistéerna stodo vid berget på ena sidan, och israeliternastodo vid berget på andra sidan, så att de hade dalen emellansig.017:004 Då framträdde ur filistéernas skaror en envigeskämpe vid namnGoljat, från Gat; han var sex alnar och ett kvarter lång.017:005 Han hade en kopparhjälm på sitt huvud och var klädd i ettfjällpansar, och hans pansar hade en vikt av fem tusen siklarkoppar.017:006 Och han hade benskenor av koppar och bar en lans av koppar påsin rygg.017:007 Skaftet på hans spjut liknade en vävbom, och spetsen på spjutethöll sex hundra siklar järn. Och hans sköldbärare gick framförhonom.017:008 Han trädde nu fram och ropade till Israels här och sade tilldem: »Varför dragen I ut och ställen upp eder till strid? Jagstår här på filistéernas vägnar, och I ären Sauls tjänare;väljen nu ut åt eder en man som må komma hitned till mig.017:009 Om han förmår strida mot mig och slår ned mig, så skola vi varaeder underdåniga; men om jag bliver hans överman och slår nedhonom, så skolen I vara oss underdåniga och tjäna oss.»017:010 Och filistéen sade ytterligare: »Jag har i dag smädat Israelshär. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!017:011 Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo degripna av förfäran och stor fruktan.
017:012 Men David var son till den omtalade efratiten från Bet-Lehem iJuda, som hette Isai och hade åtta söner; denne var på Sauls tiden gammal man vid framskriden ålder.017:013 Nu hade Isais tre äldsta söner dragit åstad och följt med Saulut i kriget. Av dessa hans tre söner, som hade dragit ut ikriget, hette den förstfödde Eliab, hans andre son Abinadab ochden tredje Samma.017:014 David var den yngste. De tre äldsta hade nu följt med Saul.017:015 Men David lämnade understundom Saul och gick hem för att vaktasin faders får i Bet-Lehem.017:016 Och filistéen kom fram både bittida och sent; i fyrtio dagar komhan och ställde sig där.017:017 Nu sade Isai en gång till sin son David: »Tag för dina brödersräkning en efa av dessa rostade ax jämte dessa tio bröd, ochskaffa detta skyndsamt till dina bröder i lägret.017:018 Och dessa tio ostar skall du föra till deras överhövitsman. Duskall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begäraav dem en mottagningspant.017:019 Saul och de och alla Israels män äro nämligen i Terebintdalenoch strida mot filistéerna.»
017:020 Bittida följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare,tog med sig vad han skulle och begav sig åstad, såsom Isai hadebjudit honom. När han kom fram till vagnborgen, hov hären, somdå skulle draga ut i slagordning, upp sitt härskri.017:021 Och Israel och filistéerna ställde upp sig i slagordning motvarandra.017:022 Då lämnade David ifrån sig sakerna åt trossvaktaren och skyndadebort till hären; och när han kom dit, hälsade han sina bröder.017:023 Under det att han talade med dem, trädde nu envigeskämpen, hansom hette Goljat, filistéen ifrån Gat, fram ur filistéernas häroch talade såsom förut; och David hörde det.017:024 Och alla Israels män flydde för mannen, när de fingo se honomoch fruktade storligen.017:025 Och Israels män sade: »Sen I mannen där, som nu träder upp? Hanträder upp för att smäda Israel. Men den man som slår ned honomvill konungen begåva med stor rikedom, och åt honom vill hangiva sin dotter, och hans faders hus vill han göra skattefritt iIsrael.»017:026 Och David sade till de man som stodo bredvid honom: »Vad får denman som slår ned denne filisté och därmed tager bort sådansmälek från Israel? Ty vem är denne oomskurne filisté, som vågarsmäda den levande Gudens här?»017:027 Folket upprepade då för honom det som nyss hade blivit sagt; desade: »Detta får den man som slår ned honom.»017:028 Men Eliab, hans äldste broder, hörde huru han talade med männen;då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: »Varför hardu kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lillafårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtasondska; för att se på striden är det som du har kommit hitned.»017:029 David svarade: »Vad har jag då gjort? Det var ju allenast enfråga.»017:030 Sedan vände han sig ifrån honom till en annan och upprepade sinfråga, och folket gav honom samma svar som förut.017:031 Men vad David hade talat blev bekant; och man berättade det förSaul, och denne lät hämta honom.
017:032 Och David sade till Saul: »Må ingen låta sitt mod falla. Dintjänare vill gå åstad och strida mot denne filisté.»017:033 Saul sade till David: »Icke kan du gå åstad mot denne filistéoch strida mot honom; du är du ju allenast en yngling, och hanär en stridsman allt ifrån ungdomen.»017:034 Men David svarade Saul: »Din tjänare har gått i vall med sinfaders får; om då ett lejon eller en björn kom och tog bort ettfår av hjorden,017:035 så följde jag efter vilddjuret och slog ned det och ryckte rovetur munnen på det; och om det då reste sig upp mot mig, såfattade jag det i skägget och slog ned det och dödade det.017:036 Har nu din tjänare slagit ned både lejon och björn, så skall detgå denne oomskurne filisté såsom det gick vart och ett av dessadjur, ty han har smädat den levande Gudens här.»017:037 Och David sade ytterligare: »HERREN, som räddade mig undan lejonoch björn, han skall ock rädda mig undan denne filisté.» Då sadeSaul till David: »Gå då åstad; HERREN skall vara med dig.»017:038 Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte enkopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar.017:039 Och David omgjordade sig med hans svärd utanpå kläderna ochprövade på att gå därmed, ty han hade aldrig försökt någotsådant. Och David sade till Saul: »Jag kan icke gå så klädd, tyjag har aldrig försökt sådant.» Därpå lade David det av sig.017:040 Och han tog sin stav i handen och valde ut åt sig fem slätastenar ur bäcken och lade dem i sin herdeväska och i barmen, ochtog sin slunga i handen; därefter gick han fram mot filistéen.017:041 Och filistéen gick framåt och kom David allt närmare, och hanssköld bärare gick framför honom.017:042 Då nu filistéen såg upp och fick se David, föraktade han honom;ty denne var ännu en yngling, ljuslätt och skön.017:043 Och filistéen sade till David: »Menar du att jag är en hund,eftersom du kommer emot mig med käppar?» Och filistéenförbannade David, i det han svor vid sina gudar.017:044 Sedan sade filistéen till David: »Kom hit till mig, så skall jaggiva ditt kött åt himmelens fåglar och åt markens djur.»017:045 David svarade filistéen: »Du kommer mot mig med svärd och spjutoch lans, men jag kommer mot dig i HERREN Sebaots namn, hans somär Israels härs Gud, den härs som du har smädat.017:046 HERREN skall denna dag överlämna dig i min hand, så att jagskall slå ned dig och taga ditt huvud av dig, och jag skalldenna dag giva de filisteiska krigarnas döda kroppar åthimmelens fåglar och åt jordens vilda djur; så skola alla länderförnimma att Israel har en Gud.017:047 Och hela denna hop skall förnimma att det icke är genom svärdoch spjut som HERREN giver seger; ty striden är HERRENS, och hanskall giva eder i vår hand.»
017:048 När då filistéen gjorde sig redo och gick framåt och närmade sigDavid, sprang David med hast fram mot hären, filistéen tillmötes.017:049 Och David stack sin hand i väskan och tog därur en sten ochslungade och träffade filistéen i pannan; och stenen trängde ini pannan, så att han föll omkull med ansiktet mot jorden.017:050 Så övervann David filistéen med slunga och sten och slogfilistéen till döds,017:051 utan att David därvid hade något svärd i sin hand. Sedan sprangDavid fram och ställde sig invid filistéen och fattade i hanssvärd; och när han hade dragit det ut ur skidan, gav han honomdödsstöten och högg av hans huvud därmed. När filistéerna nusågo att deras kämpe var död, flydde de.017:052 Men Israels och Juda män stodo upp och höjde ett härskri ochförföljde filistéerna ända dit där vägen går till Gai, och ändaintill Ekrons portar; och filistéer föllo och lågo slagna påvägen till Saaraim, och sedan ända till Gat och ända till Ekron.017:053 Sedan Israels barn sålunda häftigt hade förföljt filistéerna,vände de tillbaka och plundrade deras läger.017:054 Och David tog filistéens huvud och förde det till Jerusalem, menhans vapen lade han i sitt tält.
017:055 När Saul såg David gå ut mot filistéen, frågade hanhärhövitsmannen Abner: »Vems son är denne yngling, Abner?» Abnersvarade: »Så sant du lever, konung, jag vet det icke.»017:056 Då sade konungen: »Hör då efter, vems son den unge mannen är.»017:057 När sedan David vände tillbaka, efter att hava slagit ihjälfilistéen, tog Abner honom med sig och förde honom inför Saul,medan han ännu hade filistéens huvud i sin hand.017:058 Då sade Saul till honom: »Vems son är du, yngling» Davidsvarade: »Din tjänare Isais, betlehemitens, son.»
018:001 Sedan, efter det att David hade talat ut med Saul, fäste sigJonatans hjärta så vid Davids hjärta, att Jonatan hade honomlika kär som sitt eget liv.018:002 Och Saul tog honom till sig på den dagen och lät honom icke mervända tillbaka till sin faders hus.018:003 Och Jonatan slöt ett förbund med David, då han nu hade honomlika kär som sitt eget liv.018:004 Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav denåt David, så ock sina övriga kläder, ända till sitt svärd, sinbåge och sitt bälte018:005 Och när David drog ut, hade han framgång överallt dit Saul sändehonom; Saul satte honom därför över krigsfolket. Och allt folketfann behag i honom, också de som voro Sauls tjänare.
018:006 Och när de kommo hem, då David vände tillbaka, efter att havaslagit ned filistéen, gingo kvinnorna ut från alla Israelsstäder, under sång och dans, för att möta konung Saul med jubel,med pukor och trianglar.018:007 Och kvinnorna sjöngo med fröjd sålunda:»Saul har slagit sina tusen,men David sina tio tusen.»
018:008 Då blev Saul mycket vred, ty det talet misshagade honom, och hansade: »Åt David hava de givit tio tusen, och åt mig hava degivit tusen; nu fattas honom allenast konungadömet.»018:009 Och Saul såg med ont öga på David från den dagen och alltframgent.
018:010 Dagen därefter kom en ond ande från Gud över Saul, så att hanrasade i sitt hus; men David spelade på harpan, såsom handagligen plägade. Och Saul hade sitt spjut i handen.018:011 Och Saul svängde spjutet och tänkte: »Jag skall spetsa Davidfast vid väggen.» Men David böjde sig undan för honom, tvågånger.
018:012 Och Saul fruktade för David, eftersom HERREN var med honom,sedan han hade vikit ifrån Saul.018:013 Därför avlägsnade Saul honom ifrån sig, i det att han gjordehonom till överhövitsman i sin här; han blev så folkets ledareoch anförare.018:014 Och David hade framgång på alla sina vägar, och HERREN var medhonom.018:015 Då nu Saul såg att han hade så stor framgång, fruktade han honomän mer.018:016 Men hela Israel och Juda hade David kär, eftersom han var derasledare och anförare.
018:017 Och Saul sade till David: »Se, min äldsta dotter, Merab, villjag giva dig till hustru; skicka dig allenast såsom en tapperman i min tjänst, och för HERRENS krig.» Ty Saul tänkte: »Minhand må icke drabba honom, filistéernas hand må drabba honom.»018:018 Men David svarade Saul: »Vem är jag, vilka hava minalevnadsförhållanden varit, och vad är min faders släkt i Israel,eftersom jag skulle bliva konungens måg?»018:019 När tiden kom att Sauls dotter Merab skulle hava givits åtDavid, blev hon emellertid given till hustru åt meholatitenAdriel.—018:020 Men Sauls dotter Mikal hade David kär. Och när man omtaladedetta för Saul, behagade det honom.018:021 Saul tänkte nämligen: »Jag skall giva henne åt honom, för atthon må bliva honom en snara, så att filistéernas hand drabbarhonom.» Och Saul sade till David: »För andra gången kan du nubliva min måg.»018:022 Och Saul bjöd sina tjänare att de hemligen skulle tala så medDavid: »Se, konungen har behag till dig, och alla hans tjänarehava dig kär; du bör nu bliva konungens måg.»018:023 Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Men Davidsade: »Tyckes det eder vara en så ringa sak att bliva konungensmåg? Jag är ju en fattig och ringa man.»018:024 Detta omtalade Sauls tjänare för honom och sade: »Så har Davidsagt.»018:025 Då tillsade Saul dem att de skulle säga så till David: »Konungenbegär ingen annan brudgåva än förhudarna av ett hundrafilistéer, för att hämnd så må tagas på konungens fiender.» Saulhoppades nämligen att han skulle få David fälld genomfilistéernas hand.018:026 När så hans tjänare omtalade för David vad han hade sagt, villeDavid gärna på det villkoret bliva konungens måg; och innantiden ännu var förlupen,018:027 stod David upp och drog åstad med sina män och slog avfilistéerna två hundra man. Och David tog deras förhudar medsig, och fulla antalet blev överlämnat åt konungen, för att hanskulle bliva konungens måg. Och Saul gav honom så sin dotterMikal till hustru.018:028 Men Saul såg och förstod att HERREN var med David; Och Saulsdotter Mikal hade honom kär.018:029 Då fruktade Saul ännu mer för David, och så blev Saul Davidsfiende för hela livet.
018:030 Men filistéernas furstar drogo i fält; och så ofta de drogo ut,hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare, såatt hans namn blev mycket berömt.
019:001 Och Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare omatt döda David; men Sauls son Jonatan var David myckettillgiven.019:002 Därför omtalade Jonatan detta för David och sade: »Min faderSaul söker att döda dig. Tag dig alltså till vara i morgon ochhåll dig gömd på någon plats där du kan vara dold.019:003 Men själv vill jag gå ut och ställa mig bredvid min fader påmarken, där du är, och jag vill tala om dig med min fader; omjag då märker något, skall jag sedan omtala det för dig.019:004 Och Jonatan talade till Davids bästa med sin fader Saul och sadetill honom: »Konungen må icke försynda sig på sin tjänare Davidty han har icke försyndat sig mot dig, utan vad han har gjorthar varit till stort gagn för dig.019:005 Han tog ju sin själ i sin hand och slog ned filistéen, ochHERREN gav så hela Israel en stor seger; du har själv sett detoch glatt dig däråt. Varför skulle du då försynda dig påoskyldigt blod genom att döda David utan sak?»019:006 Och Saul lyssnade till Jonatans ord; och Saul svor: »Så santHERREN lever, han skall icke dödas.»019:007 Sedan kallade Jonatan David till sig; och Jonatan omtalade förhonom allt som hade blivit sagt. Därefter förde Jonatan Davidtill Saul, och han var i hans tjänst såsom förut.
019:008 När så kriget åter begynte, drog David ut och stridde motfilistéerna och tillfogade dem ett stort nederlag, så att deflydde för honom.
019:009 Men en ond ande från HERREN kom över Saul, där han satt i sitthus med spjutet i handen, under det att David spelade på harpan.019:010 Då sökte Saul att med spjutet spetsa David fast vid väggen; mendenne vek undan för Saul, så att han allenast stötte spjutet ini väggen. Och David flydde och kom undan samma natt.019:011 Emellertid sände Saul till Davids hus några män med uppdrag attvakta på honom och att sedan om morgonen döda honom. Men Mikal,Davids hustru, omtalade detta för honom och sade: »Om du icke inatt räddar ditt liv, så är du i morgon dödens man.»019:012 Därefter släppte Mikal ned David genom fönstret; och han begavsig på flykten och kom så undan.019:013 Sedan tog Mikal husguden och lade honom i sängen och sattemyggnätet av gethår över huvudgärden och höljde täcket överhonom.019:014 När sedan Saul sände sina män med uppdrag att hämta David, sadehon: »Han är sjuk.»019:015 Då sände Saul dit männen med uppdrag att skaffa sig tillträdetill David själv och sade: »Bären honom i sängen hitupp tillmig, så att jag får döda honom.»019:016 Men när männen kommo in, fingo de se att det var husguden somlåg i sängen, med myggnätet över huvudgärden.019:017 Då sade Saul till Mikal: »Varför har du så bedragit mig ochsläppt min fiende, så att han har kommit undan?» Mikal svaradeSaul: »Han sade till mig: 'Släpp mig; eljest dödar jag dig.'»
019:018 När David nu hade flytt och kommit undan, begav han sig tillSamuel i Rama och omtalade för denne allt vad Saul hade gjorthonom. Och han och Samuel gingo till Najot och stannade där.019:019 Och det blev berättat för Saul att David var i Najot vid Rama.019:020 Då sände Saul dit några män med uppdrag att hämta David. Men närSauls utskickade fingo se skaran av profeterna i profetiskhänryckning, och fingo se Samuel stå där såsom deras anförare,kom Guds Ande över dem, så att också de fattades av hänryckning.019:021 När man omtalade detta för Saul, sände han dit andra män; menockså de fattades av hänryckning. Och när han då ytterligare,för tredje gången, sände dit män med samma uppdrag, fattadesockså dessa av hänryckning.019:022 Då begav han sig själv till Rama; och när han kom till den storabrunnen i Seku, frågade han: »Var äro Samuel och David?» Mansvarade: »De äro i Najot vid Rama.»019:023 Då begav han sig dit, till Najot vid Rama. Men Guds Ande komockså över honom, så att han hela vägen gick i profetiskhänryckning, ända till dess att han kom fram till Najot vidRama.019:024 Då kastade också han av sig sina kläder, i det att också hanblev fattad av hänryckning inför Samuel; och han föll ned ochlåg där naken hela den dagen och hela natten. Därför plägar mansäga: »Är ock Saul bland profeterna?»
020:001 Men David flydde från Najot vid Rama och kom till Jonatan ochsade: »Vad har jag gjort? Vilken missgärning, vilken synd harjag begått mot din fader, eftersom han står efter mitt liv?»020:002 Han svarade honom: »Bort det! Du skall icke dö. Min fader görju intet, varken något viktigt eller något oviktigt, utan attuppenbara det för mig. Varför skulle då min fader dölja dettaför mig? Nej, så skall icke ske.»020:003 Men David betygade ytterligare med ed och sade: »Din fader vetväl att jag har funnit nåd för dina ögon; därför tänker han:'Jonatan skall icke få veta detta, på det att han icke må blivabedrövad.' Men så sant HERREN lever, och så sant du själv lever:det är icke mer än ett steg mellan mig och döden.»020:004 Då sade Jonatan till David: »Vadhelst du önskar skall jag göraför dig.»020:005 David sade till Jonatan: »I morgon är ju nymånad, och jag skulledå rätteligen sitta till bords med konungen; men låt mig nu gåoch gömma mig ute på marken till i övermorgon afton.020:006 Om då din fader saknar mig, så säg: 'David utbad sig tillståndav mig att få göra ett hastigt besök i sin stad, Bet-Lehem, därhela släkten nu firar sin årliga offerfest.'020:007 Om han då säger: 'Gott!', så kan din tjänare vara trygg. Men omhan bliver vred, så märker du därav att han har beslutit minofärd.020:008 Visa så din nåd mot din tjänare, eftersom du har låtit dintjänare ingå ett HERRENS förbund med dig. Men om det finnesnågon missgärning hos mig, så döda mig du, ty varför skulle duföra mig till din fader?»020:009 Då sade Jonatan: »Bort det! Om jag märker att min fader harbeslutit att låta ofärd komma över dig, skall jag förvissoomtala det för dig.»020:010 Men David sade till Jonatan: »Vem skall omtala för mig detta,eller säga mig om din fader giver dig ett hårt svar?»020:011 Jonatan sade till David: »Kom, låt oss gå ut på marken.» Och degingo båda ut på marken.
020:012 Och Jonatan sade till David: »Vid HERREN» Israels Gud: om jagfinner att det låter gott för David, när jag i morgon eller iövermorgon vid denna tid utforskar min fader, så skall jagförvisso sända bud till dig och uppenbara det för dig.020:013 HERREN straffe Jonatan nu och framgent, om jag, såframt minfader åstundar din ofärd, icke uppenbarar det för dig och låterdig komma undan, så att du får gå dina färde i trygghet. OchHERREN vare då med dig, såsom han har varit med min fader.020:014 Och nog skall du väl, om jag då ännu är i livet, ja, nog skalldu väl bevisa barmhärtighet mot mig, såsom HERREN är barmhärtig,så att jag slipper att dö?020:015 Icke skall du väl någonsin taga bort din barmhärtighet från mitthus, icke ens då när HERREN har tagit bort alla Davids fienderifrån jorden?»020:016 Jonatan slöt då ett förbund med Davids hus; och HERREN utkrävdesedan av Davids fiender vad de hade förskyllt.020:017 Och Jonatan besvor David ytterligare vid sin kärlek till honom,ty han hade honom lika kär som han hade sitt eget liv;020:018 Jonatan sade till honom: »I morgon är nymånad, och du skall dåsaknas, ty din plats kommer ju att stå tom.020:019 Men gå i övermorgon skyndsamt ned till den plats där du gömdedig den dag då ogärningen skulle hava skett, och uppehåll digbredvid Eselstenen.020:020 Jag vill då själv i dess närhet avskjuta mina tre pilar, såsomsköte jag till måls.020:021 Sedan skall jag skicka min tjänare att gå och söka upppilarna. Om jag då säger till tjänaren: »Se, pilarna ligga bakomdig, närmare hitåt', så tag du upp dem och kom fram, ty då kandu vara trygg och ingenting är på färde, så sant HERREN lever.020:022 Men om jag säger så till den unge mannen: 'Se, pilarna liggaframför dig, längre bort', så gå dina färde, ty då sänder HERRENdig bort.020:023 Och i fråga om det som jag och du nu hava talat, är HERRENvittne mellan mig och dig till evig tid.»020:024 Och David gömde sig ute på marken. Och när nymånaden var inne,satte konungen sig till bords för att äta.020:025 Konungen satte sig på sin vanliga sittplats, platsen vid väggen;och Jonatan stod upp, och Abner satte sig vid Sauls sida. MenDavids plats stod tom.020:026 Saul sade dock intet den dagen, ty han tänkte: »Något har hänthonom; han är nog icke ren, säkerligen är han icke ren.»020:027 Men när Davids plats stod tom också dagen efter nymånadsdagen,dagen därefter, sade Saul till sin son Jonatan: »Varför harIsais son varken i går eller i dag kommit till måltiden?»020:028 Jonatan svarade Saul: »David utbad sig tillstånd av mig att fågå till Bet-Lehem;020:029 han sade: 'Låt mig gå, ty vi fira en släktofferfest i staden,och min broder har själv bjudit mig att komma; om jag har funnitnåd för dina ögon, så låt mig nu slippa härifrån för att besökamina bröder.' Därför har han icke kommit till konungens bord.»020:030 Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom:»Du son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke att du hadefunnit behag i Isais son, till skam för dig själv och till skamför din moders blygd!020:031 Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller dinkonungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hittill mig, ty han är dödens barn.»020:032 Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: »Varförskall han dödas? Vad har han gjort?»020:033 Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; ochnu märkte Jonatan att hans fader hade beslutit att döda David.020:034 Och Jonatan stod upp från bordet i vredesmod och åt intet på denandra nymånadsdagen, ty han var bedrövad för Davids skull,därför att hans fader hade gjort sådan orätt mot denne.
020:035 Följande morgon gick Jonatan ut på marken, vid den tid han hadeutsatt för David; och han hade en liten gosse med sig.020:036 Och han sade till gossen: »Spring och sök reda på pilarna somjag skjuter av.» Medan nu gossen sprang, sköt han pilen överhonom.020:037 Och när gossen kom till det ställe dit Jonatan hade avskjutitpilen, ropade Jonatan efter gossen och sade: »Pilen ligger juframför dig, längre bort.»020:038 Och Jonatan ropade ytterligare efter gossen: »Fort, skynda dig,stanna icke!» Och gossen som Jonatan hade med sig tog upp pilenoch kom till sin herre.020:039 Men gossen visste icke varom fråga var; allenast Jonatan ochDavid visste det.020:040 Och Jonatan lämnade sina vapen åt gossen som han hade med sigoch sade till honom: »Gå och bär dem in i staden.»020:041 Men sedan gossen hade gått, reste David sig upp på södra sidan;och han föll ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig tregånger; och de kysste varandra och gräto med varandra, och Davidgrät överljutt.020:042 Och Jonatan sade till David: »Gå i frid. Blive det såsom vi bådasvuro vid HERRENS namn, när vi sade: 'HERREN vare vittne mellanmig och dig, mellan mina efterkommande och dina, till evigtid.'»020:043 Sedan stod han upp och gick sina färde, men Jonatan gick in istaden igen.
021:001 Och David kom till prästen Ahimelek i Nob. Men Ahimelek blevförskräckt, när han fick se David, och frågade honom: »Varförkommer du ensam och har ingen med dig?»021:002 David svarade prästen Ahimelek: »Konungen har givit mig ettuppdrag, men han sade till mig: 'Ingen får veta något om detuppdrag vari jag sänder dig, och som jag har givit dig.' Ochmina män har jag visat till det och det stället.021:003 Giv mig nu vad du har till hands, fem bröd eller vad som kanfinnas.»021:004 Prästen svarade David och sade »Vanligt bröd har jag icke tillhands; allenast heligt bröd finnes—om eljest dina män havaavhållit sig från kvinnor.»021:005 David svarade prästen och sade till honom: »Ja, sannerligen,kvinnor hava på sista tiden varit skilda från oss; när jag drogåstad, voro ock mina mäns tillhörigheter heliga. Därför, omockså vårt förehavande är av helt vanligt slag, är det dock idag heligt, vad våra tillhörigheter angår.»021:006 Då gav prästen honom av det heliga; ty där fanns icke någotannat bröd än skådebröden, som hade legat inför HERRENS ansikte,men som man hade burit undan, för att lägga fram nybakat brödsamma dag det gamla togs bort.021:007 Men där befann sig den dagen en av Sauls tjänare, som var satt iförvar inför HERREN, en edomé vid namn Doeg, den förnämste avSauls herdar.021:008 Och David frågade Ahimelek ytterligare: »Har du icke här tillhands något spjut eller något svärd? Ty varken mitt svärd ellermina andra vapen tog jag med mig, eftersom konungens uppdragkrävde så stor skyndsamhet.»021:009 Prästen svarade: »Jo, det svärd som har tillhört filistéenGoljat, honom som du slog ned i Terebintdalen; det finnes,inhöljt i ett kläde, där bakom efoden. Vill du taga det med dig,så tag det; ty något annat än det har jag icke.» David sade:»Dess like finnes icke; giv mig det.»
021:010 Och David stod upp och flydde samma dag för Saul och kom tillAkis, konungen i Gat.021:011 Men Akis' tjänare sade till honom: »Detta är ju David, landetskonung! Det är ju till dennes ära man sjunger så under dansen:'Saul har slagit sina tusen,men David sina tio tusen.'
021:012 David lade märke till dessa ord, och han begynte storligenfrukta för Akis, konungen i Gat.021:013 Därför ställde han sig vansinnig inför deras ögon och beteddesig såsom en ursinnig, när de ville fasthålla honom, och ritadepå dörrarna i porten och lät spotten rinna ned i sitt skägg.021:014 Då sade Akis till sina tjänare: »I sen ju huru vanvettigt mannenbeter sig. Varför fören I honom till mig?021:015 Har jag då sådan brist på vanvettiga människor, att I behövdenföra denne hit, för att han skulle bete sig vanvettigt införmig? Skulle en sådan få komma in i mitt hus?»
022:001 Då begav sig David därifrån och flydde undan till Adullamsgrotta. Och när hans bröder och hela hans faders hus fingo höradetta, kommo de ditned till honom.022:002 Och till honom församlade sig alla slags män som voro i någottrångmål, alla som ansattes av fordringsägare och allamissnöjda, och han blev deras hövding; vid pass fyra hundra manslöto sig så till honom.022:003 Därifrån begav sig David till Mispe i Moab. Och han sade tillkonungen i Moab: »Låt min fader och min moder få komma hitöveroch vara hos eder till dess jag får veta vad Gud vill göra medmig.»022:004 Och han förde dem fram inför konungen i Moab; och de fingostanna hos denne, så länge David var på borgen.022:005 Men profeten Gad sade till David: »Du skall icke stanna här påborgen; drag bort härifrån och begiv dig in i Juda land.» Dådrog David bort därifrån och kom till Heretskogen.
022:006 Och Saul fick höra att man hade fått spaning på David och de mänsom voro med honom. Då nu Saul en dag satt i Gibea undertamarisken på höjden, med sitt spjut i handen, under det attalla hans tjänare stodo omkring honom,022:007 sade han till sina tjänare, där de stodo omkring honom: »Hören,I benjaminiter. Skall då också Isais son åt eder alla givaåkrar och vingårdar och göra eder alla till över- ochunderhövitsmän?022:008 Ty I haven ju alla sammansvurit eder mot mig, och ingen haruppenbarat för mig att min son har slutit förbund med Isaisson. Ingen av eder bekymrar sig så mycket om mig, att han haruppenbarat det för mig. Min son har ju uppeggat min tjänare tillatt stämpla mot mig, såsom nu sker.»022:009 Edoméen Doeg, som ock stod där bland Sauls tjänare, svarade dåoch sade: »Jag har sett Isais son komma till Ahimelek, Ahitubsson, i Nob.022:010 Denne frågade då HERREN för honom och gav honom reskost; han gavhonom ock filistéen Goljats svärd.»
022:011 Då sände konungen och lät kalla till sig prästen Ahimelek,Ahitubs son, och hela hans faders hus, prästerna i Nob. Och dekommo alla till konungen.022:012 Då sade Saul: »Hör mig, du Ahitubs son.» Han svarade: »Jag hördig, min herre.»022:013 Saul sade till honom: »Varför haven I sammansvurit eder mot mig,du och Isais son, i det att du har givit honom bröd och svärdoch frågat Gud för honom, så att han skulle kunna sätta sig uppmot mig och stämpla mot mig, såsom nu sker?»022:014 Ahimelek svarade konungen och sade: »Vem bland alla dina tjänareär väl så betrodd som David, han som därtill är konungens mågoch hövding för din livvakt och högt ärad i ditt hus?022:015 Är det då nu för första gången som jag har frågat Gud för honom?Bort det! Icke må konungen lägga mig, sin tjänare, och hela minfaders hus något till last, ty din tjänare visste alls intet omallt detta.»022:016 Men konungen sade: »Du måste döden dö, Ahimelek, du själv ochhela din faders hus.»022:017 Och konungen sade till drabanterna som stodo där omkring honom:»Träden fram och döden HERRENS präster; ty också de hålla medDavid; och fastän de visste att han flydde, uppenbarade de deticke för mig.» Men konungens tjänare ville icke uträcka sinahänder till att stöta ned HERRENS präster.022:018 Då sade konungen till Doeg: »Träd du fram och stöt nedprästerna.» Edoméen Doeg trädde då fram och stötte ned prästernaoch dödade på den dagen åttiofem män som buro linne-efod.022:019 Och invånarna i präststaden Nob blevo slagna med svärdsegg, bådemän och kvinnor, både barn och spenabarn; också fäkreatur, åsnoroch får blevo slagna med svärdsegg.022:020 Allenast en son till Ahimelek, Ahitubs son, vid namn Ebjatar,kom undan, och denne flydde bort till David.022:021 Och Ebjatar omtalade för David att Saul hade dräpt HERRENSpräster.022:022 Då sade David till Ebjatar: »Jag förstod redan då att edoméenDoeg, eftersom han var där, skulle omtala allt för Saul. Det ärjag som är orsaken till att hela din faders hus har förgåtts.022:023 Bliv kvar hos mig, frukta intet; ty den som står efter mitt liv,han står ock efter ditt liv. Hos mig är du i gott förvar.»
023:001 Och man berättade för David: »Filistéerna hålla nu på attbelägra Kegila, och de plundra logarna.»023:002 Då frågade David HERREN: »Skall jag draga åstad och slå dessafilistéer?» HERREN svarade David: »Drag åstad och slåfilistéerna och fräls Kegila.»023:003 Men Davids män sade till honom: »Vi leva ju i fruktan redan häri Juda. Och nu skulla vi därtill draga åstad till Kegila, motfilistéernas här!»023:004 Då frågade David HERREN ännu en gång, och HERREN svarade honomoch sade: »Stå upp och drag ned till Kegila; ty jag vill givafilistéerna i din hand.»023:005 Då drog David med sina män till Kegila och stridde motfilistéerna och förde bort deras boskap och tillfogade dem ettstort nederlag. Så frälste David invånarna i Kegila.
023:006 När Ebjatar, Ahimeleks son, flydde till David i Kegila, fördehan efoden med sig ditned.
023:007 Och det blev berättat för Saul att David hade dragit in iKegila. Då sade Saul: »Gud har förkastat honom och givit honom imin hand, ty han har själv stängt in sig genom att gå in i enstad med portar och bommar.»023:008 Därefter bådade Saul upp allt folket till strid, för att draganed till Kegila och där innesluta David och hans man.023:009 Men när David fick veta att Saul stämplade ont mot honom, sadehan till prästen Ebjatar: »Bär hit efoden.»023:010 Och David sade: »HERRE, Israels Gud, din tjänare har hört attSaul har i sinnet att komma mot Kegila och fördärva staden förmin skull.023:011 Skola Kegilas borgare då utlämna mig åt honom? Skall Saul kommahitned, såsom din tjänare har hört? HERRE, Israels Gud,förkunna det för din tjänare.» HERREN svarade: »Han skall kommahitned.»023:012 David frågade ytterligare: »Skola Kegilas borgare då utlämna migoch mina man åt Saul?» HERREN svarade: »De skola utlämna eder.»023:013 Då bröt David upp med sitt folk, som utgjorde vid pass sexhundra man, och de drogo ut från Kegila och vandrade vart dekunde. När det då blev berättat för Saul att David hade flyttundan från Kegila avstod han från att draga ut.