019:001 Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt dåi Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emotdem och föll ned till jorden på sitt ansikte019:002 och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus ochstannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I imorgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi viljastanna på gatan över natten.»019:003 Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom ochkommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem ochbakade osyrat bröd, och de åto.
019:004 Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.019:005 Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män somhava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi fåkänna dem.»019:006 Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig019:007 och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.019:008 Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Demvill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad Ifinnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»019:009 Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och hanvill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göradig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lotoch stormade fram för att spränga dörren.019:010 Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i husetoch stängde dörren.019:011 Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.019:012 Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhördig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.019:013 Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit såstort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärvadem.»019:014 Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hansdöttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; tyHERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att hanskämtade.
019:015 När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, somdu har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadensmissgärning.»019:016 Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hanshustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; ochde förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte dehonom.019:017 Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livsskull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»019:018 Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.019:019 Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är denbarmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; menjag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckanhinner mig, så att jag omkommer.019:020 Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att flydit, och den är liten; låt mig fly undan dit—den är ju såliten—på det att jag må bliva vid liv.»019:021 Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig tillviljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.019:022 Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän duhar kommit dit.» Därav fick staden namnetSoar.
019:023 Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit tillSoar,019:024 lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, överSodom och Gomorra;019:025 och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla demsom bodde i städerna och det som växte på marken.019:026 Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; dåblev hon en saltstod.019:027 Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats därhan hade stått inför HERREN,019:028 och blickade ned över Sodom och Gomorra och över helaSlättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, likröken från en smältugn.
019:029 Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänktehan på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då hanomstörtade städerna där Lot hade bott.
019:030 Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där medsina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; ochhan bodde med sina båda döttrar i en grotta.019:031 Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, ochingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter allvärldens sedvänja.019:032 Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hoshonom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»019:033 Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldregick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när honlade sig, ej heller när hon stod upp.019:034 Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg inatt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin attdricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffaoss livsfrukt genom vår fader.»019:035 Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och denyngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när honlade sig, ej heller när hon stod upp.019:036 Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.019:037 Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; frånhonom härstamma moabiterna ända till denna dag.019:038 Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.
020:001 Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; däruppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han iGerar.020:002 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Dåsände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.020:003 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade tillhonom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagittill dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»020:004 Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:»Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?020:005 Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likasåsade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och medrena händer har jag gjort detta.»020:006 Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjortdetta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig frånatt synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att kommavid henne.020:007 Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du ickegiver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv ochalla som tillhöra dig.
020:008 Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sigalla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männenblevo mycket förskräckta.020:009 Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en såstor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»020:010 Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,när du gjorde detta?»020:011 Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog ickeGud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'020:012 Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastänicke min moders dotter; och så blev hon min hustru.020:013 Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du sägerom mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»020:014 Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor ochgav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Saratillbaka.020:015 Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bovar du finner för gott.»020:016 Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusensiklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva införallt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»020:017 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustruoch hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.020:018 HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks husofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.
021:001 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERRENgjorde med Sara såsom han hade sagt.021:002 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.021:003 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hadefött åt honom, namnet Isak.021:004 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagargammal, såsom Gud hade bjudit honom.021:005 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åthonom.021:006 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som fårhöra detta skall le mot mig.»021:007 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle givabarn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»
021:008 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isakavvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.021:009 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som dennahade fött åt Abraham, leka och skämta;021:010 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna ochhennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med minson Isak.»021:011 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.021:012 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för dintjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sarai allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skalluppkallas efter dig.021:013 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,därför att han är din säd.»
021:014 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vattenoch gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav hennebarnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irradeomkring i Beer-Sebas öken.021:015 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnetifrån sig under en buske021:016 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ettbågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, hurubarnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon uti gråt.021:017 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar frånhimmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Fruktaicke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.021:018 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall görahonom till ett stort folk.»021:019 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse envattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vattenoch gav gossen att dricka.021:020 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen ochblev med tiden en bågskytt.021:021 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honomfrån Egyptens land.
021:022 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, ochtalade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.021:023 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra digskyldig till något svek mot mig eller mina barn ochefterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där dunu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»021:024 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»021:025 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående envattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.021:026 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört någotdärom förrän i dag.»021:027 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och deslöto förbund med varandra.021:028 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.021:029 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som duhar ställt där avsides?»021:030 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för attdetta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag somhar grävt denna brunn.»021:031 Därav kallades det stället Beer-Seba, eftersomde båda där gingo eden.021:032 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek ochhans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernasland.
021:033 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade där HERRENS, den evige Gudens, namn. 021:034 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.
022:001 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Hansade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»022:002 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,och gå bort till Moria land, och offra honom där såsombrännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»
022:003 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sigtvå sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggitsönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på vägtill den plats som Gud hade sagt honom.022:004 När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick seplatsen på avstånd,022:005 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag ochgossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi kommatillbaka till eder.»022:006 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin sonIsak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så bådatillsammans.022:007 Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här ärelden och veden, men var är fåret till brännoffret?»022:008 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,min son.» Så gingo de båda tillsammans.
022:009 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band hansin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.022:010 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sinson.022:011 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»022:012 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honomintet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke harundanhållit mig din ende son.»022:013 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se envädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abrahamgick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sinsons ställe.022:014 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;nu för tiden heter den Berget där HERREN låter sesig.
022:015 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham frånhimmelen022:016 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom duhar gjort detta och icke undanhållit mig din ende son022:017 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talriksåsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;och din säd skall intaga sina fienders portar.022:018 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därföratt du lyssnade till mina ord.»022:019 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo uppoch gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde iBeer-Seba.
022:020 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock fött barn åt din broder Nahor.» 022:021 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och Kemuel, Arams fader, 022:022 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel. 022:023 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor, Abrahams broder. 022:024 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen Teba, Gaham, Tahas och Maaka.
023:001 Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blevSara.023:002 Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. OchAbraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.
023:003 Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda ochtalade så till Hets barn:023:004 »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egengrav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begravahenne.»023:005 Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:023:006 »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav dindöda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skallvägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»023:007 Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;023:008 och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag förut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder utför mig hos Efron, Sohars son,023:009 så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning ieder krets må han giva mig den till egen grav.»023:010 Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svaradeAbraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hansstadsport; han sade:023:011 »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottansom finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den införmina landsmäns ögon; begrav där din döda.»023:012 Men Abraham bugade sig för landets folk;023:013 och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emotdet av mig, och låt mig där begrava min döda.»023:014 Då svarade Efron Abraham och sade till honom:023:015 »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyrahundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?Begrav du din döda.»
023:016 Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa somEfron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklarsilver, sådant silver som var gångbart i handel.023:017 Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, självaåkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, sålångt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åtAbraham till egendom023:018 inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.
023:019 Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern iMakpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.023:020 Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåtenåt Abraham till egen grav.
024:001 Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hadevälsignat Abraham i alla stycken.024:002 Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod allhans egendom: »Lägg din hand under min länd;024:003 jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordensGud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dottertill någon av kananéerna bland vilka jag bor,024:004 utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt ochdär taga hustru åt min son Isak.»024:005 Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan ickevill följa mig hit till landet, måste jag då föra din sontillbaka till det land som du har kommit ifrån?»024:006 Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min sondit tillbaka.024:007 HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min fadershus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig ochsvurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', hanskall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skallkunna få en hustru åt min son.024:008 Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna dined till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»024:009 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd ochlovade honom detta med ed.
024:010 Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad medallahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drogåstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.024:011 Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid envattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnornaplägade komma ut för att hämta vatten.024:012 Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag fåett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.024:013 Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar kommahitut för att hämta vatten.024:014 Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt migfå dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ockvattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänareIsak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med minherre.»
024:015 Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, endotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broderNahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.024:016 Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen manhade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka ochsteg så upp igen.024:017 Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få drickalitet vatten ur din kruka.»024:018 Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan påsin hand och gav honom att dricka.024:019 Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag villock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla havafått dricka.»024:020 Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter tillbrunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hanskameler.024:021 Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hadegjort hans resa lyckosam eller icke.024:022 Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsringav guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tiosiklar i vikt,024:023 och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig omvi kunna få natthärbärge i din faders hus?»024:024 Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, somav henne föddes åt Nahor.»024:025 Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med bådehalm och foder; natthärbärge kan du ock få.»024:026 Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN024:027 och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som ickehar tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig harHERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»024:028 Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin modershus.
024:029 Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndadeåstad till mannen därute vid källan.024:030 När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans systerbar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Såoch så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,där denne stod hos kamelerna vid källan.024:031 Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står duhärute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes förkamelerna.»024:032 Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, ochtog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att tvåhans och hans följeslagares fötter.024:033 Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill ickeäta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Såtala då.»
024:034 Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.024:035 Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han harblivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.024:036 Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sinålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.024:037 Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åtmin son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna ivilkas land jag bor,024:038 utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och därtaga hustru åt min son.'024:039 Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följamed mig?'024:040 Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skallsända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åtmin son får en hustru av min släkt och av min faders hus;024:041 i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när duhar kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,skall du vara fri ifrån eden till mig.'024:042 Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herreAbrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är staddbliva lyckosam,024:043 må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om enung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger tillhenne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'024:044 och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ockösa upp vatten'—må hon då vara den kvinna som HERREN harutsett åt min herres son.024:045 Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då komRebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan föratt hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'024:046 Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och honvattnade också kamelerna.024:047 Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Honsvarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åthonom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa ocharmbanden på hennes armar.024:048 Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, minherre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, såatt jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.024:049 Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägenmig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då måvända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»
024:050 Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har dettautgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken onteller gott.024:051 Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må honbliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»024:052 När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden ochtillbad HERREN.024:053 Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ockkläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder ochhennes moder gav han dyrbara skänker.024:054 Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannadesedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»024:055 Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hososs några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»024:056 Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN hargjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem tillmin herre.»024:057 Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»024:058 Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill duresa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»024:059 Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skullefara med Abrahams tjänare och dennes män.024:060 Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vårsyster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingarintaga sina fienders portar.»024:061 Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig påkamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sigoch for sin väg.
024:062 Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde iSydlandet.024:063 Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.024:064 Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steghon med hast ned från kamelen;024:065 och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot ossdär på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då toghon sin slöja och höljde sig i den.024:066 Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.024:067 Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han togRebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade hennekär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.
025:001 Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura. 025:002 Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och Sua. 025:003 Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro assuréerna, letuséerna och leumméerna. 025:004 Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla dessa voro Keturas söner. 025:005 Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak. 025:006 Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.
025:007 Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundrasjuttiofem år;025:008 därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammaloch mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.025:009 Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan iMakpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,025:010 den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abrahambegraven, såväl som hans hustru Sara.025:011 Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isakbodde vid Beer-Lahai-Roi.
025:012 Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, somföddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.025:013 Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter derasättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,Mibsam,025:014 Misma, Duma och Massa,025:015 Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.025:016 Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar ochtältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.025:017 Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosjuår; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sinafäder.025:018 Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, somligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i stridmed alla sina bröder.
025:019 Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.Abraham födde Isak;025:020 och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig togRebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram ochsyster till araméen Laban.025:021 Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon varofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebeckablev havande.025:022 Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om detskulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gickbort för att fråga HERREN.025:023 Och HERREN svarade henne:»Två folk finnas i ditt liv,två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;den ena stammen skall vara den andra övermäktig,och den äldre skall tjäna den yngre.»
025:024 När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnostvillingar i hennes liv.025:025 Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsomen hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.025:026 Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand iEsaus häl; och han fick namnet Jakob. Men Isak var sextioår gammal, när de föddes.
025:027 Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höllsig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde itält.025:028 Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; menRebecka hade Jakob kärast.
025:029 En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esauhem från marken, uppgiven av hunger.025:030 Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, detröda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick hannamnet Edom.025:031 Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»025:032 Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då minförstfödslorätt?»025:033 Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sined och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.025:034 Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack ochstod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sinförstfödslorätt.
026:001 Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter densom hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak tillAbimelek, filistéernas konung, i Gerar.026:002 Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke nedtill Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.026:003 Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig ochvälsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessaländer, och skall hålla den ed som jag har svurit din faderAbraham.
026:004 Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, ochjag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skolaalla folk på jorden välsigna sig,026:005 därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jaghar bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»026:006 Så stannade Isak kvar i Gerar.
026:007 Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att honvar hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde dådräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager attskåda.»026:008 Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, dåAbimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, atthan fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.026:009 Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju dinhustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isaksvarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödadför hennes skull.»026:010 Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kundedet icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?Och så hade du dragit skuld över oss.»026:011 Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer viddenne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»
026:012 Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, tyHERREN välsignade honom.026:013 Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, såatt han till slut var mycket mäktig.026:014 Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, attfilistéerna begynte avundas honom.026:015 Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hansfader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fylltmed grus.026:016 Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du harblivit oss alltför mäktig.»026:017 Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars daloch bodde där.026:018 Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivitgrävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efterAbrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn somhans fader hade givit dem.026:019 Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn medrinnande vatten.026:020 Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnetEsek, eftersom de hade kivat med honom.026:021 Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock itvist; då gav han den namnet Sitna.026:022 Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde återen brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnetRehobot, i det han sade: »Nu har ju HERRENgivit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»
026:023 Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.026:024 Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jagär Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för mintjänare Abrahams skull.»026:025 Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slogdär upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.
026:026 Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sinvän, och Pikol, sin härhövitsman.026:027 Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som hatenmig och haven drivit mig ifrån eder?»026:028 De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därförtänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att visluta ett förbund med dig,026:029 att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sidaicke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort digannat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENSvälsignade.»026:030 Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.026:031 Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isakdem gå, och de foro ifrån honom i frid.026:032 Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om denbrunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnitvatten.»026:033 Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu idag.
026:034 När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetitenElon.026:035 Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.
027:001 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så atthan icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad villdu?»027:002 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.027:003 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut imarken och jaga villebråd åt mig;027:004 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tyckerom, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ måvälsigna dig, förrän jag dör.»
027:005 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medanEsau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,027:006 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fadertala så till din broder Esau:027:007 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på detatt jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jagdör.'027:008 Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.027:009 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, ensådan som han tycker om.027:010 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det atthan må välsigna dig, förrän han dör.»027:011 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är juluden, och jag är slät.027:012 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honomhållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i ställetför välsignelse.»027:013 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åtmig.»
027:014 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hansmoder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckteom.027:015 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som honhade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.027:016 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och densläta delen av hans hals.027:017 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten ochbrödet som hon hade tillrett.027:018 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Hansvarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»027:019 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jaghar gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mittvillebråd, på det att din själ må välsigna mig.»027:020 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finnanågot, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det imin väg.»027:021 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga pådig och känna om du är min son Esau eller icke.»027:022 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hadetagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händernaäro Esaus händer.»027:023 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsomhans broder Esaus händer; och han välsignade honom.027:024 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:»Ja.»027:025 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sonsvillebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han barfram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, ochhan drack.027:026 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,min son.»027:027 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hanskläder och välsignade honom; han sade:»Se, av min son utgår doft,lik doften av en mark,som HERREN har välsignat.027:028 Så give dig Gudav himmelens daggoch av jordens fetmaoch säd och vin i rikligt mått.027:029 Folk tjäne dig,och folkslag falle ned för dig.Bliv en herre över dina bröder,och må din moders söner falla ned för dig.Förbannad vare den som förbannar dig,och välsignad vare den som välsignar dig!»
027:030 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob justhade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem frånjakten.027:031 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den tillsin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och ätaav sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»027:032 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jagär Esau, din förstfödde son.»027:033 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägarensom bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrändu kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ockförbliva.»027:034 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd ochbitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, minfader.»027:035 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit dinvälsignelse.»027:036 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också tvågånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har dudå ingen välsignelse kvar för mig?»027:037 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till enherre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom tilltjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skalljag då nu göra för dig, min son?»027:038 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den endavälsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» OchEsau brast ut i gråt.027:039 Då svarade hans fader Isak och sade till honom:»Se, fjärran ifrån jordens fetmaskall din boning varaoch utan dagg från himmelen ovanefter.027:040 Av ditt svärd skall du leva,och du skall tjäna din broder.Men det skall ske, när du samlar din kraft,att du river hans ok från din hals.»
027:041 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull somhans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv:»Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skalljag dräpa min broder Jakob.»027:042 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hadesagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob ochsade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig ochdräpa dig.027:043 Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till minbroder Laban i Haran,027:044 och stanna någon tid hos honom, till dess din brodersförbittring har upphört,027:045 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och hanförgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstadoch hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda påsamma gång?»
027:046 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag då leva?»
028:001 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och hanbjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någonav Kanaans döttrar,028:002 utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, dinmorfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,din morbroders, döttrar.028:003 Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsamoch föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;028:004 må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd meddig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givitåt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»028:005 Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,Jakobs och Esaus moder.
028:006 När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honomtill Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru—ty han hadevälsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke tagatill hustru någon av Kanaans döttrar»—028:007 och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder ochbegivit sig till Paddan-Aram,028:008 då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;028:009 och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams sonIsmaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver dehustrur han förut hade.
028:010 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.028:011 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där övernatten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna påplatsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sovadär.028:012 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, ochdess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stegoupp och ned på den.028:013 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du liggerskall jag giva åt dig och din säd.028:014 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skallutbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och allasläkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.028:015 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skallicke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovatdig.»
028:016 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligenpå denna plats, och jag visste det icke!»028:017 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en heligplats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»028:018 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som hanhade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt oljadärovanpå.028:019 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetatLus.028:020 Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig ochbevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver migbröd till att äta och kläder till att kläda mig med,028:021 så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skallHERREN vara min Gud;028:022 och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ettGuds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva digtionde.»
029:001 Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.029:002 Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo trefårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Ochstenen som låg över brunnens öppning var stor;029:003 därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältradeså stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lademan stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.029:004 Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» Desvarade: »Vi äro från Haran.»029:005 Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:»Ja.»029:006 Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» Desvarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»029:007 Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid attsamla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»029:008 Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarnahava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnensöppning; då vattna vi fåren.»029:009 Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sinfaders får; ty hon plägade vakta dem.029:010 När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma medLabans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenenfrån brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.029:011 Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.029:012 Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad ochomtalade det för sin fader.029:013 Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndadehan emot honom och tog honom i famn och kysste honom och fördehonom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hadehänt honom.029:014 Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Ochhan stannade hos honom en månads tid.
029:015 Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du dåtjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»029:016 Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngrehette Rakel.029:017 Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och varskön att skåda.029:018 Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jagvill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»029:019 Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än attjag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»029:020 Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom varaallenast några dagar; så kär hade han henne.
029:021 Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tidär nu förlupen; låt mig gå in till henne.»029:022 Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ettgästabud.029:023 Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne tillhonom, och han gick in till henne.029:024 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea tilltjänstekvinna.
029:025 Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han tillLaban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jagtjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»029:026 Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bortden yngre före den äldre.029:027 Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva digockså den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännuytterligare sju år.»029:028 Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå tillända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.029:029 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel tilltjänstekvinna.029:030 Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare änLea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.
029:031 Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han hennefruktsam, medan Rakel var ofruktsam.029:032 Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnetRuben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mittlidande; ja, nu skall min man hava mig kär.»029:033 Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:»HERREN har hört att jag har varit försmådd,därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnetSimeon.029:034 Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nuskall väl ändå min man hålla sig till mig; jaghar ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.029:035 Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu villjag tacka HERREN.» Därför gav hon honomnamnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.
030:001 Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades honsin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dörjag.»030:002 Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller dudå mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»030:003 Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne ocksåjag får avkomma.»030:004 Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakobgick in till henne.030:005 Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.030:006 Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt åt mig;han har hört min röst och givit mig en son.» Därför gav honhonom namnet Dan.030:007 Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åtJakob en andre son.030:008 Då sade Rakel: »Strider om Gud har jag strittmed min syster och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnetNaftali.
030:009 Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru. 030:010 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son. 030:011 Då sade Lea: »Till lycka!» Och hon gav honom namnet Gad. 030:012 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son. 030:013 Då sade Lea: »Till sällhet för mig! Ja, jungfrur skola prisa mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.
030:014 Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann dåkärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sadeRakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»030:015 Men hon svarade henne: »Är det icke nog att du har tagit minman? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Måhan då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»030:016 När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom tillmötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit minsons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne dennatten.030:017 Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åtJakob en femte son.030:018 Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön, fördet att jag gav min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honomnamnet Isaskar.030:019 Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.030:020 Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva.Nu skall min man förbliva boende hos mig, tyjag har fött honom sex söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.030:021 Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.
030:022 Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde hennefruktsam.030:023 Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud hartagit bort min smälek.»030:024 Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERRENgive mig ännu en son.»
030:025 Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt migfara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.030:026 Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»030:027 Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vetgenom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignatmig.»030:028 Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,så skall jag giva dig det.»030:029 Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, ochvad det har blivit av din boskap under min vård.030:030 Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det harförökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göranågot för mitt eget hus?»030:031 Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Duskall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsomjag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjordoch vakta den.030:032 Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den allaspräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådantmå sedan bliva min lön.030:033 Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som harblivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, ochalla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsomstulna.»030:034 Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»030:035 Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna ochalla spräckliga och brokiga getter—alla djur som något vittfanns på—och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnadehan i sina söners vård.030:036 Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig ochJakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.
030:037 Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönnoch skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita påkäpparna.030:038 Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna ellervattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djurenhade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när denu kommo för att dricka.030:039 Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avfödastrimmig, spräcklig och brokig.030:040 Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att devände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som varsvart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som hanicke lät komma ihop med Labans hjord.030:041 Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakobkäpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sigvid käpparna.030:042 Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.030:043 Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.
031:001 Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagitallt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som hanhar skaffat sig all denna rikedom.»031:002 Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögonsom förut.031:003 Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders landoch till din släkt; jag skall vara med dig.»031:004 Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sinhjord;031:005 och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser påmig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit medmig.031:006 Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla minakrafter;031:007 men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gångerförändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göramig något ont.031:008 När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick helahjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skolavara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.031:009 Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.031:010 Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se idrömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,spräckliga och fläckiga.031:011 Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:'Här är jag.'031:012 Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar sombetäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jaghar ju sett allt vad Laban gör mot dig.031:013 Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, ochdär du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur dettaland, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»031:014 Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numeranågon lott eller arvedel i vår faders hus?031:015 Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han såldeoss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning föross.031:016 Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss ochvåra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»031:017 Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur påkamelerna031:018 och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hadeförvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat iPaddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaansland.031:019 Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakelsin faders husgudar,031:020 och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lätdenne märka att han ämnade fly.031:021 Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över flodenoch ställde sin färd mot Gileads berg.