031:022 Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.031:023 Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sjudagsresor och hann upp honom på Gileads berg.031:024 Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sadetill honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vaddet vara må.»031:025 Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält påberget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslagetpå Gileads berg.031:026 Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att duhar stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,likasom vore de tagna med svärd?031:027 Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag attledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.031:028 Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och minadöttrar. Du har handlat dåraktigt.031:029 Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gudsade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något motJakob, vad det vara må.'031:030 Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så myckettill din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»031:031 Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, tyjag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.031:032 Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behållalivet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är dittav det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakobvisste icke att Rakel hade stulit dem.031:033 Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i debåda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hadekommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.031:034 Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln ochsatt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, menfann dem icke.031:035 Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över attjag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnorsvis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.
031:036 Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda ochsade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,eftersom du så häftigt förföljer mig?031:037 Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit avbohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför minafränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.031:038 I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getterhava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag ickeätit.031:039 Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själversätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet omdagen eller stulet om natten.031:040 Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och omnatten av köld, och sömnen flydde mina ögon.031:041 I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig ifjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,men du har tio gånger förändrat min lön.031:042 Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han somock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tommahänder. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fälldedomen i natt.»031:043 Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro minadöttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro minahjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunnagöra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?031:044 Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må detvara ett vittne mellan mig och dig.»
031:045 Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.031:046 Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Ochde togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där påröset.031:047 Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakobkallade det Galed.031:048 Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig ochdig.» Därav fick det namnet Galed;031:049 men det kallades ock Mispa, ty han sade:»HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer sevarandra.031:050 Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrurjämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa ärtillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»031:051 Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse ochstoden som jag har rest mellan mig och dig—031:052 detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jagicke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke hellerdu skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ontuppsåt.031:053 Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, hanvare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hansfader Isak fruktade.031:054 Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sinafränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedanpå berget över natten.031:055 Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysstsina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sinväg hem igen.
032:001 Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar; 032:002 och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han gav den platsen namnet Mahanaim.
032:003 Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau iSeirs land, på Edoms mark;032:004 och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herreEsau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hosLaban och dröjt kvar där ända till nu;032:005 och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Ochjag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, pådet att jag må finna nåd för dina ögon.»
032:006 När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Viträffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyrahundra man.»032:007 Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och handelade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i tvåskaror.032:008 Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,så kan dock den andra skaran undkomma.»
032:009 Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land ochtill din släkt, så skall jag göra dig gott',032:010 jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som duhar bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, närjag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till tvåskaror.032:011 Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att hankommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.032:012 Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta dinsäd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dessmyckenhets skull.'»032:013 Och han stannade där den natten.
Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sinbroder Esau032:014 två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjuguvädurar,032:015 trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtiokor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.032:016 Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ettmellanrum vara mellan hjordarna.»032:017 Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter digoch frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vemtillhöra djuren som du driver framför dig?',032:018 då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äroskänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer hanhär efter oss.'»032:019 Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla deövriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen Isäga till Esau, när I kommen fram till honom.032:020 Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer härefter oss.'» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med deskänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hansansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»032:021 Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den nattenstannade i lägret.
032:022 Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur ochsina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick överJabboks vad.032:023 Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vadhan eljest ägde.032:024 Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, tilldess morgonrodnaden gick upp.032:025 Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav hanhonom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, underdet han brottades med honom.032:026 Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Menhan svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignarmig.»032:027 Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:»Jakob.»032:028 Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du harkämpat med Gud och medmänniskor och vunnit seger.»032:029 Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Hansvarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignadehonom där.032:030 Men Jakob gav platsen namnet Peniel, »ty»,sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock harmitt liv blivit räddat».032:031 Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; menhan haltade på höften.032:032 Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan somligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slagpå höftleden, på höftsenan.
033:001 Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyrahundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och debåda tjänstekvinnorna.033:002 Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea medhennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.033:003 Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger nedtill jorden, till dess han kom fram till sin broder.033:004 Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honomom halsen och kysste honom; och de gräto.033:005 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna ochbarnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Hansvarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»033:006 Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.033:007 Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.033:008 Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jagmötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»033:009 Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»033:010 Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, såtag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se dittansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu sågunstigt har tagit emot mig.033:011 Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud harvarit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honomså enträget, att han tog emot dem.
033:012 Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gåframför dig.»033:013 Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen ärospäda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driverman dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.033:014 Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jagkomma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framförmig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till minherre i Seir.»033:015 Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en delav mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenastfinna nåd för min herres ögon.»033:016 Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.
033:017 Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där etthus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor;därav fick platsen namnet Suckot.
033:018 Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen tillSikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanförstaden.033:019 Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte hanav Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.033:020 Och han reste där ett altare och kallade detEl-Elohe-Israel.
034:001 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för attbesöka landets döttrar.034:002 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne ochkränkte henne.034:003 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickanblev honom kär, och han talade vänligt med flickan.034:004 Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flickatill hustru.»
034:005 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivitskändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute påmarken, teg Jakob, till dess de kommo hem.034:006 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala medhonom.034:007 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fåtthöra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgadeshögeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap iIsrael, i det han hade lägrat Jakobs dotter—en otillbörliggärning.034:008 Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta harfäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.034:009 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, ochtagen I våra döttrar till hustrur,034:010 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»034:011 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten migfinna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.034:012 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag villgiva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan tillhustru.»034:013 Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listigaord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,034:014 och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vårsyster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi förskamligt.034:015 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att Ibliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.034:016 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edradöttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva mededer ett enda folk.034:017 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, såskola vi taga vår syster och draga bort.»034:018 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad debegärde.
034:019 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fåttbehag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet ännågon annan i hans faders hus.034:020 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port ochtalade till männen i staden och sade:034:021 »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dembo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog fördem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och givadem våra döttrar.034:022 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljesoch bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankönbland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.034:023 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla derasdragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra demtill viljes, så skola de bo kvar hos oss.»034:024 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som boddeinom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hansstadsport, läto omskära sig.
034:025 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs tvåsöner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd ochöverföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.034:026 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togoDina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.034:027 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,därför att deras syster hade blivit skändad;034:028 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns istaden och vad som fanns på fältet.034:029 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor fördede bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.
034:030 Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka övermig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skalljag med mitt hus förgöras.»034:031 Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom ensköka?»
035:001 Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stannadär, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig fördig, när du flydde för din broder Esau.»035:002 Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro medhonom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,och renen eder och byten om kläder,035:003 och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resaett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, ochsom var med mig på den väg jag vandrade.»035:004 Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta underterebinten vid Sikem.035:005 Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över dekringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.035:006 Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte alltdet folk som var med honom.035:007 Och han byggde där ett altare och kallade platsenEl-Betel, därför att Gud där hade uppenbaratsig för honom, när han flydde för sin broder.035:008 Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,under en ek; den fick namnet Gråtoeken.
035:009 Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommittillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.035:010 Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall ickemer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick hannamnet Israel.035:011 Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; varfruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skolakomma av dig, och konungar skola utgå från din länd.035:012 Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jaggiva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.035:013 Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat medhonom.035:014 Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat medhonom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och götolja över den.035:015 Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnetBetel.035:016 Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett styckeväg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blevhenne svår.035:017 Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan tillhenne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»035:018 Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gavhon honom namnet Ben-Oni; men hans fader kallade honomBenjamin.035:019 Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det ärBet-Lehem.035:020 Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu idag kallas Rakels gravvård.
035:021 Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andrasidan om Herdetornet.035:022 Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad ochlägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.
Och Jakob hade tolv söner. 035:023 Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. 035:024 Rakels söner voro Josef och Benjamin. 035:025 Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali. 035:026 Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram. 035:027 Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar. 035:028 Och Isak levde ett hundra åttio år; 035:029 därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och Jakob begrovo honom.
036:001 Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.
036:002 Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till hivéen Sibeon, 036:003 så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster. 036:004 Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel. 036:005 Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.
036:006 Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitthusfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendomsom han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annatland och skilde sig så från sin broder Jakob.036:007 Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde botillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åtdem, för deras boskapshjordars skull.036:008 Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densammesom Edom.
036:009 Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfaderför edoméerna, i Seirs bergsbygd.036:010 Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaushustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.036:011 Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.036:012 Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalekåt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.036:013 Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.036:014 Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana ochsondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,Jaelam och Kora.
036:015 Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esausförstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,fursten Sefo, fursten Kenas,036:016 fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro defurstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voroAdas söner.036:017 Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro defurstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa vorosöner till Basemat, Esaus hustru.036:018 Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar somhärstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.036:019 Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han ärdensamme som Edom.
036:020 Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan, Sobal, Sibeon, Ana, 036:021 Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners, stamfurstar i Edoms land. 036:022 Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var Timna. 036:023 Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam. 036:024 Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader Sibeons åsnor. 036:025 Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter. 036:026 Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran. 036:027 Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan. 036:028 Dessa voro Disans söner: Us och Aran. 036:029 Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal, fursten Sibeon, fursten Ana, 036:030 fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.
036:031 Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu någon israelitisk konung var konung där: 036:032 Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba. 036:033 När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter honom. 036:034 När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter honom. 036:035 När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit. 036:036 När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom. 036:037 När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter honom. 036:038 När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom. 036:039 När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom; och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.
036:040 Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkteroch orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, furstenJetet,036:041 fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,036:042 fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,036:043 fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning—hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.
037:001 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsomfrämling, nämligen i Kanaans land.
037:002 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton årgammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följdedå såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades omdem.037:003 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersomhan hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honomen fotsid livklädnad.037:004 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än allahans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke talavänligt till honom.037:005 Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sinabröder; sedan hatade de honom ännu mer.037:006 Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.037:007 Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärvereste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runtomkring och bugade sig för min kärve.»037:008 Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, ochskulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hansdrömmars skull och för vad han hade sagt.
037:009 Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sinabröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckteatt solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»037:010 När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannadehans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en drömsom du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröderkomma och buga oss ned till jorden för dig?»037:011 Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta isitt minne.
037:012 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sinfaders får i Sikem,037:013 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:»Jag är redo.»037:014 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl tillmed dina bröder, och om det står väl till med fåren, och komtillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad frånHebrons dal, och han kom till Sikem.037:015 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig påfältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»037:016 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vaktasin hjord.»037:017 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde demsäga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare eftersina bröder och fann dem i Dotan.037:018 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnitfram till dem, lade de råd om att döda honom.037:019 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.037:020 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunnavi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se hurudet går med hans drömmar.»037:021 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan derashänder och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»037:022 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kastenhonom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Hanville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honomtillbaka till hans fader.037:023 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hanslivklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,037:024 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen vartom, intet vatten fanns däri.037:025 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sinaögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, ochderas kameler voro lastade med dragantgummi, balsam ochladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.037:026 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vidräpa vår broder och dölja hans blod?»037:027 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand ickekomma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Ochhans bröder lydde honom.037:028 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef urbrunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver tillismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.
037:029 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Joseficke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder037:030 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är ickedär, vart skall jag nu taga vägen?»037:031 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppadeklädnaden i blodet;037:032 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin faderoch läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är dinsons livklädnad eller icke.»037:033 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»037:034 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sinaländer och sörjde sin son i lång tid.037:035 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att tröstahonom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skallmed sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hansfader honom.
037:036 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom tillPotifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.
038:001 Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder ochslöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.038:002 Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,och han tog henne till sig och gick in till henne.038:003 Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.038:004 Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnetOnan.038:005 Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; ochnär han föddes, var Juda i Kesib.038:006 Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.038:007 Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödadeHERREN honom.038:008 Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äktahenne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»038:009 Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hansegen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, detspillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.038:010 Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade hanockså honom.038:011 Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i dinfaders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Hanfruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hansbröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.
038:012 En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och eftersorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp tillTimna, för att se efter dem som klippte hans får.038:013 När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upptill Timna för att klippa sina får,038:014 lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöjaoch höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägentill Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev honlikväl icke given åt honom till hustru.038:015 Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; honhade ju nämligen sitt ansikte betäckt.038:016 Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:»Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det varhans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att fågå in till mig?»038:017 Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Honsvarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»038:018 Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Dinsignetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gavhan henne detta och gick in till henne, och hon blev havandegenom honom.038:019 Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja ochklädde sig åter i sina änkekläder.038:020 Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att fåigen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.038:021 Och han frågade folket där på orten och sade: »Var ärtempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Härhar ingen tempeltärna varit.»038:022 Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnithenne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna harvarit där.»038:023 Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke dragasmälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har ickefunnit henne.»
038:024 Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Dinsonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivithavande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»038:025 Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lätsäga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivithavande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,dessa snodder och denna stav tillhöra.»038:026 Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han komicke mer vid henne.
038:027 När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.038:028 Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då toghjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:»Denne kom först fram.»038:029 Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då komhans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»Och han fick namnet Peres.038:030 Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden omsin hand, och han fick namnet Sera.
039:001 Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovmanhos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köptehonom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.039:002 Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Ochhan vistades i sin herres, egyptierns, hus;039:003 och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad hangjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.039:004 Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Ochhan satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade hani hans vård.039:005 Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och överallt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefsskull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,hemma och på marken.039:006 Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedanhan hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke omnågot, utom maten som han själv åt.
Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.039:007 Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sinaögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»039:008 Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar hansig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnati min vård.039:009 Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat harhan förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»039:010 Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde handock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara medhenne.039:011 Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,och ingen av husfolket var tillstädes därinne,039:012 fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men hanlämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.039:013 Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand ochflytt ut,039:014 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han harfört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle lockaoss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hosmig; men jag ropade med hög röst.039:015 Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnadehan sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»039:016 Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herrekom hem;039:017 då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreisketjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, ochville locka mig till lättfärdighet.039:018 Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantelkvar hos mig och flydde ut.»039:019 När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på dettasätt, blev hans vrede upptänd.039:020 Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelsedär konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara ifängelse.039:021 Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och läthonom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.039:022 Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto ifängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skullegöras, det gjordes genom honom.039:023 Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josefhade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,det lät HERREN lyckas väl.
040:001 En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänkoch hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen avEgypten.040:002 Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänkenoch överste bagaren,040:003 och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i sammafängelse där Josef satt fången.040:004 Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem tillatt betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.
040:005 Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare suttofångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,vardera med sin särskilda betydelse.040:006 Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att devoro bedrövade.040:007 Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar ihans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»040:008 De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, somkan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen ärju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»
040:009 Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade tillhonom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;040:010 på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.040:011 Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna ochpressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»040:012 Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankornabetyda tre dagar;040:013 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig återpå din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasomförut, då du var hans munskänk.040:014 Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du görbarmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffarmig ut från detta hus;040:015 ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och ickeheller här har jag gjort något varför jag borde sättas ifängelse.»
040:016 Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte attjag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.040:017 Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant somFarao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitthuvud.»040:018 Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de trekorgarna betyda tre dagar;040:019 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det avdig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta dittkött.»
040:020 På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjordedenne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, blandsina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överstebagarens.040:021 Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att hanfick giva Farao bägaren i handen;040:022 men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt demi sin uttydning.040:023 Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.
041:001 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tycktesig stå vid Nilfloden.041:002 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, ochde betade i vassen.041:003 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp urfloden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden avfloden.041:004 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och fetakorna. Därefter vaknade Farao.041:005 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga ochvackra, växa på samma strå.041:006 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda avöstanvinden;041:007 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
041:008 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut ochlät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. OchFarao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kundeuttyda dem för Farao.041:009 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste idag påminna om mina synder.041:010 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han migjämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.041:011 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våradrömmar hade var sin särskilda betydelse.041:012 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hoshövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våradrömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hadedrömt gav han en uttydning.041:013 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev återinsatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
041:014 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndadeatt föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytteom kläder och kom inför Farao.041:015 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingenfinnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, attallenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»041:016 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gudskall giva Farao ett lyckosamt svar.»041:017 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på strandenav Nilfloden.041:018 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och debetade i vassen.041:019 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fulaoch magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fulasom dessa.041:020 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.041:021 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hadesväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Däreftervaknade jag.041:022 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa påsamma strå.041:023 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna ochsvedda av östanvinden;041:024 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtaladejag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det förmig.»
041:025 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och sammabetydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.041:026 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ocksju år; drömmarna hava en och samma betydelse.041:027 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betydasju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda avöstanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.041:028 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,det har han låtit Farao veta.041:029 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptensland.041:030 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skallförgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, ochhungersnöden skall förtära landet.041:031 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten ilandet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skallbliva mycket svår.041:032 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att dettaär av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.041:033 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kansätta över Egyptens land.041:034 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landetoch taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under desju ymniga åren.041:035 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjänatill föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för atttjäna till föda, och må man sedan förvara den,041:036 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sjuhungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landeticke behöva förgås genom hungersnöden.»
041:037 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.041:038 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilkenGuds Ande så är som i denne?»041:039 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för digallt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.041:040 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skallallt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver minvill jag vara förmer än du.»041:041 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över helaEgyptens land.»041:042 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs handoch lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde dengyllene kedjan om hans hals.041:043 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och manutropade framför honom »abrek». Och han sattehonom över hela Egyptens land.041:044 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skallingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»041:045 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom tillhustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josefbegav sig ut och besåg Egyptens land.
041:046 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen iEgypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring ihela Egyptens land.041:047 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;041:048 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han inallt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. Ivar särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtadeifrån fälten däromkring.041:049 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersomdet var omöjligt att hålla räkning på den.
041:050 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; deföddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.041:051 Och Josef gav åt den förstfödde namnetManasse, »ty», sade han, »Gud har låtit migförgäta all min olycka och hela min faders hus.»041:052 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty»,sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
041:053 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens landgingo till ända;041:054 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens landfanns bröd överallt.041:055 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade tillFarao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån tillJosef, och gören vad han säger eder.»041:056 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josefalla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnödenblev allt större i Egyptens land;041:057 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpasäd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
042:001 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sinasöner: »Varför stån I så rådlösa?»042:002 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må levaoch icke dö.»042:003 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.042:004 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad medsina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.042:005 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpasäd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
042:006 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han somsålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommodit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.042:007 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men hanställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt ochfrågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaansland, för att köpa säd till föda åt oss.»042:008 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igenhonom.042:009 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Ochhan sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att seefter, var landet är utan skydd.»042:010 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för attköpa säd till föda åt sig.042:011 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,dina tjänare äro inga spejare.»042:012 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, varlandet är utan skydd.»042:013 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till enoch samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vårfader, och en är icke mer till.»042:014 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ärenspejare.042:015 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broderkommer hit.042:016 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andraskolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haventalat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så santFarao lever.»042:017 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tredagar.
042:018 Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, sågören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:042:019 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsomfånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån faraeder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt tillhjälp mot hungersnöden hemma hos eder.042:020 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visasig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.042:021 Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld öveross genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hanssjäls ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dockicke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i dennaångest.»042:022 Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden edericke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därförutkräves nu hans blod.»042:023 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade meddem genom tolk.042:024 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sigåter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deraskrets och lät fängsla honom inför deras ögon.
042:025 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, ochlägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva demkost för resan. Och man gjorde så med dem.042:026 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.042:027 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för attgiva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga översti säcken.042:028 Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagdahit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sigav häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad harGud gjort mot oss!»
042:029 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättadede för honom allt vad som hade hänt dem och sade:042:030 »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt ochbehandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.042:031 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;042:032 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, ochden yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'042:033 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jagveta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, Ibröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnödenhemma hos eder, och faren eder väg.042:034 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jagveta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jaggiva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få dragaomkring i landet.
042:035 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpungi sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,blevo de förskräckta.042:036 Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock tagaifrån mig; över mig kommer allt detta.»042:037 Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må dudöda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åtmig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»042:038 Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hansbroder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olyckahände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringamina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
043:001 Men hungersnöden var svår i landet.043:002 Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet sädtill föda åt oss.»043:003 Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt ochsade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindreeder broder är med eder.'043:004 Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara nedoch köpa säd till föda åt dig.043:005 Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,med mindre eder broder är med eder.'043:006 Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättadenför mannen att I haden ännu en broder?»043:007 De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade viför honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skullesäga: 'Fören eder broder hitned'?»043:008 Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa medmig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi måleva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.043:009 Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Omjag icke för honom åter till dig och ställer honom inför dittansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.043:010 Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redanhava varit tillbaka för andra gången.»043:011 Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så görennu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar ochfören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litethonung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.043:012 Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I förentillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen översti edra säckar. Kanhända var det ett misstag.043:013 Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbakatill mannen.043:014 Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet införmannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjaminatt återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må detdå ske.»
043:015 Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubblasumman penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foroned till Egypten och trädde inför Josef.043:016 Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sinhovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta ochtillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»043:017 Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in iJosefs hus.043:018 Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; desade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, depenningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty hanvill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss självatill trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»043:019 Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honomvid ingången till huset043:020 och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere föratt köpa säd till föda åt oss043:021 och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, dåfann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbakamed oss.043:022 Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd tillföda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i vårasäckar.»043:023 Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är ederGud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edrasäckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeonut till dem.043:024 Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till atttvå sina fötter och gav foder åt deras åsnor.043:025 Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skullekomma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle ätadär.
043:026 När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hademed sig, in till honom i huset och föllo ned för honom tilljorden.043:027 Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med ederfader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»043:028 De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.043:029 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, densom I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,min son.»043:030 Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlektill brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in isin kammare och grät där.043:031 Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter utoch betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»043:032 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem ochsärskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; tyegyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant ärnämligen en styggelse för egyptierna.043:033 Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främstsåsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sinålder; och männen sågo med förundran på varandra.043:034 Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjaminfick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och dedrucko sig glada med honom.