007:001 Då nu konungen satt i sitt hus, sedan HERREN hade låtit honom få ro runt omkring för alla hans fiender, 007:002 sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av cederträ, under det att Guds ark bor i ett tält. 007:003 Natan sade till konungen: »Välan, gör allt vad du har i sinnet; ty HERREN är med dig.» 007:004 Men om natten kom HERRENS ord till Natan; han sade: 007:005 »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Skulle du bygga mig ett hus att bo i? 007:006 Jag har ju icke bott i något hus, allt ifrån den dag då jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till denna dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel. 007:007 Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med alla Israels barn, talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, som jag har förordnat till herde för mitt folk Israel: 'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?' 007:008 Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel. 007:009 Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, så stort som de störstes namn på jorden. 007:010 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer förtrycka det, såsom fordom skedde, 007:011 och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade domare över mitt folk Israel; och jag skall låta dig få ro för alla dina fiender. Så förkunnar nu HERREN för dig att HERREN skall uppbygga ett hus åt dig. 007:012 När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den son som skall utgå ur ditt liv; och jag skall befästa hans konungadöme. 007:013 Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans konungatron för evig tid. 007:014 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son, så att jag visserligen, om han gör något illa, skall straffa honom med ris, såsom människor pläga tuktas, och med plågor, sådana som hemsöka människors barn; 007:015 men min nåd skall icke vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån Saul, vilken jag lät vika undan för dig. 007:016 Ditt hus och ditt konungadöme skola bliva beståndande inför dig till evig tid; ja, din tron skall vara befäst för evig tid.» 007:017 Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David. 007:018 Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte och sade: »Vem är jag, Herre, HERRE, och vad är mitt hus, eftersom du har låtit mig komma härtill? 007:019 Och detta har ändå synts dig vara för litet, Herre, HERRE; du har ock talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i tiden. Och härom har du talat på människosätt, Herre, HERRE! 007:020 Vad skall nu David vidare tala till dig? Du känner ju din tjänare, Herre, HERRE. 007:021 För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat det för din tjänare. 007:022 Därför är du ock stor HERRE Gud, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron. 007:023 Och var finnes på jorden något enda folk likt ditt folk Israel, något folk som en Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk, för att så göra sig ett namn—ja, för att göra dessa stora ting med eder och dessa fruktansvärda gärningar med ditt land, inför ditt folk, det som du förlossade åt dig från Egypten, från hedningarna och deras gudar. 007:024 Och du har berett åt dig ditt folk Israel, dig till ett folk för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud. 007:025 Så uppfyll nu, HERRE Gud, för evig tid vad du har talat om din tjänare och om hans hus; gör såsom du har talat. 007:026 Då skall ditt namn bliva stort till evig tid, så att man skall säga: 'HERREN Sebaot är Gud över Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. 007:027 Ty du, HERRE Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: 'Jag vill bygga dig ett hus.' Därför har din tjänare fått frimodighet att bedja till dig denna bön. 007:028 Och nu, Herre, HERRE, du är Gud, och dina ord äro sanning; och du du har lovat din tjänare detta goda, 007:029 så värdes nu välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ja, du, Herre, HERRE, har lovat det, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bliva välsignat evinnerligen.»
008:001 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvidbemäktigade sig David huvudstaden och tog den ur filistéernashand.008:002 Han slog ock moabiterna och mätte dem med snöre, i det att hanlät dem lägga sig ned på jorden: med två snörlängder mätte hanut den del av dem, som skulle dödas, och med en full snörlängdden del som han låt leva. Så blevo moabiterna David underdånigaoch förde till honom skänker.008:003 Likaledes slog David Hadadeser, Rehobs son, konungen i Soba, närdenne hade dragit åstad för att utsträcka sitt välde tillfloden.008:004 Och David tog till fånga av han folk ett tusen sju hundraryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskärafotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, somhan skonade.008:005 När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpaHadadeser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen manav dem.008:006 Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus, ocharaméerna blevo David underdåniga och förde till honomskänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.008:007 Och David tog de gyllene sköldar som Hadadesers tjänare hadeburit och förde dem till Jerusalem.008:008 Och från Hadadesers städer Beta och Berotai tog konung Davidkoppar i stor myckenhet.
008:009 Då nu Toi, konungen i Hamat, hörde att David hade slagitHadadesers hela här,008:010 sände han sin son Joram till konung David för att hälsa honomoch lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid medHadadeser och slagit honom; ty Hadadeser hade varit Toisfiende. Och han hade med sig kärl av silver, av guld och avkoppar.008:011 Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hadegjort med det silver och guld han hade tagit från alla de folksom han hade underlagt sig:008:012 från araméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna ochamalekiterna, så ock med det byte han hade tagit från Hadadeser,Rehobs son, konungen i Soba.
008:013 Och när David kom tillbaka från sin seger över araméerna, gjordehan sig ytterligare ett namn i Saltdalen, där han slog adertontusen man.008:014 Och han insatte fogdar i Edom, i hela Edom insatte han fogdar;och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åtDavid, varhelst han drog fram.
008:015 David regerade nu över hela Israel; och David skipade lag ochrätt åt allt sitt folk.008:016 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och JosafatAhiluds son, var kansler.008:017 Sadok, Ahitubs son, och Ahimelek, Ebjatars son, voro präster,och Seraja var sekreterare.008:018 Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna ochpeletéerna; dessutom voro Davids söner präster.
009:001 Och David sade: »Finnes ännu någon kvar av Sauls hus, mot vilkenjag kan bevisa barmhärtighet för Jonatans skull?»009:002 Nu hade Sauls hus haft en tjänare vid namn Siba; honom hämtademan till David. Då sade konungen till honom: »Är du Siba?» Hansvarade: »Ja, din tjänare.»009:003 Konungen frågade: »Finnes ingen kvar av Sauls hus, mot vilkenjag kan bevisa barmhärtighet, såsom Gud är barmhärtig?» Sibasvarade konungen: »Ännu finnes kvar en son till Jonatan, en somär ofärdig i fötterna.»009:004 Konungen frågade honom »Var är han?» Siba svarade konungen: »Hanär nu i Makirs, Ammiels sons, hus i Lo-Debar.»009:005 Då sände konung David och lät hämta honom från Makirs, Ammielssons, hus i Lo-Debar.009:006 När så Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom in till David,föll han ned på sitt ansikte och bugade sig. Då sade David:»Mefiboset!» Han svarade: »Ja, din tjänare hör.»009:007 David sade till honom: »Frukta icke, ty jag vill bevisabarmhärtighet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag villgiva dig allt din faders Sauls jordagods tillbaka, och du skalläta vid mitt bord beständigt.»009:008 Då bugade han sig och sade: »Vad är jag, din tjänare, eftersomdu vänder dig till en sådan död hund som jag är?»
009:009 Därefter tillkallade konungen Siba, Sauls tjänare, och sade tillhonom; »Allt som Saul och hela hans hus har ägt giver jag åtdin herres son.009:010 Och du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åthonom och inbärga skörden, för att din herres son må hava brödatt äta, dock skall Mefiboset, din herres son, beständigt ätavid mitt bord.» Siba hade nämligen femton söner och tjugutjänare.009:011 Då sade Siba till konungen: »Din tjänare skall i alla styckengöra såsom min herre konungen bjuder sin tjänare.» »Ja», svaradehan, »Mefiboset skall äta vid mitt bord, såsom vore han en avkonungens söner.»009:012 Mefiboset hade en liten son, som hette Mika. Och alla som boddei Sibas hus blevo Mefibosets tjänare.009:013 Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, eftersom han beständigtskulle äta vid konungens bord. Och han var halt på bådafötterna.
010:001 En tid härefter dog Ammons barns konung, och hans son Hanun blevkonung efter honom.010:002 Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap,likasom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David sände någraav sina tjänare för att trösta honom i hans sorg efterfadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land,010:003 sade Ammons barns furstar till sin herre Hanun: »Menar du attDavid därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig atthan ärar din fader? Nej, för att undersöka staden, för attbespeja och sedan fördärva den har David sänt sina tjänare tilldig.»010:004 Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skäggetoch skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lätdem så gå.010:005 När man berättade detta för David, sände han bud emot dem; tymännen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stanneni Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen såtillbaka.»
010:006 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga förDavid, sände de bort och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Sobatjugu tusen man fotfolk, av konungen i Maaka ett tusen man ochav Tobs män tolv tusen.010:007 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, detappraste krigarna.010:008 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid framförstadsporten; men de från Aram-Soba och Rehob, ävensom Tobs mänoch maakatéerna, ställde upp sig för sig själva på fältet.010:009 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakomsig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap ochställde sedan upp sig mot araméerna.010:010 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai,vilken med dem ställde upp sig mot Ammons barn.010:011 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall dukomma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga,så vill jag tåga till din hjälp.010:012 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårtfolk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honomtäckes.»010:013 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméernaoch de flydde för honom.010:014 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också deför Abisai och begåvo sig in i staden. Då drog Joab bort ifrånAmmons barn och begav sig tillbaka till Jerusalem.010:015 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel,församlade de sig allasammans.010:016 Och Hadadeser sände bud att de araméer som bodde på andra sidanfloden skulle rycka ut; dessa kommo då till Helam, anförda avSobak, Hadadesers härhövitsman.010:017 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israeloch gick över Jordan och kom till Helam; och araméerna ställdeupp sig i slagordning mot David och gåvo sig i strid med honom.010:018 Men araméerna flydde för Israel, och David dräpte av araméernamanskapet på sju hundra vagnar, så ock fyrtio tusen ryttare;deras härhövitsman Sobak slog han ock där till döds.010:019 Då alltså Hadadesers alla lydkonungar sågo att de hade blivitslagna av israeliterna, ingingo de fred med dem och blevo demunderdåniga. Efter detta fruktade araméerna för att vidarehjälpa Ammons barn.
011:001 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält,sände David åstad Joab och med honom sina tjänare och helaIsrael; och de härjade Ammons barns land och belägrade Rabba,medan David stannade kvar i Jerusalem.011:002 Då hände sig en afton, när David hade stått upp från sitt lägeroch gick omkring på konungshusets tak, att han från taket fickse en kvinna som badade; och kvinnan var mycket fager att skåda.011:003 David sände då åstad och förfrågade sig om kvinnan, och mansade: »Det är Bat-Seba, Eliams dotter, hetiten Urias hustru.»011:004 Då sände David några män med uppdrag att hämta henne, och honkom till honom, och han låg hos henne, när hon hade helgat sigfrån sin orenhet. Sedan återvände hon hem.
011:005 Men kvinnan blev havande; hon sände då åstad och lät underrättaDavid därom och säga: »Jag är havande.»011:006 Då sände David till Joab detta bud: »Sänd till mig hetitenUria.» Så sände då Joab Uria till David.011:007 Och när Uria kom till David, frågade denne om det stod väl tillmed Joab och med folket, och huru kriget gick.011:008 Därefter sade David till Uria: »Gå nu ned till ditt hus och tvådina fötter.» När då Uria gick ut ur konungens hus, sändes engåva från konungen efter honom.011:009 Men Uria lade sig till vila vid ingången till konungshuset,jämte hans herres alla andra tjänare, och gick icke ned tillsitt eget hus.011:010 Detta berättade man för David och sade: »Uria har icke gått nedtill sitt hus.» Då sade David till Uria: »Du kommer ju frånresan; varför har du då icke gått ned till ditt hus?»011:011 Uria svarade David: »Arken och Israel och Juda bo nu ilägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare ärolägrade ute på marken: skulle jag då gå in i mitt hus för attäta och dricka och ligga hos min hustru? Så sant du lever, såsant din själ lever: jag vill icke göra så.»011:012 Då sade David till Uria: »Stanna här också i dag, så vill jag imorgon sända dig åstad.» Så stannade då Uria i Jerusalem dendagen och den följande.011:013 Och David inbjöd honom till sig och lät honom äta och dricka medsig och gjorde honom drucken. Men om aftonen gick han ut ochlade sig på sitt läger tillsammans med sin herres tjänare, ochgick icke ned till sitt hus.011:014 Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det medUria.011:015 I brevet skrev han så: »Ställen Uria längst fram, där striden ärsom häftigast, och dragen eder sedan tillbaka från honom, så atthan bliver slagen till döds.»011:016 Under belägringen av staden skickade då Joab Uria till den platsdär han visste att de tappraste männen funnos.011:017 Och männen i staden gjorde ett utfall och gåvo sig i strid medJoab, och flera av folket, av Davids tjänare, föllo; ocksåhetiten Uria dödades.011:018 Då sände Joab och lät berätta för David allt vad som hade häntunder striden.011:019 Och han bjöd budbäraren och sade: »När du har omtalat förkonungen allt vad som har hänt under striden,011:020 då upptändes kanske konungens vrede, och han säger till dig:'Varför gingen I under striden så nära intill staden? Vissten Iicke att de skulle skjuta uppifrån muren?011:021 Vem var det som slog ihjäl Abimelek, Jerubbesets son? Var det ickeen kvinna som kastade en kvarnsten ned på honom från muren, såatt han dödades, där i Tebes? Varför gingen I då så nära intillmuren?' Men då skall du säga: 'Din tjänare Uria, hetiten, är ockdöd.'»
011:022 Budbäraren gick åstad och kom och berättade för David allt vadJoab hade sänt honom att säga;011:023 budbäraren sade till David: »Männen blevo oss övermäktiga ochdrogo ut mot oss på fältet, men vi slogo dem tillbaka ända tillstadsporten.011:024 Då sköto skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att fleraav konungens tjänare dödades; din tjänare Uria, hetiten, är ockdöd.»011:025 Då sade David till budbäraren: »Så skall du säga till Joab: 'Låticke detta förtryta dig, ty svärdet förtär än den ene, än denandre; fortsatt med kraft stadens belägring och förstör den.'Och intala honom så mod.»
011:026 Då nu Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hondödsklagan efter sin man.011:027 Och när sorgetiden var förbi, sände David och lät hämta hennehem till sig, och hon blev hans hustru; därefter födde hon honomen son. Men vad David hade gjort misshagade HERREN.
012:001 Och HERREN sände Natan till David. När han kom in till honom,sade han till honom: »Två män bodde i samma stad; den ene varrik och den andre fattig.012:002 Den rike hade får och fäkreatur i stor myckenhet.012:003 Men den fattige hade icke mer än ett enda litet lamm, som hanhade köpt; han uppfödde det, och det växte upp hos honom ochhans söner, tillsammans med dem: det åt av hans brödstycke ochdrack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsomen dotter.012:004 Så kom en vägfarande till den rike mannen; då nändes han icketaga av sina får och fäkreatur för att tillreda åt den resandesom hade kommit till honom, utan han tog den fattige mannenslamm och tillredde det åt mannen som hade kommit till honom.»012:005 Då upptändes Davids vrede storligen mot den mannen, och han sadetill Natan: »Så sant HERREN lever: dödens barn är den man somhar gjort detta.012:006 Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjordesådant, och eftersom han var så obarmhärtig.»012:007 Men Natan sade till David: »Du är den mannen. Så säger HERREN,Israels Gud: Jag har smort dig till konung över Israel, och jaghar räddat dig ur Sauls hand.012:008 Jag har givit dig din herres hus och lagt din herres hustrur idin famn; ja jag har givit dig Israels hus och Juda. Och omdetta skulle vara för litet, så vore jag villig att ytterligaregiva dig både ett och annat.012:009 Varför har du då föraktat HERRENS ord och gjort vad ont är ihans ögon? Hetiten Uria har du låtit slå ihjäl med svärd, ochhans hustru har du tagit till hustru åt dig själv; ja, honom hardu dräpt med Ammons barns svärd.012:010 Så skall nu icke heller svärdet vika ifrån ditt hus till evigtid, därför att du har föraktat mig och tagit hetiten Uriashustru till hustru åt dig.012:011 Så säger HERREN: Se, jag skall låta olyckor komma över dig frånditt eget hus, och jag skall taga dina hustrur inför dina ögonoch giva dem åt en annan, och han skall ligga hos dina hustrurmitt på ljusa dagen.012:012 Ty väl har du gjort sådant i hemlighet, men jag vill låta dettaske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.»
012:013 Då sade David till Natan: »Jag har syndat mot HERREN.» Natansade till David: »Så har ock HERREN tillgivit dig din synd; duskall icke dö.012:014 Men eftersom du genom denna gärning har kommit HERRENS fienderatt förakta honom, skall ock den son som har blivit född åt digdöden dö.»012:015 Sedan gick Natan hem igen. Och HERREN slog barnet som Uriashustru hade fött åt David, han slog det, så att det blevdödssjukt.012:016 Då sökte David Gud för gossens skull; och David höll fasta, ochnär han kom hem, låg han på bara marken över natten.012:017 Då stodo de äldste i hans hus upp och gingo till honom, för attförmå honom att stiga upp från marken; men han ville icke, ochhan åt icke heller något med dem.
012:018 Men på sjunde dagen dog barnet. Då fruktade Davids tjänare attom tala för honom att barnet hade dött, ty de tänkte: »När vitalade till honom, medan barnet ännu levde, ville han ju ickelyssna till våra ord. Huru skulle vi då kunna säga till honomatt barnet har dött? Han kunde göra något ont.»012:019 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra, förstodhan att barnet hade dött. Då frågade David sina tjänare: »Harbarnet dött?» De svarade: »Ja.»012:020 Då stod David upp från marken och tvådde sig och smorde sig ochbytte om kläder och gick in i HERRENS hus och tillbad. Och närhan kom hem igen, begärde han att man skulle sätta fram mat åthonom, och han åt.012:021 Då sade hans tjänare till honom: »Varför gör du på detta sätt?Medan barnet levde, fastade du och grät för dess skull; men såsnart barnet har dött, står du upp och äter!»012:022 Han svarade: så länge barnet ännu levde, fastade och grät jag,ty jag tänkte: 'Vem vet, kanhända bliver HERREN mig nådig ochlåter barnet få leva.'012:023 Men nu, när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jagväl skaffa honom tillbaka igen? Jag går bort till honom, men hankommer icke tillbaka till mig.»
012:024 Och David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henneoch låg hos henne. Och hon födde en son, åt vilken han gavnamnet Salomo. Och HERREN älskade honom012:025 och sände ett budskap med profeten Natan, och denne gav honomnamnet Jedidja, för HERRENS skull.
012:026 Och Joab angrep Rabba i Ammons barns land och intogkonungastaden.012:027 Sedan sände Joab bud till David och lät säga honom: »Jag harangripit Rabba och har redan intagit Vattenstaden.012:028 Så församla du nu det övriga folket och belägra staden och intagden, så att det icke bliver jag som intager staden och får bäranamnet därför.»012:029 Då församlade David allt folket och tågade till Rabba och angrepdet och intog det.012:030 Och han tog deras konungs krona från hans huvud; den vägde entalent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu påDavids huvud. Och han förde ut byte från staden i stormyckenhet.012:031 Och folket därinne förde han ut och lade dem under sågar ochtröskvagnar av järn och bilor av järn och överlämnade dem åtMolok. Så gjorde han mot Ammons barns alla städer. Sedan vändeDavid med allt folket tillbaka till Jerusalem.
013:001 Därefter tilldrog sig följande Davids son Absalom hade en skönsyster som hette Tamar, och Davids son Amnon fattade kärlek tillhenne.013:002 Ja, Amnon kom för sin syster Tamars skull i en sådan vånda atthan blev sjuk; ty hon var jungfru, och det syntes Amnon ickevara möjligt att göra henne något.013:003 Men Amnon hade en vän, som hette Jonadab, en son till Davidsbroder Simea; och Jonadab var en mycket klok man.013:004 Denne sade nu till honom: »Varför ser du var morgon så avtärdut, du konungens son? Vill du icke säga mig det?» Amnonsvarade honom: »Jag har fattat kärlek till min broder Absalomssyster Tamar.»013:005 Jonadab sade till honom: »Lägg dig på din säng och gör dig sjuk.När då din fader kommer för att besöka dig, så säg till honom:'Låt min syster Tamar komma och giva mig något att äta, men låthenne tillreda maten inför mina ögon; så att jag ser det och kanfå den ur hennes hand att äta.'»013:006 Då lade Amnon sig och gjorde sig sjuk. När nu konungen kom föratt besöka honom, sade Amnon till konungen: »Låt min systerTamar komma hit och tillaga två kakor inför mina ögon, så attjag kan få dem ur hennes hand att äta.»
013:007 Då sände David bud in i huset till Tamar och lät säga: »Gå tilldin broder Amnons hus och red till åt honom något att äta.»013:008 Tamar gick då åstad till sin broder Amnons hus, där denne lågtill sängs. Och hon tog deg och knådade den och gjorde däravkakor inför hans ögon och gräddade kakorna.013:009 Därefter tog hon pannan och lade upp dem därur inför hans ögon;men han ville icke äta. Och Amnon sade: »Låt alla gå uthärifrån. Då gingo alla ut därifrån.013:010 Sedan sade Amnon till Tamar: »Bär maten hitin i kammaren, så attjag får den ur din hand att äta.» Då tog Tamar kakorna som honhade tillrett och bar dem in i kammaren till sin broder Amnon.013:011 Men när hon kom fram med dem till honom, för att han skulle äta,fattade han i henne och sade till henne: »Kom hit och ligg hosmig, min syster.»013:012 Hon sade till honom: »Ack nej, min broder, kränk mig icke; tysådant får icke ske i Israel. Gör icke en sådan galenskap.013:013 Vart skulle jag då taga vägen med min skam? Och du själv skulleju sedan i Israel hållas för en dåre. Tala nu med konungen; hanvägrar nog icke att giva mig åt dig.»013:014 Men han ville icke lyssna till hennes ord och blev henneövermäktig och kränkte henne och låg hos henne.013:015 Men därefter fick Amnon en mycket stor motvilja mot henne; ja,den motvilja han fick mot henne var större än den kärlek hanhade haft till henne. Och Amnon sade till henne: »Stå upp och gådin väg.»013:016 Då sade hon till honom: »Gör dig icke skyldig till ett så svårtbrott som att driva bort mig; det vore värre än det andra som duhar gjort med mig.»013:017 Men han ville icke höra på henne, utan ropade på den unge mansom han hade till tjänare och sade: »Driven denna kvinna uthärifrån, och rigla du dörren efter henne.»013:018 Och hon hade en fotsid livklädnad på sig; ty i sådana kåpor vorokonungens döttrar klädda, så länge de voro jungfrur. Närtjänaren nu hade fört ut Tamar och riglat dörren efter henne,013:019 tog hon aska och strödde på sitt huvud, och den fotsidalivklädnaden som hon hade på sig rev hon sönder; och hon ladehanden på sitt huvud och gick där ropande och klagande.013:020 Då sade hennes broder Absalom till henne: »Har din broder Aminonvarit hos dig? Tig nu stilla, min syster; han är ju din broder.Lägg denna sak icke så på sinnet.» Så stannade då Tamar i sinbroder Absaloms hus i svår sorg.013:021 Men när konung David fick höra allt detta, blev han mycket vred.013:022 Och Absalom talade intet med Amnon, varken gott eller ont, tyAbsalom hatade Amnon, därför att denne hade kränkt hans systerTamar.
013:023 Två år därefter hade Absalom fårklippning i Baal-Hasor, somligger vid Efraim. Och Absalom inbjöd då alla konungens söner.013:024 Absalom kom till konungen och sade: »Din tjänare skall nu havafårklippning; jag beder att konungen ville jämte sina tjänare gåmed din tjänare.»013:025 Men konungen svarade Absalom »Nej, min son, vi må ickeallasammans gå med, ty vi vilja icke vara dig till besvär.» Ochfastän han bad honom enträget, ville han icke gå, utan gav honomsin avskedshälsning.013:026 Då sade Absalom: »Om du icke vill, så låt dock min broder Amnongå med oss.» Konungen frågade honom: »Varför skall just han gåmed dig?»013:027 Men Absalom bad honom så enträget, att han lät Amnon och alla deövriga konungasönerna gå med honom.
013:028 Och Absalom bjöd sina tjänare och sade: »Sen efter, när Amnonshjärta bliver glatt av vinet; och när jag då säger till eder:'Huggen ned Amnon', så döden honom utan fruktan. Det är ju jagsom bjuder eder det, varen frimodiga och skicken eder såsomkäcka män.»013:029 Och Absaloms tjänare gjorde med Amnon såsom Absalom hade bjudit.Då stodo alla konungens söner upp och satte sig var och en påsin mulåsna och flydde.013:030 Medan de ännu voro på väg, kom till David ett rykte om attAbsalom hade huggit ned alla konungens söner, så att icke enenda av dem fanns kvar.013:031 Då stod konungen upp och rev sönder sina kläder och lade sig påmarken, under det att alla hans tjänare stodo där medsönderrivna kläder.013:032 Men Jonadab, som var son till Davids broder Simea, tog till ordaoch sade: »Min herre må icke tänka att de hava dödat alla deunga männen, konungens söner, det är Amnon allena som är död.Ty Absaloms uppsyn har bådat olycka ända ifrån den dag då dennekränkte hans syster Tamar.013:033 Så må nu min herre konungen icke akta på detta som har blivitsagt, att alla konungens söner äro döda; nej, Amnon allena ärdöd.»
013:034 Emellertid flydde Absalom.—När nu mannen som stod på vaktlyfte upp sina ögon, fick han se mycket folk komma från vägenbakom honom, vid sidan av berget.013:035 Då sade Jonadab till konungen: »Se, där komma konungens söner.Såsom din tjänare sade, så har det gått till.»013:036 Just när han hade sagt detta, kommo konungens söner; och debrusto ut i gråt. Också konungen och alla hans tjänare grätohäftigt och bitterligen.013:037 Men Absalom hade flytt och begivit sig till Talmai, Ammihursson, konungen i Gesur. Och David sörjde hela tiden sin son.013:038 Sedan Absalom hade flytt och begivit sig till Gesur, stannadehan där i tre år.013:039 Och konung David avstod ifrån att draga ut mot Absalom, ty hantröstade sig över att Amnon var död.
014:001 Men Joab, Serujas son, märkte att konungens hjärta var vänt motAbsalom.014:002 Då sände Joab till Tekoa och lät därifrån hämta en klok kvinnaoch sade till henne: »Låtsa att du har sorg, och kläd dig isorgkläder och smörj dig icke med olja, utan skicka dig såsom enkvinna som i lång tid har haft sorg efter en död.014:003 Gå så in till konungen och tala till honom såsom jag säger dig.»Joab lade nu orden i hennes mun.014:004 Och kvinnan från Tekoa talade med konungen; hon föll ned tilljorden på sitt ansikte och bugade sig och sade: »Hjälp, okonung!»014:005 Konungen sade till henne: »Vad fattas dig?» Hon svarade: »Ack,jag är änka; min man är död.014:006 Och din tjänarinna hade två söner; dessa båda kommo i träta medvarandra ute på marken, där ingen fanns, som kunde träda emellanoch hindra dem; den ene slog då ned den andre och dödade honom.014:007 Och nu har hela släkten rest sig upp mot din tjänarinna, och desäga: 'Giv hit honom som slog ned sin broder, så att vi få dödahonom, därför att han har tagit sin broders liv och dräpt honom;på det sättet förgöra vi ock arvingen.' På det att efter minman varken namn eller efterkommande må finnas på jorden, viljade utsläcka den gnista av mig, som ännu är kvar.»014:008 Då sade konungen till kvinnan: »Gå hem igen; jag vill givabefallning om dig.»014:009 Kvinnan från Tekoa sade till konungen: »På mig, o min herrekonung, och på min faders hus vile missgärningen, men konungenoch hans tron vare utan skuld.»014:010 Konungen sade: »Om någon säger något åt dig, så för honom tillmig; han skall sedan icke mer antasta dig.014:011 Hon sade: »Ja, må konungen tänka på HERREN, sin Gud, så attblodshämnaren icke får göra olyckan större, och så att de ickeförgöra min son.» Då sade han: »Så sant HERREN lever, icke etthår av din son skall falla på jorden.»014:012 Men kvinnan sade: »Låt din tjänarinna tala ännu ett ord till minherre konungen.» Han sade: »Tala.»014:013 Då sade kvinnan: »Varför är du då så sinnad mot Guds folk? Närkonungen talar så, då ligger ju däri att han själv bär på skuld,eftersom konungen icke låter sin förskjutne son komma tillbaka.014:014 Vi måste ju alla dö och äro då såsom vatten som spilles påjorden, vilket icke kan samlas upp igen. Men Gud tager ickelivet bort, utan han tänker ut vad göras kan, för att denförskjutne icke må förbliva förskjuten och skild från honom.014:015 Och att jag nu har kommit för att tala detta till min herrekonungen, det har skett därför att folket förskräckte mig. Dåtänkte din tjänarinna: Jag vill dock tala med konungen; kanhändaskall konungen uppfylla sin trälinnas önskan.014:016 Ja, konungen skall lyssna till sin trälinna och rädda mig frånden mans hand, som vill förgöra både mig och min son från Gudsarvedel.014:017 Och din tjänarinna tänkte: Min herre konungens ord skall givamig ro. Ty min herre konungen är lik Guds ängel däri att han hörallt, både gott och ont. Och nu vare HERREN, din Gud, med dig.
014:018 Då svarade konungen och sade till kvinnan: »Dölj icke för mignågot av det varom jag nu vill fråga dig.» Kvinnan sade: »Minherre konungen tale.»014:019 Då sade konungen: »Har icke Joab sin hand med i allt detta?»Kvinnan svarade och sade: »Så sant du lever, min herre konung:om min Herre konungen talar något, så kan ingen komma undan det,vare sig åt höger eller åt vänster. Ja, det är din tjänare Joabsom har bjudit mig detta, och han har lagt i din tjänarinnas munallt vad jag har sagt.014:020 För att giva saken ett annat utseende har din tjänare Joabhandlat på detta sätt; men min herre liknar i vishet Guds ängeloch vet allt som sker på jorden.»
014:021 Så sade då konungen till Joab: »Välan, jag vill göra såsom duönskar. Gå nu och för tillbaka den unge mannen Absalom.»014:022 Då föll Joab ned till jorden på sitt ansikte och bugade sig ochvälsignade konungen; och Joab sade: »I dag märker din tjänareatt jag har funnit nåd för dina ögon, min herre konung, eftersomkonungen uppfyller sin tjänares önskan.»014:023 Och Joab stod upp och begav sig till Gesur och förde Absalomtill Jerusalem.014:024 Men konungen sade: »Han får begiva sig till sitt hus, men hanfår icke komma inför mitt ansikte. Då begav sig Absalom tillsitt hus, och kom icke inför konungens ansikte.
014:025 Men i hela Israel fanns ingen så skön man som Absalom, ingen somman så mycket prisade: från hans fotblad upp till hans hjässafanns icke något fel på honom014:026 Och när han lät klippa håret på sitt huvud—vid slutet av vartår lät han klippa det, ty det blev honom då så tungt att hanmåste låta klippa det—så befanns det, att när man vägde håretfrån hans huvud, då vägde det två hundra siklar, efterkonungsvikt.014:027 Och åt Absalom föddes tre söner och en dotter, som fick namnetTamar; hon var en skön kvinna.
014:028 När Absalom hade bott två hela år i Jerusalem utan att få kommainför konungens ansikte,014:029 sände han bud efter Joab, i avsikt att skicka denne tillkonungen; men han ville icke komma till honom. Och han sändebud ännu en gång, men han ville ändå icke komma.014:030 Då sade han till sina tjänare: »I sen att Joab där har ettåkerstycke vid sidan av mitt, och på det har han korn; gån nudit och tänden eld därpå.» Så tände då Absaloms tjänare eld pååkerstycket.014:031 Då stod Joab upp och gick hem till Absalom och sade till honom:»Varför hava dina tjänare tänt eld på mitt åkerstycke?»014:032 Absalom svarade Joab: »Jag sände ju till dig och lät säga: Komhit, så att jag kan skicka dig till konungen och låta säga:'Varför fick jag komma hem från Gesur? Det hade varit bättreför mig, om jag ännu vore kvar där.' Nu vill jag komma införkonungens ansikte; och finnes någon missgärning hos mig, så måhan döda mig.014:033 Då gick Joab till konungen och sade honom detta. Denne kalladedå till sig Absalom, och han kom till konungen; och han föll nedför honom på sitt ansikte och bugade sig till jorden införkonungen. Och konungen kysste Absalom.
015:001 En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtillock femtio man som löpte framför honom.015:002 Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan avvägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på vägtill konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kalladeAbsalom honom till sig och frågade: »Från vilken stad är du?»När han då svarade: »Din tjänare är från den och den av Israelsstammar»,015:003 sade Absalom till honom: »Din sak är visserligen god och rätt,men du har ingen som hör på dig hos konungen.»015:004 Och Absalom tillade: »Ack om jag bleve satt till domare ilandet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak kommetill mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.»015:005 Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte hanut sin hand och fattade i honom och kysste honom.015:006 På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo föratt få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde AbsalomIsraels män.
015:007 Fyrtio år voro nu förlidna, då Absalom en gång sade tillkonungen: »Låt mig begiva mig till Hebron för att där infria detlöfte som jag har gjort åt HERREN.015:008 Ty din tjänare gjorde ett löfte, när jag bodde i Gesur i Aram;jag sade: 'Om HERREN låter mig komma tillbaka till Jerusalem, såvill jag hålla en gudstjänst åt HERREN.'»015:009 Konungen sade till honom: »Gå i frid.» Då stod han upp och begavsig till Hebron.015:010 Men Absalom sände ut hemliga budbärare till alla Israels stammaroch lät säga: »När I hören basunen ljuda, så sägen: 'Nu harAbsalom blivit konung i Hebron.'»015:011 Och med Absalom hade följt två hundra män från Jerusalem, somvoro inbjudna och följde med i all oskuld, utan att veta omnågonting.015:012 Medan Absalom offrade slaktoffren, sände han också och lät hämtagiloniten Ahitofel, Davids rådgivare, från hans stad Gilo. Ochsammansvärjningen växte i styrka, och i allt större myckenhetgick folket över till Absalom.
015:013 Men en budbärare kom till David och sade: »Israels män hava väntsina hjärtan till Absalom.»015:014 Då sade David till alla sina tjänare, dem som han hade hos sig iJerusalem: »Upp, låt oss fly, ty ingen annan räddning finnes föross undan Absalom. Skynden eder åstad, så att han icke med hastkommer över oss och för olycka över oss och slår stadensinvånare med svärdsegg.»015:015 Konungens tjänare svarade konungen: »Till allt vad min herrekonungen behagar äro dina tjänare redo.015:016 Då drog konungen ut, och allt hans husfolk följde honom; docklämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset.015:017 Så drog då konungen ut, och allt folket följde honom; men destannade vid Bet-Hammerhak.015:018 Och alla hans tjänare tågade förbi på sidan om honom, så ockalla keretéerna och peletéerna; och alla gatiterna, sex hundraman, som hade följt med honom från Gat, tågade likaledes förbiframför konungen.015:019 Då sade konungen till gatiten Ittai: »Varför går också du medoss? Vänd om och stanna hos den som nu är konung; du är ju enfrämling och därtill landsflyktig från ditt hem.015:020 I går kom du; skulle jag då i dag låta dig irra omkring med osspå var färd, nu då jag själv går jag vet icke vart? Vändtillbaka och för dina bröder tillbaka med dig; må nåd ochtrofasthet bevisas eder.»015:021 Men Ittai svarade konungen och sade: »Så sant HERREN lever, ochså sant min herre konungen lever: på den plats där min herrekonungen är, där vill ock din tjänare vara, det må gälla liveller död.»015:022 Då sade David till Ittai: »Kom då och drag med.» Och gatitenIttai drog med jämte alla sina män och alla kvinnor och barn somhan hade med sig.015:023 Och hela landet grät högljutt, när allt folket drog fram. Ochdå nu konungen gick över bäcken Kidron, gick ock allt folketöver och tog vägen åt öknen.015:024 Bland de andra såg man ock Sadok jämte alla leviterna, och deburo med sig Guds förbundsark; men de satte ned Guds ark—varvid också Ebjatar kom ditupp—till dess att allt folkethade hunnit draga fram ur staden.015:025 Då sade konungen till Sadok: »För Guds ark tillbaka in istaden. Om jag finner nåd för HERRENS ögon, låter han mig kommatillbaka, så att jag åter får se honom och hans boning.015:026 Men om han säger så: 'Jag har icke behag till dig'—se, då ärjag redo; han göre då med mig såsom honom täckes.»015:027 Och konungen sade till prästen Sadok: »Du är ju siare; vändtillbaka till staden i frid. Och din son Ahimaas och Ebjatarsson Jonatan, båda edra söner, må följa med eder.015:028 Se, jag vill dröja vid färjställena i öknen, till dess att ettbudskap kommer från eder med underrättelser till mig.015:029 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem ochstannade där.
015:030 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med överhöljt huvudock bara fötter; och allt folket som följde med honom hade ockhöljt över sina huvuden och gingo ditupp under gråt.015:031 Och när man berättade för David att Ahitofel var med bland demsom hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: »HERRE, görAhitofels råd till dårskap.»015:032 När sedan David hade kommit upp på bergstoppen, där man plägadetillbedja Gud, då kom arkiten Husai emot honom, med sönderrivenlivklädnad och med jord på sitt huvud.015:033 David sade till honom: »Om du går med mig, så bliver du mig tillbesvär.015:034 Men om du vänder tillbaka till staden och säger till Absalom:'Din tjänare vill jag vara, o konung; jag har förut varit dinfaders tjänare, men nu vill jag vara din tjänare', så kan dugagna mig med att göra Ahitofels råd om intet.015:035 Där har du ju ock prästerna Sadok och Ebjatar; allt vad du fårhöra från konungens hus må du meddela prästerna Sadok ochEbjatar.015:036 De hava ju ock där sina båda söner hos sig: Sadok har Ahimaas,och Ebjatar Jonatan; genom dem kunnen I sända mig bud om alltvad I fån höra.»015:037 Så gick då Husai, Davids vän, in i staden. Och jämväl Absalomdrog in i Jerusalem.
016:001 När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, dåmötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor,som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundrafruktkakor och en vinlägel.016:002 Då sade konungen till Siba: »Vad vill du med detta?» Sibasvarade: »Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att ridapå, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, ochvinet skola de törstande hava att dricka i öknen.»016:003 Konungen sade: »Men var är din herres son?» Siba svaradekonungen: »Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skallIsraels hus giva mig tillbaka min faders rike.'»016:004 Då sade konungen till Siba: »Se, allt vad Mefiboset äger skallvara ditt.» Siba svarade: »Jag faller ned för dig; låt mig finnanåd för dina ögon, min herre konung.»
016:005 När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då träddedärifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hetteSimei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.016:006 Och han kastade stenar på David och på alla konung Davidstjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne,både till höger och till vänster.016:007 Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: »Bort,bort, du blodsman, du ogärningsman!016:008 HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, dusom har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nukonungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i denolycka du förtjänade, ty en blodsman är du.»016:009 Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: »Varför skall dendöda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå ditoch hugga huvudet av honom.»016:010 Men konungen svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujassöner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudithonom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'016:011 Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sinatjänare: »Min son, han som har utgått från mitt eget liv, stårmig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då dennebenjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN harbefallt honom det.016:012 Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERRENåter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i daguttalas över mig.»016:013 Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gicklängs utmed berget, jämsides med honom, och for ut iförbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsidesmed honom.016:014 När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommittill Ajefim, rastade han där.
016:015 Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit tillJerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.016:016 När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husaitill Absalom: »Leve konungen! Leve konungen!»016:017 Absalom sade till Husai: »Är det så du visar din kärlek mot dinvän? Varför har du icke följt med din vän?»016:018 Husai svarade Absalom: »Nej, den som HERREN och detta folk ochalla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hoshonom vill jag stanna.016:019 Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna införhans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jagock göra det inför dig.»016:020 Och Absalom sade till Ahitofel: »Given nu ett råd om vad viskola göra.»016:021 Ahitofel sade till Absalom: »Gå in till din faders bihustrur,som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israelhöra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och såstyrkes modet hos alla dem som hålla med dig.016:022 Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och sågick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israelsögon.016:023 Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycketsom om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart rådav Ahitofel både för David och för Absalom.
017:001 Och Ahitofel sade till Absalom: »Låt mig utvälja tolv tusen män,så vill jag bryta upp och förfölja David i natt.017:002 Då kan jag komma över honom och förskräcka honom, medan han ärutmattad och modlös, och allt hans folk skall då taga tillflykten; sedan kan jag döda konungen, när han står därövergiven.017:003 Därefter skall jag föra allt folket tillbaka till dig. Ty om detså går den man du söker, så är detta som om alla vände tillbaka;allt folket får då frid.»017:004 Detta behagade Absalom och alla de äldste i Israel.017:005 Likväl sade Absalom: »Kalla ock arkiten Husai hit, så att viockså få höra vad han har att säga.017:006 När då Husai kom in till Absalom, sade Absalom till honom: »Såoch så har Ahitofel talat. »Skola vi göra såsom han har sagt?Varom icke, så tala du.»017:007 Husai svarade Absalom: Det råd som Ahitofel denna gång har givitär icke gott.»017:008 Och Husai sade ytterligare: »Du känner din fader och hans män,och vet att de äro hjältar och bistra såsom en björninna frånvilken man har tagit ungarna ute på marken. Och din fader är juen krigsman som icke vilar med sitt folk under natten.017:009 Nu har han säkerligen gömt sig i någon håla eller på något annatställe. Om nu redan i början några av folket här fölle, såskulle var och en som finge höra talas därom säga att det folksom följer Absalom har lidit ett nederlag;017:010 och då skulle till och med den tappraste, den som hade mod såsomett lejon, bliva högeligen förfärad; ty hela Israel vet att dinfader är en hjälte, och att de som följa honom äro tappra män.017:011 Därför är nu mitt råd: Låt hela Israel från Dan ända tillBeer-Seba församla sig till dig, så talrikt som sanden vidhavet; och själv må du draga med i striden.017:012 När vi så drabba ihop med honom, varhelst han må påträffas,skola vi slå ned på honom, såsom daggen faller över marken; ochdå skall intet bliva kvar av honom och alla de män som äro medhonom017:013 Ja, om han också droge sig tillbaka in i någon stad, så skullehela Israel kasta linor omkring den staden, och vi skulle dragaden ned i dalen, till dess att icke minsta sten vore att finnadärav.017:014 Då sade Absalom och alla Israels män: »Arkiten Husais råd ärbättre än Ahitofels råd.» HERREN hade nämligen skickat det så,att Ahitofels goda råd gjordes om intet, för att HERREN skullelåta olycka komma över Absalom.
017:015 Och Husai sade till prästerna Sadok och Ebjatar: »Det och detrådet har Ahitofel givit Absalom och de äldste i Israel, men jaghar givit det och det rådet.017:016 Så sänden nu med hast bud och låten säga David: 'Stanna ickeöver natten vid färjställena i öknen, utan gå hellre över, föratt icke konungen och allt hans folk må drabbas av fördärv.'»017:017 Nu hade Jonatan och Ahimaas sitt tillhåll vid Rogelskällan, ochen tjänstekvinna gick dit med budskap; sedan plägade de självagå med budskapet till konung David. Ty de tordes icke gå in istaden och visa sig där.017:018 Men en gosse fick se dem och berättade det för Absalom. Då gingobåda med hast sin väg och kommo in i en mans hus i Bahurim, sompå sin gård hade en brunn; i den stego de ned.017:019 Och hans hustru tog ett skynke och bredde ut det överbrunnshålet och strödde gryn därpå, så att man icke kunde märkanågot.017:020 Då nu Absaloms tjänare kommo in i huset till hustrun och frågadevar Ahimaas och Jonatan voro, svarade hon dem: »De gingo överbäcken där.» Då sökte de, men utan att finna, och vände såtillbaka till Jerusalem.017:021 Men sedan de hade gått sin väg, stego de andra upp ur brunnenoch gingo med sitt budskap till konung David; de sade tillDavid: »Bryten upp och gån med hast över vattnet, ty det och detrådet har Ahitofel givit, till eder ofärd.»017:022 Då bröt David upp med allt det folk han hade hos sig, och degingo över Jordan; och om morgonen, när det blev dager, saknadesingen enda, utan alla hade kommit över Jordan.
017:023 Men när Ahitofel såg att man icke följde hans råd, sadlade han sin åsna och stod upp och for hem till sin stad, och sedan han hade beställt om sitt hus, hängde han sig. Och när han var död, blev han begraven i sin faders grav.
017:024 Så hade nu David kommit till Mahanaim, när Absalom med allaIsraels män gick över Jordan.017:025 Men Absalom hade satt Amasa i Joabs ställe över hären. Och Amasavar son till en man vid namn Jitra, en israelit, som hade gåttin till Abigal, Nahas' dotter och Serujas, Joabs moders, syster.017:026 Och Israel och Absalom lägrade sig i Gileads land.017:027 Men när David kom till Mahanaim, hade Sobi, Nahas' son, frånRabba i Ammons barns land, och Makir, Ammiels son, frånLo-Debar, och Barsillai, en gileadit från Rogelim,017:028 låtit föra dit sängar, skålar, lerkärl, så ock vete, korn, mjöloch rostade ax, ävensom bönor, linsärter och annat rostat,017:029 därjämte honung, gräddmjölk, får och nötostar till mat åt Davidoch hans folk; ty de tänkte: »Folket är hungrigt, trött ochtörstigt i öknen.
018:001 Och David mönstrade sitt folk och satte över- och underhövitsmänöver dem.018:002 Därefter lät David folket tåga åstad: en tredjedel under Joabsbefäl, en tredjedel under Abisais, Serujas sons, Joabs broders,befäl, och en tredjedel under gatiten Ittais befäl. Och konungensade till folket: »Jag vill ock själv draga ut med eder.»018:003 Men folket svarade: »Du får icke draga ut; ty om vi måste fly,aktar ingen på oss, och om hälften av oss bliver dödad, aktarman icke heller på oss, men du är nu så god som tio tusen avoss. Därför är det nu bättre att du står redo att komma oss tillhjälp från staden.018:004 Då sade konungen till dem: »Vad I ansen vara bäst vill jaggöra.» Och konungen ställde sig vid sidan av porten, under detatt allt folket drog ut i avdelningar på hundra och tusen.018:005 Men konungen bjöd Joab, Abisai och Ittai och sade: »Faren nuvarligt med den unge mannen Absalom.» Och allt folket hörde hurukonungen så bjöd alla hövitsmännen angående Absalom.018:006 Så drog då folket ut på fältet mot Israel, och striden stod iEfraims skog.018:007 Där blev Israels folk slaget av Davids tjänare, och mångastupade där på den dagen: tjugu tusen man.018:008 Och striden utbredde sig över hela den trakten; och skogenförgjorde mer folk, än svärdet förgjorde på den dagen.
018:009 Och Absalom kom i Davids tjänares väg. Absalom red då på sinmulåsna; och när mulåsnan kom under en stor terebint med tätagrenar, fastnade hans huvud i terebinten, så att han blevhängande mellan himmel och jord, ty mulåsnan som han satt påsprang sin väg.018:010 Och en man fick se det och berättade för Joab och sade: »Jag sågdär borta Absalom hänga i en terebint.»018:011 Då sade Joab till mannen som berättade detta för honom: »Om dusåg det, varför slog du honom då icke strax till jorden? Jagskulle då gärna hava givit dig tio siklar silver och ett bälte.»018:012 Men mannen svarade Joab: »Om jag ock finge väga upp tusen siklarsilver i mina händer, skulle jag dock icke vilja uträcka minhand mot konungens son, ty konungen bjöd ju dig och Abisai ochIttai, så att vi hörde det: 'Tagen vara, I alla, på den ungemannen Absalom.'018:013 Dessutom, om jag lömskt hade förgripit mig på hans liv, så hadedu säkerligen lämnat mig i sticket, eftersom intet kan förblivadolt för konungen.»018:014 Joab sade: »Jag vill icke på detta sätt förhala tiden med dig.»Därefter tog han tre spjut i sin hand och stötte dem i Absalomsbröst, medan denne ännu var vid liv, där han hängde underterebinten.018:015 Sedan kommo tio unga män, Joabs vapendragare, ditfram, och avdem blev Absalom till fullo dödad.
018:016 Och Joab lät stöta i basunen, och folket upphörde att förföljaIsrael, ty Joab ville skona folket.018:017 Och de togo Absalom och kastade honom i en stor grop i skogenoch staplade upp ett mycket stort stenröse över honom. Menhela Israel flydde, var och en till sin hydda.018:018 Och Absalom hade, medan han ännu levde, låtit resa åt sig enstod som står i Konungsdalen; ty han tänkte: »Jag har ingen sonsom kan bevara mitt namns åminnelse. Den stoden hade hanuppkallat efter sitt namn, och den heter ännu i dag Absalomsminnesvård.
018:019 Och Ahimaas, Sadoks son, sade: »Låt mig skynda åstad ochförkunna för konungen glädjebudskapet att HERREN har dömt honomfri ifrån hans fienders hand.»018:020 Men Joab svarade honom: »I dag bliver du ingen glädjebudbärare;en annan dag må du förkunna glädjebudskap, men denna dagförkunnar du icke något glädjebudskap, eftersom nu konungens sonär död.»018:021 Därefter sade Joab till en etiopier: »Gå och berätta förkonungen vad du har sett.» Då föll etiopiern ned för Joab ochskyndade därpå åstad.018:022 Men Ahimaas, Sadoks son; sade ännu en gång till Joab: »Låt ocksåmig, vad än må ske, få skynda åstad, efter etiopiern.» Joabsade: »Varför vill du skynda åstad, min son, då detta ju ickekan vara ett glädjebudskap som skaffar dig någon lön?»018:023 Han svarade: »Vad än må ske vill jag skynda åstad.» Då sade hantill honom: »Så skynda då.» Och Ahimaas skyndade åstad och togvägen över Jordanslätten och hann om etiopiern.
018:024 Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp påporttaket invid muren; när han där lyfte upp sina ögon, fick hanse en man komma ensam springande.018:025 Väktaren ropade och förkunnade det för konungen. Då sadekonungen: »Är han ensam, så har han ett glädjebudskap attkungöra.» Och han kom allt närmare.018:026 Därefter fick väktaren se en annan man komma springande; dåropade väktaren till portvaktaren och sade: »Nu ser jag åter enman komma ensam springande.» Konungen sade: »Denne är ock englädjebudbärare.»018:027 Och väktaren sade: »Efter sitt sätt att springa tyckes mig denförste vara Ahimaas, Sadoks son.» Då sade konungen: »Det är engod man; han kommer säkerligen med ett gott glädjebudskap.»
018:028 Och Ahimaas ropade och sade till konungen: »Allt väl!» Därefterföll han ned till Jorden på sitt ansikte inför konungen ochsade: »Lovad vare HERREN, din Gud, som har prisgivit demänniskor som hade upplyft sin hand mot min herre konungen!»018:029 Då frågade konungen: »Står det väl till med den unge mannenAbsalom?» Ahimaas svarade: »Jag såg en stor hop folk, när Joabavsände konungens andre tjänare och mig, din tjänare; men jagvet icke vad det var.»018:030 Konungen sade: »Gå åt sidan och ställ dig där.» Då gick han åtsidan och blev stående där018:031 Just då kom etiopiern. Och etiopiern sade: »Mottag, min herrekonung, det glädjebudskapet att HERREN i dag har dömt dig friifrån alla de mäns hand, som hava rest sig upp mot dig.»018:032 Konungen frågade etiopiern: »Står det väl till med den ungemannen Absalom?» Etiopiern svarade: »Må det så gå med min herrekonungens fiender och med alla som resa sig upp mot dig för attgöra dig ont, såsom det har gått med den unge mannen.018:033 Då blev konungen häftigt upprörd och gick upp i salen överporten och grät. Och under det att han gick, ropade han så: »Minson Absalom, min son, min son Absalom! Ack, att jag hade fått döi ditt ställe! Absalom, min son, min son!»
019:001 Och det blev berättat för Joab att konungen grät och sörjdeAbsalom.019:002 Och segern blev på den dagen förbytt till sorg för allt folket,eftersom folket på den dagen fick höra sägas att konungen varbedrövad för sin sons skull.019:003 Och folket smög sig på den dagen in i staden, såsom människorpläga göra, vilka hava vanärat sig, därigenom att de hava flyttunder striden.019:004 Men konungen hade skylt sitt ansikte; och konungen klagade medhög röst: »Min son Absalom! Absalom, min son, min son!»019:005 Då gick Joab in i huset till konungen och sade: »Du kommer i dagalla dina tjänares ansikten att rodna av skam, fastän de i daghava räddat både ditt eget liv och dina söners och döttrars livoch dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.019:006 Ty du älskar ju dem som hata dig, och hatar dem som älska dig.I dag har du nämligen gjort kunnigt att dina hövitsmän ochtjänare äro intet for dig, ty i dag märker jag, att om Absalomvore vid liv, men alla vi andra i dag hade omkommit, så skulledetta hava varit dig mer till behag.019:007 Men stå nu upp, och gå ut och tala vänligt med dina tjänare; tyjag svär vid HERREN, att om du icke gör det, så skall icke enenda man stanna kvar hos dig över denna natt, och detta skallför dig bliva en större olycka än alla de olyckor som havaövergått dig från din ungdom ända till nu.»019:008 Då stod konungen upp och satte sig i porten. Och man gjordekunnigt för allt folket och sade: »Konungen sitter nu i porten.»Då kom allt folket inför konungen. Men Israel hade flytt, varoch en till sin hydda.
019:009 Och allt folket i alla Israels stammar begynte därefter förebråvarandra och säga: »Konungen har räddat oss från vara fiendershand och hjälpt oss ifrån filistéernas hand, och nu har han måstfly ur landet för Absalom.019:010 Men Absalom, som vi hade smort till konung över oss, har blivitdödad i striden. Varför sägen I då icke ett ord om att förakonungen tillbaka?»
019:011 Under tiden hade konung David sänt bud till prästerna Sadok ochEbjatar och låtit säga: »Talen så till de äldste i Juda: 'Varförskolen I vara de sista att hämta konungen tillbaka hem? Ty vadhela Israel talar har redan kommit för konungen, där han bor.019:012 I ären ju mina bröder, I ären ju mitt kött och ben. Varförskolen I då vara de sista att hämta konungen tillbaka?'019:013 Och till Amasa skolen I säga: 'Är du icke mitt kött och ben? Gudstraffe mig nu och framgent, om du icke för all din tid skallbliva härhövitsman hos mig i Joabs ställe.'»019:014 Härigenom vann han alla Juda mäns hjärtan utan undantag, så attde sände detta budskap till konungen: »Vänd tillbaka, du självmed alla dina tjänare.»019:015 Då vände konungen tillbaka och kom till Jordan; men Juda hadekommit till Gilgal för att möta konungen och föra konungen överJordan.
019:016 Också Simei, Geras son, benjaminiten, som var från Bahurim,skyndade sig och drog ned med Juda män for att möta konungDavid.019:017 Och med honom följde tusen man från Benjamin, ävensom Siba,vilken hade varit tjänare i Sauls hus, jämte hans femton söneroch tjugu tjänare. Dessa hade nu hastat ned till Jordan förekonungen.019:018 Och färjan gick över för att överföra konungens familj, och föratt användas efter hans gottfinnande. Men Simei, Geras son,föll ned inför konungen, när han skulle fara över Jordan,019:019 och sade till konungen: »Må min herre icke tillräkna mig minmissgärning, och icke tänka på huru illa din tjänare gjorde påden dag då min herre konungen drog ut från Jerusalem; måkonungen icke akta därpå.019:020 Ty din tjänare inser att jag då försyndade mig; därför har jagnu i dag först av hela Josefs hus kommit hitned för att möta minherre konungen.019:021 Då tog Abisai, Serujas son, till orda och sade: »Skulle ickeSimei dödas för detta? Han har ju förbannat HERRENS smorde.»019:022 Men David svarade: »Vad haven I med mig att göra, I Serujassöner, eftersom I i dag ären mig till hinders? Skulle väl i dagnågon dödas i Israel? Vet jag då icke att jag i dag har blivitkonung över Israel?»019:023 Därefter sade konungen till Simei: »Du skall icke dö.» Ochkonungen gav honom sin ed därpå.