016:005 Vad nu mer är att säga om Baesa, om vad han gjorde och om hansbedrifter, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.016:006 Och Baesa gick till vila hos sina fäder och blev begraven iTirsa. Och hans son Ela blev konung efter honom.016:007 Men genom profeten Jehu, Hananis son, hade HERRENS ord kommittill Baesa och hans hus, icke allenast för allt det onda som hanhade gjort i HERRENS ögon, då han förtörnade honom genom sinahänders verk, så att det måste gå honom såsom det gick Jerobeamshus, utan ock därför att han hade förgjort detta.
016:008 I Asas, Juda konungs, tjugusjätte regeringsår blev Ela, Baesasson, konung över Israel i Tirsa och regerade i två år.016:009 Men hans tjänare Simri, som var hövitsman för den ena hälften avstridsvagnarna, anstiftade en sammansvärjning mot honom. Och engång, då han i Tirsa hade druckit sig drucken i Arsas hus,överhovmästarens i Tirsa,016:010 kom Simri dit och slog honom till döds—det var i Asas, Judakonungs, tjugusjunde regeringsår—och han själv blev så konungi hans ställe.016:011 Och när han hade blivit konung och intagit sin tron, förgjordehan hela Baesas hus, utan att låta någon av mankön bliva kvar,varken hans blodsförvanter eller hans vänner.016:012 Så utrotade Simri hela Baesas hus, i enlighet med det ord somHERREN hade talat till Baesa genom profeten Jehu—016:013 detta för alla de synders skull som Baesa och hans son Ela hadebegått, och genom vilka de hade kommit Israel att synda, så attde förtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar somde dyrkade.
016:014 Vad nu mer är att säga om Ela och om allt vad han gjorde, detfinnes upptecknat i Israels konungars krönika.
016:015 I Asas, Juda konungs, tjugusjunde regeringsår blev Simri konungoch regerade i sju dagar, i Tirsa. Folket höll då på att belägraGibbeton, som tillhörde filistéerna.016:016 Medan nu folket höll på med belägringen, fingo de höra sägas»Simri har anstiftat en sammansvärjning; han har ock dräptkonungen.» Då gjorde hela Israel samma dag Omri, denisraelitiske härhövitsmannen, till konung, i lägret.016:017 Därefter drog Omri med hela Israel upp från Gibbeton, och deangrepo Tirsa.016:018 Men när Simri såg att staden var intagen, gick han in ikonungshusets palatsbyggnad och brände upp konungshuset jämtesig själv i eld och omkom så—016:019 detta för de synders skull som han hade begått, i det att hangjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på Jerobeams vägoch i den synd som denne hade gjort, och genom vilken han hadekommit Israel att synda.
016:020 Vad nu mer är att säga om Simri och om den sammansvärjning somhan anstiftade, det finnes upptecknat i Israels konungarskrönika.
016:021 Nu delade sig Israels folk i två hälfter; den ena hälften avfolket höll sig till Tibni, Ginats son, och ville göra honomtill konung, och den andra hälften höll sig till Omri.016:022 Men den del av folket som höll sig till Omri, fick överhandenöver den del som höll sig till Tibni, Ginats son. Och när Tibnivar död, blev Omri konung.
016:023 I Asas, Juda konungs, trettioförsta regeringsår blev Omri konungöver Israel och regerade i tolv år; i Tirsa regerade han i sexår.016:024 Han köpte berget Samaria av Semer för två talenter silver; ochhan bebyggde berget och kallade staden som han byggde därSamaria, efter Semer, den man som hade varit bergets ägare.016:025 Men Omri gjorde vad ont var i HERRENS ögon; han gjorde mer ontän någon av dem som hade varit före honom.016:026 Han vandrade i allt på Jerobeams, Nebats sons, väg och i desynder genom vilka denne hade kommit Israel att synda, så att deförtörnade HERREN, Israels Gud, med de fåfängliga avgudar dedyrkade.
016:027 Vad nu mer är att säga om Omri, om vad han gjorde och om debedrifter han utförde, det finnes upptecknat i Israels konungarskrönika.016:028 Och Omri gick till vila hos sina fäder och blev begraven iSamaria. Och hans son Ahab blev konung efter honom.016:029 Ahab, Omris son, blev konung över Israel i Asas, Juda konungs,trettioåttonde regeringsår; sedan regerade Ahab, Omris son, itjugutvå år över Israel i Samaria.016:030 Men Ahab, Omris son, gjorde vad ont var i HERRENS ögon, mer ännågon av dem som hade varit före honom.016:031 Det var honom icke nog att vandra i Jerobeams, Nebats sons,synder; han tog ock till hustru Isebel, dotter till Etbaal,sidoniernas konung, och gick så åstad och tjänade Baal ochtillbad honom.016:032 Och han reste ett altare åt Baal i Baalstemplet som han hadebyggt i Samaria.016:033 Därtill lät Ahab göra Aseran. Så gjorde Ahab mer till attförtörna HERREN, Israels Gud, än någon av de Israels konungarsom hade varit före honom.016:034 Under hans tid byggde beteliten Hiel åter upp Jeriko. Men närhan lade dess grund, kostade det honom hans äldste son Abiram,och när han satte upp dess portar, kostade det honom hans yngsteson Segib—i enlighet med det ord som HERREN hade talat genomJosua, Nuns son.
017:001 Och tisbiten Elia, en man som förut hade uppehållit sig iGilead, sade till Ahab: »Så sant HERREN, Israels Gud, lever, hanvilkens tjänare jag är, under dessa år skall varken dagg ellerregn falla, med mindre jag säger det.»
017:002 Och HERRENS ord kom till honom; han sade:017:003 »Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäckenKerit, som österifrån rinner ut i Jordan.017:004 Din dryck skall du få ur bäcken, och korparna har jag bjudit attdär förse dig med föda.»017:005 Då gick han bort och gjorde såsom HERREN hade befallt; han gickbort och uppehöll sig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner uti Jordan.017:006 Och korparna förde till honom bröd och kött om morgonen, ochbröd och kött om aftonen, och sin dryck fick han ur bäcken.
017:007 Men efter någon tid torkade bäcken ut, därför att det ickeregnade i landet.017:008 Då kom HERRENS ord till honom; han sade:017:009 »Stå upp och gå till Sarefat, som hör till Sidon, och uppehålldig där. Se, jag har där bjudit en änka att förse dig medföda.»017:010 Han stod upp och gick till Sarefat. Och när han kom tillstadsporten, fick han där se en änka som samlade ved. Då ropadehan till henne och sade: »Hämta litet vatten åt mig i kärlet, såatt jag får dricka.»017:011 När hon nu gick för att hämta det, ropade han efter henne ochsade: »Tag ock med dig ett stycke bröd åt mig.»017:012 Men hon svarade: »Så sant HERREN, din Gud, lever, jag äger ickeen kaka bröd, utan allenast en hand full mjöl i krukan och litetolja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett parvedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och minson, för att vi må äta det och sedan dö.»017:013 Då sade Elia till henne: »Frukta icke; gå och gör såsom du harsagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig, och bär utden till mig; red sedan till åt dig och din son.017:014 Ty så säger HERREN, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke tagaslut, och oljan i kruset skall icke tryta, intill den dag dåHERREN låter det regna på jorden.»017:015 Då gick hon åstad och gjorde såsom Elia hade sagt. Och hon hadesedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en långtid.017:016 Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, ienlighet med det ord som HERREN hade talat genom Elia.
017:017 Men härefter hände sig, att kvinnans, hans värdinnas, son blevsjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut ickemer andades.017:018 Då sade hon till Elia: »Vad har du med mig att göra, du gudsman?Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle blivaihågkommen, så att min son måste dö.»017:019 Men han sade till henne: »Giv mig din son.» Och han tog honom urhennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och ladehonom på sin säng.017:020 Och han ropade till HERREN och sade: »HERRE, min Gud, har du välkunnat göra så illa mot denna änka, vilkens gäst jag är, att duhar dödat hennes son?»017:021 Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropadetill HERREN och sade: »HERRE, min Gud, låt denna gosses själkomma tillbaka in i honom.»017:022 Och HERREN hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in ihonom, och han fick liv igen.017:023 Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gavhonom åt hans moder. Och Elia sade: »Se, din son lever.»017:024 Då sade kvinnan till Elia: »Nu vet jag att du är en gudsman, ochatt HERRENS ord i din mun är sanning.»
018:001 En lång tid härefter, på tredje året, kom HERRENS ord till Elia;han sade: »Gå åstad och träd fram för Ahab, så skall jag sedanlåta det regna på jorden.»018:002 Då gick Elia åstad för att träda fram för Ahab. Men hungersnödenvar då stor i Samaria.018:003 Och Ahab kallade till sig Obadja, sin överhovmästare; men Obadjadyrkade HERREN med stor iver.018:004 Och när Isebel utrotade HERRENS profeter, hade Obadja tagit etthundra profeter och gömt dem, femtio man åt gången, i en grottaoch försett dem med mat och dryck.018:005 Ahab sade nu till Obadja: »Far igenom landet till allavattenkällor och alla bäckar. Kanhända skola vi finna gräs, såatt vi kunna behålla hästar och mulåsnor vid liv och slippa attslakta ned någon boskap.»018:006 Och de fördelade mellan sig landet som de skulle draga i genom.Ahab for en väg för sig, och Obadja for en annan väg för sig.018:007 När nu Obadja färdades sin väg fram, fick han se Elia komma emotsig. Och han kände igen denne och föll ned på Sitt ansikte ochsade: »Är du här, min herre Elia?»018:008 Han svarade honom: »Ja. Gå och säg till din herre: 'Elia ärhär.'»018:009 Då sade han: »Varmed har jag försyndat mig, eftersom du villgiva din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig?018:010 Så sant HERREN, din Gud, lever, det finnes icke något folk ellernågot rike dit min herre icke har sänt för att söka efter dig;och om man har svarat: 'Han är icke här', så har han av detriket eller det folket tagit en ed, att man icke har funnit dig.018:011 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'018:012 Om nu, när jag går ifrån dig, HERRENS Ande skulle rycka bortdig, jag vet icke vart, och jag likväl komme med ditt budskaptill Ahab, så skulle han dräpa mig, när han icke funne dig. Ochdock har ju jag, din tjänare, fruktat HERREN allt ifrån minungdom.018:013 Har det icke blivit berättat för min herre vad jag gjorde, närIsebel dräpte HERRENS profeter, huru jag gömde ett hundra avHERRENS profeter, femtio man och åter femtio, i en grotta ochförsåg dem med mat och dryck?018:014 Och nu säger du: 'Gå och säg till din herre: Elia är här!'—för att han skall dräpa mig.»018:015 Men Elia svarade: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkenstjänare jag är, redan i dag skall jag träda fram för honom.»
018:016 Då gick Obadja Ahab till mötes och förkunnade detta för honom;och Ahab begav sig åstad för att möta Elia.018:017 Och när Ahab fick se Elia, sade Ahab till honom: »Är du här, dusom drager olycka över Israel?»018:018 Han svarade: »Det är icke jag, som drager olycka över Israel,utan du och din faders hus, därmed att I övergiven HERRENS bud,och därmed att du följer efter Baalerna.018:019 Men sänd nu bort och församla hela Israel till mig på bergetKarmel, jämte Baals fyra hundra femtio profeter och Aserans fyrahundra profeter, som äta vid Isebels bord.»018:020 Då sände Ahab omkring bland Israels barn och lät församlaprofeterna på berget Karmel.
018:021 Och Elia trädde fram för allt folket och sade: »Huru längeviljen I halta på båda sidor? Är det HERREN som är Gud, såföljen efter honom; men om Baal är det, så följen efter honom.»Och folket svarade honom icke ett ord.018:022 Då sade Elia till folket: »Jag allena är kvar såsom HERRENSProfet, och Baals profeter äro fyra hundra femtio man.018:023 Må man nu giva oss två tjurar, och må de välja ut åt sig den enatjuren och stycka den och lägga den på veden, utan att tända elddärpå, så vill jag reda till den andra tjuren och lägga den påveden, utan att tända eld därpå.018:024 Därefter mån I åkalla eder guds namn, men själv vill jag åkallaHERRENS namn. »Den gud som då svarar med eld, han vare Gud.»Allt folket svarade och sade. »Ditt förslag är gott.»018:025 Då sade Elia till Baals profeter: »Väljen ut åt eder den enatjuren och reden till den, I först, ty I ären flertalet; åkallendärefter eder guds namn, men eld fån I icke tända.»018:026 Då togo de den tjur som han gav dem och redde till den; sedanåkallade de Baals namn från morgonen ända till middagen ochropade: »Baal, svara oss.» Men icke ett ljud hördes, och ingensvarade. Och alltjämt haltade de åstad kring altaret som manhade gjort.018:027 När det så blev middag, gäckades Elia med dem och sade: »Ropenännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl någotatt begrunda, eller ock har han gått avsides, eller är han påresa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna.»018:028 Då ropade de ännu högre och ristade sig, såsom deras sed var,med svärd och spjut, så att blodet kom ut på dem.018:029 När det sedan hade blivit eftermiddag, fattades de av profetisktraseri, och höllo så på ända till den tid då spisoffretframbäres. Men icke ett ljud hördes, ingen svarade, och ingentycktes heller akta på dem.
018:030 Och Elia sade till allt folket: »Träden hitfram till mig.» Såträdde nu allt folket fram till honom. Då satte han åter istånd HERRENS altare, som hade blivit nedrivet.018:031 Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar—den mans, till vilken detta HERRENS ord hade kommit: »Israelskall vara ditt namn.»018:032 Och han byggde av stenarna ett altare i HERRENS namn och gjordeomkring altaret en grav, stor nog för ett utsäde av tvåsea-mått.018:033 Därefter lade han upp veden, styckade tjuren och lade den påveden.018:034 Sedan sade han: »Fyllen fyra krukor med vatten, och gjuten utvattnet över brännoffret och veden.» Han sade ytterligare:»Gören så ännu en gång.» Och de gjorde så för andragången. Därefter sade han: »Gören så för tredje gången.» Och degjorde så för tredje gången.018:035 Och vattnet flöt runt omkring altaret; och han lät fylla ocksågraven med vatten.018:036 Då nu tiden var inne att frambära spisoffret, trädde profetenElia fram och sade: »HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låtdet i dag bliva kunnigt att du är Gud i Israel, och att jag ärdin tjänare, och att det är på din befallning jag har gjort alltdetta.»018:037 Svara mig, HERRE, svara mig, så att detta folk förnimmer att detär du, HERRE, som är Gud, i det att du vänder om deras hjärtan.»018:038 »Då föll HERRENS ed ned och förtärde brännoffret, veden,stenarna och jorden, och uppslickade vattnet som var i graven.018:039 När allt folket såg detta, föllo de ned på sina ansikten ochsade: »HERREN är det som är Gud! HERREN är det som är Gud!»018:040 Men Elia sade till dem: »Gripen Baals profeter; låten ingen avdem komma undan.» Och de grepo dem. Och Elia lät föra dem nedtill bäcken Kison och slakta dem där.018:041 Och Elia sade till Ahab: »Begiv dig ditupp, ät och drick, tyjag hör bruset av regn.»018:042 Då begav sig Ahab ditupp för att äta och dricka. Men Elia stegupp på Karmels topp, hukade sig ned mot jorden och sänkte sittansikte mellan sina knän.018:043 Och han sade till sin tjänare »Gå upp och skåda ut åt havet.»Denne gick då upp och skådade ut, men sade: »Jag ser ingenting.»Så tillsade han honom sju gånger att gå tillbaka.018:044 När han då kom dit sjunde gången sade han: »Nu ser jag ett litetmoln, icke större än en mans hand, stiga upp ur havet.» Då sadehan: »Gå upp och säg till Ahab: Spänn för och far ned, så attregnet icke håller dig kvar.»018:045 Och i ett ögonblick förmörkades himmelen av moln och storm, ochett starkt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for tillJisreel.018:046 Men HERRENS hand hade kommit över Elia, så att han omgjorde sinaländer och sprang framför Ahab ända inemot Jisreel.
019:001 Men när Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort, ochhuru han hade dräpt alla profeterna med svärd,019:002 Sände Isebel en budbärare till Elia och lät säga: »Gudarnastraffe mig nu och framgent om jag icke i morgon vid denna tidlåter det gå med ditt liv såsom det gick med alla dessas liv.»019:003 När han förnam detta, stod han upp och begav sig i väg för atträdda sitt liv, och han kom så till Beer-Seba, som hör till Juda;där lämnade han kvar sin tjänare.019:004 Men själv gick han ut i öknen en dagsresa. Där satte han sigunder en ginstbuske; och han önskade sig döden och sade: »Det ärnog; tag nu mitt liv, HERRE, ty jag är icke förmer än minafäder.»019:005 Därefter lade han sig att sova under en ginstbuske. Men se, dårörde en ängel vid honom och sade till honom: »Stå upp och ät.»019:006 När han då såg upp, fick han vid sin huvudgärd se ett bröd,sådant som bakas på glödande stenar, och ett krus medvatten. Och han åt och drack och lade sig åter ned.019:007 Men HERRENS ängel rörde åter vid honom, för andra gången, ochsade: »Stå upp och ät, ty eljest bliver vägen dig för lång.»019:008 Då stod han upp och åt och drack, och gick så, styrkt av denmaten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter, ända till Guds bergHoreb.019:009 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom HERRENS ord till honom; han sade till honom: »Vad vill duhär, Elia?»019:010 Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. TyIsraels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dina altarenoch dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar, och destå efter att taga mitt liv.»019:011 Han sade: »Gå ut och ställ dig på berget inför HERREN.» Då gickHERREN fram där, och en stor och stark storm, som ryckte lossberg och bröt sönder klippor, gick före HERREN; men icke varHERREN i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke varHERREN i jordbävningen.019:012 Efter jordbävningen kom en eld; men icke var HERREN i elden.Efter elden kom ljudet av en sakta susning.019:013 Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med mantelnoch gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom enröst till honom och sade: »Vad vill du här, Elia?»019:014 Han svarade: »Jag har nitälskat för HERREN, härskarornas Gud.Ty Israels barn hava övergivit ditt förbund, rivit ned dinaaltaren och dräpt dina profeter med svärd; jag allena är kvar,och de stå efter att taga mitt liv.»019:015 HERREN sade till honom: »Gå nu tillbaka igen, och tag vägen tillDamaskus' öken, och gå in och smörj Hasael till konung överAram.019:016 Och Jehu, Nimsis son, skall du smörja till konung överIsrael. Och till profet i ditt ställe skall du smörja Elisa,Safats son, från Abel-Mehola.019:017 Och så skall ske: den som kommer undan Hasaels svärd, honomskall Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd, honomskall Elisa döda.019:018 Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla deknän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke hargivit honom hyllningskyss.»
019:019 När han sedan gick därifrån, träffade han på Elisa, Safats son,som höll på att plöja; tolv par oxar gingo framför honom, ochsjälv körde han det tolfte paret. Och Elia gick fram till honomoch kastade sin mantel över honom.019:020 Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: »Låt migförst få kyssa min fader och min moder, så vill jag sedan följadig.» Han sade till honom: »Välan, du må gå tillbaka igen; duvet ju vad jag har gjort med dig.»019:021 Då lämnade han honom och gick tillbaka och tog sina båda oxaroch slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött;detta gav han åt folket, och de åto. Därefter stod han upp ochföljde Elia och blev hans tjänare.
020:001 Och Ben-Hadad, konungen i Aram, samlade hela sin här; han hademed sig trettiotvå konungar jämte hästar och vagnar. Han drogupp och belägrade Samaria och ansatte det.020:002 Och han skickade sändebud in i staden till Ahab, Israelskonung,020:003 och lät säga honom: »Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och dittguld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barntillhör mig ock.»020:004 Israels konung svarade och sade: »Såsom du har sagt, min herrekonung: jag själv och allt vad jag har tillhör dig.»020:005 Men sändebuden kommo tillbaka och sade: »Så säger Ben-Hadad: Jaghar ju sänt till dig och låtit säga: 'Ditt silver och ditt guld,dina kvinnor och dina barn skall du giva mig.'020:006 Och nu skall jag sannerligen i morgon vid denna tid sända minatjänare till dig, för att de må genomsöka ditt hus och dinatjänares hus; och allt som är dina ögons lust skola de taga medsig och föra bort.»
020:007 Då kallade Israels konung till sig alla de äldste i landet ochsade: »Märken och sen huru denne står efter vårt fördärv. Ty närhan sände till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mittsilver och mitt guld, vägrade jag ju icke att giva honom det.»020:008 Alla de äldste och allt folket sade till honom: »Hör icke påhonom och gör honom icke till viljes.»020:009 Så svarade han då Ben-Hadads sändebud: »Sägen till min herrekonungen: Allt, varom du förra gången sände bud till din tjänare,det vill jag foga mig i; men detta kan jag icke foga mig i.» Ochsändebuden vände tillbaka med detta svar.020:010 Då sände Ben-Hadad till honom och lät säga: »Gudarna straffe mignu och framgent, om Samarias grus skall räcka till att fyllahänderna på allt det folk som följer mig.»020:011 Men Israels konung svarade och sade: »Sägen så: Icke må den somomgjordar sig med svärdet berömma sig likt den som spänner detav sig.»020:012 Så snart Ben-Hadad hörde detta svar, där han satt och drack medkonungarna i lägerhyddorna, sade han till sina tjänare: »Göreneder redo.» Och de gjorde sig redo till att angripa staden.
020:013 Då trädde en profet fram till Ahab, Israels konung, och sade:»Så säger HERREN: Ser du hela denna stor hop? Se, jag vill i daggiva den i din hand, på det att du må förnimma att jag ärHERREN.»020:014 Då frågade Ahab: »Genom vem? Han svarade: »Så säger HERREN:Genom landshövdingarnas män.» Han frågade ytterligare: »Vemskall begynna striden?» Han svarade: »Du själv.»020:015 Så mönstrade han då landshövdingarnas män, och de voro tvåhundra trettiotvå, därefter mönstrade han allt folket, allaIsraels barn, sju tusen man.020:016 Och vid middagstiden gjorde de ett utfall, just när Ben-Hadadhöll på att dricka sig drucken i lägerhyddorna, tillsammans medde trettiotvå konungar som sade kommit honom till hjälp.020:017 Landshövdingarnas män drogo först ut. Och de kunskapare somBen-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut frånSamaria.020:018 Då sade han: »Om de hava dragit ut i fredlig avsikt, så gripendem levande; och om de hava dragit ut till strid, så gripen demock levande.»020:019 Men när dessa—landshövdingarnas män och hären som följde dem—hade kommit ut ur staden,020:020 höggo de ned var och en sin man, och araméerna flydde, ochIsrael förföljde dem. Och Ben-Hadad, konungen i Aram, kom undanpå en häst, jämte några ryttare.020:021 Och Israels konung drog ut och slog både ryttarhären ochvagnshären och tillfogade araméerna ett stort nederlag.020:022 Men profeten trädde fram till Israels konung och sade tillhonom: »Grip dig nu an; och betänk och se till, vad du bör göra,ty nästa år kommer konungen i Aram att åter draga upp mot dig.»
020:023 Men den arameiske konungens tjänare sade till honom: »Deras gudär en bergsgud; därför hava de blivit oss övermäktiga. Låt ossnu strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso bliva demövermäktiga.020:024 Och vidare måste du göra så: avsätt var och en av konungarnafrån hans plats, och insätt ståthållare i deras ställe.020:025 Skaffa dig sedan själv en här, lika stor som den du harförlorat, med lika många hästar och lika många vagnar, och låtoss sedan strida mot dem på slätten, så skola vi förvisso blivadem övermäktiga.» Och han lyssnade till deras ord och gjorde så.
020:026 Följande år mönstrade Ben-Hadad araméerna och drog så upp tillAfek för att strida mot Israel.020:027 Israels barn hade ock blivit mönstrade och försedda medlivsmedel och tågade därefter emot dem. Och Israels barn lägradesig gent emot dem, lika två små gethjordar, under det attaraméerna uppfyllde landet.020:028 Då trädde gudsmannen fram och sade till Israels konung: »Såsäger HERREN: Därför att araméerna hava sagt: 'HERREN är enbergsgud och icke en dalgud', därför giver jag hela denna storahop i din hand, på det att I mån förnimma att jag är HERREN.»020:029 Och de voro lägrade mitt emot varandra i sju dagar. På sjundedagen kom det till strid, och Israels barn slogo då av araméernahundra tusen man fotfolk, detta på en enda dag.020:030 De återstående flydde in i staden Afek; men stadsmuren föll nedöver tjugusju tusen man, dem som återstodo. Ben-Hadad flyddeockså och kom in i staden och sprang från kammare tillkammare.020:031 Då sade hans tjänare till honom: »Vi hava hört att konungarna avIsraels hus äro nådiga konungar. Låt oss därför sätta säcktygom våra länder och rep om våra huvuden och giva oss åt Israelskonung; kanhända låter han dig då få leva.»020:032 Och de bundo säcktyg omkring sina länder och rep omkring sinahuvuden och kommo så till Israels konung och sade: »Din tjänareBen-Hadad beder: 'Låt mig få leva.'» Han svarade: »Är han ännuvid liv, han min broder?»020:033 Männen, som i detta hans ord sågo ett gott varsel, skyndade atttaga fasta därpå och sade: »Ja, din broder är Ben-Hadad.» Hansade: »Gån och hämten honom hit.» Då gav sig Ben-Hadad åt honom,och han lät honom stiga upp i sin vagn.020:034 Och Ben-Hadad sade till honom: »De städer som min fader tog fråndin fader vill jag giva tillbaka, och du skall för din räkningfå inrätta handelskvarter i Damaskus, såsom min fader fick görai Samaria.» »Välan», sade Ahab, »på sådana villkor vill jag givadig fri.» Och han slöt ett fördrag med honom och gav honom fri.020:035 Och en av profetlärjungarna sade på HERRENS befallning till enannan: »Slå till mig.» Men mannen vägrade att slå honom.020:036 Då sade han till honom: »Eftersom du icke har lyssnat tillHERRENS röst, därför skall ett lejon slå ned dig, när du gårifrån mig.» Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejonemot honom och slog ned honom.020:037 Sedan träffade han en annan man och sade: »Slå till mig.» Ochmannen slog honom så hårt, att sår uppstod därav.020:038 Därefter gick profeten och ställde sig i konungens väg, sedanhan hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel överögonen.020:039 När nu konungen kom därfram, ropade han till konungen och sade:»Din tjänare hade givit sig ut i striden, då i detsamma en mankom därifrån och förde till mig en annan man och sade: 'Vaktadenne man; om han kommer bort, skall det gå dig såsom det skullehava gått honom, eller ock måste du betala en talent silver.'020:040 Nu hände sig, under det din tjänare hade att syssla än här ändär, att mannen kom undan.» Israels konung sade till honom: »Dindom är given; du har ju själv avkunnat den.»020:041 Då tog han skyndsamt bort bindeln från sina ögon, och Israelskonung kände igen honom och såg att han var en av profeterna.020:042 Och han sade till konungen: »Så säger HERREN: Därför att du harsläppt ur din hand den man som av mig var given till spillo,skall det gå dig såsom det skulle hava gått honom, och ditt folksåsom det har gått hans folk.»020:043 Och Israels konung begav sig hem, missmodig och vred, och komtill Samaria.
021:001 Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård iJisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria.021:002 Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård föratt därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så näraintill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället,eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsombetalning för den.»021:003 Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån migatt jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.»021:004 Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svarsskull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade:»Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han ladesig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet.021:005 Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom:»Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?»021:006 Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreelitenNabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård förpenningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annanvingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig fåmin vingård.'021:007 Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar överIsrael? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffadig jisreeliten Nabot vingård.021:008 Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill underdet med hans signetring, och sände så brevet till de äldste ochförnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom.021:009 Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabotsitta längst fram bland folket.021:010 Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låtendem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt motGud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom tilldöds.»021:011 Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där ihans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade säntdem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt tilldem.021:012 De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram blandfolket.021:013 Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; ochde onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabothar talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honomutanför staden och stenade honom till döds.021:014 Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot harblivit stenad till döds.»021:015 Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hontill Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård ibesittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar;ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.»021:016 Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begavsig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den ibesittning.021:017 Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade:021:018 »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor iSamaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gåttned för att taga den i besittning.021:019 Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har dutill redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefterskall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På sammaställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarnaslicka också ditt blod.'»021:020 Ahab sade till Elia: »Har du äntligen funnit mig, du minfiende?» Han svarade: »Ja, jag har funnit dig. Eftersom du harsålt dig till att göra vad ont är i HERRENS ögon,021:021 därför skall jag ock låta vad ont är komma över dig och skallbortsopa dig, och av Ahabs hus skall jag utrota allt mankön,både små och stora i Israel.021:022 Och jag skall göra med ditt hus såsom jag gjorde med Jerobeams,Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons,hus, därför att du har förtörnat mig och kommit Israel attsynda.021:023 Också om Isebel har HERREN talat och sagt: Hundarna skola ätaupp Isebel invid Jisreels murar.021:024 Ja, den av Ahabs hus, som dör i staden, skola hundarna äta upp,och den som dör ute på marken skola himmelens fåglar äta upp.»
021:025 (Också har ingen varit såsom Ahab, han som sålde sig till attgöra vad ont var i HERRENS ögon, när hans hustru Isebeluppeggade honom därtill.021:026 Mycken styggelse förövade han, i det han följde efter deeländiga avgudarna, alldeles såsom amoréerna hade gjort, vilkaHERREN fördrev för Israels barn.)
021:027 Men när Ahab hörde de orden, rev han sönder sina kläder ochsvepte säcktyg om sin kropp ochfastade; och han låg höljd i säcktyg och gick tyst omkring.021:028 Då kom HERRENS ord till tisbiten Elia; han sade:021:029 »Har du sett huru Ahab ödmjukar sig inför mig? Därför att han såödmjukar sig inför mig, skall jag icke låta olyckan komma i hanstid; först i hans sons tid skall jag låta olyckan komma överhans hus.»
022:001 Och de sutto i ro i tre år, under vilka intet krig var mellanAram och Israel.022:002 Men i det tredje året for Josafat, Juda konung, ned till Israelskonung.022:003 Och Israels konung sade till sina tjänare: »I veten ju att Ramoti Gilead tillhör oss. Och likväl sitta vi stilla och taga deticke ifrån konungen i Aram.»022:004 Och han frågade Josafat: Vill du draga med mig för att belägraRamot i Gilead?» Josafat svarade Israels konung: »Jag såsom du,mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!»022:005 Men Josafat sade ytterligare till Israels konung: »Fråga dockförst HERREN härom.»022:006 Då församlade Israels konung profeterna, vid pass fyra hundramän, och frågade dem: »Skall jag draga åstad mot Ramot i Gileadför att belägra det, eller skall jag avstå därifrån?» Desvarade: »Drag ditupp; Herren skall giva det i konungens hand.»022:007 Men Josafat sade: »Finnes här ingen annan HERRENS profet, så attvi kunna fråga genom honom?»022:008 Israels konung svarade Josafat: »Här finnes ännu en man, Mika,Jimlas son, genom vilken vi kunna fråga HERREN; men han är migförhatlig, ty han profeterar aldrig lycka åt mig, utan allenastolycka.» Josafat sade: »Konungen säge icke så.»022:009 Då kallade Israels konung till sig en hovman och sade: »Skaffaskyndsamt hit Mika, Jimlas son.»022:010 Israels konung och Josafat, Juda konung, sutto nu var och en påsin tron, iklädda sina skrudar, på en tröskplats vid Samariasport, under det att alla profeterna profeterade inför dem.022:011 Då gjorde sig Sidkia, Kenaanas son, horn av järn och sade: »Såsäger HERREN: Med dessa skall du stånga araméerna, så att deförgöras.»022:012 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: »Dragupp mot Ramot i Gilead, så skall du bliva lyckosam; HERREN skallgiva det i konungens hand.»
022:013 Och budet som hade gått för att tillkalla Mika talade till honomoch sade: »Det är så, att profeterna med en mun lova konungenlycka; låt nu dina ord stämma överens med vad de hava talat, ochlova också du lycka.»022:014 Men Mika svarade: »Så sant HERREN lever, jag skall allenast taladet som HERREN säger till mig.»022:015 När han sedan kom till konungen, frågade konungen honom: »Mika,skola vi draga åstad till Ramot i Gilead för att belägra det,eller skola vi avstå därifrån?» Han svarade honom: »Drag ditupp,så skall du bliva lyckosam; HERREN skall giva det i konungenshand.»022:016 Men konungen sade till honom: »Huru många gånger skall jagbesvärja dig att icke tala till mig annat än sanning i HERRENSnamn?»022:017 Då sade han: »Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, liktfår som icke hava någon herde. Och HERREN sade: 'Dessa hava ickenågon herre; må de vända tillbaka hem i frid, var och en tillsitt.'»022:018 Då sade Israels konung till Josafat: »Sade jag dig icke attdenne aldrig profeterar lycka åt mig, utan allenast olycka?»
022:019 Men han sade: »Hör alltså HERRENS ord. Jag såg HERREN sitta påsin tron och himmelens hela härskara stå där hos honom, på hanshögra sida och på hans vänstra.022:020 Och HERREN sade: 'Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot iGilead, för att han må falla där?' Då sade den ene så och denandre så.022:021 Slutligen kom anden fram och ställde sig inför HERREN och sade:'Jag vill locka honom därtill.' HERREN frågade honom: 'På vadsätt?'022:022 Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i allahans profeters mun.' Då sade han: 'Du må försöka att lockahonom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.'022:023 Och se, nu har HERREN lagt en lögnens ande i alla dessa dinaprofeters mun, medan HERREN ändå har beslutit att olycka skallkomma över dig.»
022:024 Då trädde Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag påkinden och sade: »På vilken väg har då HERRENS Ande gått bortifrån mig för att tala med dig?»022:025 Mika svarade: »Du skall få se det på den dag då du nödgasspringa från kammare till kammare för att gömma dig.»022:026 Men Israels konung sade: »Tag Mika och för honom tillbaka tillAmon, hövitsmannen i staden, och till Joas, konungasonen.022:027 Och säg: Så säger konungen: Sätten denne i fängelse och bespisenhonom med fångkost, till dess jag kommer välbehållen hem.»022:028 Mika svarade: »Om du kommer välbehållen tillbaka, så har HERRENicke talat genom mig.» Och han sade ytterligare: »Hören detta, Ifolk, allasammans.»022:029 Så drog nu Israels konung jämte Josafat, Juda konung, upp tillRamot i Gilead.022:030 Och Israels konung sade till Josafat: »Jag vill förkläda mig,när jag drager ut i striden, men du må vara klädd i dina egnakläder.» Så förklädde sig Israels konung, när han drog ut istriden.022:031 Men konungen i Aram hade bjudit och sagt till sina trettiotvåvagnshövitsmän: »I skolen icke giva eder i strid med någon, varesig liten eller stor, utom med Israels konung allena.»022:032 När då hövitsmännen över vagnarna fingo se Josafat, tänkte de:»Förvisso är detta Israels konung», och vände sig därför tillanfall mot honom. Då gav Josafat upp ett rop.022:033 Så snart nu hövitsmännen över vagnarna märkte att det icke varIsraels konung, vände de om och läto honom vara.022:034 Men en man som spände sin båge och sköt på måfå träffade Israelskonung i en fog på rustningen. Då sade denne till sin körsven:»Sväng om vagnen och för mig ut ur hären, ty jag är sårad.»022:035 Och striden blev på den dagen allt häftigare, och konungen stodupprätt i sin vagn, vänd mot araméerna; men om aftonen gav hanupp andan. Och blodet från såret hade runnit ned i vagnen.022:036 Och vid solnedgången gick ett rop genom hären: »Var och en tillsin stad igen! Var och en till sitt land igen!»
022:037 Så dödades då konungen och blev förd till Samaria; och manbegrov konungen där i Samaria.022:038 Och när man sköljde vagnen i dammen i Samaria, slickade hundarnahans blod, och skökorna badade sig däri—såsom HERREN hadesagt.
022:039 Vad nu mer är att säga om Ahab och om allt vad han gjorde, omelfenbenshuset som han byggde, och om alla de städer som hanbyggde, det finnes upptecknat i Israels konungars krönika.022:040 Och Ahab gick till vila hos sina fäder. Och hans son Ahasja blevkonung efter honom.
022:041 Men Josafat, Asas sons blev konung över Juda i Ahabs, Israelskonungs, fjärde regeringsår.022:042 Trettiofem år gammal var Josafat, när han blev konung, och hanregerade tjugufem år i Jerusalem. Hans moder hette Asuba,Silhis dotter.022:043 Och han vandrade i allt på sin fader Asas väg, utan att vika avifrån den; han gjorde nämligen vad rätt var i HERRENS ögon.022:044 Dock blevo offerhöjderna icke avskaffade, utan folket fortforatt frambära offer och tända offereld på höjderna.022:045 Och Josafat höll fred med Israels konung.
022:046 Vad nu mer är att säga om Josafat och om de bedrifter hanutförde och om hans krig, det finnes upptecknat i Juda konungarskrönika.022:047 Han utrotade ock ur landet de tempelbolare som ännu funnos där,vilka hade lämnats kvar i hans fader Asas tid.022:048 I Edom fanns då ingen konung, utan en ståthållare regerade där.022:049 Och Josafat hade låtit bygga Tarsis-skepp, som skulle gå tillOfir för att hämta guld; men de kommo aldrig åstad, ty de ledoskeppsbrott vid Esjon-Geber.022:050 Då sade Ahasja, Ahabs son, till Josafat: »Låt mitt folk fara medditt folk på skeppen.» Men Josafat ville icke.
022:051 Och Josafat gick till vila hos sina fäder och blev begraven hossina fäder i sin fader Davids stad. Och hans son Joram blevkonung efter honom.
022:052 Ahasja, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria iJosafats, Juda konungs, sjuttonde regeringsår, och han regeradeöver Israel i två år.022:053 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon och vandrade på sin fadersoch sin moders väg och på Jerobeams, Nebats sons, väg, hans somhade kommit Israel att synda.022:054 Och han tjänade Baal och tillbad honom och förtörnade HERREN,Israels Gud, alldeles såsom hans fader hade gjort.
Andra Konungaboken
001:001 Efter Ahabs död avföll Moab från Israel.
001:002 Och Ahasja störtade ned genom gallret i sin Övre sal i Samariaoch skadade sig, så att han blev sjuk. Då skickade han åstadsändebud och sade till dem: »Gån och frågen Baal-Sebub, guden iEkron, om jag skall tillfriskna från denna sjukdom.»001:003 Men HERRENS ängel hade talat så till tisbiten Elia: »Stå upp ochgå emot konungens i Samaria sändebud och tala så till dem: 'Ärdet därför att ingen Gud finnes i Israel som I gån åstad ochfrågen Baal-Sebub, guden i Ekron?001:004 Därför att I gören detta, säger HERREN så: Du skall icke kommaupp ur den säng i vilken du har lagt dig, ty du skall dödendö.'» Och Elia gick.
001:005 När sedan sändebuden kommo tillbaka till konungen, frågade handem: »Varför kommen I tillbaka?»001:006 De svarade honom: »En man kom emot oss och sade till oss: 'Gåntillbaka till konungen, som har sänt eder, och talen så tillhonom: Så säger HERREN: Är det därför att ingen Gud finnes iIsrael som du sänder bud för att fråga Baal-Sebub, guden iEkron? Därför att du så gör skall du icke komma upp ur den sängi vilken du har lagt dig, ty du skall döden dö.'»001:007 Då frågade han dem: »Huru såg den mannen ut, som kom emot ederoch talade till eder på detta sätt?»001:008 De svarade honom: »Mannen bar en hårmantel och var omgjordad meden lädergördel om sina länder.» Då sade han: »Det var tisbitenElia.»001:009 Och han sände till honom en underhövitsman med femtio man. Ochnär denne kom upp till honom, där han satt på toppen av berget,sade han till honom: »Du gudsman, konungen befaller dig attkomma ned.»001:010 Men Elia svarade och sade till underhövitsmannen: »Om jag är engudsman, så komme eld ned från himmelen och förtäre dig och dinafemtio.» Då kom eld ned från himmelen och förtärde honom ochhans femtio.001:011 Och han sände åter till honom en annan underhövitsman medfemtio man. Denne tog till orda och sade till honom: »Dugudsman, så säger konungen: Kom strax ned.»001:012 Men Elia svarade och sade till dem: »Om jag är en gudsman, såkomme eld ned från himmelen och förtäre dig och dina femtio.» Dåkom Guds eld ned från himmelen och förtärde honom och hansfemtio.001:013 Åter sände han åstad en tredje underhövitsman med femtio manOch denne tredje underhövitsman drog ditupp, och när han komfram, föll han ned på sina knän för Elia och bad honom och sadetill honom: »Du gudsman, låt mitt liv och dessa dina femtiotjänares liv vara något aktat i dina ögon.001:014 Se, eld har kommit ned från himmelen och förtärt de första tvåunderhövitsmännen med deras femtio man; men låt nu mitt liv varanågot aktat i dina ögon.001:015 Och HERRENS ängel sade till Elia: »Gå ned med honom, frukta ickeför honom.» Då stod han upp och gick med honom ned till konungen001:016 Och han sade till denne: »Så säger HERREN: Eftersom du skickadesändebud för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron—likasom om iIsrael icke funnes någon Gud, som du kunde fråga härom—fördenskull skall du icke få komma upp ur den säng i vilken duhar lagt dig, ty du skall döden dö.»001:017 Och han dog, i enlighet med det HERRENS ord som Elia hade talat;och Joram blev konung efter honom, i Jorams, Josafats sons, Judakonungs, andra regeringsår. Han hade nämligen ingen son.
001:018 Vad nu mer är att säga om Ahasja, om vad han gjorde, det finnesupptecknat i Israels konungars krönika.
002:001 Vid den tid då HERREN ville upptaga Elia till himmelen i enstormvind gingo Elia och Elisa från Gilgal.002:002 Och Elia sade till Elisa: »Stanna här, ty HERREN har sänt migtill Betel.» Men Elisa svarade: »Så sant HERREN lever, och såsant du själv lever, jag lämnar dig icke. Och de gingo ned tillBetel.002:003 Då kommo profetlärjungarna i Betel ut till Elisa och sade tillhonom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifrån dig,upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigenstilla.»002:004 Och Elia sade till honom: »Elisa, stanna här, ty HERREN har säntmig till Jeriko.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och såsant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de kommo tillJeriko.002:005 Då gingo profetlärjungarna i Jeriko fram till Elisa och sadetill honom: »Vet du att HERREN i dag vill taga din herre ifråndig, upp över ditt huvud?» Han svarade: »Ja, jag vet det; tigenstilla.»002:006 Och Elia sade till honom: »Stanna här, ty HERREN har sänt migtill Jordan.» Men han svarade: »Så sant HERREN lever, och såsant du själv lever, jag lämnar dig icke.» Och de gingo bådaåstad.002:007 Men femtio män av profetlärjungarna gingo ock åstad och ställdesig på något avstånd, längre bort, under det att de båda stodovid Jordan.002:008 Och Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog på vattnet; dådelade sig detta åt två sidor. Och de gingo så båda på torr markdärigenom.
002:009 När de hade kommit över, sade Elia till Elisa: »Bed mig om vadjag skall göra för dig, innan jag bliver tagen ifrån dig.» Elisasade »Må en dubbel arvslott av din ande falla mig till.»002:010 Han svarade: »Du har bett om något svårt. Men om du ser mig, närjag bliver tagen ifrån dig, då kommer det dock att så ske dig;varom icke, så sker det ej.»002:011 Under det att de nu gingo och talade, syntes plötsligt en vagneld, med hästar av eld, och skilde de båda från varandra; ochElia for i stormvinden upp till himmelen.002:012 Och Elisa såg det och ropade: »Min fader, min fader! Du som förIsrael är både vagnar och ryttare!» Sedan såg han honom ickemer. Och han fattade i sina kläder och rev sönder dem i tvåstycken.002:013 Därefter tog han upp Elias mantel, som hade fallit av denne, ochvände så om och ställde sig vid Jordans strand.002:014 Och han tog Elias mantel, som hade fallit av denne, och slog påvattnet och sade: »Var är HERREN, Elias Gud?» Då nu också Elisaslog på vattnet, delade det sig åt två sidor, och han gick över.
002:015 När profetlärjungarna, som voro vid Jeriko på något avstånd,sågo detta, sade de: »Elias ande vilar på Elisa.» Och de kommohonom till mötes och bugade sig ned till jorden för honom.002:016 Och de sade till honom: »Se, bland dina tjänare finnas femtioraska män; låt dessa gå och söka efter din herre. Kanhända harHERRENS Ande lyft upp honom och kastat honom på något berg elleri någon dal.» Men han svarade: »Sänden ingen åstad.002:017 Men när de länge och väl enträget hade bett honom därom, sadehan: »Så sänden då åstad.» Då sände de åstad femtio män; ochdessa sökte efter honom i tre dagar, men funno honom icke.002:018 När de sedan kommo tillbaka till honom, medan han ännu vistadesi Jeriko, sade han till dem: »Sade jag icke till eder att I ickeskullen gå?»
002:019 Och männen i staden sade till Elisa: »Stadens läge är ju gott,såsom min herre ser, men vattnet är dåligt, och därav kommamissfall i landet.»002:020 Han sade: »Hämten hit åt mig en ny skål och läggen salt däri.»Och de hämtade en åt honom.002:021 Därefter gick han ut till vattenkällan och kastade salt däri ochsade: »Så säger HERREN: Jag har nu gjort detta vatten sunt; dödoch missfall skola icke mer komma därav.002:022 Och vattnet blev sunt, och har förblivit så ända till denna dag,i enlighet med det ord Elisa talade.002:023 Därifrån begav han sig upp till Betel. Och under det han var påväg ditupp, kom en skara gossar ut ur staden; och de begyntedriva gäck med honom och ropade till honom: »Upp med dig, duflintskalle! Upp med dig, du flintskalle!»002:024 När han då vände sig om och fick se dem, uttalade han enförbannelse över dem i HERRENS namn. Då kommo två björninnor utur skogen och sleto sönder fyrtiotvå av barnen.002:025 Därifrån gick han till berget Karmel och vände sedan därifråntillbaka till Samaria.
003:001 Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats,Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år.003:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hansfader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hansfader hade låtit göra.003:003 Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genomvilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod hanicke.
003:004 Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt tillkonungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundratusen vädurar.003:005 Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen iIsrael.003:006 Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel.003:007 Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, ochlät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill dudraga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jagvill draga ditupp—jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk,mina hästar såsom dina hästar!»003:008 Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade»Vägen genom Edoms öken.»
003:009 Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen iEdom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intetvatten för hären och för djuren som de hade med sig.003:010 Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopadessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!»003:011 Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vikunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israelskonungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, hansom plägade gjuta vatten på Elias händer.»003:012 Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung ochJosafat och Edoms konung gingo då ned till honom.003:013 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig attgöra? Gå du till din faders profeter och till din modersprofeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERRENskulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva demi Moabs hand!»003:014 Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänarejag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, såskulle jag icke akta på dig eller se till dig.003:015 Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelarenspelade, kom nämligen HERRENS hand över honom.003:016 Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vidgrop.003:017 Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller senågot regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, såatt både I själva skolen hava att dricka och eder boskap ochedra övriga djur.003:018 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ockgiva Moab i eder hand.003:019 Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenligastäder, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen allavattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva medstenar.»003:020 Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres,strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes medvatten.003:021 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragitupp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenförålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen.003:022 Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste påvattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod.003:023 Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat istrid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!»003:024 Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram ochslogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in ilandet och slogo ytterligare moabiterna.003:025 Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstyckenkastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem,och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga trädfällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna avKir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och beskötoden003:026 och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden,tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sigigenom till Edoms konung; men de kunde det icke.003:027 Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efterhonom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Dådrabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta uppoch lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.
004:001 Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropadetill Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vetatt din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägareoch vill taga mina båda söner till trälar.004:002 Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vadhar du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat ihuset än en flaska smörjelseolja.»004:003 Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar,tomma kärl, men icke för få.004:004 Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjuti alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undandet.»004:005 Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörrenom sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hongöt i.004:006 Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åtmig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intetkärl mer. Då stannade oljan av.004:007 Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gåoch sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dinasöner leva av det som bliver över.»
004:008 En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, somnödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan komditöver, tog han in där och åt.004:009 Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att hansom beständigt kommer hitöver är en helig gudsman.004:010 Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta inåt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att hankan få taga in där, när han kommer till oss.»004:011 Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och liggadär.004:012 Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.»Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren.004:013 Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du harhaft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Hardu något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'»Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.»004:014 Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasisvarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.»004:015 Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne,och hon stannade i dörren.004:016 Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en soni famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbillaicke din tjänarinna något sådant.»004:017 Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vidden tid som Elisa hade sagt henne.
004:018 Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick uttill sin fader hos skördemännen.004:019 Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!»Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hansmoder.004:020 Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt ihennes knä till middagstiden; då gav han upp andan.004:021 Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängdeigen om honom och gick ut.004:022 Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en avtjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen;sedan kommer jag strax tillbaka.»004:023 Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är juvarken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!»004:024 Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv påframåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag sägerdig till.»004:025 Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel.Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han tillsin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan.004:026 Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt tillmed dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.»004:027 Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon omhans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan;men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ ärbedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtitmig få veta det.»004:028 Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jagicke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?»004:029 Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stavi din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke påhonom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hanshälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.»004:030 Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant dusjälv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följdemed henne.004:031 Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossensansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår avförnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom tillmötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har ickevaknat upp.»004:032 Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död påhans säng.004:033 Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad tillHERREN.004:034 Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att hanhade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händerpå hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blevkroppen varm.004:035 Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg sååter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen,ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen.004:036 Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.»Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sadehan: »Tag din son.»004:037 Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig motjorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.
004:038 Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet.När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han tillsin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppaåt profetlärjungarna.»004:039 Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; dåfick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han någotsom liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skarhan sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke tilldem.004:040 Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snartde hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade:»Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta.004:041 Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han igrytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.»Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.