044:001 Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckarmed säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och enspenningar överst i hans säck.044:002 Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i denyngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och hangjorde såsom Josef hade sagt.044:003 Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sinaåsnor.044:004 Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Joseftill sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när duhinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott medont?044:005 Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som hanplägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»
044:006 När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.044:007 Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, attdina tjänare skulle göra sådant!044:008 De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju förttillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunnavilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?044:009 Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtillvilja vi andra bliva min herres trälar.»044:010 Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som denfinnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen varautan skuld.»044:011 Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,och öppnade var och en sin säck.044:012 Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos denyngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.044:013 Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sinåsna och vände tillbaka till staden.
044:014 Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännuvar kvar; och de föllo ned till jorden för honom.044:015 Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I ickeatt en man sådan som jag kan spå?»044:016 Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vitala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dinatjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andrasåväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»044:017 Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den sombägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men Iandra mån i frid fara hem till eder fader.»
044:018 Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låtdin tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede ickeupptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.044:019 Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fadereller någon broder ännu därhemma?'044:020 Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en sontill honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; menen broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sinmoder, och hans fader har honom kär.'044:021 Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, såatt jag kan låta mitt öga vila på honom.'044:022 Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'044:023 Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder ickeföljer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mittansikte.'044:024 När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,berättade vi för honom vad min herre hade sagt.044:025 Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litetsäd till föda åt oss',044:026 svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på detvillkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste brodericke är med oss.044:027 Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva attmin hustru har fött åt mig två söner,044:028 och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är hanihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.044:029 Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händerhonom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned idödsriket.'044:030 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan attvi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,044:031 då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, gråhår med sorg ned i dödsriket.044:032 Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara förynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honomigen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.044:033 Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.044:034 Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att havaynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skullekomma över min fader.»
045:001 Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodoomkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingenfick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sinabröder.045:002 Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;också Faraos husfolk hörde det.045:003 Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min faderännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräcktablevo de för honom.045:004 Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Ochnär de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som Isålden till Egypten.045:005 Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att Ihaven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gudsänt mig hit före eder.045:006 I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå femår under vilka man varken skall plöja eller skörda.045:007 Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar påjorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.045:008 Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort migtill Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hanshus och till en furste över hela Egyptens land.045:009 Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen tillhonom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herreöver hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.045:010 Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dinabarn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad somtillhör dig.045:011 Jag vill där försörja dig—ty ännu återstå fem hungerår—såatt varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skalllida nöd.045:012 I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egnaögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.045:013 Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och omallt vad I haven sett, och skynden eder att föra min faderhitned.»045:014 Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamingrät vid hans hals.045:015 Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedansamtalade hans bröder med honom.
045:016 När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hadekommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.045:017 Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolenI göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;045:018 hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, såskall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och Iskolen få äta av landets fetma.'045:019 Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tageneder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edrahustrur, och hämten eder fader och kommen hit.045:020 Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes ihela Egyptens land skall höra eder till.'»045:021 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraosbefallning, och gav dem kost för resan.045:022 Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamingav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.045:023 Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastademed det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med sädoch bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.045:024 Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; ochhan sade till dem: »Kiven icke på vägen.»
045:025 Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob iKanaans land;045:026 och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och hanär en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta avvanmakt, ty han kunde icke tro dem.045:027 Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämtahonom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.045:028 Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jagvill fara och se honom, förrän jag dör.»
046:001 Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när hankom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader IsaksGud.046:002 Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!Jakob!» Han svarade: »Här är jag.»046:003 Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för attdraga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stortfolk.046:004 Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ockföra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dinaögon.»
046:005 Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sinfader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna somFarao hade sänt för att hämta honom.046:006 Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat iKanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hansavkomlingar med honom.046:007 Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sinaavkomlingar, förde han med sig till Egypten.
046:008 Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:
Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben, 046:009 och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi. 046:010 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul, den kananeiska kvinnans son. 046:011 Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari. 046:012 Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera—men Er och Onan dogo i Kanaans land—och Peres' söner voro Hesron och Hamul. 046:013 Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron. 046:014 Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel. 046:015 Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram; tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar utgjorde tillsammans trettiotre personer. 046:016 Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi och Areli. 046:017 Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel. 046:018 Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer. 046:019 Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin. 046:020 Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. 046:021 Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman, Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard. 046:022 Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans fjorton personer. 046:023 Dans söner voro Husim. 046:024 Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem. 046:025 Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer. 046:026 De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom Jakobs sonhustrur. 046:027 Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde tillsammans sjuttio.
046:028 Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skullevisa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.046:029 Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för attmöta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föllhan honom om halsen och grät länge vid hans hals.046:030 Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag harsett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»
046:031 Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jagvill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Minabröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaansland, hava kommit till mig.046:032 Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört medsig.'046:033 När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edertyrke?',046:034 skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötselfrån vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Såskolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro enstyggelse för egyptierna.»
047:001 Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader ochmina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får ochfäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»047:002 Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde hanfram inför Farao.047:003 Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svaradeFarao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder havavarit.»047:004 Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bonågon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sinafår, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nudina tjänare bo i landet Gosen.»047:005 Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltsånu kommit till dig.047:006 Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landetmå du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landetGosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugandemän, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»
047:007 Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram införFarao, och Jakob hälsade Farao.047:008 Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»047:009 Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundratrettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå ickeupp till antalet av mina fäders levnadsår under derasvandringstid.»047:010 Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.047:011 Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land ochgav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landetRameses, såsom Farao hade bjudit.047:012 Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sinfaders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hansbarn.
047:013 Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycketsvår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade avhunger.047:014 Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig allapenningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; ochJosef lät föra penningarna in i Faraos hus.047:015 Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaansland, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju ingapenningar mer.»047:016 Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva ederbröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven någrapenningar.»047:017 Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd iutbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöllhan dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.047:018 Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de återtill honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det förmin herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde harkommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åtmin herre än våra kroppar och vår jord.047:019 Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med våråkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vårjord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi måleva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»047:020 Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna såldevar och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.Så blev jorden Faraos egendom.047:021 Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan avEgyptens område till den andra.047:022 Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sittbestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämdaunderhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sinjord.047:023 Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och ederjord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.047:024 Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkernoch till föda för eder och dem som I haven i edra hus och tillföda för edra barn.»047:025 De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd förmin herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»047:026 Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller förEgyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.
047:027 Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingosina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sigstorligen.047:028 Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hanslevnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.047:029 Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han tillsig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nådför dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visamig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig iEgypten;047:030 fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall duföra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Hansvarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»047:031 Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.
048:001 En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nusjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.048:002 Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nukommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sigupp i sängen.048:003 Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sigför mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig048:004 och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och förökadig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt dinsäd efter dig detta land till evärdlig besittning.'048:005 Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jagkom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim ochManasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.048:006 Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skolabära sina bröders namn i dessas arvedel.048:007 Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; ochjag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nuBet-Lehem.
048:008 Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»048:009 Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givitmig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag måvälsigna dem.»048:010 Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och togdem i famn.048:011 Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skullefå se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och medavkomlingar av dig.»048:012 Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned tilljorden på sitt ansikte.048:013 Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.048:014 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraimshuvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand påManasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manassevar den förstfödde.048:015 Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken minafäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit minherde från min födelse ända till denna dag,048:016 den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsignedessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrikapå jorden.»048:017 Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraimshuvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders handoch ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.048:018 Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är denförstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»048:019 Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jagvet det; också av honom skall ett folk komma, också han skallbliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större änhan, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»048:020 Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namnskall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig likEfraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.
048:021 Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara mededer och föra eder tillbaka till edra fäders land.048:022 Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskildhöjdsträcka som jag med mitt svärd och minbåge har tagit från amoréerna.»
049:001 Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder, på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i kommande dagar:
049:002 Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner; hören på eder fader Israel.
049:003 Ruben, min förstfödde är du,min kraft och min styrkas förstling,främst i myndighet och främst i makt.049:004 Du sjuder över såsom vatten,du skall icke bliva den främste,ty du besteg din faders läger;då gjorde du vad skändligt var.Ja, min bädd besteg han!
049:005 Simeon och Levi äro bröder;deras vapen äro våldets verktyg.049:006 Min själ inlåte sig ej i deras råd,min ära tage ingen del i deras samkväm;ty i sin vrede dräpte de män,och i sitt överdåd stympade de oxar.049:007 Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,och deras grymhet, som är så hård!Jag skall förströ dem i Jakob,jag skall förskingra dem i Israel.
049:008 Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa;din hand skall vara på dina fienders nacke,för dig skola din faders söner buga sig.049:009 Ett ungt lejon är Juda;från rivet byte har du dragit ditupp, min son.Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,såsom en lejoninna—vem vågar oroa honom?049:010 Spiran skall icke vika ifrån Juda,icke härskarstaven ifrån hans fötter,till dess han kommer till Silooch folken bliva honom hörsamma.049:011 Han binder vid vinträdet sin åsna,vid ädla rankan sin åsninnas fåle.Han tvår sina kläder i vin,sin mantel i druvors blod.049:012 Hans ögon äro dunkla av vinoch hans tänder vita av mjölk.
049:013 Sebulon skall bo vid havets strand,vid stranden, där skeppen ligga;sin sida skall han vända mot Sidon.
049:014 Isaskar är en stark åsna,som ligger i ro i sin inhägnad.049:015 Och han såg att viloplatsen var god,och att landet var ljuvligt;då böjde han sin rygg under bördoroch blev en arbetspliktig tjänare.
049:016 Dan skall skaffa rätt åt sitt folk,han såväl som någon av Israels stammar.049:017 Dan skall vara en orm på vägen,en huggorm på stigen,en som biter hästen i foten,så att ryttaren faller baklänges av.049:018 HERRE, jag bidar efter din frälsning!
049:019 Gad skall trängas av skaror,men själv skall han tränga dem på hälarna.
049:020 Från Aser kommer fetma, honom till mat;konungsliga läckerheter har han att giva.
049:021 Naftali är en snabb hind;han har sköna ord att giva.
049:022 Ett ungt fruktträd är Josef,ett ungt fruktträd vid källan;dess grenar nå upp över muren.049:023 Bågskyttar oroa honom,de skjuta på honom och ansätta honom;049:024 dock förbliver hans båge fast,och hans händer och armar spänstiga,genom dens händer, som är den Starke i Jakob,genom honom som är herden, Israels klippa,049:025 genom din faders Gud—han skall hjälpa dig.genom den Allsmäktige—han skall välsigna digmed välsignelser från himmelen därovan,välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,välsignelser från bröst och sköte.049:026 Din faders välsignelser nå högt,högre än mina förfäders välsignelser,de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.De skola komma över Josefs huvud,över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.
049:027 Benjamin är en glupande ulv;om morgonen förtär han rov,och om aftonen utskiftar han byte.»
049:028 Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta ärvad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt varoch en av dem gav han sin särskilda välsignelse.
049:029 Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas tillmitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetitenEfrons åker,049:030 i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, iKanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav avhetiten Efron,049:031 där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ockhava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag självhar begravit Lea,049:032 på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»049:033 När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sinafötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad tillsina fäder.
050:001 Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honomoch kysste honom.050:002 Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skullebalsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.050:003 Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen förbalsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.
050:004 Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef tillFaraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,så framfören till Farao dessa mina ord:050:005 Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig iKanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;sedan skall jag komma tillbaka igen.»050:006 Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den edsom han har tagit av dig.»050:007 Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foroalla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste iEgyptens land,050:008 därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans fadershusfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får ochfäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.050:009 Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det varen mycket stor skara.050:010 När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllode där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och hananställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.050:011 Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten iGoren-Haatad, sade de: »Det är en högtidligsorgefest som egyptierna härhålla.» Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger påandra sidan Jordan.
050:012 Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:050:013 hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom igrottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt tillegen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.050:014 Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka tillEgypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp medhonom för att begrava hans fader.
050:015 Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:»Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla ossallt det onda som vi hava gjort mot honom.»050:016 Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjödoss så före sin död:050:017 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad dehava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa motdig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de havabrutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.050:018 Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom ochsade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»050:019 Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig förGud?050:020 I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för attlåta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vidliv.050:021 Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnoroch barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.
050:022 Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josefblev ett hundra tio år gammal.050:023 Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.050:024 Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skallförvisso se till eder, och föra eder upp från detta land tilldet land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»050:025 Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud sertill eder, fören då mina ben härifrån.»050:026 Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och manbalsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.
Andra Mosebok (Exodus)
001:001 Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus: 001:002 Ruben, Simeon, Levi och Juda, 001:003 Isaskar, Sebulon och Benjamin, 001:004 Dan och Naftali, Gad och Aser. 001:005 Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten. 001:006 Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet. 001:007 Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.
001:008 Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste avJosef.001:009 Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är ossför stort och mäktigt.001:010 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde deännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förenasig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan dragabort ur landet.»001:011 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem medträlarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitomoch Raamses.001:012 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, ochdess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig förIsraels barn.001:013 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten001:014 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegeloch med alla slags arbeten på marken korteligen, medtvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra
001:015 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor—denena hette Sifra, den andra Pua—som hjälpte barnaföderskorna,001:016 han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ettflickebarn, så må det leva.»001:017 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen iEgypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.001:018 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sadetill dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»001:019 Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro ickesåsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnankommer till dem, hava de fött.»001:020 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökadesig och blev mycket talrikt.001:021 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras husförkovras.001:022 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarnskolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»
002:001 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levisdotter.002:002 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att detvar ett vackert barn och dolde honom i tre månader.002:003 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista avrör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri ochsatte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.002:004 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se hurudet skulle gå med honom.
002:005 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennestärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.002:006 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det varen gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:»Detta är ett av de hebreiska barnen.»002:007 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gåoch kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnetåt dig?»002:008 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan ochkallade dit barnets moder.002:009 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, ochamma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Ochkvinnan tog barnet och ammade upp det.002:010 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraosdotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honomnamnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet harjag dragit upp honom».
002:011 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och hanfick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hansbröder.002:012 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annanmänniska fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom isanden.002:013 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska mänträta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:»Skall du slå din landsman?»002:014 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Moseförskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»002:015 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. MenMose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;där satte han sig vid en brunn.
002:016 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för atthämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sinfaders får.002:017 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod uppoch hjälpte dem och vattnade deras får.002:018 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varförkommen I så snart hem i dag?»002:019 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtillhämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»002:020 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten Imannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta medoss».002:021 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åtMose sin dotter Sippora till hustru.002:022 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sadehan, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».
002:023 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och derasrop över träldomen steg upp till Gud.002:024 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund medAbraham, Isak och Jakob.002:025 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.
003:001 Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen iMidjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så tillGuds berg Horeb.003:002 Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga somslog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och attbusken dock icke blev förtärd.003:003 Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbarasynen och se varför busken icke brinner upp.»003:004 När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud tillhonom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här ärjag.»003:005 Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, typlatsen där du står är helig mark.»003:006 Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty hanfruktade för att se på Gud.003:007 Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck iEgypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jagvet vad de måste lida.003:008 Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våldoch föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.003:009 Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, ochjag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,003:010 därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och duskall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»003:011 Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå tillFarao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»003:012 Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för digvara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har förtfolket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»003:013 Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn ochsäger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och defråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»003:014 Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:»Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt migtill eder.003:015 Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga tillIsraels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gudoch Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mittnamn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte tillsläkte.003:016 Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, haruppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett tilleder och har sett det som vederfares eder Egypten;003:017 därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket iEgypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land somflyter av mjölk och honung.'003:018 Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med deäldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen sägatill honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, sålåt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vårGud.'003:019 Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja ederatt gå, icke ens när han får känna min starka hand.003:020 Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slagsunder, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.003:021 Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, såatt I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tommahänder;003:022 utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmandekvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner ochdöttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»
004:001 Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssnatill mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig fördig'?»004:002 Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»004:003 Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När handå kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Moseflydde för honom.004:004 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom istjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och hanförvandlades åter till en stav i hans hand.004:005 Och HERREN sade: »Så skola de tro att HERREN, deras fädersGud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sigför dig.004:006 Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand ibarmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog utden, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.004:007 Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stacksin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen urbarmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.004:008 Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på detförsta tecknet, så måste de tro det andra tecknet.004:009 Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dinaord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torralandet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlastill blod på torra landet.»
004:010 Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögtmålföre och en trög tunga.004:011 HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, ellervem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det ickejag, HERREN?004:012 Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad duskall tala.»004:013 Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan duvill.»004:014 Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du ickedin broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kantala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får sedig, skall han glädjas i sitt hjärta.004:015 Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jagskall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära edervad I skolen göra.004:016 Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han varaför dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.004:017 Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skallgöra dina tecken.»
004:018 Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sadetill honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»004:019 Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»004:020 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsnaoch for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav isin hand.
004:021 Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka tillEgypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jaghar givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hanshjärta, så att han icke släpper folket.004:022 Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är minförstfödde son,004:023 och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hållagudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därförskall jag nu dräpa din förstfödde son.
004:024 Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emothonom och ville döda honom.004:025 Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin sonoch berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig enblodsbrudgum.»004:026 Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgumtill omskärelse.»
004:027 Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Dågick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysstehonom.004:028 Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när hansände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom attgöra.004:029 Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israelsbarns äldste.004:030 Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och hangjorde tecknen inför folkets ögon.004:031 Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett tillIsraels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de signed och tillbådo.005:001 Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så sägerHERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hållahögtid åt mig i öknen.»005:002 Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hansbefallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och villej heller släppa Israel.»005:003 Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nugå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, föratt han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»005:004 Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varfördragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edradagsverken.005:005 Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt ilandet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån derasdagsverken!»
005:006 Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännenöver folket och sade:005:007 »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att görategel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.005:008 Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändåålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa deoch säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'005:009 Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att dedärigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»005:010 Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sadetill folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva ederhalm.005:011 Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; meni edert arbete skall intet avdrag göras.»005:012 Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade stråför att bruka det såsom halm.005:013 Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, vardag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»005:014 Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade sattöver dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:»Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagdadagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»005:015 Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao ochsade: »Varför gör du så mot dina tjänare?005:016 Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man tilloss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbärahugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»005:017 Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:'Låt oss gå och offra åt HERREN.'005:018 Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke givaeder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»
005:019 Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställtför dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle fånågot avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.005:020 Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, somstodo där för att möta dem;005:021 och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänareoch satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.005:022 Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför hardu gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?005:023 Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i dittnamn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalundaräddat ditt folk.
006:001 Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göramed Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sittland.»006:002 Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.006:003 För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud denAllsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd avdem.006:004 Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva demKanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.006:005 Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptiernahålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.006:006 Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föraeder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder frånträldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt armoch genom stora straffdomar.006:007 Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och Iskolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder utfrån trälarbetet hos egyptierna.006:008 Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft handhar lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag givaeder till besittning. Jag är HERREN.'»006:009 Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke påMose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.
006:010 Därefter talade HERREN till Mose och sade:006:011 »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpperIsraels barn ut ur sitt land.»006:012 Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra juicke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig—mig som haroomskurna läppar?»006:013 Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning tillIsraels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israelsbarn skulle föras ut ur Egyptens land.
006:014 Dessa voro huvudmännen för deras familjer.
Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesronoch Karmi. Dessa voro Rubens släkter.
006:015 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.
006:016 Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju årgammal.006:017 Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.006:018 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehatblev ett hundra trettiotre år gammal.006:019 Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternassläkter, efter deras ättföljd.006:020 Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och honfödde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundratrettiosju år gammal.006:021 Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.006:022 Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.006:023 Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesonssyster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar ochItamar.006:024 Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa vorokoraiternas släkter.006:025 Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen förleviternas familjer, efter deras släkter.006:026 Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERRENsade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter derashärskaror.006:027 Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om attde skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sigmed Mose och Aron,006:028 Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,006:029 talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»006:030 Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huruskulle då Farao vilja höra på mig?»
007:001 Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsomen gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.007:002 Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broderAron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ursitt land.007:003 Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många teckenoch under i Egyptens land.007:004 Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand påEgypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.007:005 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räckerut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»
007:006 Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjuditdem.007:007 Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när detalade med Farao.
007:008 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:007:009 »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se någotunder', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta deninför Farao', så skall den bliva en stor orm.»007:010 Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hadebjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, ochden blev en stor orm.007:011 Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; ochdessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sinahemliga konster:007:012 de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. MenArons stav uppslukade deras stavar.007:013 Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke pådem, såsom HERREN hade sagt.
007:014 Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,han vill icke släppa folket.007:015 Gå till Farao i morgon bittida—han går nämligen då ut tillvattnet—och ställ dig i hans väg, på stranden avNilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till enorm.007:016 Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till digoch lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hållagudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velathöra.007:017 Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag ärHERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå påvattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.007:018 Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall blivastinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vattenifrån floden.'»007:019 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, ochräck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola debliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både iträkärl och i stenkärl.»007:020 Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte uppstaven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hanstjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.007:021 Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så attegyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet varöver hela Egyptens land.007:022 Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemligakonster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde ickepå dem, såsom HERREN hade sagt.007:023 Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.007:024 Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden eftervatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man ickedricka.007:025 Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagitNilfloden.
008:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg tillhonom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hållagudstjänst åt mig.008:002 Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka heladitt land med paddor.008:003 Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skolastiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp idin säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och idina bakugnar och baktråg.008:004 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skolapaddorna stiga upp.»008:005 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand meddin stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt såpaddor stiga upp över Egyptens land.»008:006 Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddorstego upp och övertäckte Egyptens land.008:007 Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster ochläto paddor stiga upp över Egyptens land.
008:008 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen tillHERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, såskall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»008:009 Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig entid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänareoch ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.008:010 Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom duhar sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vårGud.008:011 Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dinatjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast iNilfloden.»008:012 Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade tillHERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma överFarao.008:013 Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo ochförsvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.008:014 Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; ochlandet uppfylldes av stank.008:015 Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitthjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.
008:016 Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stavoch slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i helaEgyptens land.»008:017 Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slogi stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Avallt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.008:018 Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster ochförsökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom påmänniskor och boskap.008:019 Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraoshjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsomHERREN hade sagt.
008:020 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida framinför Farao—han går nämligen då ut till vattnet—och sägtill honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunnahålla guds tjänst åt mig.008:021 Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmarav flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,själva marken på vilken de stå.008:022 Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, pådet att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.008:023 Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellanmitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»008:024 Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och ihans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvatav flugsvärmarna.
008:025 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad ochoffren åt eder Gud här i landet.»008:026 Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offraåt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är enstyggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som fördem är en styggelse, skola de säkert stena oss.008:027 Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,vår Gud, såsom han befaller oss.»008:028 Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åtHERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långtbort. Bedjen för mig.008:029 Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedjatill HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrånFarao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao ickemer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunnaoffra åt HERREN.008:030 Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.008:031 Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bortflugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, såatt icke en enda fluga blev kvar.008:032 Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte ickefolket.