009:001 På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga— fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina motståndare övermäktiga— 009:002 på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för dem hade fallit över alla folk. 009:003 Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem. 009:004 Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och större. 009:005 Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de ville med sina motståndare. 009:006 I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män. 009:007 Och Parsandata, Dalefon, Aspata, 009:008 Porata, Adalja, Aridata, 009:009 Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata, 009:010 judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:011 Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i Susans borg. 009:012 Då sade konungen till drottning Ester: »I Susans borg hava judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner; vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen? Vad är nu din bön? Den vare dig beviljad. Och vad är ytterligare din begäran? Den skall uppfyllas.» 009:013 Ester svarade: »Om det så täckes konungen, så må det också i morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på pålen.» 009:014 Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda. 009:015 och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra män; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:016 Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen, församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand. 009:017 Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:018 De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag. 009:019 Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor till varandra av den mat de hava tillagat. 009:020 Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och fjärran, 009:021 och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år, skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar, 009:022 eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid. Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga. 009:023 Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra, det varom Mordokai hade skrivit till dem— 009:024 detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän, hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och förgöra dem; 009:025 varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit upphängda på pålen. 009:026 Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem, 009:027 stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid, år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem och på den för dem bestämda tiden, 009:028 och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande. 009:029 Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om purim. 009:030 Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till alla judar i de ett hundra tjugusju hövdingdömena i Ahasveros' rike, 009:031 för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och övliga klagorop.
009:032 Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.
010:001 Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna ihavet.010:002 Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensomberättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjdeMordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiskakonungarnas krönika.010:003 Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och hanvar stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersomhan sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sinalandsmän till deras välfärd.
Job
001:001 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig ochredlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.001:002 Åt honom föddes sju söner och tre döttrar;001:003 och han ägde sju tusen får, tre tusen kameler, fem hundra paroxar och fem hundra åsninnor, därtill tjänare i stor mängd. Såvar denne man mäktigare än någon annan i Österlandet.
001:004 Och hans söner hade för sed att gå åstad och hålla gästabud,den ena dagen i den enes hus, den andra dagen i den andres; desände då och inbjödo sina tre systrar att äta och drickatillsammans med dem.001:005 När så en omgång av gästabudsdagar var till ända, sände Jobefter dem för att helga dem; bittida om morgonen offrade han dåett brännoffer för var och en av dem. Ty Job tänkte »Kanhändahava mina barn syndat och i sina hjärtan talat förgripligt omGud». Så gjorde Job för var gång.
001:006 Men nu hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde framinför HERREN, och Åklagaren kom också med bland dem.001:007 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagarensvarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden ochfrån en färd omkring på den.»001:008 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänareJob? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet ochredlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda.»001:009 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Är det då för intet som Jobfruktar Gud?001:010 Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och alltvad han äger; du har välsignat hans händers verk, och hansboskapshjordar hava utbrett sig i landet.001:011 Man räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger;förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord motdig.»001:012 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, allt vad han äger varegivet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka utdin hand.» Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte.
001:013 När nu en dag hans söner och döttrar höllo måltid och druckovin i den äldste broderns hus,001:014 Kom en budbärare till Job och sade: »Oxarna gingo för plogen,och åsninnorna betade därbredvid;001:015 då föllo sabéerna in och rövade bort dem, och folket slogo demed svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jagskulle underrätta dig därom.»001:016 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: »Guds eld föllifrån himmelen och slog ned bland småboskapen och folket ochförtärde dem. Jag var den ende som kom undan, för att jagskulle underrätta dig därom.»
001:017 Medan denne ännu talade, kom åter en och sade: Kaldéerna ställde upp sitt manskap i tre hopar och föllo så över kamelerna och rövade bort dem, och folket slogo de med svärdsegg. Jag var den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta dig därom.»
001:018 Under det att denne ännu talade, kom åter en annan och sade:Dina söner och döttrar höllo måltid och drucko vin i den äldstebroderns hus;001:019 då kom en stark storm fram över öknen och tog tag i husets fyrahörn, och det föll omkull över folket, så att de förgingos. Jagvar den ende som kom undan, för att jag skulle underrätta digdärom.»
001:020 Då stod Job upp och rev sönder sin mantel och skar av håret påsitt huvud. Och han föll ned till jorden och tillbad001:021 och sade:»Naken kom jag ur min moders liv,och naken skall jag vända åter dit;HERREN gav, och HERREN tog.Lovat vare HERRENS namn!»
001:022 Vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt motGud.
002:001 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde framinför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och träddefram inför HERREN.002:002 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagarensvarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden ochfrån en färd omkring på den.»002:003 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänareJob? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet ochredlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännuhåller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggatmig mot honom till att utan sak fördärva honom.»002:004 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad manäger giver man ju för att själv slippa undan.002:005 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvissoskall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»002:006 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand;allenast hans liv må du skona.»002:007 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job medsvåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.
002:008 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han sattmitt i askan.002:009 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid dinostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»002:010 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinnaskulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då ickeockså taga emot det onda?»
Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.
002:011 Men tre vänner till Job fingo höra om alla de olyckor som hade träffat honom, och de kommo så, var och en från sin ort; Elifas från Teman, Bildad från Sua och Sofar från Naama. Och de avtalade med varandra att de skulle begiva sig åstad för att ömka honom och trösta honom.
002:012 Men när de, ännu på avstånd, lyfte upp sina ögon och sågo attde icke mer kunde känna igen honom, brusto de ut i gråt ochrevo sönder sina mantlar och kastade stoft mot himmelen, nedöver sina huvuden.002:013 Sedan sutto de med honom på jorden i sju dagar och sju nätter,utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom desågo att hans plåga var mycket stor.
003:001 Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; 003:002 Job tog till orda och sade:
003:003 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
003:004 Må den dagen vändas i mörker,må Gud i höjden ej fråga efter denoch intet dagsljus lysa däröver.003:005 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,molnen lägre sig över den;förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
003:006 Den natten må gripas av tjockaste mörker;ej må den få fröjda sig bland årets dagar,intet rum må den finna inom månadernas krets.003:007 Ja, ofruktsam blive den natten,aldrig höje sig jubel under den.003:008 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,av dem som förmå mana upp Leviatan.003:009 Må dess grynings stjärnor förmörkas,efter ljus må den bida, utan att det kommer,morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;003:010 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
003:011 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?003:012 Varför funnos knän mig till mötes,och varför bröst, där jag fick di?
003:013 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,jag finge då sova, jag njöte då min vila,003:014 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,män som byggde sig palatslika gravar,003:015 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guldoch hade sina hus uppfyllda av silver;003:016 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
003:017 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,där få de uttröttade komma till vila;003:018 där hava alla fångar fått ro,de höra där ingen pådrivares röst.003:019 Små och stora äro där varandra lika,trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
003:020 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,003:021 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,och spana därefter mer än efter någon skatt,003:022 åt dem som skulle glädjas—ja, intill jubel—och fröjda sig, allenast de funne sin grav;003:023 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,åt en man så kringstängd av Gud?
003:024 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,och såsom vatten strömma mina klagorop.003:025 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,och vad jag fruktade för, det kommer över mig.003:026 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;ångest kommer över mig.
004:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
004:002 Misstycker du, om man dristar tala till dig?Vem kan hålla tillbaka sina ord?
004:003 Se, många har du visat till rätta,och maktlösa händer har du stärkt;004:004 dina ord hava upprättat den som stapplade,och åt vacklande knän har du givit kraft.
004:005 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,när det är dig det drabbar, förskräckes du.004:006 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsiktoch dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
004:007 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?och var skedde det att de redliga måste gå under?004:008 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärvoch de som utså olycka, de skörda och sådant;004:009 för Guds andedräkt förgås deoch för en fnysning av hans näsa försvinna de.
004:010 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,och unglejonens tänder brytas ut;004:011 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,och lejoninnans ungar bliva förströdda.
004:012 Men till mig smög sakta ett ord,mitt öra förnam det likasom en viskning,004:013 När tankarna svävade om vid nattens syneroch sömnen föll tung på människorna,004:014 då kom en förskräckelse och bävan över mig,med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
004:015 En vindpust for fram över mitt ansikte,därvid reste sig håren på min kropp.004:016 Och något trädde inför mina ögon,en skepnad vars form jag icke skönjde;och jag hörde en susning och en röst:
004:017 »Kan då en människa hava rätt mot Gudeller en man vara ren inför sin skapare?004:018 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,jämväl sina änglar måste han tillvita fel;004:019 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,dem som hava sin grundval i stoftet!
De krossas sönder så lätt som mal;004:020 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.004:021 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,oförtänkt måste de dö.»
005:001 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig,och till vilken av de heliga kan du vända dig?005:002 Se, dåren dräpes av sin grämelse,och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.
005:003 Jag såg en dåre, fast var han rotad,men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.005:004 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning,de förtrampas i porten utan räddning.005:005 Av hans skörd äter vem som är hungrig,den rövas bort, om och hägnad med törnen;efter hans rikedom gapar ett giller.
005:006 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet,ej ur marken skjuter olyckan upp;005:007 nej, människan varder född till olycka,såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.
005:008 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud,åt Gud hemställde jag min sak,005:009 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting,under, flera än någon kan räkna,005:010 åt honom som låter regnet falla på jordenoch sänder vatten ned över markerna,005:011 när han vill upphöja de ringaoch förhjälpa de sörjande till frälsning.
005:012 Han är den som gör de klokas anslag om intet,så att deras händer intet uträtta med förnuft;005:013 han fångar de visa i deras klokskapoch låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:005:014 mitt på dagen råka de ut för mörkeroch famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.
005:015 Så frälsar han från deras tungors svärd,han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.005:016 Den arme kan så åter hava ett hopp,och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.
005:017 Ja, säll är den människa som Gud agar;den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.005:018 Ty om han och sargar, så förbinder han ock,om han slår, så hela ock hans händer.005:019 Sex gånger räddar han dig ur nöden,ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.
005:020 I hungerstid förlossar han dig från dödenoch i krig undan svärdets våld.005:021 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan;du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.
005:022 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le,för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;005:023 ty med markens stenar står du i förbund,och med djuren på marken har du ingått fred.005:024 Och du får se huru din hydda står trygg;när du synar din boning, saknas intet däri.
005:025 Du får ock se huru din ätt förökas,huru din avkomma bliver såsom markens örter.005:026 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad,såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.
005:027 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.
006:001 Då tog Job till orda och sade:
006:002 Ack att min grämelse bleve vägdoch min olycka lagd jämte den på vågen!006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand,därför kan jag icke styra mina ord.006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,och min ande indricker deras gift;ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,och vem finner behag i slemörtens saft?006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,det är för mig en vämjelig spis.
006:008 Ack att min bön bleve hörd,och att Gud ville uppfylla mitt hopp!006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig,att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst,jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens,min kropp är väl icke av koppar?006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,var utväg har blivit mig stängd.
006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,när snön har fallit och gömt sig i dem,006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem,men de finna allenast ödslighet och måste förgås.006:019 Temas vägfarande skådade dithän,Sabas köpmanståg hoppades på dem;006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan,de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,taga av edert gods för att lösa mig ut,006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän,köpa mig fri ur våldsverkares hand?
006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga,lären mig att förstå vari jag har farit vilse.006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal,men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,och skall den förtvivlade få tala för vinden?006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,då lären I väl köpslå om eder vän!
006:028 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.006:029 Vänden om! Må sådan orätt icke ske;ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!006:030 Skulle väl orätt bo på min tunga,och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
007:001 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.007:002 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
007:003 Så har jag fått till arvedel månader av elände;nätter av vedermöda hava blivit min lott.007:004 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:»När skall jag då få stå upp?»Ty aftonen synes mig så lång;jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
007:005 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,med en skorpa lik jord;min hud skrymper samman och faller sönder.
007:006 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;de försvinna utan något hopp.007:007 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.007:008 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
007:009 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,så är den som har farit ned i dödsriket;han kommer ej åter upp därifrån.007:010 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,och hans plats vet icke av honom mer.
007:011 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,jag vill taga till orda i min andes ångest,jag vill klaga i min själs bedrövelse.007:012 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,så att du måste sätta ut vakt mot mig?
007:013 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,007:014 då förfärar du mig genom drömmar,och med syner förskräcker du mig.
007:015 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,hellre dö än vara blott knotor!007:016 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
007:017 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,aktar på henne så noga,007:018 synar henne var morgon,prövar henne vart ögonblick?
007:019 Huru länge skall det dröja,innan du vänder din blick ifrån mig,lämnar mig i fred ett litet andetag?007:020 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,du människornas bespejare?
Varför har du satt mig till ett mål för dina angreppoch låtit mig bliva en börda för mig själv?007:021 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,icke tillgiva mig min missgärning?Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;om du söker efter mig, så är jag icke mer.
008:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
008:002 Huru länge vill du hålla på med sådant taloch låta din muns ord komma såsom en väldig storm?008:003 Skulle väl Gud kunna kränka rätten?Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?
008:004 Om dina barn hava syndat mot honomoch han gav dem i sina överträdelsers våld,008:005 så vet, att om du själv söker Gudoch beder till den Allsmäktige om misskund,008:006 då, om du är ren och rättsinnig,ja, då skall han vakna upp till din räddningoch upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;008:007 och så skall din första tid synas ringa,då nu din sista tid har blivit så stor.
008:008 Ty fråga framfarna släkten,och akta på vad fäderna hava utrönt008:009 —vi själva äro ju från i går och veta intet,en skugga äro våra dagar på jorden;008:010 men de skola undervisa dig och säga dig det,ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:
008:011 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?008:012 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,måste den då vissna, före allt annat gräs.
008:013 Så går det alla som förgäta Gud;den gudlöses hopp måste varda om intet.008:014 Ty hans tillförsikt visar sig bräckligoch hans förtröstan lik spindelns väv.008:015 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
008:016 Lik en frodig planta växer han i solens sken,ut över lustgården sträcka sig hans skott;008:017 kring stenröset slingra sig hans rötter,mellan stenarna bryter han sig fram.
008:018 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'008:019 Ja, så går det med hans levnads fröjd,och ur mullen få andra växa upp.»
008:020 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,han håller ej heller de onda vid handen.008:021 Så bida då, till dess han fyller din mun med löjeoch dina läppar med jubel.008:022 De som hata dig varda då höljda med skam,och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.
009:001 Därefter tog Job till orda och sade:
009:002 Ja, förvisso vet jag att så är;huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?009:003 Vill han gå till rätta med henne,så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.009:004 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,vem kan trotsa honom och dock slippa undan;009:005 honom som oförtänkt flyttar bort bergoch omstörtar dem i sin vrede;009:006 honom som kommer jorden att vackla från sin plats,och dess pelare bäva därvid;009:007 honom som befaller solen, så går hon icke upp,och som sätter stjärnorna under försegling;009:008 honom som helt allena spänner ut himmelenoch skrider fram över havets toppar;009:009 honom som har gjort Karlavagnen och Orion,Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;009:010 honom som gör stora och outrannsakliga tingoch under, flera än någon kan räkna?
009:011 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.009:012 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»
009:013 Gud, han ryggar icke sin vrede;för honom har Rahabs följe måst böja sig;009:014 huru skulle jag då våga svara honom,välja ut ord till att tala med honom?
009:015 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;jag finge anropa min motpart om misskund.009:016 Och om han än svarade mig på mitt rop,så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.
009:017 Ty med storm hemsöker han migoch slår mig med sår på sår, utan sak.009:018 Han unnar mig icke att hämta andan;nej, med bedrövelser mättar han mig.
009:019 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»009:020 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.
009:021 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv,jag frågar icke efter, om jag får leva.009:022 Det må gå som det vill, nu vare det sagt:han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.
009:023 Om en landsplåga kommer med plötslig död,så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.009:024 Jorden är given i de ogudaktigas hand,och täckelse sätter han för dess domares ögon.Är det ej han som gör det, vem är det då?
009:025 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,de fly bort utan att hava sett någon lycka;009:026 de ila åstad såsom en farkost av rör,såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.
009:027 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,009:028 Så måste jag dock bäva för alla mina kval;jag vet ju att du icke skall döma mig fri.
009:029 Nej, såsom skyldig måste jag stå där;varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?009:030 Om jag än tvår mig i snöoch renar mina händer i lutsalt,009:031 så skall du dock sänka mig ned i pölen,så att mina kläder måste vämjas vid mig.
009:032 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;009:033 ingen skiljeman finnes mellan oss,ingen som har myndighet över oss båda.
009:034 Må han blott vända av från mig sitt ris,och må fruktan för honom ej förskräcka mig;009:035 då skall jag tala utan att rädas för honom,ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.
010:001 Min själ är led vid livet.Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,jag vill tala i min själs bedrövelse.
010:002 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;låt mig veta varför du söker sak mot mig.010:003 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
010:004 Har du då ögon som en varelse av kött,eller ser du såsom människor se?010:005 Är din ålder som en människas ålder,eller äro dina år såsom en mans tider,010:006 eftersom du letar efter missgärning hos migoch söker att hos mig finna synd,010:007 du som dock vet att jag icke är skyldig,och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
010:008 Dina händer hava danat och gjort mig,helt och i allo; och nu fördärvar du mig!010:009 Tänk på huru du formade mig såsom lera;och nu låter du mig åter varda till stoft!
010:010 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,och såsom ostämne lät du mig stelna.010:011 Med hud och kött beklädde du mig,av ben och senor vävde du mig samman.010:012 Liv och nåd beskärde du mig,och genom din vård bevarades min ande.
010:013 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,jag vet att du hade detta i sinnet:010:014 om jag syndade, skulle du vakta på migoch icke lämna min missgärning ostraffad.
010:015 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
010:016 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga migoch alltjämt bevisa din undermakt på mig.010:017 Nya vittnen mot mig skulle du då föra framoch alltmer låta mig känna din förtörnelse;med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
010:018 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,010:019 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
010:020 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,010:021 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,bort till mörkrets och dödsskuggans land,010:022 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,dit där dödsskugga och förvirring råder,ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
011:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
011:002 Skall sådant ordflöde bliva utan svaroch en så stortalig man få rätt?011:003 Skall ditt lösa tal nödga män till tystnad,så att du får bespotta, utan att någon kommer dig att blygas?011:004 Och skall du så få säga: »Vad jag lär är rätt,och utan fläck har jag varit inför dina ögon»?
011:005 Nej, om allenast Gud ville talaoch upplåta sina läppar till att svara dig,011:006 om han ville uppenbara dig sin visdoms lönnligheter,huru han äger förstånd, ja, i dubbelt mått,då insåge du att Gud, dig till förmån,har lämnat åt glömskan en del av din missgärning.
011:007 Men kan väl du utrannsaka Guds djupheteller fatta den Allsmäktiges fullkomlighet?011:008 Hög såsom himmelen är den—vad kan du göra?djupare än dödsriket—vad kan du förstå?011:009 Dess längd sträcker sig vidare än jorden,och i bredd överträffar den havet.
011:010 När han vill fara fram och spärra någon inneeller kalla någon till doms, vem kan då hindra honom?011:011 Han är ju den som känner lögnens män,fördärv upptäcker han, utan att leta därefter.011:012 Men lika lätt kan en dåraktig man få förstånd,som en vildåsnefåle kan födas till människa.
011:013 Om du nu rätt bereder ditt hjärtaoch uträcker dina händer till honom,011:014 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din handoch ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor,011:015 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam,du står fast och har intet att frukta.
011:016 Ja, då skall du förgäta din olycka,blott minnas den såsom vatten som har förrunnit.011:017 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken;och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon.011:018 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp;du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
011:019 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig,och många skola söka din ynnest.011:020 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta;ingen tillflykt skall mer finnas för dem,och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
012:001 Därefter tog Job till orda och sade:
012:002 Ja, visst ären I det rätta folket,och med eder kommer visheten att dö ut!012:003 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I,icke står jag tillbaka för eder;ty vem är den som ej begriper slikt?
012:004 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän,jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud;man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
012:005 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker;förakt väntar dem vilkas fötter vackla.012:006 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid,och trygghet få sådana som trotsa Gud,de som hava sin gud i sin hand.
012:007 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig,och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig;012:008 eller tala till jorden, hon må undervisa dig,fiskarna i havet må giva dig besked.
012:009 Vem kan icke lära genom allt dettaatt det är HERRENS hand som har gjort det?012:010 I hans han är ju allt levandes själoch alla mänskliga varelsers anda.
012:011 Skall icke öra pröva orden,likasom munnen prövar matens smak?012:012 Vishet tillkommer ju de gamleoch förstånd dem som länge hava levat.
012:013 Hos Honom finnes vishet och makt,hos honom råd och förstånd.012:014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp;för den han spärrar inne kan ingen upplåta.012:015 Han håller vattnen tillbaka—se, se då bliver där torrt,han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
012:016 Hos honom är kraft och klokhet,den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand.012:017 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt,och domare gör han till dårar.012:018 Han upplöser konungars väldeoch sätter fångbälte om deras höfter.
012:019 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt,och de säkrast rotade kommer han på fall.012:020 Välbetrodda män berövar han måletoch avhänder de äldste deras insikt.012:021 Han utgjuter förakt över furstaroch lossar de starkes gördel.
012:022 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker,dödsskuggan drager han fram i ljuset.012:023 Han låter folkslag växa till—och förgör dem;han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort.012:024 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet,han leder dem vilse i väglösa ödemarker.012:025 De famla i mörkret och hava intet ljus,han kommer dem att ragla såsom druckna.
013:001 Ja, alltsammans har mitt öga sett,mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.013:002 Vad I veten, det vet också jag;icke står jag tillbaka för eder.013:003 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala,det lyster mig att gå till rätta med Gud.
013:004 Dock, I ären män som spinna ihop lögn,allasammans hopsätten I fåfängligt tal.013:005 Om I ändå villen alldeles tiga!Det kunde tillräknas eder som vishet.013:006 Hören nu likväl mitt klagomål,och akten på mina läppars gensagor.
013:007 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt taloch honom till förmån bruka oärligt tal?013:008 Skolen I visa eder partiska för honomeller göra eder till sakförare för Gud?013:009 Icke kan sådant ändas väl,när han håller räfst med eder?Eller kunnen I gäckas med honom,såsom man kan gäckas med en människa?
013:010 Nej, förvisso skall han straffa eder,om I visen en hemlig partiskhet.013:011 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder,och fruktan för honom skall falla över eder.013:012 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska,edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
013:013 Tigen nu för min, så skall jag tala,gånge så över mig vad det vara må.013:014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tändernaoch taga min själ i min hand.013:015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat;min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.013:016 Redan detta skall lända mig till frälsning,ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
013:017 Hören, hören då mina ord,och låten min förklaring tränga in i edra öron.013:018 Se, här lägger jag saken fram;jag vet att jag skall befinnas hava rätt.013:019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig?Ja, då vill jag tiga—och dö.
013:020 Allenast två ting må du ej göra mot mig,så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:013:021 din hand må du ej låta komma mig när,och fruktan för dig må icke förskräcka mig.013:022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara,eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
013:023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder?Låt mig få veta min överträdelse och synd.013:024 Varför döljer du ditt ansikteoch aktar mig såsom din fiende?013:025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden,vill du förfölja ett borttorkat strå?
013:026 Du skriver ju bedrövelser på min lottoch giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;013:027 du sätter mina fötter i stocken,du vaktar på alla vägar,för mina fotsulor märker du ut stegen.013:028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä,en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
014:001 Människan, av kvinna född,lever en liten tid och mättas av oro;014:002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
014:003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,ja, du drager mig till doms inför dig.014:004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!Sådant kan ju aldrig ske.
014:005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,hennes månaders antal fastställt av dig,har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,014:006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
014:007 För ett träd finnes ju kvar något hopp;hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,och telningar behöva ej fattas därpå.014:008 Om än dess rot tynar hän i jordenoch dess stubbe dör bort i mullen,014:009 så kan det grönska upp genom vattnets ångoroch skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
014:010 Men om en man dör, så ligger han där slagen;om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?014:011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,014:012 så ligger mannen där och står ej mer upp,han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;aldrig väckes han upp ur sin sömn.
014:013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig—014:014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!Då skulle jag hålla min stridstid ut,ända till dess att min avlösning komme.
014:015 Du skulle då ropa på mig,och jag skulle svara dig;efter dina händers verk skulle du längta;014:016 ja, du skulle då räkna mina steg,du skulle ej akta på min synd.014:017 I en förseglad pung låge då min överträdelse,och du överskylde min missgärning.
014:018 Men såsom själva berget faller och förvittrar,och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,014:019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,så gör du ock människans hopp om intet.
014:020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.014:021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.014:022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
015:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
015:002 Skall en vis man tala så i vädretoch fylla upp sitt bröst med östanvind?015:003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,med ord som ingenting bevisa?
015:004 Än mer, du gör gudsfruktan om intetoch kommer med klagolåt inför Gud.015:005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,och ditt behag står till illfundigt tal.015:006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,dina egna läppar vittna emot dig.
015:007 Var du den första människa som föddes,och fick du liv, förrän höjderna funnos?015:008 Blev du åhörare i Guds hemliga rådoch fick så visheten i ditt våld?015:009 Vad vet du då, som vi icke veta?Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?015:010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,ja, en som övergår din fader i ålder.
015:011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,och det ord som i saktmod talas med dig?015:012 Vart föres du hän av ditt sinne,och varför välva dina ögon så,015:013 i det du vänder ditt raseri mot Gudoch öser ut ord ur din mun?
015:014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?015:015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,och himlarna äro icke rena inför hans ögon;015:016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
015:017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;det som jag har skådat vill jag förtälja,015:018 vad visa män hava gjort kunnigt,lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,015:019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
015:020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.015:021 Skräckröster ljuda i hans öron;när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.015:022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,ty svärdet lurar på honom.
015:023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.015:024 Ångest och trångmål förskräcka honom,han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
015:025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,och mot den Allsmäktige förhävde han sig;015:026 han stormade mot honom med trotsig hals,med sina sköldars ryggar i sluten hop;015:027 han höljde sitt ansikte med fetmaoch samlade hull på sin länd;015:028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,i hus som ej fingo bebos,ty till stenhopar voro de bestämda.
015:029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,hans skördar luta ej tunga mot jorden.015:030 Han kan icke undslippa mörkret;hans telningar skola förtorka av hetta,och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
015:031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,ty fåfänglighet måste bliva hans lön.015:032 I förtid skall hans mått varda fyllt,och hans krona skall ej grönska mer.015:033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,lik ett olivträd som fäller sina blommor.
015:034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.015:035 Man går havande med olycka och föder fördärv;den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
016:001 Därefter tog Job till orda och sade:
016:002 Över nog har jag fått höra av sådant;usla tröstare ären I alla.016:003 Är det nu slut på detta tal i vädret,eller eggar dig ännu något till gensvar?
016:004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;ja, jag ville att I voren i mitt ställe!Då kunde jag hopsätta ord mot ederoch skaka mot eder mitt huvud till hån.016:005 Med munnen kunde jag då styrka ederoch med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
016:006 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;och tiger jag, icke släpper den mig ändå.016:007 Nej, nu har all min kraft blivit tömd;du har ju förött hela mitt hus.016:008 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
016:009 I vrede söndersliter och ansätter man mig,man biter sina tänder samman emot mig;ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.016:010 Man spärrar upp munnen mot mig,smädligt slår man mig på mina kinder;alla rota sig tillsammans emot mig.
016:011 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människoroch kastar mig i de ogudaktigas händer.016:012 Jag satt i god ro, då krossade han mig;han grep mig i nacken och slog mig i smulor.
Han satte mig upp till ett mål för sina skott;016:013 från alla sidor träffa mig hans pilar,han genomborrar mina njurar utan förskoning,min galla gjuter han ut på jorden.016:014 Han bryter ned mig med stöt på stöt,han stormar emot mig såsom en kämpe.
016:015 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,016:016 Mitt anlete är glödande rött av gråt,och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.016:017 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,och fastän min bön är ren!
016:018 Du jord, överskyl icke mitt blod,och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.016:019 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,och i höjden den som skall tala för mig.
016:020 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,därför skådar mitt öga med tårar till Gud,016:021 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gudoch åt ett människobarn mot dess nästa.016:022 Ty få äro de år som skola upprinna,innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
017:001 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,bland gravar får jag min lott.017:002 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
017:003 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;vilken annan vill giva mig sitt handslag?017:004 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,därför skall du icke låta dem triumfera.017:005 Den som förråder sina vänner till plundring,på hans barn skola ögonen försmäkta.
017:006 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;en man som man spottar i ansiktet är jag.017:007 Därför är mitt öga skumt av grämelse,och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
017:008 De redliga häpna över sådant,och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.017:009 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,och den som har rena händer bemannar sig dess mer.017:010 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
017:011 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,vad som var mitt hjärtas begär.017:012 Men natten vill man göra till dag,ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
017:013 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,i mörkret skall jag bädda mitt läger;017:014 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».017:015 Vad bliver då av mitt hopp,ja, mitt hopp, vem får skåda det?017:016 Till dödsrikets bommar far det ned,då jag nu själv går till vila i stoftet.
018:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
018:002 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord?Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.018:003 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur,räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?018:004 Du som i din vrede sliter sönder dig själv,menar du att dör din skull jorden skall bliva ödeoch klippan flyttas bort från sin plats?
018:005 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut,och lågan av hans eld icke giva något sken.018:006 Ljuset skall förmörkas i hans hydda,och lampan slockna ut för honom.018:007 Hans väldiga steg skola stäckas,hans egna rådslag bringa honom på fall.
018:008 Ty han rusar med sina fötter in i nätet,försåten lura, där han vandrar fram;018:009 snaran griper honom om hälen,och gillret tager honom fatt;018:010 garn till att fånga honom äro lagda på markenoch snärjande band på hans stig.
018:011 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser,de jaga honom, varhelst han går fram.018:012 Olyckan vill uppsluka honom,och ofärd står redo, honom till fall.018:013 Under hans hud frätas hans lemmar bort,ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.
018:014 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort,och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.018:015 I hans hydda får främlingar bo,och svavel utströs över hans boning.
018:016 Nedantill förtorkas hans rötter,och ovantill vissnar hans krona bort.018:017 Hans åminnelse förgås ifrån jorden,hans namn lever icke kvar i världen.018:018 Från ljus stötes han ned i mörkeroch förjagas ifrån jordens krets.018:019 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk,och ingen i hans boningar skall slippa undan.
018:020 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk,och österns män gripas av rysning.018:021 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem,så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.
019:001 Därefter tog Job till orda och sade:
019:002 Huru länge skolen I bedröva min själoch krossa mig sönder med edra ord?019:003 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot migoch kränkt mig utan all försyn.
019:004 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,då är förvillelsen min egen sak.019:005 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,019:006 så veten fastmer att Gud har gjort mig orättoch att han har omsnärjt mig med sitt nät.
019:007 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;jag ropar, men får icke rätt.019:008 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram,och över mina stigar breder han mörker.019:009 Min ära har han avklätt mig,och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
019:010 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.019:011 Sin vrede låter han brinna mot migoch aktar mig såsom sina ovänners like.019:012 Hans skaror draga samlade framoch bereda sig väg till anfall mot mig;de lägra sig runt omkring min hydda.
019:013 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;mina bekanta äro idel främlingar mot mig.019:014 Mina närmaste hava dragit sig undan,och mina förtrogna hava förgätit mig.
019:015 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;en främmande man har jag blivit i deras ögon.019:016 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
019:017 Min andedräkt är vidrig för min hustru,jag väcker leda hos min moders barn.019:018 Till och med de små barnen visa mig förakt;så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.019:019 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.