019:020 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
019:021 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,då nu Guds hand så har hemsökt mig.019:022 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,och aldrig bliva mätta av mitt kött?
019:023 Ack att mina ord skreves upp,ack att de bleve upptecknade i en bok,019:024 ja, bleve med ett stift av järn och med blyför evig tid inpräglade i klippan!
019:025 Dock, jag vet att min förlossare lever,och att han till slut skall stå fram över stoftet.019:026 Och sedan denna min sargade hud är borta,skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.019:027 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;därefter trånar jag i mitt innersta.
019:028 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»—såsom vore skulden att finna hos mig—019:029 då mån I taga eder till vara för svärdet,ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;så mån I då besinna att en dom skall komma.
020:001 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
020:002 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.020:003 Smädlig tillrättavisning måste jag höra,och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
020:004 Vet du då icke att så har varit från evig tid,från den stund då människor sattes på jorden:020:005 att de ogudaktigas jubel varar helt kortoch den gudlöses glädje ett ögonblick?
020:006 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelenoch hans huvud når intill molnen,020:007 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»020:008 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;han förjagas såsom en syn om natten.020:009 Det öga som såg honom ser honom icke åter,och hans plats får ej skåda honom mer.020:010 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,hans händer återbära hans vinning.020:011 Bäst ungdomskraften fyller hans ben,skall den ligga i stoftet med honom.
020:012 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,så att han gömmer den under sin tunga,020:013 är rädd om den och ej vill gå miste därom,utan håller den förvarad inom sin gom,020:014 så förvandlas denna kost i hans inre,bliver huggormsetter i hans liv.020:015 Den rikedom han har slukat måste han utspy;av Gud drives den ut ur hans buk.020:016 Ja, huggormsgift kommer han att dricka,av etterormens tunga bliver han dräpt.020:017 Ingen bäck får vederkvicka hans syn,ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.
020:018 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.020:019 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.020:020 Han visste ej av någon ro för sin buk,men han skall icke rädda sig med sina skatter.020:021 Intet slapp undan hans glupskhet,därför äger och hans lycka intet bestånd.020:022 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,och envar eländig vänder då mot honom sin hand.
020:023 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld;sin vredes glöd skall Gud sända över honomoch låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.
020:024 Om han flyr undan för vapen av järn,så genomborras han av kopparbågens skott.020:025 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,när den ljungande udden kommer fram ur hans galla,då falla dödsfasorna över honom.
020:026 Idel mörker är förvarat åt hans skatter;till mat gives honom eld som brinner utan pust,den förtär vad som är kvar i hans hydda.020:027 Himmelen lägger hans missgärning i dagen,och jorden reser sig upp emot honom.020:028 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos,likt förrinnande vatten, på vredens dag.
020:029 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
021:001 Därefter tog Job till orda och sade:
021:002 Hören åtminstone på mina ord;låten det vara den tröst som I given mig.021:003 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;sedan jag har talat, må du bespotta.
021:004 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?021:005 Akten på mig, så skolen I häpnaoch nödgas lägga handen på munnen.021:006 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,och förfäran griper mitt kött.
021:007 Varför få de ogudaktiga leva,ja, med åldern växa till i rikedom?021:008 De se sina barn leva kvar hos sig,och sin avkomma hava de inför sina ögon.021:009 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
021:010 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;lätt kalva deras kor, och icke i otid.021:011 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,deras piltar hoppa lustigt omkring.021:012 De stämma upp med pukor och harpor,och glädja sig vid pipors ljud.021:013 De förnöta sina dagar i lust,och ned till dödsriket fara de i frid.
021:014 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,dina vägar vilja vi icke veta av.021:015 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
021:016 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
021:017 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,och att han tillskiftar dem lotter i vrede?021:018 De borde ju bliva såsom halm för vinden,lika agnar som stormen rycker bort.
021:019 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»Ja, men honom själv borde han vedergälla,så att han finge känna det.021:020 Med egna ögon borde han se sitt fall,och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.021:021 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,när hans månaders antal har nått sin ände?
021:022 »Skall man då lära Gud förstånd,honom som dömer över de högsta?»
021:023 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,där han sitter i allsköns frid och ro;021:024 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,och märgen i hans ben har bevarat sin saft.021:025 Den andre måste dö med bedrövad själ,och aldrig fick han njuta av någon lycka.021:026 Tillsammans ligga de så i stoftet,och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
021:027 Se, jag känner väl edra tankaroch de funder med vilka I viljen nedslå mig.021:028 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
021:029 Haven I då ej frågat dem som vida foro,och akten I ej på deras vittnesbörd:021:030 att den onde bliver sparad på ofärdens dagoch bärgad undan på vredens dag?021:031 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
021:032 Och när han har blivit bortförd till graven,så vakar man sedan där vid kullen.021:033 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.I hans spår drager hela världen fram;före honom har och otaliga gått.
021:034 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
022:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
022:002 Kan en man bereda Gud något gagn,så att det länder honom till gagn, om någon är förståndig?022:003 Har den Allsmäktige någon båtnad av att du är rättfärdig,eller någon vinning av att du vandrar ostraffligt?
022:004 Är det för din gudsfruktans skull som han straffar dig,och som han går med dig till doms?022:005 Har då icke din ondska varit stor,och voro ej dina missgärningar utan ände?022:006 Jo, du tog pant av din broder utan sak,du plundrade de utblottade på deras kläder.022:007 Åt den försmäktande gav du intet vatten att dricka,och den hungrige nekade du bröd.
022:008 För den väldige ville du upplåta landet,och den myndige skulle få bo däri,022:009 men änkor lät du gå med tomma händer,och de faderlösas armar blevo krossade.
022:010 Därför omgives du nu av snaroroch förfäras av plötslig skräck.022:011 ja, av ett mörker där du intet ser,och av vattenflöden som övertäcka dig.
022:012 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning,och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta;022:013 därför tänker du: »Vad kan Gud veta?Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet?022:014 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser;och på himlarunden är det han har sin gång.»
022:015 Vill du då hålla dig på forntidens väg,där fördärvets män gingo fram,022:016 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute,och såsom en ström flöt deras grundval bort,022:017 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss»,ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem?022:018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda.De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
022:019 De rättfärdiga skola se det och glädja sig,och den oskyldige skall få bespotta dem:022:020 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade,och deras överflöd har elden förtärt.»
022:021 Men sök nu förlikning och frid med honom;därigenom skall lycka falla dig till.022:022 Tag emot undervisning av hans mun,och förvara hans ord i ditt hjärta.
022:023 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad;men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda.022:024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftetoch Ofirs-guldet ibland bäckens stenar,022:025 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt,det ädlaste silver varder han för dig.
022:026 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktigeoch kunna upplyfta ditt ansikte till Gud.022:027 När du då beder till honom, skall han höra dig,och de löften du gör skall du få infria.022:028 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig,och ljus skall skina på dina vägar.022:029 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!»,så frälsar han mannen som har ödmjukat sig.022:030 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld;genom dina händers renhet räddas en sådan.
023:001 Därefter tog Job till orda och sade:
023:002 Också i dag vill min klaga göra uppror.Min hand kännes matt för min suckans skull.023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom,huru jag kunde komma dit där han bor!
023:004 Jag skulle då lägga fram för honom min sakoch fylla min mun med bevis.023:005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig,och förnimma vad han skulle säga till mig.
023:006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig,nej, han borde allenast lyssna till mig.023:007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man,ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
023:008 Men går jag mot öster, så är han icke där;går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;023:009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke;döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
023:010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat;han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.023:011 Vid hans spår har min for hållit fast,hans väg har jag följt, utan att vika av.023:012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg;mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
023:013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom?Vad honom lyster, det gör han ock.023:014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del,och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
023:015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte;när jag betänker det, fruktar jag för honom.023:016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt,den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,023:017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom,dödsnatten undanhöll han mig.
024:001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
024:002 Se, råmärken flyttar man undan,rövade hjordar driver man i bet;024:003 de faderlösas åsna för man bortoch tager änkans ko i pant.024:004 Man tränger de fattiga undan från vägen,de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
024:005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;dit gå de och möda sig och söka något till täring;hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.024:006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.024:007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;de hava intet att skyla sig med i kölden.024:008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de;de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
024:009 Den faderlöse slites från sin moders bröst,och den betryckte drabbas av utpantning.024:010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,hungrande nödgas de bära på kärvar.024:011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,de få trampa vinpressar och därvid lida törst.024:012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig,ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.
024:013 Andra hava blivit fiender till ljuset;de känna icke dess vägaroch hålla sig ej på dess stigar.024:014 Vid dagningen står mördaren uppför att dräpa den betryckte och fattige;och om natten gör han sig till tjuvars like.024:015 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.
024:016 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,men under dagen stänga de sig inne;ljuset vilja de icke veta av.024:017 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.
024:018 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,förbannad bliver hans del i landet;till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.024:019 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,så förtär dödsriket den som har syndat.024:020 Hans moders liv förgäter honom,maskar frossa på honom,ingen finnes, som bevarar hans minne;såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.024:021 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,och när någon icke gör gott mot änkan.»
024:022 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;024:023 han giver dem trygghet, så att de få vila,och hans ögon vaka över deras vägar.024:024 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,de sjunka då ned och dö som alla andra;likasom axens toppar vissna de bort.024:025 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,vem kan göra mina ord om intet?
025:001 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
025:002 Hos honom är väldighet och förskräckande makt,hos honom, som skapar frid i sina himlars höjd.025:003 Vem finnes, som förmår räkna hans skaror?Och vem överstrålas ej av hans ljus?
025:004 Huru skulle då en människa kunna hava rätt mot Gudeller en av kvinna född kunna befinnas ren?025:005 Se, ej ens månen skiner nog klart,ej ens stjärnorna äro rena i hans ögon;025:006 huru mycket mindre då människan, det krypet,människobarnet, den masken!
026:001 Därefter tog Job till orda och sade:
026:002 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige,huru har du ej stärkt den maktlöses arm!026:003 Vilka råd har du ej givit den ovise,och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!026:004 Vem gav dig kraft att tala sådana ord,och vems ande var det som kom till orda ur dig?
026:005 Dödsrikets skuggor gripas av ångest,djupets vatten och de som bo däri.026:006 Dödsriket ligger blottat för honom,och avgrunden har intet täckelse.
026:007 Han spänner ut nordanrymden över det tommaoch hänger upp jorden på intet.026:008 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte,och skyarna brista icke under bördan.026:009 Han gömmer sin tron för vår åsyn,han omhöljer den med sina skyar.026:010 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen,där varest ljus ändas i mörker.
026:011 Himmelens pelare skälva,de gripas av förfäran vid hans näpst.026:012 Med sin kraft förskräckte han havet,och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.026:013 Blott han andades, blev himmelen klar;hans hand genomborrade den snabba ormen.
026:014 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
027:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
027:002 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:027:003 aldrig, så länge ännu min ande är i migoch Guds livsfläkt är kvar i min näsa,027:004 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,och min tunga bära fram oärligt tal.
027:005 Bort det, att jag skulle giva eder rätt!Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.027:006 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
027:007 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå däroch min motståndare såsom orättfärdig.027:008 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,när hans själ ryckes bort av Gud?027:009 Månne Gud skall höra hans rop,när nöden kommer över honom?027:010 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,kan han åkalla Gud alltid?
027:011 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.027:012 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
027:013 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
027:014 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.027:015 De som slippa undan läggas i graven genom pest,och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
027:016 Om han ock hopar silver såsom stoftoch lägger kläder på hög såsom lera,027:017 så är det den rättfärdige som får kläda sigi vad han lägger på hög,och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
027:018 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.027:019 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
027:020 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,om natten rövas han bort av stormen.027:021 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,den rycker honom undan från hans plats.
027:022 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;för hans hand måste han flykta med hast.027:023 Då slår man ihop händerna, honom till hån;man visslar åt honom på platsen där han var.
028:001 Silvret har ju sin gruva,sin fyndort har guldet, som man renar;028:002 järn hämtas upp ur jorden,och stenar smältas till koppar.
028:003 Man sätter då gränser för mörkret,och rannsakar ned till yttersta djupet,028:004 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare,där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot,där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
028:005 Ovan ur jorden uppväxer bröd,men därnere omvälves den såsom av eld.028:006 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste,guldmalm hämtar man ock där.
028:007 Stigen ditned är ej känd av örnen,och falkens öga har ej utspanat den;028:008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur,intet lejon har gått därfram.
028:009 Ja, där bär man hand på hårda stenen;bergen omvälvas ända ifrån rötterna.028:010 In i klipporna bryter man sig gångar,där ögat får se allt vad härligt är.028:011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta.Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
028:012 Men visheten, var finnes hon,och var har förståndet sin boning?028:013 Priset för henne känner ingen människa;hon står ej att finna i de levandes land.028:014 Djupet säger: »Hon är icke här»,och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
028:015 Hon köper icke för ädlaste metall,med silver gäldas ej hennes värde.028:016 Hon väges icke upp med guld från Ofir,ej med dyrbar onyx och safir.
028:017 Guld och glas kunna ej liknas vid henne;hon får ej i byte mot gyllene klenoder.028:018 Koraller och kristall må icke ens nämnas;svårare är förvärva vishet än pärlor.028:019 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne;hon väges icke upp med renaste guld.
028:020 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon,och var har förståndet sin boning?028:021 Förborgad är hon för alla levandes ögon,för himmelens fåglar är hon fördold;028:022 avgrunden och döden giva till känna;»Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
028:023 Gud, han är den som känner vägen till henne,han är den som vet var hon har sin boning.028:024 Ty han förmår skåda till jordens ändar,allt vad som finnes under himmelen ser han.
028:025 När han mätte ut åt vinden dess styrkaoch avvägde vattnen efter mått,028:026 när han stadgade en lag för regnetoch en väg för tordönets stråle,028:027 då såg han och uppenbarade henne,då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
028:028 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
029:001 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
029:002 Ack att jag vore såsom i forna månader,såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,029:003 då hans lykta sken över mitt huvudoch jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
029:004 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,då Guds huldhet vilade över min hydda,029:005 då ännu den Allsmäktige var med migoch mina barn stodo runt omkring mig,029:006 då mina fötter badade i gräddmjölkoch klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
029:007 När jag då gick upp till porten i stadenoch intog mitt säte på torget,029:008 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,de gamla reste sig upp och blevo stående.029:009 Då höllo hövdingar tillbaka sina ordoch lade handen på munnen;029:010 furstarnas röst ljöd då dämpad,och deras tunga lådde vid gommen.
029:011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;029:012 ty jag räddade den betryckte som ropade,och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
029:013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.029:014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.029:015 Ögon blev jag då åt den blinde,och fötter var jag åt den halte.
029:016 Jag var då en fader för de fattiga,och den okändes sak redde jag ut.029:017 Jag krossade den orättfärdiges käkaroch ryckte rovet undan hans tänder.
029:018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,mina dagar skola bliva många såsom sanden.029:019 Min rot ligger ju öppen för vatten,och i min krona faller nattens dagg.029:020 Min ära bliver ständigt ny,och min båge föryngras i min hand.»
029:021 Ja, på mig hörde man då och väntade,man lyssnade under tystnad på mitt råd.029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
029:023 De väntade på mig såsom på regn,de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.029:024 När de misströstade, log jag emot dem,och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.029:025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;jag tronade då såsom en konung i sin skara,lik en man som har tröst för de sörjande.
030:001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
030:002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,dessa människor som sakna all manlig kraft?030:003 Utmärglade äro de ju av brist och svält;de gnaga sin föda av torra öknen,som redan i förväg är öde och ödslig.030:004 Saltörter plocka de där bland snåren,och ginströtter är vad de hava till mat.
030:005 Ur människors samkväm drives de ut,man ropar efter dem såsom efter tjuvar.030:006 I gruvliga klyftor måste de bo,i hålor under jorden och i bergens skrevor.030:007 Bland snåren häva de upp sitt tjut,under nässlor ligga de skockade,030:008 en avföda av dårar och ärelöst folk,utjagade ur landet med hugg och slag.
030:009 Och för sådana har jag nu blivit en visa,de hava mig till ämne för sitt tal;030:010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,de hava ej försyn för att spotta åt mig.030:011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,alla tyglar kasta de av inför mig.
030:012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;mina fötter vilja de stöta undan.De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.030:013 Stigen framför mig hava de rivit upp.De göra sitt bästa till att fördärva mig,de som dock själva äro hjälplösa.030:014 Såsom genom en bred rämna bryta de in;de vältra sig fram under murarnas brak.030:015 Förskräckelser välvas ned över mig.Såsom en storm bortrycka de min ära,och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
030:016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,eländesdagar hålla mig fast.030:017 Natten bortfräter benen i min kropp,och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.030:018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,såsom en livklädnad hänger det omkring mig.030:019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,och själv är jag nu lik stoft och aska.
030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;jag står här, men de bespejar mig allenast.030:021 Du förvandlas för mig till en grym fiende,med din starka hand ansätter du mig.030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,och i bruset låter du mig försmälta av ångest.030:023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,till den boning dit allt levande församlas.
030:024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?030:025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,och ömkade sig min själ ej över den fattige?
030:026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;jag hoppades på ljus, men mörker kom.030:027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,eländesdagar hava ju mött mig.
030:028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;mitt i församlingen står jag upp och skriar.030:029 En broder har jag blivit till schakalerna,och en frände är jag vorden till strutsarna.030:030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,benen i min kropp äro förbrända av hetta.030:031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,mina pipors klang i högljudd gråt.
031:001 Ett förbund slöt jag med mina ögon:aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?031:003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,och olycka drabbar ogärningsmän.031:004 Ser icke han mina vägar,räknar han ej alla mina steg?
031:005 Har jag väl umgåtts med lögn,och har min fot varit snar till svek?031:006 Nej, må jag vägas på en riktig våg,så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
031:007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen,har mitt hjärta följt efter mina ögon,eller låder vid min händer en fläck?031:008 Då må en annan äta var jag har sått,och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
031:009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?031:010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan,och främmande män må då famntaga henne.031:011 Ja, sådant hade varit en skändlighet,en straffbar missgärning hade det varit,031:012 en eld som skulle förtära intill avgrundenoch förhärja till roten all min gröda.
031:013 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,när de hade någon tvist med mig?031:014 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?031:015 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,han, densamme, har berett dem i modersskötet.
031:016 Har jag vägrat de arma vad de begärdeeller låtit änkans ögon försmäkta?031:017 Har jag ätit mitt brödstycke allena,utan att den faderlöse och har fått äta därav?031:018 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,och från min moders liv var jag änkors ledare.
031:019 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,se en fattig ej äga något att skyla sig med?031:020 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
031:021 Har jag lyft min hand mot den faderlöse,därför att jag såg mig hava medhåll i porten?031:022 Då må min axel lossna från sitt fästeoch min arm brytas av ifrån sin led.031:023 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gudoch skulle stå maktlös inför hans majestät.
031:024 Har jag satt mitt hopp till guldetoch kallat guldklimpen min förtröstan?031:025 Var det min glädje att min rikedom blev så stor,och att min hand förvärvade så mycket?
031:026 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,och månen, huru härligt den gick fram,031:027 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,så att jag med handkyss gav dem min hyllning?031:028 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
031:029 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärdoch fröjdats, när olycka träffade honom?031:030 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,ej att med förbannelse begära hans liv.
031:031 Och kan mitt husfolk icke bevittnaatt envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?031:032 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
031:033 Har jag på människovis skylt mina överträdelseroch gömt min missgärning i min barm,031:034 av fruktan för den stora hopenoch av rädsla för stamfränders förakt,så att jag teg och ej gick utom min dörr?
031:035 Ack att någon funnes, som ville höra mig!Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig;ack att jag finge min vederparts motskrift!031:036 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,såsom en krona skulle jag fästa den på mig.031:037 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,lik en furste skulle jag då träda inför honom.
031:038 Har min mark höjt rop över mig,och hava dess fåror gråtit med varandra?031:039 Har jag förtärt dess gröda obetaldeller utpinat dess brukares liv?031:040 Då må törne växa upp för vete,och ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
032:001 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sigsjälv för rättfärdig.032:002 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptändav vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att dennemenade sig hava rätt mot Gud;032:003 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att deicke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.032:004 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att deandra voro äldre till åren än han.032:005 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något attsvara, upptändes hans vrede.
032:006 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;
Ung till åren är jag,I däremot ären gamla.Därför höll jag mig tillbaka och var försagdoch lade ej fram för eder min mening.032:007 Jag tänkte: »Må åldern tala,och må årens mängd förkunna visdom.»
032:008 Dock, på anden i människorna kommer det an,den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.032:009 Icke de åldriga äro alltid visast,icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.032:010 Därför säger jag nu: Hör mig;jag vill lägga fram min mening, också jag.
032:011 Se, jag väntade på vad I skullen tala,jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,efter skäl som I skullen draga fram.032:012 Ja, noga aktade jag på eder.Men se, ingen fanns, som vederlade Job,ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
032:013 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»032:014 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
032:015 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,målet i munnen hava de mist.032:016 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,då de stå där och ej mer hava något svar!032:017 Nej, också jag vill svara i min ordning,jag vill lägga fram min mening, också jag.032:018 Ty, fullt upp har jag av skäl,anden i mitt inre vill spränga mig sönder.032:019 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
032:020 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,jag vill upplåta mina läppar och svara.032:021 Jag får ej hava anseende till personen,och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.032:022 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
033:001 Men hör nu, Job, mina ord,och lyssna till allt vad jag vill säga.033:002 Se, jag upplåter nu mina läppar,min tunga tager till orda i min mun.033:003 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal,och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.
033:004 Guds ande är det som har gjort mig,den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.033:005 Om du förmår, så må du nu svara mig;red dig till strid mot mig, träd fram.033:006 Se, jag är likställd med dig inför Gud,jag är danad av en nypa ler, också jag.033:007 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig,ej heller kan min myndighet trycka dig ned.
033:008 Men nu sade du så inför mina öron,så ljödo de ord jag hörde:033:009 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse,oskyldig är jag och utan missgärning;033:010 men se, han finner på sak mot mig,han aktar mig såsom sin fiende.033:011 Han sätter mina fötter i stocken,vaktar på alla mina vägar.»
033:012 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig.Gud är ju förmer än en människa.033:013 Huru kan du gå till rätta med honom,såsom gåve han aldrig svar i sin sak?033:014 Både på ett sätt och på två talar Gud,om man också ej aktar därpå.
033:015 I drömmen, i nattens syn,när sömnen har fallit tung över människornaoch de vila i slummer på sitt läger,033:016 då öppnar han människornas öronoch sätter inseglet på sina varningar till dem,033:017 när han vill avvända någon från en ogärningeller hålla högmodet borta ifrån en människa.033:018 Så bevarar han hennes själ från gravenoch hennes liv ifrån att förgås genom vapen.
033:019 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt lägeroch genom ständig oro, allt intill benen.033:020 Hennes sinne får leda vid maten,och hennes själ vid den föda hon älskade.033:021 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se,ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.033:022 Så nalkas hennes själ till gravenoch hennes liv hän till dödens makter.
033:023 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne,en medlare, någon enda av de tusen,och denne får lära människan hennes plikt,033:024 då förbarmar Gud sig över henne och säger;»Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven;lösepenningen har jag nu fått.»
033:025 Hennes kropp får då ny ungdomskraft,hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.033:026 När hon då beder till Gud, är han henne nådigoch låter henne se sitt ansikte med jubel;han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.
033:027 Så får denne då sjunga inför människorna och säga:»Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten,dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;033:028 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven,och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»
033:029 Se, detta allt kommer Gud åstad,både två gånger och tre, för den mannen,033:030 till att rädda hans själ från graven,så att han får njuta av de levandes ljus.
033:031 Akta nu härpå, du Job, och hör mig;tig, så att jag får tala.033:032 Dock, har du något att säga, så svara mig;tala, ty gärna gåve jag dig rätt.033:033 Varom icke, så är det du som må höra på mig;du må tiga, så att jag får lära dig vishet.
034:001 Och Elihu tog till orda och sade:
034:002 Hören, I vise, mina ord;I förståndige, lyssnen till mig.034:003 Örat skall ju pröva orden,och munnen smaken hos det man vill äta.034:004 Må vi nu utvälja åt oss vad rätt är,samfällt söka förstå vad gott är.
034:005 Se, Job har sagt: »Jag är oskyldig.Gud har förhållit mig min rätt.034:006 Fastän jag har rätt, måste jag stå såsom lögnare;dödsskjuten är jag, jag som intet har brutit.»
034:007 Var finnes en man som är såsom Job?Han läskar sig med bespottelse såsom med vatten,034:008 han gör sig till ogärningsmäns stallbroderoch sällar sig till ogudaktiga människor.034:009 Ty han säger: »Det gagnar en man till intet,om han håller sig väl med Gud.»
034:010 Hören mig därför, I förståndige män:Bort det, att Gud skulle begå någon orätt,att den Allsmäktige skulle göra vad orättfärdigt är!034:011 Nej, han vedergäller var människa efter hennes gärningaroch lönar envar såsom hans vandel har förtjänat.034:012 Ty Gud gör i sanning intet som är orätt,den Allsmäktige kan icke kränka rätten.
034:013 Vem har bjudit honom att vårda sig om jorden,och vem lade på honom bördan av hela jordens krets?034:014 Om han ville tänka allenast på sig självoch åter draga till sig sin anda och livsfläkt,034:015 då skulle på en gång allt kött förgås,och människorna skulle vända åter till stoft.
034:016 Men märk nu väl och hör härpå,lyssna till vad mina ord förkunna.034:017 Skulle den förmå regera, som hatade vad rätt är?Eller fördömer du den som är den störste i rättfärdighet?034:018 Får man då säga till en konung: »Du ogärningsman»,eller till en furste: »Du ogudaktige»?
034:019 Gud har ju ej anseende till någon hövdings person,han aktar den rike ej för mer än den fattige,ty alla äro de hans händers verk.
034:020 I ett ögonblick omkomma de, mitt i natten:folkhopar gripas av bävan och förgås,de väldige ryckas bort, utan människohand.
034:021 Ty hans ögon vakta på var mans vägar,och alla deras steg, dem ser han.034:022 Intet mörker finnes och ingen skugga så djup,att ogärningsmän kunna fördölja sig däri.034:023 Ty länge behöver Gud ej vakta på en människa,innan hon måste stå till doms inför honom.034:024 Han krossar de väldige utan rannsakningoch låter så andra träda fram i deras ställe.
034:025 Ja, han märker väl vad de göra,han omstörtar dem om natten och låter dem förgås.034:026 Såsom ogudaktiga tuktar han demöppet, inför människors åsyn,034:027 eftersom de veko av ifrån honomoch ej aktade på alla hans vägar.034:028 De bragte så den armes rop inför honom,och rop av betryckta fick han höra.
034:029 Vem vågar då fördöma, om han stillar larmet?Ja, vem vill väl skåda honom, om han döljer sitt ansikte,för ett folk eller för en enskild man,034:030 när han vill rycka makten ifrån gudlösa människoroch hindra dem att bliva snaror för folket?
034:031 Kan man väl säga till Gud: »Jag måste lida,jag som ändå intet har förbrutit.034:032 Visa mig du vad som går över mitt förstånd;om jag har gjort något orätt, vill jag då ej göra så mer.»
034:033 Skall då han, för ditt klanders skull,giva vedergällning såsom du vill?Du själv, och icke jag, må döma därom;ja, tala du ut vad du menar.
034:034 Men kloka män skola säga så till mig,visa män, när de få höra mig:034:035 »Job talar utan någon insikt,hans ord äro utan förstånd.»
034:036 Så må nu Job utstå prövningar allt framgent,då han vill försvara sig på ogärningsmäns sätt.034:037 Till sin synd lägger han ju uppenbar ondska,oss till hån slår han ihop sina händeroch talar stora ord mot Gud.
035:001 Och Elihu tog till orda och sade:
035:002 Menar du att sådant är riktigt?Kan du påstå att du har rätt mot Gud,035:003 du som frågar vad rättfärdighet gagnar dig,vad den båtar dig mer än synd?035:004 Svar härpå vill jag giva dig,jag ock dina vänner med dig.
035:005 Skåda upp mot himmelen och se,betrakta skyarna, som gå där högt över dig.035:006 Om du syndar, vad gör du väl honom därmed?Och om dina överträdelser äro många, vad skadar du honom därmed?035:007 Eller om du är rättfärdig, vad giver du honom,och vad undfår han av din hand?035:008 Nej, för din like kunde din ogudaktighet något betydaoch för en människoson din rättfärdighet.
035:009 Väl klagar man, när våldsgärningarna äro många,man ropar om hjälp mot de övermäktigas arm;035:010 men ingen frågar: »Var är min Gud, min skapare,han som låter lovsånger ljuda mitt i natten,035:011 han som giver oss insikt framför markens djuroch vishet framför himmelens fåglar?»035:012 Därför är det man får ropa utan svarom skydd mot de ondas övermod.
035:013 Se, på fåfängliga böner hör icke Gud,den Allsmäktige aktar icke på slikt;035:014 allra minst, när du påstår att du icke får skåda honom,att du måste vänta på honom, fastän saken är uppenbar.
035:015 Och nu menar du att hans vrede ej håller någon räfst,och att han föga bekymrar sig om människors övermod?035:016 Ja, till fåfängligt tal spärrar Job upp sin mun,utan insikt talar han stora ord.
036:001 Vidare sade Elihu:
036:002 Bida ännu litet, så att jag får giva dig besked,ty ännu något har jag att säga till Guds försvar.036:003 Min insikt vill jag hämta vida ifrån,och åt min skapare vill jag skaffa rätt.036:004 Ja, förvisso skola mina ord icke vara lögn;en man med fullgod insikt har du framför dig.
036:005 Se, Gud är väldig, men han försmår dock ingen,han som är så väldig i sitt förstånds kraft.036:006 Den ogudaktige låter han ej bliva vid liv,men åt de arma skaffar han rätt.036:007 Han tager ej sina ögon från de rättfärdiga;de få trona i konungars krets,för alltid låter han dem sitta där i höghet.
036:008 Och om de läggas bundna i kedjoroch fångas i eländets snaror,036:009 så vill han därmed visa dem vad de hava gjort,och vilka överträdelser de hava begått i sitt högmod;036:010 han vill då öppna deras öra för tuktanoch mana dem att vända om ifrån fördärvet.
036:011 Om de då höra på honom och underkasta sig,så få de framleva sina dagar i lyckaoch sina år i ljuvlig ro.036:012 Men höra de honom ej, så förgås de genom vapenoch omkomma, när de minst tänka det.036:013 Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vredeoch icke anropa honom, när han lägger dem i band,036:014 deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden,och deras liv skall dela tempelbolares lott.
036:015 Genom lidandet vill han rädda den lidande,och genom betrycket vill han öppna hans öra.036:016 Så sökte han ock draga dig ur nödens gap,ut på en rymlig plats, där intet trångmål rådde;och ditt bord skulle bliva fullsatt med feta rätter.
036:017 Men nu bär du till fullo ogudaktighetens dom;ja, dom och rättvisa hålla dig nu fast.036:018 Ty vrede borde ej få uppegga dig under din tuktans tid,och huru svårt du än har måst plikta,borde du ej därav ledas vilse.036:019 Huru kan han lära dig bedja, om icke genom nödoch genom allt som nu har prövat din kraft?
036:020 Du må ej längta så ivrigt efter natten,den natt då folken skola ryckas bort ifrån sin plats.036:021 Tag dig till vara, så att du ej vänder dig tillvad fördärvligt är;sådant behagar dig ju mer än att lida.
036:022 Se, Gud är upphöjd genom sin kraft.Var finnes någon mästare som är honom lik?036:023 Vem har föreskrivit honom hans väg,och vem kan säga: »Du gör vad orätt är?»
036:024 Tänk då på att upphöja hans gärningar,dem vilka människorna besjunga036:025 och som de alla skåda med lust,de dödliga, om de än blott skönja dem i fjärran.
036:026 Ja, Gud är för hög för vårt förstånd,hans år äro flera än någon kan utrannsaka.036:027 Se, vattnets droppar drager han uppåt,och de sila ned såsom regn, där hans dimma går fram;036:028 skyarna gjuta dem ut såsom en ström,låta dem drypa ned över talrika människor.
036:029 Ja, kan någon fatta molnens utbredning,braket som utgår från hans hydda?036:030 Se, sitt ljungeldsljus breder han ut över molnen,och själva havsgrunden höljer han in däri.036:031 Ty så utför han sina domar över folken;så bereder han ock näring i rikligt mått.036:032 I ljungeldsljus höljer han sina händeroch sänder det ut mot dem som begynna strid.036:033 Budskap om honom bär hans dunder;själva boskapen bebådar hans antåg.
037:001 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,bävande spritter det upp.037:002 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,hören dånet som går ut ur hans mun.037:003 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,och sina ljungeldar bort till jordens ändar.037:004 Efteråt ryter så dånet,när han dundrar med sin väldiga röst;och på ljungeldarna spar han ej,då hans röst låter höra sig.037:005 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
037:006 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.037:007 Därmed fjättrar han alla människors händer,så att envar som han har skapat kan lära därav.037:008 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,och i sina kulor lägga de sig till ro.037:009 Från Stjärngemaket kommer då stormoch köld genom nordanhimmelens stjärnor;037:010 med sin andedräkt sänder Gud frost,och de vida vattnen betvingas.
037:011 Skyarna lastar han ock med vätaoch sprider omkring sina ljungeldsmoln.037:012 De måste sväva än hit, än dit,alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,vadhelst han ålägger dem på jordens krets.037:013 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,än är det med nåd som han låter dem komma.
037:014 Lyssna då härtill, du Job;stanna och betänk Guds under.037:015 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gångoch låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?037:016 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,den Allvises underbara verk?037:017 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,när han låter jorden domna under sunnanvinden?037:018 Kan du välva molnhimmelen så som han,så fast som en spegel av gjuten metall?
037:019 Lär oss då vad vi skola säga till honom;för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.037:020 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.Månne någon begär sitt eget fördärv?
037:021 Men synes icke redan skenet?Strålande visar han sig ju mellan skyarna,där vinden har gått fram och sopat dem undan.037:022 I guldglans kommer han från norden.Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;037:023 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,honom som är så stor i kraft,honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.037:024 Fördenskull frukta människorna honom;men de självkloka—dem alla aktar han ej på.
038:001 Och HERREN svarade Job ur stormvinden och sade:
038:002 Vem är du som stämplar vishet såsom mörker,i det att du talar så utan insikt?038:003 Omgjorda nu såsom ej man dina länder;jag vill fråga dig, och du må giva mig besked.
038:004 Var var du, när jag lade jordens grund?Säg det, om du har ett så stort förstånd.038:005 Vem har fastställt hennes mått—du vet ju det?Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne?038:006 Var fingo hennes pelare sina fästen,och vem var det som lade hennes hörnsten,038:007 medan morgonstjärnorna tillsammans jubladeoch alla Guds söner höjde glädjerop?
038:008 Och vem satte dörrar för havet,när det föddes och kom ut ur moderlivet,038:009 när jag gav det moln till beklädnadoch lät töcken bliva dess linda,038:010 när jag åt det utstakade min gränsoch satte bom och dörrar därför,038:011 och sade: »Härintill skall du komma, men ej vidare,här skola dina stolta böljor lägga sig»?
038:012 Har du i din tid bjudit dagen att gryeller anvisat åt morgonrodnaden dess plats,038:013 där den skulle fatta jorden i dess flikar,så att de ogudaktiga skakades bort därifrån?038:014 Då ändrar den form såsom leran under signetet,och tingen stå fram såsom klädda i skrud;038:015 då berövas de ogudaktiga sitt ljus,och den arm som lyftes för högt brytes sönder.
038:016 Har du stigit ned till havets källoroch vandrat omkring på djupets botten?038:017 Hava dödens portar avslöjat sig för dig,ja, såg du dödsskuggans portar?038:018 Har du överskådat jordens vidder?Om du känner allt detta, så låt höra.
038:019 Vet du vägen dit varest ljuset bor,eller platsen där mörkret har sin boning,038:020 så att du kan hämta dem ut till deras gränsoch finna stigarna som leda till deras hus?038:021 Visst kan du det, ty så tidigt blev du ju född,så stort är ju dina dagars antal!
038:022 Har du varit framme vid snöns förrådshus?Och haglets förrådshus, du såg väl dem038:023 —de förråd som jag har sparat till hemsökelsens tid,till stridens och drabbningens dag?038:024 Vet du vägen dit varest ljuset delar sig,dit där stormen sprider sig ut över jorden?
038:025 Vem har åt regnflödet öppnat en rännaoch banat en väg för tordönets stråle,038:026 till att sända regn över länder där ingen bor,över öknar, där ingen människa finnes,038:027 till att mätta ödsliga ödemarkeroch giva växt åt gräsets brodd?
038:028 Säg om regnet har någon fader,och vem han är, som födde daggens droppar?038:029 Ur vilken moders liv är det isen gick fram,och vem är hon som födde himmelens rimfrost?038:030 Se, vattnet tätnar och bliver likt sten,så ytan sluter sig samman över djupet.
038:031 Knyter du tillhopa Sjustjärnornas knippe?Och förmår du att lossa Orions band?038:032 Är det du som, när tid är, för himmelstecknen fram,och som leder Björninnan med hennes ungar?038:033 Ja, förstår du himmelens lagar,och ordnar du dess välde över jorden?
038:034 Kan du upphöja din röst till molnenoch förmå vattenflöden att övertäcka dig?038:035 Kan du sända ljungeldar åstad, så att de gå,så att de svara dig: »Ja vi äro redo»?
038:036 Vem har lagt vishet i de mörka molnen,och vem gav förstånd åt järtecknen i luften?038:037 Vem håller med sin vishet räkning på skyarna?Och himmelens läglar, vem häller ut dem,038:038 medan mullen smälter såsom malmoch jordkokorna klibbas tillhopa?
039:001 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnanoch stillar de unga lejonens hunger,039:002 när de trycka sig ned i sina kuloreller ligga på lur i snåret?039:003 Vem är det som skaffar mat åt korpen,när hans ungar ropar till Gud,där de sväva omkring utan föda?