016:025 Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovadeGud med sång, och de andra fångarna hörde på dem.016:026 Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalarskakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojorlöstes.016:027 Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörraröppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke attfångarna hade kommit undan.016:028 Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; tyvi äro alla här.»016:029 Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus ochSilas, bävande.016:030 Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jaggöra för att bliva frälst?»016:031 De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt husfrälst.»016:032 Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro ihans hus.016:033 Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig ochtvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk.016:034 Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem ochfröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tropå Gud.
016:035 Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarnaoch läto säga: »Släpp ut männen.»016:036 Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarnahava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg ifrid.»016:037 Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss,utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, ochhava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppaoss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.»016:038 Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hördeatt de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta.016:039 Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem utoch bådo dem lämna staden.016:040 När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem tillLydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talatförmaningens ord till dem, drogo de vidare.
017:001 Och de foro över Amfipolis och Apollonia och kommo så tillTessalonika. Där hade judarna en synagoga;017:002 i den gick Paulus in, såsom hans sed var. Och under tresabbater talade han där med dem, i det han utgick ifrånskrifterna017:003 och utlade dem och bevisade att Messias måste lida och uppståfrån de döda; och han sade: »Denne Jesus som jag förkunnar föreder är Messias.»017:004 Och några av dem läto övertyga sig och slöto sig till Paulus ochSilas; så gjorde ock en stor hop greker som »fruktade Gud»,likaså ganska många av de förnämsta kvinnorna.
017:005 Då grepos judarna av nitälskan och togo med sig allahanda dåligtfolk ifrån gatan och ställde till folkskockning och oroligheteri staden och trängde fram mot Jasons hus och ville draga dem utinför folket.017:006 Men när de icke funno dem, släpade de Jason och några avbröderna inför stadens styresmän och ropade: »Dessa män, somhava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit;017:007 och Jason har tagit emot dem i sitt hus. De göra alla tvärtemotkejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, ärkonung.017:008 Så väckte de oro bland folket och hos stadens styresmän, när dehörde detta.017:009 Dessa läto då Jason och de andra ställa borgen för sig ochsläppte dem därefter lösa.
017:010 Men strax om natten blevo Paulus och Silas av bröderna sändaåstad till Berea. Och när de hade kommit dit, gingo de tilljudarnas synagoga.017:011 Dessa voro ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika; de togoemot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna,för att se om det förhölle sig såsom nu sades.017:012 Många av dem kommo därigenom till tro, likaså ganska mångaansedda grekiska kvinnor och jämväl män.017:013 Men när judarna i Tessalonika fingo veta att Guds ordförkunnades av Paulus också i Berea, kommo de dit och uppvigladeockså där folket och väckte oro bland dem.017:014 Strax sände då bröderna Paulus åstad ända ned till havet, menbåde Silas och Timoteus stannade kvar på platsen.017:015 De som ledsagade Paulus förde honom vidare till Aten och foro sådärifrån tillbaka, med bud till Silas och Timoteus att dessa meddet snaraste skulle komma till honom.
017:016 Men, Paulus nu väntade på dem i Aten, upprördes han i sin ande,när han såg huru uppfylld staden var med avgudabilder.017:017 Han höll därför i synagogan samtal med judarna och med dem som»fruktade Gud», så ock på torget, var dag, med dem som hanträffade där.017:018 Också några filosofer, dels av epikuréernas skola, dels avstoikernas, gåvo sig i ordskifte med honom. Och somliga sade:»Vad kan väl denne pratmakare vilja säga?» Andra åter: »Hantyckes vara en förkunnare av främmande gudar.» De sade så,eftersom han förkunnade evangelium om Jesus och omuppståndelsen.017:019 Och de grepo honom och förde honom till Areopagen och sade:»Kunna vi få veta vad det är för en ny lära som du förkunnar?017:020 Ty det är förunderliga ting som du talar oss i öronen. Vi viljanu veta vad detta skall betyda.»017:021 Det var nämligen så med alla atenare, likasom ock med defrämlingar som hade bosatt sig bland dem, att de icke hade tidoch håg för annat än att tala om eller höra på något nytt fördagen.
017:022 Då trädde Paulus fram mitt på Areopagen och sade: »Atenare, jagser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.017:023 Ty medan jag har gått omkring och betraktat edra helgedomar, harjag ock funnit ett altare med den inskriften: 'Åt en okänd Gud.'Om just detta väsende, som I sålunda dyrken utan att känna det,är det jag nu kommer med budskap till eder.017:024 Den Gud som har gjort världen och allt vad däri är, han som ärHerre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjordamed händer,017:025 ej heller låter han betjäna sig av människohänder, såsom vorehan i behov av något, han som själv åt alla giver liv, anda ochallt.017:026 Och han har skapat människosläktets alla folk, alla från en endastamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han harfastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser inomvilka de skola bo—017:027 detta för att de skola söka Gud, om de till äventyrs skullekunna treva sig fram till honom och finna honom; fastän han juicke är långt ifrån någon enda av oss.017:028 Ty i honom är det som vi leva och röra oss och äro till, såsomock några av edra egna skalder hava sagt: 'Vi äro ju ock av hanssläkt.'017:029 Äro vi nu av Guds släkt, så böra vi icke mena att gudomen är liknågonting av guld eller silver eller sten, något som är danatgenom mänsklig konst och uppfinning.
017:030 Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag,men nu bjuder han människorna att de alla allestädes skola görabättring.017:031 Ty han har fastställt en dag då han skall 'döma världen medrättfärdighet', genom en man som han har bestämt därtill; ochhan har åt alla givit en bekräftelse härpå, i det att han harlåtit honom uppstå från de döda.»
017:032 När de hörde talas om att »uppstå från de döda», drevo somligagäck därmed, andra åter sade: »Vi vilja höra dig tala härom ännuen gång.»017:033 Med detta besked gick Paulus bort ifrån dem.017:034 Dock slöto sig några män till honom och kommo till tro. Blanddessa var Dionysius, han som tillhörde Areopagens domstol, såock en kvinna vid namn Damaris och några andra jämte dem.
018:001 Därefter lämnade Paulus Aten och kom till Korint.018:002 Där träffade han en jude vid namn Akvila, bördig från Pontus,vilken nyligen hade kommit från Italien med sin hustruPriscilla. (Klaudius hade nämligen påbjudit att alla judarskulle lämna Rom.) Till dessa båda slöt han sig nu,018:003 och eftersom han hade samma hantverk som de, stannade han kvarhos dem, och de arbetade tillsammans; de voro nämligen tillyrket tältmakare.
018:004 Och i synagogan höll han var sabbat samtal och övertygade bådejudar och greker.018:005 När sedan Silas och Timoteus kommo ditned från Macedonien, varPaulus helt upptagen av att förkunna ordet, i det att hanbetygade för judarna att Jesus var Messias.018:006 Men när dessa stodo emot honom och foro ut i smädelser, skakadehan stoftet av sina kläder och sade till dem: »Edert blod kommeöver edra egna huvuden. Jag är utan skuld och går nu tillhedningarna.»
018:007 Och han gick därifrån och tog in hos en man vid namn TitiusJustus, som »fruktade Gud»; denne hade sitt hus invidsynagogan.018:008 Men Krispus, synagogföreståndaren, kom med hela sitt hus tilltro på Herren; också många andra korintier som hörde honomtrodde och läto döpa sig.018:009 Och i en syn om natten sade Herren till Paulus: »Frukta icke,utan tala och tig icke;018:010 ty jag är med dig, och ingen skall komma vid dig och göra digskada. Jag har ock mycket folk i denna stad.»018:011 Så uppehöll han sig där bland dem ett år och sex månader ochundervisade i Guds ord.
018:012 Men när Gallio var landshövding i Akaja, reste sig judarna, allatillhopa, upp mot Paulus och förde honom inför domstolen018:013 och sade: »Denne man förleder människorna att dyrka Gud på ettsätt som är emot lagen.»018:014 När då Paulus ville öppna sin mun och tala, sade Gallio tilljudarna: »Vore något brott eller något ont och arglistigt dådbegånget, då kunde väl vara skäligt att jag tålmodigt hörde påeder, I judar.018:015 Men är det någon tvistefråga om ord och namn eller om eder egenlag, så mån I själva avgöra saken; i sådana mål vill jag ickevara domare.»018:016 Och så visade han bort dem från domstolen.018:017 Då grepo de alla gemensamt Sostenes, synagogföreståndaren, ochslogo honom inför domstolen; och Gallio frågade alls ickedärefter.
018:018 Men Paulus stannade där ännu ganska länge. Därpå tog han avskedav bröderna och avseglade till Syrien, åtföljd av Priscilla ochAkvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud; han hadenämligen bundit sig genom ett löfte.018:019 Så kommo de till Efesus, och där lämnade Paulus dem. Själv gickhan in i synagogan och gav sig i samtal med judarna.018:020 Och de bådo honom att han skulle stanna där något längre; menhan samtyckte icke därtill,018:021 utan tog avsked av dem med de orden: »Om Gud vill, skall jagvända tillbaka till eder.» Och så lämnade han Efesus.018:022 Och när han hade kommit till Cesarea, begav han sig upp ochhälsade på hos församlingen och for därefter ned till Antiokia.
018:023 Sedan han hade uppehållit sig där någon tid, for han vidare, ochfärdades först genom det galatiska landet och därefter genomFrygien och styrkte alla lärjungarna.
018:024 Men till Efesus kom en jude vid namn Apollos, bördig frånAlexandria, en lärd man, mycket förfaren i skrifterna.018:025 Denne sade blivit undervisad om »Herrens väg» och talade,brinnande i anden, och undervisade grundligt om Jesus, fastänhan allenast hade kunskap om Johannes' döpelse.018:026 Han begynte ock att frimodigt tala i synagogan. När Priscillaoch Akvila hörde honom, togo de honom till sig och undervisadehonom grundligare om »Guds väg».018:027 Och då han sedan ville fara till Akaja, skrevo bröderna tilllärjungarna där och uppmanade dem att taga vänligt emothonom. Och när han hade kommit fram, blev han dem som troddetill mycken hjälp, genom den nåd han hade undfått.018:028 Ty med stor kraft vederlade han judarna offentligen och bevisadegenom skrifterna att Jesus var Messias.
019:001 Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade faritgenom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffadehan några lärjungar.019:002 Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommentill tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört atthelig ande är given.»019:003 Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade:»Vi döptes med Johannes' döpelse»019:004 Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring;och han sade därvid till folket, att det var på den som skullekomma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»019:005 Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.019:006 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande överdem, och de talade tungomål och profeterade.019:007 Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
019:008 Därefter gick han in i synagogan; och under tre månadersamtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Gudsrike.019:009 Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och införmenigheten talade illa om »den vägen», vände han sig ifråndem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen meddessa i Tyrannus' lärosal.019:010 Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare,både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
019:011 Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.019:012 Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit iberöring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; ochsjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
019:013 Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo signu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesunamn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Pauluspredikar.019:014 Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, enjudisk överstepräst.019:015 Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus kännerjag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»019:016 Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på democh övermannade både den ene och den andre; han betedde sig såvåldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna ochsargade.019:017 Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar ochgreker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namnblev storligen prisat.019:018 Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram ochbekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.019:019 Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konstersamlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Ochnär man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann manatt värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar.
019:020 På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sinkraft.
019:021 Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse,att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade:»Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.»019:022 Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus,åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid iprovinsen Asien.
019:023 Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».019:024 Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, somförfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffadehantverkarna en ganska stor inkomst.019:025 Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknandearbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete somgiver oss vår goda bärgning;019:026 men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus,utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlettganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras medmänniskohänder icke äro gudar.019:027 Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hanteringkommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianashelgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna,som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer attlida avbräck i sitt stora anseende.»
019:028 När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Storär efesiernas Diana!»019:029 Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång tillskådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, tvåmacedonier som voro Paulus' följeslagare019:030 Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstaddehonom det icke.019:031 Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honomoch bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.019:032 Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten varupprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommittillsammans.019:033 Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna skötoframför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han villehålla ett försvarstal inför folket.019:034 Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med enmun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernasDiana!»019:035 Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes dånågon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare avden stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallitned från himmelen?019:036 Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugnaoch icke företaga eder något förhastat.019:037 Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke ärohelgerånare, ej heller smäda vår gudinna,019:038 Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom havasak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden ochlandshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra införrätta.019:039 Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådantavgöras i den lagliga folkförsamlingen.019:040 På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med faraatt bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort någotont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunnavi icke heller uppgiva.»
Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.
020:001 Då nu oroligheterna voro stillade, kallade Paulus lärjungarnatill sig och talade till dem förmaningens ord; och sedan hanhade tagit avsked av dem, begav han sig åstad för att fara tillMacedonien.020:002 Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talatmånga förmaningens ord, kom han till Grekland.020:003 Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegladärifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehadenågot anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien.020:004 Och med honom följde Sopater, Pyrrus' son, från Berea, och avtessalonikerna Aristarkus och Sekundus, vidare Gajus från Derbeoch Timoteus, slutligen Tykikus och Trofimus från provinsenAsien.020:005 Men dessa foro i förväg och inväntade oss i Troas.020:006 Sedan, efter det osyrade brödets högtid, avseglade vi andraifrån Filippi och träffade dem på femte dagen åter i Troas; ochdär vistades vi i sju dagar.
020:007 På första veckodagen voro vi församlade till brödsbrytelse, ochPaulus, som tänkte fara vidare dagen därefter, samtalade medbröderna. Och samtalet drog ut ända till midnattstiden;020:008 och ganska många lampor voro tända i den sal i övre våningen,där vi voro församlade.020:009 Invid fönstret satt då en yngling vid namn Eutykus, och närPaulus talade så länge, föll denne i djup sömn och blev såöverväldigad av sömnen, att han störtade ned från tredjevåningen; och när man tog upp honom, var han död020:010 Då gick Paulus ned och lade sig över honom och fattade om honomoch sade: »Klagen icke så; ty livet är ännu kvar i honom.»020:011 Sedan gick han åter upp, och bröt brödet och åt, och samtaladeytterligare ganska länge med dem, ända till dess att detdagades; först då begav han sig i väg.020:012 Och de förde ynglingen hem levande och kände sig nu icke litettröstade.
020:013 Men vi andra gingo i förväg ombord på skeppet och avseglade tillAssos, där vi tänkte taga Paulus ombord; ty så hade hanförordnat, eftersom han själv tänkte fara land vägen.020:014 Och när han sammanträffade med oss i Assos, togo vi honom ombordoch kommo sedan till Mitylene.020:015 Därifrån seglade vi vidare och kommo följande dag mitt för Kios.Dagen därefter lade vi till vid Samos; och sedan vi hade legatöver i Trogyllium, kommo vi nästföljande dag till Miletus.020:016 Paulus hade nämligen beslutit att segla förbi Efesus, för atticke fördröja sig i provinsen Asien; ty han påskyndade sin färd,för att, om det bleve honom möjligt, till pingstdagen kunna varai Jerusalem.
020:017 Men från Miletus sände han bud till Efesus och kallade till sigförsamlingens äldste.020:018 Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: »I vetensjälva på vad sätt jag hela tiden, ifrån första dagen då jag komtill provinsen Asien, har umgåtts med eder:020:019 huru jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar ochprövningar, som hava vållats mig genom judarnas anslag.020:020 Och I veten att jag icke har dragit mig undan, när det gälldenågot som kunde vara eder nyttigt, och att jag icke harförsummat att offentligen och hemma i husen predika för eder ochundervisa eder.020:021 Ty jag har allvarligt uppmanat både judar och greker att görabättring och vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
020:022 Och se, bunden i anden begiver jag mig nu till Jerusalem, utanatt veta vad där skall vederfaras mig;020:023 allenast det vet jag, att den helige Ande i den ene staden efterden andra betygar för mig och säger att bojor och bedrövelservänta mig.020:024 Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig själv,om jag blott får väl fullborda mitt lopp och vad som hör tilldet ämbete jag har mottagit av Herren Jesus: att vittna om Gudsnåds evangelium.020:025 Och se, jag vet nu att I icke mer skolen få se mitt ansikte, Ialla bland vilka jag har gått omkring och predikat om riket.020:026 Därför betygar jag för eder nu i dag att jag icke bär skuld förnågons blod.020:027 Ty jag har icke undandragit mig att förkunna för eder allt Gudsrådslut.020:028 Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilkenden helige Ande har satt eder till föreståndare, till att varaherdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt egetblod.020:029 Jag vet, att sedan jag har skilts från eder svåra ulvar skolakomma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden.020:030 Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förväntär, för att locka lärjungarna att följa sig.020:031 Vaken därför, och kommen ihåg att jag i tre års tid, natt ochdag, oavlåtligen under tårar har förmanat var och en särskild aveder.
020:032 Och nu anbefaller jag eder åt Gud och hans nådesord, åt honomsom förmår uppbygga eder och giva åt eder eder arvedel blandalla som äro helgade.020:033 Silver eller guld eller kläder har jag icke åstundat av någon.020:034 I veten själva att dessa mina händer hava gjort tjänst, för attskaffa nödtorftigt uppehälle åt mig och åt dem som hava varitmed mig.020:035 I allt har jag genom mitt föredöme visat eder att man så, undereget arbete, bör taga sig an de svaga och komma ihåg Herren Jesuord, huru han själv sade: 'Saligare är att giva än att taga.'»
020:036 När han hade sagt detta, föll han ned på sina knän och bad meddem alla.020:037 Och de begynte alla att gråta bitterligen och föllo Paulus omhalsen och kysste honom innerligt;020:038 och mest sörjde de för det ordets skull som han hade sagt, attde icke mer skulle få se hans ansikte. Och så ledsagade de honomtill skeppet.
021:001 Sedan vi hade skilts ifrån dem, lade vi ut och foro raka vägentill Kos och kommo dagen därefter till Rodus och därifrån tillPatara.021:002 Där funno vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien; pådet gingo vi ombord och lade ut.021:003 Och när vi hade fått Cypern i sikte, lämnade vi denna ö påvänster hand och seglade till Syrien och landade vid Tyrus; tydär skulle skeppet lossa sin last.021:004 Och vi uppsökte där lärjungarna och stannade hos dem i sjudagar. Dessa sade nu genom Andens tillskyndelse till Paulus atthan icke borde begiva sig till Jerusalem.021:005 Men när vi hade stannat där de dagarna ut, bröto vi upp därifrånoch gåvo oss i väg, ledsagade av dem alla, med hustrur och barn,ända utom staden. Och på stranden föllo vi ned på våra knän ochbådo021:006 och togo sedan avsked av varandra. Därefter stego vi ombord påskeppet, och de andra vände tillbaka hem igen.
021:007 Från Tyrus kommo vi till Ptolemais, och därmed avslutade visjöresan. Och vi hälsade på hos bröderna där och stannade hosdem en dag.021:008 Men följande dag begåvo vi oss därifrån och kommo till Cesarea.Där togo vi in hos evangelisten Filippus, en av de sju, ochstannade kvar hos honom.021:009 Denne hade fyra ogifta döttrar, som ägde profetiskgåva.021:010 Under den tid av flera dagar, som vi stannade där, kom enprofet, vid namn Agabus, dit ned från Judeen.021:011 När denne hade kommit till oss, tog han Paulus' bälte och banddärmed sina händer och fötter och sade: »Så säger den heligeAnde: 'Den man som detta bälte tillhör, honom skola judarna såbinda i Jerusalem, och sedan skola de överlämna honom ihedningarnas händer.'»021:012 När vi hörde detta, bådo såväl vi själva som bröderna i stadenhonom att han icke skulle begiva sig upp till Jerusalem.021:013 Men då svarade Paulus: »Varför gråten I så och sargen mitthjärta? Jag är ju redo icke allenast att låta mig bindas, utanock att dö i Jerusalem, för Herren Jesu namns skull.»021:014 Då han alltså icke lät övertala sig, gåvo vi oss till freds ochsade: »Ske Herrens vilja.»
021:015 Efter de dagarnas förlopp gjorde vi oss i ordning och begåvo ossupp till Jerusalem.021:016 Från Cesarea följde också några av lärjungarna med oss, ochdessa förde oss till en viss Mnason från Cypern, en gammallärjunge, som vi skulle gästa hos.021:017 Och när vi kommo till Jerusalem, togo bröderna emot oss medglädje.
021:018 Dagen därefter gick Paulus med oss andra till Jakob; dit kommoock alla de äldste.021:019 Och sedan han hade hälsat dem förtäljde han för dem alltsammans,det ena med det andra, som Gud genom hans arbete hade gjortbland hedningarna.021:020 När de hörde detta, prisade de Gud. Och de sade till honom: »Duser, käre broder, huru många tusen judar det är som hava kommittill tro, och alla nitälska de för lagen.021:021 Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar som bospridda bland hedningarna att avfalla från Moses, i det du sägeratt de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandraefter vad stadgat är.021:022 Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra att du harkommit hit.021:023 Gör därför såsom vi nu vilja säga dig. Vi hava här fyra män somhava bundit sig genom ett löfte.021:024 Tag med dig dessa, och låt helga dig tillsammans med dem, ochåtag dig omkostnaderna för dem, så att de kunna låta raka sinahuvuden. Då skola alla förstå att intet av allt det som harblivit dem sagt om dig äger någon grund, utan att också duvandrar efter lagen och håller den.021:025 Vad åter angår de hedningar som hava kommit till tro, så hava vihär beslutit och jämväl skrivit till dem, att de böra taga sigtill vara för kött från avgudaoffer och för blod och för köttetav förkvävda djur och för otukt.»
021:026 Så tog då Paulus männen med sig och lät följande dag helga sig tillsammans med dem; sedan gick han in i helgedomen och gav till känna när den tid skulle gå till ända, för vilken de hade låtit helga sig, den tid före vars utgång offer skulle frambäras för var och en särskild av dem.
021:027 När de sju dagarna nästan voro ute, fingo judarna från provinsenAsien se honom i helgedomen och uppviglade då allt folket. Ochde grepo honom021:028 och ropade: »I män av Israel, kommen till hjälp! Här är den mansom allestädes lär alla sådant som är emot vårt folk och emotlagen och emot denna plats. Därtill har han nu ock fört grekerin i helgedomen och oskärat denna heliga plats.»021:029 De hade nämligen förut sett efesiern Trofimus i stadentillsammans med honom och menade att Paulus hade fört denne in ihelgedomen.021:030 Och hela staden kom i rörelse, och folket skockade sigtillsammans. Och då de nu hade gripit Paulus, släpade de honomut ur helgedomen, varefter portarna genast stängdes igen.
021:031 Men just som de stodo färdiga att dräpa honom, anmäldes det hosöversten för den romerska vakten att hela Jerusalem var iuppror.021:032 Denne tog då strax med sig krigsmän och hövitsmän och skyndadened till dem. Och när de fingo se översten och krigsmännen,upphörde de att slå Paulus021:033 Översten gick då fram och tog honom i förvar och bjöd att manskulle fängsla honom med två kedjor. Och han frågade vem han varoch vad han hade gjort.021:034 Men bland folket ropade den ene så, den andre så. Då han alltsåför larmets skull icke kunde få något säkert besked, bjöd hanatt man skulle föra honom till kasernen.021:035 Och när han kom fram till trappan, trängde folket så våldsamtpå, att han måste bäras av krigsmännen,021:036 ty folkhopen följde efter och skriade: »Bort med honom!»
021:037 Då nu Paulus skulle föras in i kasernen, sade han till översten:»Tillstädjes det mig att säga något till dig?» Han svarade: »Kandu tala grekiska?021:038 Är du då icke den egyptier som för en tid sedan ställde till'dolkmännens' uppror, de fyra tusens, och förde dem ut iöknen?»021:039 Då svarade Paulus: »Nej, jag är en judisk man från Tarsus,medborgare alltså i en betydande stad i Cilicien. Men jag bederdig, tillstäd mig att tala till folket.»021:040 Och han tillstadde honom det. Då gav Paulus från trappan, därhan stod, med handen ett tecken åt folket. Och sedan där hadeblivit helt tyst, talade han till dem på hebreiska och sade:
022:001 »Bröder och fäder, hören vad jag nu inför eder vill tala tillmitt försvar.»022:002 När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blevo de ännumer stilla. Och han fortsatte:022:003 »Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfostradhär i staden och undervisad vid Gamaliels fötter, efter fädernaslag i all dess stränghet. Och jag var en man som nitälskade förGud, såsom I allasammans i dag gören.022:004 Jag förföljde 'den vägen' ända till döds, och både män ochkvinnor lät jag binda och sätta i fängelse;022:005 det vittnesbördet kan översteprästen och de äldstes hela rådgiva mig. Också fick jag av dem brev till bröderna i Damaskus;och jag begav mig dit, för att fängsla jämväl dem som voro däroch föra dem till Jerusalem, så att de kunde bliva straffade.
022:006 Men när jag var på vägen och nalkades Damaskus, hände sig vidmiddagstiden att ett starkt sken från himmelen plötsligtkringstrålade mig.022:007 Och jag föll ned till marken och hörde då en röst som sade tillmig: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig?'022:008 Då svarade jag: 'Vem är du, Herre?' Han sade till mig: 'Jag ärJesus från Nasaret, den som du förföljer.'022:009 Och de som voro med mig sågo väl skenet, men hörde icke röstenav den som talade till mig.022:010 Då frågade jag: 'Vad skall jag göra, Herre?' Och Herren svarademig: 'Stå upp och gå in i Damaskus; där skall allt det bliva digsagt, som är dig förelagt att göra.'022:011 Men eftersom jag, till följd av det starka skenet, icke merkunde se togo mina följeslagare mig vid handen och ledde mig, såatt jag kom in i Damaskus.022:012 Där fanns en efter lagen fram man, Ananias, vilken hade gottvittnesbörd om sig av alla judar som bodde där.022:013 Denne kom nu och trädde fram till mig och sade: 'Saul, minbroder, hav din syn igen.' Och i samma stund fick jag min synigen och såg upp på honom.022:014 Då sade han: 'Våra fäders Gud har utsett dig till att känna hansvilja och till att se den Rättfärdige och höra ord från hansmun.022:015 Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna omvad du har sett och hört.022:016 Varför dröjer du då nu? Stå upp och låt döpa dig och avtvå dinasynder, och åkalla därvid hans namn.'
022:017 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem, hände sig,medan jag bad i helgedomen, att jag föll i hänryckning022:018 och såg honom och hörde honom säga till mig: 'Skynda dig medhast bort ifrån Jerusalem; ty de skola icke här taga emot dittvittnesbörd om mig.'022:019 Men jag sade: 'Herre, de veta själva att det var jag somöverallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde pådig.022:020 Och när Stefanus', ditt vittnes, blod utgöts, var ock jagtillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mänskläder, som dödade honom.'022:021 Då sade han till mig: Gå; jag vill sända dig åstad långt borttill hedningarna.'»
022:022 Ända till dess att han sade detta hade de hört på honom. Men nuhovo de upp sin röst och ropade: »Bort ifrån jorden med denmänniskan! Det är icke tillbörligt att en sådan får leva.»022:023 Då de så skriade och därvid revo av sig sina kläder och kastadestoft upp i luften,022:024 bjöd översten att man skulle föra in honom i kasernen, och gavbefallning om att man skulle förhöra honom under gisselslag, såatt han finge veta varför de så ropade mot honom.022:025 Men när de redan hade sträckt ut honom till gissling, sadePaulus till den hövitsman som stod där: »Är det lovligt för ederatt gissla en romersk medborgare, och det utan dom ochrannsakning?»022:026 När hövitsmannen hörde detta, gick han till översten ochunderrättade honom härom och sade: »Vad är det du tänker göra?Mannen är ju romersk medborgare.»022:027 Då gick översten dit och frågade honom: »Säg mig, är duverkligen romersk medborgare?» Han svarade: »Ja.»022:028 Översten sade då: Mig har det kostat en stor summa penningar attköpa den medborgarrätten.» Men Paulus sade: »Jag däremot har denredan genom födelsen.»022:029 Männen som skulle hava förhört honom drogo sig då strax undanoch lämnade honom. Och när översten nu hade fått veta att hanvar romersk medborgare, blev också han förskräckt, vid tanken påatt han hade låtit fängsla honom.
022:030 Då han emellertid ville få säkert besked om varför Paulus anklagades av judarna, låt han dagen därefter taga av honom bojorna och bjöd översteprästerna och hela Stora rådet att komma tillsammans. Sedan lät han föra Paulus ditned och ställde honom inför dem.
023:001 Och Paulus fäste ögonen på Rådet och sade: »Mina bröder, alltintill denna dag har jag vandrat inför Gud med ett i allo gottsamvete.»023:002 Då befallde översteprästen Ananias dem som stodo bredvid honom,att de skulle slå honom på munnen.023:003 Paulus sade då till honom: »Gud skall slå dig, du vitmenadevägg. Du sitter här för att döma mig efter lagen, och ändåbjuder du, tvärtemot lagen, att man skall slå mig!»023:004 Då sade de som stodo därbredvid: »Smädar du Guds överstepräst?»023:005 Paulus svarade: »Jag visste icke, mina bröder, att han varöverstepräst. Det är ju skrivet: 'Mot en hövding i ditt folkskall du icke tala onda ord.'»
023:006 Nu hade Paulus märkt att den ena delen av dem utgjordes avsadducéer och den andra av fariséer. Därför sade han medljudelig röst inför Rådet: »Mina bröder, jag är farisé, enavkomling av fariséer. Det är för vårt hopps skull, för dedödas uppståndelses skull, som jag står här inför rätta.»023:007 Knappt hade han sagt detta, förrän en strid uppstod mellanfariséerna och sadducéerna, så att hopen blev delad.023:008 Sadducéerna säga nämligen att det icke finnes någonuppståndelse, ej heller någon ängel eller ande, men fariséernabekänna sig tro på både det ena och det andra.023:009 Och man begynte ropa och larma; och några skriftlärde som hördetill fariséernas parti stodo upp och begynte ivrigt disputeramed de andra och sade: »Vi finna intet ont hos denneman. Kanhända har en ande eller en ängel verkligen talat medhonom.»023:010 Då nu en så häftig strid hade uppstått, fruktade översten att deskulle slita Paulus i stycken, och bjöd manskapet gå ned ochrycka honom undan dem och föra honom till kasernen.023:011 Natten därefter kom Herren och stod framför honom och sade: »Varvid gott mod; ty såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, såmåste du ock vittna i Rom.»
023:012 När det sedan hade blivit dag, sammangaddade sig judarna ochförpliktade sig med dyr ed att varken äta eller dricka, förrände hade dräpt Paulus.023:013 Och det var mer än fyrtio män som så hade sammansvurit sig.023:014 Dessa gingo till översteprästerna och de äldste och sade: »Vihava med dyr ed förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vihava dräpt Paulus.023:015 Så mån I nu, tillsammans med Rådet, hemställa hos översten atthan låter föra honom ned till eder, detta under föregivande attI tänken grundligare undersöka hans sak. Vi skola då vara redoatt röja honom ur vägen, innan han hinner fram.»
023:016 Men Paulus' systerson fick höra om försåtet. Han kom därför tillkasernen och gick ditin och omtalade för Paulus vad han hadehört.023:017 Paulus bad då att en av hövitsmännen skulle komma till honom,och sade: »För denne yngling till översten; ty han har enunderrättelse att lämna honom.»023:018 Denne tog honom då med sig och förde honom till översten ochsade: »Fången Paulus har kallat mig till sig och bett mig föradenne yngling till dig, ty han har något att säga dig.»023:019 Då tog översten honom vid handen och gick avsides med honom ochfrågade honom: »Vad är det för en underrättelse du har att lämnamig?»023:020 Han svarade: »Judarna hava kommit överens om att bedja dig attdu i morgon låter föra Paulus ned till Rådet, detta underföregivande att det tänker skaffa sig grundligare kunskap omhonom.023:021 Gör dem nu icke till viljes häri; ty mer än fyrtio av dem liggai försåt för honom och hava med dyr ed förpliktat sig att varkenäta eller dricka, förrän de hava röjt honom ur vägen. Och nu ärode redo och vänta allenast på att du skall bevilja derasbegäran.»023:022 Översten bjöd då ynglingen att icke för någon omtala att hanhade yppat detta för honom, och lät honom sedan gå.
023:023 Därefter kallade han till sig två av hövitsmännen och sade tilldem: »Låten två hundra krigsmän göra sig redo att i natt vidtredje timmen avgå till Cesarea, så ock sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare.»023:024 Och han tillsade dem att skaffa åsnor, som de skulle låta Paulusrida på så att han oskadd kunde föras till landshövdingen Felix.023:025 Och han skrev ett brev, så lydande:
023:026 »Klaudius Lysias hälsar den ädle landshövdingen Felix.
023:027 Denne man blev gripen av judarna, och det var nära att han hadeblivit dödad av dem. Då kom jag tillstädes med mitt manskap ochtog honom ifrån dem, sedan jag hade fått veta att han varromersk medborgare.023:028 Men då jag också ville veta vad de anklagade honom för, lät jagställa honom inför deras Stora råd.023:029 Jag fann då att anklagelsen mot honom gällde några tvistefrågori deras lag, men att han icke var anklagad för något somförtjänade död eller fängelse.023:030 Sedan har jag fått kännedom om att något anslag förehaves mothonom, och därför sänder jag honom nu strax till dig. Jag harjämväl bjudit hans anklagare att inför dig föra sin talan mothonom.»
023:031 Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blivit dembefallt, och förde honom om natten till Antipatris.023:032 Dagen därefter vände de själva tillbaka till kasernen och lätoryttarna färdas vidare med honom.023:033 När dessa kommo till Cesarea, lämnade de fram brevet tilllandshövdingen och förde jämväl Paulus fram inför honom.023:034 Sedan han hade läst brevet, frågade han från vilket landskap hanvar; och när han hade fått veta att han var från Cilicien, sadehan:023:035 »Jag skall höra vad du har att säga, när också dina anklagarehava kommit tillstädes.» Och så bjöd han att man skulle förvarahonom i Herodes' borg.
024:001 Fem dagar därefter for översteprästen Ananias ditned med någraav de äldste och en sakförare, Tertullus; dessa anmälde införlandshövdingen klagomål mot Paulus.024:002 Och sedan denne hade blivit förekallad, begynte Tertullus sittanklagelsetal; han sade:024:003 »Att vi genom dig åtnjuta mycken frid och ro, och att genom dinförsorg, ädle Felix, goda åtgärder hava blivit vidtagna fördetta folk, det erkänna vi på allt sätt och allestädes, medmånga tacksägelser.024:004 Men för att icke alltför länge besvära dig beder jag att du, idin mildhet, ville höra allenast några få ord av oss.024:005 Vi hava funnit att denne är en fördärvlig man, som uppväckerstrid bland alla judar i hela världen, och att han är enhuvudman för nasaréernas parti.024:006 Han har ock försökt att oskära helgedomen; därför grepo vihonom,024:007024:008 och du kan nu själv anställa rannsakning med honom och så skaffadig kännedom om allt det som vi anklaga honom för.»
024:009 De andra judarna instämde häri och påstodo att det förhöll sigså.
024:010 Då landshövdingen nu gav tecken åt Paulus att han skulle tala,tog han till orda och sade:»Eftersom jag vet att du nu i många år har varit domare överdetta folk, försvarar jag min sak med frimodighet.024:011 Du kan själv lätt förvissa dig om att det icke är mer än tolvdagar sedan jag kom upp till Jerusalem för att tillbedja.024:012 Och varken i helgedomen eller i synagogorna eller ute i stadenhar man funnit mig tvista med någon eller ställa tillfolkskockning.024:013 Ej heller kunna de inför dig bevisa det som de nu anklaga migför.024:014 Men det bekänner jag för dig att jag, i enlighet med 'denvägen', vilken de kalla en partimening, så tjänar mina fädersGud, att jag tror allt vad som är skrivet i lagen och iprofeterna,024:015 och att jag har samma hopp till Gud som dessa hysa, att de dödaskola uppstå, både rättfärdiga och orättfärdiga.024:016 Därför lägger också jag mig vinn om att alltid hava ett okränktsamvete inför Gud och människor.
024:017 Så kom jag nu, efter flera års förlopp, tillbaka för attöverlämna några allmosor till mitt folk och för att frambäraoffer.024:018 Därunder påträffades jag i helgedomen, sedan jag hade låtithelga mig, utan att hava vållat någon folkskockning eller någotlarm,024:019 av några judar från provinsen Asien, vilka nu borde vara härtillstädes inför dig och framställa sina klagomål, om de havanågot att anklaga mig för.024:020 Eller ock må dessa som äro här tillstädes säga vad orätt defunno mig skyldig till, när jag stod inför Stora rådet,024:021 om det icke skulle vara i fråga om detta enda ord, som jagljudeligen uttalade, där jag stod ibland dem: 'Det är för dedödas uppståndelses skull som jag i dag står inför rätta härbland eder.'»
024:022 Men Felix, som mycket väl kände till »den vägen», uppskötmålet och sade: »När översten Lysias kommer hit ned, vill jagundersöka eder sak.»024:023 Och han befallde hövitsmannen att hålla honom i förvar, dock så,att man skulle behandla honom milt och icke hindra någon av hansnärmaste från att vara honom till tjänst.
024:024 Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustruDrusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hördehonom om tron på Kristus Jesus.024:025 Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet ochåterhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felixförskräckt och sade: »Gå din väg för denna gång; när jag fårläglig tid, vill jag kalla dig till mig.»024:026 Han hoppades också att han skulle få penningar av Paulus, varförhan ock ganska ofta lät hämta honom och samtalade med honom.
024:027 När två år voro förlidna, fick Felix till efterträdare PorciusFestus. Och eftersom Felix ville göra judarna sig bevågna,lämnade han Paulus kvar i fängelset.
025:001 Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet forhan från Cesarea upp till Jerusalem.025:002 Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då införhonom klagomål mot Paulus.025:003 För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärdesåsom en ynnest, att han skulle låta hämta honom tillJerusalem. De ville nämligen lägga försåt för honom, så att dekunde döda honom under vägen.025:004 Festus svarade då att Paulus hölls i förvar i Cesarea, och atthan själv tänkte inom kort fara dit tillbaka.025:005 Och han tillade: »De bland eder som det vederbör må alltså faradit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om hanär skyldig till något ont.»
025:006 Sedan han hade vistats hos dem högst åtta eller tio dagar, komhan åter ned till Cesarea. Dagen därefter satte han sig pådomarsätet och bjöd att Paulus skulle föras fram.025:007 När denne hade infunnit sig, omringades han av de judar som hadekommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svårabeskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem,025:008 ty Paulus försvarade sig och visade att han icke på något sätthade försyndat sig, vare sig mot judarnas lag eller mothelgedomen eller mot kejsaren.025:009 Men Festus ville göra judarna sig bevågna och frågade Paulus ochsade: »Vill du fara upp till Jerusalem och där stå till rättainför mig i denna sak?»025:010 Paulus svarade: »Jag står här inför kejserlig domstol, och avsådan domstol bör jag dömas. Mot judarna har jag intet orättgjort, såsom du själv mycket väl vet.025:011 Om jag nu eljest är skyldig till något orätt och har gjort någotsom förtjänar döden, så vill jag icke undandraga mig att dö; menom deras anklagelser mot mig äro utan grund, så kan ingen givamig till pris åt dem. Jag vädjar till kejsaren.»—025:012 Sedan Festus därefter hade överlagt med sitt råd, svarade han:»Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren skall du ock fåfara.»
025:013 Efter några dagars förlopp kommo konung Agrippa och Bernice tillCesarea och hälsade på hos Festus.025:014 Medan de nu i flera dagar vistades där, framlade Festus Paulus'sak för konungen och sade: »Felix har här lämnat efter sig enman såsom fånge;025:015 och när jag var i Jerusalem, anmälde judarnas överstepräster ochäldste klagomål mot honom och begärde att han skulle dömasskyldig.025:016 Men jag svarade dem att det icke var romersk sed att prisgivanågon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte motansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sigmot anklagelsen.025:017 Sedan de hade kommit med mig hit, satte jag mig alltså utanuppskov, dagen därefter, på domarsätet och bjöd att mannenskulle föras fram.025:018 Men när hans anklagare uppträdde, anförde de mot honom ingenbeskyllning för sådana förbrytelser som jag hade tänkt mig;025:019 de voro allenast i tvist med honom om några frågor som rördederas särskilda gudsdyrkan, och angående en viss Jesus, som ärdöd, men om vilken Paulus påstod att han lever.025:020 Då jag var villrådig huru jag skulle göra med undersökningenhärom, frågade jag om han ville fara till Jerusalem och där ståtill rätta i denna sak.025:021 När Paulus då sade sig vilja vädja till kejsaren och begärde attbliva hållen i förvar, för att sedan undergå rannsakning införhonom, bjöd jag att han skulle hållas i förvar, till dess jagkunde sända honom till kejsaren.»025:022 Då sade Agrippa till Festus: »Jag skulle också själv gärna viljahöra den mannen.» Han svarade: »I morgon skall du få hörahonom.»
025:023 Dagen därefter kommo alltså Agrippa och Bernice, med stor ståt,och gingo in i domsalen, tillika med överstarna och de förnämstamännen i staden; och på Festus' befallning blev Paulus införd.025:024 Då sade Festus: »Konung Agrippa, och alla I andra som ären hartillstädes med oss, I sen här den man för vilkens skull helahopen av judar, både i Jerusalem och här, har legat över mig medsina rop att han icke borde få leva längre.025:025 Jag för min del har kommit till insikt om att han icke har gjortnågot som förtjänar döden;025:026 men då han nu själv har vädjat till kejsaren, har jag beslutitatt sända honom till denne. Jag har emellertid icke något säkertbesked om honom att giva min höge herre, när jag skriver. Därförhar jag fört honom fram inför eder, och först och främst infördig, konung Agrippa, för att jag, efter det att rannsakning har;blivit hållen, skall få veta vad jag bör skriva.025:027 Ty det synes mig vara orimligt att sända åstad en fånge, utanatt på samma gång giva till känna vad han är anklagad för.»
026:001 Agrippa sade nu till Paulus: »Det tillstädjes dig att tala fördin sak.» Då räckte Paulus ut handen och talade så till sittförsvar:
026:002 »Jag skattar mig lycklig att jag, i fråga om allt det somjudarna anklaga mig för, i dag skall försvara mig inför dig,konung Agrippa,026:003 som så väl känner judarnas alla stadgar och tvistefrågor. Därförbeder jag dig höra mig med tålamod.
026:004 Hurudant mitt liv allt ifrån ungdomen har varit, det veta allajudar, ty jag har ju från tidiga år framlevat det bland mittfolk och i Jerusalem.026:005 Och sedan lång tid tillbaka känna de om mig—såframt de nuvilja tillstå det—att jag har tillhört det strängaste partieti vår gudsdyrkan och levat såsom farisé.026:006 Och nu står jag här till rätta för vårt hopp om det som Gud harlovat våra fäder,026:007 det vartill ock våra tolv stammar, under det de tjäna Gud mediver både natt och dag, hoppas att nå fram. För det hoppetsskull, o konung, är jag anklagad av judarna.026:008 Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväckerdöda?
026:009 Jag för min del menade alltså att jag med all makt borde stridamot Jesu, nasaréens, namn;026:010 så gjorde jag ock i Jerusalem. Och många av de heligainspärrade jag i fängelse, sedan jag av översteprästerna hadefått fullmakt därtill; och när man ville döda dem, röstade ockjag därför.026:011 Och överallt i synagogorna försökte jag, gång på gång, att genomstraff tvinga dem till hädelse. I mitt raseri mot dem gick jagså långt, att jag förföljde dem till och med ända in i utländskastäder.
026:012 När jag nu i detta ärende var på väg till Damaskus, med fullmaktoch uppdrag från översteprästerna,026:013 fick jag under min färd, o konung, mitt på dagen se ett skenfrån himmelen, klarare än solens glans, kringstråla mig och minaföljeslagare.026:014 Och vi föllo alla ned till jorden, och jag hörde då en röst sägatill mig på hebreiska: 'Saul, Saul, varför förföljer du mig'?Det är dig svårt att spjärna mot udden.'026:015 Då sade jag: 'Vem är du, Herre?' Herren svarade: 'Jag är Jesus,den som du förföljer.026:016 Men res dig upp och stå på dina fötter; ty därför har jag visatmig för dig, att jag har velat utse dig till en tjänare och ettvittne, som skall vittna både om huru du nu har sett mig, och omhuru jag vidare skall uppenbara mig för dig.026:017 Och jag skall rädda dig såväl från ditt eget folk som frånhedningarna. Ty till dem sänder jag dig,026:018 för att du skall öppna deras ögon, så att de omvända sig frånmörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det attde må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sinlott bland dem som äro helgade.'
026:019 Så blev jag då, konung Agrippa, icke ohörsam mot den himmelskasynen,026:020 utan predikade först för dem som voro i Damaskus och iJerusalem, och sedan över hela judiska landet och förhedningarna, att de skulle göra bättring och omvända sig tillGud och göra sådana gärningar som tillhöra bättringen.026:021 För denna saks skull var det som judarna grepo mig i helgedomenoch försökte att döda mig.
026:022 Genom den hjälp som jag har undfått av Gud står jag alltså ännui dag såsom ett vittne inför både små och stora; och jag sägerintet annat, än vad profeterna och Moses hava sagt skola ske,026:023 nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av demsom uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårteget folk som till hedningarna.»
026:024 När han på detta satt försvarade sig, utropade Festus: »Du ärfrån dina sinnen, Paulus; den myckna lärdomen gör dig förryckt.»026:025 Men Paulus svarade: »Jag är icke från mina sinnen, ädle Festus;jag talar sanna ord med lugn besinning.026:026 Konungen känner väl till dessa ting; därför talar jag ocksåfrimodigt inför honom. Ty jag kan icke tro att något av detta ärhonom obekant; det har ju icke tilldragit sig i någon undangömdvrå.026:027 Tror du profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror dem.»
026:028 Då sade Agrippa till Paulus: »Föga fattas att du övertalar migoch gör mig till kristen.»026:029 Paulus svarade: »Vare sig det fattas litet eller fattas mycket,skulle jag önska inför Gud att icke allenast du, utan alla som idag höra mig, måtte bliva sådana som jag är, dock med undantagav dessa bojor.»
026:030 Därefter stod konungen upp, och med honom landshövdingen ochBernice och de som sutto där tillsammans med dem.026:031 Och när de gingo därifrån, talade de med varandra och sade: »Denmannen har icke gjort något som förtjänar död eller fängelse.»026:032 Och Agrippa sade till Festus: »Denne man hade väl kunnatfrigivas, om han icke hade vädjat till kejsaren.»
027:001 När det nu var beslutet att vi skulle avsegla till Italien, blevPaulus jämte några andra fångar överlämnad åt en hövitsman, vidnamn Julius, som tillhörde den kejserliga vakten.027:002 Och vi gingo ombord på ett skepp från Adramyttium, som skulleanlöpa provinsen Asiens kuststäder. Så lade vi ut, och vi hademed oss Aristarkus, en macedonier från Tessalonika.027:003 Dagen därefter lade vi till vid Sidon. Och Julius, som bemöttePaulus med välvilja, tillstadde honom att besöka sina vänner däroch åtnjuta deras omvårdnad.027:004 När vi hade lagt ut därifrån, seglade vi under Cypern, eftersomvinden låg emot.027:005 Och sedan vi hade seglat över havet, utanför Cilicien ochPamfylien, landade vi vid Myrra i Lycien.027:006 Där träffade hövitsmannen på ett skepp från Alexandria, somskulle segla till Italien, och på det förde han oss ombord.027:007 Under en längre tid gick nu seglingen långsamt, och vi kommo medknapp nöd inemot Knidus. Och då vinden icke var oss gynnsam,seglade vi in under Kreta vid Salmone.027:008 Det var med knapp nöd som vi kommo där förbi och hunno fram tillen ort som kallades Goda hamnarna, icke långt från staden Lasea.
027:009 Härunder hade ganska lång tid hunnit förflyta, och sjöfartenbegynte redan vara osäker; fastedagen var nämligen redanförbi. Paulus varnade dem då027:010 och sade: »I mån, jag ser att denna sjöresa kommer att medföravedervärdigheter och stor olycka, icke allenast för last ochskepp, utan ock för våra liv.»027:011 Men hövitsmannen trodde mer på styrmannen och skepparen än pådet som Paulus sade.027:012 Och då hamnen icke låg väl till för övervintring, var flertaletav den meningen att man borde lägga ut därifrån och försöka omman kunde komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som liggerskyddad mot sydväst och nordväst; där skulle de sedan stannaöver vintern.027:013 Och då nu en lindrig sunnanvind blåste upp, menade de sig havamålet vunnet, och lyfte ankar och foro tätt utmed Kreta.
027:014 Men icke långt därefter kom en våldsam stormvind farande nedfrån ön; det var den så kallade nordostorkanen.027:015 Då skeppet av denna rycktes med och icke kunde hållas upp motvinden, gåvo vi efter och läto det driva.027:016 När vi kommo under en liten ö som hette Kauda, förmådde vi dock,fastän med knapp nöd, bärga skeppsbåten.027:017 Sedan manskapet hade dragit upp den, tillgrepo denödhjälpsmedel och slogo tåg om skeppet. Och då de fruktade attbliva kastade på Syrtenrevlarna, lade de ut drivankare och lätoskeppet så driva.027:018 Och eftersom vi alltjämt hårt ansattes av stormen, vräkte dedagen därefter en del av lasten över bord.027:019 På tredje dagen kastade de med egna händer ut skeppsredskapen.027:020 Och då under flera dagar varken sol eller stjärnor hade synts,och stormen låg ganska hårt på, hade vi icke mer något hopp omräddning.
027:021 Då nu många funnos som ingenting ville förtära, trädde Paulusupp mitt ibland dem och sade: »I män, I haden bort lyda mig ochicke avsegla från Kreta; I haden då kunnat spara eder dessavedervärdigheter och denna olycka.027:022 Men nu uppmanar jag eder att vara vid gott mod, ty ingen av ederskall förlora sitt liv; allenast skeppet skall gå förlorat.027:023 Ty i natt kom en ängel från den Gud som jag tillhör, och som jagockså tjänar, och stod bredvid mig och sade:027:024 'Frukta icke, Paulus. Du skall komma att stå inför kejsaren; ochse, Gud har skänkt dig alla dem som segla med dig.'027:025 Varen därför vid gott mod, I män; ty jag har den förtröstan tillGud, att så skall ske som mig är sagt.027:026 Men på en ö måste vi bliva kastade.»
027:027 När vi nu den fjortonde natten drevo omkring på Adriatiskahavet, tyckte sjömännen sig vid midnattstiden finna att denärmade sig något land.027:028 De lodade då och funno tjugu famnars djup. När de hade kommitett litet stycke längre fram lodade de åter och funno femtonfamnars djup.027:029 Då fruktade de att vi skulle stöta på något skarpt grund, ochkastade därför ut fyra ankaren från akterskeppet och längtadeefter att det skulle dagas.027:030 Sjömännen ville emellertid fly ifrån skeppet och firade nedskeppsbåten i havet, under föregivande att de tänkte föra utankaren ifrån förskeppet.027:031 Då sade Paulus till hövitsmannen och krigsmännen: »Om icke dessastanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas.»027:032 Då höggo krigsmännen av de tåg som höllo skeppsbåten, och lätoden fara.
027:033 Medan det nu höll på att dagas, uppmanade Paulus alla att tagasig mat och sade: »Det är i dag fjorton dagar som I haven väntatoch förblivit fastande, utan att förtära något.027:034 Därför uppmanar jag eder att taga eder mat; detta skallförhjälpa eder till räddning. Ty på ingen av eder skall etthuvudhår gå förlorat.027:035 När han hade sagt detta, tog han ett bröd och tackade Gud iallas åsyn och bröt det och begynte äta.027:036 Då blevo alla de andra vid gott mod och togo sig mat, också de.027:037 Och vi voro på skeppet tillsammans två hundra sjuttiosexpersoner.027:038 Sedan de hade ätit sig mätta, lättade de skeppet genom att kastavetelasten i havet.
027:039 När det blev dag, kände de icke igen landet; men de blevo varseen vik med låg strand och beslöto då att, om möjligt, låtaskeppet driva upp på denna.027:040 De kapade så ankartågen på båda sidor och lämnade ankarna kvar ihavet; tillika lösgjorde de rodren och hissade förseglet förvinden och styrde mot stranden.027:041 De stötte då på ett rev och läto skeppet gå upp på det. Därfastnade förskeppet och blev stående orörligt, men akterskeppetbegynte brytas sönder av vågsvallet.027:042 Då ville krigsmännen döda fångarna, för att ingen skulle kunnafly undan simmande.027:043 Men hövitsmannen ville rädda Paulus och hindrade dem därför ideras uppsåt, och bjöd att de simkunniga först skulle kasta sigi vattnet och söka komma i land,027:044 och att därefter de övriga skulle giva sig ut, somliga påplankor, andra på spillror av skeppet. Så lyckades det för allaatt komma välbehållna i land.