79KAP. X.Första steget.
Den tjugoåriga Elli Zander lutade sig tillbaka i automobilen, efter att hon beordrat chauffören att hålla ett par hus från morbroderns. En lätt rodnad färgade hennes kinder. Denna upplevelse var ny för henne och ägde ett lockande behag. Det låg något pikant över denna gemensamma hemlighet, något okänt och tilldragande, tyckte hon.
Morbroderns plan att störta Wolfgang föreföll henne avskyvärd — hon kunde ej riktigt sätta sig in i den, men hon skyllde på affärsmoralen för att på något sätt kunna förklara sig handlingen.
Och nu skulle hon börja behandlingen av Levison. Hon kände gott taktiken. Hon hade använt den många gånger förr med gott resultat. Det var endast att låtsa sig vara litet krasslig, strax blev gubben förvandlad till det medgörligaste lamm — hon kunde linda honom om sitt finger.80
Hon började strax.
Men försöket slog alldeles fel. Levison kunde på intet sätt förmås att yppa något.
Elli insåg snart, att här kunde hon »arbeta» med konstgjort illamående i femtio år utan resultat; något annat och mera raffinerat måste tillgripas.
Snart hade hon funnit en ny anfallsplan och Levison blev mycket förvånad, då hans systerdotter en dag yttrade till honom:
— Morbror. Jag är en allt för onyttig samhällsmedlem.
Han såg upp småleende och frågade, vad hon menade, och om hon ej ansåge det vara alldeles nog, att hon med sin munterhet och älsklighet kastade litet solsken över hans annars så ödsliga liv.
— Det ena hindrar väl ej det andra, svarade flickan. Jag vill utföra något i livet — tjäna pengar själv och ändå vid sidan av detta vara densamma för dig, som du tycker, att jag är nu.
— Nå, nå, varför icke? Har du något förslag? undrade morbrodern.
— Ja, svarade flickan raskt, ja, jag har ett ypperligt förslag.
Levison såg förvånad på henne. Han anade redan en affär.81
Elli fortsatte:
— Jag vill bli astronom — ägna mig åt upptäckten av Marsgåtan —
— Håll, håll, vad menar du?
— Jag vill lösa problemet, morbror.
Nu hade Elli beräknat, att morbrodern skulle blotta sig — säga, att detta skulle hon ej bry sig om, ty det vore redan i görningen och dymedelst hoppades hon lista ut något om hemligheten med doktor Martini — men nej. Intet sådant inträffade. Morbrodern tog henne blott leende under hakan och sade skrattande:
— Gör tu tet, min stumpa, gör tu tet!
Hon blev blossande röd. Det var så förödmjukande att välva stora planer i sin själ och så nolens volens bli ansedd som en liten barnunge, att tårarne nästan kommo henne i ögonen.
De bägge gingo som katten kring het gröt och hemligheten, som de bägge visste, ville eller kunde ingen av dem beröra.
— Gott, tänkte flickan, jag får finna på en annan plan, och i hennes livliga hjärna uppstodo samtidigt tvenne idéer. Hon hade föresatt sig att hålla sitt löfte till Wolfgang, och hennes misslyckande endast eggade henne till ytterligare ansträngningar.
Den ena av planerna var att närma sig Cramer82för att se, om hon av honom kunde lista ut något av intresse. Cramer besökte ofta Levison och underlät aldrig att efterhöra fröken Ellis befinnande.
Men det var, som hade alla makter sammangaddat sig mot Elli. Cramer var som muren eller för att använda flickans egna ord »inte bara kall och klibbig som en padda, utan lika tyst. Han kväker ett par platta artigheter men tiger förresten.»
Hon insåg snart det fullkomligt fruktlösa i denna taktik.
På detta sätt svann det en vecka — det gick tvenne. Hon kunde ej meddela Wolfgang något, ty intet hade ju hänt.
I alla fall sände hon honom en biljett, när de fjorton dagarne förlupit.
I den sade hon honom, att hon försökt allt, men hittills misslyckats. Nu hade hon endast en enda plan oförsökt — den skulle hon realisera nästa dag.
Wolfgang, som flera gånger om dagen väntade att höra något från sin nya bundsförvant, blev stormande glad, när biljetten med den kända handstilen äntligen kom. Och fastän innehållet ej bragte honom några underrättelser av vikt, gladde det honom därigenom, att det visade, att83flickans intresse för honom var oförminskat och levande. Han grep sig själv i att kyssa den parfymerade lilla lappen och då han märkte detta, ryckte han till, halvt generad.
— Vad nu? tänkte han, är jag på väg att bli förälskad! Det måste bestämt kännas på det här sättet.
— Vad månne hon menar med de sista orden: »Ett sätt återstår mig; det är riskabelt, men jag tänker försöka det i morgon.» Jag undrar, vilken plan hon nu lagt upp.
Det smickrade hans fåfänga detta ord »riskabelt», använt av en kvinna och för hans skull.
Och med drömbilden av den unga flickan hägrande för sin inre syn, slumrade han in.
84KAP. XI.Stölden.
Hela nästa dag väntade Wolfgang på ytterligare besked från Elli. Men dagen förflöt och intet hördes av.
Cramer besökte honom och uttalade sin förundran över, att Wolfgang föreföll så nervös.
— Och detta just nu, bäste vän, sade Cramer, just nu, när allt ser ut, att ordna sig för dig på bästa sätt.
— Vad menar du? undrade Wolfgang.
— Teorierna hava slutat att strömma in; Kuntze har ej på flera veckor fått något mera att svara på, tyckte Cramer.
— Och — därav sluter du?
— Att det bästa hopp för dig förefinnes — det ser ut, som om marsgåtan för alltid skulle förbli olöst.
Wolfgang måste i sitt stilla sinne beundra denna kalle hycklares förställningskonst och spel. Vilken genompiskad skälm måste han ej vara.85
Schnitler lovade att bättra sina nerver för framtiden, solande sig i det ljusa hopp, som vännen Cramer ingöt i hans själ.
Dagen därpå gick in med festlig sol på den halvklara himlen och Wolfgang tänkte, att denna dag, som började så glatt som ett avbrott efter en lång regnperiod, liksom var ett varsel om goda underrättelser. Med glatt mod öppnade han sin morgontidning. Hans blickar gledo över spalterna med ledare, legala notiser — halt, vad var detta —Den trådlösa telefonen, stod det med feta typer.De tvenne enda existerande exemplaren stulna. Gärningsmannen försvunnen.
— Stopp, utbrast Wolfgang, »den trådlösa telefonen» — jag tycker jag minnes något om den. Jag har sett den en gång — när — Ah — jag minns allt — det var ju gubben Levisons stolthet — den där lilla apparaten, han visade oss vid sitt besök hos mig.
Han läste artikeln:
— I går eftermiddag anmäldes till detektiva polisen, att den bekante uppfinnaren Willson förlorat en synnerligen kostbar apparat — hans senaste uppfinning, den trådlösa telefonen. Herr Willson bar beständigt denna apparat, som är mycket liten, på sig. I går bar han den som vanligt i sin ytterrocks innerficka. Han fick ej på86hela förmiddagen tillfälle att använda den och på eftermiddagen, när han ville framtaga apparaten ur fickan, var den försvunnen.
Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren tillfällighet — att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat sätt — men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott — maken till Willsons telefon hade också stulits. Det existerar blott tvenne apparater i världen — uppfinnarens egen och dess fullständiga like, som inköpts av bankir Simon Levison och i vars ägo den hittills befunnit sig.
Bägge dessa oersättliga apparater ha i går eftermiddag eller middag stulits och det besynnerliga är, att Willson i går middags avlade ett besök just hos Levison. Man skulle kunna förmoda att stölden begåtts därstädes, medan Willsons ytterrock hängde i tamburen. Men en noggrann husundersökning hos Levison har ej bragt något i dagen. Betjänten, som vistades i tamburen, där överrocken hängde under Willsons besök inne hos Levison, försäkrar, att ingen främmande person synts till, och betjänten själv är höjd över alla misstankar.
Willson kan ej försäkra, om apparaten just i det Levisonska huset blivit stulen, men att här föreligger en kombination, tycks vara givet.87
Det uppstår nu en fråga: Motivet till stölderna.
Om en konkurrerande uppfinnare velat bemäktiga sig telefonapparaten för att studera dess tillverkningssätt och konstruktion hade det ju varit tillräckligt, att stjäladen enaav de alldeles likadant konstruerade apparaterna och icke utsätta sig för risken av upptäckt genom att bemäktiga sig även den andra. Detta motiv kan således med ens förkastas.
Troligare förefaller det antagandet, att tjuven har för avsikt att åstadkomma en spioneringsanordning. Man tänke sig nämligen, vilka möjligheter den trådlösa telefonen öppnar för sådant. Den ena lilla apparaten anbringas osedd i det rum, varest ett konspirerande samtal pågår — den andra befinner sig i avlyssnarens rum. Denne senare kan då höra varje ord, som konspiranterna yttra — själv osedd och oanad.
Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne ärotvåuppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att stjäla var sin apparat ungefär samtidigt.
Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till vidare utredning.
Wolfgang drog en djup suck.
— Aha — tänkte han,dettavar hennes plan.Honär det, som tagit de bägge apparaterna —88den ur Willsons rock var det ej svårt att tillgripa och i morbroderns bibliotek går och kommer hon ju som hon vill.
Men så kom samma fråga för honom, som den, som framkastats av tidningsmannen: motivet — motivet som drivitflickantill handlingen. Kunde hennes intresse för honom vara så stort, att hon vågade en sådan sak för hans skull? Kanske — i hennes biljett stod ju ordet »riskabelt» alldeles tydligt. Men då måste intresset hava övergått till något mera än blott hjälpsamhet — ja, hon måste ju älska honom.
Och med detsamma han tänkt tanken, gick det som en sällhetsrysning genom hela hans varelse. En sådan kvinnas kärlek — en kvinnas, som kunde våga sådana medel — det måste vara något som ej beskärdes varje man.
Wolfgang förstod för en gångs skull jesuiternas »ändamålet helgar medlen», och han beundrade det mod, den unga flickan måste äga för att kunna begå en handling, som denna.
Han gick i en oerhörd spänning hela dagen och väntade på underrättelser från henne — antingen att hon lyckats uppspåra något — ty det var ju klart, att det var avsikten med telefonerna — eller, vad värre vore, att hon ertappades och finge utstå obehag.
89KAP. XII.Det mystiska paketet.
Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.
Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt, solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster. Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.
Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste bägge, att de tillhörde varandra.
Den unge mannen fattade flickans hand.
— Tack, sade han.90
Detta handtryck var liksom damluckans regel — det drog ifrån fördämningen och flödet — ordflödet släpptes lös. Elli började sin berättelse.
— Ni har väl sett i tidningarna?
— Ja, och jag anar, att ni står bakom.
— Jag gör det — om än ej på det sätt, som tidningarne berätta eller antaga.
Wolfgang såg upp förvånad.
— Huru?
— Ja, gissa ni. Jag har telefonerna — jag har själv tagit dem, men ej stulit dem.
— Men »taga» och »stjäla» är väl detsamma?
— Nej — det kan vara en himmelsvid skillnad på de ordens betydelse.
— Har ni lånt dem då? undrade Wolfgang.
— Nej, jag vill berätta er, hur allt gått till. Min morbror var alldeles omöjlig att få till att omtala någonting. Herr Cramer likaså — —
— Cramer?
— Ja — jag låtsade, som vore jag honom gunstig.
— Den skurken —
— Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall varaaffärför morbror Simon. Nåväl,91jag fick lista ut ett sätt, varpå jag kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror — ett sätt, som samtidigt var en affär för honom.
— Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.
Elli smålog slugt.
— Å — kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag fann sättet.
— Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed för er morbror? Å — ni skämtar bara, sade Wolfgang.
— Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: — Det är ju du och Willson som äga den trådlösa telefonen, sade jag. — Ja, svarade han. — Men den affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. — Nej, medgav han. — Vet du felet? frågade jag. — Nej, på min ära, svarade morbror. — För litet reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser, invände han. Jag sade honom då min plan.
— Nå? undrade Wolfgang i spänning.
— Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min morbror såg skarpt på mig och sade: — Idén är helt enkelt syperb, min92flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: — Alla tidningar skola gå i fällan — präktigt — de komma att skrika om »den oersättliga förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» — ja, min flicka, idén är briljant — en sjudundrande reklam.
Wolfgang satt alldeles häpen.
— Och sedan? Så fick ni telefonerna?
— Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jagkändehur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: — Vilketmotivhar du för att komma med detta förslag. — Att svara, att det endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat — jag svarade: — Å — det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: — Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson visade sig också alldeles förtjust över detsamma.
— Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror: Ni lilla skojare!
Flickan skrattade.
— Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors högsta bokhylla93i biblioteket — den andra tog jag in i mitt rum. Och i går —
— Nå — i går? undrade Wolfgang.
— I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum — jag hade migrän.
Wolfgang skrattade.
— Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?
—Allt, svarade flickan.
Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp.
— Vad? Verkligen!
— Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror. Den telefonen är en underbar uppfinning — jag hörde mycket tydligare i den än i en vanlig telefon med tråd — är inte det besynnerligt?
— Jo, medgaf Wolfgang. Och vad hörde ni?
— Platsen, tiden, alltsammans.
— Och var skall den underbara spegeln byggas?
— På en liten ö ej långt från Korsika, svarade flickan. Ön beskrevs av doktor Martini som liten och obebodd.
— Obebodd där nere, det var underligt.
— Ja. Det tyckte morbror också.
— Och vad berodde det på? Nämnde han något om det, den där Martini?
— Ja. Ön är vulkanisk och intet växer på den.94
— Och den heter?
— Salpiso, svarade flickan och öppnade sin handväska. Ur denna framtog hon ett sammanviket papper och räckte Wolfgang det.
— Jag kan stenografi, upplyste hon. Jag nedskrev allt stenografiskt —
— Men jag har ej lärt —
— Det gör intet, detta är omskrivet på vanligt språk. Var så god, där finner ni alla detaljer —
— Å — fröken Zander, sade Wolfgang, i det han mottog papperet, jag är er stor tack skyldig. Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog.
— Vad det beträffar, svarade flickan raskt, så är den enda tack jag begär, att ni reder upp den här härvan, så att morbror ej begår denna avskyvärda handling.
Hade automobilen i detta ögonblick kört ned i en avgrund, kunde dess fall dock ej blivit så stort som Wolfgangs nedstörtande från höjderna vid dessa ord. Hela teorin om att det var förhansskull, flickan offrat och vågat så mycket, ramlade. Det var för att rädda morbrodern, hon gjort allt. Nåja — vad kunde han mera begära — intet. Men när en man såras i sin ömmaste punkt, fåfängan, tappar han som regel alldeles den tråd, som hans logik och annars klara tankegång95spänner mellan orsak och verkan. Med få ord, denna tråd, som förr lett honom, förlorar bägge hållpunkterna och mannen trasslar in sig i härvan.
Elli Zander var människokännare. Hon märkte, att något, ett eller annat, sårat Wolfgang. Denne blev med ens tyst och sluten och den sorglösa, glättiga blicken syntes ej mera i hans ögon. Men den unga flickan var även något mera än blott och bart människokännare. Hon var klok. Och därför låtsade hon om intet utan fortsatte samtalet enkelt och okonstlat. Men hon bytte om samtalsämne; hon började att tala om den härliga natur, de just reste igenom.
— Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara en härlig utsikt.
Wolfgang såg i den angivna riktningen.
Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess krön låg ett litet, inbjudande värdshus —
En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.
— Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.
De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med96ett utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter henne.
Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett paket, med vilket hon snabbt återvände.
— Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.
— Ja, mycket — för er.
— För mig?
— Ja, för framtiden.
— Jag förstår icke.
— Det är de två telefonerna, svarade flickan. Tänk, om de stulits.
Vid de sista orden måste Wolfgang småle; de stulna telefonerna finge ej stjälas.
97KAP. XIII.Doktorns plan.
Det kom åter en varm blick i Wolfgangs ögon, när han hörde Ellis resonemang om, att hon räddat telefonerna, och då hon räckte honom paketet med orden:
— Akta dem som er ögonsten, de kunna komma väl till pass, såg han på henne med en värme och känsla, som gjorde, att den unga flickan instinktivt ryckte till.
Hennes sätt blev plötsligt reserverat — det var, som anade hon, att Wolfgang möjligen skulle säga något, som hon ej alls ville svara på under de närvarande pinsamma omständigheterna.
De drucko ett glas vin på värdshuset och Ellis yrkade på, att hennes notater skulle genomgås.
— Å — det hinna vi alltid med, svarade Wolfgang, låt oss nu njuta av detta flyktiga ögonblick i den härliga höststämningen.
— Nej, svarade flickan bestämt, det är viktigare, att vi tala om edra affärer.98
Wolfgang betänkte sig. Ja, naturligtvis hade hon rätt. Han fann sig själv taktlös — för henne var det ju morbroderns ära det gällde. Och vad stod ej på spel för Wolfgang själv!
Han vecklade upp papperet.
Hela arket var fyllt av hennes vackra handstil.
— Nu vilja vi gå igenom detta punkt för punkt, sade hon.
— Vänta, ett ord först, bad Wolfgang.
— Vad då? undrade Elli.
— Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like — kan ej då ni råka ut för obehag nu?
— Å — ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter telefonerna?
— Ja, just det.
— Det har ingen fara. Jag harfåttdem, de äro min egendom. Uppfinnaren, som ju känner deras hemlighet, är nu sysselsatt med fabrikation av många flera och som ett slags betalning för min goda reklamidé fick jag dessa två i present av morbror.
— Gott — låt oss då se på edra notiser. Alltså bygges »den underbara spegeln» på den lilla vulkaniska ön Salpiso. Det tycks ni ha skrivit här, ser jag.99
— Stämmer, svarade flickan i fullständig affärston, och hennes förra, otvungna sätt återvände mer och mer.
Wolfgang läste:
— »Den underbara spegeln» förfärdigas så, att en stor bytta — —
Han såg upp.
Elli rodnande.
— Ja, bytta — — stammade hon.
— Sade Martini bytta? undrade Wolfgang.
— Nej, han sade något som jag ej begrep. Men morbror frågade honom så här:
— Det blir väl som en stor bytta? och därtill svarade doktorn:
— Precis det, ja.
— Gott, sade Wolfgang. Inte begriper jag detta, men låt oss fortsätta — bytta — ja — att en stor bytta får notera —
— Rotera, rättade flickan.
— Bra, en stor bytta får rotera — om sin axel i horizontalledet. Byttan fylles av ett segt material och vid rotationen slungas detta mera och mera uppåt byttans kanter, ungefär, som när man rör i en kaffekopp —
— Stopp, utbrast Wolfgang — ordet kaffekopp drogo hans tankar till den mystiska P. B. Z. — vem sade ordet kaffekopp?100
— Cramer, tror jag. De talade så lärt, att jag måste nedskriva det, som jag lättast förstod.
— Från det ena till det andra, fröken Zander, insköt Wolfgang. Hörde ni dem nämna orden P. B. Z?
— Ja, jag hörde det.
— Och vad sades om dem?
— Det var visst en pseudonym?
— Ja.
— Som framställt en marshypotes, tror jag.
— Javisst.
— Jo, nu minns jag. P. B. Z. har givit sig tillkänna — och — kan ni tänka er — det var en gammal dam.
— Ja, det trodde vi —
— Vilka vi?
— Min före detta vän Cramer och jag — hon poetiserade över en kaffekopp och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en kvinna — och vårt antagande har ju nu besannat sig.
— Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden jämt, när det talas om kaffe.
Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt framställd, men just101därför blev den lättare förståelig, än om hon skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord och därför fått allt så allmänfattligt.
— Kaffekopp — kaffekopp — jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver, som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten — vilken hålighet? undrade Wolfgang.
— I den där håligheten, förstår ni.
— Nej.
— I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.
— Javisst — gott — införes i håligheten en lösning av ett silversalt. Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk — vanlig — försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver — »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.
— Jaha, detta begriper jag, men vad vill han102med en konkav jättespegel? Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.
— Just det samma sade min morbror också.
— Nå.
— Läs vidare, får ni se, vad Martini svarade, genmälde flickan.
— En konkav spegel är just betingelsen för en god astronomisk reflektor, läste Wolfgang. Herschels stora reflektor hade emellertid endast en diameter av två meter, denna av tjugo. Dess kraft är således fabelaktigt stor. För att se bilden av den förstorade planeten måste en ballong captif anordnas, från vilken man vid tillräcklig höjd kan se ned i den underbara spegeln.
Wolfgang tystnade.
— Nå? frågade Elli.
— Jag begriper inte det där med ballongen, svarade han.
— Uppriktigt sagt, inte jag heller, medgav Elli.
— Men förklarade ej doktorn, vad han menade? Frågade ej er morbror honom om den saken?
— Jo, men Martini bara talade om distans och focus och brännpunkter och allt vad det var.
— Ni skall se, att detta med ballongen skall svara till ett högt rör eller sådant, tyckte Wolfgang.103
— Ja, det måste vara något sådant, svarade flickan, ty inte kan ballongen endast vara för deras höga nöje — —
— Nej, den är nog nödvändig, medgav Wolfgang.
Wolfgang vände bladet.
— Jaså, sade han, notaten äro slut. Men detta är ju alldeles tillräckligt. Nu vet jag alltsammans.
— Och vad tänker ni göra? undrade Elli.
— Ja, det är ju alldeles omöjligt att säga. När tror ni att Martini börjar?
— Antagligen alldeles strax. Morbror har ju släppt till dessa syndapengar — tyvärr.
Wolfgang suckade.
— Ja, detta ser hopplöst ut, sade han. Den där underbara spegeln kan nog upptäcka Mars’ sanna natur och då är jag såld.
— Seså, svarade flickan, friskt mod bara. Allt detta måste bringas på skam — min morbror får ej hava detta på sitt samvete — och ni skall hava edra rättmätiga millioner. Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande på honom.
— Tack, ni vill? sade Wolfgang glad.
— Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi finna ut något — det är jag säker på — hittills har ju allt gått så bra.104
— En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden?
— Vad menar ni?
— Jo, nämnde han intet om, ifall det var säkert, att hans underbara spegel skulle bli färdig före den bestämda tidens utlopp?
— Nej, det hörde jag icke något om. Den saken hava de väl antagligen förut underhandlat om och det är väl ganska säkert, att ej morbror skulle gått med på den, om ej den sidan av anslaget varit klar.
— Ånej, ni har nog rätt, medgav Wolfgang. Vi hava således nu icke stort mera än ett och ett halvt år på oss.
— Nej, och knappast det en gång. Vad ämnar ni göra? upprepade Elli ännu en gång sin fråga.
Wolfgang fick en plötslig idé.
— Jag reser till Salpiso, svarade han.
— Men ni blottställer er, utbrast flickan. På vilket sätt vill ni komma i förbindelse med doktorn?
— Som arbetare möjligen, svarade Wolfgang.
— Ni — arbetare? Ånej —
— Jo, jag kan allt — jag vill rädda min förmögenhet och så är det ännu en sak, som driver mig — Elli — han fattade hennes hand.
Hon drog med milt våld handen till sig.105
— Nej, vad tänka vi på, sade hon, klockan är mycket — jag måste fara hem, och hon reste sig hastigt. Glöm för all del inte paketet, tillade hon.
— Omöjligt att komma till någon klarhet angående hennes känslor för mig, tänkte Wolfgang, då han hjälpte den unga flickan upp i automobilen.
106KAP. XIV.Studier.
Få dagar senare sade Cramer till sin vän löjtnant Wolfgang Schnitler:
— Jag måste företaga en liten resa.
— Jaså, bäste vän, vart då? undrade Wolfgang. Du lämnar mig då i sticket? Tänk om något viktigt inträffar under din frånvaro.
— Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland — jag måste personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till, förstår du?
— Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde.
— Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna. Det är för Simon Levisons räkning jag reser. Vet du vad — om du skriver, så adressera breven till honom — han vet alltid, var jag lättast träffas.107
— Gott, svarade Wolfgang och önskade Cramer lycklig resa. —
Wolfgang Schnitler var sysselsatt med att lägga en omsorgsfull plan för sitt angrepp på doktorn. Han ville ännu vänta ett par veckor, innan han reste till Salpiso eller dess närhet. Det var ju högst troligt att Martini, innan han kunde skrida till själva arbetet, måste hava en hel del förberedelser att träffa. Det var ju alltid fallet med varje nytt arbete.
Detaljer i planen funnos ännu ej. Men i stora drag ville han, när tiden kom, på ett eller annat sätt själv först taga den där titten i den underbara spegeln.
Det var en mycket enkel plan — lyckades den, så var ju allt vunnet — menhurskulle han genomföra den? Ja, det fick ögonblickets ingivelse avgöra.
Emellertid förstod han mycket väl, att det, att se Mars förstorad i den underbara spegeln, dock ej skulle sätta honom, en lekman, i stånd till att uppställa någon teori alls om planeten. Ergo måste han hava en förtrogen — en duktig astronom. Icke förr hade den tanken gripit honom, innan han satte sig i förbindelse med kandidat Kuntze, den enda astronom han kände.108
— Om han kunde få ett samtal med herr Kuntze i eftermiddag?
— Nej, tyvärr, herr Kuntze var upptagen, men i morgon.
Just då kom han att tänka på, att han ju borde meddela sin bundsförvant om sitt steg och inhämta hennes råd. Han sände en biljett till fröken Elli. Han föreslog ett möte samma eftermiddag.
— Nej, sade hon, då hon fått del av planen med Kuntze. Nej, ingen förtroendeman —
— Men —
— Nej, det är ytterst riskabelt — nej, ni bör handla själv och ej blotta er hemlighet för någon.
— Men ni förstår — jag är ej alls astronom — Kuntze väntar mig —
— Gott, så får nibliastronom. Gå till Kuntze i morgon och uppgiv som ert ärende, att ni önskar att sätta er in i astronomins allmänna grunder —
— Jag är ju ej alls matematiker, invände Wolfgang.
— Men det var ju ej heller er farbror. Han var lekman som ni, och dock hoppades han ju att kunna uppställa en verklig acceptabel marsteori, invände den unga flickan.109
— Ja, det har ni ju rätt i — gott, fröken Zander, jag får försöka.
— Och när reser ni till Korsika?
— Om ett par veckor.
— Aha — då har ni ju tid på er — och sedan får ni studera på egen hand där nere.
— Javisst.
— Har ni fått någon klarhet över ballongen? undrade Elli.
— Ballongen, som Martini skall använda för att se i den underbara spegeln, menar ni?
— Ja, just den.
— Nej, svarade Wolfgang, jag har ännu ingen annan förklaring än den vi talade om.
— Jag har kommit att tänka på en sak, löjtnant Schnitler, sade flickan. Om nu doktor Martini behöfver en ballong captif för att kunna stiga så högt över spegeln, att han just därifrån kan se förstoringen skarpast — så följer därav, att även ni måste uppstiga till samma höjd för att se lika gott som han — har ni tänkt på det?
— Nej, sannerligen, svarade Wolfgang, i det han inom sig undrade, om ej detta resonemang i hög grad motstrede påståendet om, att kvinnan är så ologisk — i alla fall var Elli i besittning av slutledningskonstens gåva.
— Och inte torde ni heller osedd få lov att110placera en annan ballong captif på den lilla Salpiso ön.
— Naturligtvis icke, svarade Wolfgang. Ja, detta var förtvivlat. Så får jag låta hela den här historien fara.
— Fara? Vad menar ni. Nej, löjtnant Schnitler — men, tillade hon, jag måste säga att ni är alldeles ovanligt opraktisk.
— Ja, medgav Wolfgang, jag är nog det; jag har aldrig varit van vid att tänka själv. Alltid har jag, som den antagne rike arvingen, haft allting klart och redo för mig. Jag misstänker, att detta blir allt för invecklat för mig att reda ut.
— Nå, som bundsförvant får jag väl hjälpa er —
— Ja, det är just det, som är det förtvivlade.
— Är det? skrattade flickan.
— Ja. Ser ni, det är något visst förödmjukande för en man att känna sig liksom stå under en kvinna i någon riktning.
— Ja, men det måste mannen jämt göra, svarade flickan. I tålamod, i försakelser, i att vaka vid en sjukbädd, i — —
— Javisst, men ändå, ser ni, och så därtill just ni, om det vore en annan än ni — och Wolfgang fick en glödande blick i sina ögon.
Elli skrattade och skämtade bort det, som hon anade skulle bryta fram på den förälskade unge111mannens läppar, och, som hon ej alls ville höra just nu, innan allt var klart.
— Nej, men vi kommer ju alldeles bort från ballongen, avbröt hon därför Wolfgang. Nå, gott. Vill inte berget gå till Muhammed, så får Muhammed gå till berget —ni måste lära er att flyga.
— Huru!
— Jo, det måste ni.
Wolfgang var ej så förundrad över det,atthan skulle lära sig flygning som fast mera över, att Ellis så med ens hade träffat huvudet på spiken, ty flygning var år 1950 en vanlig sport och aeroplanmotorernas pris hade sjunkit ofantligt. Olyckstillfällen förekommo endast sällan, så hade säkerhetsåtgärderna utvecklats. Allt som hette fara undanröjdes nu för tiden automatiskt. Det stod med ens klart för honom, att med ett aeroplan skulle han fullständigt behärska den underbara spegeln — det gällde blott att passa på det rätta ögonblicket.
Kandidat Kuntze förklarade sig villig att undervisa Wolfgang i astronomins första grunder och de kommande fjorton dagarna använde löjtnant Schnitler till studier av i synnerhet vårt eget planetsystem; som en ironi av ödet blev det från sin onkels för detta observatorium, som112Wolfgang gjorde sina första utfärder i den blåa etern genom linser och tuber.
Han utsåg även vid Berlins flygskola ett ypperligt aeroplan, vilket han inköpte och beordrade att sändas till den lilla platsen Porto Vecchio på Korsikas östkust.
Men hans studier sträckte sig även förutom till astronomi och aviatik till ett tredje fält: telefonen, den trådlösa telefonen.
Hans telefoner måste ju undersökas, han kände sig tvungen att känna deras hantering för olika avstånd.
Och så började han med att placera den ena i betjäntens kammare, utan att denne märkte någonting. Själv satt han i sitt rum och avlyssnade ljuden från betjäntens rum.
Inte ett ljud förnams.
— Omöjligt, tänkte Wolfgang, han fick ju lov att taga en god vän på besök i afton. De kunna väl ej sitta tysta som träpinnar.
För säkerhets skull kallade han sin betjänt till sig genom en ringning.
Jo, då, de voro ej mindre än tre stycken på rummet.
Wolfgang inställde telefonen ånyo och efter lång tids skruvning fram och tillbaka hörde han äntligen röster i den lilla apparaten.113
Det var betjänten, som talade:
— Nå va’ tycks, sade denne herre och smackade med tungan, är inte vinet förträffligt.
— Jo, det skall gudarna veta, svarade en annan stämma, och den tredje inföll:
— Har han råd till så dyra saker, din Schnitler?
— Tja, svarade betjänten, min herre lever faktiskt på sina skulder. Och han nekar sig sannerligen min hatt — ingenting. Men, mina vänner, om ett par veckor reser han bort — jag blir ensam herre på täppan här, då skall det levas livet.
— Aha, tänkte Wolfgang, det tror jag vi sätta p för, min gosse. Se där, telefonernas ovärderliga nytta redan bevisad.
Efter att även hava åhört de bägge andra ganymedernas högljudda jubel över den härliga framtidsutsikt, som hans betjänts ord hade framkallat, avstängde Wolfgang telefonen.
Han provade den sedermera på alla tänkbara olika avstånd och alltid med gott resultat.
Och när tiden var inne, bjöd han sin kvinnliga bundsförvant farväl, sade upp sin flotte betjänt, packade ned sina Flammarion och andra populära, astronomiska böcker samt vände Berlin ryggen.