114KAP. XV.På Korsika.
Wolfgang Schnitler kände sig som en annan människa, spänstig, levnadsfrisk och viljestark där han färdades söderut.
Och när han i Nizza gick ombord å den paketångare, som skulle föra honom till Korsika, var han alldeles säker på två saker. Den ena var, att han älskade Elli Zander på allra fullaste allvar, den andra, att han skulle lyckas i sitt förehavande.
Till operationsort hade han ej valt Ajaccio på Korsikas västkust och belägen ganska nära ön Salpiso, varest doktor Martini arbetade, utan den lilla staden Porto Vecchio, belägen på östkusten.
Härigenom ansåg han, att han befann sig tillräckligt nära platsen för observationer och besök i sitt aeroplan och att han samtidigt var fri för alla eventuella misstankar att hava något intresse av doktorns företagande på öns andra sida.
Det anskaffade aeroplanet var ett hydroplan,115det steg upp från vattenytan och dalade på vattnet, varför hans flygfisk var alldeles oberoende av landjordens beskaffenhet.
I Porto Vecchio väckte främlingens ankomst ej synnerligen stor uppmärksamhet.
Den ensamme, tyste unge mannen, som hyrde sig en liten stuga vid stranden, ett stycke utanför stadens hank och stör, bekymrade ingen sig om, och när han började med sina hydroplanflykter, åsågos de visserligen under de första dagarna med ett visst intresse av befolkningen, men redan efter en månads tid började detta intresse att dala och efter en tid fäste ingen sig därvid.
Wolfgang hade väntat på detta ögonblick — han var nu acclimatiserad.
Det var på detta tidskede han med båt begav sig till Ajaccio på Korsikas västsida mitt emot Salpiso.
Där klädde han om sig och lämnade obemärkt staden, förklädd till arbetare.
Den ena av telefonerna vilade i hans ficka.
Med sina branta ogästvänliga klippor steg den lilla ön Salpiso upp ur det blåa Medelhavet, när han i en fruktgaleas närmade sig denna Martinis hemlighetsfulla arbetsplats.
— Ett idealsamhälle för ett sådant göra som hans,116tänkte Wolfgang, där han stod på däcket, brun av solen som en sydlänning.
Och när båten gjorde land, och han sprang upp på stranden, märkte han ännu mera, hur svårtillgängliga de branta klipporna verkligen voro.
En uppsyningsman hindrade honom att gå längre.
— Vad vill ni? frågade han.
— Söka arbete, svarade Wolfgang på tyska.
— Det behövs ej flera arbetare, svarade vakten.
Wolfgang stod handfallen.
— Jag hörde, att här ute möjligen kunde finnas plats för en duglig arbetare, sade han till slut. Så jag beslöt att försöka. Jag har varit utan arbete i två månader, slöt han.
Vakten såg på hans händer. Dessa hade Wolfgang glömt att maskera — fina, vita och aristokratiska stucko de av mot den slitna dräkten. Wolfgang såg blicken och förbannade sin vana att flyga i handskar, annars skulle händerna nu hava varit lika brynta som hans ansikte.
Men i det kritiska ögonblicket fick han en idé.
— Ja, sade han och visade fram sina händer, så här blir man av overksamhet.117
— Carramba, sade vakten, arbete och arbete. Vilket slags arbete kan ni?
Åter en förtvivlad situation. Det, att man måste vara specialist, hade Wolfgang alldeles glömt. Nu voro goda råd dyra. Vad var det för slags arbete, som den underbara spegeln behövde? undrade han tyst för sig själv. Och så skyndade han sig att säga:
— Jag är elektriker.
Vakten såg på honom.
— Ni kan ju försöka, sade han, jag tror, att en sådan behöves. Gå rätt upp här och så till vänster. Där finner ni kontoret.
Wolfgang drog en lättnadens suck och skyndade sig uppför en smal gångstig mellan de skrovliga klipporna.
Snart nådde han krönet. Innanför öppnade sig en vidsträckt höjdplatå alldeles slät och jämn.
— En ypperlig byggnadsplats, tänkte Schnitler.
Han såg staplar av bräder, väldiga högar av järnplåtar här och där och mitt på slätten började »den stora byttan» att resa sig. Det var en stor, rund skiva, runt omkring omgiven av en vägg av ungefär manshöjd.
— »Bytta», tänkte Wolfgang. Det passar egentligen icke — »en djup tallrik», passande för en jätte, vore mera slående likhet.118
Han såg, hur denna jättetallrik av järnplåt vilade på hjul och anade, att dessa hjuls kringvridande i sinom tid skulle få den kolossala tallriken att rotera. Han föreställde sig livligt, hur den sega massan, som sedermera skulle ingjutas i tallriken, komme att flyta ut och av svängningen runt forma sig som en buktande yta med dess lägsta punkt just i tallrikens centrum.
Så gick han vidare.
Ett hus till vänster tilldrog sig hans uppmärksamhet — det var säkerligen kontorsbyggnaden.
Han frågade en förbigående arbetare.
Jo, det ägde sin riktighet, det var kontoret.
Om doktorn träffades?
Jo, det trodde arbetaren. Det gick ju an att fråga där inne.
Äntligen stod Wolfgang öga mot öga med mannen, som stämplade mot hans förmögenhet. Redan av första ögonkastet fick Wolfgang ett ofördelaktigt intryck av doktor Martini. Hans stora, svarta skägg som även betäckte kindbenen, lämnade endast ett par små, ljusa fläckar av kinderna bara och mellan dessa fläckar och den ovanliggande pannan blixtrade de svarta ögonen fram. Doktorn påminde levande om en vild stråtrövare, och medvetandet om, att denne119man av all makt ville skada honom, gjorde ej intrycket behagligare.
Wolfgang fick vänta. Han satte sig vid skranket, som avdelade kontoret i två avdelningar, den ena avsedd för de väntande arbetarne, den andra för doktorn och hans medhjälpare.
Cramer — fruktade Wolfgang, men han såg ingen.
På väggen i den avdelning, där Schnitler satt, väntande på att bliva tilltalad, fanns ej en plats, som kunde tjäna som gömställe för hans telefon.
Men i chefsavdelningen upptäckte han ett utmärkt gömställe — ovanpå det stora kassaskåpet, som stod bakom doktor Martinis rygg.
Hur skulle han dock komma dit? Det föreföll alldeles omöjligt.
Just som han satt i dessa tankar, vände sig doktor Martini till honom.
— Ni önskar?
— Arbete, herr doktor.
— Ni kan?
— Elektriska arbeten, herr doktor.
— Ni är tysk — österrikare — eller vad är ni.
— Tysk.
— Edra betyg.
Åter en motgång. Wolfgang betänkte sig.
— Edra betyg? upprepade doktorn.120
— De kommo bort —
— I en koffert, som föll över bord! utbrast doktorn, och Wolfgang såg bestört på honom, ty just detta, ord för ord, tänkte löjtnanten att säga.
— Ja, stammade han.
— Jo, jag känner till det där, sade doktorn, så där säga de alla. Men jag tycker om ert utseende.
— Jag har inte haft arbete på tre månader, påstod Wolfgang.
— Gott. Jag får väl pröva er. Ser ni den där hyllan däruppe? frågade doktorn och pekade på en liten hylla uppe på väggen.
— Ja, herr doktor.
— Där stå batterierna för ringledningen till arbetsplatsen. Stig upp dit och fyll nytt vatten på salmiaken — raskt —
Wolfgang drog fram ett bord till väggen tätt under hyllan, steg upp och märkte, att han nådde hyllan. Därpå steg han ned igen, hämtade vattenkaraffinen och fyllde dess vatten i de två glasburkarne, som stodo där uppe. Samtidigt passade han på i ett obevakat ögonblick och placerade telefonen gott gömd bakom burkarne.
— Och mera? frågade han doktorn.
Denne tycktes hava glömt honom.121
— Vad? frågade han i sin tur.
— Arbete, sade Wolfgang.
Men doktor Martini tycktes vara en av dessa ostadiga naturer, som ombestämma sig det ena ögonblicket efter det andra.
— Ni kan höra hit om ett halvt år, sade han. Då kanske har jag arbete för er.
— Vad slags arbete?
Doktorn såg på den frågande. Han var ej van att tillfrågas av arbetssökande. Men Wolfgang såg ej fräck ut och han svarade:
— Det gäller en mycket stor försilvring.
— Tack, sade Wolfgang. Det är just min specialitet. Och hur länge skulle jag i så fall då kunna påräkna att få försilvra? Det blir väl litet längre än det här arbetet? han pekade på hyllan.
Doktor Martini hade sinne för humor.
Han skrattade och svarade:
— Å, det blir nog en månads arbete, tänker jag. Men se här, och han gav Wolfgang ett mynt, här är litet ersättning för ert besvär med batterierna. Farväl nu.
Wolfgang tog myntet, bugade och gick.
— Gott, tänkte han, om sex månader börjar försilvringen och efter ytterligare en månad är den färdig. Alltså om sju månader bör allt vara122klart. I dag hava vi december 1950 — sju månader till blir juli 1951. Fristen för testamentet är juni 1952. Man får emellertid räkna med att något krånglar för doktor Martini — i alla fall hinner han gott att få spegeln färdig i god tid. Härligt; — jag har ju lyckats ypperligt med min expedition.
Till att än mera förhöja hans goda humör bidrog den omständigheten, att han, nedkommen till stranden, fann att fruktgaleasen, som fraktat honom till ön, ännu ej avseglat utan just låg segelklar. Han steg ombord och befann sig snart i Ajaccio igen.
Det förundrade honom, att han ej alls sett till Cramer — han var viss om, att denne sanne vän vistades på ön.
Men att han tog fel i detta sitt antagande, upplystes han om i det brev, som vid hans ankomst till Porto Vecchio väntade honom där.
123KAP. XVI.Sju månader.
Brevet, som väntade Wolfgang vid hans återkomst till Porto Vecchio, bar utanskriften:
Herr Wilhelm Braun,
det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara fullständigt.
Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant, fröken Elli Zander.
Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne.
Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska.
Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta, och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och lät sig ej avspisa på något sätt.
Wolfgang funderade ett ögonblick starkt på att124strax resa hem till Berlin — det var svartsjukan, som för en stund bemäktigade sig honom —- men när han så besinnade, att hans och flickans förhållande till varandra ju ej var av det intima slag, som berättigade honom till någon svartsjuka alls, ombestämde han sig och beslöt att stanna på sin post för att än ytterligare förkovra sig i flygningens alla finesser och konstgrepp.
Elli Zander hade ju vid varje tillfälle så uttryckligen visat, att vad som gällde för henne var i allra första rummet morbroderns ära, att han ej ägde rätt att ifrågasätta, att även något litet intresse för hans egen person kunde dölja sig bakom hennes råd till honom.
— Hon älskar mig nog ej, tänkte han och sökte förgäves mellan linjerna i hennes brev efter något som helst tecken till det motsatta.
Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla Wolfgang à jour med denne falska väns görande och låtande — det var allt — det kunde man ju begära av en allierad.
Wolfgang läste vidare:
— En förändring har dock inträffat, skrev Elli, min morbror är ej längre så frisk och rörlig som förr. Jag vet ej riktigt, vad som felas honom, men jag tror, att det är något åt hjärtat.125
— Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne.
Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom — kunde ej Elli tyda hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för ett fikande efter hennes pengar?
Och han beslöt sig för att anslå en kall affärsmässig ton i sitt svar, i det brev han just nu satte sig ned för att skriva.
Även hans brev till henne gingo på omvägar — de adresserades poste restante med ett par initialer.
Han skrev och omtalade sitt besök på Salpiso och det lyckade anbringandet av telefonerna, om sina senaste flygbragder, om allt, som han trodde skulle intressera henne sombundsförvantatt veta, men av den kalla, affärsmässiga tonen blev det så litet, att då Elli mottog brevet, smålog hon och sade för sig själv:
— Alltså, detta är löjtnant Wolfgang Schnitler »donjuanen», »roueen», »den blaserade» — ånej — det är Wolfgang Schnitler, den store gossen, det tjugofemåriga barnet — som jag älskar —
— Jag undrar, vad han egentligen tänker om mig, fortsatte hon sin tankegång, tror han verkligen,126att morbrors affärer ligga mig så varmt om hjärtat — och att ej han själv spelar största rollen. Förstår han månntro icke, att jag justvill, att morbror Simon skall fortsätta med detta — just därför att vi då lättare kunna hålla tyglarne i våra händer. Skulle jag övertala morbror att sluta, så går naturligtvis doktor Martini ögonblickligen till en annan bankir, och då hava vi förlorat honom alldeles ur sikte. Nej, det är bäst som sker. — Förresten tycker jag, att Wolfgang, hon kallade honom alltid vid förnamn i tankarne, har utvecklats kolossalt på denna tid — han var ju en intresselös vekling, då jag först träffade honom — nu genomgår han den nyförvandlade människans normala gång — den börjar alltid med barndomen — låt oss se, när slaget skall stå, om ej Wolfgang Schnitler har blivit just den man, som jag alltid drömt om.
Wolfgang arbetade.
Han blev skickligare och djärvare i sina flykter och det hade hänt, att han flere gånger styrt rätt över Medelhavet helt till den afrikanska kusten och vänt åter utan att en enda gång taga vattenytan. Han behärskade sitt hydroplan till fulländning.
Medelst telefonen följde han med i alla doktor127Martinis åtgöranden, men det visade sig, att samtalen på kontoret voro tämligen intresselösa.
Inom astronomin hade han till och med börjat att hysa egna åsikter; som till exempel den rätt lustiga fråga, han en gång framkastade i ett brev till Elli Zander.
Han skrev:
— Jag har märkt, att det är ett ganska egendomligt fenomen förknippat med de inre och yttre planeterna. De inre planeterna — de, som äro solen närmare än jorden i sina banor — alltså Merkurius och Venus samt delvis vår måne — äro — märk detta — allabergiga. Astronomerna skildra Merkurii berg som något högst oerhört och Venus äger bergskedjor, som vida överstiga jordens högsta tinnar. Vår måne, vet ju alla, är ytterst bergig. Och vår egen jord, Tellus, kan heller ingen påstå är flateroderad — den är tvärt om mycket kuperad.
Så sker ett avbrott.
Efter att vi från solen nått vår egen jord och sett, huru de inre planeterna äro ytterst bergiga — slår plötsligt det hela om. De yttre planeterna påstås vara alldeles platta, utan bergshöjder.
Jag frågar:
Varför skall just jorden, vår jord, bilda övergångsledet?128
Och det enda svar, jag kan få härpå, är, att det måste beroendast och allenastpå, att vi, iakttagarne, justbebodenna jord.
Merkurius, Venus och månen framvisafaser, alla likna månen halv och som skära, medan de yttre planeterna alltid visa sig endastfulla. Då uppstår denna tydliga skuggbildning av de höga bergstopparna.
Denna finnes däremot absolut icke på de yttre planeterna, då de ligga utom jordbanan.
Och så avfärda astronomerna det hela kort och gott med, att de inre äro bergiga, de yttre äro flata på ytan.
Jag är säker på, att detta förhållande är något som absolut är bundet tillfelobservationeroch intet annat. Ty det är för komiskt att planeterna skulle rätta sig efter den lilla jordmänniskans ögon: Ser jordmänniskanmotsolen, äro planeterna bergiga — ser honfrånsolen, äro de flateroderade. Nej, det vore för löjligt.
Just Mars är den av de yttre planeterna, som ligger vår jord närmast —naturligtvisär den flateroderad och utan bergstoppar.129
Så kommer Jupiter, som påstås vara så flat, att den nästan är som en halvflytande massa. Saturnus därnäst saknar också berg och likaså Neptunus och Uranus.
Jag var ute på flykt i går. Jag seglade fram uppe i den genomskinliga luften, och under mig låg Medelhavet badande i sol. — Mörkblått, säger ni kanske. — Guldgult, svarar jag. Nåväl — vill ni veta, hur det såg ut? Det var mörkblåttfrånsolen och guldgultmotsolen. Och då kom jag att tänka på vårt planetsystem. Där lågo en mängd små holmar och skär under mig. När jag betraktade dem, som lågo åt solhållet, såg jag således solen stå över dem. Då voro de alla svarta eller i alla fall mörka. Pittoreskt i sanning — ett guldgult hav med mörka fläckar av uppstickande öar. Jag vände blicken åt andra hållet. Solen stod mig nu i ryggen. Jag såg havet mörkblått och upp ur detsamma reste sig de små öarna, men nu voro de gula vid stranden och bjärt gröna av lövverkets prakt. Också det en storslagen anblick i sanning.
Reflektionerna gjorde sig själva och de förorsakade, som jag nyss nämnde, att mina tankar gingo till de inre och yttre planeterna. Mitt hydroplan var jorden, tyckte jag, och jag själv stod på dess yta. Mina ögon voro teleskopet, som130spanade i eterdjupet. Och de inre planeterna voro de öar, som lågo mot solen, de yttre de åt andra sidan. Och nu såg jag denskenbaraolikheten.
Detta allt kan förefalla som fantasier i den högre stilen. Det låter ju nämligen otroligt, att jag, lekmannen, skulle kunna finna ut ett sådant Columbiägg inom astronomin, medan lärde män i hundratals år gått och stirrat sig halvblinda på de olika förhållandena på planeterna, tröstande sig med, att »naturens växling är oändlig», under det att jag helt enkelt säger: Olikheten beror endast på, att vi seungefär samma sakfrån olika synpunkter.
Den övertygelse, vartill jag kommit a priori, är således den, att lyckas det mig en gång att få kasta en blick på Mars i den underbara spegeln, så väntar jag mig att finnaockså den bergig. —
— Så lydde en del av brevet. Wolfgang hade gått betydligt framåt i självständigt tänkande.
Tiden svann utan att något nämnvärt tilldrog sig och man var redan inne i juli 1951.
Wolfgang hade icke mera uppsökt doktor Martini — han följde arbetet medelst, telefonen. Nu borde ju försilvringen snart vara färdig, om allt hölle streck, som doktorn beräknat.
Den 15 juli erhöll Wolfgang ett brev från Elli.131
Hon berättade, att Cramer rest från Berlin.
— Håll er parat, skrev hon. Reser han lika fort som detta brev, så är han, samtidigt med att ni mottager dessa rader, redan hos Martini. Lämna ej telefonen innan ni hört honom.Nu gäller det.Jag önskar er all lycka.
Wolfgang kände en ström av lycka genomflöda sitt inre. Hon skrev ej som förr — hennes brev ägde en värme som ej förut, och han trodde sig mellan raderna spåra något mera än blotta affären och det intresse, hon visade för densamma.
Han ilade till telefonen och tillbragte flera timmar med den fastbunden vid sitt ena öra.
— Ännu intet, mumlade han gång på gång, tills plötsligt hans drag fingo ett uttryck av spänning.
Han hörde doktorn utbrista:
— Se där, sannerligen är det inte Cramer.
Wolfgang förstod, att doktorn genom fönstret sett denne herre närma sig.
Herrarne träffades inne på kontoret, och av deras samtal fick Wolfgang höra allt. Den underbara spegeln var färdig, försilvringen klar och allt i ordning. Ballongen var redo och svävade fylld av vätgas fästad i sitt långa rep högt över Salpisoön. Att doktor Martini ännu ej avprovat spegeln, berodde endast på, att himlen132de sista nätterna varit höljd av täta moln. Och det såg ut, som om så även skulle bliva fallet denna natt.
Cramer hade god lust att stiga upp ett slag i ballongen. Han hade aldrig någonsin lämnat terra firma, påstod han.
— Gott, svarade doktorn, vi vänta till första molnfria kväll. Då gå vi upp tillsammans. Spegeln inställes automatiskt med jordens och Mars’ skiftande ställningar som norm med sådan riktning, att planeten Mars beständigt befinner sig inom synkretsen.
Men Cramer envisades. Han ville gå upp redan nu.
— Herre Gud, sade han, jag bryr mig alls inte om Mars. Jag vill gå upp ett slag och bese utsikten. Vad — låt ett par man fira ned ballongen och släpp mig till väders ett moment.
— Nåväl, svarade doktorn till slut, låtom oss göra det. Jag följer er. Vi kunna ju alltid stiga upp ett par minuter. Varför inte, om ni nu så speciellt önskar det.
133KAP. XVII.Explosionen.
Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.
Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt skrivbord.
Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning — nästa molnfria natt skulle avgöra hans öde — ty det var ju klart — den somförstkomme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade sanningen.
Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att sätta den i gång.
Han såg på himlen — tunga moln — a — nu — just nu sken solen i genom — nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn — han fick nästan lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med Svanen.
Länge såg han ut över de solglittrande böljorna — men så återkom hans nervositet med fördubblad styrka.134
Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut — troligtvis ej vidare lovande.
Nu — nu — bröt solen åter genom molnen —då— vad var det?
En knall som av en avlägsen åska — den kom från telefonen på bordet.
Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt — ännu skrällde telefonen — en explosion? Men av vad och huru.
Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver — nyfiken lyssnade han — äntligen efter tio minuter, vilka varit som timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden — kontorsdörren öppnades och en stämma talade.
Det var varken Martinis eller Cramers.
Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer, som talade.
— Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?
Och så hördes en annan röst:
— Meddela pressen det skedda.
— Meddela pressen? Ja, det förstås — men allt detta är ju hemligt. Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.
— Ja, men något måste göras. Låt oss i alla135fall uppsätta en berättelse över händelsen, så är då det gjort.
Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i ordning till att skriva.
Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara spegelns konkava och starkt speglande yta — solstrålarne koncentrerades till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precissom en lins— medan linsensläpper igenomsig ett koncentrerat strålknippe, så kastar den konkava spegeln strålbuntentillbaka— denna glödheta strålkaskad träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde.Intetav ballongen föll till jorden — intet av de bägge männen syntes till — en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.
136KAP. XVIII.Spökets stämma.
Wolfgang Schnitler hade hört allt han behövde.
Nu — nu var hemligheten äntligen hans — första molnfria natt — se, himlen klarnade upp mer och mer —
Ännu hörde han herr Mayers ord i telefonen:
— Å, detta var en fasans dag. Å, Herre Gud, den värsta jag upplevat.
Då föll det Wolfgang något in. Här måste han smida, medan järnet ännu var varmt, och vad som vidare hände herr Mayer, blev något över all beskrivning hemskt. Herr Mayer var icke så litet vidskeplig av naturen, han såg varsel och ingripande av övernaturliga makter överallt och just nu var hans sinne uppskakat.
Han satt och tänkte över det hemska, som hänt. Skymningen hade börjat komma med långa, svarta skuggor och inne i kontoret listade sig mörkret fram utmed hörn och vinklar.137
Herr Mayer tänkte just tända en lampa, då hans hand, som förde stickan mot plånet, förlamades och hans ögon skräckslagna stirrade mot taket.
Ty däruppifrån från den mörkaste kroken talades ord, som formade sig till hela satser.
Herr Mayer var alldeles förstenad av rädsla.
— Mayer! sade rösten från ovan.
Wolfgang, som uttalade ordet, kunde knappast hålla sig allvarsam, då han tänkte sig, hur herr Mayer måtte se ut.
— Mayer! sade den hemska rösten ånyo.
— Ja — a — a, stammade Mayer med kallsvetten på sin panna.
— Jag är en ande från en annan värld, fortsatte stämman. Hör noga på, vad jag säger.
— Ja — a — a, herr ande, svarade herr Mayer.
— De två, som jag nyss kallade till min underjordiska värld, voro tvenne bedragare.
Mayer ryste.
— Vet ni, vem den underbara spegeln tillhörer?
— Ne — e — ej — svarade herr Mayer.
— Den är löjtnant Wolfgang Schnitlers egendom, fortsatte rösten. Han gav Martini order om att bygga den. Martini och Cramer tänkte att stjäla hans hemlighet — därför kallade jag138dem till mig — ty det finnes litet rättvisa i helvetet också, och jag önskar, att Schnitler får behålla sitt. Har du förstått, Mayer?
— Ja, ja, ers nåd. Gode, snälle Fan, skona mitt liv! bad Mayer.
Wolfgang dröjde en lång stund, innan han åter kunde tala.
— Ja, svarade rösten till slut. På ett villkor.
— Jag uppfyller allt, ers härlighet Satan, sade herr Mayer.
— Gott, svarade spökets stämma, jag låter rätte ägaren, löjtnant Wolfgang Schnitler, ankomma genom luften inom en timme. Håll dig beredd på stranden, Mayer, och tag väl emot honom.
— Hur skall jag känna igen honom? undrade Mayer.
— Han vinkar tre gånger med en röd lykta, svarade stämman och tystnade.
Wolfgang dröjde ännu en stund i telefonen, innan han lämnade den. Han ville höra, vad Mayer tog sig till.
Efter en stund hördes den andra rösten:
— Du Mayer — det här är något sattyg — sänder dom hit någon, så kniper vi honom.
— Ja, kanske det är Fan själv, som kommer?
— Usch, det här var ruskigt.
— Mayer! ropade spöket ånyo.139
Herr Mayer spratt till alldeles tillintetgjord.
— Lyder du ej mina befallningar, skall du få göra Cramer och Martini sällskap, Mayer. Akta dig — jag ser allt och vet allt. Skynda dig ned till östra stranden och se mot havet.
Wolfgang stängde av telefonen, stoppade den på sig, iförde sig sin flygdräkt och satt snart vid Svanens ratt.
Hydroplanet lyfte sig lätt över vattnet och susade snart över Korsikas bergiga yta mot väster.
Aftonen var härlig.
Molnen hade skingrats, och natthimlen stod full av tindrande stjärnor.
Och där borta — icke fullt i zenit — glänste Mars rödare än vanligt — det föreföll Wolfgang nästan, som vore han röd av förargelse, över att hans sanna natur i denna natt skulle avslöjas för dumma, nyfikna jordbor.
Wolfgang närmade sig Salpisoön.
Han föreställde sig livligt herr Mayers känslor, där denne spejande på stranden skulle, först sakta och svagt, så starkare och starkare, höra Svanens motor larma.
Wolfgang landade emellertid lyckligt och väl, mottogs mycket vänligt av herr Mayer, ehuru denne för sig själv gång på gång upprepade:
— Besynnerligt, vad stämman är lik Fans.
140KAP. XIX.Avslöjandet.
Wolfgang märkte tydligt på Mayers nyfikna blickar, att denna önskade en förklaring, men han ansåg sig ej alls behöva giva den underordnade arbetsförmannen någon sådan.
Han frågade kort och gott efter doktor Martini och herr Cramer.
— Ack, svarade herr Mayer, en förfärlig olycka har hänt, herr löjtnant — och så berättade han den sorgliga olyckshändelsen.
— Det var förskräckligt, tyckte Wolfgang. Och det just i dag, då jag hade anmält min ankomst och Martini till mig skulle överlämna det av mig beställda arbetet, den underbara spegeln. — Men hur är det? tillade han frågande, har doktorn inställt spegeln på Mars?
— Ja, herr löjtnant.
— Jag gav honom order om, att låta maskineriet verka så, att spegeln alltid stod riktigt inställd. Är detta gjort?
— Ja, herr löjtnant.
— Då kan jag alltså nu strax stiga upp för att se ned i spegeln?141
— Ja, herr löjtnant, när ni behagar. Men hur skall det göras med anmälan av de bägge förolyckade?
— Det styr jag om, Mayer. Nu får ni bjuda mig på litet varmt té, och så begiver jag mig upp i luften. För vilken höjd var er ballong captif inställd?
— På 260 meter, herr löjtnant.
— Gott, Mayer, svarade Wolfgang. Han drack sitt té i gästrummet en trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig — intet att undra på, då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.
Vad som spelade största rollen för Wolfgang var måhända ej så mycket varken pengarne, han skulle rädda, eller äran av den upptäckt han nu kände sig säker om, att han skulle göra, som fastmer, hur han, sedan han väl lyckats, skulle rädda Simon Levison ut ur affären, ty han antog, att ett närmande till Elli aldrig skulle kunna tänkas, innan morbrodern vore helt och hållet rentvådd från denna historia. På detta spekulerade Wolfgang beständigt, ty hans kärlek till Elli hade nu vuxit till en hel livsfråga för honom.
Han besteg åter Svanen.
I cirklar höjde den sig över Salpisoön, högre och högre klättrade det smäckra aeroplanet på luftens osynliga spiraltrappa.142
Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.
Han blickade nedåt.
Absolut intet att se.
Han kretsade på, samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor — fortfarande intet.
Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för att kunna uppfatta bilden — då, — med ens framträdde Mars tydligen och stor i spegeln.
Få ögonblick varade synen.
Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.
Mars utbredde sig för honom som en stor —isöken, fullständigt liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro siglånga bergskedjorigenom. När snön och isen smälte på dessas sidor, blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot den ljusare, underliggande grunden.
Så enkel var den invecklade Marsgåtan — så ohyggligt enkel.[A]
143
De löjliga »kanalerna», som påstodos vara marsbors verk, existerade ej alls — det är märkvärdigt, vad forskarna genast begåva väsen med utmärkta egenskaper, bara de behöva dem, för att en fånig teori skall bevisas. Som nu dessa kanaler på Mars: Deras bredd uppgår på sina ställen till samma bredd som Gottland. Snö, som smälter på en bergssluttning, kan naturligtvis med lätthet efterlämna sådana stora fläckar — men grävningar av marsbor!
Och Wolfgang såg även, hur de dubbla kanalerna uppstodo.
Helt enkelt därigenom, attbäggesluttningarne av ett berg, vars topp var betäckt med evig snö, smälte och blevo bara och mörka.
— Sanningen är alltid enkel, sade Wolfgang, omedvetet citerande Lionardo da Vincis bevingade ord.
Flera gånger den natten såg Wolfgang Mars’ yta i den underbara spegeln och fram på, morgonen slog han sig ned på kontoret för att skriva det uppseendeväckande telegrammet till tidningarna världen runt.
Han hade äntligen funnit sättet att ej skada Ellis morbror. —
[A]Denna enkla teori om de krångliga marskanalerna framställdes redan för många år sedan av författaren i utländska tidningar, och i svenska avisor har den exempelvis relaterats i »Aftonbladet» för den 18 maj 1913. För den, som önskar närmare göra sig bekant med teorien, hänvisas till sistnämnda.Förf. anm.
Denna enkla teori om de krångliga marskanalerna framställdes redan för många år sedan av författaren i utländska tidningar, och i svenska avisor har den exempelvis relaterats i »Aftonbladet» för den 18 maj 1913. För den, som önskar närmare göra sig bekant med teorien, hänvisas till sistnämnda.
Förf. anm.
144KAP. XX.Slutet.
Det väckte en viss sensation, när pressen den 16 juli 1951 meddelade de av Wolfgang Schnitler gjorda iakttagelserna över planeten Mars natur.
— Han brås på farbrodern, sade många, den gamle visste väl, vad han gjorde, när han ville sporra brorsonen till arbete.
Tidningarna visste att berätta följande:
Bankir Simon Levison i Berlin hade på anmodan av Wolfgang Schnitler försträckt denne med penningar, så att han skulle vara i stånd att utföra sin plan — en jättestor, konkav spegel — ett teleskop, vars make världen aldrig förr skådat. Själva utförandet av spegeln hade Schnitler uppdragit åt en viss doktor Martini och agent Cramer. Dessa bägge hade dagen i förvägen utsatts för ett olycksöde, i det att deras ballong captif exploderat.
Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige145arvtagaren till onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade någon mars —gåta. Han önskade endast, att man för formens skull konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.
Wolfgang lämnade spegeln i Mayers vård och reste strax till Berlin, varest han strax begav sig till det Levisonska huset.
Hade han längtat mindre efter Elli, så skulle han tvivelsutan hava ägnat tidningarna ett mera ingående studium än han gjorde. Han skulle då hava lagt märke till, hur det med feta typer, inom en svart ram stod:
Simon Levison.
Men han var allt för upptagen av att utmåla sig mötet med den älskade för att alls läsa någon tidning och därför inträdde han, ovetande om Levisons död, i sorgehuset.
Elli mötte honom sorgklädd i salongen.
Hon hälsade honom med ett strålande leende.
— Det gick så hastigt, sade hon.
— Vilket?
— Morbrors död.
Wolfgang stirrade på henne.
— Har ni inte läst om det? undrade hon.
— Nej, fröken Elli. Jag längtade så till er,146att jag ej har haft intresse av annat än farten. Jag kommer i mitt aeroplan, har varit i Berlin en timme —
— Han dog så vackert, sade Elli.
— Slag? undrade Wolfgang och visste ej alls, hur han skulle visa sitt deltagande för henne i hennes sorg.
— Ja. Det var er ädla handling, som rörde honom för djupt. — Wolfgang. Han träffades av ett slaganfall och dog i mina armar — —
— Elli, älskade Elli —
Han drog henne ned på sitt knä, och deras läppar möttes i den första kyssen.
— Wolfgang, sade Elli, vad du är god och ädel. Min morbrors sista ord voro dessa: —Detvore en man för dig, Elli — hälsa honom. Vet du, Wolfgang, han dog lycklig, ty då han läste tidningsnotisen begrep han ju, att du förstått allt, men ändå fullt och helt förlåtit honom.
Det blev en syn, som sent skall glömmas, när efter omkring en månads tid astronomer från alla jordens samlas mest skilda länder med sina aeroplan kring ön Salpiso och om nätterna kretsade runt den underbara spegeln.
Och lika ivriga som de förr varit att döpa de svarta strecken på marsytan till kanaler, lika147bitande voro de nu i sin satir och sitt hån av alla dem, som ej ville tro på Wolfgang Schnitlers upptäckt.
Men den underbara spegeln förde till mången triumf för astronomin och bragte klarhet i mycket av det hittills dunkla.
Wolfgang Schnitler hade kämpat sig fram till att bliva en verklig man.