En uppståndelse från de döda.
De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden. Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde, hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd.
Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen, där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade.
Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol.
Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna, väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i och för de heliga ceremonierna.
Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.
Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se framför sig honom, som de sades hava mördat.
Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut.
Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse i den avgörande stunden.
Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade. Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter hade biskopen trätt upp på predikstolen.
Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad. Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och Adams barn förlossade.
Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva, när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst och icke missbrukar det till försvar för andra meningar.
Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.
I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar, att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.
Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka, skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade.
Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig.
Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse, denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar. Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart var utrunnet—att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på honom som de mördat—och vid hans ande, som nu med alla änglar, helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda saliggörande läran.
Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:—Mod, mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!
- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall bevittna vår seger.
Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet—Atanasios. När Petros talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade till honom.
Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej.
Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av häpnad över deras hårdnackenhet.
Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:
- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga, naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet. Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den Helige Ande genom hans kyrka.—Kristtrogne, bestormen Gud med böner om ett under, att de förvillades själar må återföras från förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så visst som Elias, varda bönhörda!
Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i kyrkan. Även de livdömde bådo—bådo, att den döde måtte resa sig upp för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning.
När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt vad komma skulle.
Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter. Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.
Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en högtidlig, sakta tonande hymn.
Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta, upplyfte sina ögon mot höjden och sade:
- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt vår tro icke komma på skam!
- Amen, amen! instämde församlingen.
Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög röst:
- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag dig, Simon—vakna!
Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle.
Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till återvändande liv—en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen under det långa över bröstet liggande skägget—men i nästa ögonblick var villan borta.
Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.
Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen, livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig.
Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens jubelrop.
Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt rum.
Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes: jubelsången om Kristus' seger över döden.
När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett till jorden återkommet blodvittnes ande.
Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:—Du ljuger. Herren skall straffa dig.
På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från döda, som uppstigit ur graven.
Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde, som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så mången med hänförelse kastat sig i dödens armar.
Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter, hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter det homoiusianska ritualet.
I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina gäster.
Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:—O Guds lamm, som borttager världens synder!
Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld och trycka dem ned mot altarringen.
När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar, hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra sitt heliga område mot yttre våld.
Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.
Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och hostian nedsköts deras svalg.
Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet och utbrast i jämmerrop.
Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds lamm, som borttager världens synder.
Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret. Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.
Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras huvuden.
Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade altaret.
I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja.
Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte.
- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst? frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen.
- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det?
- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från Konstantinopel eller Antiokia?
- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden.
- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter!
- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen.Om du fördenskull tillåter mig tala till folket …
- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela församlingen måste här ske genom min mun.
- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop, presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna, emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall … jag säger det med ledsnad … för att i annat fall binda dig själv.
- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun. Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt … och jag anar det värsta … så äro inom dessa murar jag biskopen och du katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar, vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden.
- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig.
Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret, utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar, som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig fram för att höra vad som var å färde—vad prokonsulns ankomst och uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av förvirrade rop.
Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av koret och bjöd tystnad.
Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen nyfikenhet understödde honom.
När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa stormen.
Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning, med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan.
Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och missnöje.
Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i varandras armar och tackade Gud.
- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren?
Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och Gud vad Gud tillhörer.
Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud, som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon.
- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt Simon helgonet ifrån de döda.
Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte.
Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det biskopliga palatset.
På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne. Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda uppträdande i storkyrkan.
- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och ingenting annat.[1]
[1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet.
Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men synliga hyllning, som dessa ägnade honom.
Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.
Under den nye kejsaren.
Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.
Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder, kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik, om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda; Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes' talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.
Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter, som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och filosofiens bålverk.
När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin lycka och göra henne varaktig.
Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som drogo ned från Pnyx.
Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de, som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.
Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus' atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn. De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån, ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet. Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.
Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel. Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska, novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger förgäves:
- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!
Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft, klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna vänta av honom?
Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus, att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar gjort sig skyldiga.
Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet, väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn, som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.
I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk i enlighet med tidens krav.
Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga medborgare och slavar.
Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans anhängare.
Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna härlighet.
Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.
—————————————
På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst, den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet—Hermione fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat—varsnade de en man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan, men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att härja i omgivningen.
Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma undan.
Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda levnadssätt.
Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt. Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem, icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om meningen med deras resa.
Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran, samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning, som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade medlemmar.
Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban—alla donatisters älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten—till de hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte efter slagna legionärer.
Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen, samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.
Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.
Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig, vilt blickande gubbe.
Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.
I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter. Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och lärare, Atens förste medborgare.
Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena; offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning, själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes båda, att en ny och bättre tid var kommen.
Ett år därefter.
- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta brev och visa honom det.
Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?
- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare vin och gå sedan att sova!
- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig tillBaruk?
- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. Förstår du mig?
Alexanders ansikte ljusnade.
- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?
- Det är visst.
Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.
- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du glömmer bägaren. Skynda dig!
- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig …
- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.
Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den fyllda bägaren i hand.
Karmides tömde den.
Alexander frågade tvekande:
- Får jag icke följa dig på din resa?
- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.
- Vart ämnar du?
- Ingen nyfikenhet! Gå din väg!
- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte.
- Lämna mig i ro för dina frågor! … Dock, fortfor Karmides, sedan han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides' kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy, inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!
En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.
- Dock, jag måste skriva till henne … endast några rader … för att rättfärdiga mig … befria mig från varje ytterligare tanke på henne.
Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:
»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band, som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves. När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet, som njutes där, med en tanke på dig.»
- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka, hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett tålamod utan like.
Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två varelser! En tröst för människonaturen!
Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone något bakom mig!
Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta —en liten tid och mer av vana än av ungdomslust—hade därefter hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.
Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för överdriftens följder—och därför finna de icke vad de söka. De blanda gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och gick min bana utan att se till höger eller vänster.
Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen. Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.—
Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.
Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land, dit han beslutit färdas.
Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn—en ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element—och han undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental, oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden, när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar, hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster, av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.
Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser. Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod, som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt, och att med denna återblick på det förflutna förmäla den lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?
Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit förintelsen framför förintelsetanken.
Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades antal.
Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen. Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar förintelsen.
Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen, medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig, att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde anstå en Karmides!
Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.
Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att den nu stundande natten skulle varda den sista.
Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad han hitintills icke känt—tvekan. Människonaturens fasa för förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände författarens arbete, hade gripit även honom.
Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln över sig och skyndade ut.
Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens ansträngningar.
I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick. Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.
Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.
I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.
Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och igenkände Petros, homoiusianernas biskop.
- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.
Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer beskådad och beundrad än förr.
- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.
- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.
- Det är vad jag icke har …
- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa och under vägen meddela, vad jag vill säga.
- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?
- Det kunde då vara för sent …
- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.
- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala.Vi hava ett sådant här i grannskapet.
De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.
- Vad har du att säga? frågade Karmides.
- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros. Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt nära…
- Det är gott. Låt endast höra vad det är.
- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror du i allmänhet om drömmar?
- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt: hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från himmelen. Vad drömde du?
- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.
- Och det var detta du ville förtälja mig?
- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar. Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig till sitt redskap att rädda dig från ofärd.
Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:
- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides? Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta; han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar, sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta … Men drömmen återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur farans grannskap. Sådan var min sista dröm.
- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna tro—jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är nödvändigt. Har jag misstagit mig?
- Förmodligen.
- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides …
- Bah!
- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens bägare äcklar dig …
- Däri har du rätt …
- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda, böra bereda dig en framtid av lycka och ära …
- Du kommer mig att le …
- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?
- Än sedan?
- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så —och jag skulle lyckönska mig därtill—fastän du själv icke riktat blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.
- Du?
- Jag.
- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar mig med nästa uppgående sol?
- Det är icke omöjligt.
- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting. Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även i detta fall …
- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet!Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd …
- Petros, hur vet du detta?
- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk skall hava tålamod.
- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?
- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det förtroende du visar mig.
- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina bevekelsegrunder? … Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det … och räddar du mig så, som jag vill räddas …
- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras …
- Säg högmod eller stolthet … orden göra ingenting till saken … då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du vill … ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa dig min tacksamhet med återtjänster.
- Jag kräver inga sådana … endast ditt förtroende. Med detta förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka. Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt, störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon vidare överlägga.