Hon stod vid vittnesskranket och höll sig krampaktigt fast vid dess spjälor. Redan hennes röst och tonfall, då hon avlade eden, lät församlingen ana att det här var fråga om ett viktigt vittnesmål. Domaren gjorde några inledande frågor, som fingo knappt hörbara svar. Vänd till honom yttrade nu herr Schüler:
Jag önskar veta, var vittnet uppehöll sig den ödesdigra dagen mellan klockan fem och halv tio eftermiddagen.
Domaren upprepade frågan, fru Maturin svarade lågmält men fullt tydligt:I mitt hem.
Var ni ensam? frågade herr Schüler. Fru Maturin kröp ihop och drog schalen tätare omkring sig. Domaren upprepade frågan; hon svarade:
Min man hade farit till staden.
Herr Schüler visade tydligt att han icke var nöjd med svaret och lika tydligt, att han själv kände sig brydd. Han strök sig med handen upprepade gånger över ansiktet. Plötsligt gick han på tåspetsarna bort till domaren och viskade honom något i örat. Domaren spratt till och blickade häpen upp på herr Schüler. Därpå nickade han och sade, i det han åter vände sig mot vittnet:
Ni ska inte kringgå frågan! Var ni ensam i ert hem?
Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:
Hansi Hinz var hos mig.
Den anklagade smålog halvt förbluffad, halvt medlidsam. Det föreföll honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt vinglande, svarta små fjärilar.
Herr Schüler fortsatte:
Kan ni erinra er, vid vilken tid er man lämnade gården?
Fru Maturin hade emellertid återfått sitt lugn och svarade alltjämt vänd mot domaren, högt och tydligt:
Han for med femtåget.
Och när infann sig den anklagade?
Strax efteråt. En kvart kanske.
Visste han på förhand, att er man skulle lämna gården?
Ja.
Herr Schüler gav svaret tid att verka; därpå vände han sig till domaren och yttrade:
Först för tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade denna bekännelse. Då jag förebrådde henne, att hon så länge förtegat en omständighet av avgörande betydelse, svarade hon att hon i det längsta velat skona sin man. Jag önskar nu få bekräftat, att det var denna finkänslighet eller fruktan, som vållade hennes förtegenhet.
Domaren behövde några minuter för att formulera den kinkiga frågan. Redan innan den framställts fick den ett slags svar: en ljudlig, stönande suck. Domaren vände sig förargad mot åhörarna, men den tillämnade förebråelsen stannade på tungan. Fridstöraren, som satt på främsta åhörarbänken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slätrakat rödlätt ansikte, fru Maturins man. Han höll de knutna nävarna hårt pressade mot munnen, som om han velat hejda än flera suckar. Domaren vände sig åter till vittnet.
Hade ni någon giltig orsak förmoda, att den anklagades besök i ert hem skulle vålla er man vrede eller sorg?
Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:
Det är klart; det förstår man.
En spjuver bland åhörarna ropade: Tacka tusan för det! Han fördes genast ut ur salen men hans dumma skämt väckte varken löje eller ens någon uppmärksamhet. Spänningen var alltför stark. Domaren fortfor:
Hur länge uppehöll sig den anklagade i ert hem?
Han gick en kvart över nio.
Hur kan ni så precis erinra er klockslaget?
Jag såg flera gånger på klockan. Hansi hade ärende till en gård söder om byn och han kunde inte komma dit senare än tio.
Vet ni, om den anklagade gick direkt till den där gården, sen han lämnat ert hem?
Jag följde honom en bit på väg.
Mötte ni någon under vägen?
Fru Maturin tycktes rannsaka sitt minne; slutligen jakade hon och namngav tvenne kvinnor.
Kunde den anklagade uppehålla sig så länge i ert hem utan att någon av ert husfolk varsnade honom?
Fru Maturin svarade raskt:
En av pigorna såg honom, då han kom; men jag har bett henne tiga.
Under det att vittnesmålet avgavs hade åklagaren haft sin uppmärksamhet huvudsakligast fästad vid den anklagade. Fabers förbluffade och medlidsamma löje hade icke undgått honom; efter hand som vittnesmålet framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hållning alltmera tryggt överlägset och föraktfullt. På grund av sjukdomen tillät man honom att sitta och denna tillåtelse utnyttjade han nu på ett nästan väl oförskämt sätt. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade över bröstet, det ena benet kastat över det andra tycktes han följa förhandlingarna, halvt road, halvt uttråkad. Tydligen betraktade han saken som redan avgjord till sin förmån. Åklagaren ingrep.
Det kan ju vara möjligt, sade han, att vittnet av hänsyn till sin man och sitt rykte hållit en så viktig omständighet hemlig. Däremot förefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett så stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord berört sitt besök hos vittnet. Låt oss visa en liten smula aktning om icke för sanningen så åtminstone för det sannolika.
Herr Schüler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, då hans klient plötsligt sprang upp från bänken och utropade:
Sanningen är att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men väl ha de sprungit efter mig. Det är sanningen. Och kom inte och tala om sanning i den här lögnhålan! Det är kvinnorna, som ljugit mig hit och nu får de väl se till, hur de ska kunna släpa mig härifrån.
Domaren gav honom en sträng tillrättavisning, varvid den anklagade bugade sig och tog med handen åt huvudet som för att stryka av mössan. Han mumlade halvt för sig själv:
Folk håller styvt på sanningen, när den gagnar dem själva eller skadar andra. Eljest är det inte så kinkigt. Men man kan bli led vid alla lögner också.
Tidigt på morgonen den sista rättegångsdagen trädde herr Schüler in i sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom alls icke säkrad. Åklagaren hade ännu tre vittnen ohörda. Två av dem voro män: byns skolmästare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog herr Schüler, gå ut på att ställa Fabers förhållande till kvinnorna i sådan dager, att värdet av deras vittnesbörd förringades. Det tredje vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Grädel. Om henne visste herr Schüler ingenting annat än att hon var Henriks hustru och denna okunnighet oroade den försiktige advokaten.
Hans Hinz satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han åt herr Schüler och grinade själv åt sin skämtsamma hälsning. Mellan honom och herr Schüler rådde ganska stor förtrolighet och då de voro på tu man hand brukade advokaten dua sin klient. Försänkt i sina funderingar besvarade Schüler icke hans hälsning utan satte sig på bänken och började ivrigt bläddra bland papperna i sin portfölj.
Slutligen såg herr Schüler upp från sina papper och yttrade i betänksam ton:
Ja, min kära vän, jag har gjort mitt bästa och jag hoppas att vi skola lyckas. Men människan spår och Gud rår, som man plär säga. Åklagaren har ännu tre vittnen ohörda. De två bekymra mig inte stort. Den tredje är den där bonden Henriks hustru Grädel. Måtte hon inte ställa till med någon olycka.
Grädel! utbrast Hans Hinz och höjde ögonbrynen ända till hårfästet.Efter en stund sade han, lugnt och trohjärtat:
Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.
Nej, vad skulle hon också veta? mumlade herr Schüler en smula förlägen.Och han fortsatte:
Men kvinnor äro i vissa fall mycket dåliga och opålitliga vittnen. De veta vad de önskar veta. De veta med hjärtat så att säga. Frågan är nu, om hennes hjärta är stämt till din fördel eller motsatsen. På det kan mycket bero.
Faber vände honom ovilligt ryggen, och då herr Schüler fullföljde sina bekymmersamma funderingar, avbröt han honom barskt.
Prata inga dumheter! Grädel! Det är någonting helt annat. För resten vet hon ingenting. Tig med sånt där!
Införd i rättegångssalen bugade han först som vanligt för domaren men vände sig därpå mot de till trängsel fyllda åhörarbänkarna och hälsade helt sirligt med upprepade bugningar. Då började några damer vifta med sina näsdukar, andra kastade slängkyssar och åter andra klappade i händerna. Den förgrymmade domaren hotade att låta utrymma salen, varvid Faber förebrående utbrast:
Herr domare! Det är ju sista gången!
Som straff för sitt oskickliga uppträdande fråntogs han rätten att sitta under förhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:
Alldeles riktigt, i dag bör jag stå.
Förhandlingarna började. Skogsfogdens och skolmästarens vittnesbörd gingo, som herr Schüler förmodat, ut på att visa, vilket inflytande den anklagade haft över kvinnorna. Men till åklagarens förargelse svävade de på målet alldeles som Henrik, och skogsfogden förklarade till slut helt bestämt att hans samvete förbjöd honom att inför rätten upprepa en massa dumt byskvaller.
Nu blev det Grädels tur. Hon hade framsagt den förestavade eden med tydlig och stark röst men besvarade nu frågorna lågmält och ängsligt. Herr Schüler satt i stark spänning. Emellertid ställde åklagaren blott ett par tämligen betydelselösa frågor till vittnet. Hon hade den ödesdigra dagens morgon mött sin mans styvmor och av henne fått veta, att svärfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat att hon ämnade använda tiden väl under mannens frånvaro. Tillfrågad vad hon ansåg att svärmodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon trott att svärmodern ämnade vidtaga förberedelser för det beramade skogsmötet. Sedan han nått detta skäligen magra resultat förklarade sig åklagaren ej ha flera frågor att göra. Då reste sig herr Schüler och framställde samma fråga som han regelbundet ställt till föregående vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stånd att begå en sådan ogärning som den, för vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och skärpa i rösten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade Grädel:
Nej. Aldrig i livet! Jag känner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att han inte har gjort det.
Herr Schüler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat till honom ännu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den långa raden vittnesmål med ett åklagarevittne, som uttalade sin bergfasta tro på den anklagades oskuld. Han beslöt att utnyttja trumfen, han uppmanade Grädel att utförligt berätta, vad hon hade sig bekant om den anklagade.
Olyckligtvis fattade Grädel denna uppmaning alltför bokstavligt. Det edliga löftet att ingenting förtiga skrämde henne till onödig utförlighet. Hon skildrade rätt omständligt den föräldralöse pojkens uppväxtår, som till största delen förflutit i skogsfogdens gård. Både domare och åklagare och slutligen även herr Schüler sökte då och då dämpa hennes berättariver, men hon stötte ständigt på nya enskildheter, som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon berättade så troskyldigt och med så barnslig övertygelse om berättelsens vikt, att de knappt hade hjärta att avbryta henne. Sålunda fingo åhörarna en frisk och ganska tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat några tämligen oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som berätterskan tydligen framställde dem med djupt och allvarligt ogillande. Helhetsintrycket blev i alla händelser gynnsamt: en präktig och godhjärtad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjälpsam.
Dessa små berättelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade stadsdamerna och väckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen. Stämningen i den pompösa och dystra rättegångssalen förändrades, som om man plötsligt öppnat alla dess fönster för vårsol och vårvind, barrdoft och bybäckens sorl. Allas blickar voro oavlåtligt fästade vid berätterskan.
Ledd av herr Schülers försiktiga frågor fördes hon nu fram till senare tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gått i tjänst hos herr Gruber hade de sällan mötts. Kvinnosladdret om drängens hemlighetsfulla förmågor och underkurer hade hon aldrig fäst sig särdeles vid. Lockad av sin nyfikenhet hade hon dock engång sökt hans hjälp, men då han öppet tillstått, att han icke ens kunde trolla bort vårtor, hade hon förstått att det inte var det ringaste bevänt med hans kunskaper.
Denna i en viss ömkande och föraktfull ton framsagda dom alstrade en skrattlust, som smittade själve domaren. Mitt i den rungande skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt förargad:
Du glömmer, att jag gav dig körsbär i stället!
Grädel ropade tillbaka:
Det glömmer jag visst inte. Sex åt du och sex åt jag och det trettonde delade vi.
Domaren fann nu rådligt att dölja munterheten bakom sin allra strängaste ämbetsmin.
Såväl åklagare som försvarare förklarade sig beredda att överlämna målet. Åklagaren fattade sig helt kort, påpekade att alla indicier gingo i samma för den anklagade ogynnsamma riktning, underströk svagheterna i det presterade alibit och yttrade till sist med skärpa, att om några vittnen blivit obehörigt påverkade, så var det sannerligen icke åklagarens.
Även herr Schüler ålade sig en viss måtta. Han framställde på sitt sätt vittnesmålens resultat och yrkade på den anklagades frikännande. Likväl kunde han icke helt avstå från att söka giva rättegången en mer allmännelig betydelse. Han yttrade:
Det här är ej blott fråga om ett människoöde utan jämväl om vissa principer, som för mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke förvärvat sig annat än sina medborgares blotta aktning, skulle han sannolikt ej ha stått, där han nu står. Det jämnstrukna blir ej föremål för tadel, avund och intriger. Faber är eller har varit en folkledare. Åklagaren har vid flera tillfällen med tydligt förakt gjort gällande, att hans anhängare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill göra min kollega en kanske något närgången fråga. Anser han verkligen kvinnors hängivenhet och beundran så mycket mindre värda än männens? Må vara att de i högre grad än vi låta leda sig av sina känslor. Måste dessa känslor ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers böjelse för allt som är oäkta, falskt, lögnaktigt? Ja, i så fall måste jag medge att dessa kvinnors hängivenhet a priori stämplar min klient som en svår brottsling. Men jag dristar förmoda att icke ens min ärade motståndare ser så mörkt på våra mödrar, hustrur, döttrar. Det må för resten bliva hans ensak. För mig och för många med mig väger det kvinnliga förtroendet snarare tyngre än det manliga. En ärlig sanningssökare skall—det är min fasta övertygelse—vinna sina första proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhängare och denna enda vore en kvinna, skulle jag säga: Han har kanske icke funnit sanningen, men jag vet, att han har sökt den. En sådan sanningssökare är min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; män ha pådiktat honom ett brott. Jag överlämnar honom med lugn åt hans insiktsfulla och samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara brottslig; ur ideell synpunkt sett får han icke vara det.
Herr Schülers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren ställde nu till den anklagade den obligatoriska frågan, om han hade något att tillägga, innan rätten började sin överläggning.
Faber svarade:
Jag vill tala om, hur det gick till.
Hans röst var emellertid så grumlig att domaren ej uppfattade svaret. Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framför sig. Hans ögonbryn voro högt uppdragna i pannan alldeles som då han, sittande på bänken vid kvarnen, grubblade över kvinnornas mångahanda spörsmål.
Slutligen började han tala med tydlig röst men i avhuggna och ibland svårförståeliga satser. Han sade:
Så här var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Grädel. Jag litade på löftet, men han svek. Då visade han mig testamentet, att kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var rätt. Men vad det led blev han ond på mig. Han sa, att han kunde riva sönder testamentet som om det ingenting varit. Då kunde jag inte lita på det heller. Vad skulle jag lita på? Allting var lögn tyckte jag. Och jag tyckte det var orätt.
Och den där dagen kom husbond till mig och jag hade väntat på honom länge och tänkt över saken. Då tog jag honom med mig upp på kammaren och frågade om han redan rivit sönder papperet. Nej, sa han, men han skulle göra det samma afton. Då tänkte jag: Han ska ljuga så länge han lever, men om han dör nu, ljuger han inte mer. Och han förstod, vad jag tänkte. Han blev så rädd, att jag måste hålla honom uppe. Han la huvut här på bröstet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var för sent. Du ska tro mig, sa han, det är nödvändigt att vi människor tro varann. Det kan hända. Men han hade själv handlat så, att jag inte kunde tro honom. Då bar jag honom bort till luckan och lät honom falla ned i kvarnen. Jag sprang genast ned och kände på honom att han redan var död. Då blev jag förskräckt och gav mig ut i skogen, men när jag lugnat mig gick jag till bekanta för att de skulle tro, att jag varit borta från kvarnen. Det är sanningen.
Fabers bekännelse följdes av en fullständig och rätt långvarig tystnad. Icke ens den bestörte herr Schüler förmådde få fram ett ord. Domaren vred och vände häftigt på sina papper och det lätta prasslet var det enda ljud som förnams. Slutligen yttrade domaren:
Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt förnekat all skuld, nu helt plötsligt avlägger bekännelse?
Hansi Hinz höjde eftersinnande de tjocka ögonbrynen. Därpå vände han sig långsamt om och sökte med blicken Grädel, som tagit plats bland åhörarna. Han pekade på henne. Han sade:
Om hon där ljugit som de andra, så skulle jag inte ha sagt ett ord, utan herrarna hade fått leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon sa. Ända från det vi var små, det var sant alltsammans. Allt, vad de andra sa, var lögn, men allt vad Grädel sa var sant. Varför skulle jag då ljuga? Inte vinner man någonting med lögn, nej, ingenting.
Den anklagade, som hela tiden förblivit stående, visade nu oroande tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varför sessionen avbröts. Vid följande session dömdes mjölnardrängen Hans Hinz Faber—trots herr Schülers ansträngningar att få honom ställd under läkareobservation—till livstids straffarbete. Faber förklarade sig nöjd med domen. Herr Schülers nederlag blev således fullständigt och hans hopp att med fallet Faber som språngbräda nå en bättre ställning krossat. Flera vittnen ställdes till ansvar för mened, men endast fru Maturin kunde överbevisas. Eftersom hon befann sig i välsignat tillstånd ansåg sig emellertid vederbörande läkare kunna intyga att hon vid ifrågavarande tillfälle ej ägt sina sinnens fulla bruk.
I byn talades det givetvis länge om denna rättegång och om Hansi Hinz. Även som tukthusfånge sysselsatte han kvinnornas fantasi och var föremål för deras ömmaste medlidande. Mot Grädel visade de en tyst avoghet, vars oförnuftiga orsak var den, att de i henne sågo upphovet till Hansis olycka. Hon levde nästan lika ensamt och stillsamt som fången själv.
Vad Hansi Hinz beträffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell. Visserligen satt han för det mesta tyst och orörlig på bänken vid väggen och sökte allahanda förevändningar för att slippa ifrån de föreskrivna promenaderna. Men han såg helt förnöjd ut, där han satt lugn med sina tankar, bakom höjda ögonbryn funderande över ett och annat.
Hans straff blev kort; halvtannat år efter domen dog han.
Då Casimir Brut slutade, var prästen alltjämt späckad med frågor, men förvaltaren ursäktade sig som hastigast och återvände till sina räkenskaper. Prästen gick nu lös på den stackars Faber, lämnade ingenting hederligt kvar hos honom utan menade, att han varit en uräkta spetsbov och väl värd sitt öde. Damerna Willman togo honom däremot ganska varmt i försvar, så att det ville synas som om den stackaren ännu efter döden behållit något av sitt kvinnotycke. Lotten beundrade hans ståndaktiga kärlek till en enda kvinna, doktor Karolina prisade hans hjälpsamhet och ridderlighet mot kvinnor i trångmål, Betty förvånade sig över hans förmåga att på ett stillsamt sätt klara sig bland så många fruntimmer, och Lizzy sa:
Jag fick det intrycket att han måste ha varit en ståtlig och bra pojke och inte så olik herr Brut själv. Jag är verkligen ledsen, att han inte kan tåla mig.
Ledsamma erfarenheter ha gjort honom till kvinnohatare, förklaradeBetty.
Det ser nästan så ut, inföll doktor Karolina med betydelsefull skärpa.
Och under dessa repliker betraktade damerna oavvänt fru Olga, som satt där i sin vita klänning och såg ut som om hon måste svälja någonting bittert.
Fröken Alexander viskade till generalagenten:
Om jag inte misstar mig, är lilla hennes nåd nära gråten. Jag vågar förutspå, att saken blir ännu sorgligare än jag först tänkt mig.
Spå vad ni vill, kära människa, mumlade generalagenten och drog sig skyggt åt sidan. Men lämna mig i fred; jag har haft nog av olyckor.
Mina damer, fortsatte han vändande sig till de övriga. Här har talats mycket om kärlek och förvisso förljuvar den livet och gör det värt att leva, på samma gång som den trasslar till det och åstadkommer många obehag och onödiga utgifter. Men det finns också utgifter som man aldrig behöver ångra. Det kommer en tid, mina damer, då kärleken inte längre har någonting att säga. Vänskapen inte heller. De stora, vittfamnande intressena falla från själen, som grenarna från en gammal tall. Trohet blir ett tomt ord, framgång meningslös, glädje hån. Livet blir grått som dimma. Minnena plåga. Kroppen njuter av intet; själen slutes långsamt i mörker. All visdom förlorar sin sälta. Och tiden blir lång. Men har man då, mina damer—och även herr kyrkoherden kan tänka på saken, ty det finns många olika prislägen—har man då en liten konstgjord, sjungande fågel—
* * * * *
Här avbröts herr generalagenten av ljudet från en dörr, som vräktes upp, tummel i trappan, snubbel över tröskeln. Prästens son stod i dörröppningen, flämtande men trots språnget blek. Strax efter honom kom Ludwig, knuffade den andre åt sidan och kastade sig på en stol. Bordet med kaffekoppar och likörflaskor var nära att stjälpa, då damerna alla på engång störtade upp.
Lugna er! flämtade Ludwig. Jag har bara slagits.
Och de kunde tryggt tro honom på hans ord, ty blod flöt ymnigt från näsa och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig blödde och sa:
Jag har slagits med drevkarlarna.
Med hela hopen? frågade Brita.
Idiot! Men jag slogs med den värste av dem, det kan herrn där intyga. Det var Bollans fästman och han slogs för tösens skull, så det är ingenting att säga om det. Jag slogs, därför att han påstod att Casimir tagit livet av henne. Och det finns inte heller någonting att säga om det. Den ena människan kan komma att slå ihjäl den andra och vara renhårig ändå. Men han påstod, att Casimir ville skjuta skulden på någon bland karlarna och själv smita. Då slogs jag.
Han fick mycket smörj, fortsatte prästens son med en viss tillfredsställelse. Och nu gäller det herr Brut själv. Hela skocken kommer hitåt.
Spring ned i flygeln, befallde prästen sin son, och säg åt förvaltaren att han genast kommer hit.
Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av äldsta flicka Willman gärna tog ledningen vid allvarliga tillfällen. Ludwig, du har anseende för att vara en sanningsenlig gosse. Säg oss, vad du vet!
Jag vet ingenting annat än vad karlarna berätta, muttrade Ludwig motvilligt. Men så här ska det ha gått till. Flickan gick ut i morse för att hämta grodspott åt Olle, som har en revorm bakom örat. Då mötte hon sin fästman, som är torvupptagare och jag känner mycket väl igen honom nu, sen jag har slagits med honom. Nåja, de gick och gick och kommo allt längre bort utan att finna någon grodspott. Om de funno något annat, det vet jag inte, men rätt vad det var, kom Casimir över dem i skogen. Han hade kommit över dem engång förut på morgonkröken och skickat hem flickan, så nu tyckte han, att måttet var rågat. Han mätte dem skäppan full båda två, och han sa, att hennes nåd hade strängt förbjudit sånt där. Torvupptagaren insåg det orätta i sitt handlingssätt och hade just börjat lomma i väg, då den ettriga flickan ropade något som gjorde Casimir ursinnig.
Vad ropade hon? frågade doktor Karolina.
Men Ludwig fortsatte:
Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast följa honom till länsman och sättas i häkte för sin onda tungas skull. Men flickan blev från vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig än komma i häkte. Hon slet sig lös och sprang och Casimir satte efter henne. Sen dess har hon inte varit sedd; men fram på dan kom Casimir och lät genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och ställde till med skallgång. Och nu tro de, att han gjort det för att vilseleda och kasta misstankarna på torvupptagarna. Dessutom ha prästens förfärliga barn sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begås. Och ett äldre stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att förvaltaren kommer att bekänna innan kvällen.
Det äldre stadsfruntimret, inföll fröken Alexander, är nog ingen annan än jag. Och jag tror fortfarande, att bekännelsen inte ska låta vänta på sig. Sådant har jag på känn. För resten få vi inte döma herr Brut för hårt. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanständigt, och en man med hans temperament blir lätt offer för sin vrede.
Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade förskräckt på den dystert leende fröken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?
Känner man människorna, svarade fröken Alexander, så vet man nästan alltid på ett ungefär, vad de ha sagt eller kommer att säga vid det och det tillfället. Man kan ta fel på ordalydelsen men inte på innehållet.
Ludwig! manade doktor Karolina. Det är av vikt att få veta vad flickan sa, som kunde till den grad uppröra herr Brut. Jag kan inte tänka att du ämnar undanhålla oss sanningen.
Jo, det gör jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakaböjt för att få blodet att stanna. Och han tillade:
I det här fallet kan inte fan själv tala sanning. Då är det bättre att slåss.
Jaså, sa prästen. Då tör hon ha beskyllt honom för stöld eller andra oegentligheter, och det kan stämma med det oväntade avskedet.
Där högg kyrkoherden i sten! skrek Ludwig förargad. Och plötsligt givande efter för sin pinsamma och tyranniska sanningskärlek fortsatte han buttert:
Flickan sa, att hennes nåd kunde vara lagom sträng om dagarna, när hon själv gick till förvaltaren om nätterna. Undra sen på om att han blev arg, helst drängen hörde på—
* * * * *
Det är möjligt att en viss anständighetskänsla parad med ömkan skulle ha avhållit damerna Willman från att kommentera det sensationella avslöjandet, ifall den första djupa tystnaden brutits på ett värdigt och avledande sätt. Olyckligtvis blev det herr generalagenten för konstgjorda fåglar, som först tog till ordet. Han var inte situationen vuxen, eller rättare sagt: han var alldeles bakom flötet. Hans älsklingsfågel var krossad och trots den sena timmen hade han icke fått upptaga en enda order. Han var själv sorgsen och orolig, och som alla sorgsna och oroliga trodde han sig omgiven av idel glada, lyckliga och skämtsamma varelser. Därtill kom, att de för honom ovanliga vinerna och likörerna avtrubbat hans eljest skarpa omdöme. Han brast i ett spasmodiskt fnitter och utropade:
Ack, lilla hennes nåd, nu är rätta stunden att köpa två små fåglar: en för er själv och en för er vän. Minns ni inte, hur jag och min älskade Judit signalerade till varandra? Det är praktiskt! Det är poetiskt. I längden också billigt på grund av spelverkets outslitlighet. Och det blir ett minne! Då hösten kommer och åldern, och vintern och den stora tystnaden—tryck på knappen och vår och ungdom äro åter där! Då näktergalen tiger, hennes nåd, då sjunga mina fåglar!
Ludwig tog honom i armen och viskade vänligt: Om herr generalagenten tiger, lovar jag att köpa ett halvt dussin! Generalagenten teg och antecknade ordern. Men damerna Willman gingo till attack:
Besynnerligt! sa doktor Karolina. Besynnerligt att detta skulle hända dig, kära Olga, som av vår mor alltid framhölls som ett exempel på självbehärskning. Besynnerligt ehuru icke alldeles oväntat. I alla händelser katastrofalt! Herr Brut är dock en tjänare. Han hör inte till vår sfär. Det kan bli en obehaglig historia.
Obehaglig eller ej, genmälte Betty, så är den psykologiskt intressant. Bort från erotiken kommer i ett nytt ljus. Rörelsen blir mig mera sympatisk, ty det ligger ett verkligt patos bakom och ett stort moraliskt fallissemang.
Menar ni verkligen, att hon är kär i honom? undrade Lizzy. I så fall blir hans avsked en gåta.
Eller en bluff! återtog doktor Karolina. Det oroar mig mer än något annat, ty det kan tyda på framtidsplaner. Hur långt har du egentligen tänkt gå, min snälla vän? Jag hoppas, att du inte i din yra glömt Jan-Petters testamente? Ett nytt äktenskap betyder Larsbos förlust. Tänk om du skulle vilja förklara dig! Vi äro här bland vänner, situationen är kritisk och en falsk blygsamhet obehövlig.
Nu begriper jag, inföll Betty, varför just Olle skulle upptäcka sambandet mellan sedlighet och ekonomi. Men jag förstår inte, hur hon tänker lösa problemet för sitt eget vidkommande.
I alla händelser, sa Lizzy, är det tydligt, att hon har experimenterat.
Hur i all sin dar har hon sluppit ut om nätterna? undrade Brita, som alla ungdomar mera intresserad av det rent tekniska. Bollan ligger ju i ytterrummet och hon sover som en fågel.
Lotten sa:
Ni ska få se, att hon gått genom Jan-Petters rum!
Dörren är igenspikad, invände doktor Karolina.
Spikar kan dras ut!
Stora vasen står framför dörren, invände Lizzy.
Stora vaser kan flyttas!
Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes intresset för fru Olgas sätt att praktisera sig in och ut undertrycka alla andra intressen. De gjorde emellertid icke några frågor, kanske övertygade om att ej erhålla några svar.
Ty föremålet för deras ogillande och harmsna förundran föreföll att vara alldeles känslolöst och omedvetet om vad som yttrades. Hon hade gått fram till det öppna fönstret och stod och såg ut över gårdsplanen och parken. Ansiktet var vaxgult, ögonen omgivna av vida, blå ringar. Den finsvarvade lilla kroppen försattes stötvis i dallringar, som om den utsatts för elektriska strömmar. Det kan inte förnekas, att hennes utseende på den sista kvarten betänkligt deklinerat. Hon såg inte gammal ut; hon såg ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade falnat.
Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedövad, hennes känslor olyckligtvis icke. Alldeles som på morgonen hade hon en dunkel känsla av att någonting krossats—en hel liten leksaksvärld. Hon liknade en barnunge som rett sig en trädgårdstäppa, förnumstigt arbetat, petat och plockat på flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart strå och fått det hela till förundran prydligt, prudentligt och nätt. Mitt i hagen; bland snår och klängen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt: Nå, nå, lilla barn, du arbetar ju bara för bocken! Det var inte sant; men nu var det sant. Olyckan och skammen låg mindre däri, att bocken skövlat hennes täppa; snarare däri att hon gjort den så fin, prudentlig och nätt. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och ingen annan. Och hon visste utan att tänka det i ord att en lång strid slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon förnam hans röst i flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, rösten var henne alldeles nog.
Som hon nu stod där, tom i hjärnan men med grubbel i hjärtat, började hon halvt frånvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna oavlåtligt växt och kommit närmre. Ett mångstämmigt sorl från parken, som då och då tystnade för att giva fri rymd åt en ensam röst. Klockan var vid pass nio, solen hade gått ned, dagern över gårdsplanens grå grus var ännu tämligen stark, men i dunklet under trädens mörka grönska kunde hon ingenting urskilja.
Nu vände prästens son tillbaka och förkunnade att Brut ej fanns i förvaltareflygeln. Ludwig rusade fram till fönstret och knuffade undan fru Olga. Flickorna Willman trängdes omkring henne, lyfte sig på tå, sträckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som hävt sig ut genom fönstret, vände sig åter in mot salen. Blodet flöt på nytt ned över mun och haka, men han märkte det inte.
Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gått ut till dem. Vad ska det nu bli? Han slår strax och de äro minst femtio stycken.
Plötsligt hörde de Bruts röst, urskilde den i trots av att sorlet ej längre tystnade. Hans stämma mullrade som åskan, sorlet som dess eko med nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga vände sig om och gick mot dörren. Där stod prästen. Han tog henne kring handloven. Han frågade: Varthän? Hon svarade med gråt i rösten och ett uttryck, som om hon försatts tjugu år tillbaka i tiden:
Jag ska gå och be dem vara snälla.
Jaså, be dem vara snälla, upprepade prästen. Och han sa: Da, da, da!Och sköt henne tillbaka till damerna Willman.
Jag ska gå och tala med dem, sa han. Det är inte nödigt att någon följer mig, för jag går som präst och inte som slagskämpe.
Han gick. Men vid foten av trappan möttes han av en liten grå gubbe med krokiga knän och långa armar, som oroligt svängde fram och tillbaka. Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock käring, och mellan dem trängde sig en tredje, som såg ut som en gänglig femton års pojke men med gubbansikte. Hans hår var rött och hans ögon röda, glänsande, tåriga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sågo i skumrasket ut som en trollfamilj på aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvärs över herrgårdsfasaden, snokande som möss. Och prästen sa:
Jaså, Spillebodaren är ute och går. Kunde väl tro, att fan inte kom utan följe.
Då upplät kvinnan sin mun till anklagelser och förbannelser. Vad vreden gällde förblev oklart; men orsaken var förvaltarens besök på Spilleboda, då han sökte den försvunna flickan. Prästen lät emellertid inte bjuda sig ovett utan röt:
Tig satkäring! Ska någon tala, så är det väl gubben själv.
Det är rätt, sa torparen. Tig käring!
Strax teg gumman och prästen sporde om anledningen till besöket.Torparens armar kommo i än livligare rörelse; han såg mäkta förlägen utmen mumlade till sist, att han kommit för att träffa Jan-Petters änka.Vad vill du henne? frågade prästen. Torparen svarade:
Jag har väl ett ord och hälsning till henne från honom själv.
Vilken honom? sporde prästen.
Jan-Petter!
Det var värstens! utbrast prästen. Kommer du så långväga ifrån?
Torparen flinade till men blev genast åter allvarlig och svarade:
Det är ett ord, som Jan-Petter sa mig, då jag satt vid hans yttersta.Att jag skulle föra det till änkan i sinom tid.
Vad säger du! förvånade sig prästen. Satt du också vid dödsbädden?
Jag satt väl om natten och kyrkherrn om dagen, förklarade Spillebodaren, tillade: Och när varken kyrkherrn eller jag satt, då satt den tredje och han satt längst.
Det menar jag med, sa prästen. Men nu ska du vara liker kar,Spillebodare, och visa att du är förmer än syndarenom! Du ska laga attgårdsfolket kommer till ro och det andra byket tillbaka till barackerna.Vad gör de med förvaltaren?
Från trappan och gårdsplanen kunde man svårligen se, vad som tilldrog sig i parken. De ropande rösterna hade tystnat; dock hördes dova ljud som från ett slagsmål eller snarare från en folkmassa, som vältrar av och an. Torparen svarade:
De hålla honom till länsman kommer. Jag har ingenting med honom att skaffa. Jag har kommit för änkans skull, att hon må Stiga här ut.
Vad skulle det vara bra för? undrade prästen.
Torparen svarade:
Det står skrivet: Synderskan skall ha sin smälek.
* * * * *
Synderskan hade emellertid smugit sig efter prästen och redan hunnit ut i förstugan, då damerna Willman upptäckte hennes flykt. De skyndade efter och omringade henne.
Vad tänker du nu göra? frågade de. Tänker du ställa till med någon ny skandal?
Vad som upprör mig mest, utbrast doktor Karolina, är din brist på förtroende mot oss, din syster, din släkt, dina vänner! Jag skulle förstå dig, om vi vore några trångbröstade varelser, men du vet lika väl som jag, att du hos oss kunnat påräkna förståelse.
Just därför! mumlade synderskan. Doktor Karolina hörde henne icke utan fortfor:
Du begriper väl för guds skull barn, att det inte är din lilla svaghet, vi klandra! Envar har sin och på din ha vi så att säga väntat både länge och förgäves. Men det är sättet, barn! Som du inte tycks ha någon aning om! Endera trampar man den konventionella moralen under sina fötter, dristigt och med högburet huvud. Man gör det med patos!
Och med stil! inföll Lizzy.
Och helst med reklam, tillfogade Betty.
Ty därigenom, fortsatte doktor Karolina, höjer man sig över moralen och blir så att säga portalfigur till den nya etikens tempel. Man blir klandrad men också beundrad. I alla händelser kommer det någonting stort över det hela. Eller om man inte har mod, kraft, intelligens nog att våga sig på någonting dylikt, arrangerar man sig inom övliga gränser och gängse former. Den som inte kan vara stor, bör åtminstone kunna vara elegant och taktfull. Du har burit dig åt som en lantlolla!
Som en gammaldags mamsell! högg Lizzy i med stigande hetta. Vi skäms för dig. Du har vanhelgat dig själv, din släkt och ditt kön genom att smyga omkring som en brottslig piga. Du har känt dig brottslig, det är ditt stora fel. Ty ingenting kan vara osundare!
Nej, ingenting kan vara osundare! upprepade doktor Karolina. Och nu befinner du dig i en situation, som förefaller hopplös. Du har gjort dig löjlig genom ditt allmogeaktigt torftiga uppträdande. Du kan helt enkelt inte stanna på Larsbo med mindre du gifter dig med den där trevlige herrn. Och gifter du dig, får du inte stanna. Hur vill du klara den saken? Kände jag Jan-Petter rätt, så har han anat det här och lagt ut en snara för dig. Tyvärr har han nu som alltid fått skrattarna på sin sida! Ditt fall är hopplöst.
Jag tror, genmälte Betty, att Olle även i detta postuma fall blir en desillusion för stackars Jan-Petter. Jag tror, att hon har drabbats av den stora kärleken och det kan aldrig ha varit den retsamma men hjärtegoda apans avsikt.
* * * * *
Prästen sa:
Där står du och grinar invärtes, Spillebodare, och det förvånar mig icke. Ty då ett världens barn faller i gropen, fröjdar sig fan och de fromma. Men vad har du för kännedom om saken och hur har du fått den?
Håhå! skrek plötsligt käringen. Vi ha haft ögonen hitåt alltsen Jan-Petter dog och länge dessförinnan. Håhå! En känner väl, var det osar bränt! Pojkstackarn har ögon som en katt och larvar omkring utan att någon ser honom. Ty vem aktar masken som ödmjukt kryper? Håhå! Eller ugglan på trädets gren? Vi vet nog vad styggelse är i socken. Håhå! Gör sig inte för bred, kyrkherrn! Eller flädermusen i skymningen; vem ser honom? Men han ser om det så ska vara tvärsgenom prästgårdsväggar! Och vad han inte ser, det förstår han med förståndet—
Tig käring! sa torparen; och till prästen:
Pojken har gått omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar för den delen.
På det sättet! sa prästen. Då veta vi att saken är allmänligen bekant; och känd sak är så god som vittnad. Men du ska inte neka till, att det är du som uppviglat folket med dina lögnhistorier om mördade flickor och annan styggelse. Du har ställt till med spektakel förr och kämpat med synden och djävulen inför allt folket. Men när du fick dig en kanna brännvin och några riksdaler, så gick du hem till ditt. Och vad är det nu du vill Jan-Petters änka?
Hon är högfärdig, sa torparen. Och ett är Herren en styggelse: högfärdiga ögon!
Prästen genmälte:
Är det sant som sägs, att hon går i par med en fattig förvaltare, så kan du inte skylla henne för högfärd! Och lämna du mans hennes ögon i fred. Eller har du förtagit dig på hennes ögonvarv och låtit hennes dejelighet göra dig lusta?
Då torparen förnam bibliska ord blev han eftersinnande och sökte i sitt eget förråd; men käringen ropade:
Håhå! Är hon inte högfärdig! Då gubben satt hos Jan-Petter på hans yttersta, ville hon inte sitta när honom och deltaga i bönen för den döendes själafrid. Håhå! Är hon inte högfärdig! Och var helst gubbstackarn här gick i hennes hus, var hon efter honom med luktvatten och stänkte omkring honom och hävde det över honom. Och till sist lät hon tjänarna vräka ut honom.
Jaså, det är där skon klämmer, sa prästen.
Håhå! fortfor käringen. Honom klämmer ingen sko, utan den som klämd bliver är härskarornas Herre, då han ser en synderska högfärdas inför de heliga! Men Jan-Petter i sin stora syndaktighet såg sig inte för god att hålla gubbstackarn i hand och taga välsignelse och bön av honom. Och han skämdes för kvinnans högfärd och sa: Liksom hon häller luktvatten över dig så har hon bespottat mig för min svaghets och min synds skull och hon är som de fariséer: utantill vitmenad men fylld av de dödas ben.
Jaså han sa det, Jan-Petter, sa prästen. Till mig sa han annorless, men han tör ha varit tvåfaldig in i det sista. Och nu har du kommit hit, Spillebodare, och bådat upp allt gårdens folk för att taga hämnd för luktvattnet?
Torparen svarade lågmält:
Jag lovade Jan-Petter att jag skulle vakta hennes vägar. Och då jag såg henne falla, skulle jag stiga fram och upprätta henne. Ty han förgat icke i sin själanöd, att han släpat en kvinna med sig genom synden och han våndades mera för hennes själ än för sin egen.
Han var en omtänksam man, medgav prästen, och han visste precis, hur han skulle ställa det för att bereda sin omgivning trevnad. Men kläm nu ur dig vad du ska ha för att maka dig undan och få det andra byket att göra sammaledes!
Spillebodaren upprepade truligt och trilskt: Jan-Petters änka ska komma hitut.
Varför det då? frågade prästen än engång och än engång svarade torparen:
Hon ska ha sin smälek.
Jaså, du upprättar, de fallna med smälek, du? sporde prästen.
Icke jag, svarade torparen, utan Herren!
Då rann sinnet på prästen och han utropade:
Den herren, som du och dina gelikar tjänar, är ingen annan än djävulen! Det märker man däruppå, att synden är er en söt lukt, så att ni gärna springa milen fram och tillbaka i ur och skur om ni blott kan få lukta på en om än aldrig så liten synd. Drevhundar är ni i det stora tjuvskyttet på Guds villebråd. Och liksom hundar har ni inte större lust än den att få hetsa och jaga och därför står fradgan kring munnen på er och tungan hänger ur käften. Men en Herrens tjänare talar i saktmod som jag.
Håhå! pep käringen. Talar du i saktmod, du?
Det gör jag! svarade prästen. Ty talade jag i vrede skulle du rämna. Men fall du mig inte i mitt ämbete, torpare, så ska jag inte falla dig i ditt! Tror du inte, att jag som förvaltat predikoämbetet i förtio år, därtill fostrad och invigd, tror du inte att jag kan tala förstånd med ett litet fruntimmer, som råkat hoppa över gärsgårn? Tror du inte att jag kan visa henne grinden och den rätta vägen? Vem är du din krake att du vill sätta dig till doms över andra och till på köpet över gårdens fru? Vad lockar dig hit och vad gör du på hennes vägar? Att Jan-Petter sänt dig, det håller jag för troligt. Och hur ledsamt han än kan ha det, där han vistas, så tör han vid det här laget sitta och grina åt dig, din stolle. Ty den som sätter sig till doms i kättjemål, han gör sig själv saker i hjärtat. Eller lever du inte i synd du med? Vad skulle det bliva av dig, om jag toge till ämbetet och låte dig skrifta? Men jag har haft överseende med dig som med andra lurkar i min hjord, därför att jag vet, att Herren leder oss fram fjät för fjät efter sitt sinne och inte efter vårt. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar stå öppna!
Ja, Jerusalems portar stå öppna! upprepade torparen halvt förvirrad och gumman ropade: Håhå! Håhå! Prästen såg god verkan av ordet, eldades därav och fortsatte:
Backe upp och backe ned, gubbe och käring, bär det! Samma väg ha vi alla, samma vånda och leda, suck och gruvan, gråt och sorg, synd och skam, sår och sveda. Men fördömd och evigt dömd är den, som stöter sin felande broder från vägen. Ty skall du icke stå här och ropa smälek över din gårds fru! Utan gå i frid och tag käringen och bytingen med dig. Vad är du för en, som gör natten till dag och står här och skräpar klockan tio på kvällen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i väg!
Men Spillebodaren stod där han stod och mumlade:
Hon ska ha sin smälek.
* * * * *
Och prästen fick annat att tänka på, ty det såg ut, som om parken skulle tömma sitt mörker över gårdsplanen. Folkhopen vältrade fram och stannade vid soluret. Den mörka, rörliga massan hade en fast kärna: Casimir Brut och de män som höllo honom. Vad som var att säga hade sagts och människorna höllo sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som strandgrus under vågglid, då hopen i långsamma svängningar sakta rörde sig av och an. Casimir Brut kämpade fortfarande för att komma loss.
En man gick över gårdsplanen och steg tveksam uppför trappan; han strök hövligt av sig mössan och frågade efter fru Janselius.
Vad vill ni henne? sporde prästen. Karlen, som var arbetsförman vid torvupptaget, funderade en stund och svarade förläget:
Vi vill egentligen bara ha bud efter länsman.
Och han tillade halvhögt:
Det vore bäst, om han komme så fort som möjligt. Fan har flugit i dem och jag har ingen ressel med dem. De säger, att förvaltaren slagit ihjäl flickan, därför att hon överraskat honom och frun. Inte vet jag, men det är bäst att länsman kommer.
Prästen betänkte sig ett ögonblick.
Nåja, inte mig emot, sa han, jag ska laga att han kommer.
Han vände sig om för att gå in, men i porten, som öppnats bakom honom, försiggick en hastig brottning, varpå fru Olga trädde ut på trappan och porten åter stängdes. Hennes vita dräkt lyste i halvdunklet vid sidan om prästens svarta långrock.
När Casimir Brut fick se henne, gjorde han ånyo ett försök att komma loss. Hela hopen, som nu fyllde bakre delen av gårdsplanen, försattes åter i en vågrörelse, som så småningom förde de främsta fram till trappan. Fru Olga sa:
Här är jag, om det är mig ni söker.
Spillebodaren på krokiga knän slank hastigt och tyst som en skugga uppför trappan.
Är du Jan-Petters änka du? gnällde han. Jag känner inte igen dig för den vita klänningens skull.
Han stack två fingrar inom svångremmen och tog fram en papperslapp, som han räckte henne, sägande:
Här har du ett ord och en hälsning från honom själv. Från Jan-Petter, då han låg på sitt yttersta.
Fru Olga tog lappen och stirrade frånvarande på den. Det var helt enkelt ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius. Utan att veta vad hon gjorde, stoppade hon kortet i skärpet. I detsamma steg förmannen fram till henne och yttrade i snäv och befallande ton:
Vi vill, att det ska gå skjuts efter länsman.
Hon svarade:
Nej
Och det blev ett ögonblick fullständigt tyst. Endast prästen mumlade en varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig lös, steg längre fram på trappan och ropade:
Nej! Det ska inte gå något bud till länsman. Och ni ska ögonblickligen släppa herr Brut. Han har inte gjort något ont.
Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltför mångstämmigt för att kunna tydas. Folkhopen på gårdsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal, män och kvinnor. Arbetarbarackerna på myren och de små stugorna runtom på Larsbos ägor stodo tomma. Förhållandet mellan fru Janselius och förvaltaren, som till denna dag förblivit hennes anförvanter obekant, hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmänna intresset på Larsbo. Det var en kärleksroman och den eldade alla sinnen. Åttioåriga gubbar följde den med samma spänning som sjuttonåriga ungmör. Socialt intresserade torvupptagare funno i historien belägg för vissa teorier beträffande överklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans anhängare behandlade den efter sina metoder utan att historien därigenom förlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nåd eller gårdens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde släppa in i sin hjärtekammare och behandla efter sin smak. Och plötsligt hade historien kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade upptäckt det brottsliga förhållandet och upptäckten hade kostat henne livet. På ett eller annat sätt. Endera hade Brut skrämt henne till att begå självmord. Det var fröken Alexanders version och den delades av hennes bekanta bland gårdsfolket. Eller också hade han rent av röjt henne ur vägen. Torvupptagarna, som haft tillfälle att beundra förvaltarens ovanliga styrka, voro böjda för denna åsikt. De visste av egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom orolig och mot vanan försagd. Skallgången och husundersökningen på Spilleboda och i barackerna togo de för en fint. Själva skallgången med dess fruktlösa spänning hade hetsat upp dem. Männen, som höllo honom mellan sina händer, kände den starka kroppen skälva. Det retade dem och ingenting retar män så som mäns fruktan. I flock är svaghet en dödssynd. Trängseln, hettade, knuffarna eggade. De främsta i hopen voro tätt intill trappan och Brut och hans väktare knappt tio steg därifrån. De kunde inte längre fördraga att känna hans kropp oskadd. De ville slå honom inför hans medbrottsling; däri låg rättvisa och dessutom en särskild njutning. Ett slag föll och ännu ett. Vid det första rådde tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en träffats av slaget. Men nu sprängdes leden, som skilde fången från trappan, av förmannens spadstora nävar. I en handvändning hade han ryckt lös förvaltaren och dragit honom med sig upp på trappan.
Vad är det för djävla dumheter! röt han. Är ni folk eller fä? Ska ni slå ihjäl karn, innan ni vet, om flickan är död? Hon sitter kanske på skorsten, och skrattar åt oss. När det är kvinnfolk med i spelet kan man vara säker på en sak: att bli lurad!
* * * * *
I förstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och skälvande, ur stånd att längre diskutera de olika sätt, på vilka en liten kärlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltäppande hennes öron med händerna. Fröken Alexander lyssnade vid ett fönster, triumferande och olycksbådande men själv lyckligare än om hon bevistat en begravning. I ett annat fönster hängde Brita och Ludwig. Och Brita viskade mellan, klapprande tänder:
De kommer att slå ihjäl dem båda två! Gode Gud, om det går bra ska jag aldrig kyssas mer!
Plötsligt utbrast Ludwig:
Kors i jissi namn!
Och drog sig tillbaka in i rummet. Han stirrade på Brita med vitt uppspärrade ögon, han mumlade:
Hundra mot ett! Kom ihåg! Jag håller hundra mot ett!
Därmed försvann han, springande men på tå.
Men Casimir Brut, som fått ett ögonblicks frist, andades ut, tog luft i lungorna och ropade med stark röst:
Jag säger er, att jag inte gjort flickan någonting! Så pass borde ni känna mig, att ni vet, att jag inte ljuger.
Då stod Spillebodaren framför honom och skrek med sin gälla röst, sin snubblande, snabba predikotunga:
Låter oss pröva, om du är av sanningen eller av lögnens ande! Är det sanning eller lögn att du brutit mot sjätte budet med din egen matmor och din husbondes änka?
I stället för att svara gick Brut emot honom, men de närmast stående rusade upp på trappan för att skydda torparen. De åter, som stodo längre bort på planen, ropade:
Gå ur vägen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Låt dem pussas!
Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena, sida vid sida framför den svarta porten. Smäleken var stor och fullkomnad. Och Spillebodaren pekade på den vita lilla frun och utropade:
Si där står hon i skökoklädnad, listig.
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter ej kunna bliva i hennes hus.
Nu är hon ute, nu på gatan och vaktar vid alla hörn. I skymningen om aftonen då det mörkt vart.
Och jag såg bland de fåkunnige en galning, som trädde in på vägen till hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till honom:
Därföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansikte bittida, och haver funnit dig. Jag haver skönligen tillpyntat min säng med täcken utur Egypten och jag haver bestänkt min sängkammare med mirrham, aloe och kanel. Kom låt oss bola allt till morgonen och älskog sköta.
* * * * *
Så långt hade han hunnit ostörd, ty en del av folket funno uppbyggelse i orden och en annan del väntade, att de skulle bliva saftigare och lättare att fatta. Prästen och förmannen gjorde sig all möda att hålla tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid skampålen. Den kloka Lizzy hade förstått henne: hon kände sig verkligen brottslig. Denna hemska och osunda känsla, som tidigare på dagen förmått henne att söka dölja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor rörelse och en kraftig uppryckning av mänskligheten i sin helhet, denna känsla tog sig nu uttryck i en slö förkrosselse. Hon hörde Spillebodarens röst, men uppfattade till en början ej orden. Det susade för hennes öron och hon hade en välgrundad övertygelse att Yttersta domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade emellertid så gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade med ödmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.
Men plötsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit stråle ur portens mörker; och överröstande Spillebodaren utbrast hon:
Herregud, vad är det ni säger karl? Är det mig ni talar om på det där rysliga sättet?
Visst är det du, Jan-Petters änka! skrek torparen ursinnig men tämligen förbluffad över avbrottet.
Är det jag, som stänker kanel i min sängkammare och allt det där andra? fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta ögon. Är det mig ni kallar så där?
Är du inte en sköka? skrek Spillebodaren.
Nej nu går det för långt! mumlade fru Olga.
Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade plötsligt inom henne.Hon gick spänstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:
Vet du inte hut, din drummel? Jag ska lära dig att tala som en anständig människa!
En örfil brann av: Spillebodaren tumlade nedför trappan och föll i famnen på den tjocka käringen. Hur det gick till förblev outrett. Några höllo före, att prästen, som stod i närheten, passat på och utdelat slaget. Och som prästen var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet menade däremot, att den lilla frun själv givit torparen hans lön, och deras tillfredsställelse och beundran kände inga gränser. Mellan dessa båda åsikter och partier uppstod nu häftiga tvister, som måhända övergått till handgemäng, om icke Spillebodarens parti nästan uteslutande bestått av kvinnor, fru Olgas av män. Dessutom inträffade strax därpå en avgörande händelse, som blev vändpunkten i detta lilla sedligtreligiösa upplopp.
Den gnällande svarta porten läts upp och Ludwig von Battwyhl trädde ut, baklänges och böjd, släpande efter sig en kvinnlig varelse som stretade emot av alla krafter. Porten stängdes åter bakom paret. Utan att släppa sitt tag vände sig Ludwig mot menigheten och yttrade högt och klart, kallt och föraktfullt:
Ja, här har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!
Bollan! svarade menigheten i dov kör, blandad med några gälla skratt och utrop. Bollan!
Jaha! ropade flickan förargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha passat er, era fulingar, om jag legat död någonstans, men det gör jag inte.
Vänd mot fru Olga snyftade hon:
Stackare oss båda två, hennes nåd! Det här ante vi inte i morse, när solen sken så klart!
Var har du hållit hus? frågade fru Olga lågmält, mindre angelägen att leda förhöret inför offentligheten. Bollan åter hyste därvidlag inga betänkligheter utan ropade:
Var jag har hållit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute på myren och svettat mig lungsur. Jag tänkte göra slut på mig, för jag visste inte annat än att förvaltaren farit efter länsman. Jag tyckte att det var bättre att jag stackare dog, än att hennes nåd skulle bli generad med tråkigheter. Men när jag suttit ett par timmar, kom Axel in till mig och sa: Här kan du inte sitta längre, för nu har förvaltaren börjat skallgång efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgröpperna, och då kan du smyga dig upp till herrgårn och be hennes nåd om förlåtelse innan länsman kommer. Jag stannade, tills jag hörde, att de la i väg bortåt sandgröpperna. Då gick jag varligt framåt herrgårn och när jag kom till stallbacken, såg jag Ludwig och prästpojken slåss. Jag tyckte att Ludwig kunde fälla ett gott ord för mig hos hennes nåd, så jag ställde mig vid lagårdsknuten och blinka och vinka åt honom. Men var det likt något att en sån där pojkstolle skulle vara klok och observersam när han slåss. Utan jag fick gå ensam och jag var så rädd, att jag skalv. Och värre blev det, för i allén mötte jag fröken Alexander och hon frågade, om jag hört, att förvaltaren slagit ihjäl hennes nåds kammarjungfru, därför att hon röjt en hemlighet. Då förstod jag precis, hur illa jag burit mig åt och jag gick raka vägen upp på vind för att hänga mig. Men inte att där fanns så mycket som en snörstump. Utan det var bara att gråta, hennes nåd! Och nu har jag suttit på en lår i sju timmar och bara gråtit—
Det har hon visst inte! inföll Ludwig. Hon har suttit inne på vindskammaren och tittat på Jan-Petters gubbar och haft riktigt trevligt. När jag kom, låg hon på golvet och snarkade som en korpral. Och jag skulle aldrig ha funnit på att söka henne där, om inte förman sagt, att hon kanske satt på skorsten och skrattade åt oss. Då sa jag: Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick ta henne med våld och släpa henne utför trapporna. Hon är det gemenaste stycke som finns, och om ingen här någonting att invända, ska vi hänga henne i ett träd, på det att hennes vackra föresats måtte gå i uppfyllelse.
Ludwig! Du går in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:
Inte förrän hon har erkänt, att hon har ljugit.
Ljugit! upprepade flickan förtörnad. Vad har jag ljugit?
Det vet du bäst själv! genmälte Ludwig. Du är ett lögnaktigt och trolöst kräk och hemfallen åt helvetets pina, men om du nu inte erkänner, så får du dessutom flytta.
Jaså, låter det på det sättet! sa flickan och torkade sig med kraft om näsan. Då vill jag bara säga, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt att hennes nåd var ute i natt, och det är sant. För jag vaknade vid att porten gnällde och då gick jag in i hennes nåds rum och det var tomt. Jag kunde inte begripa, hur hennes nåd kommit ut, eftersom jag ligger i rummet utanför hennes. Men så gick jag in i skrivkabinettet och såg, att hennes nåd tagit upp dörren, som brukar vara stängd och förspikad. Och då förstod jag, att hennes nåd gått den vägen, fast jag inte kunde begripa, varför hon inte gått genom mitt rum och sagt åt mig att följa med.
Här avbröts flickan av ett ljudligt håhå! Håhå! Och Spillebodakäringen, mån om sin hämnd, skrek:
Ja, se det är svårt att begripa! Att hon inte ville ha följe! Ja se det är obegripligt! Håhå! När man går ut om natten! Håhå! Om natten.
Då fnös karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan ropade:
Vad går åt er, grinollar? Kan inte hennes nåd bli nödd att gå ut mitt i natten? Det kan hända vem som helst, nu till mitt i bärtiden!
Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo plötsligt sin skada igen och gåvo obarmhärtigt vika för en förskräcklig skrattlust. De vredo sig, de vände sig, de slogo sig på låren och stötte varandra i sidorna. Hur allvarlig saken än kunde vara för dem den närmast angick skrattade de hejdlöst och muntert och så som det alltid har skrattats åt dessa i och för sig allvarliga ting. Fru Olga, som stått ödmjuk och ångerfull inför följderna av en dåraktig handling, stark och modig inför skamlösa beskyllningar, tappade i skrattvirveln sans och besinning, drog åt sig kjolarna och störtade blint på porten, som lyckligtvis öppnades inifrån. Efter henne följde Ludwig och Bollan, prästen och Brut.
Likväl tystnade varken skrattet eller de skämtsamma utropen och anspelningarna. Visserligen avtog själva virveln på gårdsplanen snart i styrka, men den föll sönder i små vindilar och fläktar av skratt och fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut över det lummiga Larsbo, väckte fåglarna i parken, skrämde mössen på åkern och fladdrade med läderlapparna, över den ödsliga myren.
* * * * *
I stora salen på Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut. Församlade voro ställets värdinna, hennes släktingar och vänner, Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten och fröken Alexander, tante Sara och prästen samt förvaltaren Casimir Brut. Prästens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns sovrum. De församlade tego och frågan var, vem som skulle bryta den tyngande tystnaden. Doktor Karolina tänkte säga: Vi äro ju alla förnuftiga människor; jag tror att vi ska slå våra kloka huvuden samman och ge Olle ett gott råd. Ty situationen har blivit ohållbar.
Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette!
Betty: Eros föll segrande!
Lotten: På farfars tid hade de där människorna varit hövligare; men de hade inte haft roligare för det. Och inte vi heller.
Prästen slutligen: Kan en stackars prästman, som stått i hela dagen, få låna en nattskjorta?
De övriga tänkte inte säga någonting, ty generalagenten hade låtit hoppet fara, fröken Alexander kände en djup missräkning och ett stort förakt, tante Sara var inte van att säga någonting och Ludwig och Brita sutto redan i ett hörn och tisslade för sig själva.
Fru Olga själv bröt tystnaden, hon sa:
Om mina gäster ursäkta, så går jag och lägger mig. Jag var uppe så tidigt i morse.
Hon tog artigt godnatt av prästen, generalagenten och fröken Alexander; hon sa till Ludwig och Brita: Ska ni inte gå och lägga er, barn? Hon nickade vänligt ehuru med ett visst allvar åt Lotten Brenner och flickorna Willman. Hon sa till tante Sara: Följ mig!
Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod något avsides; hon lade händerna på hans skuldror och sa:
God natt, Casimir.
Och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss.
Så hälsade hon med en liten bugning hela församlingen och försvann.
* * * * *