Då tänkte den falske tvillingen: Nu är rätta stunden för en gentleman att bekänna färg och lägga korten på bordet. Jag vill ej dö med en lögn på mitt samvete. Och i skonsamma ordalag späckade med vackra tänkespråk skildrade han den sorgliga händelsen och bedyrade att han gärna skulle ha kastat sitt bästa snus i ögonen på hajen, om han därmed kunnat rädda sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans ädla tänkesätt hjälpte det bittersta. Gumman blev översiggiven och slog omkring sig och grät och betedde sig, som om hon velat riva ned hela huset. Och hela tiden ropade hon: Det grämer mig! Det grämer mig! Tvillingen blev nästan litet stött. Han hade alltid gjort sitt bästa för att vara henne till lags, och att hon blivit änka var inte hans fel utan hajens. För resten hade hon haft mindre men av det än änkor i gemen. Och han karskade upp sig och sa: Vad är det, som grämer dig, tokstolla? Har du inte själv sagt, att du just inte märkt någon skillnad på mig och min bror utan att vi så att säga varit oss lika hela livet igenom?
Men gumman skrek:
Det är just det som grämer mig! När ödet gjorde mig till änka och narrade mig att bryta det heliga löftet till min stackars man, så kunde jag åtminstone ha fått lite ombyte!
* * * * *
Det är en bra historia, avslutade Ludwig sin berättelse. Och fastän jag för tante Saras skull nödgats ersätta de finaste poängerna med blinkningar och harsklingar, känner ni nog på er, att det är en tragisk skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om söndag och får jag sköta reklamen, så garanterar jag lapp på luckan.
Detta grova skämt med den vördige prästen möttes på många håll med ovilja, men prästens köttslige son bröt ut i ett sakta och gnäggande fnitter som jämte minspelet uttryckte tydlig beundran för den unge grevens skämtsamma snille. Och Ludwig blev flat! Han sa till Brita:
Vad går det åt dåren? Se hur han grinar, när jag grovt förolämpar hans far! Har vreden släckt hans ljusa förstånd?
Han reste sig, gick bort till prästens son och sporde:
Hör nu herrn! Var det inte herrn, som nyss ville tala med mig bakom lagårn?
Jag vet just inte det, mumlade prästens son och smålog förläget. MenLudwig rynkade pannan i grubbel och återvände till Brita, som sa:
Lugn min ängel! Den där kommer inte att kröka ett hår på ditt huvud, om jag får hållas.
Hållas? upprepade Ludwig.
Älskade Ludwig, sa Brita, tror du att jag kan tillåta den där lurken att klå upp dig och kanske vanställa ditt vackra barnaanlete? I en halv timmes tid har jag haft honom under behandling, fast du blindbock ingenting märkt.
Vad för behandling? frågade Ludwig. Och Brita svarade:
Jag värmer upp honom. Jag ska nog visa, att jag kan den konsten lika bra som Betty och Lizzy. Se hur han rodnar! Lurken kommer inte att slåss, säger jag, om inte för min skull.
Nu bleknade Ludwig, och när han såg sin älskade, trofasta flicka brösta av, lägga an och med blixtrande blickar beskjuta en annan mumlade han sakta för sig själv:
Finns det något djävligare än kvinnor? Betvivlas!
Men Lotten Brenner sa:
Det där var historien om ett guldbröllop och till halten lika dum och dålig som berättaren själv. Men jag tänker på, hur det ska bli med mig, stackars flicka, då jag sitter åldrad någonstans alldeles ensam, då ingen vän trycker min hand och smeker min kind, då jag alldeles upphört att behaga. Den tanken gör mig förtvivlad.
Hon rev sig livligt i håret och tog—till generalagentens illa dolda förvåning—fram sin lilla snugga, stoppade den och tände, drog några kraftiga bloss och spottade långt ut i parken.
För resten, fortsatte hon, har jag själv som liten, liten tös varit med om ett guldbröllop här på gården. Och det blev märkligt. Det var på grevinnans, min fasters tid och före Jan-Petters. Vill ni höra?
Och hon berättade historien om
Där arbetarbarackerna nu stå, fanns i min barndom en trädgård, som inte skämdes för sig. Tämligen förvildad var den visserligen och äppleträden och päronträden liknade mest gamla kvastar, som Vår Herre varje sommar behängde med några löv till ett under och tecken, att han gör, vad honom behagar. Men han hängde också dit päron och äpplen och lät dem giva god skörd vare sig det var fruktar eller ej.
Mitt i trädgården stod en ganska stor röd stuga i två våningar och med kupigt mörkt tegeltak. Den var säkert mycket gammal; golvtiljorna voro alnsbreda, trösklarna timmerstockar, dörrklinkorna nästan för tunga för mina händer. På väggarna i salen fanns holländska kattuntapeter med blommönster och en väldig kakelugn med två eldstäder. Den var, som hörs, en bostad för ståndspersoner, och jag vet inte för vem den byggts eller hur den förr i tiden använts. Men i min barndom beboddes den av Filemon och Baukis, fast gubben här på trakten kallades Erik och gumman Lovisa.
Som jag minns honom, var han bortåt åttio år eller kanske mera, gumman en tio år yngre. Han hade någon gång varit kusk på herrgårn, men det var redan så längesedan, att ingen mindes när. Lite håvor och gåvor fick de men hade varken stat eller pension. De enda djur jag såg där, var en gris, en katt och tre urgamla, skalliga hönor, som tillsammans inte orkade med mera än ett ägg om året. Täppa och potatisland hade de förstås. Och gubben hade en lång svart rock, som han fått från herrgårn och gumman hade en gredelin och blommerant klänning med halskrås. De sutto i det fina huset som herrskapsfolk och gerådet var därefter åtminstone i stora salen, som var det enda rum dit folk släpptes. Där stod då gubben i position och tog emot, om man kom med en strut snus. Tack för all del för den vänliga hågkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge den snälla grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hösten, när han kom med sina underbara päron. Då fick han snaps och tilltugg men inte som annat folk i köket utan i lilla salen. Och där satt han och underhöll grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker till Lovisa. Men den korgen skulle han av någon anledning inte bära själv utan en flicka eller dräng sändes med honom. Och han gick aldrig jämsides med flickan eller drängen utan ett par steg före och höll en käpp i handen.
Ingen visste, hur han kunde vara så fin som han var, alltid slätrakad och med fadermördare kring den breda hakan. Ingen visste heller vem som givit honom och gumman rätt att bo i det stora huset, som var alldeles för vidlyftigt för deras stånd och villkor. Grevinnan gjorde efterforskningar och fann, att då huset för en trettio år sedan stått tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu började det bli ont om husrum på Larsbo. Grevinnan lät rusta upp stugan på ett nedlagt skogstorp. Den hade kök och kammare och var ganska nätt; täppa hörde till, lagård, fruktträd och buskar. Men det var ju på intet sätt att förlikna vid det stora röda huset. Då grevinnan föreslog gubben att flytta dit, skrattade han åt henne och gjorde på ett hövligt och skämtsamt sätt narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa han. För då nödgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det se ut, om vi flyttade till det där lösseboet? Folk kunde tro att det gått utför med oss på gamla dar. Inte för att jag bryr mig om, vad som pratas i socken. Men Lovisa har sina känslor! Och om det tillåts mig att i ödmjukhet ge grevinnan ett råd: Stöt sig inte med Lovisa!
Därvid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, rödblommig mellan de vita polisongerna. Och han hade klarat sig ur många svårigheter och genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfällen genom att säga: Får jag ge ett råd? Stöt sig inte med Lovisa!
Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda ögon, stort, runt huvud och liten, rund kropp. Hon var så urbeskedlig att man nästan kunde tro, att hon tappat målföret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda hon sa bestod mestadels i ömma och förtjusta utrop. Det fanns inga planer att stöta sig med henne och det visste väl gubben bäst som regerade henne som tuppen regerar hönan. Själv var han munter och godmodig och då vi barn stulo frukt i hans trädgård, låtsades han aldrig se oss, försåvitt vi inte kommo alltför tidigt på morgonen. Han hade ett förskräckligt morgonhumör och det ska ha varit orsaken, varför han fått avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om mornarna, och även de lataste bland oss kunde inte motstå frestelsen utan knogade upp klockan sex för att stjäla hos Erik. Då kilade han omkring under träden med en piska och snärtade oss. Mina ben voro ofta randiga och svullna. Om gumman också fick smaka piskan, det vet jag inte men tror det knappast. Ty när han var i det humöret, brukade han utstöta en sorts gäll vissling, som enligt mitt förmenande var ett varningsläte för gumman. Och jag hörde honom också ropa: Kvinna! Håll dig undan! Jag har djävulen i hjärtat och piskan i hand!
Sådant hände om mornarna; eljest var han from och gladlynt. På gumman hade han ingenting att anmärka undantagandes tre ting. Det ena var det häftiga lynne, han påstod henne äga. Men det var en klar lögn. Det andra var, att hon snöt sig i underkjolen. Det var sant och grämde honom desto mera, som han påstod att enda verkliga skillnaden mellan bättre och sämre folk låg i näsduken. Han hade själv de allra finaste battistnäsdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga påstodo att han stulit dem, men det troliga är att han fått dem efter farfars död då allt linne utdelades bland folket. Den tredje anmärkningen bestod däri att gumman inte löd honom på fläcken och efterkom hans önskningar ögonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman var döv och hade mycket svårt att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte, att gumman på femtio år borde ha lärt sig förstå hans miner och åtbörder. Han övade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde några egentliga framsteg. Det bedrövade dem båda, men enligt mitt förmenande levde de ganska lyckligt.
Emellertid började torvupptagningen i stor skala och det blev allt trängre om utrymmet på Larsbo. Förvaltaren låg över min faster och uppmanade henne att låta avhysa de båda gamla och skicka dem till fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville nöja sig med skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utväg. De gamla hade två döttrar, som båda voro präktigt gifta, den ena med en sotarmästare i Örebro och den andra med en kopparslagare i Arboga. Engång, då grevinnan var i Örebro, kallade hon till sig sotarmästaren och gjorde honom det förslaget, att han skulle taga svärföräldrarna i sitt hus och sin kost mot hederlig vedergällning och ett passande underhåll. I betraktande av deras höga ålder kunde det ju också vara lämpligt att de fingo vård och tillsyn. Sotarmästaren hade ingenting emot förslaget, vad gumman beträffade, men gubbens svåra morgonhumör skrämde honom. Han sa: Min svåger i Arboga är kopparslagare och en satan till karl; han är minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, så ska jag gärna ta gumman.
De blevo ense och sotarmästaren och kopparslagaren blevo också ense. Tiden för avhämtningen bestämdes till en dag på sensommaren då de gamla skulle fira guldbröllop och då döttrarna och mågarna i alla fall skulle ha gjort den långa resan för att bereda dem en glädje. Eftersom gubben var tjurskallig, beslöt man att tillsvidare hemlighålla saken. Min faster sa alltså ingenting åt de båda gamla, och då den betydelsefulla dagen nalkades, reste hon bort, sedan hon först givit order om, att guldbröllopet skulle firas med all tänkbar ståt och på hennes bekostnad.
Vid tolvtiden på guldbröllopsdagen begåvo vi oss till den fina gamla gården. Jag, som var sju eller åtta år, representerade min faster och var vitklädd och hade en blomkrans på håret och en stor blomkvast i handen och i blommorna ett kuvert med pengar. Närmast efter mig kommo alla gårdens honoratiores, förvaltaren och bokhållarna, rättaren och kusken med hustrur, hushållsmamsellen och kammarjungfrun. Vidare infunno sig klockaren och skolläraren och skollärarinnan och kanske ännu några flera men allasammans bättre folk. Ett par pigor buro stora korgar med Guds gåvor.
Gubben i svart rock och galonerad kuskmössa stod mitt i trädgården och bredvid honom gumman. Stora röd-och-gula päron och skär-och-gröna äpplen hängde på bugnande grenar över deras huvuden. Gubben mottog vår hyllning med lagom förvåning, artigt och värdigt; gumman mös och pep av tacksamhet och lycka. Ett bord dukades bland hallon, vinbär och krusbär och vi slogo oss ned och tittade mot vägen. Bäst det var, reste sig ett dammoln och ur molnet kom med rassel och smattrande hovar Larsbo char-à-bancs, lövad och med den likaledes lövade kopparslagaren på kuskbocken. I vagnen sutto sotarmästaren, döttrarna och några barn och barnbarn. Det hela slingrade och slog, slank och log; ty körsvennen var mer munter än skicklig och i matsäcken fanns ett femkannorskrus med brännvin och ett annat med punsch. Vi lantbor hade varit stillsamma och sedesamma och vi hade talat om väderleken. Men stadsbor som dessa äro gladare och hurtigare och skickar sig ledigt. Kopparslagaren tog alla i famn och mig kysste han så att skäggstubben stack hål på skinnet. Ful är du, sa han, men nu har jag i alla fall kysst en grevinna!
Vi bänkade oss kring bordet, åto och drucko. Kopparslagarn gav mig ett glas punsch och strax blev jag så yr i huvudet, att jag varken såg eller hörde någonting tydligt. Armar och ben, huvuden och händer dansade runt för mig bland päron och äpplen under himlen. Men när jag återkom till besinning, varsnade jag gumman och gubben. Hon stod och drog honom i rockärmen och han drog åt sitt håll så att de vacklade fram och tillbaka. Gubben skrek:
Nej, jag ska till Arboga, och det passar mig, för det är en fin stad.Där ska jag gå på de släta gatorna och spegla mig i de stora fönstren.För jag är trött på bondlandet och på dig med bondgumma!
Och han vände sig till de andra och sa:
Tror ni att jag på femtio år kunnat lära henne att snyta sig som folk?
Snyt dig! röt han i örat på gumman. Snoren rinner om dig!
Det var sant, ty gumman grät bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens kant och snöt sig.
Si! Si! Si! triumferade gubben. Tri ting har jag aldrig kunnat lära henne, fast jag ordnat och exerat i femtio år: att snyta sig som folk, att lyda på momangen och att styra sin elaka tunga. Nej, nu är jag utless på dig, Lovisa! Far till Örebro du! Far till Örebro! Jag far till Arboga!
Gumman drog och grät och grät och drog och slutligen lyckades hon få honom in i huset. Det sista jag hörde av dem, var gubben som skrek: Jag är utless på dig, gumma! Har jag inte dragits med dig i femtio år och nu ska du missunna mig! Att komma till Arboga! Men si det ska jag! Och leva herrens glada dagar! Ska jag!
Mer fick jag varken höra eller se av Filemon och Baukis, ty fasters kammarjungfru tog mig skyndsamt vid handen och förde mig hem. Antagligen hade sällskapet blivit alltför livligt. Men när glädjen stod som allra högst, skall gubben ha kommit ut igen, förlägen och allvarlig. Han tog sin måg kopparslagarn avsides och förklarade, att det hela varit ett skämt. Varken skulle han fara till Arboga, ej heller gumman till Örebro. Utan de skulle förbliva i sitt hus, de dagar som återstodo. Då blev kopparslagarn förtörnad och han sa:
Är du tjurskallig gubbe, så ska vi genast packa ihop. Och det ska vi ändå göra, eftersom vi måste ge oss av bittida i femdraget.
Så gingo de in i huset, döttrarna och mågarna och de andra, och begynte packa ihop. Förvaltaren lät en skrinda köra fram och i den stuvades bohaget. Och förvaltaren sa:
Det är grevinnans befallning. Där har ni, för att ni inte ville bo i skogstorpet.
Nu gick gumman från den ene till den andre, från döttrarna till mågarna, från förvaltaren till klockaren, från skolläraren till hushållsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon allt under det hon grät:
Å kära hjärtanes! Kan I inte förstå? Kan I inte förstå!
Skolmästarn sa:
Vad kan vi inte förstå? Ska gammalt folk vara så tokigt att de inte kan bo i var sin stad? När det länder till deras bästa och de få den ömmaste vård av barn och barnbarn!
Men gumman hade inte fått flera ord än dessa:
Kan I inte förstå! Kan I inte förstå!
Och gubben stod ordlös inför omstörtningen, tung efter middagsruset.Visste till sist inte bättre än att begagna det gamla knepet och säga:Får jag ge er ett råd? Stöt er inte med Lovisa!
Då kunde de inte annat än skratta, men de blevo också rörda av de båda gamlas hjälplöshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under tiden fullbordades packningen. När besvärligheten var undanstökad och gumman äntligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att glädjen skulle återvända, eftersom det i alla fall var en festdag. De båda gamla bekransades, sotarmästarn höll tal för dem och prisade deras trohet och kärlek; döttrarna och barnen satte sig när dem och smekte dem. Det läto de ske; men när de suttit en stund, reste de sig och gubben sa:
Ska vi fara bittida, så är det bäst att vi gå bittida till sängs.
De gingo in i huset, där en bädd lämnats kvar åt dem för natten. I trädgården fortsatte festen, och som hushållsmamsellen sörjt för den med rund hand, tröt glädjen inte i första taget. De gjorde sig glada, tills plötsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:
Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor på vägen!
Ett stycke bort på vägen gingo gubben och gumman och mellan sig sköto och drogo de en kärra, och på kärran stod sängen. Genast rusade de efter dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga förargade, andra rörda, åter andra skrattande. Men gubben sa:
Nu gå vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?
Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och det blir ingen ändring.
Han tog gubben på armen just som en barnunge, sotarmästarn tog gumman och de andra togo kärran. Så stängde de in dem i huset. Festen fortsatte tills det blev tid att gå till sängs. Stadsborna fingo husrum på herrgården men en av döttrarna stannade för att vaka över de båda gamla, som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en bädd bredvid deras och höll sig vaken en god stund. Då hon inte hörde någonting från dem annat än ett jämnt snarkande från gubben och snusande från gumman, lät hon dock sömnen få sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann de gamlas bädd tom. Sedan hon ropat och letat förgäves, skyndade hon upp till herrgården och väckte de sina. De begåvo sig åter uppför vägen till skogstorpet och hade inte gått långt, förrän de hunno dem. Gubben låg rak lång tvärsöver vägen och gumman satt på dikeskanten med hans huvud i sitt knä. När hon såg, att barnen åter voro över henne, började hon skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom mellan sig och buro honom hem, gumman följde tyst efter. Den gamles kropp var iskall och barnen trodde, att han var döende. Men sedan de gnidit honom och värmt honom med heta grötar, kände de att hjärta och puls slogo normalt. Väcka honom kunde de däremot icke. En läkare efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad på trakten fanns av insikt och förstånd, men väcka honom kunde de icke. De båda mågarna måste återvända till sina städer och yrken. Döttrarna lämnades kvar för att vänta på gubbens uppvaknande.
Han sov fem dygn i sträck och hans besynnerliga tillstånd väckte allmän förvåning. Ty fastän hjärta och lungor arbetade normalt tycktes alla andra kroppens funktioner vara upphävda. Döttrarna sörjde honom redan som död och hans hustru grät då och då en skvätt utan att dock visa den förkrossande sorg, som man väntat sig. Det var också en gåta och båda fingo samtidigt sin förklaring på sjätte natten. Den ena dottern, som sov i rummet utanför de gamlas sängkammare, väcktes nämligen av ett skrällande ljud. Hon lyssnade, men då hon inte förnam något vidare buller, trodde hon sig ha drömt; hon steg dock upp och gläntade på dörren. I sängen satt gubben kapprak och av ansiktet att döma i sitt värsta morgonhumör; på golvet låg gumman på knä och samlade hop kokt potatis och skärvorna av en karott. Och hon viskade: Äss, äss! Ge dig till tåls! I morron kommer grevinnan hem och sen behöver du inte ligga och åbäka dig utan kan få ordentlig mat.
Hemligheten var röjd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska ha varit hon som funnit på, att gubben skulle ställa sig skendöd. Men som han till sist lessnat på den dåliga kosten, hon förmått smuggla in till honom, hade han givit henne en knuff, så att karotten flugit henne ur händerna. Nu ville döttrarna åter gripa sig an med verket och föra de båda gamla till var sin stad. Min faster anlände emellertid samma dag. Hon lät återställa huset i dess gamla skick och förbjöd envar att oroa Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta förbud, förrän gubben stod på sina ben, frisk och helbrägda. Dock blev den glädjen icke lång, ty redan dagen därpå låg han i sin säng och nu skötte sig varken hjärta eller lungor som sig borde. Spänningen var över, viljan hade slappnat och den gamla kroppen gav vika.
En dag, då det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt både länge och väl hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det egentligen var, han önskade. Slutligen sa han:
Inte ska grevinnan fråga mig utan fråga Lovisa! För det är hon som rår och regerar. Och stöt sig inte med henne, grevinnan!
Faster gick då ut i köket, där gumman stökade och frågade henne, vad det var, de båda önskade.
Äss, äss! vojade sig gumman. Har han inte fått det sagt ännu? Det är ingenting annat än att grevinnan inte ska brådska med begravningen. Utan att vi kan komma i jorden båda på engång. Det önskar vi, om grevinnan vill vara så god att inte brådska, fast det är sommar. Och länge dröjer det nog inte.
Min faster lovade allt, vad som önskades, ty hon trodde att den ene yrade och att den andre tagit skada till sitt förstånd. Men två dagar innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och två dagar efter hans död dog hon. Då nu de båda gamla gjort sitt, gjorde min faster också sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafärd.
Filemon och Baukis anhöllo om nåden att få dö samtidigt. Jag tror inte, att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sådan bön. Men då de båda kände slutet nära, funno de det tilltalande och klokt att ordna begravningen så, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem Filemon och Baukis. Och därmed ärar jag ingen och skämmer ingen.
* * * * *
Under det att Lotten Brenner förtalde sin historia och punkterade den med utropsformade rökmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an, bortvänd från de övriga. Hon måste avlägga en bekännelse och hon visste, att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig själv, att hon var en självständig varelse, som inte behövde taga hänsyn till någon, men det hjälpte henne föga. Hennes knän veko sig; hon sjönk ned på en stol. Hon stammade, hackade med tänderna och sa:
Po-pojkar! Jag har någonting att tala om för er.
Genast lyssnade man uppmärksamt, ty då en Willmanflicka anropar mänskligheten med kollektivet pojkar, är hennes meddelande av vikt och hennes sinnesro rubbad. Med mera stadgad röst fortfor hon:
Ni kommer att skrika och väsnas, men det gör mig ingenting. Det inverkar inte på mitt beslut. Jag är en självständig varelse. Jag tänker visa det nu. Jan-Petter tillät mig inte att taga någon del i gårdens skötsel—
Jan-Petter, avbröt prästen, var i flera avseenden en förståndig man och god make. Icke desto mindre säger mig min erfarenhet som människa och själasörjare, att lilla nåden borde gifta om sig.
Jan-Petter har satt stopp för det, anmärkte doktor Karolina torrt. Vid omgifte går Larsbo till Ludwig. Det vore en stor förlust.
I synnerhet för Willmännerna! hånade Ludwig, vars lynne oavlåtligt förmörkades på grund av Britas energiska ögonkurtis med prästsonen. Min första åtgärd skulle bli att avhysa de rysliga flickorna undantagandes Olle själv, som är sedligt oförvitlig och en bra pojke.
Jan-Petters testamente, återtog doktor Karolina med kraft, länder Larsbo till gagn. Så länge Olga är ogift, kommer hon att behålla Casimir Brut som förvaltare. Och gården kan inte vara i bättre händer. Hade Olga rätt att gifta om sig, skulle hon kanske fastna för någon ung odåga, som skulle förstöra Larsbo.
Fru Olga stack sina pekfingrar i vädret och sporde:
Var det jag, som skulle få tala?
Och då ingen bestred henne rätten, fortsatte hon:
Jag är en självständig varelse—
Det har vi hört! bolmade Lotten. Jag tycker, att Jan-Petters testamente är osedligt. Att vara trettio år och inte få gifta om sig! Man tänke sig följderna!
Jag är en självständig varelse! upprepade fru Olga med höjd röst och gråten i halsen. Nu avbröt henne Ludwig, sägande:
Den stora Katarina av Ryssland var också en självständig varelse och fick inte heller gifta om sig, efter vad man sagt mig. Följden blev ett spring av diverse karlspersoner värre än i någon pigkammare—
Fru Olga sa:
Vill ni höra på eller vill ni inte?
Och då alla bedyrade sin villighet, fortsatte hon:
Släkten har alltid betraktat mig som en nolla, men jag tänker i alla fall visa, vad jag duger till. Jag tänker sköta gården själv. Jag tänker införa vissa reformer. Moralen på Larsbo är sådan, att den väcker anstöt. Jag är inte trångbröstad, men jag inser att den slappa moralen betyder ett allvarligt läckage. Jag vill reformera gårdens ande. Det blir min livsuppgift.
Tänker du bygga missionshus? frågade doktor Karolina. Och samarbeta med spillebodaren?
Fru Olga fnös.
Min metod ska baseras på psykologiska iakttagelser. Den ska bli fullt vetenskaplig.
Och vad vill du vinna? sporde magdoktorn. Fru Olga svarade rappt:
Ökad arbetsintensitet, minskade omkostnader, fördubblad avkastning!
Då bugade herr generalagenten till jorden för den duktiga frun.
Nu hör jag, att hennes nåd slagit in på den rätta vägen! Minskade omkostnader och fördubblat netto är en mycket sund princip.
Gärna för mig, medgav doktor Karolina, må du reformera och experimentera. Bara du inte tråkar ut herr Brut.
För då bär det åt skogen! bekräftade Ludwig. Casimir har ett faderligt överseende med dig, men jag är väldigt rädd, att han en vacker dag ger dig en orre. Tag dig till vara! Jag vet, hur det känns!
Varningen gjorde en besynnerlig verkan på den självständiga varelsen. Hon vaggade av och an, som om hon plågats av magsmärtor. Ansiktet uttryckte den hisnande känslan hos ett ungt fruntimmer, som oryggligen beslutat att doppa tåspetsarna i kallt vatten. Och plötsligt framstötte hon de ödesdigra orden:
Pojkar! Jag har avskedat Casimir Brut.
Meddelandet, som gränsade till det ofattbara, mottogs med långvarig tystnad. Äntligen yttrade doktor Karolina med lugn och eftertryck:
Det skulle betyda, att du blivit svagsint. Vad är din avsikt? Förklara dig!
Fru Olga mumlade nästan ohörbart:
Jag tänker sköta gården själv.
Betty sa:
Begåvade personer, vilka i likhet med Olga länge blivit sedda över axeln av sin omgivning, falla lätt offer för storhetsvansinne. Här är det läkarens plikt att ingripa.
Åter uppstod ett ögonblicks tystnad, varpå damerna Willman, plötsligt seende olyckan i hela dess vidd, utropade:
Avskedat Casimir Brut! Det är inte sant! Det är omöjligt!
Nu är det i alla fall gjort, mumlade fru Olga, reste sig från stolen och höll sig upprätt vid dess ryggstöd. Ludwig, som greps av medlidande med hennes ömkliga tillstånd, yttrade milt och lugnande:
Ingen olycka är ohjälplig undantagandes döden. Och även den kan undgås, om man i tid tillsätter en kommitté. Låt oss överlägga! Olle har förolämpat Casimir. Hon har för resten länge uppträtt som om det vore hon och inte han, som befallde på Larsbo. Det måste bli en ändring. Först och främst måste hon be honom om ursäkt under högtidliga former. Kanske låter han sig bevekas av hennes tårar—
Den lilla fruns tårar hade verkligen börjat rinna, en efter en, sakta men stadigt runno de utför kinderna. De lättrörda flickorna Willman stämde om tonen. Med mild röst frågade doktor Karolina:
Och varför, stackars Olle, har du avskedat Brut?
Därför, svarade fru Olga med plötslig bestämdhet och sväljande gråten, därför att det inte går i längden med två viljor på en gård.
Och vem, frågade Ludwig vänligt men sorgset, vem har inbillat dig, stackars Olle, att du har en vilja?
Och vem, fortsatte doktor Karolina, tänker du ta i hans ställe? Antagligen någon ung person, som kan prestera ett förmånligare yttre än herr Brut.
Han är inte snarvacker, medgav Lizzy. Och han är allt annat än älskvärd.Men i ett fall som detta skulle jag bara fästa mig vid hans duglighet.
Ack, vi stackars flickor! utbrast Lotten. Hur ska det gå, om Olle ruinerar oss? Mitt lilla stipendium räcker knappt till tobaken.
Lummiga Larsbo! tremulerade Ludwig med djupa brösttoner. Stolta och manliga fädernegård, som fallit i en kvinnas händer! I andanom ser jag dina ruiner! Ängar och åkrar kvävda i ogräs, begravas i grånande mossa. Nöten skria förgäves efter ans och föda, sprida till sist sina knotor över myren. Lador och logar störta murknade samman vid vindens dova suckar. Och i det taklösa slottet spirar gräs i de ruttnande tiljornas mull. Uv och hök reda bo i salonger och salar, räven sin lya i källaren. Men jakten är eljest kaputt, ty hundratals tjuvskyttar har förstört den. Och i de milsvida skogarna givs ej annat matnyttigt vilt än flickorna Willman, en irrande uthungrad skock, som till sist rikta de trånande blickarna mot den kyske gubben i månen. Sådant, Larsbo, blir ditt öde om Casimir flyttar!
Prata inte dumheter! avbröt doktor Karolina i gällare ton. Jag tål inte höra talas om den saken. Unga änkor är ju kända för sina nycker och ställa stora fordringar på omgivningen, i synnerhet den manliga. Men det får vara måtta med allt! Jag ska genast tala med herr Brut.
Hon reste sig för att verkställa sitt beslut. Men fru Olga ställde sig i vägen för henne och hon tog henne i armen och tryckte den så hårt att det närmast liknade en nypning. Hon sa:
Herr Brut har fått sitt avsked och den, som tänker blanda sig i den saken, gör bäst i att lämna Larsbo. Jag är en självständig varelse och ni ska inte tro, att jag är angelägen om ert sällskap. Ni kan gärna ge er i väg! Allasammans! Eljest kan det hända! Att jag kör i väg er!
Sedan den lilla frun utslungat denna vidunderliga hotelse tog hon själv till flykten och lämnade lusthuset halvspringande. Upp störtade tante Sara och satte efter henne; doktor Karolina kippade ett ögonblick efter andan men följde raskt. I hennes fotspår gled med mjukt vaggande gång Lizzy, trippade Betty, lufsade Lotten med det stripiga håret slakt hängande ned över panna och näsa. Brita slutligen gav sig tid att sticka en polkagris i mun och skänka prästens son till avsked en lång blick.
Hör nu herrn! sa Ludwig till denne. Man blir rasande av flickor. Har herrn märkt det? De är nog trevliga, så länge de varar, men efteråt mår man illa. Tycker herrn som jag, så går vi bakom lagårn. Det är rätta stunden för det nu.
Och de följdes åt bakom lagårn. Sedan kusken tillkallats för att tjänstgöra som domare, yttrade Ludwig sakligt och sansat:
Vet herrn, vad jag har hört sägas av en trovärdig person? Jag har hört sägas, att herrns far ska vara en riktigt genomtrevlig präst!
Vem säger det? frågade prästsonen.
Jag! svarade Ludwig.
Och du, genmälte prästsonen, är en ouppfostrad lymmel och en äcklig flickpojke!
Vem säger det? frågade Ludwig.
Jag! svarade prästsonen.
Denna korta ceremoni gav slagsmålet ett moraliskt berättigande, och de båda kämparna avlade nu med värdighet och utan brådska sina rockar, varpå kusken harsklade, spottade och sa till, att de kunde börja.
* * * * *
I lusthuset kvarblevo emellertid prästen, fröken Alexander och generalagenten. Prästen vandrade sävligt omkring och tog sig en kaka här och en bulle där och stoppade dem tankspritt i fickorna. Slutligen lät han upp sin mun och sa:
Här pratas hit och dit om kärlek och annat, men jag tänker att här finns någonting, som ska döljas. Någonstans ligger en hund begraven, det ska ni få se. Allting står inte rätt till. Och vad är det nu för en historia med den bortsprungna flickan?
Ack, herr kyrkoherde! svarade fröken Alexander, det är en faslig historia! Flickan ska ha släpats till Spilleboda brunn, mördats och sänkts i vattnet.
Vem har inbillat henne det, lilla fröken? sporde prästen och spärrade upp ögonen. Fröken Alexander log.
Det är så med mig, sa hon, att folk gärna anförtro sig åt mig, om de ha någonting sorgligt eller hemskt på hjärtat. Jag vet inte, hur det kommer sig, men så är det. Och den här sorgliga händelsen hörde jag redan på hitvägen av en gumma, som jag mötte och hon hade hört det av ett par karlar och de hade hört det av torparen på Spilleboda. Det ska vara mycken oro bland arbetarna och man kan vänta sig vad som helst om inte den skyldige bekänner och får sitt straff. Men vem som är den skyldige, det skulle jag också kunna säga kyrkoherden, om jag inte tagit till princip att aldrig föra sådana saker vidare.
Värderade fröken! genmälte prästen. Vill ni gälla för att vara en sannfärdig människa, så upprepa aldrig, vad ni hör sägas på Larsbo. Bland så många fruntimmer trivs lögnens ande rätt väl, och gubevars, det gör jag med. Emellertid håller jag det ej för otroligt, att någonting gruvligt inträffat och i så fall har jag gjort en trevlig upptäckt. I morse, då jag och mina barn nalkades gården, gjordes halt i backen vid Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte väl bemött av lättingar, om man stör deras morgonsömn. Därför sände jag mina barn att plocka lite bär i skogen. Och några av dem kommo åter och berättade, att de sett hennes nåds kammarjungfru i småskogen, fasthållen och kämpande med en mansperson, från vilken hon slutligen slet sig lös. Skrikande sprang hon därifrån och han efter. Och manspersonen var ingen annan än förvaltaren Casimir Brut. Men jag, min värderade fröken, går nu och sträcker min gamla kropp i en backe och tar mig en lur före middagen.
Därmed gick prästen; ensam med generalagenten yttrade fröken Alexander:
Jag har en tämligen god observationsförmåga och mig undgår just ingenting. Jag skulle kunna berätta åtskilligt, som verkligen skulle förvåna herr generalagenten.
Men generalagenten svarade:
Snälla människa, jag är inte nyfiken. Andras bekymmer angår mig inte, och jag för min del tänker vara glad så länge jag kan och lite längre. I min ungdom och mannaålder förde jag ett strävsamt och oroligt liv, flackade omkring och låg i, som man säger. Jag hade en massa agenturer, stora artiklar och goda artiklar. Men nu är jag bara en angenäm sällskapsmänniska, som njuter sina stunder i ro. Kärleksaffärer och penningaffärer kvittar mig lika och rör mig inte i ryggen. Jag har dragit mig tillbaka och är numera blott generalagent för konstgjorda fåglar. Det är en liten artikel men fin och angenäm.
Han öppnade med kärleksfull omsorg dosan och buren med fågeln kom till synes. Han vred på en skruv och det nätta djuret bugade artigt, smällde med vingarna och spretade med stjärten.
Generalagenten log ömt och lyckligt:
Snälla människa, sa han, vi ha båda kommit till den ålder då man kan taga det mesta med ro. Vädret är vackert, platsen behaglig. Vad fattas oss? Jo, lite fågelkvitter! Hör får ni höra en näktergal, som aldrig blir hes! Det är konst, som överträffar själva naturen! Och priset är fantastiskt billigt! Hör får ni höra! Utan köptvång! Blott för att njuta ställets och stundens behag!
Han tryckte på en knapp och genast började fågeln sjunga med välljud.
Liksom en höna då hon vill lägga sitt ägg i fred, sökande kilar än hit och än dit för att finna ett gömsle för den övriga flocken och ett passande bäle, så sprang fru Olga orolig och förvirrad omkring än i parken, än på gården och slutligen genom husets salar och rum. Efter henne följde Karolina och Lizzy, Brita, Betty och Lotten, under det att tante Sara sackade av och andfådd utgick ur leken. Damerna ropade då och då och i tur och ordning: Vad har hänt? Vad har hänt? men fingo ej svar. Äntligen i ett rum med bara en ingång, undgick fru Olga ej längre förföljarna. Rummet var litet, intimt, kokett i sin eftergjorda rokoko. Engång ett tillhåll för Jan-Petters särskilda urval av slippriga bilder, bar väggarna numera ingenting oanständigt, om man ej som sådant får räkna ett porträtt av Jan-Petter. Mecenaten håller i handen en liten läcker grupp, "Leda med svanen", och synes försjunken i en väl återgiven, oskrymtad beundran. Här fastnade fru Olga och här flämtade damerna i korus: Men Olle! Vad har hänt? Hon betraktade dem med ögon, som hastigt torkades av en het och gnistrande vrede. Plötsligt tog hon Jan-Petter mellan sina händer, vände honom helt om mot väggen, satte sig rak och stel på en stol och sa:
Det är det förskräckliga! Att då jag gripits av en idé, begrundat den, bearbetat och sovrat den samt i hast skisserat den för er—då frågar ni: Vad har hänt? Som om inte jag skulle kunna få en idé med mindre än att någonting hänt! Eller inte kunna tänka, iakttaga, analysera, syntetisera, grubbla, fatta, förstå av mig själv! Tror ni, att jag behöver få en takpanna i skallen eller magknip eller andra obehagligheter för att kunna komma till en världsåskådning?
Olle! svarade doktor Karolina, satte sig mitt framför henne och sökte kuva henne med sin läkarblick. Vi veta, att du kan tänka, iakttaga, analysera, syntetisera, grubbla, fatta och förstå av dig själv. Men du kan väl i alla fall tala om, vad som har hänt!
Nåja, sa fru Olga, ingenting har hänt; men jag kan tala om, vad som plågar mig. Det är han där!
Och hon pekade med tummen över axeln på Jan-Petters helomvända porträtt.
Han har plågat mig hela dagen och för resten många dagar och för resten alltid. Jag är inte vidskeplig, jag tror inte på ett liv efter detta. Själv kommer jag att dö som en blomma och ni med. Men jag gör ett undantag för Jan-Petter. Han var för koncentrerat elak för att lämna mig, så länge det finns någonting kvar av mig. Han går igen och han kommer att gå igen, tills han fått sin vilja fram.
Vilja? upprepade doktor Karolina. Förklara, dig! Vad ville Jan-Petter?
Fru Olga lät sina pekfingrar bilda en spetsbåge, som hon betraktade. Plötsligt smålog hon; hon lyfte blicken och lät den vandra från doktor Karolina till Betty, från Betty till Lizzy, från Lizzy till Lotten. Och alltjämt smålog hon; men de andra smålogo icke; de blinkade, förläget och nervöst, de beto sig i läppen, de vände sig bort.
Nåja, svarade fru Olga på frågan. Vad han allra innerst ville låter sig antagligen ej uttryckas på redigt språk. De sista åren kunde han ju bara stamma och sluddra. Men vi kan ju säga, att han ville göra mig till en dålig människa. Han ville ta ifrån mig den lilla tro på sedliga krafters existens, som jag ännu hade kvar. Jag har i tio års tid kväll efter kväll lyssnat till hans historier. Hans själ hade drunknat i erotik och var så upplöst, förruttnad och vämjelig som en kropp, som legat i månader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig någonting alltifrån den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men när jag med min dyrköpta erfarenhet framkastar en idé och framlägger vissa förslag till reformer, då behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut mig och frågar till på köpet, vad som har hänt!
Det är fräckt! medgav Betty. Och vi bry oss inte längre om vad som har hänt. Vi hysa en intensiv önskan att förstå dig, men vi anhålla vördsamt om saklighet och lugn.
Jag är alltid saklig, så länge man inte retar mig. Men jag har hela dagen känt på mig, att Jan-Petter skrattar åt mig. Och hur bär ni er åt? Jag började redan i morse att tala allvarligt med er om dessa saker, men i stället för att delgiva mig era åsikter, drar ni den ena oanständiga historien och anekdoten efter den andra. Ni tro helt enkelt, att jag inte förstår mig på åsikter.
För att bevisa motsatsen, inföll Lizzy, anhålla vi enträget att du meddelar oss din åsikt. Vi trodde, att någonting hänt men förstå nu, att händelsen varit av själslig art. Någonting nytt har fötts inom dig och av vissa yttranden att döma är detta nya en åsikt. Vi vänta med spänning på ditt meddelande.
Det gör vi! instämde samtliga flickorna Willman.
Fru Olga betraktade dem misstänksamt och skyggt.
Skojar ni nu igen?
Men de skojade inte.
Min åsikt, återtog fru Olga, uppmuntrad av deras imposanta allvar, som till och med förmådde Brita att taga polkagrisen ur munnen, min åsikt är den, att vår så att säga erotiska kultur hotar att ödelägga mänskligheten. Det nya hos min åsikt är, att jag inte alls fäster mig vid osedlighet och dylikt. Det är mig egentligen djupt likgiltigt. Jag riktar mitt anfall mot själva kärleken. Den är lika skadlig inom som utom äktenskapet, kanske skadligare inom. Var helst den finns, finns också frestelsen att ägna den ett övermått av tid, krafter, tankar, fantasi. Man påstår, att kärleken är en nödvändig förutsättning för släktets fortplantning. Det är falskt. Människosläktet kan och skall visa, att den kan fortplanta sig utan mystik och vidskepelse, utan kärlek alltså, sakligt och lugnt.
Kors i jissi namn! viskade Brita till Lotten. Om Ludwig får höra det här, så blir han uppriktigt ledsen.
Men fru Olga fortsatte alltmera inspirerad:
Människan måste averotiseras. Jag skulle vilja formulera saken bättre, men sådant kommer senare av sig själv. Vårt intellekt måste befrias från den erotiska slaggen. Jag skulle vilja förbjuda all erotisk konst och litteratur. Och jag syftar inte på den så kallade smutslitteraturen. Den är mig djupt likgiltig. Det är just den stora konsten och litteraturen som äro fördärvliga i den mån de behandla erotiska motiv. Kärleken mellan tvenne motkönade individer utsmyckas som det skönaste, viktigaste, ädlaste i livet. Det är ju rentav äckligt! Kärleken till makan ställes över kärleken till människosläktet, framåtskridandet, vetenskapen! Det är alldeles galet, ty makan kan föda barn utan kärlek, men framåtskridandet behöver vår kärlek odelad för att komma någon vart.
Ack! utropade den snälla Lotten bekymrad, vad detta gör mig ledsen! Är det ingen som kan lista ut, vad som fattas henne?
Och Lizzy sa:
Vi skulle så gärna vilja hjälpa dig, stackars Olle! Är det ingenting vi kan göra för dig?
Jag tror, inföll doktor Karolina, att vi inte böra slå bort hennes funderingar med skämt. Naturligtvis kommer inte en klok människa med dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera är hon sjuk, och det är ingenting att skämta med. Eller också har hon någon avsikt, som vi inte ha reda på.
Men fru Olga hörde dem icke. Hennes kinder blevo livligt röda, hennes ögon började gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade näsborrar. Plötsligt sa hon, rappt och piggt:
Pojkar! Jag skulle vilja åstadkomma en rörelse!
De lystrade till.
En rörelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de släpiga ögonlocken. Även Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla med samma intresse och aktning. Detta intresse var i själva verket en honnör för minnet av Willmanska släktens huvud, professorskan Anna-Lisa. Den kraftfulla kvinnan hade nämligen under sin halvsekellånga glansperiod årligen väckt tre à fyra mäktiga och betydelsefulla rörelser på skilda områden och i olika riktningar. En förteckning på dessa rörelser skulle bliva längre än flertalets varaktighet, men de hade alla låtit tala om sig. Ordet rörelse, taget i denna bemärkelse, hade således en särskild och kär klang för flickorna Willman. Och trots det lättsinne, som någon gång kunde prägla deras sätt, tal och livsåskådning, skulle ingen av dem ha vägrat att skänka sina krafter åt en pigg och allvarlig rörelse, vare sig den gällde reformerade seder eller hattar eller korsetter eller mat och dryck eller fångvård eller sjukvård eller barnavård eller slinkors upprättande eller sluskars tillvaratagande eller skvallrets bekämpande eller råttors utrotande eller musiklivets höjande eller kaffets avskaffande eller bildningens spridande eller kaninavelns främjande eller umgängets förenklande eller kroppskulturens utveckling eller någonting annat som överhuvudtaget kunde reformeras, upprättas, tillvaratagas, bekämpas, utrotas, höjas, avskaffas, spridas, främjas, förenklas eller utvecklas.
Men trots släktkärlek och uppriktig vänskap hyste de för Olle en misstro, som tog sig uttryck i doktor Karolinas ord:
Skulle det vara en verklig rörelse? Tror du dig om det?
Varför skulle jag vara mindre kapabel till det än någon annan? Jag har visserligen inga examina eller andra meriter i den vägen, men jag har energi! Och det är, vad som behövs. För resten skulle det roa mig eller rättare sagt intressera mig. Mitt liv skulle få ett innehåll.
Det är sant, medgav doktor Karolina. Och jag skulle naturligtvis skänka dig mitt stöd. Men vad skulle det vara för en rörelse?
Fru Olga svarade:
Man kan naturligtvis kalla den vad man vill, men den behöver ett enande slagord och jag skulle vilja föreslå: Bort från erotiken! Vad jag tror är väldigt bra och tillplattande för belackarna, det är, att jag behandlar saken helt och hållet ur ekonomisk synpunkt. Det är så reellt. Jag har en massa broschyrer i huvudet och en har jag redan skrivit: Har den moderna människan råd att älska?
Doktor Karolina begärde att omedelbart få läsa detta opus, men fru Olga erinrade sig att vissa siffror måste korrigeras. Hon fortsatte:
Jag har också tänkt på möjligheten att grunda en litterär tidskrift. Den skulle ställa kärleken på dess rätta plats, som inte är någon plats alls. Kan människan reda sig utan erotik, så kan naturligtvis skönlitteraturen också göra det.
Olle! utropade Lizzy. Om du tänker grunda en tidskrift, så ställer jag mina krafter till rörelsens förfogande. Jag har alltid drömt om att få redigera en tidskrift men aldrig fått det. Däremot har jag aldrig drömt om att flirta men alltid fått det.
Nu viftade Brita ivrigt med handen och sa:
Får jag fråga? Ska alla pojkar avskaffas? Eller hur ska det annars gå? Så länge Ludwig är i livet, kan jag inte räkna med någon odelad kysk och ekonomisk tillvaro.
Du är nog inte så dum, som du gör dig! snäste doktor Karolina. Det finns ingen orsak att håna Olle, därför att hon uttrycker sig lite suddigt. Hennes tanke är i alla fall en tanke och som incitament för en sedligt uppfostrande rörelse inte oäven. Vi tänka inte avskaffa vare sig kön, könsegenskaper eller könshandlingar. Bevare oss väl! Men vi ämna reducera det erotiska inslaget i vårt känsloliv till vad det bör vara: en negligeabel kvantitet. Vårt intellektuella jag bör befrias från erotiska distraktioner. Det ligger i alla fall ett stycke framtidsprogram i det här.
Fru Olga rodnade av glädje.
Du börjar förstå mig, sa hon. Jag tror, att det kunde bli en kraftig och uppryckande rörelse.
Jag börjar också förstå, betygade Lotten, fast det går trögt. Personligen är jag inte villig att avstå från ett ömt och svärmiskt umgänge med yngre manspersoner, om sådant verkligen bjuds. Men ifall den beramade rörelsen Bort från erotiken kan gagna kommande flickor med rött hår, glasögon och klumpnäsa och göra dem stoiska och kyliga gentemot mankönet, så är det min tydliga plikt att stödja rörelsen. Om sådant förekommer ska jag med glädje deltaga i demonstrationer, och att bära fanor med inskrifter i blåsväder är bland det roligaste jag vet. Jag ska också hålla föreläsningar i ämnet mot skälig ersättning. Men längre kan jag för mitt samvetes skull ej gå.
Och jag, sa Betty, ansluter mig också till den nya frälsningsarmén under förutsättning att den får en klädsam uniform. Jag tror inte mycket på saken, men genom att övertyga andra kommer jag att övertyga mig själv. För resten är det en jäkla spänning med att sätta i gång någonting som folk finner vanvettigt. Men en upplysning ska jag be om: Vad har rörelsen för samband med Casimir Brut och hans avsked?
Fru Olgas svar kom ögonblickligen och med utomordentlig skärpa:
Den som inte inser det, är en åsna eller en hycklande person. Herr Brut måste bort, därför att han hindrar mig från att göra Larsbo till en sedligt-ekonomisk mönstergård. Det är min mening att göra Larsbo till rörelsens Point Loma, där det ska visa sig, att de båda könen kunna arbeta sida vid sida utan att ödsla tid och krafter på det erotiska.
Och vad, frågade doktor Karolina, har Brut att invända mot det? Skulle han själv vara en lättsinnig person?
Casimir! skrek Brita. Nej, nu går det för långt! Han är den mest sedligt-ekonomiska tvärvigg som finns. Ha vi inte alla bevittnat, hur den stackars Lizzy bränt sina kol hela sommaren utan att kunna ljumma upp honom det bittersta! En sån karl ska köras bort av rörelsen men Ludwig får stanna, som hänger och slänger som en boa kring halsen på alla pigor, när han inte hänger på Olle själv. Det är rättvisa!
Fru Olga rodnade åter men av harm. Hon sa:
Ludwig är ett barn. Han kan böjas och bildas. Jag inser, att erotiken måste ersättas med någonting annat. Jag vill att arbete och bildande förströelser ska avlösa varandra efter ett förnuftigt schema.
Oj, oj, kved Brita. Jag ska gärna sprätta dynga, om jag slipper de bildande förströelserna!
Men damerna Willmans samfällda ogillande tystade henne. Fru Olga improviserade raskt ett schema, som överraskade genom sin rikedom. Dygnets timmar skulle i sanning väl utnyttjas. Det beskedliga Larsbo blev ett Nya Jerusalem, ett Mecka. Improvisationens lycka berusade den lilla frun; hon glömde sina sorger och gav fritt lopp åt sin fantasi. Kvinnor och män av ovansklig, kylig renhet fyllde den lummiga parkens valv med ett surr av förnuftiga och insiktsfulla samtal. Stora salen fick ett tycke av Skolan i Aten. Allting var vitklätt, rent, arbetsamt, ekonomiskt och förnuftigt. Plötsligt avbröt hon sin skildring i det hon utropade:
Begriper ni nu, att den där människan måste bort? Han passar inte för mitt program. Vi skiljas i godo och han är mycket nöjd med att få lämna Larsbo. Han har naturligtvis andra planer för sin del—
Hon svalde ett par gånger, men rösten var dov och oklar då hon fortsatte:
För resten tänker jag avskeda ännu flera. Jag är utledsen vid dem allasammans. Jag tänker utrota hela den gamla surdegen. Jag tänker göra rent hus. Så att jag äntligen får känna mig som en hygglig och anständig människa. Jag tänker avlägsna allt, som påminner mig om Jan-Petter. Brut var hans ögonsten och det förlåter jag honom aldrig. Jag kan inte se honom utan att tänka på något, Jan-Petter sa mig innan han dog. Infamt! Han har inte rättighet att gå omkring som ett spöke och skratta åt mig. Jag har kämpat med mig själv mer än sådana tossor som ni kan ana. Jag har en tioårig erfarenhet av bitterhet och smälek. Jag vill ha upprättelse; jag vill uträtta någonting. Men när jag fattat mitt beslut och utvecklat en plan, som i alla fall är ganska storartad, då kommer ni tossor och säger: Vad har hänt?
Hon reste sig upp och gick. Genom ett sus av kära Olle och snälla Olle och stackars Olle skred hon fram, smidigt undvikande utsträckta händer, försvann. Utbrottet hade skrämt och överraskat damerna Willman till den grad, att de en lång stund sutto fullständigt tysta. Slutligen utbrast doktor Karolina:
Men finns det då ingen människa, som kan säga oss, vad som har hänt!
* * * * *
Jo en! Fröken Alexander hade sett, förstått och dragit sina slutsatser. Sedan hon tåligt lyssnat till generalagentens sjungande fågel och bestämt avvisat alla förslag att vare sig kontant eller på avbetalning köpa en dylik, yttrade hon:
Generalagenten! Med mig är en egenhet, som ni kommer att finna kuslig. Själv är jag aldrig utsatt för några olyckor, men jag kan aldrig besöka någon bland mina vänner utan att det händer dem någonting sorgligt. Det är naturligtvis inte mitt fel, och det förstå de. Men så fort de få se mig, ropa de: Där kommer fröken Alexander! Stäng alla dörrar och fönster och koppla från telefon! Alldeles som vid åskväder. Vad säger ni om det?
Jag säger, svarade generalagenten, att äldre damer äro vidskepliga, men att de i alla fall helst bör hålla sig hemma.
Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, så kommer ni antagligen att ångra er innan kvällen. Ni måste väl ändå medge att vår kära värdinna redan är allt annat än lycklig? För att nu inte tala om den stackars herr Brut!
Generalagenten lade speldosan i asken; han tänkte: Om lyckan är mig bevågen och gumman, som jag tror, tycker om vin, får jag kanske sälja en liten fågel efter middagen.
Men högt sa han:
Lyckan, kära människa, är en fågel, som alla hör och ingen ser. Den flyger från gren till gren och från träd till träd och därför blir vår vandring krokot och utan mål. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring och lära oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare tillfälle.
Ack ja! Så sant och så skönt! suckade fröken Alexander. Vi äro alla barn och livet är ingenting annat än en dansskola, där vi få lära oss ett passande uppträdande. Men somliga lära för himlen, andra för helvetet. Jag var engång på en bjudning hos älskvärda människor, man, hustru och dotter, en förtjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och drömmande. Föräldrarna voro rikt folk, präktigt folk, ansett folk. Men vid middagsbordet råkade de i tvist. Vem hade tänkt sig det! Tvisten blev gräl och det yttrades saker, som gingo över alla gränser. De generade gästerna sökte slå bort det hela med skämt, men det skulle de inte ha gjort, ty de båda makarna uppeldades därav. Särskilt gnistrade hustrun av hån och hat och slungade fram den ena beskyllningen värre än den andra. Rätt vad det var, reste sig mannen och lämnade rummet. Gästerna sutto där tysta och förlägna; frun yttrade heller ingenting och tycktes alldeles frånvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och sökte hålla målron vid makt. Efter en stund reste sig också frun och lämnade salen. Strax därpå kom en tjänstflicka inrusande och ropade: Hjälp, hjälp! Herrn har hängt sig! Gästerna störtade upp och följde henne. Hon förde dem in i en stor garderob; i taket hängde ett avskuret rep och under repet låg den store, fine, gode, rike, ansedde herrn oskadad, fast avsvimmad. I sin hustrus armar kvicknade han åter till liv. Och nu, herr generalagent, fingo gästerna höra så ömma ord och heta kärleksförklaringar, som de kanske aldrig hört förr. Hade de inte varit med om det föregående, så kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett kärleksmöte mellan två unga älskande. Förlägna drogo de sig åter till salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets dotter, sa: Ack lämna dem bara i fred och bry er inte om det! Det är inte första gången det här händer, och blir väl inte den sista! Vad säger herr generalagenten om det?
Jag säger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.
Just ingen komplimang för mig! sa fröken Alexander och log vemodigt. Emellertid kan jag försäkra, att mina stackars föräldrar älskade varandra innerligt. Att de ibland hatade så där cyklonartat var nog endast ett sätt att komma varandra närmre och förenas innerligare, än kärleken förmår åstadkomma. Ty kärleken är ingenting annat än ett hopplöst försök att bli kvitt sig själv.
Men där borta, fortsatte fröken Alexander, kommer någon, som jag verkligen beklagar!
Hon sträckte på halsen och ropade:
Herr Brut! Herr Brut! Har ni funnit henne?
Casimir Brut kom från åkern och gick tvärs genom parken. Vid fröken Alexanders rop ryckte han till, stannade för ett ögonblick, skakade på huvudet och fortsatte i ökad takt. Fröken Alexander följde honom med blicken, så länge han var inom synhåll. Och hon vände sig till generalagenten, sägande:
Medgiv att samvetet är en besynnerlig inrättning! Somliga anse, att samvetet är rädsla för straff, men det tror jag inte mycket på. Snarare är det rädsla att undgå upptäckt. Tron på sanningens helgd är den mest outrotbara tro eller övertro, människan äger. Om hon uppfört sig mindre passande och nödgas ljuga med munnen, försöker hon tala sanning med ögonen eller ansiktsfärgen eller hon bekänner den i förtäckta ordalag eller hittar på ett teckenspråk. Ty fram ska den och samvetet är ingenting annat än rädslan att den inte ska komma fram. Om herr generalagenten haft den saken klar för sig, skulle ni hört och sett många bekännelser här i dag. Men herr Bruts bekännelse kommer nog under dagens lopp och då ska ni passa på!
Vad har då hänt? skrek generalagenten och spärrade upp ögonen alldeles som flickorna Willman.
Efter vad jag kan förstå, svarade fröken Alexander, så har herr Brut slagit ihjäl den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag antar, att han älskade henne passionerat. Jag passade på och språkade litet med hennes kamrater och fick veta, att hon på sista tiden skaffat sig en fästman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon mötte i morse och antagligen har förvaltaren överraskat dem i skogen. Fästmannen tog till flykten och lämnade flickan ensam med den rasande människan. Prästens barn såg dem brottas. Om han sedan sköt henne eller på annat sätt bragte henne om livet, det törs jag inte säga. Men det kommer nog snart i dagen. Och vad säger herr generalagenten nu?
Jag säger, svarade generalagenten, att ni är en ryslig människa! Hur vet ni allt det här?
Fröken Alexander log vemodigt.
Vissa människor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i fråga om olyckor. De bli uppövade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr generalagenten inte skyller mig för vidskepelse, då jag säger, att jag för olycka med mig?
Men den upprörde gamle mannen svarade:
Ni är en tossa! Jag säger det av uppriktigt hjärta! Ni är en hemsk gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skrämmer mig inte med er vidskepelse!
Som ni behagar! sa fröken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte ska bringa er olycka! Nu ska jag gå och språka lite med flickorna i köket och titta in hos rättarn och höra mig för här och var, så får jag kanske veta någonting närmre. Men jag säger bara: Stackars herr Brut, som ska behöva leda skallgången efter sitt eget offer! Och man kan tänka sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla hennes nåd, när hon får veta, vad som hänt! Och stackars er också, herr generalagent!
Hon reste sig, men hon hade inte tagit många steg mot lusthusets dörr, då hon råkade trampa på en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan guppade till och välte ett litet bord, på vilket generalagenten ställt asken med den sjungande fågeln.
Ack! utropade fröken Alexander. Måtte inte den vackra fågeln ha tagit skada!
Därmed gick hon. Generalagenten åter tog med skälvande händer upp asken, öppnade försiktigt locket och fann, att hans älsklingsfågel fallit från pinnen. Den låg på burens botten med de gyllene små vingarna utbredda och halsen knäckt, så död och fördärvad som det är möjligt för en sjungande konstgjord fågel att bli.
* * * * *
Fröken Alexander språkade med flickorna i köket, tittade in hos rättarn och hörde sig för här och var. Hon gick också ut på stora landsvägen och träffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal. Ingen av de goda människorna visste mer än hon och de flesta visste mindre. I stället för att inhämta upplysningar blev det snarare hennes lott att meddela dylika. Och det gjorde hon gärna. Hon sa också, att hon trodde, att förvaltaren skulle bekänna före kvällen. Var hon gick fram, lugn och mild, lämnade hon bakom sig bestörta och häpna människor. Hon gick som ryktet.
Hennes väg och vandring förde henne också förbi stallbacken. Uppklättrade på räcket vid gödselbrunnen sutto tre manspersoner och rökte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var prästens son och den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgångar och vilade sig nu för den femte. Prästens son var illa åtgången, Ludwig däremot helbrägda men dorsk och ledsen, därför att saken aldrig fick någon ända. Ty så snart han fått den stackars prästpojken under sig och tilltygat honom just lagom, framstötte den slagne mellan flämt och flås: Vill du nu erkänna att du är en lögnare?
Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad från två allmänna högre läroverk på grund av min sanningskärlek, och hur ska jag då kunna förneka att hans far är en genomtrevlig präst?
Nej, det går nog inte det, medgav kusken.
Det bevisar, att du behöver mera smörj! flämtade prästens son. Så stod saken då fröken Alexander anlände. Hon stannade framför dem och sa:
Skulle inte de unga herrarna kunna företaga sig någonting nyttigare och mera aktningsvärt än att slåss?
Han där, svarade Ludwig vresigt, slåss för sin fars ära, och jag för min egen. Vet fröken något nyttigare och mera aktningsvärt så kläm bara fram med det!
De unga herrarna, fortsatte fröken Alexander utan att fästa sig vid hans vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgången efter den olyckliga flickan. En kedja går genom skogen, har man sagt mig, och en annan över myren.
Kors i jisse namn! skrek Ludwig. Gå de skall efter Bollan och jag är inte med!
Herrn, sa han till prästens son, ska vi leta efter tösen ett slag? Så hinner herrn komma i bättre form.
Förslaget antogs och de båda kämparna satte av över ängen och utmed vetefältets diken bort mot myren. På avstånd hördes redan ropen från den ännu osynliga kedjan, som närmade sig.
Och vad tror kusken? frågade fröken Alexander.
Kusken såg på fröken Alexander och han såg bort åt skogen och han såg upp mot herrgårn och ut över myren. Slutligen sa han:
Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.
Fröken Alexander lät honom då veta, vad hon trodde.
Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angåvo sin åsikt om tiden, medan soluret hade en annan och prästens mage en tredje. Vad honom beträffar, så låg han utsträckt på gräsvallen nedanför gårdsplanen. Gässen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat honom i ansiktet och delade nu hans läger med huvudet på hans bröst. Gården var tyst, dagen var varm, gräset var mjukt, prästen sov ostörd i två timmar.
Han vaknade till sist, han satte sig upp, han sträckte på sig och gäspade, han sa:
Det kurrar så skönt i min mage! Om gamla märken stå, så skulle det betyda, att den välsignade timmen är slagen. Och att bordet på Larsbo är dukat.
Tyvärr hade herr kyrkoherden i sina beräkningar utelämnat vissa psykologiska faktorer, som visade sig äga stort inflytande i försenande riktning. Maten var lagad, därom skvallrade själva luften, mättad med härliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt på silver och kristall, blommor och karaffer, vänligt och skönt. Husets gäster, kyrkoherden, generalagenten och fröken Alexander, uppehöllo sig i dess omedelbara närhet och tante Sara strök då och då tyst genom rummet, ändrade och ordnade. Men husets värdinna, som ensam kunde uttala det förlösande ordet och göra slut på en pinsam väntan, infann sig icke och ej heller hennes väninnor. Till sist tog kyrkoherden fröken Schönthal i armen och yttrade hövligt men bestämt:
Bästa fröken Sara, färdiglagad mat förlorar för varje minut i saft och arom. Man gör orätt mot sig själv, om man inte äter den, då den är som läckrast.
Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som för att åstadkomma en ändring. I själva verket saknade hon allt inflytande och kunde inte göra någonting åt saken.
De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelämnat i sin beräkning av måltidstimmen, var fru Olgas skiftande själstillstånd. Den långa sommardagens händelser hade frestat hennes krafter över förmågan. Efter en tämligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss flämtande energi, som tagit sitt första uttryck i kammarjungfruns utsändande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke återvänt, och ehuru den lilla nåden alls icke ägde en fröken Alexanders divinatoriska snille, måste hon likväl ana en olycka. Och förtretligheterna hade följt varandra slag i slag! Hon hade kastat en klocka ut genom fönstret och i otid väckt hela huset. Hon hade krossat Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med Ludwig för att undanröja spåren av denna olycka. Därvid hade hon överraskats av förvaltaren, och den uppjagade sinnesstämningen hade medfört en tvist, som längre fram på dagen lett till fullständig brytning. Herr Brut, som i femton år oklanderligt förvaltat det vidsträckta Larsbo, hade fått sitt avsked! Och människan hade mottagit sin dom med överdriven och alldeles oväntad tillfredsställelse; han hade utbett sig att få lämna platsen genast, han packade kanske redan sina kappsäckar. Hon stod där med sin gård, skäligen hjälplös. Saradagen uppvisade alla en Tycho-brahedags kännemärken.