Men ur dessa olyckor, förolämpningar och förföljelser hade hennes själ hämtat en oanad styrka. Fru Olga hade i själva verket utvecklats med förbluffande hastighet. Klockan sex på morgonen hade hon ännu varit Jan-Petters rika och behagliga men själsligen rätt obetydliga änka. Framemot fyratiden på eftermiddagen hade själva doktor Karolina måst medgiva, att denna obetydliga person måhända upptäckt möjligheter till en ny stor rörelse i tidens anda. Bort från erotiken! En ny frigörelse, sund och ekonomisk, fri och sträng; en rörelse, som kunde få vidsträckta förbindelser med alla möjliga vetenskaper och som kunde intränga på alla mänskliga områden. Det var ju i alla fall inte småsaker! Och denna rörelse hade framsprungit ur hennes själ mellan klockan 6 f.m. och klockan 4 e.m.—i sanning en lätt förlossning! Naturligtvis var den ännu i sin linda, dess karaktär en smula obestämd, dess drag otydliga—man får inte begära för mycket—men den fanns där! Och den hade i ett slag vänt upp och ned på hela hennes liv. Hon såg i dunkel men lockande dager en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser på Larsbo, agitationsresor jorden runt, förföljelse och ära, fanatiska fiender och fanatiska vänner. Hon hade icke varit professorskan Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och förtjusande. Vem eller vad hade åstadkommit denna plötsliga förvandling? Ingen, intet. Naturen själv hade återinsatt henne i hennes rätta sammanhang med mänskligheten. Engång hade hon varit den stora, vetenskapliga Willmanska släktens offer på den snöda Mammons altare. Hon hade sålts som i österlandet unga flickor säljas till rika vällustingars harem. Men hon hade kämpat sig upp ur den erotiska dyn, hennes intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat över hennes hjärta. Hon hade frigjort sig själv och hon skulle frigöra andra. Bort från erotiken! Vad det nu var, men inte var det småsaker!
Under sådana betraktelser och i en stundom ångestfylld, stundom glädjebävande sinnesstämning skred fru Olga till att bestämma sin middagstoalett. Hennes första avsikt var att icke vidtaga några som helst ändringar i den svarta och nästan dystra dräkt hon bar. Men efter en blick i spegeln kom hon att tänka på, att hennes liknöjdhet för yttre bjäfs kunde uppfattas som en ovänlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara, och en ohövlighet mot de långväga gästerna. Med en lätt suck begav hon sig till klädkammaren. Medan hon betänksam gick från dräkt till dräkt, nästan alla svarta eller åtminstone mörka, upptäckte hon en helvit klänning undanhängd i en vrå. Hon tog fram den och betraktade den med ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklänning som flicka, använd blott en gång. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt dekolleterad men bortsett från några fåniga skära bandstumpar ganska söt. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig själv:
Det är vansinnigt men jag tar den, därför att det roar mig att ta den. Jag har gått klädd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den är väldigt kortärmad för en sån här middag, men om jag inte vågar trotsa en så löjlig fördom, så kan jag gå och lägga mig. Och Bort från erotiken med mig! Jag tar den, om den inte är för trång över bröstet och för snäv kring stjärten.
Hon ömsade och ställde sig framför spegeln. Det visade sig, att hon i det närmaste behållit sin flickfigur; endast få och små ändringar voro av nöden. Hade hon tid därtill? Hon såg på sitt ur; det stod alltjämt och gav henne inga exakta upplysningar men väl ett allmänt intryck av, att det inte kunde vara så farligt med tiden. Hon gick raskt till verket, tog fram sax och sprättkniv och sparkade kraftigt i golvet för att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i underkjol och med två små röda flätor hängande och slängande kring det klotrunda huvudet. Hon betraktade klänningen; den provades ånyo och Lotten sa: Det är bäst att ta hit flickorna Willman! Hon började därför irra omkring i huset och kom även inför prästen, som vände sig bort med vämjelse. Äntligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, där de alltjämt diskuterade dagens händelser.
Vet ni vad! skrek hon. Olle tänker klä sig i vitt!
Allt det underliga, som dagen fört med sig, tycktes kulminera i detta utrop! Flickorna Willman sjönko ihop, deras munnar öppnades till ett uttryck av slö förvåning. Betty repade sig först, satte den sokratiska näsan i vädret och yttrade:
Jaså i vitt! Är det ännu någon, som betvivlar, att hon är kär i CasimirBrut?
En fråga, som just diskuterats.
Doktor Karolina sa:
Hon är inte kär. Jag skulle ha märkt någonting, och jag har ingenting märkt, fast jag nog haft ögonen på dem.
Hon är inte kär, bekräftade Lizzy. Men hon är ursinnig. Han har på något sätt förolämpat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!
Låt oss hjälpa henne! ropade den godhjärtade Brita. Hon sprang före och de andra följde henne, trängandes och knuffandes i alla dörrar. Men då de kommo i närheten av klädkammaren, stannade de och lyssnade med återhållen andedräkt. Fru Olga sjöng! Hon hade sjungit som flicka men aldrig efter bröllopet och ej heller efter begravningen. Nu sjöng hon i sin ensamhet! Hon sjöng pagens aria ur Figaros bröllop; musikaliskt ej tadelfritt, men med känsla och hörbart nöje. Flickorna Willman trädde sakta in i klädkammaren. Där satt fru Olga vid sybordet och sprättade bort de skära banden. Hennes ansikte hade en livlig färg, hennes ögon en varm glans. Doktor Karolina, som var bestämd motståndare till kärlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.
Har du feber? frågade hon.
Nej, svarade fru Olga lugnt. Varför skulle jag ha feber? Jag står vid en vändpunkt i mitt liv och känner mig lite konstig. Jag tänker sätta på mig den här kära gamla trasan. Vad säger ni om det?
Och du mår inte illa på något sätt? fortsatte doktorn sitt förhör; menLizzy sa:
Vi måste se, om den klär dig.
För tredje gången påtogs den halvt uppsprättade klänningen. Fru Olga vände sig långsamt runt och lät sig beskådas. Lotten gränslade sin pincené över den köttiga näsryggen och brummade sakta en ed; Betty stödde hakan i handen, försjönk i kritisk beundran; Lizzy stoppade munnen full med knappnålar och började ordna vecken; doktor Karolina, alltjämt orolig, stack handen ned på fru Olgas rygg för att känna om hon var mycket het; Brita sa:
I den där klänningen ser hon ut som en barnrumpa. Den kommer att göra susen.
Vilken sus? sporde fru Olga, tillade med skärpa: Om jag får fråga!
Inte vet jag, mumlade flickan kuvad av glöden i fru Olgas blick och majestätet i hennes hållning. De andra fortsatte i lugn men med stigande stämning sin granskning. Betty sa:
Jag hoppas du inser, att din koaffyr måste radikalt läggas om?
Det inser jag fullkomligt, svarade fru Olga. Jag måste hitta på någonting alldeles nytt och jag tror nästan, att jag har en idé. Men vem ska hjälpa mig med det?
Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:
Jag har aldrig förr skänkt Olles utseende någon närmre granskning. Faktum är, att hon är närapå vacker och att hon med små och enkla medel kan göras bländskön. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett ambition och veta vår plikt i ett fall som detta?
De begåvo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjärtade, kunniga, idérika, väl skolade och förberedda till fru Olgas toalettrum. Några ägnade sig åt henne, andra åt klänningen, och alla visade vackra prov på nit, smak och förstånd. Efter en timmes ihärdigt tyst arbete kunde de ställa den lilla frun framför spegeln, sägande:
Nåå? Vad tycks?
Hon såg och hon log, dels av glädje vid den vackra bilden, dels för att prova ett halvt dussin löjens skiftande verkan. Hon sa:
Tjusig!
Men blev i en hast allvarlig och ängslig, utbrast:
Har någon en aning om klockan? Jag tror det är matdags. Prästen blir oresonlig om han får vänta en halv minut. Låt oss genast gå!
Då ropade flickorna Willman på engång: Fem minuter om vi få be! Bara fem! Och de störtade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord. Minuter förrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta ambition var verkligen väckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det att generalagenten slank ur vrå i vrå med sin tystade fågel, ängsligt undvikande den olycksbringande fröken Alexander; under det att prästens mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och vresiga tillrop plågade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir satt fördjupad i gårdens räkenskaper och gång efter annan reste sig upp för att kasta en mörk och orolig blick ut över myren; under det att de båda kedjorna skallgångsmän en efter en samlades vid Spilleboda för att med Ludwig i spetsen göra ett sista försök att återfinna den försvunna flickan, död eller levande—arbetade de fem flickorna friskt och flinkt vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin omstuvade dräkt från den sista flickbalen, obeskrivligen nätt och fin, ilade från den ena till den andra, ständigt beredd att hjälpa med råd och dåd och aldrig försummande att med nöje betrakta sin egen person i de olika speglarna. Av allt att döma hade hon för stunden glömt dagens sorger, uppskakande händelser och stora tankar.
* * * * *
Men när resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi, idérikedom, smak, äntligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde flickorna Willman inte undgå att känna en djup besvikelse. De hade icke väntat sig någon publiksuccès, väl vetande, att det icke fanns någon publik att tala om på Larsbo, och likväl hade tätatäten med den stadigt minut efter minut allt skönare spegelbilden ingivit dem en vag förhoppning om att bliva hälsade med förtjusta utrop, komplimanger, beundrande blickar. Det blev inte fallet. Prästen var fräsande förargad, generalagenten sorgsen och surögd, fröken Alexander butter och sårad av jämförelsen mellan sin egen grå enkelhet och dessa praktblommor, tante Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prästsonen saknades. Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan måste väcka en viss förstämning även hos dessa godmodiga och rappa flickor, som sannerligen inte voro rädda om besväret och som skulle ha nöjt sig med en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes helt oberörd av det kyliga mottagandet och gick så långt i naiv självbeundran att hon frågade den farlige prästen om inte vitt klädde henne. Lyckligtvis lät han maten tysta munnen; och fru Olga vände sig nu mot generalagenten och lät de sex omsorgsfullt utprovade leendena avlösa varandra i en snabb och graciös följd. Och fastän icke ens detta gav nämnvärt resultat, föreföll hon glad och belåten. Men när Casimir Brut först efter soppan gjorde sitt inträde, rynkade hon pannan och yttrade kärvt:
Jag vet inte, hur det kan ha förhållit sig i ert barndomshem, herr Brut; men i mitt fick man lära sig att passa på måltiderna eller åtminstone be om ursäkt, när man kom försent.
Brut svarade lugnt:
Jag har inte haft något barndomshem och är en alldeles ouppfostrad människa. Men naturligtvis ber jag om ursäkt.
Han tog plats bredvid prästen, som vände sig till honom sägande:
Att höra fruntimmer prisa punktlighet är lika rörande som att höra fan prisa evangelium. Själv har jag fått en vårdad uppfostran och därför säger jag att denna steken är god men att den säkerligen var bättre och mera lättsmält och smaklig för två timmar sedan.
Som han hade steken bredvid sig, undersökte han den noga, skar med omsorg några skivor och åt. Fru Olga tog åter sin tillflykt hos generalagenten, skänkte flitigt i hans glas och gjorde sina blickar och leenden så sinnesbedövande som möjligt. Till sist började den sorgsne gamle mannen fatta eld, han viftade med händerna alldeles som den krossade lilla fågeln viftat med vingarna, han guppade på stolen alldeles som fågeln på sin pinne, och hans falsett drillade och tremulerade.
Titta! viskade Brita till Betty. Min sju och själ får hon inte gnistor ur generalagenten!
Plötsligt avbröt fru Olga leken; hon spratt till och med uppspärrade ögon frågade hon:
Var är Ludwig?
Ja, var är Ludwig? upprepade flickorna Willman.
Fröken Alexander smålog överlägset och medlidsamt.
Damernas observationsförmåga, sa hon, är synbarligen inte särdeles uppövad. Jag kan emellertid tala om, att herr Ludwig och kyrkoherdens herr son deltaga i skallgången efter den mördade flickan.
En kvarts minuts paus uppstod, varpå de sex damerna samfällt skreko: Den mördade flickan! Den mördade flickan? Sex sopraner, en falsett och fröken Alexanders alt flödade nu över i en oredig ström av utrop, frågor utan svar och svar utan frågor. Tills med ens Casimir Bruts stämma bröt igenom det gälla larmet, mörk och skrällande som en åskknall.
Jag anhåller, att det inte pratas några dumheter!
Han tillade mera dämpat:
Flickan är inte mördad.
Jaså, inte mördad? upprepade fröken Alexander efter ett ögonblick. Och hon fortsatte med ett betydelsefullt småleende:
Kanske herr förvaltaren vet, var hon finns?
Nej, svarade han korthugget. Men jag antar, att hon kommer tillrätta. I alla händelser är det onödigt att tala om saken nu.
Sååå! inföll fru Olga. Varför skulle man inte få tala om saken?
Han såg ned på tallriken, han såg åter upp och han såg henne för en sekund rakt in i ögonen. Han svarade med ett blitt lugn och saktmod, som besynnerligt stred mot den kärva formuleringen:
Därför att jag inte vill det.
Fru Olga teg och tystnaden blev allmän. Till dess att prästen ätit så pass, att magen tystnat och han själv kunde börja tala.
Nå, herr Brut, sa han, hur känns det att lämna Larsbo?
Casimir Brut kastade en storögd blick på fru Olga, som rodnande och otålig utropade:
Varför ser ni så på mig? Jag har talat om för mina vänner att ni ska lämna oss.
Brut nickade, och vänd till prästen svarade han:
Hur det känns? Tungt. Jag har arbetat här i femton år, jag har haft min bästa tid här. Det känns tungt.
Varför i herrans namn flyttar ni då? frågade prästen.
Han svarade:
Man brukar flytta, när man blir bortkörd.
Fru Olga gav till ett rop, men doktor Karolina snäste henne med ett barskt: Tyst du! Och hon sa:
Vad vill det säga? Bortkörd? Olle har sagt oss, att ni är mer än villig att lämna Larsbo.
Har hon sagt det, genmälte Brut lugnt, så har hon ljugit.
Ljugit! flämtade fru Olga. Men han bekymrade sig inte om hennes sinnesrörelse utan fortsatte:
Om en person får höra att han är överflödig och att man vill bli av med honom, så kan han naturligtvis inte stanna. Men han går inte frivilligt. Fast det låter trevligare att säga så. Fruntimmer tycker om det, som låter trevligt.
Det är sant! medgav Lizzy. Jag för min del föredrar det som låter trevligt framför det som låter otrevligt, alldeles som jag föredrar det vackra framför det fula och det angenäma framför det oangenäma.
Och sanningen då? insköt Brut. Lizzy putade ut med munnen och sänkte ögonlocken i förnäm likgiltighet. Betty sa:
Det är lättare att skilja det angenäma från det oangenäma än det sanna från det osanna. Därför är det klokast att hålla sig till det angenäma. Risken att begå fatala misstag är väsentligt mindre.
Nej, sa Brut och sänkte huvudet så att det svarta skägget bredde sig över duken. Det är inte risken, det kommer an på. Kvinnor är inte rädda för risk; det ska man inte skylla dem för. Men de tycker inte om sanningen; de förstå sig inte på den och veta inte, vad de ska göra med den. Att hålla sig till sanningen är ju allenast att taga hänsyn till fakta och låta dem gälla, vare sig de äro angenäma eller oangenäma. Kvinnor ta bara hänsyn till hur saker och ting borde vara. I deras tycke. Om en man har en puckelryggig hustru, så tycker han, att hon är ful, vad det yttre beträffar. Om en kvinna har en puckelryggig man, så tycker hon att han är ovanligt rak i ryggen. Vilket naturligtvis inte hindrar, att hon finner andra och större fel hos honom. Men sådana som han inte har. Det finns ingenting, som de inte kan ljuga från eller till. Män kunna också ljuga, när de tvingas. Men sanningen är för dem granit; de måste spränga bort den. Kvinnor vifta bort den med näsduken.
Herrn är bitter, inföll kyrkoherden, och det skulle jag också vara om jag blivit bortkörd av en eller annan liten nippertippa. Och därmed syftar jag inte speciellt på hennes nåd utan på unga fruntimmer i allmänhet, som, då de nått en viss ålder, ersätta de ljuva kärleksorden med allahanda fraser. När en kvinna säger: Jag älskar dig! så menar hon, att vederbörande skall ta henne i famn. Men när hon säger: Rädda mänskligheten! så menar hon ackurat detsamma.
Och hur är det med männen? frågade Betty. Om en man säger till en kvinna: Vad du är vacker! så menar han: Är jag inte en ståtlig karl? Och säger han: Rädda mänskligheten! så menar han ackurat detsamma. Det finns kanske en skillnad, men den är hårfin.
Jag anhåller! smattrade plötsligt doktor Karolinas röst, skarp och olycksbådande. Jag anhåller, att herr Brut förklarar sig! Herr Bruts sorgliga erfarenhet av kvinnlig lögnaktighet är sannerligen inte vidare smickrande för oss damer på Larsbo. Vi tänker inte nöja oss med några dunkla antydningar! Var så god!
Brut svarade långsamt:
Jag behöver ju inte ha gjort mina erfarenheter på Larsbo. Jag har dem redan från min barndom. Min far och min mor voro inte gifta, men väl blev min mor gift med en annan man kort efter det jag föddes. Mor ville inte kännas vid det där. Hon ville inte att det skulle vara så. Och fastän hela byn visste, att jag var son till en dräng och inte till en bonde, tvingade hon min gamle styvfar att låtsas att jag var hans. Jag skulle rönt mindre smälek och fått färre stickord och blivit bättre behandlad, om hon satt på mig ett plakat med noggrann uppgift om min börd. Men om en kvinna kan reda sig med ett halvt kilo sanning så föredrar hon att ödsla tio kilo lögn. Har hon bränt hål på en duk, så har blixten slagit ned. Har hon krossat en tallrik, så har det varit jordbävning. Har hon begått, vad man kallar ett felsteg, så måste hela mänskligheten genast och med kraftiga medel räddas. Ty hur skulle hon kunna ha begått ett felsteg, om inte mänskligheten vore genomfördärvad? Det blir så stort och ovåligt allting på grund av hennes starka fantasi och hennes ringaktning för små, enkla fakta. Äro de till på köpet obehagliga, så få de absolut inte existera. Hennes fantasi skänker åt obetydliga handlingar de hemskaste och omöjligaste konsekvenser. Om hennes allra minsta hemlighet förrådes, står genast världen i brand. Och det värsta är, att hennes fantasi är suggestiv och har en ovanlig förmåga att sätta annat folk i rörelse och förmå dem att begå dumheter. Låt oss ta ett exempel. Låt oss säga att en kvinna råkat ut för en jämförelsevis obetydlig malör. Hon har slagit sönder ett värdefullt föremål, till exempel en dyrbar vas—
Just i detta ögonblick inträffade en liknande olycka: fru Olga råkade knuffa omkull ett blomglas, som stod framför henne. Det var ett egendomligt sammanträffande men väckte i och för sig mindre häpnad än fru Olgas skrämda utrop:
Casimir!
Flickorna Willman, trots deras lättsinne kända för en ovanlig självbehärskning, hoppade högt på stolarna; prästen harsklade dovt; fröken Alexander öppnade munnen stort som om hon velat säga: aha! Generalagenten drog sig hastigt åt sidan, ty i fru Olgas röst låg ett energimättat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:
För min del föredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den obehagligaste sanning ställer till med mindre trassel än den behagligaste lögn.
Nu buro de tre nätta flickorna in kaffet, likörerna, cigarretterna. Under det att dessa håvor utdelades och de första rökmolnen korsades över bordet, rådde en tankediger tystnad. De häftigt uppskakade flickorna Willman började sända varandra en och annan betydelsefull blick i förening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade släktens teckenspråk. Fru Olga satt alldeles stilla och såg rakt framför sig; i den vita något ungdomliga dräkten såg hon ut som en flicka, som för första gången får vara ute bland stort folk.
Tystnaden bröts av prästen, som sa:
Ett gott ord är detta: Säg sant vad du säger, men säg inte allt, som är sant. Jag säger gärna sanningen, men jag gör det på ett belevat sätt och sårar ingen. Det är min metod. Men herrn torde inte vara i besittning av mycken belevenhet.
Jag är nog inte det, medgav Brut. Jag har inte fått lära mycket i den vägen.
Herrns barndom, fortsatte prästen, tycks också ha varit av det bedrövliga slaget. Att vara styvson till en bonde och oäkta son till en dräng, det är en dålig början. Jag antar, att herrns riktige far inte bekymrade sig stort om honom?
Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i fängelse, då jag var några år gammal, och han dog i fängelse.
Allt bättre och bättre! sa prästen. Törs man fråga, varför han kom i fängelse?
För mord, svarade Brut.
Jag må säga, återtog prästen efter en fundersam tystnad, jag må säga, att dylika premisser kunde ha givit en sämre konklusion än vad herrn har blivit. Men nu ska herrn berätta oss någonting om allt det där!
Nåja, sa Casimir Brut och strök skägget från bordet. Om det kan lära någon något, så kan jag väl berätta.
Då och då avbruten av prästens frågor och damernas infall förtalde han i ungefär följande ordalag historien om
Hans Hinz Faber hette han, som skötte kvarnen; ägaren hette Gruber. Kvarnen låg en halvtimmes väg ovan byn, och vattnet, som drev kvarnhjulet, dämdes i byn upp i ett murat bäcken, vari kvinnorna sköljde sin tvätt. Då de sysslade härmed, föll deras tal gärna på Hans Hinz, och kvinnorna överbjödo varandra i att prisa hans kunskaper och förmågor. Om en främling lyssnat till lovsången, hade han säkerligen fått den föreställningen, att mjölnaren var en mogen man och i besittning av den rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz räknade blott några och tjugu år. Däremot var det sant, att han ägde utomordentliga kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller försummade att prisa. Han skötte ensam arbetet i kvarnen och vidmakthöll det gamla skrället, som nästan dagligen måste lappas och stöttas. Dessutom fann han tid och krafter att bistå bykvinnorna i deras oräkneliga mödor och bekymmer.
Den bland dessa, som först upptäckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin, en änka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En augustiafton kom hon och många med henne från skördefesten i en avlägsen bergsby. Det övriga sällskapet gick kvarnen förbi utan att varsna Hans Hinz, som satt orörlig på bänken vid kvarnväggen. Väggen var grågrön av mossa, drängen gulgrå av mjöl; i skymningen sågo de honom icke. Men fru Maturin stannade och upptäckte hans ögonbryn, som svarta, breda och sammanvuxna lågo som en likkista över ögonen. Fru Maturin var trött efter dansen och gången, hon satte sig bredvid honom, i det hon frågade:
Är du inte Hansi, vallpojken? När blev du mjölnare?
Han svarade icke utan såg framför sig i skymningen, lugn med sina tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. Då fru Maturin vilat ut, reste hon sig och bjöd farväl. Icke heller nu svarade han och hon gick utan att särdeles fästa sig vid hans ohövliga tystnad. Men om natten, då hon låg vaken utan tankar, erinrade hon sig hans mörka, kraftiga ögonbryn och hon började fundera över hans tystnad, hans ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig många föreställningar om honom. Vid första tillfälle begav hon sig åter till kvarnen. Och hon upprepade sina besök. Byfolket, som ständigt höll vakt över fru Maturin, började gäckas med henne. Då tog hon illa vid sig och svarade häftigt att om det funnes många så kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz Faber skulle hon hysa en bättre tanke om männen. Särskilt framhöll hon, hur sedesamt han levde i ständig ensamhet och ständigt arbete. Häråt skrattade männen, men kvinnorna blevo nyfikna.
Redan samma höst började de vandra uppför stigen till kvarnen och gingo i skymningen över gläntan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskärror. Han såg dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista närmast kvarnen, som om de väntat att han skulle ropa dem till sig. Han ropade icke. Äntligen stego de fram, hälsade och slogo sig ned. Han beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak för deras skull.
Men när nu en kvinna för att giva sitt besök en rimlig orsak frågade honom, varför hennes ko sinade, förändrades hans sätt, ty det var en allvarlig fråga och han hade som vallarepojke samlat en hel del erfarenhet beträffande kreaturen. Han tog alltså frågan i övervägande och ansträngde sig att finna det rätta svaret. Då undergick hans ansikte en märklig förvandling. Den trumpna minen försvann, den dåsiga blicken fick liv, ögonen mörknade och förstorades, pupillerna blixtrade som svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles säreget gjorde hans ögonbryn, som höjdes helt sakta men slutligen så högt, att åskådaren erfor samma känsla av orolig förväntan som om hon sett en skicklig bågskytt spänna sin båge till det yttersta. Och hon fick lätt den föreställningen, att bakom ögonbrynens högspänning förefanns en andlig spänning av samma styrka.
De råd, som i detta och liknande fall blevo resultatet av drängens allvarliga övervägande, voro ingenting annat än gamla huskurer, som kvinnorna vanligen kände till förut. Icke förty började tron på hans underbara insikter och gåvor att sprida sig och kvinnorna drogo snart den slutsatsen, att den, som kan bota djurens sjukdomar ock kan bota människornas. Mödrar förde till honom sina sjuka småttingar. Han vägrade att taga någon befattning med dem, han brummade, han förbannade, han knuffade undan dem. Men denna motsträvighet endast eggade mödrarna. En charlatan bjuder ut sin visdom; den verklige undergöraren låter däremot alltid truga sig. Ju djupare hans insikter äro, desto oginare är han själv. Och omvänt: ju oginare undergöraren är, desto djupare äro hans insikter.
En afton kom skogsfogdens Grädel. Hon var ung och ogift och hade inga barn att bekymra sig om. Då Hans Hinz såg henne komma gick han hastigt upp i kvarnkammaren, hämtande i förbifarten en skopa vatten ur rännan. Han tvådde ansikte och händer. Under tiden närmade sig Grädel tveksamt. Hon kände drängen från barnaåren, men hon hade redan hört så mycket förtäljas om hans underbara kurer, hans ensliga leverne och hans hårda och oartiga sätt mot kvinnorna, att hon närde en bävan för mjölnardrängen, som om han varit kyrkoherden själv. Dessutom var hennes ärende futtigt och löjligt. Hon hade stora fula vårtor på händerna, som varken krita eller lapis förmått utrota. Var det nu ett lyte att komma med till en undergörare?
Hon stod vid dörren och hennes hjärta klappade hårdare än hennes hand. På andra sidan dörren stod Hansi och lyssnade och gud vet, hur länge de så stodo. Äntligen tog han mod till sig och trädde ut och även Grädel tog mod till sig, framförde sitt ärende och visade honom sina stackars händer. Hansi vidrörde vårtorna helt lätt med fingerspetsarna och skakade på huvudet. Han kunde för död och pina inte erinra sig ett enda medel mot vårtor. Sedan han hastigt torkat av bänken med rockärmen, bad han Grädel taga plats. Hon satte sig och de tego, till dess att Grädel en smula otåligt sporde, om han icke ville hjälpa henne.
Vad pratar du! svarade Hansi. Är jag kanske en doktor eller en klok käring? Vad är det för dumheter? Varför kommer ni till mig med era krämpor? Och du till! Dra för hin i våld!
Men då hon helt förskräckt reste sig, tryckte han henne åter ned på bänken. Där satt hon och där stod han, båda tysta. Ända till dess att en koltrast hoppade fram till Hansi: och började picka på hans stövel. Han lät fågeln hoppa upp på handen och började härma dess locktoner, varvid trasten kråmade sig på det lustigaste sätt, spretade ut med stjärten och gluckade, så att det lilla bröstet svällde upp till en stor mjuk boll. Då brusto de i skratt och fågeln flög.
Och nu började Hansi visa prov på de konster, han verkligen lärt under sina vallpojkeår och som huvudsakligast bestodo i en skicklig efterhärmning av allahanda djurläten. Sedan han sålunda och annorlunda framhållit sina förtjänster och förmågor, sprang han bort till ett urgammalt körsbärsträd, vars enda levande gren ännu bar några övermogna men saftiga bär. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han Grädel, sex åt han själv men det trettonde delade de sålunda, att Grädel höll dess ena hälft mellan sina läppar under det att Hansi bet till sig den andra. Då var det redan så skumt i skogen att Grädel måste återvända till byn.
När vintern kom, blev kvarnvägen svårframkomlig och det var nu endast fru Maturin, som besökte kvarnen då och då, medförande en korg fullproppad med matvaror. Likväl upphörde icke Hansi Hinz att sysselsätta kvinnornas fantasi. Några bland dem hade läst berättelser om eremiter och fromma undergörare, vilka alla levde lika ensligt och torftigt som mjölnaren. Hans bild växte i deras föreställning. Och under de långa mörka månader, då de endast sågo spåren efter hans skidor i snön och endast hörde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar, blev Hansi Hinz oavlåtligen föremål för deras tankar och funderingar.
Männen i byn kunde svårligen undgå att förarga sig över allt detta prat om en mjölnardräng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Följaktligen måste han vara en gudlös slyngel. Härtill genmälte kvinnorna flinkt, att han läste sina böner lika troget som någon annan, och ehuru de aldrig hört honom läsa ett enda Fader vår, voro de beredda att gå ed på hans gudsfruktan. De läto också förstå, att de vid sina besök i kvarnen fått höra många gudaktiga och tänkvärda ord. Desslikes började de på det nedrigaste sätt häckla och svärta den stackars kyrkoherden och förmenade, att den som ville hålla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Männen fingo slutligen gå allena i högmässan, och förde de kvinnorna med sig, syntes på dessa som oftast spår efter tårar, örfilar och hårdragning.
Under det att kvinnorna sålunda försvarade Hans Hinz, var hans eget största bekymmer just det, att han aldrig kom i högmässan. Orsaken till hans uteblivande var enkel men avgörande: han ägde icke någon helgdagsdräkt. I de lappade, lumpna arbetskläderna, genompyrda av mjöl och liksom fernissade med beck och kåda, kunde han icke infinna sig utan att komma på skam både inför Vår Herre och skogsfogdens Grädel. Han övervägde länge och under högt spända ögonbryn frågan, hur han skulle kunna skaffa sig en anständig helgdagsdräkt. Pengar hade han inga. Hans lön utgick in natura och var så knapp att den blott räckte till drängens dagliga spis, en sorts mjölröra, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz funderade i sex månader och beslöt till sist att uppsöka kvarnägaren, herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besöket skulle äga rum en söndag, men redan på lördagskvällen begav han sig åstad. Natten ämnade han tillbringa i närheten av Grädels gård.
Där i byn rådde den seden att den manliga ungdomen använde helgdagsnatten till att uppsöka sina kärestor. Hansi stötte fördenskull samman med många unga män, som ensamma och tysta eller och i sjungande flockar drogo ned mot byn. De hälsade honom med en visserligen trumpen men dock oförtydbar aktning, och för första gången njöt han sötman av att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i första giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, lämnade till och med sin sjungande flock för att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjärtans beskedlige token hade inom kort anförtrott Hansi sin lördagshemlighet han ämnade uppsöka skogsfogdens Grädel!
Hans Hinz hade gärna velat fråga, om Henrik stämt möte med Grädel och om de kanske redan voro fästfolk. Men han kom sig icke för. Stillatigande och till synes oberörd gick han vid den sladdrande ynglingens sida, lagade dock så, att de båda sackade efter och snart befunno sig på ett betydande avstånd från flocken. Då stannade han plötsligt, och i det han gjorde sig fri från Henriks arm, sa han:
Du tänker gå till skogsfogdens Grädel. Men hör nu på: jag skall gå i ditt ställe.
Den förbluffade friaren sökte slå bort saken med skämt. Hansi övertygade honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen på rygg i ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle återvända hem för att ömsa kläder, gick han själv raka vägen till skogsfogdens gård. Han smög sig uppför fritrappan, som förde till vinden och Grädels kammare. Han kände på dörren och fann den stängd. Nu började han härma trasten och därav väcktes ingen i huset undantagandes Grädel. Efter en stund kom hon ut till honom och de sutto sida vid sida på trappan. Hansi berättade, att han skulle gå till herr Gruber och begära pengar till en helgdagsdräkt. Grädel funderade en stund; därpå sa hon:
Du borde skaffa dig en annan och bättre plats men inte här i byn.
Det blev nu Hansis tur att fundera och efter en stund sa han:
Får jag komma tillbaka till dig, sedan allting är uppgjort med husbond?
Hon svarade:
Det blir väl, som du tycker.
Grädel gick åter in, men Hansi blev sittande på trappan. Och under det att han välvde allahanda planer för framtiden och beslöt att taga sig bort från bygden och dess dumma kvinnor, började äntligen tupparna gala. Hansi begav sig till herr Gruber.
Gubben tog emot honom liggande på sängen utan andra sängkläder än en smutsig och trasig tageldyna. Han hade varit skollärare och först på gamla dagar blivit kvarnägare tack vare ett arv. Själv kunde han icke sköta kvarnen, och det gamla skrället skulle inte ha givit honom något som helst överskott, om han nödgats ordentligt avlöna drängen. Han hade emellertid lyckats locka till sig och fängsla vallarepojken med allahanda dunkla löften om framtida förmåner. När nu Hansi med mössan i hand, trumpen men hövlig, begärde pengar till en helgdagsdräkt, blev gubben ursinnig och överöste honom med ovett. Hade han inte lovat honom framtida förmåner?
Hansi svarade:
Husbond lovar men inte vet jag, om han tänker hålla. För resten kan jag inte vänta på det. Jag tänker gifta mig.
Herr Gruber, som just fört vattenkruset till munnen för att läska sin strupe efter ovettet, fick vattenklunken i vrångstrupen. Först sedan Hansi dunkat honom duktigt i ryggen och ruskat om honom, återfick han andan men låg en lång stund alldeles utmattad. Slutligen reste han sig med Hansis hjälp och stapplade på bara fötter bort till en kista, vari han förvarade sina papper. Överst låg ett stämplat dokument, som gubben med skälvande händer vecklade upp, och snarare ur minnet än från bladet läste han upp dess innehåll, varvid den skrovliga och gnälliga gubbrösten fick varma, nästan ömma toner.
Dokumentet var ett testamente, varigenom Gruber tillförsäkrade sin trogne dräng Hans Hinz Faber all sin kvarlåtenskap. När gubben slutat uppläsningen tillfogade han med samma ömma och varma tonfall:
Jag har tänkt på dig som en far tänker på sin son. Men du vill lämna mig gubbstackare i sticket. Så gå då, otacksamme!
Vare sig nu att gubben verkligen tänkt på Hansi som en far på sin son eller om han upprättat testamentet blott för att få njuta frukterna av den flinke drängens möda utan att i livstiden behöva ge honom någon lön, så kände sig Hans Hinz alldeles överväldigad av denna plötsligt uppenbarade godhet. Gubbens ständiga kält föreföll honom nu som ytterligare ett bevis på hans faderliga omtanke. Han böjde sig ned och kysste nattrockens ärm och gubben mottog ömhetsbeviset med en värdighet, som redan röjde den kränkte välgörarens harm. Han började korsförhöra drängen beträffande hans giftermålsplaner, och när han fick höra, att de gällde Grädel, sa han efter kort betänkande:
Att du valt skogsfogdens Grädel har jag ingenting emot. Men låt mig först tala med skogsfogden och säga honom, hur det står till mellan mig och dig. Eljest får du ett bleklagt nej, min stackars gosse. Jag däremot har nog ett och annat i den här kistan, som kan göra skogsfogden benägen att tänka på saken. Låt mig hållas och återvänd genast till kvarnen.
Allt detta yttrade han med faderlig välvilja och myndighet och så begav det sig att Hans Hinz lämnade byn utan att först uppsöka Grädel men fast övertygad om, att han lagt hennes sak och sin i de bästa händer.
För herr Gruber var det emellertid av största vikt att stryka ett grovt streck över Fabers framtidsplaner. Och den Lede själv förde fru Maturin i hans väg. Han anförtrodde henne oförbehållsamt sin ångest och lät henne förstå, att om Hansi gifte sig med Grädel, skulle han säkert lämna bygden för att annorstädes söka sig bättre utkomst. Fru Maturin visade sig vara en lika avgjord fiende till detta gifte som herr Gruber själv. Och hon var kvinna och till på köpet en van äktenskapsstifterska: hon visste råd. Hon uppsökte bonden Brut, påpekade, vilket förmånligt gifte, som här yppade sig för sonen Henrik och uppmanade honom att ofördröjligen tala med skogsfogden. Så skedde. Grädels far hade ingenting att invända mot friaren men lade avgörandet helt och hållet i flickans hand. Grädel förklarade att hon icke kunde gifta sig med Henrik, eftersom hon hade en annan kär. Tillfrågad om denne andre vore Hansi Hinz svarade hon ingenting utan lämnade rummet. Men den påpassliga och rådiga fru Maturin följde henne, hann upp henne på gården, lade förtroligt armen kring hennes liv och förde henne ut på ängen bakom huset. Här meddelade hon henne vissa saker rörande sitt förhållande till Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon flickan att inse, att hon icke hade någonting gott att vänta av Hansi. Slutet blev, att Grädel gav Henrik sitt löfte.
Bröllopet stod vid midsommar, och på själva bröllopsdagens afton fick Faber besök av fru Maturin. Som äktenskapsmäklerska hade hon suttit högt och förnämt både i kyrkan och i bröllopsgården, och brudgummens far, som var änkling, hade visat henne mycken uppmärksamhet. Men då dansen skulle börja, hade hon försvunnit från bröllopsgården och satt redan på bänken bredvid Hans Hinz. Hennes hjärta dunkade hårt; likväl dolde hon sin oro under leenden och ett oavlåtligt surrande prat. Hon skildrade bröllopet och hela brudföljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Grädel varit den gladaste och lyckligaste flicka man väl någonsin sett under brudkronan.
Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon dristade fatta hans hand och flyttade sig tätt intill honom. Han lät henne hållas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I förstone ryckte hon till som om hon fått ett slag i ansiktet. Hon satt några ögonblick stilla och stirrade framför sig. Hennes kropp skälvde, hennes händer darrade. Men då hon reste sig för att gå, märkte hon, att Hansi lämnat kvarndörren öppen. Nu smålog hon och suckade och hennes ögon blevo för heta för tårar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och reglade dess dörr bakom sig.
* * * * *
Efter detta skötte Faber kvarnen lika flitigt som tillförne utan att någonsin besvära herr Gruber med någon anhållan om lön. Bykvinnorna försågo honom med så mycken och välredd mat, att hans stora, starka kropp säkerligen skulle ha blivit alldeles övergödd, om han icke späkt den med allt hårdare arbete. Utan tvivel skulle de också ha försett honom med kläder och kontanter, om han blott velat mottaga sådana gåvor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hårdhänt nog. För resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan lät dem hållas, komma och gå som dem behagade. Likväl fordrade han, att de ej besvärade honom med fåfänga besök. Kommo de icke med allvarliga frågor, som krävde sinnrika svar, eller med bön om hjälp i någon kinkig belägenhet, kunde de vara vissa om att bli illa mottagna. Men då kvinnans liv städse är fyllt med många om också icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig förevändning att taga plats vid hans sida. Även sin syndaångest och sina religiösa tvivelsmål och grubblerier började de anförtro honom; Och under det att Hans Hinz bakom långsamt stigande ögonbryn begrundade den kvistiga saken, gavs det tillfälle att gripa och smeka hans händer och värma hans blod. Sedan han besvarat frågan i ord och vändningar, som med tiden blevo alltmera djupsinniga och svårförståeliga ej blott för kvinnorna utan även för honom själv, steg han vanligen upp och gick in i kvarnen. Stängde han dörren bakom sig, återstod för kvinnan ingenting annat än att besviken och förödmjukad smyga dädan. Lämnade han åter dörren på glänt, kunde hon följa honom.
Slikt måste givetvis väcka stor förargelse i bygden dels bland männen dels och i ännu högre grad bland de ärbara kvinnor, som ej smittats av den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot ofoget, men åldern hade gjort den förträfflige mannen bekväm och obenägen att påtaga sig en så kinkig sak. Han urskuldade sig med att Faber trots sina signerier och vidskepliga utläggningar icke gjort sig skyldig till något verkligt kätteri. Och det sjukliga svärmeriet för hans person skulle slockna desto förr, ju mindre man blåste på det. Slutligen och då Fabers rykte vunnit sådan spridning, att folk från fjärran socknar uppsökte honom, blev den beskedlige gubben alldeles förskräckt, kröp till kojs och förebar sjukdom. Då inträffade följande.
En hustru kom till Faber och bad honom stötta hennes hönshus, vars gavel tryckts in av snöns tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan genmälte:
Du pratar! Vore inte min man ett kräk, skulle jag inte komma till dig. Dessutom har han farit till staden med en kalv och vänder inte tillbaka, förrän han supit upp pengarna. Jag är ensam på gården.
Hansi lovade att hjälpa henne och fram mot kvällen infann han sig mycket riktigt med en stock över axeln. Han skred genast till verket. Men nu bar det sig inte bättre, än att bonden återvände hem tidigare än hustrun förmodat. Då han varsnade den ökände mjölnaren på sin gård, tumlade han ur släden och vacklade på ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en tyst hälsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och betraktade honom med rusiga, blinkande ögon; så fann han trots ruset rådligast att göra upp saken med hustrun. Han raglade således in i huset och snart hörde Faber ett förfärligt kattrakande därinifrån. Alldeles oberörd härav fullbordade han sitt arbete och återvände helt lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och bedyranden nödtorftigt lugnat mannen, förrän hon smög sig ut för att möta Hansi. Hon sökte honom förgäves, och nu blev det hennes tur att bryta ut i raseri. Hon störtade in till mannen, som redan låg och snarkade på träsoffan, drog honom i håret och överöste honom med skymfliga tillmälen, i det hon med skamlös öppenhet tillstod, att hon lockat dit Hansi för att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den halvsovande fyllbulten från soffan, släpade honom ut genom dörren och vräkte honom i en driva.
En halvtimmes sömn i snö och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste sig för att gå in men fann dörrar och fönsterluckor stängda. Genast tog han för givet att hustrun låst sig inne med Hansi. Sedan han förgäves dunkat på porten, måste han söka tak över huvudet hos grannas, där han gråtande och svärjande förtalde sin olycka. Följande dag bars händelsen fram till kyrkoherden och denna gång kunde han icke vägra att inskrida. Åtföljd av några bland byns äldsta anträdde han med tungt hjärta vandringen till kvarnen. Men Hansis väninnor, som underrättats av hustrun, beslöto att icke lämna honom i sticket. De bröto upp i samlad flock och följde på något avstånd männen.
Faber, med mössan i hand, lyssnade tålmodigt och undergivet till kyrkoherden, som tillvitade honom intrång i en aktad mans hem och kanske i hans äkta säng. Då kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och fåordigt för händelsens verkliga förlopp. Han hade hjälpt kvinnan med att stötta hennes hönshus och efter slutat arbete hade han återvänt hem. Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han mött på hemvandringen. Kyrkoherden och de äldsta stodo där ganska förlägna men icke så kvinnorna. Nu ingrepo de och skrädde icke orden, varken då de prisade Fabers duglighet och hjälpsamhet eller då de skildrade byamännens ömklighet och svartsjuka. Snart började de krydda sitt rappa snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro obegripliga för den beskedlige kyrkherrn men som alldeles förbryllade honom. Hans följeslagare fingo icke en syl i vädret och till råga på olyckan kunde några bland dem icke motstå kvinnornas mustiga skämt utan brusto i flin. Även Faber smålog, och trots hans alltjämt vördnadsfulla min kunde man se att han gonade sig åt sina vedersakares förlägenhet.
Men plötsligt ryckte mjölnaren till och drog sig hastigt bakom dörren. Strax därpå trädde han åter ut och stod där till synes lugn men med så tung och mödosam nästan flämtande andhämtning att det till och med väckte kyrkoherdens uppmärksamhet. Han harsklade sig och började att en smula stammande göra några allmänna betraktelser. Men han hade en stark förnimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han såg alla blickar riktade åt samma håll och nu upptäckte han i gläntan en kvinna, som vandrade uppför stigen. Han igenkände bondsonen Henriks hustru, Grädel.
Och Grädel, som hade ett ärende till byn ovanför kvarnen, gick stillsamt och tyst förbi kyrkoherden och hans åhörare, oveten om vad som försiggick, förlägen och sorgsen, då hon mötte Hansis blick som oavlåtligt följde henne.
Prosten lyckades emellertid forma sitt tal så, att det varken gav Faber full upprättelse eller helt fördömde honom. Ganska nöjd med sin prästerliga diplomati lämnade han kvarnen, följd av männen. När Hansi sett Grädel försvinna, steg han in och reglade dörren bakom sig. Då begåvo sig även kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som Grädel.
* * * * *
Mötet mellan kyrkoherden och drängen, då Grädel gick förbi, blev en bidragande orsak till de följande olyckorna, mordet på herr Gruber, den stora processen, Fabers dom. Redan några dagar efter mötet hettes det i byn, att prästen dragit ut för att omvända Faber, men att han själv i dess ställe blivit omvänd. Ännu några dagar senare visste man berätta, att den gamle prästen fallit till drängens fötter, kysst hans händer och gråtande bett om hans välsignelse. Frågade man ryktesspridarna, till vilken ny eller gammal lära Faber skulle ha omvänt prästen, kunde de visserligen ej giva besked men läto sig ej heller förbluffas utan svarade: Skulle prästen ha fallit på knä om han icke blivit omvänd? Tog man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför den gudomliga sanningen.
De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked. Ingen hade sett något knäfall, men prästen hade varit upprörd och förvirrad och hade snarare prisat än klandrat Faber. Därtill kom, att den lilla episoden med Grädel, den plötsliga, förväntansfulla tystnaden, Fabers beteende och utseende snart blev märkligare i deras minnen än i verkligheten. De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.
Kvinnornas och deras medlöpares vittnesbörd fick därför stå tämligen oemotsagd, och härav begagnade sig fru Maturin för att förmå Faber att framträda som Ordets förkunnare och Guds man. Det är möjligt att hon verkligen hade en dunkel tro och ännu dunklare föreställningar om hans mission, men dessutom ägde hon ett alldeles särskilt skäl att omgiva honom med en mystisk gloria. Hon var sedan någon tid förlovad med bonden Brut, Grädels svärfar, och man visste, lätt det brådskade med bröllopet. Man visste också eller trodde sig veta, att upphovet till denna brådska ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats drog man av fru Maturins täta besök i kvarnen. För henne blev det således angeläget att giva dessa besök en förklaring: hon hade suttit vid den nye mästarens fötter, hon var hans första lärjunge.
Detta ståtliga bedrägeri eller självbedrägeri stötte emellertid på ett obevekligt hinder: "mästaren" vägrade bestämt att vidkännas några andliga gåvor av denna utomordentliga art. Han ville inte höra talas om slika dumheter; han var en olärd dräng och visste litet om de heliga tingen. Den listiga fru Maturin vek för detta hinder och slog in på en annan väg. Hon skulle göra honom till "mästare" mot hans vilja. Hans beundrare och anhängare, bland vilka numera räknades ej så få män, voro tillräckligt talrika för att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle på lämplig dag föra dem till kvarnen, och då Faber plötsligt stod ansikte mot ansikte med så många troende, skulle han väl kunna förmås att yttra några uppbyggliga ord. Och därmed vore en god början gjord.
Hansi Hinz visste alltså ingenting om fru Maturins förberedelser, men hur hemligt hon än bedrev dem, nådde dock ryktet därom herr Grubers öron. Gubben greps av en utomordentlig, förskräckelse. Skulle hans dräng bli predikant? Med andra ord lämna honom och kvarnen i sticket! Det gamla människovraket hade alltför länge levat av den unge mannens krafter för att icke uppfatta en sådan förändring som en grov kränkning av hans egen rätt. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp till kvarnen och började på äkta skolfuxmaner överösa drängen med förebråelser för otacksamhet, lättja, slarv. Slutligen förbjöd han honom utan vidare att uppträda som predikant. Faber begrep ingenting men gubben skrek:
Hycklare! Du vet mycket väl, vad jag syftar på. Men jag skall göra ett slut på det här alldeles som jag gjorde slut på den dumma historien med skogsfogdens dotter.
Faber hade som alltid, då husbonden bannade, stått med mössan i hand, tyst och vördnadsfull. Och varken hans hållning eller uppsyn förändrades, när han yttrade:
Det var således husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdensGrädel?
Herr Gruber hade förrått sin hemlighet. Han blev besinningslöst rädd. I stället för att svara skrek han:
Akta dig! Jag kan riva sönder testamentet när jag behagar!
Faber stod en stund och funderade; därpå tog han ett steg fram mot gubben, stannade och sa:
Hur skulle husbond kunna göra det? Jag har tjänat utan lön. Det vore orätt. Husbond skulle ångra sig.
Hotar du! skrek herr Gruber och plötsligt rusade han fram till drängen och började hamra löst på honom med sina utmärglade, maktlösa nävar. Faber gitte inte värja sig, men gubben, som kände den unges svällande och hårda muskler under den tunna rocken, sprang i full förskräckelse på dörren, svärjande och bedyrande att drängen velat mörda honom. På vägen mötte han Grädels man, Henrik, och skildrade för honom händelsen på sitt sätt utan att likväl vinna vare sig tilltro eller medlidande.
Förberedelserna för mötet, som skulle förvandla mjölnardrängen och kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram på sommaren mera öppet. Utsocknes män och kvinnor kommo till byn och hystes av Fabers anhängare. Fru Maturins plan blev allmänt känd och även herr Gruber fick veta, att man ämnade överraska Faber och locka honom att framträda inför menigheten. Herr Gruber såg sig då ingen annan råd än att trots sin rädsla gå till kvarnen.
* * * * *
Han fann drängen på hans vanliga kvällsplats och som vanligt reste han sig och hälsade husbonden genom att stryka av sig mössan. Gruber framförde genast sitt ärende och sitt förbud. Han svarade fogligt, att han icke skulle låta locka sig till mötet. De stodo en stund tysta bredvid varandra, gubben flåsade ännu efter vandringens mödor och även den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade åt drängen att följa efter. Alldeles som vanligt fann han många ting att klandra och skrek sig hes för att överrösta dånet. Hans skrek till svar, att han ingenting kunde höra, och då han hade allvarligare saker att tala med husbond om, föreslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren. Gubben samtyckte och de klättrade uppför stegen.
I kammaren, vars fönster endast var en fotshög glugg, var det redan nermörkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.
Husbond—började han, men rösten stockade sig. Gubben ropade:
Kom hit! Jag hör dig inte.
Långsamt och med sänkt huvud steg Hans fram till honom och utan att höja blicken från golvtiljorna frågade han, om Gruber verkligen stode fast vid, att han när som helst kunde riva sönder testamentet. Gruber jakade.
Då, sade Hans, är det så gott, att jag lämnar kvarnen redan i morgon, eftersom jag inte längre kan tro husbond på hans ord. Jag har tjänat länge nog utan lön.
Gruber svarade:
Bra! Bra! Jag ska riva sönder pappersstrunten den kväll i kväll.
Efter en stund sade Hans med grötig röst, som Gruber till sin förvåning och lättnad, trodde vara dov av tårar:
Jag skulle nog inte gå ändå, om jag inte vore tvivlande på att papperet finns. Husbond har nog redan bränt det.
Gruber svarade:
Fårskalle! Följ mig hem, så ska, jag visa dig att det, ligger i min kista. Men nu litar jag inte längre på dig ditt otacksamma kräk. Gå din väg! Jag skall nog finna en annan. Och så snart jag kommit hem, ska jag riva sönder eländet och bränna var bit.
De stodo en stund tysta; Gruber vände sig från gluggen. Plötsligt skrek han till:
Vad står du och bligar i golvet? Se på mig!
Hans grep honom i armen, icke särdeles hårt men med ett grepp, som föreföll gubben olösligt. Han sa:
Husbond kommer icke hem.
Åter stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke något försök att slippa lös. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insåg att han med våld eller hot ingenting förmådde. Han började tala med en bildad mans tonfall och ordval, någonting som han eljest för länge sen lagt bort.
Min käre gosse, sade han, du har tydligen missförstått mig grundligt. Du borde ju ändå känna mitt humör och veta, att jag pratar i vädret, då gallan sätter åt mig. Jag har aldrig ett ögonblick tänkt rygga mitt ord. Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Tänker du kanske på den där historien med Grädel? Jag svär vid allt vad heligt är—
Han tvärtystnade; greppet kring hans arm hade plötsligt hårdnat till och lät honom förstå, att han råkat in på en farlig väg. Efter ett ögonblick fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:
Nå. Låt vara att du misstror mig. Det kan jag förstå. Du misstror mig, jag misstror dig, du misstror mig, det brukar så vara. Och det skadar inte, det är nödvändigt här i livet att gå omkring med en viss portion misstro i västfickan. Men det finns ju lag och rätt. Jag kan låta inregistrera testamentet. Eller ännu bättre! Jag kan i morgon dag sätta upp ett gåvobrev. Jag skall skriva konceptet, så snart jag kommit hem—
Hans upprepade entonigt:
Husbond kommer inte hem.
De tego.
Plötsligt sjönk gubben ihop och Hans måste slå armen kring hans liv. Med huvudet slappt vilande mot drängens bröst, viskade herr Gruber:
Min käre gosse, jag försäkrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du får i alla händelser ingen glädje av det. Betänk! Så snart man fått veta—du kommer i fängelse—
Han svarade:
Jag har tänkt ut det så, att ingen ska få veta något.
Han bar den halvt medvetslöse gubben bort mot luckan. Ännu engång började herr Gruber viska:
Min käre gosse, jag begriper inte—varför tror du mig inte på mitt ord? Jag förstår alltsammans. Vi måste tro varandra. Det är nödvändigt. Så snart jag kommit hem, ska jag visa dig—hur orätt du har—
Hans upprepade:
Husbond kommer inte hem.
* * * * *
Samma afton var Hans Hinz synlig på en gård söder om byn. Han hade ett obetydligt ärende och avlägsnade sig efter några minuter. Vid elvatiden knackade han på hos den kvinna, vars hönshus han stöttat, och bad att få stanna där över natten. Han berättade varifrån han kom och sade att han redan i gryningen skulle fortsätta upp till kvarnen. Både kvinnan och mannen räknades numera bland hans anhängare. De kunde icke nog fröjda sig åt den ära, han gjorde deras hus, och hustrun ville bädda åt honom i storstugan, men gästen föredrog att ligga hos de andra i köket. I dagbräckningen avlägsnade han sig.
När fru Maturin och hennes vänner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot skogen, mötte de honom på väg nedåt byn. Han berättade, att han vid sin hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande död vid kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben sökt honom i kvarnen, och då han icke funnit honom, klättrat uppför stegen, på återvägen hade han i mörkret trampat fel, störtat ned genom luckan och brutit nacken. Den bestörta skaran följde honom upp till kvarnen, där de funno herr Gruber i det läge och den ställning, drängen beskrivit.
Men redan samma afton häktades mjölnardrängen. Hans Hinz Faber som skäligen misstänkt att hava vållat sin husbondes död. Visserligen kunde han prestera ett sorts alibi, men då Gruber bevisligen lämnat byn redan vid sextiden och då Faber anlänt till den omtalade gården först efter klockan tio, syntes detta alibi skäligen svagt. Vem som lett myndigheternas uppmärksamhet på det misstänkta, fallet, förblev hemligt, men ryktet utpekade Henrik, Grädels man. Grädel själv skulle ha sänt honom i ett ärende till kvarnen, dit han anlänt vid åttatiden. Han hade funnit dörren reglad, men kvarnverket hade varit i gång. Och då han för att vila och fundera slagit sig ned på bänken hade han satt sig på någonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' mössa. Eftersom drängen icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död, ett sakförhållande, som han dock envist förnekade.
* * * * *
Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist men ständigt förföljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade döpt honom till "den förlorande partens advokat" och tack vare detta bedrövliga renommé fick han vanligen nöja sig med mer eller mindre tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vädrat möjligheten till en "stor" rättegång. Saken föreföll visserligen enkel. De för den anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa förhoppningar om att kunna slå ett stort slag—han hade lärt känna fru Maturin.
Herr Schülers taktik gick ut på att framställa Faber som en folkledare och ett offer för kyrkliga intriger. Tyvärr stämde den anklagades uppträdande inför rätten illa överens med denna bild. Faber hyste en fast förtröstan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde sig kunna parera dem med de lättsinnigaste lögner. Han tycktes uppfatta förhören som ett spännande spel och var tydligen stolt över att sitta inne med den avgörande trumfen: sanningen. Han bemötte åklagare och vittnen medlidsamt, ironiskt, överlägset. Och han som tillförne sällan eller aldrig skrattat eller ens smålett, kunde nu brista i gapskratt vid någon fråga, som syntes honom särskilt dum och meningslös.
Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom att ställa sig under trädet och smacka!
Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika fraser med ohöljd ironi i min och tonfall. Åhörarna voro därför till en början ganska ense i sina omdömen om den anklagade: han var en typisk förbrytarnatur och en lögnare av födseln. Sanningen att säga gjorde han ett allt annat än angenämt intryck. Den vackre bypojken hade i fängelset hastigt förändrats och ingalunda till sin fördel. Den rikliga fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Därtill kom att hans uppträdande för varje ny rättegångsdag blev alltmera egenkärt och övermodigt. Den ståtliga och praktfulla domsalen med dess ständigt tätt besatta åhörarbänkar gav honom en högst överdriven föreställning om hans egen betydelse. Särskilt roade det honom att vara föremål för så många rikt utstyrda damers uppmärksamhet. Kvinnorna äro sig överallt lika, tänkte han. Hade jag varit mjölnare i staden, så skulle, de där fina damerna ha suttit uppradade på mina mjölsäckar.
Första rättegångsdagen inträffade ingenting anmärkningsvärt undantagandes att herr Schüler sökte jäva åklagarens huvudvittne, bonden Henrik; Grädels man. Vittnet hade länge visat den anklagade uppenbar ovänskap, förorsakad av svartsjuka. Då han emellertid ej mäktade styrka sitt påstående—den anklagade själv utbrast i förargad och myndig ton: Det är lögn! Henrik har aldrig haft orsak till svartsjuka—avslog rätten hans begäran. Åklagarens seger visade sig dock följande rättegångsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svävade betänkligt på målet. Då utropade herr Schüler:
Unge man, inför rätten kan ni tala tryggt. Hit sträcker sig inte svartrockarnas inflytande.
Högeligen förargad genmälte åklagaren att han icke ämnade tåla, att försvarsadvokaten framställde alla misshagliga vittnen såsom varande tubbade och skrämda av prästerna. För att mota denna tadelvärda taktik skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schüler svarade patetiskt:
Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än vi i denna sak.
Den oväntade nyheten från byn och advokatens patetiska tonfall rörde Hansi; hans ögon tårades och några sparsamma droppar runno utför kinderna. Den påpasslige herr Schüler vände sig till sin klient och yttrade högt:
Jag har hållit det hemligt för er, min käre vän. Han var er fiende men jag visste, att ni skulle bli bedrövad.
Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade på åhörarna till den anklagades förmån. Och det därefter följande korsförhöret med vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn på saken. Henrik förnekade, att kvarnen varit i gång den ödesdigra aftonen, och vad mössan på bänken beträffade, så kunde den likaväl ha tillhört herr Gruber som Faber. Vidare sade han sig icke känna till någon oenighet mellan husbonde och dräng; tvärtom hade han hört herr Gruber lovorda Faber.
Förbryllad av sitt huvudvittnes beteende vände sig åklagaren till rätten med anhållan om att vittnet måtte hänvisas till sin själasörjare i och för en tydligen nödvändig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr Schüler insköt:
Åklagaren vill kanske jäva sitt eget vittne? Gärna för mig om han blott vidgår, att det är just på detta vittnes utsago, han byggt sin anklagelse. Personligen har jag efter detta fått en vida högre tanke om vittnets karaktär och sanningskärlek. Han står för mig som en man, hos vilken sanningskärleken segrat över futtiga hänsyn—
Denna vackra harang avbröts av ett skallande skratt. Hela församlingen ryckte till och vände sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som skrattade och skrattade för full hals. Bestörtningen blev stor, förargelsen större. Herr Schüler motade båda med ett raskt ingripande. Han sa:
Jag har redan förut velat påpeka en omständighet, som vållat mig stora bekymmer. Min klients fysiska och framför allt psykiska hälsa har den sista tiden betänkligt försvagats. Fängelseluftens deprimerande inverkan har ruinerat även dessa robusta nerver—
Förhandlingarna avbrötos, den anklagade återfördes till sin cell, fängelseläkaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av någon nervsjukdom. Tillfrågad varför han brustit i skratt svarade Faber:
Kan man göra annat? Jag vet inte, vem som ljuger värst min advokat eller den andre!
Minnet av advokaternas ordstrid kom honom åter att brista i skratt, men denna gång kulminerade skrattet i ett våldsamt hostanfall. Han strök sig med handen över mun och visade läkaren en blodblandad upphostning. En undersökning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var rätt hårt angripen. Mikroskopet visade närvaron av tuberkler i upphostningen. Faber överfördes till fängelsets sjukavdelning. Hans tillstånd var dock icke sådant att man behövde göra något uppskov i förhandlingarna.
Så stod saken, då herr Schüler förde bykvinnorna i elden. I trots av att de gåvo sina uppgifter i så likalydande vändningar, att åklagaren föraktfullt talade om "herr Schülers formulär", blevo dessa förhör ej enformiga. Var och en gav sin berättelse ett särdrag, betecknande för vittnets karaktär, omständigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte. Så hade var och en hängt sina särskilda önskningar på honom och smyckat honom med egenskaper och förmågor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till lovsången med synbart behag.
Och än engång brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela församlingens. En flicka, vars förstånd tydligen ej hörde till de skarpaste, hade i svärmiska ordalag prisat Hansi såsom den, vilken kunde göra envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. För att göra slut på hennes tvetydiga svammel, frågade herr Schüler kort och torrt, om hon trodde Faber vara i stånd att slå ihjäl en människa, vartill flickan i förnärmad ton genmälte:
Å bevars! Ett dussin om det kniper!
Hennes stolthet över hjältens kroppskrafter och hennes okänslighet för frågans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren hotade att låta utrymma salen och då lugnet återställts, kallade herr Schüler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.
* * * * *