The Project Gutenberg eBook ofEuripides' ElektraThis ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.Title: Euripides' ElektraAuthor: EuripidesTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: March 10, 2018 [eBook #56715]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK EURIPIDES' ELEKTRA ***
This ebook is for the use of anyone anywhere in the United States and most other parts of the world at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this ebook or online atwww.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you will have to check the laws of the country where you are located before using this eBook.
Title: Euripides' ElektraAuthor: EuripidesTranslator: Axel Gabriel SjöströmRelease date: March 10, 2018 [eBook #56715]Language: SwedishCredits: Produced by Jari Koivisto
Title: Euripides' Elektra
Author: EuripidesTranslator: Axel Gabriel Sjöström
Author: Euripides
Translator: Axel Gabriel Sjöström
Release date: March 10, 2018 [eBook #56715]
Language: Swedish
Credits: Produced by Jari Koivisto
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK EURIPIDES' ELEKTRA ***
Produced by Jari Koivisto
Öfversatt
af
Axel Gabriel Sjöström.
Helsingfors, hos J.C. FRENCKELL & SON, 1843.
Euripidis Electra.Svethice reddituscuiusParticulam PrimamVENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE AD IMPERIALEMALEXANDRIALEM IN PENNIA UNIVERSITATEMPRAESIDEAXELIO GABRIELE SJÖSTRÖMLiteraturae Graecae Professore Publico et OrdinarieP.PRESPONDENSCAROLUS JOHANNES AUGUSTUS LEIDENIUSBorealisIn Auditorio Philos; die 7 Jun. 1843h.a.m. 10.HELSINGFORSIAEEX OFFICINA TYPOGRAPHICA FRENCKELLIANA
BONDEN.ELEKTRA.ORESTES.PYLADES, stum.KLYTAIMNESTRA.KHOREN.GUBBEN.SÄNDEBUDET.DIOSKURERNE.
O, gamle Argosland, och du, Inachosflod,Dän fordom på ettusen skepp i härnad drogMot Troerlandet Agamemnon, konungen;Och se'n han nedgjort herrskarn uti Ilios,Drott Priamos; och tagit stolta staden in, 5Till samma Argos återkom, uppställandeI höga templen fiendernas bytesskatt!Der gick nog allting väl; men hemma i sin borgHan föll för Klytaimnestras, egen makas, svek,Och för Aigisthos', sonens af Thyestes, hand. 10Så Tantalos' urgamla spira lemnande,Han dog, och nu Aigisthos konung är härstäds,Och har till maka dottren utaf Tyndareus.Af dem, han lemnade, när han till Troia for,Sonen Orestes, och ungtärnan Elektra, 15Af dessa bortstal fadrens gamle vårdareOrestes, som Aigisthos hade dräpa tänkt,Och gaf åt Strophios, att fostras i Phokensers land,Men i sin faders boning blef Elektra qvar,Och henne strax, såsrnart hon blifvit mogen mö, 20Begärde uti Hellas' land de förste män.Af fruktan, att en son hon skulle föda framTill Agamemnons hämnare, i borgen höllAigisthos henne, och åt friaren ej gaf,Nu då det mellertid var mycken fara vardt, 25Att åt ättboren man hon hemligt födde barn,Beslöt han dräpa henne; gryma modren dockSin dotter räddade utur Aigisthos' våld.Ty för sin makes dråp ett svepskäl hade hon,Men fruktade, att hatad bli för barnets mord. 30Och efter detta stemplade Aigisthos nuSålunda: ho som dräpte Agamemnons son,Som rymmt ur landet, skulle derför bli betald.Elektra deremot bortskänkte han åt migTill maka; mig, som från de Mykenaiers ätt 35Härstammar, och i sådan hänsigt icke blygs.Ty glansrik genom börden, jag på egendomÄr arm: ochFattigdom föröder Adelskap;Så att han ringa fruktan bar för ringa man.Men om en man med värdighet Elektra fått, 40Förgäten hämd åt Agamemnons dräp helt visstEn sådan väckt, ock gett Aigisthos rättvist straff.Ock har jag aldrig hennes bädd — det vet Kypris —Oskära vågat; och för mig hon jungfru är.Förty jag blygs, att rik mans dotter, som jag fått, 45I sådant kränka, hvartill jag är oförtjent.Och honom, som i folkets mund min svåger nämns,Stackars Orestes, ömkar jag, om, hem anländ,Han måste skåda systrens bröllop olyksfullt.Men skulle någon säga, att en narr jag är, 50Som fått ung Jungfru i gemak, och nalkas ej,Han vete, att med lätta sinnens alnmått hanDet rätta mäter, och är just en sådan sjelf.
Kolsvarta natt, de gyllne stjernors fostreraka,I hvilken, detta embar på mitt hufvud stäldt, 55Till vattenkällan jag mig hän begifver nu,Visst icke störtad än i sådan uselhet,Men för att visa gudarna Aigisthos' brott,Och upp mot ethern sända suckar till min far!Förty nidqvinnan, Tyndaridskan, moder min, 60Att smickra bolarn, stötte mig utur vår borg;Och sedan åt Aigisthos andra barn hon födt,Tillöfverlopps Orestes räknar hon och mig.
För min skull, hvi, osälla, gör du dig besvärMed slikt bestyr, du försteligt uppfostrade. 65Och hvi afstår du ej, då jag dig ber derom?
Jag skattar dig jemlik med gudarna, som vän;Ty i min nöd du icke har missaktat mig.Skön är för dödliga den lott, att räddarenUti olyckan finna, som jag funnit dig. 70Jag derför bör, ock oombedd, hvad jag förmår,Din börda lätta, att du henne bära kan,Samt dela arbete med dig. Du har dock nogBestyr derute. Inomhus det är min pligt,Att allt omsköta.Ljuft för arbetskarlen är, 75Från gärdet hemländ, att god ordning möta få.
Gå bara, om dig lyster; ty ej långt ifrånVårt pörte källan är; men jag, då dager blir,Till åkern drifver oxarna, och sår min teg.Lat vu'en ingen, fast han Gud på tungan bär, 80Förutan arbete, sitt uppehälle fick.
Min Pylades, dig ibland menskor skattar jagI vänskap och i trohet främst, och redlighet!Du är den ende, som Orestes älskat har,Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85Som gaf min far sin bane, af förderflig morBiträdd, ifrån orakelguden kommer jagTill Argoslandet, så att ingen vet derom,I mening, att med mord umgälla mördarne.Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå.Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lätI hemlighet, att intet vet våldsherrskaren.Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag;Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95Till landets gränser: för att genast vandra bortÅt annan ort, om spejarn sett mig, sökandeMin syster åter; — ty man säger, att förmäldHon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; —Att råka henne, och till min deltagerska 100I hämden få, och forska hvad bak muren hörs.Alltså — ty Eos höjer ren sin stråleblick —Från denna stig vi vika må på annan stråt.Ty någon plogkarl, eller någon piga törVäl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt.Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna,Som ifrån källan bär på klippta hufvudetEtt embar; sittom derför här och spörjom åtHos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.
Stig hurtigt på! nu är hög tid;Stroph.O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!Ve mig, ve mig!Agamemnons egen dotter 115Är jag, och mig födde Klytaimnestra,Skräcklig dotter af Tyndareus.Jag kallas den olyckssällaElektra af medborgsmän.Ve, ve, de tryckande hjerteqval, 120O far, och mitt gryma lif!Du redan i underjordHvilar, af egen maka dräpt,Och Aigisthos, o Agamemnon.Välan, stämm upp din sorgelåt, 125Och väck mångtåriga fröjden!— — — — — — — — — —Stig hurtigt på! nu är hög tid;O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!Ve mig, ve mig!I hvilken stad, och i hvilket hus, 130O stackars min broder, tjenar du,I fadrens salar lemnande,Vid bittraste olyckslott,Beklagliga systren qvar?Måtte du komma, i sådan nöd, 135Mig arma till räddning, Zeus, o Zeus,Och hämnare af min fadersSkändeligt gjutna blod,Ställande kosan till Argos' land!Men nu detta embar frän huf- 140vudet lyftande, nattliga klageljudJag till min fader vill höja upp.Dödsqvädet, o fader, en klagesångEpod.Jag sänder ditneder i suckar,Af hvilka jag alla dagar 145Qväljs, och med naglarnaSönderklöser min hals,Och drabbar mitt klippta hufvud med handen,Allt för din död.Ve, ve, jag vill slita min lock! 150Och liksom melodiska svanenI strömmande flodens bäddPåkallar sin älsklige far,Som i gillrets i svekliga garnFann döden: så dig, olycklige 155Fader, begråter jag,Som fick det aldrayttersta badet iDödens ohyggliga bädd.Ve mig — ve,För bittra din mordyxas skull, fader, 160För bittra din resas beslut från Ilios!Ej med ett prunkskärp mötte dig.Makan, och icke med blomsterkrans;Nej, med tveeggige svärdet honAigisthos i sorglig nidbragd halp, 165Som hon hemligt tog i sitt läger.
Agamemnons dotter, jag kommen är,Stroph.1.Elektra, till din landtliga boning.Hit lände en, lände en mjölkdrinkare,Mykenaier och bergsbo nyss, 170Som säger, att till öfvermorgonUtsätta en offerfestArgeierne, och till HeroSamtlige jungfrur erna gå.
Ej, väninnor, för högtidsprålStroph.2. 175Hjertat, eller för gylleneKeder, mer hänföres hos mig,Arma; ej träder jag nånsin i dansMed Argeiska tärnorna mer,Svängande svarfvade foten. 180Tåren mitt offer är,Och jag, olyckliga, vårdar blottOm tåren, alla dagar.Skåda mitt tofviga hår,Och denna trasiga kappa, om 185De anstå AgamemnonsKonungsliga dotter, ochTroia, som städse min faderMinnes, af hvilken det intogs.
Gud är mäktig; men värdigas dock af migMotstr.190Mångstickade manteln taga, och kläda påDet gyllene tillägg till ditt fägrings glans!Menar du, med tårar dig,Fast gudar du ej vördar, seger fåPå fienderna? —Genom suckar ej, 195Men böner, höjda till gu-dars thron, vinns lyckan, mitt barn.
Ej bland gudarna någon borMotstr.2.Den olyckligas verop öf-ver öfvadt fadermord. 200Ve mig, för dräpte fadren, ve!Samt för den lefvande irraren,Som nu vistas i fremmande land,Den arme man, och sitter kanskeVid drängars härd, 205Fast son af ståtelig far.Sjelf jag i fattiga hybblet ber,Förtvinande i mitt sinne,Bortkörd ur min faders palats,Uppå bergsklinterna här. 210Men mor hon ligger i mördarns bädd,Och sofver hos annor man.
För Hellas' folk till mången ofärd skulden ärDin moders syster, Helens, och för ditt hus.
Ack, sek, J qvinnor! nu jag afstår från min gråt. 215Invid vår boning fremlingar, som lägrat sigDerborta, smyga ju utur försåtet fram.Du, vägen utför, skyndsamt, och till hybblet jagIllgerningsmännen måga fly med snabba steg.
Blif qvar, beklagansvärda, och min hand ej räds! 220
Jag vid Apollon beder: slå mig ej ihjäl!
Jag andra dräpa ville, mer fiendtliga.
Gå hän, och nalkas ej hvad dig ej nalkas höfs.
Ej kan jag någon närma mig med större skäl.
Säg, hvi du svärdbeväpnad dröjer vid mitt tjell? 225
Blif qvar, och hör mig! du kanhända träffat rätt.
Jag blir, och är fullkomligt din, som makten har.
Från broder din med tidender jag kommit hit.
Säg mig, du käre, om han lefver, eller dött?
Han lefver; ty det bästa först jag säga vill. 230
Dig önskas välgång som de ljufva ordens lön.
Oss båda unnar jag gemensamt denna lott.
Hvar vistas han, den usle, uselt landsförvist?
Han tvinar bort, och lyder lag än här, än der.
Och lider brist på dagens nödtorft möjligen? 235
O nej! men dockvanmäktig är landsflyktig man.
Med hvilket budskap kommer du från honom nu?
Jag frågar: lefver du? hvad qval betrycka dig?
Först skådar du, hur till en skrika jag förbytts,
Af qvalen tvinad, att jag just beklagar dig. 240
Mitt hufvud rakadt är och hår, på Skythers vis.
Din broder och din dräpte far dig smärta gör.
O ve! hvad är mig kärare, än desse två?
Ack, ack, hvad hyser du för tankar om din bror?
Han borta är, den älsklige, och hemma ej. 245
Se'n hvilken tid från staden fjerran bor du här?
O fremling, mig man gifte bort, en olycksstund!
Din arme bror! — din man dock Mykenaier är?
Ej så, som fadren ärnade bortgifta mig.
Ack, låt mig höra, och berätta för din bror! 250
I denna koja bor jag här, på fjerran trakt.
Slikt hus koherden eller dikarn värdigt är.
Javäl en fattig hedersman, och mot mig blid.
Hvad blidhet är det då, som finns hos din gemål?
Min bädd han aldrig nånsin djerfts att närma sig. 255
Af kyskhetslöfte bragt derhän, af kallt förakt?
Min fader kränka och min mor han ville ej.
Vardt han ej glad emellertid att ega dig?
Han ej Aigisthos gilla vill, som gifteman.
Begriper! — — att ej för Orestes stå tillsvars. 260
Visst var han rädd för det också; men eljes klok.
Ack!En hedersman du nämner, som bör hållas väl.
Ifall han kommer hem, som nu är bortastadd.
Än moder din, fördrog hon sådant giftermål?
Nog älskar qvinnan karlarna; ej egna barn.265
Säg mig, hvarför Aigisthos dig så skymfade?
Han gaf mig honom, att jag blefve ungars mor.
Ej söners, som dig skulle hämnas framdeles?
Såsom han stemplat, skall han göra mig besked.
Vet modrens make, att ännu du jungfru går? 270
Det vet han icke; jag med tystnad döljer det.
Tillåts väninnorna, här stå, att höra oss?
Jo, dina ord och mina vackert dölja de.
Hvad gjorde väl Orestes, om han komme hem?
Det frågar du? — ett skamligt tal! Är väl nu tid? 275
Hur sloge han ihjäl sin faders banemän?
Af fienderna lidande hvad fadren led.
Med hans hjelp vågade du dräpa moder din?
Ja visst, med samma yxa, som min fader draps.
Får jag det säga? är ditt tal att lita på? 280
Jag doge gerna se'n jag gjutit modrens blod.
Ack!Om nu Orestes vore här, och hörde allt!
Änskönt jag såge, kände jag ej honom mer.
Det är ej under; ung du skildes från ung bror.
En ende skulle känna honom dock ännu. 285
Han visst, som sägs ha honom ifrån döden frälst?
Hans egen fars skolmästare, en gammal man.
Din far; den mördade, säg, hvilar han i graf?
Han hvilar, som han hvilar, vräkt ur egen borg.
Ve mig! hvad sade du? de dödlige alltså 290Af andras qval förnimma äfven smärtens gadd.Förtälj mig saken! att jag bär till broder din Oljufva ord, men nödiga att höra dock.Barmhertighet dock aldrig uti oträngdt mål, Hos visa männer finns; men icke strafflöst är, 295 Om alltför mycken vishet hos den vise bor.
Densamma hjertats önskan delar äfven jag.Ty fjerran här på landet boende, jag ejAf stadens nidverk vet, men ville veta nu.
Må vara! om jag måste. Men jag måste väl 300Förtro åt vännen mina och min faders qval.Men dig, o främling, beder jag, som talet väckt,Säg för Orestes mina lidanden, och hans,Och aldraförst, af hurdan mantel jag är skyld,Hur smutsig jag är, och inunder hvilket tak 305Jag bor, som dock härstammar ifrån kongaborg.Ock jag med skottspoln väfver mina kläder sjelf,Såframt jag ej vill naken gå, och lottlös bli;Sjelf äfven vattnet ifrån floden hämtar jag,Från gudafester utestängd, från danser skild. 310Jag hustrur hatar, då jag sjelf är jungfru blott?Jag Kastor hatar, som, förrn han bland gudar kom,Förlofvades med mig, sin egen anförvandt.Min mor, omgifven utaf Phrygisk bytesskatt,På thronen sitter, och de Asiatiska 315Småtärnor stå bredvid, dem far tillfångatogsIdaiska mantlarna tlllsammanfästadeMed gyllne spännen; dock min faders svarta blodI borgen ruttnar än, och han, som honom drap,Bestigande min faders vagn, far hurtigt fram; 320Och spiran, hvarmed far anförde Hellas' folk,Han öfver modig håller i blodsölad hand.Men Agamemnons minnesvård missfirmad blir,Samt undfår gjuteoffer, eller myrtenstjelkEj någonsin, och tom på smycken står hans graf. 325Af vin uppfuktad mellertid, min moders manDen store, som han kallas, trampar deruppå,Och på grafstenen slungar sten på sten,Samt vågar föra emot oss ett sådant tal:"Hvar är Orestes? Han sin faders vård minsann 330Rätt väl försvarar?" — Så han hädas, bortastadd.Säg honom det, o fremling, då jag ber derom,På månge andres vägnar, hvilkas tolk jag är,Så händerna, som tungan, och beängslad själ,Och mitt kalskurna hufvud, och Orestes' far. 335Ty nesligt är, om samme far de Phryger slog,Men han allena ej en ende dräpa kan,Den unge kämpen, aflad utaf bättre far.
Der ser jag mannen, just din make menar jag,Som, efter slutadt arbete, nu kommer hem. 340
Ha! hvad är det för fremlingar, jag skådar här?Utaf hvad orsak ha de till mitt hybbles dörrAnländt? monntro de söka mig?Stor skamFör hustru, att med unga glopar stå i prat.
Min kära du, mot mig ej må du svartsjuk bli! 345Du sanningen skall veta strax: de fremmandeIfrån Orestes kommit hit, som sändebud.J fremlingar, misstycken icke gubbens ord!
Hvad säga de? Finns mannen till, och ser guds dag?
Så spörjes visst; och deras tal mig trovärdt syns. 350
Monntro han minnes fadren än, och dina qval?
Det vill jag tro; vanmäktig är landsflyktig man.
Hvad tidender ha de ifrån Orestes bragt?
Att speja mina lidanden han skickat dem.
Somt se de säkert sjelfve; somt förtäljer du. 355
Dem känna de, och intet görs dem mer behof.
Alltså man dörren längesedan öppna bordt:Inträden här! Som lön för goda ord J fånGästplägning strav, så godt mitt ringa hus förmår.Fort, drängar, lyften derför in ressakerna, 360Och krusen icke J, från älskad älskligeHitkomne! Ty änskönt jag är en fattig man,Min ringa härkomsts bruk för er ej röjer jag.
ORESTES (till Elektra).
Vid gudar, han som till ett kyskhetsäktenskapMed dig förmäldes, vill Orestes ingen skam! 365
Just denne kallas man åt mig, olyckliga!
O ve!Ej finns ett säkert tecken uppå mannamod;Förty förvirring är de dödliges natur.Jag ofta sett, att sonen utaf ädel farBlef usling; sett af slema fäder goda barn; 370Sett armod uti rike mannens tankesätt,Men höga tankar hos den läge bettlaren.Hur skall alltså man dömma rätt i sådan sak?Kanhända efter rikdom? dålig domare!Än efter dem som intet ha? nej, armoden 375Är krämpig, och i nödens stund lär mannen svek.Än efter vapnen?Ho, då han lansudden såg,Intygade väl rätt, hvem som den tappre är?Det bästa blir, att lemna sådan sak derhän.Ty denne mannen, hvarken bland Argeier stor, 380Ej heller uppblåst af sin ätts förmenta glans,Men utur hopen en, befunnits har brakarl,Er sansen, J, som, utaf toma fördomarUppfyllde, ståten och, på tonen, menskornaBedömmen och, på umgängssättet, ädlingar! 385De ädle männer ensame förvalta välSå stad, som hus; men toma kroppar utan själ,De äro stoder uppå torg: — I härnadenDen starke armen, som den svage, skördas hän:Och sådant allt beror af tapperhet och art.390Derför — han är det värd, tillstädes eller ej,Agamemnons son, för hvars skull hit vi kommit ha —Nu låtom oss mottaga bjudningen; välan,J tjenare, vi måste in; den fattigeMer än den rike vare mig välvillig värd! 395Alltså jag prisar denne mannens gästfrihet;Men såge hellre, att din egen bror likväl,Sjelf lycklig, mig ledsagade i lyckligt hus.Kanske han kommer; tyorakelgudens ordHa laga kraft; ej menskors spådom aktar jag. 400
Nu, mer än nånsin, o Elektra värmes uppAf fröjd vårt hjerta; ty måhända stadgar sigVår lycka herrligt, som så långsamt hittills skred.
Min stackars man, då nog du vet vår fattigdom,Hvi tog du dessa gäster mot, förmer än du? 405
Hvi, om de äro, som de synas, ädlingar,Ej hölle de tillgodo smått såväl som stort?
Emedan du misstagit dig, och fattig är,Så gå nu till min fäders gamle vårdare,Der han vid floden Tanaos, som genomskär 410Argeiska landets gränser, liksom Spartas jords,Med hjorden vistas, se'n ur staden han fördref!Bed honom gå till hybblet sitt, och derifrånTill fremlingarnas bord förskjuta oss en rätt.Hur han skall glädjas, och beprisa gudarna, 415Förnimmande, att gossen lefver, som han frälst!Ty ej ur fadersborgen, och utaf vår morVi något finge; men blott harm bebådadeOm skökan hörde, att Orestes lefver än.
Om dig så synes, vill jag bringa detta bud 420Till gubben; gå nu oförtöfvadt du ditin,Och ställ i ordning der! Blott hustrun vilja har,Hon för en måltid tusen medel finner upp.Ock är så mycket i vårt hybble qvar ännu,Så att vi gitte dessa mätta för en dag. 425Men efter nu på sådant ämne tanken föll,Begrundar jag, hur penningen har mycken kraft.Att hjelpa vänner med, samt, när man krämpa får,Der ur sig redat daglig nödtorft är likvälEn ringa ting; ty mättad mage gör enhvar, 430Såväl den rika, som den arma lika fröjd.
Stolte galejor, som drogen fordom till Troia,Slroph.1.Med otaliga årors mängd,Bland Nereiderna hållande dans,Der flöjtvänlig svängde Del- 435phinen sig, omkring mörksprö-tiga stammar vältrad,Beledsagande Thetis' son,I föttrens språng lätte Akhilleus,Med Agamemnon, till Troiske, 440Simoentiska stranden!Och Nereiderne, lemnande Euboias kust,Motstr.1.Från Hephaistos' gyllene städHämtade vapnens konstfulla verk,Uppå Pelion, och i hö- 445ga Ossas heliga lunder,Nymphernas vårdtorn,Spörjande dessa, hvar hjeltens far,Riddaren, fostrat åt Hellas dess ljus,Thetis', hafsgudinnans, ättling, 450Åt Atreides ett snabbfotadt värn.Men af någon i Naupliske hamnen, _Stroph_2.Som från Ilios kommit, de hörde,Att, uppå din, o Thetis' son,Herrlige skölds omkrets, 455Följande bilder, skräckbilderFör Phrygerna, ristats in.På kringlöpande randens rundHalsskördaren Perseus, med vingadSko öfver hafvet, fram- 460for, och Gorgos hufvud höll,Med Zeus' budbärare Hermes,Maias landtlige ättling.Och i midten af skölden striladeMotstr.2.Solens blanka skifva 465Med vinghästarnas spann,och stjernors etheriske danshär,Pleiader, Hyader, för HektorsÖgon ett dödsbad.Uppå gullsirade hjelmen sågos 470Sphinger, med sjungna bytet i klornaHållet; på pansaret, som ärLändvärnaren, i fyr-språng lopp en lejoninna, och blickenPeirenaiske fålen följde. 475På mordiska glafven fyrhofvade hästar sig stegrade,Epod.och kring ryggen hvirflade skyar af stoft.Sådane männers drott,Stridpröfvade kämpars, drap du, o Tyndareus' 480Dotter, din egen gemål, vanartade qvinna!Thy skola de himmelske dig en gångNedsända till underjorden, och jagSkall se ur den blödande strupen 485Med svärd utgjutet, ditt blod.
Hvar är hon, hvar min unga, vördnadsvärda fru,Agamemnons dotter, som jag fordom fostrade?Hur brant är ej uppgången hit till hennes hus,För sammankrumpen gammal man, att trampa på! 490Till sina vänner måste man dock, tänja utRefbenen ömsesids och krökta knäets veck.Ack, dotter min, jag ser du nyss hemkommen är,Jag skyndat hit, att bringa dig ett litet lamm,Som jag ur hjordarna åt dig utplockade, 495Och blomsterkransar, jemte ostar, som jag valt;Dessutom ock en gammal skatt ur källaren,Till doften ljuflig, njugg, men kostelig likväl,Att blanda ut en skål med krukans svaga dryckMan bringe detta till de fremmande, du fått, 500Men jag med fliken af min kappa ögonen,Dän tårar välla, torka vill emellertid.
Hvad är, du gamle, som ditt öga fuktigt gör?Du minns kanske min ofärd, sedan fordomtid?Kanske Orestes' usla landsflykt smärtar dig? 505Kanske min fader, som du förr i famnen bar,Och gagnlöst fostrade för dig och vännerna?
Visst gagnlöst! nu jag dock ej kunde hejda mig.Ty då af händelse jag lände till hans graf,I ensamheten föll jag ned derpå, och gret, 510Och öppnande på legeln, offergjöt derur,Och myrtenqvisrtar ställde kring på kumlets randPå sjelfva bålet såg jag då svartulligt får,Nyss slagtadt, och ej längese'n utgjutet blod,Och blonde hårets lockar såg jag, skördade, 515Samt undrade, min dotter, ho bland menniskorTordts grafven nalkas; det ej en Argeier var.Men kanske kom din broder hem i hemlighet,Och hyllade dervid sin faders olycksgraf.Betrakta locken, läggande vid eget här, 520Om det ej är till färgen lika med dethär.Förty hos dem, som rinner samme faders blod,Plär mången kroppens del antaga samma skick.
Du, gamle, ordar hvad ej vise männer höfs,Ifall du menar, att min djerfve bror, i smyg, 525Af fruktan för Aigisthos, kom till detta land.Dessutom hvad är väl en hårlocks vittnesbörd?Hans, i palaistran bildad ut på riddarvis;Min, utaf kammen agad? — Slikt omöjligt är.Du lika lockar finna skall hos många nog, 530I hvilka samme blod ej rinner, gamle man.
Träd du uti hans spår, och pröfva, om hans skoEtt märke lemnat, passligt för din fot, mitt barn!
Hur är det möjligt, att uti stenbunden mark,Som denna, aftryck gjordes? om dock vore så, 535Kanhända är två syskons fot ej lika stor,En qvinnas och en mans:Karl lofven tar.
Ifall din bror till våra bygder kommen är,Säg, om du märke eger på skottspolens verk,Hvari jag honom hemligt räddade från död? 540
Ack, minns du ej, att, då Orestes gick från oss,Jag än var barn? men om jag äfven kappor väft,Hur skulle han, då liten pilt, i samma gå,Såframt ej kläder jemte kroppen vexa till?Nej, någon fremling, af medömkan, klippt sin lock 545På grafven, eller rörd af hela landets sorg.
Hvar äro fremlingarne nu? jag önskar se,Och spörja dem om allt, ehvad din broder rör.
Der komma de utur vårt tjell med snabba steg.
De högvälborna! — dock jag lemnar det osagdt; 550Ty högvälboren mången var en stympare.Likväl jag fremlingarna nu välkomna vill.
Var helsad, gubbe! utaf hvem, Elektra, säg,Har du den gamla vänsqvarlefvan qvar ännu?
O fremling, det är han, som fostrade min far. 555
Hvad säger du? densamme, som din broder stal.
Min bror han räddat, om han eljes lefver än.
O ve!Hvi ser han på mig, likasom skärskådandeEtt silfversmycke? menar han mig någon lik?
Kanske han gläds, att ann Orestes se i dig. 560
En älskad man; men hvarför stöfvar han omkring?
Du fremmande, med häpnad, ock jag detta ser.
Elektra, väna dotter, bed till gudarna!
Om hvad? om det som icke är, om det som är.
Att få den dyra skatten, som gud visar dig. 565
Till gudarna jag beder; nu hvad vill du mer?
Nu kasta ögat, barn, på denne älsklige!
En stund jag fruktat, att ej mer du riktig är.
Är jag ej riktig, jag, som skådar broder din?
Hvad har du, gamle, sagt? ditt tal oväntadt är. 570
Att här jag ser Orestes, Agamemnons son.
Hvad märke har du, som jag kunde lita på.
Ett ärr vid ögat efter blodigt sår, han fick,Då han en kalf förföljde jemte dig, och stalp.
Hvaba? jag märket skådar efter fallet sjelf. 575
Men dröjer än, att närma dig den käraste?
Nej, icke mer; utaf ditt märke är min själFullt öfvertygad. Du, som lände ändtligen,Dig eger jag. — — —
Och du omsider ägs af mig.
Jag aldrig trodde — — — 580
Jag ej heller hoppades.
Är du den rätte?
Ja, din ende bundsförvandt!Ifall det varp jag drager upp, som kastas nu.Det vet jag, och man mer ej bör på gudar tro,Om brottet högre ställes än rättrådighet
Du är här; du är här, senfärdige dag! 585Du har grytt, och för fosterlandet röjtDen hjelte, som, flyktande längese'nFjerran från fädrens palatsUsel irrade omkring.En gud, ja, en gud skall bringa till oss 590Segren, väninna.Höj händer, höj röst, och bön uppsänd.Till gudar, att lyckligt, lyckligtDin bror uti vår stad må träda in! 595
Rättså! mig välkomsthelsningens behaglighetÄr ljuf; härnäst jag ärnar återgälda allt.Men, gamle, du som lände hit i rätter tid,Säg mig, hur skall jag tukta fadrens baneman,Och moder min, som ingick gudlöst giftermål. 600Finns än i Argos qvar för mig bevågenhet?Är allt för oss förloradt, såsom lyckan är?Hvem bör jag träffa, vare sig natt eller dag?På hvilken väg mig vända emot fienden?
Min son, för dig, olycklige, ej finns en vän, 605
I denna verld är vänskapen ett hittegods,Den vänskapen, som lika delar godt och ondt.Och du som är i grund och botten vännelös,Ej hoppet mera ens har qvar; hör och förnimm:Utaf din egen hand och slumpen det beror, 610Om du din faders borg och stad än återfår.
Hvad bör jag göra för att nå ett sådant mål?
Thyestes son du dräpa bör, och moder din.
Det segerpris jag önskar ha; men huru få?
Om hur du ville, du i borgen slipper ej. 615
Af vakter och drabanters armar skyddas den.
Rätt sagdt! han rädes dig, och aldrig sofver trygg.
Må vara! men i sak mig råd, du gamle man!
Hör på du bara! mig ett infall kommit på
Du något godt att säga har: jag öra är. 620
Aigisthos nyss jag varsnade, då hit jag smög.
Detder förstår jag; men uppå hvad ställe då?
Uti hästhagen, litet stycke härifrån.
Hvad gjorde han? på hopplöshet, mig gryr ett hopp.
Åt nympherna en fest han redde: tyckte jag. 625
För barnens fostring, eller för en väntad son?
Ett vet jag blott: med oxars slagt bestyrde han.
I månges sällskap, eller blott med eget folk?
Argeier fanns der ingen, utan slafvars hop.
Är någon, som mig röja kunde, gamle man? 630
De äro tjenare, som dig ej nånsin sett.
Ifall vi segre, äro de bevågne oss?
Ja; sådan är ju slafvars sed, dig gagnelig.
Hur i all verlden kunde jag den mannen nå?
Du vandrar dit, dän, offrande, han varsnar dig. 635
Invid den vägen, som jag tror, han hagen har.
Och när han ser dig, dig till gäst inbjuder han.
Till bitter bordskamrat, allenast gud så vill.
I öfrigt, hur det faller sig, tag ditt beslut!
Förträffligt sagdt! och moder min hvar vistas hon. 640
I Argos; och till mannens fest ej kommer hon.
Hvi reste icke modet min med giljaren?
Hon fruktade byfolkets prat, och hemma blef.
Begriper! misstänkt hon hos staten känner sig.
Så ungefär; en gudlös qvinna hatad blir. 645
Hur kan jag dräpa båda två i samma hugg?
Jag sjelf bestyra vill om modrens nederlag.
En sådan sak skall slumpen visst utföra väl.
ELEKTRA (visande på gubben).
Då två vi äre, denne ock bör tjena oss.
Så blir det; men hur reder du din moders död? 650
Gå, gamle man, ock till hos Klytaimnestra säg,Att jag i barnsäng ligger med ett gossebarn.
Att längese'n du födde, eller nyligen?
För tio dagar, barnsängsqvinnors reningstid.
Ock hur kan detta bringa på din moder död? 655
Blott hon förnimmer, att jag sjukas, är hon här.
Hvi tror du, att hon vårdar sig om dig, mitt barn?
Jo visst, i fröjd att mor jag är, hon gråta skall.
Kanske, — till vändningspunkten återgår mitt tal.
Och när hon kommit, klart är, att hon dödad blir. 660
Och genom sjelfva husets dörr inträde hon!
Sak samma nästan, som att gå till dödens hem?
Ack! att jag doge, se'n jag detta skåda fått!
Först visa nu Orestes väg, du gamle man!
Dit, der Aigisthos gudars offer reder till? 665
Och när min mor du möter, frambär mina ord!
Så att hon tror dem vara gångne ur din mund.
ELEKTRA (till Orestes).
Nu dig det gäller; första mordets lott är din.
Jag gerna går, blott någon blir vägvisare.
Oändligt gerna vill jag följa dig åstad. 670
Zeus, fadrens gud, och fiendernes hämnare,Dig ömka öfver oss, som lidit ömkligen!
Dig ömka öfver oss, afkomlingar af dig!
O Hera, vid Mykenes gudaaltar högst,Förläna segren, om vår bön rättmätig är!
Förläna oss en rättvis hämd för fadrens mord! 675
Och du, min far, som, mördad, dväljs inunder jord,Du drottning, jord, till hvilken händren sträcker jag,Bispring, bispring två dina aldrakärsta barn!Kom, fader, och som bundsförvandter tag med dig. 680De hjeltars vålnader, som ödde samfält Phrygerna,Och bära hat till gudalösa nidingsmän!Har du mig hört, du af min mor misshandlade?
Allt, vet jag, hör vår fader; — nu är tid, att gå;Thy dig jag manar, att Aigisthos slå ihjäl. 685Men om, besegrad, döende du störtar ned,Ock jag är död, och tälj mig ej bland lefvande.Ty med tveeggadt svärd mitt hufvud drabbar jag.Nu går jag i min koja, och om allt bestyr,Så att, ifall om dig god tidning blir förspord, 690Allt huset jubla må; men om du nedergörs,Motsatsen träffar in: dig detta säger jag.
Allt vet jag nu.
En karl alltså du vara bör.(till Khoren)Men J, o qvinnor, genom edert anskri högtFörkunnen bardaleken! Jag vill hålla vakt, 695Med draget svärd i handen, mellertid.Ty, ock af fienden besegrad, aldrig jagDet hån skall lida, att min kropp misshandlad blir.
Om dejliga moder min en sägnStroph.1.Från Argeiska bergen ännu står. 700Bland grånade rykten qvar,Att, uppå välfogade pipan sin,Ljufljudiga sången blåstePan, lundarnes konung,Skönulliga, gyllene lammet lockande fram; 705Men på klippans spetsFramträdde härolden, och utbrast:Till torget, till torget, Mykenaier,Vandren, att se lycksalige förstarnes 710Järtecken, skräcktecken!Argeiernes skaror smyckade templen ut;Och guldsirade altaren re-Motstr.1.ste sig, på hvilka i staden högtGlodde Argeiernes offereld. 715Ur flöjten, de sångmörs tjenstesven,Aldraskönaste stämma ljöd;Och älsklige sånger sig mängde deriÖfver gyllene lammet, Thyestes till pris.Ty, i hemlig bädd, 720När Atreus' hulda gemålHan tubbat, järtecknet han fördeHem till sig; och vändande åter till torget, han ropte,Att nu det hornade, gull-ulliga får han gömde i eget hus. 725Då förbytte, o då,Stroph.2.Stjernornes stråliga stråtZeus, och solens ljusblick,Samt morgonens mjella hy, 730Och vesterns rymder uppvärm-de med gudsänd flammas glöd.Vattendigre skyar stå i nord,Och torre Ammoniske fält dagg-löse förtvina, från Zeus 735Beröfvade herrlige skurars skatt.Han förmäles också,Motstr.2.Änskönt jag föga det tror,Solens värmande guldblickOmvexlat, och bort- 740vändt, till menniskors ofärd,Till de dödliges näpst.De hisklige sägner äro dockTill gudars dyrkan ett varningsbud,Dem glömde du bort, och din make 745Drap, du, herrlige bröders syster.(härunder mördas Aigisthos.)O ve! o ve!Väninnor, hörden J ett skri! — Påkom mig blottTom skrämsel, som jag underjordens åskor hört?Ha! desse pustar ej otydligt vexa till;Elektra; du vår fru, begif ur tjellet dig! 750
Väninnor, hvad är frågan om? hvad hotar oss?
Ett vet jag blott: jag rosslet hör af döende.
Jag äfven hör det, visst från fjerran, men ändock.
Långväga kommer ljudet hit, men tydeligt.
Är det Argeiers, eller mine vänners suck? 755
Jag vet ej;hvarje nödskri går på samma ton.
Du menar visst Aigisthos' mord; hvad dröje vi?
Dröj än, att säkert du ditt öde veta må.
O nej! vi äre slagne; kom ej redan bud?
Det kommer:dräpa konungen, är vansklig sak. 760
O du Mykenska, segersälla jungfrukhor,Orestes', seger alla vänner bådar jag,Och Agamemnons baneman, på marken sträckt,Aigisthos; derför må vi prisa gudarna!
Ho är du? hur kan du bestyrka dina ord? 765
Din broders tjenare, fast skådad nyss, du känner ej?
Min vän; i skrämseln svårt, ditt anlete mig varAtt minnas; men jag känner dig nu åter väl.Hvad hörs? min faders lede dråpman skördades?
Han skördades! två gånger sagdt, om så du vill. 770
Rättvisa, du som allting ser, du kom likväl!
På hurdant sätt, och genom hvilket mordanslagDrap broder min Thyestes' son? berätta det!
Se'n utur dessa tjell vår fot vi flyttat bort,Uppå en körväg trädde vi med tvenne spår; 775Der fanns de Mykenaiers kong, den herrlige.Han vandrade sombäst i vattenymnig park,Och bröt af spenslig myrten kransar för sitt hår.Han ropte strax: välkomne! hvilka ären J?Och hvadan kommen J? och ifrån hvilket land? 780Orestes svarte: Thessaler! — Till AlpheosVi bringe Zeus, Olympiern, vår offergärd.Men när Aigisthos detta hörde, sade han:Nu måsten J, som gäster stanna qvar hos migVid festgelaget; just jag offer reder till 785Åt nympherna; stån J imorgon tidigt opp,J hinnen fram ändå: men låtom oss gå in!Och som han detta sade, fattande vår hand,Han ledde in oss; neka var allsicke värdtOch när vi inne voro, så han ordade: 790Tvättvatten bringe man åt fremlingarna strax,Så att de må vid altaret rentvagne stå.Orestes svarte: nyss vi äre renadeMed klara vattnet, hämtadt utur flodens bädd;Men om, med stadsbor, egnar fremlingar slikt värf, 795Aigisthos, stå vi redo, och ej vägre dig.Det talet lemnade de nu, och bröto af;Se'n ställde sina lansar bort, sin herres värn,Dess tjenare, och grepo alle verket an.De offerdjuret förde in; mjölkorgen de; 800De åter tände elden upp, och härden kringFramsatte kittlar: stoj i hela huset var;Din moders sängkamrat då framtog offermjöl,Och strödde på altaret, under dessa ord:Bergsnympher, unnen mig, att offra mången gång, 805Och Tyndariden, min gemål, i sitt palats,Då oss går väl, som nu, men illa fienden!Orestes mente han och dig. Min herre omMotsatsen bad, ej tydligt rösten höjande:Att fadersborgen återfå. Ur korgen tog 810Aigisthos hvassa knifven nu, och kalfvens hårAfskar, och dem i helga elden kastade,Och stack i nacken kalfven, som betjenterneFramhöllo, medan han tilltalte så din bror:Ibland utmärkelser hos Thessaler, den sägs 815Främst vara, att en tjur man skickligt sönderskär,Och tyglar hästen. Fatta, fremling, detta stål,Och visa, att slikt rop om Thessaler är sannt.Han grep påstund välsmidda Dorerknifven då,Och, kastande skönhäktig mantel från sin rygg, 820Han Pylades sig valde till medhjelpare,Och tjenarne dref hän; tog tag i kalfvens fot,Och hvita köttet blottade med utsträckt hand,Och afdrog skinnet fortare, än kapploppshästTvå dubbelhvarf på banan har tillryggalaggt; 825Upp skar han buken; men i hand inkråmet togAigisthos, och besåg det. Ingen hängläpp fannsVid lefvern, men i gallan hål och öppningarFör spejarn röjde idel slema förebud.Nu vredgas mannen, och min herre spörjer så: 830Nå, hvad går åt dig? — Fremling, ett försåt jag rädsFrån fjerran; ty bland alla menskor hätskast ärMig Agamemnons son, fiendtlig mot mitt hus.Han svarade: du rädes en landsflyktings list,Du, stadens drott? nej, låtom oss kalasa nu? 835På frågeoffret; Phthier, för min Dorerknif,Man binge, att jag bringan ristar upp dermed.Han fattar knifven, och skär till; Aigisthos tarTill skådning lungan. Men då ned han böjde sig,På yttersta tåspetsarna din broder steg, 840Uti nackskarfveu honom högg, och genomskarRyggdelarna; Aigisthos' hela kropp dervidSpratt upp och ned, och högt han skrek i dödens nöd.I samma stund framrusade hans tjenare,Att kämpa, månge emot två, som modige 845Dock höllo stånd, och svängde lansarna till värn,Pylades och Orestes, hvilken sade: jagEj kom fiendtlig emot staden och mitt folk;Men mellertid min faders mördare jag näpst,Stackars Orestes. Derför dräpen icke mig, 850Fars gamle knektar! Och såsnart de dessa ordFörnummit, lans de sänkte, och han kändes nuUtaf en gammal gubbe, som i borgen var.Och strax din broders hufvud de bekransade,I glädjen, jublande; han kommer redan sjelf, 855Att visa dig ett hufvud, icke af Gorgo,Men af Aigisthos, som du hatar: blod blef blodsBittra procent för honom, den nu dödade.