Det frågade också Dante. Och han erfor att till så beskaffad pina
De äro dömda, hvilka köttsligt syndaOch som förnuftet kufva under lustan.
De äro dömda, hvilka köttsligt synda
Och som förnuftet kufva under lustan.
Egentligen ha de dock fått det lindrigaste straffet af alla, som äro i helvetet. Dante hade nog sina skäl, hvarför han icke nändes vara så sträng mot dem. Således — Francesca närmar sig på Dantes tillrop och tilltalar honom så:
O animal grazioso e benigno,Che visitando vai per l’aer perso
O animal grazioso e benigno,
Che visitando vai per l’aer perso
Förstår ni det?
Inte riktigt.
Alie var i själfva verket så förströdd, att hon ej uppfattat ett ord.
Ni förstår inte, om ni inte följer med i boken, sade han och närmade sig henne. Han begärde tillåtelse med en åtbörd och satte sig bredvid henne på bänken, i det han gaf henne att hålla ena permen af den tunga boken. Hon tvingade sig att vara uppmärksam, då han nu rad för rad förklarade dessa så vidt berömda strofer, hvilka i Italien till den grad äro hvar mans egendom och så ofta citeras i tid och otid, att de nästan blifvit banala, men hvilka på den,som läser dem första, andra, tredje gången alltid utöfva samma milda, vemodiga tjusning.
En dag för ro skull läste vi tillhopaOm Lancelot, hur kärlek honom snärjde,Allena voro vi och utan misstro.
En dag för ro skull läste vi tillhopa
Om Lancelot, hur kärlek honom snärjde,
Allena voro vi och utan misstro.
Den läsningen kom våra ögon oftaAtt mötas, våra kinders färg att skifta,Menettvar stället, som på fall oss bragte.[1]
Den läsningen kom våra ögon ofta
Att mötas, våra kinders färg att skifta,
Menettvar stället, som på fall oss bragte.[1]
Han hade kommit närmare henne på bänken, medan han läste, och hans hand hade liksom omedvetet, som en åtbörd som beledsagade läsningen, tagit fast i hennes. Han fortsatte, i det han sänkte rösten något:
När som vi läste hur på munnens löjeEn kyss blef tryckt af älskaren så eldig,Då kysstehan, som aldrig från mig skiljes
När som vi läste hur på munnens löje
En kyss blef tryckt af älskaren så eldig,
Då kysstehan, som aldrig från mig skiljes
Min egen mun med darrning i hvar fiber.Galeotto[2]boken var och den som skref den.
Min egen mun med darrning i hvar fiber.
Galeotto[2]boken var och den som skref den.
[1]Öfversättningen af Böttiger.
[2]Galeotto = kärleksmäklare.
Nu smög hans arm om hennes lif, han gjorde ett uppehåll och såg på henne. Hennes kinder voro flammande röda och han kände hennes hjärta bulta mot sin sida. Han sade de sista orden af Francescas förklaring långsamt, betydelsefullt:
Den dagen sen vi läste icke längre.
Den dagen sen vi läste icke längre.
Han slog igen boken och med ögonen i hennes frågade han leende: Hvarför läste de icke längre den dagen, tror ni?
Hans stämma dog bort vid de sista orden och deras läppar möttes oemotståndligt.
Ser ni, utbrast han och sprang upp. Stolta kvinna!
Hon kunde ej längre motstå sin önskan att aftvinga honom ett slags förklaring.
Ni älskar mig inte, sade hon.
Han svarade skalkaktigt, men dock med ett smekande tonfall: Lika mycket som ni älskar mig.
Det slog henne. Ja, han hade ju rätt. Icke var detta ännu någon riktig kärlek å någondera sidan. Men hvad var det då? Så måste det ju för allt i världen bli slut. Hur kunde hon vara så föraktligt svag! Men det skulle bli sista gången. För allt i världen, hvad höll hon på att komma in i! — Hon lämnade honom hastigt och upprörd.
Följande dag, då han kom till badet, frågade han henne, om hon ännu en gång ville springa i tillsammans med honom.
Frivilligt, naturligtvis. Jag ska visst inte tvinga er. Men kanske ni hellre vill hoppa i ensam? Det vore också mycket bättre.
Ja, det vill jag hellre. Det är alltid bättre att lita bara på sig själf.
Hon sprang ut på den sten, från hvilken de andra brukade hoppa i, men när hon blickade ner i djupet kom rädslan öfver henne på nytt och hon blef ståendemed hjärtat i halsgropen utan att besluta sig. Serra iakttog henne leende, på lite afstånd.
Hon önskade, att han skulle erbjuda sig en gång till och sökte honom omedvetet, med en flyktig blick. Han kom genast.
Ni vill? frågade han.
Hon räckte honom handen, han lade armen om henne, och de hoppade.
Denna lek upprepades nu för hvarje dag och blef alltid en förevändning till ett ögonblicks omfamning. Alie hade hvarje gång en liten känsla af hissnande, och hon simmade aldrig långt, utan vände snart. Men hon underkastade sig detta ögonblicks obehag för nöjet af denna omfamning, i fria luften, i solen, inför allas blickar — en omfamning, som för de andra, hvilka sågo den, och inför hennes egen tveksamma själfgranskning, betydde intet, men som dock hade en viss hemlig tjusning.
Men hon var dock alltid på vakt mot sig själf för att ej låta sig hänföras, och hon fortfor alltjämt att studera honom, misstrogen både mot sin egen känsla och mot hans. Och så fort hon blef ensam, genomlefde hon åter och åter i tankarna allt hvad som tilldragit sig mellan dem, upprepade i minnet hvarje hans ord, hvarje tonfall, granskande dem, låtande dem ljuda för sina öron för att höra, om klangen var äkta.
En dag hade han läst för henne och de engelska flickorna några stycken af Leopardi, och hade, somalltid, i läsningen inlagt så mycket af personlig känsla, att diktarens ord föreföllo som ett omedelbart uttryck af hans egen stämning. Florence, som hade anlag åt det sentimentala, blef gripen af det mjuka, känsliga föredraget, och utan att ha förstått mycket af dikten, utbrast hon: Hvad det är vackert! Och hvad jag har sympati för den stackars olycklige skalden! Jag önskar, att jag känt honom.
Skulle ni då velat trösta honom? frågade han med ett något tvetydigt leende. Ni vet väl, att han var så ful, att ingen kvinna någonsin älskade honom. Detta var honom en stor sorg — han var nog naiv att inte begripa, att det var en verklig lycka för honom.
Hvarför en lycka?
Emedan han fick behålla sina illusioner — dessa, som vi andra mister, innan vi fyllt tjugu år. Han trodde alltjämt, att det var något mystiskt, öfversvindlande lycksaligt i kärleken.
Alie såg på honom uppmärksamt.
Och tror inte ni det? frågade Florence.
Hvad?
Att kärleken är — att det är något mystiskt — stort —
Jo, mystiskt — så länge man inte försökt den.
Hvem kan bli klok på er, utbrast Florence. Ibland talar ni känslofullt, poetiskt, som Leopardi själf — och ibland har ni något så retsamt hånfullt.
Ja, hvad är det för märkvärdigt i det. Har nikanske känt någon människa, som haft en hel karakter? Har vi inte allesammans bara stumpar och stycken af karakterer? Och vet ni inte, hvaraf det kommer sig?
Nej, inte egentligen.
Ni tror kanske, att det bara är den gode guden, som skapat människorna efter sin afbild. Vet ni inte att det från begynnelsen fanns två släkten på jorden, guds barn och djäfvulens barn, de hvita och de svarta. Och som dessa sedan oupphörligt gift sig med hvarandra, så har det blifvit en sådan rasblandning, att man numer inte kan träffa på en enda människa, som inte har lite arf från båda hållen, somliga mera svart, andra mera hvitt.
Och hvilket har ni mest af?
Det svarta, naturligtvis. Och det är jag stolt öfver. Den svarta rasen har alltid visat sig ha mer motståndskraft. Ty hvad det gäller här i lifvet för att kunna lefva lycklig, det är bara helt enkelt att vara likgiltig och egoistisk. Har jag inte rätt, signorina Alie?
Nej, det vill jag inte påstå? Jag tänker ungefär raka motsatsen.
Det tänkte jag också, när jag var tjugu år. Älska, hängifva sig med hela sin själ, uppoffra, om det gällde, ända till sitt lif —
Verkligen! sade Alie med en liflig, intresserad blick. Har ni varit sådan en gång. Berätta mig om det!
Ja, om ni vill gå med mig ett slag.
De gingo sakta framåt terrassen, aflägsnande sig tillräckligt från de andra för att ej höras.
Är det om min första kärlek, ni vill veta? Ja — jag var tjugu år och hon ett par och tretti — det var naturligtvis hon, som förförde mig och inte tvärt om — men hur jag dyrkade henne — hon kunde göra med mig, hvad hon ville, hon kunde slagit mig och jag skulle kysst hennes hand — hon kunde satt sin fot på mig och trampat på mig och jag skulle inte ha rest mig — kort sagdt, en sådan där narraktig förälskelse, som bringar en på gränsen till vansinne.
Jag tillstår, att jag skulle bra gärna velat känt er på den tiden. Jag har lite smak för det, som är riktigt vanvettigt.
Ja — för att få det nöjet göra detsamma med mig, som hon gjorde.
Hvad gjorde hon?
Marterade mig, ref mig, stackars oerfarna yngling, som jag var, mellan förtviflan och lycksalighet, stötte mig bort, gjorde mig svartsjuk på en annan — och då hon såg mig rasa, gråta af ursinne och smärta, drog hon mig åter till sig med sådana smekningar, att — kort och godt, hon fick slutligen ett fördelaktigt giftermålsanbud — hon var nämligen änka — och så skref hon en biljett till mig, att jag skulle svära att aldrig förråda, hvad som tilldragit sig mellan oss samt skicka igen alla hennes bref.
Och hur tog ni det?
Som en galning, som jag var, förstås. Först kunde jag inte finna ro vid någon annan tanke, än att jag skulle skjuta henne först och mig sedan. Men så kom jag på en förnuftigare idé. Jag beslöt att hämnas på hennes kön, hvad hon gjort mig. Och sedan reciterade jag för andra kvinnor alla de ömma scener, jag uppfört med henne. Bara med den skillnaden att med henne hade jag verkligen varit genomträngd af hvad jag sa — och misslyckats. Med de andra har jag helt simpelt varit aktör — och alltid lyckats. Ty ju mer likgiltig man själf är, ju mer makt får man öfver kvinnorna.
Men en god spelare låter inte andra se i sina kort, som ni nu gjort, utbrast hon. Det är det, jag grubblat öfver hela tiden, om ni varit aktör eller uppriktig — nu är jag mycket glad, att ha fått veta sammanhanget.
Och hvad har det med vårt förhållande att göra? Ni vet, att jag skulle kunna älska er verkligt — om ni bara ville.
Ja — och till hur många har ni sagt det?
Nej, jag brukar aldrig säga det — tvärt om, jag har alltid sagt, att kärleken för mig bara är en lek.
Då förstår jag inte, att någon velat älska er.
Hvarför det. Tvärt om. Det är så många, som ha smak för en sådan lek — men den verkliga, stora, lifsafgörande kärleken — hur många kan känna den — och hur många kan inge den?
Ni tror således ändå på den?
Ja, det är det enda, jag tror på i världen. Och om jag kunde möta den en gång, så vet jag att det skulle förändra hela lifvet för mig.
Hon såg frågande på honom. Nej, detta var icke gyckel — det var något af äkta innerlighet i hans tonfall och i hans blick. Och det vaknade inom henne en brinnande önskan att vinna honom helt, att göra honom så fullständigt till sin, att hvarje hans hjärtas pulsslag vore för henne. Och då, när det icke mer funnes möjlighet till något tvifvel om, att hon och endast hon kunde gifva honom detta, som för honom var lifvets enda lycka — då skulle hon kanske, äfven hon, kunna våga att gifva sig helt åt en känsla, som hon fruktade och som hon längtade efter.
En afton hade Aagot och flickorna Johnston vidtalat en fiskare, att de skulle följa med honom ut i hans båt på natten för att se honom fiska vid bloss. Alie förklarade att hon var sömnig och icke ville följa med.
Naturligtvis! utbrast Florence med ett satiriskt leende.
Naturligtvis! Hvad ska det betyda? frågade Alie och blef strax mörkröd i ansiktet, emedan hon mycket väl visste hvad det skulle betyda.
Det vet man väl, att du inte finner någonting roligt numera, som inte »prinsen» är med om.
Kan vi inte föreslå »prinsen» att följa med? framkastade Harriet.
Det tycker jag inte alls vore lämpligt, sade Aagot ifrigt. Vi får verkligen vara lite försiktiga — han bara skrattar åt oss, om vi allt för mycket söker draga honom till oss. Då får åtminstone Alie själf fråga honom — jag vill alldeles inte —
Men jag har ju inte sagt ett ord, inföll Alie. Det är ni, som oupphörligt talar om honom. Jag har ju bara sagt, att jag är sömnig.
Då kan vi ju vänta till en annan afton, om du vill.
Nej, för all del — jag bryr mig inte alls om hela tillställningen —
Men — Aagot såg betydelsefullt och pröfvande på henne, som om hon misstänkt att Alie hade sina skäl att önska att bli lämnad ensam en afton — det är väl då riktigt säkert, att du går och lägger dig strax vi gifvit oss af.
Strax! Nej, jag ska följa er till båten och se er i väg först.
Och gå ensam tillbaka i mörkret?
Än sedan! Hur många hundra gånger har inte jag gått ensam om kvällarna hemma djupt in i svarta skogen?
Ja, hemma i Sverige, ja. Men här anses det opassande.
Och hvem ser mig? Jag går den lilla smala gränden direkt upp till hotellet. Där möter jag inte en katt en gång. Du vet väl, att aldrig någon människa är ute om kvällarna här.
Ja, jag tycker inte om det, sade Aagot. Men jag kan inte hjälpa det. Du får svara för dig själf.
Ja, tack ska du ha — hvem skulle annars svara för mig?
Vid tiotiden begåfvo de sig af. De gingo stora vägen fram, innan de veko af ner till den lilla båthamnen. Som det var en klar månskenskväll, voro verkligen några promenerande ute. Och knappasthade de gått tio steg, förrän de mötte Serra, som gick i sällskap med Gropallo. De båda herrarne kommo genast fram till dem och frågade, hvart de ämnade sig så sent.
Ett fiskeparti? Och hvilken herre har ni med er? frågade Serra.
Ingen herre alls, skyndade sig Harriet att svara med en liten knyck på nacken. Tror ni att vi, fria, nordiska kvinnor, nödvändigt behöfver en herre att beskydda oss?
Att beskydda er, nej. Men ni har inte roligt utan en kavaljer.
Hör! Så egenkär! ropade Harriet och Florence, fnittrande.
Egenkär eller inte, det hör inte hit. Men är det inte sanning, hvad jag säger? Signorina Alie, kan ni neka till det?
Hur det nu förargade Alie att hon sagt sig ej vilja följa med! Men hvad skulle de andra säga, om hon nu ändrade beslut! Dessa njöto synbarligen af det lilla spratt, ödet spelat henne, och till och med Aagot, den hyggliga, aktningsvärda Aagot var road af tanken, att de skulle ta Serra med sig i båten, medan Alie blefve tvungen att stanna på stranden.
Om markisen ville följa med oss, vore det naturligtvis mycket roligt, sade hon därför, förbindligt.
Med förtjusning, svarade han. Gropallo afskedade sig och de andra fortsatte tillsammans ner mot stranden.
Först då de skulle stiga i båten och Serra räckte Alie handen för att hjälpa henne, fick han veta, att hon ej följde med.
Inte det. Men hur tänker ni då komma hem?
Alie visste, att han skulle erbjuda sig att följa henne, och det ville hon ej. Hon fick en nervös hjärtklappning vid blotta tanken härpå. Ensam med honom i månskenet i den lilla, skarpt sluttande gränden mellan trädgårdsmurarna. Nej, hon var ej hågad göra några galenskaper nu igen.
Bekymra er inte om det, skar hon skarpt af. Tror ni jag är mörkrädd?
Men det är omöjligt — det kan jag inte tillåta — då följer jag er naturligtvis, antingen ni vill det eller ej — ni kan inte förbjuda mig att gå bakom er på tre stegs afstånd åtminstone.
I så fall kommer jag hellre med i båten.
Hon sprang i utan att våga se på de andra, hvilkas satiriska småleenden hon kände i ryggen på sig.
Sedan alla ordnat sig i båten gledo de sakta ut, förda framåt af ljudlösa årtag. Den ena af båtkarlarne stod i fören med blosset i hand samt järnet i beredskap för att hugga till, när någon fisk, yrvaken, lockad af ljuset, kom upp emot vattenytan. Han kastade då och då några droppar olja på vattnet för att öka dess genomskinlighet, och man kunde tydligt se de slumrande invånarna i hafvets stora sofsalar. Alla höllo sig tysta för att ej genom det minstabuller varna dem och väcka i deras fiskhjärnor någon föreställning om, att det glimmande ljuset, som så vänligt lockade dem, fördes af fiendehand. De fingo upp den ena fisken efter den andra, vackra, mångfärgade, skiftande i rödt, grönt och blått, i silfver och guld, såsom det anstår det romantiska »blå hafvet» att hafva dem.
Jag förstår inte, hvad det ska tjäna till, att de ä så vackra, sade naivt Florence, då fisket var slut och de styrde hemåt, hvilande på årorna och låtande sig sakta glida med strömmen. Man ser dem ju i alla fall nästan aldrig, så att man kan ha någon glädje af deras vackra färger.
Man! inföll Serra skrattande. Tror ni då, att fiskarna ä till för vår skull? De ha sitt eget lif och sin egen glädje och vi ä, från fisksynpunkt sedt, bara till för att fördärfva deras lycka.
Deras lycka. Hvad kan de ha för en lycka?
Samma som vi. Äta, sofva, älska. Tror ni inte, att fiskarna har erotik? Fastän det blott är en släkterotik och icke en individuel, som hos oss, så är den dock förenad med glädje och njutning också hos dem.
Florence rodnade och fnittrade och Harriet svarade utmanande:
Alltid talar italienarne om erotik. Det är som om det inte funnes något annat viktigt i lifvet.
Och hvad annat viktigt finns det väl? Att älska,att förena sig, att föröka sig — det är hufvudinnehållet af hela lifvet — för de högsta som för de lägsta djuren. Tror ni inte på det, miss Harriet?
Visst inte — det är bara de, som jämt läser romaner — som Florence till exempel, som får sådana inbillningar i hufvudet.
Men fiskarna och fåglarna läser inga romaner — och de tänker ändå alldeles som miss Florence.
Som jag! Jag vet inte, hvad Harriet pratar.
Har ni sett två fjärilars kärleksmöte en vårdag i solen, miss Florence? Är inte det, som den vackraste roman? Och säg mig, när ni drömmer om kärlek, har ni någonsin drömt något skönare än denna kärlek af en dag, bara från solens uppgång till dess nedgång — men så intensiv, så stark, att de båda dö däraf. Och kan ni tänka er något ljufvare än två par vingars smekning — två par vingar af guld och purpur och sammet och siden och allt det som är mjukt och yppigt och vällustigt — har ni sett hur de trassla in sig i hvarandra, de två vingparen, så att de se ut som en enda varelse, och hur de sedan flyga tillsammans upp mot höjden, allt högre och högre — tills de slutligen försvinna för våra blickar — sedan mot aftonen falla de ned i någon lund och ni ser bara ett par liflösa små kroppar, som kännas kalla och tunga, om ni tar dem i handen. Vore det inte bättre, om också vi människor kunde älska så? Eller har ni, i någon af era romaner, läst en vackrare kärlekshistoria?
Inte har jag läst så många kärlekshistorier, inte, sade Florence, mer och mer brydd.
Det är också inte värdt att läsa dem. Det är bättre att lefva dem.
Han såg på Alie och deras blickar möttes; men Florence, som satt med nedslagna ögonlock, kände tydligt hans blick riktad på sig och hon sade sedan till Harriet, då de kommo upp på sitt rum, att hon varit så generad öfver, att Serra i de andras närvaro gjort henne en så tydlig kärleksförklaring.
Ja, så har jag alltid drömt mig kärleken, fortfor Serra, vänd till Alie. Det är så oskönt att spara och ekonomisera med den, som vi människor gör och aldrig våga släppa sig riktigt lös, emedan man måste tänka på framtiden. Hellre en enda dags fullt kärlekslif och sedan slut. Eller hvad säger signorina Alie?
Naturligtvis är det bättre, svarade hon och såg hastigt upp med en glimt i blicken.
Ni skulle verkligen vara i stånd till det? Ni skulle kunna glömma forntid och framtid och allt i ögonblicket?
Ja, jag skulle kunna det — om jag kundetro, svarade hon starkt.
Tro — på hvad? När det inte är fråga om framtid — således inte om trohet —
Nej, jag bryr mig inte om troheten — men sanning — sanning i ögonblicket — ett fullt, absolut hängifvande. Ty jag vet ingenting oskönare, än om denena ger sig helt, på lif och död — och den andre bara på lek.
De hade sänkt stämmorna och talade nu så lågt, att de ej kunde höras af de andra, som sutto på den motsatta sidan i båten.
Ger man sig till er, ger man sig icke på lek, hviskade han.
Då de gingo hem upp för den lilla fotstigen mellan trädgårdsmurarna, som låg djup som en hålväg i svart skugga, fann Serra tillfälle att jämte Alie komma bakom de andra. Han lade armen om henne och drog henne in emot muren, så att de ej kunde ses, om någon vände på hufvudet, och hållande henne fast sluten intill sig kysste han henne med dessa snabba, hetsande kyssar, som liksom betogo henne andedräkten.
Vill du vara min? frågade han. Min helt och hållet — utan löften, utan framtid, utan världens inblandning — min hemliga brud?
På muren ofvanför deras hufvuden klängde rosenrankor, hvilka hängde ända ut öfver vägen och blandade sin milda, söta doft med orangeblommans mer berusande och magnolians bedöfvande, nästan kväfvande vällukt. Där i den löfrika, mörka trädgården midt emot var ett stort magnoliaträd, som just var belyst af månen, där det stod ensamt på en gräsmatta, under det citronlunden nedanför låg i djup skugga. Man såg tydligt den enda, jättelika förunderliga hvita blomman, som i sin stela fullkomlighet förefaller såonaturlig och hvars kvalmiga vällukt är intensiv och oroande som en halfruttnad blomma i ett tillstängdt rum. — Och månen, som belyste den förtrollade lustgården där inne, det var ej nordens bleksiktiga gula måne, som gömmer sig bakom trädtopparna lågt ned vid horisonten, utan en lysande eldkula, hvilken satt midt öfver ens hufvud lik solen och som strålade så starkt, att det kändes som om den värme och glöd, som uppfyllde natten, hade sin källa där.
Alie insöp allt detta i en enda sammanhängande bild. Det var ramen omkring denna kärlek, som hon ännu stred emot och som syntes henne lika främmande, halft overklig som den natur, som omgaf henne — och hvilken ändå berusade henne och gjorde henne mer och mer motståndslös — liksom denna ljumma, saltmängda luft och dessa starka, hetsande vällukter.
Hon lösgjorde sig med möda från hans famntag, satte till rätta hatten som fallit ner i nacken och gick med sakta, släpande steg före honom upp för backen.
Då hon kommit in i sitt rum och hade klädt af sig för att gå i säng, kände hon, att det skulle bli henne omöjligt att sofva. Hon kände ännu som i en hallucination magnolians kvalmiga lukt stiga sig åt hufvudet. Hon gick ut på sin balkong i sin långa, hvita nattdräkt och stod länge och hängde öfver balustraden, stirrande ner i trädgården under sig, upprepande i minnet allt hvad han hade sagt denna kväll ochenligt sin vana liksom lyssnande till klangen af hans stämma för att höra, om där ljudit en enda falsk ton.
Omhan blott lekt,omhan blott spelade komedi, ellerom— det fruktade hon mest — om hans kärlek blott var ett sinnligt rus, om han ville äga henne blott emedan hon var vacker, emedan han i badet hade blifvit fängslad af hennes kropp — om det var så, så ville hon hellre störta ut i natten och springa, springa, springa — långt bort från honom och från sig själf. — — —
Hon väntade med stark spänning på hans ankomst följande dag. Det föreföll henne som om i går något afgörande tilldragit sig mellan dem, och som om hon, af hans hållning i dag, borde få klarhet i de tvifvel, som plågade henne. Hon trodde att han skulle skynda till henne tidigare än vanligt, men hela morgonen gick utan att han syntes till. Då han ej heller kom till badet begynte hon bli orolig. Hvad kunde väl nu hålla honom borta från henne.
Först fram på eftermiddagen kom han till terrassen, där hon satt, och hon märkte strax en viss förändring i hans utseende och väsende. Det var också liksom en främmande ton i hans stämma, då han hälsade på henne. Han satte sig ned bredvid henne på marmorbänken, utan att inleda något samtal. Hennes hjärta stod stilla i beklämd väntan.
Efter en stund återtog hon sitt arbete, att laga en lång, gul silkesvante, som hon höll uppträdd på handen. Han följde med ögonen de små snabba,nervösa rörelserna af de mjuka händerna, och slutligen tog han fatt i dem, drog af henne vanten och kysste båda händerna.
Nu först fick hon mod att tala.
Ni kom inte till badet i dag?
Nej, jag var upptagen — min familj har kommit hit på ett litet besök — min bror och svägerska.
Det stack till inom henne — hon kom ihåg hvad Florence hade sagt om hans kurtis af den vackra prinsessan di Palmi.
Ni beundrar väl mycket er svägerska? sade hon.
Hur så? Hur faller ni på det?
Jag såg hennes porträtt i palazzo Serra. Det är den mest förtjusande kvinna jag någonsin sett.
Det är sant — och det är synd om henne, att hennes äktenskap blifvit så misslyckadt. Jag anser mig därför också skyldig att visa henne all den uppmärksamhet, jag kan — hennes önskningar har alltid varit en lag för mig. Och vet ni hvarför hon nu kommit hit? Egentligen för att öfvertala mig att följa med dem till vårt gods i Calabrien för att vara med om skörden där.
Skörden! Vinskörden! Men det är väl icke förrän i Oktober?
Vi brukar vara där allt från det fikonen begynna och ända tills vinet är inbärgadt. Det är en enda oafbruten skördetid från augusti och nästan till jul.
Alie kastade hufvudet tillbaka med en litet ansträngd åtbörd, smålog tvunget och sade spefullt:och hvad säger markisinnan Beatrice om det? Hon ska ju bli er hustru, ni måste väl då först be henne om lof.
Det var första gången hon vidrört hans kurtis med Beatrice och de rykten, som angåfvo henne som hans tillämnade hustru. Hon hade ej velat låta honom tro, att hon var svartsjuk, men nu kände hon dock måttet rågadt och nu bröt det oemotståndligt fram med en sådan häftighet, att hennes läppar darrade.
Det också har ni hört. Jag måste beundra er att ni så länge tegat med alla dessa misstankar. Tro för resten inte, att jag ämnar försvara mig — det är alltihop sant. Jag beundrar min svägerska och jag är till hälften förlofvad med Beatrice — det vill säga det är ett konvenansparti, som redan för länge sedan varit uppgjordt mellan våra familjer — det är egentligen bara mitt samtycke, som ännu fattas — men hvarför tar du dig allt detta så när, anima dell’ anima mia! fortfor han leende och flyttade sig närmare intill henne. Beundra är ett, välja till hustru är ett annat, men ett tredje är — vet du, hvad det tredje är — det är att älska. Och det är dig, endast dig jag älskar.
Tack! Och emellertid visar ni mig er kärlek så, att ni reser bort med en annan och gifter er med en tredje.
Hon sade det med ett tvunget skratt, samlade ihop sina tillhörigheter och ville gå.
Vänta litet. Jag hvarken reser bort eller gifter mig, om ni inte vill det. Vet ni hvad min svägerska sade — hvarför hon egentligen kom hitresande så där hastigt. Hon hade hört, att jag skulle gå här och göra min kur för en viss, svensk flicka, och hon fruktade, att jag skulle göra en galenskap.
Hvad skulle det vara för en galenskap?
Det skulle vara det slags galenskap, som man kallar: mariage d’amour.
Det var första gången han vidrörde möjligheten af äktenskap mellan dem och det behagade henne icke. Tanken att tränga sig in i denna familj, som naturligtvis ej skulle vilja veta af henne, att genom ett äktenskap till en sådan grad höjas i social ställning, rikedom och yttre glans, upprörde henne, kastade liksom en skugga öfver det förhållande, hvari hon inlåtit sig till honom och sårade hennes stolthet. Om hon skulle älska honom, så ville hon hellre förlora än vinna allt på denna kärlek.
Ni kan lugna er svägerska, sade hon. Ni kan säga henne, att den lilla obetydliga svenska flickan sätter allt för mycket värde på sitt oberoende för att vilja binda sig.
Detta yttrande stötte honom.
Å, är det så, signorina, utbrast han. Och jag som trodde att ni älskade mig.
Ja — det vore kanske också rättare att säga — bindaer. Jag har den känslan att jag inte för någotpris i världen skulle vilja se er bunden vid mig af yttre band. Och ett italienskt äktenskap är ju också något förskräckligt omoraliskt — det är ju olösligt.
Och det kallar ni omoraliskt.
Han skrattade, han fann henne lustig, antingen otroligt naiv eller otroligt djärf.
Ja, jag tycker alldeles afgjordt att det skulle vara omoraliskt — af mig till exempel, att begagna mig af att ni vore förälskad i mig till att binda er för hela lifvet, när jag vet, att ni inte ens själf tror på en evig kärlek.
Skulle ni således finna det mer moraliskt att tillhöra mig utan någon invigning af vare sig präst eller borgmästare — utan samhällets bekräftelse?
Ja, det skulle jag — om jag bara vore riktigt säker —
På hvad?
På att det för er vore lika mycket allvar som för mig —
Excentriska hufvud! Allvar ska det således vara — fruktansvärdt allvarsamt, hvad — men inga löften —
Han såg på henne med en underlig blick — en blick i hvilken hon läste en viss misstro, ett tvifvel, hvars rätta art hon ej förstod, men som förbryllade henne.
Han kunde i själfva verket ej fatta denna yttring af tanketrots mot samfund och lagar hos en ung flicka. Detta starka häfdande af det individuelas rätt gentemot samhällets yttre former var ett utslag af modern, nordisk idealism, som för honom, italienaren, positivisten, var så främmande, att han missförstod det.
Van som han var vid den italienska flickans ytterliga tankeskygghet, kunde han ej föreställa sig denna hänsynslöshet förenad med jungfrulig oskuld, och den ledde honom därför blixtsnabbt till en slutsats, hvilken dessutom syntes honom kasta ljus öfver mycket, som förut förefallit honom oförklarligt i denna främmande flickas väsende. Det fullständigt obundna lif hon tycktes ha fört allt sedan sin tidigaste ungdom, den utvecklade själfständighetskänslan, den djärfhet, hvarmed hon diskuterade de ömtåligaste frågor, ja, själfva hennes sätt emot honom, detta att hängifva sig till en viss grad, men alltid veta att draga sig tillbaka i rätta ögonblicket — tydde det icke på erfarenhet? Det var en skymt af gäckeri i tonen, då han nu frågade henne: hur många gånger har min emanciperade, svenska flicka redan tillämpat dessa idéer?
Hon förstod icke strax — hon stirrade blott häpen på honom.
Jag menar — hur många gånger har du redan gjort en man olycklig — eller lycklig?
Hon gaf till ett rop, som om man slagit henne.
Är det så ni förstår mig! utbrast hon med darrande stämma.
Han ville taga hennes händer, men hon ref sig lös.
Gå! Gå! Ni, som älskar en, gifter er med enannan, beundrar en tredje — ni kan inte förstå mig. Ni kan inte förstå, att för mig kan kärleken endast komma som helhet, som något allt uppslukande, allt omfattande och för hela lifvet! Allt det andra, beräkning, klokhet, försiktighet, föraktar jag — å, så djupt — den som inte kan sätta in allt på sin kärlek, förlora allt på den, hellre bli olycklig för hela lifvet på den, än lycklig på något annat sätt — den kan inte älska, och den ska inte komma och tala om kärlek.
Underliga flicka! utbrast han, och hans ögon lyste till. Hur har du funnit just dessa ord, som ä liksom tagna ur mitt eget, innersta väsen. Ja, älska mig så och du ska kunna göra med mig allt hvad du vill! —
Han hade haft för afsikt att begagna den förevändning, som syskonens besök gaf honom, och resa därifrån. Denna kurtis med en ung flicka, som han ej kunde tänka på att gifta sig med, började bli för allvarsam, det var hög tid att afbryta. Men nu var han igen så fängslad, att han ej kunde rifva sig lös. Så fort hon uppenbarade för honom något af kraften och djupet af sitt eget väsende, kände han som en frisk, styrkande bris draga fram öfver sitt kvalmiga lif, och han tyckte, att hans hela tillvaro berodde af, om han kunde äga henne och behålla henne.
För att afleda svägerskans misstankar sade han henne nu, att han skulle komma efter dem till Palmi om ett par veckor, men att han först ville göra ettbesök i det närbelägna Spezia, där markisinnan di Monsoprano hade en villa, dit hon i dessa dagar dragit sig tillbaka med sin dotter. På detta sätt vann han lite tid, och då prinsens rest var han nu åter oaflåtligt vid Alies sida, mer förälskad i henne än någonsin.
Aagot väntade nu Rikard hvarje dag och hon längtade efter honom med en viss nervös oro och otålighet, som icke liknade henne. Detta att dagligen ha två förälskade under sina ögon, att se Serras smekande ömhet och Alies upprörda känslighet hade hos henne väckt en längtan efter kärlek, som hon aldrig känt förr.
Slutligen anlände då Rikard en morgon utan att ha skrifvit förut och öfverraskade dem. De hade just den dagen bestämt sig för en utflykt. Serra hade öfvertalat dem att resa och bese Spezia i sällskap med honom. Han ville ej försumma den utlofvade visiten hos markisinnan di Monsoprano, men resa bort utan Alie på en enda dag kunde han ej heller förmå sig till. Han försäkrade henne, att han skulle begagna detta tillfälle till att låta förstå, att han ej vidare tänkte på giftermålet, och ehuru Alie skulle funnit det naturligare, att han låtit förstå detta genom att ej alls uppsöka dem vidare, gick hon dock in på förslaget utan någon anmärkning.
Då Rikard kom, ville Aagot naturligtvis afstå från utflykten, men denne förklarade sig tvärt ommycket hågad att följa med, han hade i alla händelser önskat att se hamnen i Spezia. Och så sutto de på tåget, en knapp timme efter sedan han var kommen. Han hade ej hunnit mer än äta frukost och kläda om sig, men Aagot hade begagnat denna stund till att berätta honom, hur bekymrad hon var för Alie, huru denna komprometterade sig och gjorde sig rent af löjlig genom att visa sig alldeles ursinnigt förälskad i markisen, hvilken dock hade så föga allvarliga afsikter, att han samtidigt kurtiserade henne, Aagot, på ett sätt, som ofta gjorde henne förlägen. Hon höll upp här och väntade, att Rikard skulle göra några närmare frågor om detta. Hon hade så gärna velat se honom lite svartsjuk, men han tycktes helt upptagen af hvad hon berättat om Alie. Var det verkligen möjligt! Alie så förälskad, att hon glömde all värdighet och takt. Alie, den kalla, satiriska, kritiska Alie utsättande sig för sådana anmärkningar. Det ville han dock se med egna ögon förrän han kunde tro det.
Under hela tiden de vandrade omkring i Spezia var han ifrigt upptagen af att iakttaga Alies och markisens hållning, och som han på samma gång ej ville försumma tillfället att se och studera förhållandena på den ort, de besökte, hade han ingen tid öfrig för sin hustru, som gick där ovanligt allvarlig och förstämd vid hans sida. Plötsligen lämnade han dem och gaf sig ut i roddbåt för att närmare bese ett par krigsfartyg, som lågo i hamnen, och Aagot måstefinna sig i att gå ensam med Serra och Alie till en restaurant och begynna frukostera utan Rikard. Alla de små omsorger Serra egnade Alie irriterade i dag Aagot mer än någonsin. Han tänkte inte på att se på krigsfartyg, han.
När ändtligen Rikard kom mot slutet af frukosten, visade sig Aagot nästan för första gången i sitt lif vid dåligt lynne. Hon förklarade sig så trött, att hon ej orkade gå mer och vägrade följa med på en liten utflykt i ångbåt till det egendomliga, antika Porto Venerze, om hvilket man talade såsom något ytterst märkvärdigt. De andra kunde ju fara, om de ville, hon skulle lägga sig och hvila på hotellet under tiden.
Hon hoppades att Rikard skulle afstå från färden och stanna hos henne. Men det var i stället Serra, som föreslog, att de skulle uppge den, då hon ej kunde komma med. Rikard däremot framhöll hur synd det skulle vara att försumma denna intressanta utfärd och han påyrkade, att Aagot skulle söka öfvervinna sin trötthet och följa med. Men hon lät sig icke öfvertalas. Hon var besluten att sätta sin man på detta prof. De hade varit skilda hela sommaren. Och om han nu föredrog att fara och se på några gamla, ramlande hus och en utsikt framför att stanna hos henne, så —
Rikard anade ej det minsta af hvad som försiggick inom hans vanligen så lugna hustrus själ utan gick nu för att höra efter när den lilla ångbåten skulle gå, medan Alie och Serra följde Aagot in i hennesrum och den sistnämnde ordnade soffan åt henne samt drog igen spjäljalusierna. Nu ska ni sofva ett par timmar och vara riktigt rask, när vi kommer igen, sade han med sitt vinnande, mjuka tonfall. — När de hade gått, låg Aagot och grät på soffan.
Rikard var ytterst uppfylld af hvad de hade sett, då de kommo tillbaka och berättade lifligt för Aagot, hur underligt eländigt, fattigt och ramlande detta lilla näste under klippan var, och hur naturens härlighet och prakt kontrasterade med armodet i dessa mörka gränder. Han märkte ej ens den misslynthet och köld, hon visade honom, utan tolkade hennes förstämdhet blott som yttringar af den trötthet, hon talat om.
Serra åt middag hos markisinnan Monsoprano, och Alie gick strax efter table d’hôten på hotellet ut i trädgården, medan Aagot och Rikard dröjde i salongen, drickande kaffe och läsande tidningar liknöjdt och förströdt. Då Serra återkom och ej fann Alie med dem gaf han sig strax ut att söka henne, och som det ännu var något månsken gissade han, att hon gått till trädgården. Han fann henne sittande på en låg mur under pergolans vinlöfstak, hvilket lade hennes ansikte i djup skugga under det ett par skarpa månstrålar, som här och där bröto igenom löfven, kastade bjärta dagrar på hennes klädning och genast visade honom, hvar hon var.
Nå? frågade hon, då han stod framför henne. Hvad sa Beatrice?
Stackars liten! Hon grät och gjorde mig en stor svartsjuksscen. Och modern bad mig säga rent ut om jag öfvergifvit tankarna på giftermålet, emedan hon i så fall ville välja en annan man till sin dotter.
Och hvad svarade ni?
Å, jag lyckades lugna dem fullkomligt. Men det kostade mig visserligen ett offer.
Hvilket då?
Min stolta, svenska flicka blir väl inte svartsjuk, sade han och satte sig bredvid henne, i det han tog hennes hand i sin och strök den sakta smekande uppåt armen. Jag måste lofva dem att stanna här öfver morgondagen och tillbringa hela dagen hos dem.
Alie gjorde ett litet snabbt ryck för att lösgöra sin arm, men han höll den kvar.
Hvad nu? Du är svartsjuk?
Visst inte!
Naturligtvis inte, skrattade han. Men du tycker i alla fall inte om det — det stöter dig. Men det är ju bara en konvenanssak, för att bevara skenet.
Och hvilket sken är det ni vill bevara? frågade hon med kinderna röda af sinnesrörelse och vrede; att ni tänker på att gifta er med Beatrice, eller hur? Men det enklaste sättet att bevara det skenet vore ju att förlofva er med henne. Hvarför gör ni inte det strax?
Hon hade sprungit upp och ställt sig mot en af de brutna stuckkolonnerna, som uppburo vinlöfstaket, med händerna bakom sig, hufvudet framåtböjdt, menansiktet tillbakastadt, så att hennes ställning kom att påminna om dessa martyrers, med armarna bakbundna vid en trädstam och ögonen mot himlen, som man så ofta ser på de gamla mästarnes taflor. Hon böjde den mjuka kroppen med en vaggande rörelse fram och tillbaka och talade lågt, upprördt, med kort, nervös stämma.
Jag ska i alla fall inte längre hindra er. Jag ska be Rikard att vi får resa, helst i morgon dag, och sedan ska ni inte vidare höra talas om den svenska flickan, som — som —
Hon var så vacker i den ställning, hon intagit, att han nästan icke hörde hvad hon sade, utan var helt upptagen af att med ögat följa gestaltens mjuka linier, och hans arm smög nu oemotståndligt om hennes lif. Om du fordrar det, sade han lågt, ömt, så skickar jag strax återbud till Beatrice och följer med er tillbaka i morgon.
Men den kroppsliga tjusning, hon kände sig utöfva öfver honom, syntes henne i denna stund som en kränkning, hon vred sig undan och sade häftigt: ni ger och tar tillbaka löften som ingenting. Men jag ska aldrig fordra, att ni ska vara trolös mot en annan för min skull. Stanna bara hos Beatrice!
Är det ert allvar?
Ja visst. Och nu är det så godt jag säger er farväl med detsamma. När ni kommer tillbaka till Nervi är vi kanske resta.
Flicka! är det så du älskar mig! Han greptag i båda hennes axlar och ryckte henne fram emot sig, i det han böjde sitt ansikte tätt emot hennes, med gnistrande ögon och hopbitna läppar. Det var en så häftig öfvergång, att Alie stod som andlös inför den sjudande lidelse hon plötsligt läste i detta vanligtvis så behärskade ansikte.
Släpp mig — ni gör mig ju riktigt illa, kunde hon blott framstamma.
Så mycket bättre — jag vill göra dig illa — jag skulle ha en riktig fröjd af att se dig vrida dig i smärta inför mig och be mig om nåd.
Han kastade henne ifrån sig så att hon till hälften föll ner på muren, där hon nyss suttit, vände sig om och ville gå.
Men hon sprang upp och grep tag om hans arm samt försökte få honom att vända sig emot henne.
Jag förstår dig inte, sade hon.
Han stötte åter undan henne och gick ifrån henne. Ännu en gång sprang hon efter honom, tog fatt i båda hans händer och sade: gå inte!
Det lyste upp i hans ansikte.
Du älskar mig? frågade han.
Ja.
Du älskar mig!
Och i ett anfall af vild, yster glädje lyfte han henne upp på sina armar samt bar henne springande långs hela sandgången under pergolan.
Jag förstår dig inte, upprepade hon, då de åter satt sig ned bredvid hvarandra.
Förstår du inte, att din kärlek har blifvit mig ett lifsvillkor. Jag leker med den, jag sätter den på alla möjliga prof — men om jag tror att den sviker, blir jag utom mig. Jag tviflar på mig själf — men du får inte tvifla, ty då är allt förloradt. Du måste vinna mig tum för tum ifrån mig själf. Du är den starka af oss, ty du är hel och klar — därför ska du ha mod att hålla mig kvar, till och med mot min egen vilja. Hade du låtit mig gå nu, så hade jag aldrig kommit igen till dig — men när du så slutligen sa det lilla förlösande ordet: ’gå inte!’ ja, då kände jag, att du eröfrade mig så fullständigt, att jag inte mer skulle kunna göra mig fri, om jag också ville.
Och ändå — jag vet inte, om jag kan tro på dig riktigt, sade hon med ett smeksamt tonfall och lade hufvudet mot hans axel — du är ändå —
Hvad!
Jag vet inte, om jag törs säga det — du är en mycket god aktör. Midt i din våldsamhet nyss visste du ändå mycket väl hvad du gjorde. Du kastade mig med en viss varsamhet, så att jag kom att falla ned helt bekvämt, i sittande ställning.
Naturligtvis, sade han, skrattande. Sådana ä vi italienare. Lidelsefulla och behärskade på samma gång, hetsiga och beräknande. Det är därför jag älskar dig, förstår du, för att hos dig finnes denna helhet i stämning, som jag saknar hos mig själf.
Han drog henne ett ögonblick upp på sitt knäoch tryckte henne tätt intill sig. I det samma kom Rikard gående framåt sandgången. De sprungo båda upp, men det var för sent, han hade sett dem, han vände så häftigt om, som hade han rusat med pannan mot en mur och gjort sig illa.
Alie var brydd att möta honom efter detta och gick upp på sitt rum. Först vid 10-tiden kom hon ner i salongen och fann då Serra där, fördjupad i ett schackparti med Aagot.
Då hon räckte honom sin hand till god natt sade han: vi träffas alltså inte förr än i öfvermorgon. Eller vill ni att jag ska komma ner till tåget i morgon bittida?
Han hade således ändå beslutit sig att bli kvar! Just nu när hon trodde att han var hennes så helt och hållet.
Hon svarade i isig ton: nej, för all del, gör er inte så mycket besvär?
Bravo! Så får jag sofva till kl. 9. — Följande morgon vid affärden var Alie i en stark spänning. Hon hoppades att han dock ej skulle underlåta att komma till stationen. Men när tåget gick utan att han syntes till, ångrade hon häftigt, att hon varit så afvisande föregående kväll. Han hade ju strax förut så varmt bedt henne att vårda deras kärlek och ej tillåta honom att mot sin vilja förstöra deras lycka. Hvarför hade hon ej svarat honom helt uppriktigt och naturligt: jag önskar inte bara att ni ska komma ned till stationen utan också, att ni ska följa med oss tillbaka till Nervi. — Men än en gång hade hongenom sin ömtåliga stolthet satt allt på spel, hade stött honom tillbaka och lämnat honom att tillbringa dagen med denna Beatrice, som älskade honom så mycket, atthonsäkert icke skydde något medel för att behålla honom.
Men — å andra sidan — om hans kärlek icke vore mera fast än att hon ständigt måste vara på sin vakt för att bevara den — hvad var den då egentligen värd? Var det då icke bättre att lösrycka sig, att bekämpa en lidelse, som höll på att förnedra henne? En känsla af oändlig beklämd tomhet svarade inom henne på denna själfpröfning. Jo, det vore bättre, men — hvad hade hon då sedan att lefva för.
Alie såg på Aagot och Rikard, där de sutto midt emot henne i kupén. Hon hade förstått allt det, som föregick inom Aagot och visste, att hon satt där och längtade efter en liten uppmärksamhet, ett litet ömhetsbevis från sin man med samma smärtsamma saknad, som den, hvilken nu förtärde Alie. Men samma bundenhet låg äfven öfver hennes väsende. Det var den gamla, eviga väntan på det första steget, hvarmed det kvinnliga släktet i alla tider pinat sig själfva och männen.
Rikard kände ett visst instinktivt obehag öfver Aagots köld, men han var allt för upptagen af den förändring han funnit i Alies hela väsende för att lägga mycket märke till något annat.
När får vi gratulera dig till din förlofning? frågade han henne nu helt tvärt.
Alie ryckte till och svarade förvirradt och afvisande, att hon inte visste, hvad han menade.
Jag tror att du gjorde bättre i att förtro dig till oss, fortfor Rikard. Du komprometterar dig annars inte bara i alla andras utan också i hans egna ögon. Du vet väl, att i Italien inte en ung flicka kan taga emot en mans kurtis i hemlighet, utan att utsätta sig för de mest kränkande tolkningar. Det enda hederliga herr markis Serra kan göra är att utan uppskof komma till mig och begära din hand, och gör han inte det, reser vi strax härifrån.
När har du blifvit nämnd till min förmyndare? svarade Alie uppflammande.
Du har kommit hit under mitt beskydd och jag är ansvarig för dig. — Det är bäst du börjar tänka på att packa dina koffertar, Aagot.
Men han hade valt ett mycket olyckligt ögonblick för att tala med Alie i detta ämne, ty hon var nu så ömtålig för det minsta vidrörande däraf, att hon råkade i uppror vid första ord.
Ni gör naturligtvis som ni vill, men jag stannar, sade hon i utmanande ton.
Stannar. Ensam vid en badort i Italien!
Ja, när ni tror er böra lämna mig ensam, så. När det inte är värre med ansvarskänslan —
Men inser du inte, att jag inte kan låta denna kurtis fortgå.
Hvad angår det dig? Jag har ingen annan än mig själf att svara för.
Du störtar dig.
Och om jag vill störta mig, är det inte min rättighet? Hvad har du att erbjuda mig, efter du vill rycka mig från den enda lycka, som mött mig i lifvet. Tror du inte, att jag fått nog af att alltid vara en slängboll, som kastas hit och dit mellan er alla, som alltid ska stå alla till tjänst, men som vräkes undan i en vrå, när ingen behöfver mig.
Hvad i all världen menar du med det? frågade Aagot och Rikard, lika häpna bägge två.
Har inte du kanske en gång öfvergifvit mig för Aagot? Och äfven din mor — försköt hon inte mig i sitt hjärta, så länge den första förtjusningen för Aagot varade. Sedan, när hon blef ensam, tog hon mig till nåder igen. Och så är det alltid — jag ska alltid vara till reds för alla, när man behöfver mig, men ingen vill vara något för mig, för ingen är jag den första, ingen håller riktigt af mig. Din mor, som jag är en dotter för, älskar hon mig också som en dotter? Visst inte, hon ansåg mig ju inte god nog åt sin son. Och aldrig ett ögonblick skulle hon tveka att uppoffra mig för dig, för dina barn, för Aagot, som ändå är så mycket mindre för henne än jag — men bara därför, att hon är din hustru.
Men för all del, lugna dig då, kära Alie. Hvad hör allt detta hit?
Jo, det hör hit, att jag inte precis är en gammal tant ännu, som kan nöja mig med att lefva bara för andra. Hvarför skulle inte jag också en gångkunna bli älskad? Hvarför skulle inte jag kunna få någon, som lefde för mig, som jag kände att jag kunde göra lycklig, bara jag och ingen annan i världen.
Detta utbrott upprörde Rikard lifligt, det låg som en uppenbarelse för honom däri. Detta var således förklaringen till det kyliga, knappa i hennes väsende, som en gång stött honom tillbaka. Han hade aldrig förstått henne, aldrig vetat att spela på de rätta strängarna. En aning gick upp för honom om hvad hon kanske skulle kunnat bli för honom, om det varit han, som vetat tända denna glöd, och en smärtsam beklämning, som inför ett förfeladt lif, fick makt med honom. Hvilken maskerad, hela lifvet! Han hade varit blind för den våldsamma känslighet, som dolde sig under den enas kalla mask och hade i stället låtit sig lockas af den andras kvinnliga yttre, hvilket blott dolde ett fullständigt tomt inre! Och Alie! Hon hade försmått det, som kunnat utveckla sig till en så stor och stark och manlig kärlek för att sedan kasta bort sig själf till en ytlig, lättsinnig kurtisör, för hvilken hon blott var en kvinna som många andra, en vacker form. Ty hvad visste, hvad förstod han af hennes djupare väsende. Maskerad! maskerad!
Han anade ej, att det fanns ännu en annan mask med i spelet, att det misslynta, trumpna lilla barnansiktet där bredvid honom dolde en annan sida af lifvets stora maskerad.
Rikard med sin handlingskraftiga natur var ej i stånd att lida passivt. Hanmåsteingripa på något sätt i händelsernas gång, söka tvinga dem efter sin vilja. Han beslöt, för att ändå företaga något, att uppfordra Serra till en förklaring, och på morgonen af den andra dagen, då han antog att han borde vara återkommen, gick han och sökte upp honom i hans villa.
Han fann honom sakta vandrande utanför på en terrass, ledande en gammal, ståtlig dam, som han antog vara hans mor. Det var något så ovanligt ömt och skyddande i det sätt, hvarpå han stödde henne, att Rikard ej kunde undgå att känna sig tilltalad häraf, och han stannade ett ögonblick på afstånd och betraktade dem. Han märkte nu i den gamla damens rörelser något osäkert och försiktigt. Hon kände sig för, hvar hon satte foten, och höll ena handen utsträckt framför sig samt hade en skärm för ögonen.
Serra fick sikte på Rikard och ropade till honom: Herr Kapten! Stig på! Ursäkta, att jag inte kommer emot er — men kom bara in, jag ber.
Rikard öppnade grinden och trädde in på den rikt blomstersmyckade terrassen utanför villan.
Det är den svenske officeren, om hvilken jag just talat, tant! sade Serra till den gamla damen. Kapten Rode! Markisinnan Serra! Min tant beredde mig den angenäma öfverraskningen att vara här, då jag kom i morse, tillade han till Rikard.
Då vill jag inte störa, sade Rikard och ville gå.
Nej — ni stör visst inte. Jag är visserligen min tants varma tillbedjare, men förhållandet mellan oss är nu redan så gammalt, att inte är det precis nödvändigt att vi ständigt ä i tête-à-tête. Eller hur, tant?
Markisinnan log belåtet; men Rikard var ej i stämning för att skämta, utan svarade sträft: Hvad jag önskade tala med herr markisen om är i alla fall af allt för enskild natur för att nu — jag ska be att få komma igen en annan gång.
Om det är så, så lämnar jag herrarne, sade den gamla damen. Följ mig bara in, Andreuccio.
Hon böjde med vänlig förbindlighet på hufvudet åt Rikard och gick därefter långsamt upp för de breda marmortrappstegen upp till villan, stödd af Serra på samma ömma, försiktiga sätt, som Rikard först lagt märke till.
Min tant är nästan blind, sade markisen, då han kom tillbaka till Rikard. Men så liflig och ungdomlig till sinnet, att jag för min del alltid blirlite förälskad i henne, hvar gång jag råkar henne. — Er fru mår bra? fortfor han i vanlig sällskapston. Hon har öfvervunnit sin trötthet?
Rikard hörde ej ens denna fråga. Han hade af Serra blifvit förd in i en stor sal med gula möbler och nedfällda, gröna persienner. Där var nästan mörkt och han såg knappast den andres ansikte, där denne halflåg i en fåtölj med en cigarett i munnen. Han försökte dock att studera honom, i det han började: Jag går helst rakt på saken. Ni vet kanske, att den unga dam, som är med min hustru och mig här, är ett slags fosterdotter till min mor, och att jag därför har en brors skyldigheter och rättigheter emot henne. Efter hvad jag såg i förgår afton, anser jag mig därför böra fråga er, hvilka era afsikter äro.
Ej en rörelse hos den andre förrådde, att denna högtidliga fråga gjorde något som helst intryck.
Afsikter! svarade han blott lugnt och med sitt vanliga förbindliga leende. Jag har inga andra afsikter än att som artig värd göra hennes vistelse i mitt land så angenäm som möjligt.
Då tillåter jag mig att säga er, att man inte komprometterar en ung flicka med en så enträgen kurtis, utbrast häftigt Rikard.
Ni är en mycket öm — bror! inföll Serra och tog cigaretten ur mun samt såg spefullt på honom. Hans gamla misstankar vaknade i en ny form. I hvad förhållande stod hon egentligen till denne unge officer, som ej genom något verkligt familjeband varförenad med henne? Och var kanske hustrun svartsjuk, så att det nu blifvit nödvändigt att söka placera henne? Åhå, inte så lätt lurad, min vän.
Hvad menar ni? frågade Rikard iskallt.
Jag menar, att jag tror era bekymmer något öfverflödiga. Om någonsin en ung dam varit rustad att svara för sig själf, är det visserligen signorina Alie.
Rikard insåg, att hans manöver var förfelad, och fann ej annan utväg än ett återtåg.
Godt! Jag ber då att få säga er farväl med detsamma, sade han stelt, i det han steg upp. Vi reser i morgon.
Redan! Det gör mig ondt, svarade Serra fullkomligt artigt och fullkomligt kallt. Jag ska då tillåta mig att göra en afskedsvisit hos damerna i eftermiddag.
Då Rikard kom tillbaka yttrade han dock ingenting om sitt beslut att resa. Han vågade ej gå så brådstörtadt till väga, emedan han fruktade att Alie då kunde vara i stånd att fullfölja sin hotelse och stanna ensam kvar. Han började i stället att i allmänna ordalag tala om huru italienarne, i synnerhet af de högre klasserna, vore de mest samvetslösa egoister i kärleksaffärer. Att förföra en flicka, helst af en lägre klass än de själfva, eller underhålla en brottslig förbindelse med en annans hustru, helst sin bäste väns, emedan det är bekvämare och angenämare, det är deras dagliga förströelse, sade han. Men när detär fråga om giftermål, har kärleken icke det minsta att betyda. Det faller icke en italienare inom den högre societeten in att gifta sig med en flicka, därför att han gjort henne sin kur, kanske är förälskad i henne. Giftermålet är uteslutande en konvenanssak och en spekulation.
Har du lidit af sömnlöshet i natt och roat dig med att läsa någon fransk roman, frågade Alie stridslysten. Det är förklarligt att du, som så sällan läser romaner, trott dig göra en upptäckt. Men du får förlåta, att för mig, som läst så många, är det lite gammalt, allt det där.
Jag talar inte om franska romaner, utan om verkliga, italienska förhållanden.
Och hvad vet du om dem, om jag får fråga? Hämtar vi inte alla vår visdom ur de franska romanerna, när vi vill bedöma de sydländska folken?
Förlåt, men jag är inte någon nykomling i Italien. Du vet, att jag varit här flera gånger och jag har haft många förbindelser äfven med aristokratien genom mina militärvänner. Jag har visserligen inte känt många damer, men jag har hört männen tala och berätta sina kärlekshistorier. Och jag försäkrar dig, att hade du lyssnat till dem en halftimme —
Officerarne ä också öfverallt ett dåligt släkte, inföll Alie hetsigt.
Du tror att det är bara officerarne. Men om jag nu talat just med markis Serra själf och från hans egen mun —
Hvad? frågade Alie och reste sig med flammande kinder. Hvad har du talat med honom om?
Det hade ej varit Rikards mening att omtala sin direkta inblandning i Alies angelägenheter. Han visste väl, att hon skulle upptaga det illa. Men nu hade hennes misstro till allt, hvad han sade, retat honom och han glömde sig.
Jag kommer just nu från honom. Jag har frågat honom rent ut, hvilka hans afsikter med dig voro.
Han hann icke säga mer, då Alie med skälfvande stämma och tårar af vrede afbröt honom.
Du har vågat — du har vågat, utbröt hon. Med hvad rätt blandar du dig i, hvad som inte angår dig — hvad ska nu han tänka om mig! Att jag vill framtvinga ett frieri! Fy, det är så afskyvärdt. Du har förstört allt för mig — hela min lycka — du har förplumpat allt det som var fint och stämningsfullt — nu är allt förbi!
Och hon grät med ansiktet i händerna — grät, så att hela hennes kropp skakades.
Aagot kom fram och sökte smeksamt lugna henne, men hon stötte henne bort.
Hvad har ni med mig att göra? ropade hon förtviflad. Hvad rätt har ni att beröfva mig den enda lycka, jag någonsin ägt i mitt lif. Ni tvingar mig att skiljas från honom, men om det är för att följa er såsom hittills, så misstar ni er. Det må gå med mig hur det vill, men jag sätter aldrig mer min fot inom era dörrar efter detta.
Rikard hade blifvit mycket blek och det ryckte kring hans ögon och läppar. Han kunde icke tala; den smärtsamma beklämningen tillsnörde hans strupe. Han hade förlorat henne. I dubbel, tiodubbel mening förlorat henne. Och han älskade henne.
Midt i detta upprörda ögonblick syntes en skugga i de öppna dörrarna till terrassen. Endast Aagot hade besinning nog att med sitt vanliga småleende gå emot och hälsa på markis Serra, som trädde in.
Alie, sade Rikard lågt. Hvad jag kan göra för att försona — det vill jag göra, allt hvad du begär. Ska jag lämna er ensamma nu?
Alie svarade ett kort, energiskt: ja! och Rikard gaf Aagot en vink att följa sig och gick, efter att ha växlat ett par intetsägande ord med markisen.
Denne uppfattade genast hennes upprörda sinnesstämning, hvarom för öfrigt hennes skälfvande läppar och genom tårarna gnistrande ögon gåfvo ett allt för tydligt vittnesbörd.
Han gjorde ett slag genom rummet och såg att alla dörrar voro tillstängda, därefter satte han sig ned i soffan, drog henne till sig och frågade tvärt: Ska vi gifta oss?
Aldrig! utbrast hon häftigt. Hvilken kränkning att han på detta sätt — han trodde sig således nu tvungen därtill efter Rikards ogrannlaga inblandning.
Hör på mig, Alie — med Beatrice är allting slut. Jag har sagt henne rent ut, att jag älskar dig.
Verkligen! Du har sagt det?
Det ljusnade till öfver Alies förgråtna ansikte.
Och nu vill du lämna mig — resa din väg för att inte mer komma åter hit. Det är ju inte möjligt?
Hvad ska jag då göra? Jag begär ju inte bättre än att få stanna — om jag bara visste någon utväg.
Jag vet en utväg, som kanske inte vore så dålig. Jag har en tant, som bor i nedra våningen af vårt palats — änka efter min farbror, en mycket älskvärd och bildad dam. Hon har just kommit till villan för att hälsa på mig — vi ä särdeles goda vänner. Hon är född amerikanska, mycket språkskicklig och road af läsning, men hon är nästan blind och hon ville därför ha en ung flicka i huset, som kunde läsa högt för henne både franska, tyska och engelska. Och som detta är nästan omöjligt att finna i Italien, blef hon mycket glad, då jag talade om dig, och du blir strax antagen, om du vill.
Du har redan talat vid henne! — Det hade således icke ens varit hans allvar, då han frågat henne, om hon ville bli hans hustru.
Men detta — att vara i en tjänande ställning i din familj, yttrade hon med lite osäker stämma, kunde du vilja det?
Tjänande — hvad säger du — min tant skulle behandla dig som en dotter. Seså, nu är du sårad. Men hvad vill du då, när du inte vill bli min hustru? Du afböjer allt, hvad jag föreslår. Vill du således ändå, att vi ska skiljas?
Spela inte komedi med mig! Jag vill inte bli din hustru — det är fullkomligt sant och jag har alltid sagt dig det — hvarför ska du då kränka mig med att föreslå det, när det inte ens är ditt allvar.
Det är mitt allvar, att om du vill — tro mig, jag älskar dig så mycket nu, att jag till och med vill göra en dårskap för din skull. Allt vill jag göra hellre än att mista dig. Låt oss således göra kort process och gifta oss, det är det enklaste. I Italien kunna vi inte stanna, förstås — jag vet inte annat än att vi får resa till Massaua med andra misslyckade subjekter. Vill du det?
Men hvarför i all världen —
Hvarför? För att få något att lefva af, helt enkelt. Du ser förvånad ut — du tänker på vårt palats. Men först och främst är det inte mitt, utan min brors — och för det andra, äfven om jag skulle öfverlefva min bror och ärfva det, så vore det så mycket sämre att vara utan förmögenhet. Hvad tror du det kostar att äga ett sådant palats? Det slukar en hel förmögenhet för hvarje generation, det och de anspråk det medför. Det kostar så mycket, att äldste sonen — äfven på de tider, då Genovas stora familjer ännu voro rika, aldrig kunde tänka på att gifta sig annat än till en stor hemgift. Ännu mycket mindre nu, då alla förmögenheter ä så reducerade, tack vare vår stora armé och flotta och vår dyrbara administration, som lägger sådana bördor pålandtbruket, att det vore bättre skänka bort all sin jordegendom än betala skatt för den. — Och till den yngre sonen har det aldrig blifvit någonting öfver. Du ser således, att Beatrices två millioner inte ä mer än nätt och jämt hvad jag behöfde för att kunna uppehålla min ställning som gift.
Och du skulle inte finna något förnedrande i att göra ett sådant giftermål — för att bli försörjd?
För att bli försörjd, det är inte rätta ordet. Jag har hvad jag behöfver som ogift. Men giftermålet för med sig stora fordringar i min ställning, och därför måste det äfven bringa en vissa fördelar. Diamine, hvad skulle eljest hela äktenskapet tjäna till? Och som jag troligtvis ej kan undgå att en dag bli prins di Palmi — min bror är ju så sjuklig och kan inte få några barn — åtminstone min son får således ärfva titeln och palatset — så anses min ställning betinga ett par millioner i äktenskapsmarknaden, så att det är blott fullständigt i sin ordning, att min hustru medför detta i hemgift, och jag kommer inte i någon förbindelse till henne för det.