Alie kände sitt mod sjunka. Det var ett allt för stort svalg mellan dem. Hela uppfattningen var ju så olika. Hon kände sin enkla, borgerliga, mänskliga uppfattning af äktenskapets betydelse och mening falla sakta och ljudlöst till marken som ett litet visset blad, hvilket den blifvande prinsen af Palmi trampade på i förbigående utan att märka det en gång. Hvad förstod han af hennes lifssyn!
Gifter jag mig åter utan förmögenhet, fortfor han, ja, då kommer jag först och främst i den pinsamma belägenheten att inte kunna underhålla palatset, om det blir mitt en gång — eller jag sätter min son i den belägenheten. De dyrbara konstsamlingarna, som mina förfäder satte sin stolthet i, dem finge jag sälja — och nu för tiden finns knappast någon, som köper hela samlingen, den finge styckas bort bit för bit till den högst bjudande — den stolta lapis-lazulisalen med sina svarta sfinxer, där det var min glädje att gå och drömma som yngling om mina förfäders bedrifter — den finge jag väl — ja, hvad vet jag, man finge bryta ut stenarna ur väggarna och sälja dem styckevis — sköfla hela härligheten — kort sagdt, det kan ju vara bara fåfänga kanske, men jag ville dock, att du skulle förstå, att vi, som genom generationer växt upp i ett sådant hem, vänjer oss så vid den tanken att bevara det oförändradt till våra barn i sin ordning, att detta blir oss en tyngande plikt, och att vi knappast anser oss ha rätt att frigöra oss.
Ja, jag förstår det. Men hvad jag inte förstår är, att det just skall vara genom ett giftermål, som ni skaffar er de erforderliga medlen. Kan då inte en man som du bryta sig en bana själf?
Hvad skulle det vara för en bana? Hvilken karrier tror du att jag skulle kunna göra i det moderna Italien? Jo, om jag ej hölle mig för god till att knuffa mig fram bland all den plebs, som nu tränges om platserna— om jag ville krypa för de nuvarande maktinnehafvarne och låta mig beskyddas och muta och göra mannamån — ja, då tror jag nog att prinsen af Palmi in spe skulle bli accepterad och att jag kunde göra en stor politisk karrier samt få tillfälle att roffa åt mig några millioner af folkets medel, som så många andra af de så kallade liberala — och du skulle tas emot med uppräckta händer i Crispis politiska salonger och ingen skulle där fråga efter ditt stamträd. Men därmed skulle jag också afsäga mig mitt skönaste privilegium såsom oberoende adelsman, att få säga de där herrarne sanningen — att få slunga dem i ansiktet deras lögner, då de säger sig vilja folkets bästa på samma gång som de utarmar dem och drifver dem att emigrera i tusental för att förgås af elände, medan deras rika vinfält står oskördade, efter som det ej lönar sig att skörda dem — allt under det de styrande och deras skyddslingar, som ofta begynt som fattiga uppkomlingar utan ett öre, hopar allt större rikedomar i sina fickor och köper våra palats, sedan de ruinerat oss.
Ja — och hur har ni själfva fått era förmögenheter en gång — var ni kanske bättre, när ni hade makten?
Nej, det påstår jag inte. Men just därför, att vi nu kommit utanför, ä vi bättre än de andra. Det är alltid minoriteten och oppositionen, som ä de bästa i ett samhälle — de, hvilkas idealer inte ä dagens. Och det skulle kosta på mig att afstå från dettamitt dyrbara privilegium genom att sluta mig till den flacka majoriteten. Du har läst mina dikter — du vet, hur oberoende min ställning är åt båda hållen. Tror du, jag kunde fortsätta att skrifva så, om jag måste tänka på att göra en karrier?
Han hade rest sig upp och gick af och an i rummet, fortsättande att tala för sig själf med lifliga åtbörder. Plötsligt afbröt han sig, knäppte med fingrarna, som om han funnit något, blef så stående stilla en stund med handen öfver ögonen, hvarefter han begynte räkna på fingrarna.
Det går ihop! utbrast han. Har du papper och penna där? Sätt dig och skrif.
Och han dikterade för henne en sonett, som hade format sig kring tanken om minoritetens privilegierade ställning såsom opposition mot samtidens missriktningar, om den ensamme, som stod utanför alla partier och blott åsåg kappjakten efter ämbeten och utmärkelser, hvilka falbjödos till den högstbjudande.
Då Alie hade slutat skrifva, steg hon upp och gick fram till honom samt lade armarna om hans hals och kysste honom för första gången af egen impuls.
Var säker om, att inte jag ska bli den, som drar dig ifrån denna privilegierade ställning, sade hon. Jag hör lyckligtvis inte till de kvinnor, som älskar på det sättet — som vill draga ned och hänga sig fast vid den, de älskar.
Säg inte så. Om du älskar mig riktigt, ska du tvärtom inte sky något medel att hålla mig fast.
Och förmå dig att handla mot din öfvertygelse?
Ja, än sen? Hvad är en öfvertygelse i grunden? Ingenting är absolut sant eller osant. Och om man väljer den ena eller andra nyansen af denna komposition, så betyder det i det hela inte stort. Jag är oppositionsman af temperament och naturlig smak — men en öfvertygelse — hvilken intelligent man kan ha en öfvertygelse?
Alie kände sig obehagligt berörd af detta omslag i hans ton. Hennes idealistiskt anlagda natur hade genast med värme omfattat den ståndpunkt, han i sin sonett utvecklat, och det hade synts henne lätt och härligt att uppoffra sin personliga lycka för ett sådant mål. Men nu isades hon af hans skepticism, hvilken med ens slog ner den entusiasm, som flammat upp inom henne.
Jag har bara en öfvertygelse, fortfor han leende. Och det är, att ingenting annat i lifvet kan göra mig lycklig än din kärlek. Och om du älskar mig riktigt, så ska du minsann inte tänka på att offra mig för någon öfvertygelse. Jag ville att din kärlek skulle vara så hänsynslöst stor, att den ginge fram äfven öfver detta — att den tvingade mig att offra allt för dig, till och med mitt oberoende. Jag tror egentligen, att vi endast på det sättet skulle kunna bli verkligt lyckliga.
Det ska du aldrig vänta af mig, invände hon.Det är ingenting jag är så rädd för som att du ska behöfva offra något, det allra minsta för min skull.
På det sättet ska du fördärfva allt för oss. Min lycka skulle vara, att du fordrade mycket — men också gåfve mycket. Du vill inte göra hvarken det ena eller det andra.
Han hade tagit henne i sina armar och höll henne tätt intill sig, så att hon ej kunde se honom in i ögonen. Hon lade därför hufvudet något bakåt för att se på honom och sade: Jo, tvärtom — jag fordrar mycket — och vill också gifva mycket — under vissa förutsättningar. Öfvertyga mig om att du älskar mig helt — och det finns intet, jag inte vill gifva.
Intet? frågade han med sina läppar mot hennes och en stråle i ögat.
Men du hörde villkoret, upprepade hon och vred sig lös, rodnande.
Följande dag frågade Rikard Alie, om hon ville gå in på att resa nu, eller om hon ännu önskade stanna i Nervi. Hon svarade, att de blott skulle bestämma som de ville, hon skulle följa dem när som helst. Det var nämligen öfverenskommet mellan henne och Serra, att de nu skulle skiljas, emedan det var nödvändigt, och att Alie skulle följa med de andra på den tillämnade rundresan i Italien, men sedan ville Serra sammanträffa med dem på nytt och de skulle då närmare besluta om sin framtid.
Familjen Grey-Johnston gjorde en tebjudning för dem sista aftonen. Alie var i en på en gång upprörd och glad sinnesstämning. Det föreföll henne som om denna skilsmässa aldrig skulle bli af, som skulle i sista stund något oväntadt inträffa, som förändrade allt. Hon klädde sig elegant i sin nya foulardklädning. Den enkla tebjudningen hos den engelska familjen var för hennes uppspelta fantasi en stor fest, en förlofnings- eller bröllopsfest, som öppnade en framtid af okänd, blott dunkelt anad lycka framför henne, och hon hade något af en bruds på en gångblyga och strålande uttryck, då hon trädde in i salongen. Det grönblå sidenet i klädningen kom hennes hy att framstå ovanligt varm och klar. I håret hade hon instuckit ett par stora, olikfärgade rosor och kring halsen lindat sin collier af pärlor, som var Rikards present till minne af resan. Med långa, svenska handskar, höga guldskinnsskor och en hvit plymsolfjäder i handen såg hon så distingerad ut, att Florence smått försmädligt utbrast: Å, hvad den Alie kan se stilfull ut, när hon vill. I dag är hon ju en riktig prinsessa.
Prinsessan Palmi, inföll Harriet.
Om jag ville, ja, sade Alie och gaf henne en stor blick.
Hör! hviskade Florence till Aagot, hon inbillar sig verkligen — liksom han inte hade gjort lika mycket sin kur till — andra — som till henne.
Ja, han har ju det sättet mot alla, sade Aagot. Ett sätt att se på en — att trycka ens hand och behålla den länge i sin — har han gjort det också med dig?
Florence smålog betydelsefullt och rodnade. Det gick verkligen för långt, tänkte hon inom sig, trodde nu ocksåAagot — å, hvad de voro löjliga! Men hon visste hvad hon visste, hon.
Florence hade klädt sig helt hvit i afton. Hon var en skönhet i engelsk stil, blek, genomskinlig, smal om lifvet och utan former — Harriet var rödhårig med en liten uppnäsa, mycket finhyllt och ensmula fräknig under ögonen — men hon var liflig och munter och ansågs pikant.
Florence väntar, att han ska fria i afton, hviskade hon till Aagot.
Mr Grey-Johnston var en hypokonder, som alltid undvek sällskapslifvet, och hans fru var mycket sjuklig, hvarför flickorna voro till och med ännu mer öfverlämnade åt sig själfva än engelska flickor vanligen äro. De begagnade sin frihet till att hitta på förströelser och kokettera för alla män, som de lyckades draga till sig — d. v. s. kokettera på engelskt vis, blodlöst, kallt, ty af passion hade de icke ett spår, och de funno därför Alie narraktig och skrattade åt henne, då de ofta sågo henne så upprörd och genombäfvad af känsla.
Tebordet var dukadt ute på terrassen med lampor under bar himmel. Florence gick och ordnade kopparna med sina vaxhvita händer, modern satt bredvid i en hvilstol och mr Grey-Johnston kom och gick, åt upp tebrödet och sade icke ett ord.
Rikard stod just och ansträngde sig för att få ett samtal i gång om Crispis tyska politik, då Harriet, följd af Serra, kom rusande upp för de tre trappstegen från trädgården och kastade sig skrattande i armarna påAagot.
Kan du tänka dig hurdan han är! ropade hon. Vi skulle springa i kapp uppför stora gången, och så föll jag omkull — och hvad tror du, han tog sigför, när han lyfte upp mig. Fy, fy! sade hon och pekade fingret åt honom.
Hvad gjorde ni? frågade Alie leende.
Jag kysste henne på kinden. Och om jag inte gjort det — tror ni inte hon skulle föraktat mig och ansett mig som en narr — när en ung dam faller till ens fötter, så skulle man väl vara en ohjälplig tölp —
Vill ni hålla vad med mig, att jag kan klättra upp på det där taket? ropade Harriet, som icke återkom från sin uppsluppna sinnesstämning. Och hon flög lätt och smidig till muren och lyckades verkligen klänga upp på en öfre terrass ofvanpå ett tak.
Kom, signorina Alie! ropade Serra. Om ni också klättrar upp, så ska vi springa i kapp där uppe.
Å, ni är tokig! Springa i kapp där uppe — det är ju inte något stängsel.
Ja, det gör ingenting. Kom!
Han drog henne med sig med våld och lyfte henne, hvarefter Harriet däruppifrån drog henne upp. Trädgården syntes härifrån djupt under dem och Alie hissnade, då Serra grep henne om lifvet och gjorde en åtbörd som för att slänga henne ut öfver djupet.
Hvad går det åt er i kväll?
Jag vill göra någon galenskap. Hitta på något, miss Harriet. Ju tokigare, ju bättre.
Alie såg förundrad på honom. Det låg en viss vild ysterhet öfver hans väsende denna afton.
Ska vi göra inbrott i ett af rummen här. Hvems är det där fönstret? Den franska damens? Ska vi gå in och stjäla hennes smycken?
Kom och drick te! ropade Florence’s stämma därnedanför.
Bra! Men hur ska vi komma ned? Vill ni, att jag kastar er ned, först den ena och så den andra?
Nej, vi stjäl oss igenom ett af rummen här, sade Harriet, och så komma vi ut i stora korridoren.
Och om alla ä inne, invände Alie.
Det gör ingenting — vi kan ju be om lof.
Visst inte, sade Serra. Följ bara mig! Och släpp inte.
Han tog de båda flickorna vid hvar sin hand och de gingo sakta, spejande mot de öppna balkongdörrarna till ett af de rum, som vette ut åt den loggia, där de befunno sig. De sågo en äldre dam gå och syssla i rummet och utan ett ord drog Serra dem med sig och de rusade alla tre som en hvirfvelvind igenom rummet och ut på andra sidan.
Han är alldeles komplett tokig i kväll, sade Harriet till de andra, då de åter kommo ned till tebordet.
Ja, det är sant. »Ho la mente piena di raggi e di follia», deklamerade han, vänd till Alie.
Hvad betyder det? frågade Florence.
Jag har sinnet fullt af strålar och galenskap, öfversatte Aagot trovärdigt.
Serra satte sig med Alie på muren ett stycke ifrån de andra, tog hennes hand, böjde sig emot henne och deklamerade med ögonen i hennes:
Oh! sei bianca, sei pura come perla marina,E parli il vero, armata della tua castità.Guarda, la notte è bella; guarda, il cielo è sereno.Sai tu che sia la fiamma che ti solleva il seno?Se la tua voce trema, sai tu Berta, perchè?Questo nuovo sgomento, questo vano terrore,Il rimprovero stesso di cui ti crucci è amore,È amore e tu sei bella e tu vivi per me.Il mio braccio ti serra, il mio cuor ti desia.Ed ho la mente piena di raggi e di follia,E voglio che mi passi sul labbro il tuo respir.Voglio posar la fronte sulla tua fronte bianca,Voglio sentirti inerte, come persona stanca.Voglio che inebbriata mi parli di morir.
Oh! sei bianca, sei pura come perla marina,
E parli il vero, armata della tua castità.
Guarda, la notte è bella; guarda, il cielo è sereno.
Sai tu che sia la fiamma che ti solleva il seno?
Se la tua voce trema, sai tu Berta, perchè?
Questo nuovo sgomento, questo vano terrore,
Il rimprovero stesso di cui ti crucci è amore,
È amore e tu sei bella e tu vivi per me.
Il mio braccio ti serra, il mio cuor ti desia.
Ed ho la mente piena di raggi e di follia,
E voglio che mi passi sul labbro il tuo respir.
Voglio posar la fronte sulla tua fronte bianca,
Voglio sentirti inerte, come persona stanca.
Voglio che inebbriata mi parli di morir.
GIACOSA.
GIACOSA.
(O, du är hvit och ren som hafvets pärla är,Och sant du talar, klädd i kyskhets vapenskrud.Se, natten huru skön, se himlen huru klar!Vet du den lågas namn, som eldar så ditt bröst?Din stämma darrar, vet, o Berta, du hvarför?Din ångest, förr ej känd, din bäfvan utan grund,Själfförebråelsen, allt detta kärlek är!Det kärlek är, och du är skön och du är min.Min arm omsluter dig, mitt hjärta dig begär.Min själ i lågor står och jag är yr och vild.Din ljufva andedräkt få känna på min mun,Emot din pannas snö min panna luta fåJag ville och dig se i vanmakt halft försänkt,Och höra dig i rus blott tala om att dö.)
(O, du är hvit och ren som hafvets pärla är,
Och sant du talar, klädd i kyskhets vapenskrud.
Se, natten huru skön, se himlen huru klar!
Vet du den lågas namn, som eldar så ditt bröst?
Din stämma darrar, vet, o Berta, du hvarför?
Din ångest, förr ej känd, din bäfvan utan grund,
Själfförebråelsen, allt detta kärlek är!
Det kärlek är, och du är skön och du är min.
Min arm omsluter dig, mitt hjärta dig begär.
Min själ i lågor står och jag är yr och vild.
Din ljufva andedräkt få känna på min mun,
Emot din pannas snö min panna luta få
Jag ville och dig se i vanmakt halft försänkt,
Och höra dig i rus blott tala om att dö.)
Hennes hand blef liggande i hans och hon satt så orörlig som om hon knappt andades. Kanske kände hon något af detta viljelösa hängifvande, hvarom dikten talade, genomströmma sig.
Det var mörkt på den delen af terrassen, där de båda sutto, de syntes knappast, men den mjuka, smidiga, manliga stämman trängde patetiskt och med en egendomligt darrande lidelsefullhet fram till de andra vid tebordet.
Stämningen bröts dock af Florence, som ingenting hade förstått.
Ert te kallnar, sade hon. Kan ni inte deklamera sedan?
Men Aagot, som uppfattat det hufvudsakliga af verserna och som kände sig skandaliserad af vissa uttryck däri och af vissa allt för vältaliga tonfall, gick fram till Alie och vidrörde sakta hennes arm samt hviskade till henne: Kom till tebordet. Sitt inte här borta i mörkret ensam med honom — du glömmer dig ju.
Alie ryckte till och steg upp. Då hon kom fram i ljuset från tebordet, hade hon ett yrvaket, frånvarande uttryck i ögonen.
Serra återföll i sin förra uppsluppna ysterhet. Han satte sig att rida grensle på en stol i galopp öfver hela golfvet, han draperade sig till en arab med teservetterna och bordduken och satte sig på marken med korslagda ben, strax därefter var han en siciliansk bandit med en hårlugg öfver ögat och dolken under kappan, som stod på lur i skuggan af muren och kastade sig öfver Rikard, då denne kom i närheten, med ett så plötsligt, kattlikt språng och fordrade portmonnä och klocka med så hotande stämma och minspel, att flickorna skreko till.
Hvad går det åt er? sade Alie, som skrattade med de andra, men som dunkelt kände, att det låg något bakom denna uppsluppenhet.
Det är, emedan ni reser i morgon.
Så, ni är glad för det?
Nej, det är inte därför jag är glad, men sista akten i en komedi kan aldrig vara nog munter. Nu har jag spelat komedi för er i två hela månader och nu vill jag sluta med ett glansnummer.
Alla flickorna ville veta, hvad han menade med att han spelat komedi.
Har jag inte gjort er min kur allesamman, kanske? frågade han. Och jag slår vad, att ni tagit mig på allvar allihop. Endast signora Aagot icke — hon är den enda, som aldrig velat tro, att jag varit förälskad i henne — —
Ni har för höga tankar om er själf som aktör, utbrast Alie med exalterad munterhet. Hvem trorni har tagit er på allvar! Ingen — men somliga af oss har kanske roat sig med att betala er med samma mynt — och hvem vet, om det inte är ni, som blifvit narrad till slut.
Kanske, sade han och såg halft lekande, halft pröfvande på henne. Det ska framtiden utvisa.
Efter detta skämt kom det som en stillhet öfver dem båda två. Serra begynte åter deklamera verser. Han kunde alla Italiens klassiska skalder utantill och när han icke direkt ville uttala sina egna personliga känslor, gaf han gärna sina stämningar luft i en omskrifning, med andra ord, utan att välja, gripande på måfå bland det, som han mest älskade och beundrade.
Hvarför deklamerar ni aldrig något af er själf? frågade honom Florence.
Nej, för jag tycker bara om att deklamera det, som jag verkligen beundrar. Ja, tro nu inte, att det är af blygsamhet, jag säger så, tillade han skyndsamt. Det är en fras, som jag lärt, och som jag tycker låter bra. Hör på detta, sade han till Alie. Jag har ju berättat er, huru jag dyrkade Leopardi, när jag var ung och svärmisk. Hör nu till sist en liten bit af honom och sedan ska det vara nog.
Han ställde sig framför henne och deklamerade:
Sempre caro mi fu quest’ermo colle,E questa siepe, che da tanta parteDell’ ultimo orizzonte il guardo esclude.Ma sedendo e mirando, interminatiSpazi di là da quella, e sovrumaniSilenzi, e profondissima quïeteIo nel pensier mi fingo; ove per pocoIl cor non si spaura. E come il ventoOdo stormir tra queste piante, io quelloInfinito silenzio a questa voceVo comparando: e mi sovvien l’eterno,E le morte stagioni, e la presenteE viva, e il suon di lei. Così tra questaImmensità s’annega il pensier mio;E il naufragar m’è dolce in questo mare.
Sempre caro mi fu quest’ermo colle,
E questa siepe, che da tanta parte
Dell’ ultimo orizzonte il guardo esclude.
Ma sedendo e mirando, interminati
Spazi di là da quella, e sovrumani
Silenzi, e profondissima quïete
Io nel pensier mi fingo; ove per poco
Il cor non si spaura. E come il vento
Odo stormir tra queste piante, io quello
Infinito silenzio a questa voce
Vo comparando: e mi sovvien l’eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e il suon di lei. Così tra questa
Immensità s’annega il pensier mio;
E il naufragar m’è dolce in questo mare.
(Städse mig kär var denna ensliga kulleoch denna häck, som till stor del stängerfrån blicken den yttersta horisonten.Då jag sitter och skådar, obestämdarymder bortom denna och öfvermänskligtystnad och en djup, oändlig stillhetinbillningen frammanar; föga fattasatt hjärtat bäfvar. Och medan jag vindenhör susa mellan dessa plantor, jämförjag inom mig denna tystnad med dennastämma, och jag tänker på evighetenoch de svunna tider och den varandeoch lefvande och dess röst. Och i dennavida oändlighet drunknar min tanke,och det är mig ljuft förlisa på detta haf.)
(Städse mig kär var denna ensliga kulle
och denna häck, som till stor del stänger
från blicken den yttersta horisonten.
Då jag sitter och skådar, obestämda
rymder bortom denna och öfvermänsklig
tystnad och en djup, oändlig stillhet
inbillningen frammanar; föga fattas
att hjärtat bäfvar. Och medan jag vinden
hör susa mellan dessa plantor, jämför
jag inom mig denna tystnad med denna
stämma, och jag tänker på evigheten
och de svunna tider och den varande
och lefvande och dess röst. Och i denna
vida oändlighet drunknar min tanke,
och det är mig ljuft förlisa på detta haf.)
De sutto alla tysta, när han slutat. Diktens milda svärmeri och det veka tonfallet hade utöfvat ett visst inflytande äfven på dem, som ej förstodo helt. Den oändliga stillheten, som föresväfvat diktarensfantasi, hade genom ordens och föredragets fulländade konst liksom kommit öfver dem alla och höll dem som i en förtrollning.
Slutligen reste sig dock Aagot med en frågande blick på Rikard.
Klockan är tolf. Ska vi inte ta afsked nu? Vi ska tidigt opp i morgon.
Det blef ett allmänt afskedstagande, hvarvid Serra fick tillfälle att hviska till Alie: Jag kommer och tar afsked af dig i ditt rum senare, när de andra gått till sängs. Vill du?
Alie svarade ej, men det for såsom en darrning igenom henne och hon blef plötsligt helt blek.
Hvem väcker er i morgon bittida? frågade Harriet Aagot.
Å, Rikard vaknar alltid af sig själf.
Jag vaknar också alltid, när någon ska resa, sade Harriet. Jag ska komma och nypa Alie i näsan, medan ni alla sofver. Du sofver ju alltid med dörren öppen, du — gör du inte det?
Serra såg på Alie vid denna fråga. Hon svarade ej.
Då hon kommit in på sitt rum, som genom en korridor sammanhängde med Rikards och Aagots, var hon mycket otålig att bli ensam, men Aagot kom oupphörligt in till henne, än för att söka någon af sina saker inne hos henne, än för att erbjuda henne att få lägga ned i sin koffert någon af hennestillhörigheter. Aagot hade alltid en vana, då de skulle resa, att gå och småsyssla sista natten till fram emot morgonen. Alie blef så otålig till slut, att hon svarade henne ovänligt:
Låt det vara nu, jag ber dig — jag dör af trötthet. Har vi glömt något, kan vi ju lägga ned det i morgon.
Tag åtminstone af dig den där klädningen, så att jag får lägga ner den ordentligt i min stora koffert. Du förstör den, om du ska knyckla in den i din.
Alie tvekade. Hvad skulle hon hitta på för att komma från detta. Klockan var redan 1, han kunde komma hvilket ögonblick som helst, och icke gick det an att hon tog emot honom annat än fullt klädd.
Men Aagot gaf icke med sig. Det var som om hon haft någon misstanke, ty det var ej möjligt att bli af med henne i kväll.
Har du tänkt på, att din resklädning är sönderrifven. Inte! Ja, lägg dig bara nu, så ska jag fästa upp draperiet, medan du klär af dig.
Hon blef tvungen att ge henne kjolen och hade nu blott en ljusröd morgonklädning att kasta om sig. Hon satte sig framför spegeln och begynte taga ner sitt hår för att låta Aagot tro, att hon verkligen ämnade gå i säng, men samtidigt lyssnade hon med öron och alla sinnen utåt korridoren, och tyckte sig oupphörligt höra steg. Tänk, om han kom och knackade på medan Aagot satt där! För att hindradetta begynte hon tala högt, på det han skulle höra, att hon ej ännu var ensam.
Hvad gör Rikard! Stackare, han kan väl inte somna så länge du går och stökar. Låt vara nu, söta Aagot, det är bra som det är! Det är inte alls så noga i järnvägskupén.
Hvad du är otålig! Nå, då tar jag klädningen med mig och slutar inne hos mig. — Det var fasligt hvad du håller på länge med ditt hår i kväll — hvarför lägger du dig inte?
Alie kysste henne brådskande på kinden och nästan sköt henne ut, och så fort hon var gången ordnade hon sin klädsel i jagande hast och med hjärtat bultande i våldsam oro för att han skulle komma och finna henne så där halft afklädd. Hon vred upp håret igen, knäppte omsorgsfullt igen alla knapparna i den långa peignoaren samt knöt ett sidenband fast om midjan för att det ej skulle se så ledigt och vårdslöst ut — hon blygdes så öfver att han skulle finna henne i en annan dräkt än han lämnat henne, att hon nästan önskade, att han icke skulle komma. Och då hon nu verkligen hörde och igenkände hans steg, blef henne denna blyghet så öfvermäktig, att hon blixtsnabbt, utan att besinna sig, rusade till dörren och vred om nyckeln.
Hon hörde honom taga i dörren, hörde en sakta hviskning: öppna, amor mio! — ett ögonblicks väntan, så gick han, kom tillbaka igen, tog ännu engång i dörren — och därefter, med ett litet, föraktfullt, förbittradt »pah!» aflägsnade han sig snabbt.
Då hon hörde hans bortdöende steg i korridoren sjönk hjärtat inom henne och det kom öfver henne som en plötslig mattighet ofvanpå den starka spänningen nyss. Hon klädde skyndsamt af sig, lade sig till sängs och blåste ut ljuset.
Ja, nu var allt slut! I morgon bittida skulle hon resa — och hon hade nekat honom det tillfälle att få taga afsked af henne, som han bedt om och hvartill hon dock gifvit ett slags stumt samtycke! Skulle han väl efter detta komma och söka upp henne mer? Af falsk blygsel hade hon åter igen fördärfvat allt — och troligtvis för alltid! Hon vred sig våndfullt i sin bädd och kunde ej tänka på att somna.
Natten var så där tryckande kvaf, som den endast kan vara i södern — utan ett luftdrag, så starkt ångande af vällukter, att man tycker sig kväfvas, och den minsta rörelse, blott att räcka ut handen eller jämka kuddarna, medför ett svettbad.
Hon slutade med att ligga fullständigt orörlig med armen under nacken och stirrande genom de öppna balkongdörrarna utåtstjärnhimmeln, som framskymtade gnistrande och flammande mellan loggians hvita kolonner.
Hon låg så, då hon plötsligt såg utsikten skymd af en mörk gestalt, som fyllde dörröppningen. Hennes ögon vidgade sig och stirrade stela och orörliga på denna uppenbarelse, som blott syntes henne somen fantasibild, framkallad af hennes vakna drömmar. Hon var nästan medvetslös, då ett par armar om hennes lif, ett par läppar mot hennes kom hennes stelhet att liksom smälta i en hängifvenhet utan gräns.
Följande morgon var det den vanliga, jäktande brådskan, som åtföljer alla affärder med järnväg, i synnerhet vid en tidig timme. Alie var mot sin vana icke färdig i tid, så att Aagot måste hjälpa henne att lägga in sina saker, och hon måste gifva sig af utan kaffe. De kommo till stationen i sista stund, Rikard och Aagot sprungo åt hvar sitt håll för att köpa biljett och se efter bagaget, flickorna Johnston kommo med blommor och kyssar. Alie lyckades dock komma undan ett ögonblick och ut på perrongen före de andra, hvarigenom Serra fick tillfälle att närma sig henne.
Om några veckor kommer jag och söker upp dig, hann han blott säga. Tro på mig, vänta på mig och älska mig.
Hon svarade blott med ett kort, energiskt: Ja!
Alla de andra kommo nu ut, tåget var där, dörrarna öppnades, ett ögonblicks allmän förvirring och rusning!
Omotståndligt, utan tanke på omgifningen, kysste han henne på munnen, i det han hjälpte henne upp i kupén. Aagot hann blott att studsa, konduktören slog igen dörren och det bar i väg.
Alie var fullkomligt borta från omgifningen. Hon satt orörlig, som förlamad inkrupen i ena hörnet, med ögonen blickande rakt framför sig, med en fin rodnad öfver kinden och ett visst egendomligt hemlighetsfullt uttryck, som den som lyssnar till dolda röster eller skådar en värld, osynlig för andra.
IFirenze fortfor detta drömmande tillstånd. Hon tillbragte sin mesta tid på gallerierna och sökte alltid att få vara ensam så mycket som möjligt. Den skönhetsvärld, som här omgaf henne, spred en viss ro öfver hennes sinne. Hennes medfödda skönhetskänsla satte henne i stånd att tillgodogöra sig hvad hon såg på ett mer förtroligt sätt än som blott konstnjutning. De hade något att säga till henne personligt, de blefvo en del af hennes eget upprörda tanke- och känslolif, dessa taflor, där färgernas och liniernas skönhet sammansmälte med känslans djup och innerlighet, och hon somnade om kvällarna och vaknade om morgnarna med ögat och sinnet så mättadt af dessa intryck, att de spredo som ett skimmer öfver hennes eget lifsöde. Gallerierna berättade henne hela mänsklighetens saga i en förskönande, idealiserande belysning, som väl passade samman med den romantiska vändning, hennes eget lif fått. Och all tvekan angående det berättigade i det förhållande, hvari hon inlåtit sig, försvann inför den större lifssyn, som dessa salar förtäljde om.
Den stolte kavaljeren där, som bar ett af historiens största namn och hvars porträtt var måladt af Salvator Rosa — denna rena italienska typ med de på en gång lidelsefulla och milda svarta ögonen, den elegant smidiga gestalten, det på en gång indolenta och energiska i uttrycket — och denna blonda kvinna, i hvars bild Tizian koncentrerat en främmande races skönhetstyp, de hade naturligtvis varit ett älskande par, men ingen frågade: Voro de gifta? Hvem var hon? Hvad var hennes fars titlar, namn och stamträd? Han stod i katalogen med alla sina titlar uppräknade, hon var namnlös. Men hvad betydde allt detta i en värld, där skönhet, ungdom och kärlek härskade allsmäktigt.
Och alla dessa bilder af »la santa famiglia», där moderslyckan och moderskärleken fått det skönaste uttryck, som någon fantasi kan frammana, hur hon kunde njuta af dem. Hon kunde sitta timtal och drömma framför Peruginos och Botticellis fromma madonnor, som i stum lycksalighet betrakta det nyfödda barnet.
Någon gång bröts dock hennes stämning af andra, mer oroande bilder. Midt i denna värld af idealisk skönhet framträdde också en och annan ton af mer sinnlig art: Rubens djärfva köttslighet afstack bjärt mot italienarnes idealism. Här var det icke längre en ängel, som med vördnadsfull hållning och djupt bugande bragte den skygga, häpna jungfrun budskapet om, att hon skulle bli mor. Här var deten kraftig, framstormande man, som med brännande lidelsefullhet åtrådde en kvinna, hvilken å sin sida flydde honom blott för att locka och egga. Alie vände sig bort från sådana taflor, full af en obestämd oro. Men när äfven Rubens döpte en tafla »santa famiglia» fann hon detta så djärft, att hon småleende stannade framför den. Det himmelska barnet, som ofta nog ser ut att ha engelska sjukan, emedan målaren, i bemödandet att göra det riktigt själfullt, begåfvat det med ett allt för stort hufvud och allt för bleka kinder, var här förvandladt till en duktig, rosig pojke, som lutar hufvudet tillbaka och skrattar så hjärtligt smittande, under det den några år äldre Johannes ser på honom med leende beundran som en äldre bror, hvilken finner den lille mycket söt och lustig. Modern, rund och fyllig, ser ut som en präktig amma, och Josef är icke mer den ensamme gubben, som håller sig på afstånd och ej har med det hela att göra, utan en ungdomlig, belåtet leende familjefar.
Andrea skref flera gånger och hans bref öfverflödade af ömma uttryck. Alie stängde alltid in sig för att läsa dessa bref, hvilka hos henne väckte en liflig rörelse, kom henne att rodna och få tårar i ögonen eller gjorde henne allvarlig och fundersam. Hon läste dem oupphörligt om igen, hvarje afton på sängen innan hon somnade, många gånger äfven om dagen, när hon hade en stund för sig själf; och ibland kunde hon vakna om natten, grubblande öfver någotuttryck däri, och hon fick då ej ro förrän hon tändt ljus och tagit fram brefpacken, som hon alltid hade under sin hufvudkudde, samt letat reda på det ifrågavarande stället. Hon pröfvade och vägde hvarje ord för att se, om det var verkligt kändt, om det var ett uttryck öfverensstämmande med hans karakter och hans personliga sätt att känna eller en allmän fras; och hon sårades och ängslades djupt, när hon någon gång tyckte sig märka det sistnämnda.
Det var alltid denna samma fruktan, som nu stegrades till verklig ångest — fruktan att ha gifvit vika för en kärlek, som från hans sida varit endast lidelse, ej hela personens fulla hängifvande. Och allt som hon grubblade öfver hvad som tilldragit sig mellan dem och särskildt öfver den sista natten, kom hon att fantisera öfver och omdikta hela deras förhållande så många gånger och på så många sätt, att hon slutade med att icke veta, hvad som händt i verkligheten och hvad endast i inbillningen. Och denna ovisshet med afseende både på sig själf och honom stegrade nu hennes otålighet att återse honom till en förtärande längtan. Hon tyckte att hela hennes lif, hennes själfaktning och sinnesjämvikt skulle blifva beroende af detta nya sammanträffande, och af om ett djupare och varaktigt förhållande skulle visa sig kunna framgå af det fantasiens och sinnenas rus, som under den glödande solen, i det ljumma badet, i de doftande, ångande sommardagarna omotståndligt fört dem tillsammans.
Därför var det henne ett svårt slag när ett bref kom, som meddelade henne atthan ej kunde komma till Firenze, som han tänkt. Det hade uppstått svårigheter där nere på godset, förvaltaren befanns hafva vanskött egendomen, så att nu hela administrationen måste ställas på en annan fot, hans bror var dålig och det var omöjligt att han kunde lämna honom ensam med alla dessa obehag.
Sök att uppehålla dig i Italien så länge som möjligt, skref han, så skall jag väl alltid kunna nå er, vare sig i Roma eller Venezia på uppresan. Menomdu måste resa utan att vi återsett hvarandra — det stack till inom henne, hur kunde han blott tänka sig en sådan möjlighet — så skall jag söka upp dig en gång i Sverge, när min ställning blir mer oberoende än den är nu. Men skall du väl vänta på mig? Jag vågar knappast hoppas det — jag har alltid vetat, att jag icke var ämnad att blifva lycklig, och det förundrar mig egentligen icke, att ödet tycks vilja skilja oss åt just i det ögonblick, då vi funnit hvarandra.
Hon läste brefvet flera gånger och det lade sig som en isande kyla kring hennes hjärta. Så lätt var han färdig att uppge henne — mer allvar hade det icke varit. Hon satt först som förlamad inför detta slag, men så småningom steg en blodvåg upp i hennes ansikte och hon erfor en brännande, outhärdlig blygsel vid tanken på att hon gifvit sig helt åt en man, som för framtiden skulle blifva en främling för henne och för hvilken hon endast skulle blifva enibland många. Var det så de skulle sluta, alla hennes drömmar om en kärlek, som borde vara så mycket större, djupare och mer sammanhängande än allt hvad hon sett hos andra! Blott ett kort rus — och så förbi!
Utom sig af sinnesrörelse, med hela sitt väsende i uppror gaf hon sig ut att gå — hon bara gick och gick, utan att tänka på hvart det bar, hjärtat bultade och det susade för hennes öron som sjudande vatten.
Hon gick upp för den vackra Viale dei Colli, som vindar sig upp för höjden mellan hvita villor och blomstrande trädgårdar, hvilka ligga tysta och svala i skuggan af lager och citronträd, dofta af rosor och orange-blom, prunka med oleandrar och kamelior, hvilkas praktfulla blommor afsticka bjärt mot trädens mörka, blågröna massa. Så kom hon upp till Piazzale Michel Angelos stora ensamhet, där den unge David behärskade horisonten och aftecknade sina kraftiga linier mot den af aftonrodnaden purprade himlen och kullarnas violetta konturer. Hon stannade och såg på den hemlighetsfulla Natten på statyns sockel, hvilken från första stunden hon sett den starkt hade fängslat hennes fantasi. Hvad hade den väldige velat uttrycka med denna outförda gestalt, som ej ännu riktigt trädt fram ur det marmorblock, ur hvilket den var skapad, men som dock var så mystiskt lockande, så innehållsrik, så full af sagor och sägner och drömmar, att man i den kunde läsa snart sagdt hvarje stämning, man själf genomlefvat.
Det var på en gång den sömnlösa natten, då man vrider sig under kvalfull ångest af och an på den heta bädden och lyssnar till den täta klockringningen, som blandar sig med timslagen, så att man förvirras och ej kan bli klok på om det är kväll eller morgon — och den sofvande natten, full af dagens lif och af ljusa drömmar — och den vakande natten, då hjärtat står stilla i bäfvande väntan, då ögonen blicka skrämda och tjusade mot lifvets och kärlekens största mysterium — då hjärtat liksom upphör att klappa, pulsarna tyckas afstanna och ett töcken höljer tankar och känslor — — — — Men det var också den hotfulla, mörka natten, ensamhetens och förtviflans mörka natt, från hvilken ingen utgång finnes.
Alie såg och såg — hur de plastiska figurerna aftecknade sig mot septemberaftonens genomskinliga klarhet — hur blommornas stad låg där nedanför i ett rosenskimmer och hur Arno lindade sig fram genom den som ett silfverband — nu ljöd Angelusringningen från många kyrkor genom aftonens tystnad — känslorna blefvo henne öfvermäktiga, hon brast i gråt, öfverväldigad af denna stämning, som uppenbarelsen af det fullkomligt sköna väcker inom oss genom sin motsägelse med vår inre, sönderslitna värld. Där kommo några resande och stannade på piazzan med Bædeker i hand, och de sågo förundrade på den ensamma, gråtande flickan. Alie skyndade undan och gick in på kyrkogården San Miniato föratt få gråta i fred. Här, mellan de hvita monumenten med dessa sörjande kvinnogestalter på trappsteget eller skinande änglar, som med utbredda vingar bevakade grafvens port, kunde hon få gifva vika för sin sinnesrörelse utan att väcka uppseende; det var blott allt för naturligt att gråta här, och hon blef liggande länge på knä vid en obekant graf, snyftande så våldsamt, så hejdlöst, som det kanske aldrig blifvit gråtit öfver den döde.
Ur denna förtviflan framväxte ett beslut hos henne. Hon skulle icke resa, hon skulle finna på hvad som helst för att kunna uppehålla sig i Italien, tills hon återsett honom. Resa hem med detta dödliga tvifvel i hjärtat, det var omöjligt.
Hvarför hade hon tillbakavisat platsen hos markisinnan Serra? Det var ju blott af högmod, som hon ej velat antaga den. Ja,dåkunde detta högmod vara på sin plats, men icke mera nu. Nu var det viktigaste af allt för henne att återse honom för att få klarhet i sina tvifvel. Och hon beslöt sig hastigt för att skrifva till honom, att hon ville antaga platsen, om den ännu stode henne öppen. Hon skyndade att afsända detta bref för att lägga en bestämd handling mellan sig och sin egen tvekan, men hon nämnde ännu ingenting därom till Rikard och Aagot, utan gick där tyst emellan dem, oåtkomlig, helt upptagen af sitt grubbel och af den växande ångesten i sitt sinne.
I dessa dagar reste de till Roma och här gickhon och väntade på hans svar. Ett jublande, tacksamt svar blef det väl — han skulle glädjas öfver detta prof på hennes ömhet, detta bevis att hon kom ihåg hans bön att icke tillåta honom att förstöra deras lycka, och att hon, för hans skull, kunde öfvervinna sin stolthet.
Men — hvad var detta — hon blef alldeles stel och hvit i ansiktet, då hon läste brefvet. Han afböjde det. Hon hade förödmjukat sig ända därhän att erbjuda sig komma till honom — och han afböjde det.
Jag bör icke antaga ditt anbud, skref han. När jag först framställde detta förslag, älskade jag dig icke ännu så djupt, medvetet, som jag nu gör. Jag tänkte då endast på min egen tillfredsställelse. Nu älskar jag dig tillräckligt för att ha styrka att försaka dig hellre än att låta dig uppoffra dig. Hur länge tror du väl att vårt förhållande, om vi hade tillfälle att dagligen se hvarandra, skulle kunna döljas för min tant och för min svägerska. Och hvilken kunde ej sedan din ställning bli, om de upptäckte allt. Tro mig, det är bättre att ej återse hvarandra, att endast bevara minnet af den ljufvaste lycka lifvet kan skänka och som skall kasta sin återglans öfver hela vårt lif. Det är bättre att skiljas så, än att draga ned och slita ut denna kärlek i hvardagslifvets prosa, som fallet skulle bli om vi gifte oss — eller att utsätta oss för de obehag och kränkningar, de missförstånd och slitningar, som skulle följa, om vi lefde i ett hemligt förhållande till hvarandra.
Härpå följde de vanliga ömma uttrycken: »anima dell’ anima mia, mio dolcissimo amore» etc., hvilka hon nu sprang öfver nästan med förbittring. Ty hon kunde ej nu tro på deras sanning, en skärande misstanke vaknade inom henne. Hon hade lugnt låtit honom resa utan att oroa sig för den dagliga, landtliga samvaron med svägerskan, och hon hade aldrig, sedan första gången de talat härom, framkastat någon misstanke angående hans beundran för henne. En sådan svartsjuka syntes henne ovärdig, hon ville visa honom full tillit. Men nu! Hvem vet, om det ej var hon ändå, som hållit honom kvar, som ej ville tillåta honom att resa till henne?
Denna misstanke brände henne nu med en känsla af oöfvervinnelig skam — hon som varit så öfvertygad om, att hon aldrig kunde älska någon, som ej först gifvit henne de mest otvetydiga bevis på en kärlek öfver hvarje prof — hon hade slutat med att kasta bort sig själf till en man, som öfvergaf henne efter deras första famntag. Hvad för ett lif återstod henne väl efter detta. Det som han kallade sitt lifs ljufvaste minne, det hade nu för henne blifvit för alltid besudladt, blifvit till en fläck, som aldrig kunde rentvås.
Det fanns blott en lösning — att dö! Ja, döden, endast döden kunde åter upprätta henne, återge henne hennes själfaktning. Efter en sådan kärlek kunde intet följa — allt blef lågt och lumpet efter detta, endast döden hade tillräcklig storhet för att på ett värdigt sätt afsluta ett sådant lifsöde.
Aagot hade beställt varmt bad för dem i dag och ropade nu till Alie att komma. Badet!
En tanke flög igenom hennes upphettade hjärna. Hon såg på sina händer. Där var hufvudpulsådern, ja. Man sade, att det var så lätt. Hon såg sig förvirrad om i rummet efter något hvasst föremål, och fick fatt i den Genovesiska spadettan, som han gifvit henne, silfverpilen, som kvinnorna bära i håret och som de ofta bruka till att sticka ned hvarandra med under sina våldsamma svartsjuksgräl. Hon hann ej eftertänka, om denna värkligen lämpade sig för det ändamål, hon afsåg, stack den blott i håret och sprang efter Aagot utför trapporna och in i droskan, som väntade.
Badhuset var ett gammalt palats med en vacker pelarburen gård med ett citronträd och en fontän i midten, och badrummen voro dekorerade i pompejansk stil, ungefär sådana som de varit redan på romarnes tid. Det var ej första gången, som ett sådant bad såg en olycklig träda öfver tröskeln för att söka ett plågfritt slut på ett lif, som förlorat sitt innehåll och sin mening.
De fingo två rum vid sidan af hvarandra, men utan någon dörr emellan.
Om signorinan önskar någon hjälp, har hon bara att ringa på den där strängen, sade uppassaren, som gjorde i ordning badet.
Tack, det är bra.
Hon afvisade honom skyndsamt. Skulle honlämna dörren öppen? Nej, det var bättre attlåsa den, eljest kunde någon komma för fort — man fick bryta upp den sedan.
Det var kallt i det oeldade rummet, och hon hade en frossbrytning, medan hon klädde af sig. Hon tappade på mer varmt vatten, så att det nästan brände henne, när hon sprang i. Hon hade lagt spadettan bredvid sig på badkarets kant och låg nu stilla med slutna ögon, öfverlämnande sig åt de drömmar, som härigenom väcktes — drömmar om dessa bad i det metallblå hafvet, i solglöden, där först den tjusning fått makt med henne, som skulle sluta med att bränna henne med en känsla af outhärdlig blygsel. Ja, ty det var blott hennes kropp, han hade älskat — det var blott ett sinnenas rus, alltsammans, nu visste hon det. Och hon ville ej öfverlefva denna förnedring.
I detta ögonblick gaf hon till ett gällt skrik och for upp i sittande ställning. Det var blott en liten sakta knackning på hennes dörr, men den bröt in i hennes drömmars stora tystnad som ett alldeles förfärande, obegripligt buller.
Aagots röst utanför.
Är du färdig än?
Färdig! Jag ligger ännu i badet.
Men då har du ju legat där nästan en timme — du blir alldeles utmattad på det viset. Stig upp för all del!
Alie kastade en förvirrad blick på spadettan ochsåg först nu hur illa den lämpade sig för det ändamål, hon tänkt. Och då hon såg på sina kläder, som lågo på stolen, kom en löjlig, prosaisk tanke och förstörde hela hennes stämning. Hennes linne var gammalt och något slitet — främmande människor skulle komma in och granska hvarje klädesplagg — när hon skulle göra något sådant, ville hon vara klädd som till brud. En känsla af blygsel öfver sitt omogna infall jagade blodet till hennes hufvud och löste den uppdrifna själsspänningen till en torr verklighetskänsla. Å, hon hade öfverskattat sig själf, hon hade trott sig mer hel, än hon var. Hon hade således ändå inte satt in hela sin själ på detta — hon skulle nog finna sig i att lefva ändå, med nedsatta fordringar på lifvet och på sig själf.
Hon klädde sig med en känsla af afsky för sig själf och allt omkring sig.
Rikard, som under hela vistelsen i Italien lefvat i en feberaktig rastlöshet, stigit upp med solen om morgnarna samt varit på språng hela dagarna för att riktigt grundligt studera alla förhållanden och för att finna en afledare för den djupa misstämning, som gnagde honom, ådrog sig härigenom slutligen en släng af den karakteristiska romerska febern, och läkaren tillstyrkt honom att ofördröjligen lämna Roma. Som febern varit mycket häftig och föranledt denna starka nedsättning af krafterna, som vanligtvis en tillfällig sjukdom medför hos kraftiga individer, kunde de ej strax tänka på hemresan, utan slogo sig ned för en fjorton dar i Frascati, där den torra bergsluften hastigt afbröt sjukdomen. Härifrån skulle de sedan, med blott några dagars uppehåll i Venezia, resa direkt hem.
Under dessa stilla, overksamma dagar i det nu alldeles öfvergifna Frascati, hvilket i sitt landtliga lugn ej erbjöd tillfälle till någon företagsamhet eller några förströelser, lade sig en pinsamt betryckt stämning öfver dem alla tre. De gingo där hvar och enmed sin hemliga sorg, och ingen af dem kunde lätta sitt hjärta för den andra. Hvilken förändring, sedan den gång de reste ut tillsammans, då de voro så nära förenade, att all deras glädje, alla deras bekymmer voro gemensamma. Brefven hemifrån med underrättelserna om de kära där voro då det förnämsta intresset för dem alla tre och slukades med samma begärlighet af dem alla. Samtalet, då de om morgonen träffades vid kaffebordet, var alltid så lifligt, som hade de ej sett hvarandra på länge, det var alltid så mycket, både nya intryck, gamla minnen och framtidsplaner att tala om, och om det så blott gällde att köpa ett draperi eller en bronsprydnad med till hemmet, var det en angelägenhet, i hvilken de alla tre togo lika liflig del. Och nu! Då de träffades vid måltiderna visste de ej mer, hur de skulle kunna hålla ett samtal i gång, ingen hade något att säga, när de gingo ut sökte de ej hvarandras sällskap utan gingo hvar för sig, om kvällarna sutto Alie och Aagot hvar på sitt rum och Rikard gick ut på sin aftonvandring, utan att fråga dem om de ville följa med. Smärtans oundvikliga ensamhet var öfver dem. Det gick dem, som det så ofta går i lifvet: lyckan förenar, men smärtan söndrar. Mången kan glädjas åt en annans lycka, men ingen kan bära en annans börda.
Man var nu i slutet af oktober och de skrefvo hemifrån Sverige, att det redan fallit snö, att gator och vägar voro upplösta af modd och smuts, att man satt med klistrade innanfönster och kakelugnsbrasa,medan höststormen hven i knutarna och det var skymning hela dagen.
Och här på terrassen utanför hotellet blommade violer och rosor i det fria, i trädgården där bakom kamelior, krysantemum, pelargoner och många andra träd och buskar. Mandarin- och citronträden dignade af halfmogna frukter och buro ännu på samma gång blom, hvilka uppfyllde luften med denna ljufva vällukt, som verkar på sinnet som en lycka, en lifsglädje, innan man ännu hunnit göra sig reda för, hvad det är som stämmer en så angenämt. Och nedanför terrassen utbredde sig den oändliga kampagnan i blånande toner, som i synnerhet vid solnedgången gåfvo full illusion af hafvet och påminde Alie om Via della Circonvallazione i Genova, samt kom henne att bryta ut i gråt vid tanken på, att hon nu för alltid skulle lämna detta land, som hon först betraktat med misstro och kritik, sedan med vaknande, omotståndlig turistbeundran, och som hon nu slutligen lärt att älska såsom en del af sitt eget jag.
Det lilla, småborgerliga hemmet 4 trappor upp vid Strandgatan med sina vindskärmar och sin fotogenlampa under de långa vinterkvällarna, hvilket gömde allt hvad som i så många år varit henne kärt i lifvet, på hvilket afstånd det nu kommit från henne! Hur främmande hon själf blifvit för denna värld! Och hvad hade hon där att göra? Fanns det väl någon där, för hvilken hon var den enda eller ens den första? Om hon aldrig kom tillbaka mer, så skulle visst dengamla mången gång finna aftonen lång i sin ensamhet, Aagot skulle icke ha någon att rådgöra med, när hon ville köpa en ny toalett, och Rikard ingen, som lyssnade så uppmärksamt till honom, när han låg på rygg på soffan och berättade om sina arbeten. Och den lille skulle icke ha någon, som kunde roa honom så bra. Men hvad mer, skulle icke ändå hvar och en af dem, om de kunde, köpa den andres lif med hennes utan tvekan? En främling var hon trots allt ibland dem.
Och nu mer än någonsin förr, när hon skulle sitta där ensam med sitt brännande minne — ensam med sin olidliga blygselkänsla, som hon aldrig kunde förtro till någon.
Strax efter ankomsten till Frascati hade hon gifvit hela sin förtviflan och bitterhet luft i ett bref till Serra. Han älskade henne icke, hade aldrig älskat henne, hvarför hade han då bedragit henne, hvarför stört hennes lugn, hon var, om icke lycklig, så dock sorglös och frisk till sinnet, då hon lärde känna honom, han hade med afskyvärd konst experimenterat med henne, lekt med henne så länge det roade honom för att sedan, när han såg att det blef allvar hos henne, att hon satte in sitt lif därpå, draga sig tillbaka med en fras. Och han vågade ännu komma och bedja henne att bevara som ett ljuft minne det, som nu för henne blifvit till en oöfvervinnelig skymf.
Och — hon kunde ej afhålla sig från att tillägga dessa ord, fastän hon blygdes för dem och vämjdesvid sig själf för att hon kunde förnedra sig därtill — och, skymfen blef ännu större därigenom, att han skref detta till henne från den kvinnas hem, för hvilkens skull han öfvergaf henne.
Hon väntade med en viss dof likgiltighet på hans svar. Det föreföll henne, som kunde ingenting komma henne att lida mer än hon redan gjort, lika litet som några ord från honom nu kunde göra helt igen hvad som var ohjälpligt brustet.
Då svaret kom satt hon vid frukostbordet med Rikard och Aagot. De voro de enda gästerna på hotellet, och uppassaren, som lämnat brefvet, gick strax ut för att hämta en ny rätt, hvarför de blefvo ensamma en stund. Alie blef en skiftning blekare, då hon tog emot brefvet, men hon reste sig ej från sin plats för att rusa in till sig och läsa det i enrum, som hon gjort vid föregående tillfällen, utan bröt det i de andras närvaro med ett visst kallblodigt lugn, sägande sig själf, att hon hade den fattiges mod: gör med mig, hvad ni vill. Jag har intet att förlora.
Men under det hon läste färgades hennes ansikte så småningom af en djup, liffull rodnad och tårar strömmade till hennes ögon — men icke tårar af smärta utan af en vek, öm rörelse. Hon vände sig nu med flammande kinder till Rikard och yttrade snabbt och andlöst: Jag reser inte mer hem med er. Jag far till Genova och stannar där.
Rikard for upp från stolen och drog henne medsig in i salongen, dit han stängde dörren, lämnande Aagot ensam i matsalen.
Får jag tala med dig! Du reser till Genova. Vill det säga, att Serra bedt dig bli sin hustru?
Nej — det är icke det — men jag vill ta plats som föreläserska hos hans tant, markisinnan Serra.
Som föreläserska hos hans tant! Det har han föreslagit dig. Och du inser inte, hvad detta innebär — hvilken förödmjukelse detta är för dig. Han anser dig inte god nog att bli sin hustru, men det behagar honom att leka kärlek med dig; ja, det tror jag nog, det är inte alltid som en så oskyldig, så vacker — en flicka med din öfverlägsenhet till — sådana flickor som du brukar just inte stå en man till buds till en sådan ovärdig lek.
Fy, fy, fy, så styggt du uttolkar det! ropade Alie, som kom i ett nervöst uppror för hvarje gång Rikard med sin allt för ovarsamma hand vidrörde detta ämne. Men du förstår inte kärleken — du kan inte, med din natur, fatta ett sådant stämningsförhållande som vårt. För dig, med din företagsamhetsanda, är kärleken naturligtvis bara frieri och giftermål — och sedan den saken väl är ordnad, slår du dig till ro och börjar syssla med annat. Men sådan är inte han. Han kan inte gå så rakt på ett mål. Men han kan i stället älska så, som du inte har en aning om — med allt det fina och ömma — alla de där smådragen, som gör lifvet ljuft men som du inte förstår — det är därför inte värdt att du talar omhonom eller dömer om vårt förhållande — låt du mig handla, som jag tror är bäst — jag tar ensam ansvaret på mig.
Det kan du inte, ty du är nu alldeles förblindad af din lidelse. Men gudskelof att vi ä i ett land, där det finns medel att ställa en sådan där herre till ansvar för sina handlingar.
Hvad menar du med det?
Jag menar att vi ska duellera — och inte på lek utan på skarpa allvaret — helst så, att antingen han eller jag —
Men Rikard då, är du alldeles från dina sinnen. Du skulle vara i stånd till att göra något så vanvettigt, så orimligt. Du skulle vilja riskera att göra mig eller Aagot olyckliga för hela vårt lif. Duellera! Detkandu ju dessutom inte. En svensk officer, som gjorde det, skulle ju vara störtad.
Det bryr jag mig inte om. Jag kan inte längre ta sådana hänsyn — här gäller det hvad som är viktigare. Jag tar vägen öfver Genova, när vi far härifrån om ett par dar. Du reser under tiden med Aagot direkt till Venezia och där väntar ni på mig.
Det gör jag inte.
Alie! Begriper du då inte, att jag måste försöka allt för att rädda dig. Jag kan inte älska, säger du. Jag har inte den där sydländska vällusten — det där sinnligt smekande, som tjusat dig — må vara. Men — om du hade velat förstå mig för fyra år sedan, så skulle du kanske sett, att jag kan älskalångt djupare, långt mer verkligt lidelsefullt än han — med en manlig trofasthet, som dessa veka sydländingar inte har en aning om. Hör nu och se skillnaden! Han har inte mod att för din skull försaka sin ställning somgrand seigneur, har inte mod att bryta med sin förnäma släkt, inte mod och kraft att arbeta för dig. Jag däremot, vet du hvad jag kunde varit i stånd att göra för dig, om det varit mig, du fäst dig vid? Jag har en hustru, som jag ännu för några veckor sedan älskade —
Men tyst då, för guds skull, hvad tänker du på!
Ja, det kan inte hjälpas, du ska höra allt. Jag har en ställning, en framtid, förmögenhet, mitt barn, min mor — allt hvad som kan binda en man både genom känsla och heder och äregirighet — men allt detta skulle jag kasta på golfvet som den här stolen — han slängde en stol på golfvet och satte en fot på den — och trampa på det, om du ville bli min. Jag skulle lämna den militära banan och fly med dig till Amerika, om du ville, och med två tomma händer skulle jag där timra dig ett hus, där du skulle finna ett säkrare skydd, ett ljusare och lyckligare hem än någonsin i din prins’ fäderneärfda palats, som blygs att mottaga dig.
Å, Rikard! ropade Alie, darrande af sinnesrörelse. Hvad ska det tjäna till att säga mig allt detta? Du visar mig bara därigenom hur mycket jag älskar Serra. Ty jag kan ju inte annat än se, att det är något sant i hvad du säger — du är starkoch stödjande — han är svag och tviflande — han älskar mig inte så helt och han kan inte kämpa för att vinna mig — allt det inser jag — och ändå — när jag hör dig tala — så dras hela mitt hjärta till honom. Du är så stark, så stridslysten, så handlingskraftig, att du mycket väl kan stå ensam. Men han är vek, tviflande, han hör till dem, som förr skulle kunna ta lifvet af sig af förtviflan än strida för ett mål — och därför, just därför älskar jag honom dubbelt — därför att jag har mer mod, mer tro än han och därför att jag kan stödja honom — styrka honom — därför att — ja, till och med för hans fel älskar jag honom — ja, om han hade bara fel och brister och du bara stora egenskaper — så skulle jag älska hans fel — tiotusen gånger mer än dina förtjänster — förstår du det? Jag älskar honom och det är alldeles fruktlöst, att du talar illa om honom.
Godt, jag ska inte tala — men jag ska handla i stället. Det är mig icke möjligt att stå med kallt blod och se på, att du sätter dig i en så förnedrande ställning — begriper du då inte, hvad följden måste bli —
Hvad för en följd? — Hon såg honom fast i ansiktet.
Ja, om du vill, att jag ska säga det rent ut — du inbillar dig väl aldrig att en sådan där italienare är mäktig något sådant som en platonisk kärlek — han må ha spelat den komedin hittills, men var säker att det inte räcker länge, förr än du själf kommerhonom så till mötes — och är du då så säker på din egen styrka?
Låt mig svara för mig själf, utbrast hon och rodnaden flammade åter upp på hennes kinder. Du har inte rätt att tala här — om du verkligen vore min bror, det vore en annan sak — men nu — och efter allt hvad du nyss sagt mig. Du säger, att jag är förblindad af lidelse — låt vara — men du själf — är du mindre förblindad? Hur ska jag kunna fästa vikt vid dina varningar, då jag vet, att du talar i egen sak.
I egen sak! Nej, det gör jag inte. Jag vet alltför väl, att det vore fruktlöst. — Om jag vore din bror — skulle du lyssnat till mig då?
Det vet jag inte — men du kan väl förstå, att du då på ett helt annat sätt skulle kunnat vara mig ett stöd.
Låt mig då vara dig en bror — jag går in på allt, bara du vill höra på mig. Jag tar tillbaka allt hvad jag sa — det var galenskap, öfverilning — gör bara en sak, som jag ber dig om: följ oss hem till mamma och vänta där, får du se, om han kommer och söker upp dig. Eller har du inte ens så mycken tro till hans kärlek, att du törs sätta den på det profvet?
Låt oss inte tala om det mer! sade hon otåligt. Du förstår inte hvarken honom eller mig — du kan inte döma.
Därmed lämnade hon honom och satte sig att på nytt läsa Serras bref.
Du talar om förnedring — det är du, som förnedrat hela vårt förhållande genom att framkasta misstankar, som äro ovärdiga dig, skref han. En Beatrice har rätt att plåga den hon älskar med småaktig svartsjuka — du skulle vara för stolt härtill. Men då du nu en gång velat kasta in denna oskönhet mellan oss — detta med anklagelser och försvar, som plägar fördärfva hvarje banal kärleksförbindelse — så vill jag dock säga dig, att mitt förhållande till min svägerska snarare förtjänade din fulla aktning. Jag beundrar henne och jag anser mig skyldig att vara den ömmaste bror för henne — vill hon taga sig en älskare, så skall jag inte fördöma henne därför — men attjagaldrig skall intaga denna ställning till henne, det har jag alltid haft klart för mig. Jag tycker inte om stora ord, annars skulle jag säga, att familjebandens helgd är något, som jag djupt respekterar. Min brors hustru kan inte vara något annat för mig än en syster — men en syster, som jag är mycket hängifven, det medger jag, och som jag inte alls kan fördra att såra. Hon har emellertid ingenting med mitt beslut att göra — du har icke förstått mig, då du icke insett, att det blott härleder sig af min tviflande natur, min benägenhet att drifva allting till sin spets och att sätta din kärlek på de ytterligaste prof. Besluta nu, hur du vill. Res, och betrakta mig som en låg usling, som bedrar min sjuka bror under hans eget tak och samtidigt förför en oskyldig flicka för att genast öfverge henne —om det är så, du önskar att minnas den man, du en gång älskat. Jag beklagar, att du råkat ut för en man, som icke kan tillfredsställa dina kraf — hvarför har du inte hellre älskat din Rikard — en kraftig och energisk karaktär, en god och trofast natur, helt säkert. Han skulle kunnat göra dig lycklig, under det jag bara duger till att skapa disharmoni omkring mig och med mitt eget tvifvel förgifta allt. När jag är i din närhet, när jag ser och hör dig, tror jag ibland att du skulle kunna befria mig och lösa mig ur detta tillstånd och gifva mig den lifskraft, som fattas mig — men när jag är skild från dig, komma tviflen tillbaka med tiodubbel styrka, och jag erfar ett slags ursinnigt begär att rifva sönder, sarga, trampa ned alla de frön, ur hvilka min och din lycka skulle kunnat spira upp. Men du tror mig inte, jag analyserar mig själf, lägger mig blott och bar under dina händer på dissektionsbordet — och du säger: Komedispel. Lögn! Hvad du här visar mig är icke dina verkliga innanmäten. Detta hjärta är icke ditt hjärta, denna hjärna, dessa lungor icke dina. Ditt inre är på helt annat sätt sammansatt — Buona notte! Som du behagar, då!
Den kväfda smärta och bitterhet och den känsla af egen svaghet, som låg i detta utbrott, var det, som hade gripit Alie så djupt, och som kom nya strängar att röra sig inom henne.
I förening med Rikards anklagelser mot honom, ja, med själfva känslan af Rikards öfverlägsenhet somkaraktär framkallade de hos henne något af det bästa och djupaste i hvarje kvinnas kärlek, något af moderlighet. Och hela hennes varelse genombäfvades af den innerlighets- och ömhetskänsla, som kanske har djupare rötter i kvinnans väsende än den blott erotiska lidelsen.
På aftonen stod hon med Aagot på terrassen utanför hotellet och betraktade kampagnan, som utsträckte sig under deras fötter oändlig och hemlighetsfull i månskenet. Längst bort mot horisonten glimmade en ljuscirkel, som tecknade den eviga stadens konturer.
Aagot hade aldrig synnerligt lifligt uttryckt någon förtjusning öfver Italien, och Alie förvånades därför att nu höra henne utbrista: Å, när jag tänker på, att det är sista månskenet här, och att vi snart ska vara hemma igen blir jag helt förtviflad.
Hvad, Aagot, du längtar inte hem. Är det möjligt?
Längtar du hem? frågade Aagot och såg henne oväntadt i ögonen.
Nej. Jag reser inte hem.
Det gör du rätt i. Jag skulle inte heller resa hem, om jag inte måste.
Du, Aagot. Men du har ju din lille gosse, din man, föräldrar, ditt vackra hem, allt.
Och har inte du alldeles detsamma, kanske? Hvad har jag, som inte du har?
Men jag! Jag har helt simpelt ingenting af allt det.
Du vet mycket väl, att du har det alltsammans.Det är alltihop mer ditt än mitt — alltihop. Gossen, svärmor, också Rikard — du är mycket mer för dem, än jag. Jag kunde dö och allt skulle gå på samma sätt — du öfverger oss, och vi vet inte mer, hvad vi ska ta oss till, någon af oss.
Alies egna tankar! Var det möjligt, Aagot, den lyckliga hustrun, modern och dottern, hon kände denna samma tomhet och saknad som hon, den ensamma, utan familj och hem! Samma förtviflade känsla af att icke ha någon, som är allt för en, och som man själf kan vara allt för.
Jag förstår inte, Aagot, hur du kommit på sådana tankar.
Nej, du förstår inte, för du är van att betrakta mig som en själlös docka utan känsla — så betraktar ni mig alla. Aagot, hon är nöjd med allting — Aagot, hon är alltid lika glad. Ja, sådan har jag varit. Men jag har lärt och sett åtskilligt på den här resan, som kunde varabättre att inte ha tänkt på. Svenskarne kan inte älska.
Hvad är det du säger, Aagot. Jag begriper inte, hvad som kommer åt dig i kväll. Månskenet gör dig sentimental.
Vill du kanske påstå, att Rikard kan älska, utbrast Aagot och hennes hvita kinder färgades plötsligt. Har han kanske en enda dag, en enda timme omgifvit mig med en sådan ömhet, ett sådant, obeskrifligt något af — hvad ska jag säga — erotik, passion kanske — jag vet inte hvad — men så, somSerra varit med dig. Å, tror du inte, att jag sett och känt skillnaden? Rikard och jag ä som två gamla farföräldrar med hvarandra — men jag är inte längre nöjd med det, jag är ung, jag, som du, jag är också vacker, jag vill också ha något af det där, som är lifvets poesi och lycka.
Ovanan vid att uttrycka sig så varmt framkallade en stark sinnesrörelse hos Aagot. Hon till hälften blygdes öfver sina ord, till hälften berusade sig själf med dem, hennes kinder flammade högröda och hennes ögon glänste, såsom Alie aldrig sett förr.
Men, käraste Aagot, jag tror det är ditt eget fel. Så vidt jag vet, har du heller aldrig visat Rikard någon riktig ömhet.
Nej, det är sant. Jag var uppfostrad i de idéerna af mamma, att kvinnan skulle alltid vara reserverad och aldrig visa sig förälskad; hon skulle vara kylig och kysk, på det sättet skulle hon bättre bevara mannens kärlek. Och så var jag så kylig och så kysk, så rent af motvillig mot alla smekningar och allt lidelsefullt, att Rikard ledsnade på mig — och nu, när jag tvärt om — hon fick gråten i halsen och hade svårt att få fram de sista orden — nu kan jag hela dagen brinna af längtan efter en smekning — men han — han vänder mig ryggen och sofver — eller tänker på något annat.
Nu bröt hon ut i gråt med ansiktet mot Alies axel.
Ja, på det sättet kastar vi kvinnor ofta bort vår lycka, sade Alie. Vi törs inte vara ömma och hängifna— vi vill bara ha, men inte ge. Aagot! sade hon och lyfte upp den andras hufvud samt såg henne in i ögonen med uttrycket af ett stärkande beslut. Ska vi komma öfverens om att lägga bort den där s. k. kvinnligheten och vara modiga och sanna, Aagot du.
Hur? frågade Aagot och torkade tårarna samt försökte le, redan full af blygsel öfver sitt utbrott.
Duska låta Rikard se dig såsom jag sett dig nu — du ska säga honom allt hvad du sagt mig — och jag tror, att du ska återvinna honom. Jag — ja, jag vet nog, hvad jag ska göra.
Du reser till Genova?
Ja.
Och han har inte friat till dig?
Nej. Och det behöfs inte häller. Jag ska ge honom hela min kärlek, hela min hängifvenhet — jag ska vända ut och in på mig för att ge honom hvarje skrymsle af min själ. Men jag ska ingenting begära och inte gå och vara »stolt» och vänta. Gör detsamma, Aagot, jag ber dig, jag ålägger dig. Och gör du det inte, förtjänar du inte att vara lycklig och älskad.
Denna afton hängde sig Aagot med ovanlig ömhet vid sin mans arm, då de gingo in till sig, men han var förströdd och lade knappt märke till henne. Följande morgon var hon mycket otålig att igen få tala med Alie och gick och knackade på hennes dörr strax hon var uppstigen. Hon visste ej, hvadhon ville säga henne, men hon var så van att rådgöra med henne om allt, att hon, trots den vaknade svartsjukan, ej fann annan utväg än att för henne lätta sitt hjärta i det stora bekymmer, som begynte mer och mer tynga hennes sinne. Då ingen svarade på hennes knackning, öppnade hon dörren och tittade in. Redan utgången! Men hvad — hennes koffert var ju borta! Med detsamma fick hon ögonen på ett bref, adresseradt till Rikard, som låg framme på bordet. Hon tog det, tvekade ett ögonblick, i det alla hennes instinkter af snäll och väluppfostrad flicka och klanderfri hustru uppreste sig mot den handling, hvartill dock svartsjukan omotståndligt dref henne — bröt brefvet med darrande händer och läste: Jag reser till Genova och ber dig att lämna mig i fred. Kom ihåg, att intet ger dig rätt att ingripa i mitt lif, men den minsta finkänslighet borde tvärt om förbjuda dig att blanda dig i mina förhållanden och att döma öfver mig.Jagsätter åtminstone blott min egen lycka på spel.