Ad. Fred. v. Nordenskans.»
Ad. Fred. v. Nordenskans.»
Ad. Fred. v. Nordenskans.»
Ad. Fred. v. Nordenskans.»
När Leonna underrättade sin svägerska om denna oväntade bortresa och anledningen dertill, synteshon väl ledsen, men då det ej kunde hjelpas, tog hon som vanligt saken kallt.
Äfven nu syntes slumpen eller ödet, huru man vill kalla det, stadfästa fru Palman i sin öfvertygelse eller vantro — eller kan verkeligen den flyende lifsandan uppehållas, i dess jordiska omklädnad, af en ouppfylld önskan?! — ty Leonna fann modrens händer redan kalla och känslolösa, men den förut kringirrande blicken fästade sig snart på henne med ett svagt uttryck af tillfredsställelse — och det var slut.
Att nu återvända till svägerskan, hade af folket ansetts som en vanvördnad för modrens minne; äfven hade Leonna mycket att bestyra hemma; den varma årstiden gjorde skyndsamhet nödvändig. Det bud som medförde notisen om dödsfallet, återkom med underrättelse att unga frun nedkommit med en dotter.
Liket bisattes, begrafningen skulle försiggå, när Petter kom tillbaka.
Dagen efter bisättningen besökte Leonna sin svägerska. Hon fann henne rask, men barnet var svagt och klent. Med blandad känsla af smärta och glädje, tryckte hon den späda till sitt hjerta, som hon trodde, för både första och sista gången.
Åtta dagar derefter kom Petter hem. Kapten Nordenskans reste genast åtföljd af sin dotter, för att med honom öfverlägga om anstalterna för begrafningen, och Leonna öfverraskades vid åsynen af den lillas friska och förändrade utseende.
Man öfverenskom att begrafningsgästerna skulle samlas hos den yngre Nordenskans. Några af dessa borde först blifva vittnen till barnets dop.Efter jordfästningen skulle allesamman följas åt till Grönskog och dröja der till andra dagen öfver middagen.
Sedan begrafningsstöket var förbi, blef hemlifvet ganska trefligt för Leonna. Med den hjertligt välmenande fru Palman kunde hon språka om sina frånvarande vänner, äfven om Feodor, ehuru gumman visst icke anade huru dyrbar han var för flickan. Hennes far var också meddelsammare än förr, vid bordet eller när de om aftnarna voro tillsamman.
Tiden skred lugnt sin gång. Fru Palman var outtröttlig i dagens värf och Leonna delade sin tid bland nyttiga och behagliga sysselsättningar; ibland annat hade hon tagit en egen vård om trädgården. Läsaren bör dock icke tro, att hon gick der från morgon till qväll med mulliga händer och brynte sig i solen. Nej, dertill använde hon morgonstunderna. Den uppfriskande morgonluften har ju i alla tider varit ett skönhetsmedel, obekant eller ringa aktadt af salongens bleka sylfider. Utvandringar gjorde hon äfven i det gröna, merendels med en bok till sällskap, sedan hennes öfriga göromål tilläto sådant.
En söndag i medlet af Juli, reste hon med sin far till kyrkan, för att sedan äta middag på prestgården. Som följderna af denna lilla utflygt, och de personer, med hvilka hon nu gör bekantskap, i betydlig mån komma att inverka på riktningen af hennes karakter och framtid, utbedja vi oss läsarens tålamod och sluta här första delen af vår skildring.