3.Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamlasvenskasympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu stundom då och då ville spöka.Förf:s anm.
3.Här måste läsaren minnas, att detta tilldrog sig år 1810, då de gamlasvenskasympathierna, hvilka numera äro gångna till stoft, ännu stundom då och då ville spöka.
Förf:s anm.
Flickorna hade ofta skrattat åt hennes lilla antipati mot «ryssen,» och Leonna svarade derföre leende: «Orsaken är väl den, att vi hört så mycket godt om denna rysse; men just derföre får icke fru Palman vaka allena, Ottilia och jag måste dela förtjensten, lika som vådan; ty besinna bara att läkaren och majorens vän, väl äfven äro ryssar — men i alla fall ha vi i onkel en tapper riddare.» Det blef afgjordt, att första vakten skulle tillfalla Ottilia.
Ludvig var ännu frånvarande; frun bestyrde omqvällsvarden. Vid ett fönster åt gårdssidan, upplyst af månen, som uppnått trefjerdedelar af sin rundning, sutto flickorna; derifrån kunde de iakttaga hvarje rörelse af den sjuke, utan att han kunde se dem. Länge hade han nu legat orörlig och tyst, men på en gång spratt han häftigt till och uttalade långa meningar.
Flickorna sågo oroliga på hvarandra, ovissa hvad de borde företaga; sluteligen gick ändå Ottilia fram till sängen, med sin milda musikaliska stämma frågade hon på fransyska, om han åstundade något.
Under ett fåfängt bemödande att resa sig, for han med handen öfver den breda pannan, liksom han velat skingra de bilder som febern framgycklade, sedan hvilade hans blick på hennes ansigte. Ottilia allt mera förlägen, bjöd honom ett glas limonad, men han såg blott på henne, som stod der liksom förklarad af månskenet, ty något annat ljus hade de icke. Då han icke tog emot den tillbudna drycken, ville hon aflägsna sig, men hindrades genom en rörelse, en förändring i hans ansigte; ty förvåning, öfverraskning och glädje uttalade sig efter hvarandra i de vackra anletsdragen, och på den renaste fransyska utropade han: «Anna! min goda, ljufva Anna, är det verkeligen du!»
Ottilia, som äfven hette Anna efter sin farmor, blef helt häpen, men insåg snart att majoren sannolikt i yrseln tog henne för en annan; någon förmodligen honom kär person. — Kanske, tänkte hon, är det nu bäst att ej taga honom ur denna villa, och sade derföre: «gör då Anna till viljes,och läska sig med denna helsosamma dryck; den skall göra majoren godt.»
«Ja du är Anna, min egen älskade Anna,» sade han åter fördjupad i hennes åskådande. «Men huru har du kommit hit, eller är jag» — — han fortsatte ej meningen — fantasin tog ett annat språng. — «Men hvarföre kallar du mig ni ochmajor? Är jag icke mera din Konstantin? Eller har han — han befallt dig förneka din första, bästa vän? Du skall och bör icke lyda honom!» ropade han med en febersjuks hela häftighet.
Utomordentligt bestört, beslöt Ottilia dock att så mycket möjligt var ingå i hans idéer, hon sade, att hon vore hitkommen för att vårda honom som sjuk. Kallade honom du och Konstantin, allt under böner, att han skulle vara stilla, icke bemöda sig att tala, och dricka det hon bjöd honom. Det lyckades äfven.
Ur stånd att sjelf resa sig, måste flickan med sin venstra arm understöda hans hufvud, medan han tömde glaset, sedan sjönk det åter ned, innan hon hann draga undan armen. Han tog hennes högra hand, lade den sedan på sin heta panna, och hans ögon uttryckte så mycken tacksamhet, men de slötos snart af matthet, och han återföll i sin förra dvala.
Ottilia drog varsamt undan sin arm och lade ned hans arm. Sedan smög hon sig åter till sin plats vid fönstret, der Leonna, ett förundradt vittne till denna scen, ville öfverhopa henne med frågor, men Ottilia lade fingret på sina läppar, visande på patienten, sedan på rummet innanföre; och varsamt smögo de sig dit.
Man hade tagit bort bokskåpet, som stängde dörren till fru Palmans rum, och de gingo dit, emedan de der hörde onkelns röst. Han hade fåfängt spejat efter de väntade.
Ottilia berättade under en rodnad, den hon likväl sökte dölja, huru majoren i yrseln talat en så god fransyska; ansett henne för en bekant person, vid namn Anna; sagt sig sjelf heta Konstantin; och efterkommit hennes begäran och druckit ett helt glas limonad försatt med kylande pulver; men att hon kallat honom «du» och «Konstantin,» derom nämnde hon icke ett ord. Hvarföre? det visste hon ej sjelf, vi lemna det till läsarens gissningsförmåga eller åt dem, som med en flytande gåspenna anatomisera qvinnohjertat.
Snart blef den sjuke åter orolig. Då fick Ottilia det lyckliga infallet, att försöka musikens verkan på hans sinnen; det lyckades så, att han ej allenast blef stilla och lugnare; till och med ett svagt leende spred sig öfver anletsdragen.
Leonna hade efterkommit allas önskan och gått till hvila i fru Palmans rum, ty klockan hade redan slagit elfva. Ludvig gick tyst och orolig fram och åter, och rökte sin pipa, under det Ottilia fortfor att locka milda toner från pianot, när ljudet af en kurirklocka nådde deras öron; snart stadnade de efterlängtade vid trappan.
Den officer, som åtföljde läkaren var vår nya bekanta, «löjtnant Karlowitsch.»
I stället för en längre skildring, så väl af det förflutna som det närvarande, lemnas ett bref i läsarens händer, som under denna natt skrefs afFeodor Karlowitsch till en af dess fordna kamrater i Dorpatska kadetskolan, nu mera guvernements-sekreteraren i X...
Gode Alexander!
Gode Alexander!
Gode Alexander!
Gode Alexander!
RönnbackaApril 1810.
Jag längtade att se, huru du genom dina glasögon vill på din karta taga reda på, i hvilken del af Finland jag nu befinner mig; men gör dig ingen fåfäng möda — detta lilla ställe är icke upptaget i något geografiskt verk, ehuru det sannerligen skulle förtjena det, ty ehuru det blott liknar en bättre bebygd bondgård, bebos det likväl af englar! — —
Ja, ja, skratta du, jag står vid mina ord, och återtar dem aldrig. Jag menar härmed icke, som du kanhända tror, bekjortlade englar, ehuru några sådana äfven lära finnas här; jag menar menniskor, välgörande menniskor, hvars dygder upphöja dem till rang och värdighet öfver andrastoftetsbarn.
«Det der är godt och väl, men deraf blir jag icke mycket klok,» säger du, och frågar huru jag förfaller i sådana deklamationer. Nå väl jag vill försöka ordna de verkeligen sammanfösta händelser, som passerat den senare hälften af innevarande dag, och ehuru i närvaro af — — ja det får du veta sedan — berätta dig allt så skämtsamt och vidlöftigt som möjligt är, för att — hålla mig... vaken. —
För att taga igen min skada efter tvänne nätters vakor, den ena på assemblén, den andra påvakthållning, beredde jag mig på en försvarlig «siesta;» ur bästa sömnen väcktes jag upp af min Gregor. — Nu är jag eljest, som du vet, temmeligen öfverseende mot dessa arma satar, som i godt och ogjordt väder alltid nödsakas stå på tå för andras nycker, men detta tilltag var dock för starkt!!
Färdig att med barska ord, kanske också med åthäfvor, sätta mitt husbondvälde i behörig respekt, såg jag — fastän ännu yrvaken, en dylik figur stående vid dörren, som jag genast igenkände. Det var Ivanoffs gamla trogna Vasilij!
Du vet huru somallthvad som rörer denna stolta, ädelsinnade man, intresserar mig, oaktadt alla hans små besynnerligheter. — Kanhända är det just de, som fästa mig vid honom. Lika godt, jag säger nu som förut: i hans lif finnas hieroglyfer, som endast en längre bekantskap kan dechiffrera, du vet äfven huru vår blef afbruten.
När jag såg Vasilij, trodde jag att hans herre äfven var nära, men karlens bedröfvade uppsyn motsade denna min förmodan. Af den berättelse han då och sedan under den resa, jag hufvudstupa måste företaga, afgaf, vill jag gifva dig ett kort sammandrag.
Som du väl måste erinra dig från det bref, jag skref i början af Oktober, sjuknade Ivanoff i följd af fordna blessyrer under det vi bivuakerade vid Porkala och strapatserna der. Det blef fråga om amputation, då han fördes till Åbo lazarett, men det gick icke så långt; ty efter ett halft år, blef han der så vida återställd, att han kunde gå med kryckor. Oförmögen att tjena längrefick han afsked som major, med pension och en ny orden; den första erhöll han tillika med blessyrerna vid Åbo; men han är också invalid vid 30 år!! —
Han ärnade sig nu till hemmet för att sköta sin helsa, men ville dock hvila ut några dagar i Lovisa, för att taga afsked af mig och kamraterna.
I Borgå hade han haft nattläger hos en gammal fru, hans fordna värdinna; hon, som blifvit högst bedröfvad att se honom så medtagen af sjukdomen, ville ändteligen hafva honom att dröja der en tid, för att återhemta sina krafter innan han reste vidare. Men han lät ej öfvertala sig. En tattarqvinna hade då varit den första de mötte, detta bebådade enligt Vasilijs oförgripliga tanke intet godt.
Jag går förbi mannens vidlöftiga beskrifning, huru de sedan stjelpte i en backe. Nog af, majoren låg som död, skjutsbonden med foten ur led, och Vasilij i tusende ångest. Då kom «liksom ned från himlen en svensk herreman, som talade finska» — något, i parentes sagdt, bra sällsynt i denna trakt af Finland. — Han hade besörjt om häst och släde, som förde majoren till hans boning. Sedan affärdade han Vasilij till staden, för att hemta läkare, jemte någon bekant till majoren. Innan Vasilijs afresa hade denne väl vaknat ur sin svimning, men ena armen var afbruten.
Att jag och vår skicklige men buttre regementsfältskär ej sölade, kan du nog förstå; båda älskade och aktade vi den tappraIvanoff; vi åkte i fullt sträck. Det är med ett eget behagligtintryck, man i en nordisk mån- och stjernklar vinternatt, ilar förbi skogbekransade berg och djupa dalar. Resan förkortades äfven genom Vasilijs berättelse; han upphöjde de menniskor, som antagit sig hans älskade major, ända till skyarna; i synnerhet ordade han om en flicka, som med stora tårar i sina «himmelska blå ögon» betraktat hans husbonde. Sannerligen var icke den gamla karlen helt poetisk. —
När — — nu måste jag afbryta. — Ivanoff är vaken, det är vid hans sjuksäng jag skrifver detta — — — — —
Han ligger åter i sin feberaktiga slummer. Det lider mot morgonen, snart kommer väl husfolket i rörelse, till dess vill jag fortfara i min berättelse.
Uti den menniskan, som redan på gården kom oss till möte, igenkände jag en af de herrar «från landet,» som kommit till staden för att bevistadanssoirénhos mitt värdsfolk i julas. Påminner du dig min karikaturmålning öfver dem? Denne man är dock långt öfver att bli föremål för sådant skämt, hvarken han eller hans sällskap voro påpekade i denna farce. Äfven han syntes erinra sig min person, och sade mig ett hjertligt «välkommen.»
Vi infördes i ett stort rum; vid skenet af ett afsides stående ljus, såg jag en skymt af en smärt qvinlig varelse, som vid vår ankomst drog sig undan; hon blef ej mera synlig.
Ivanoff låg stilla, utan att blifva oss varse, när jag på min ännu dåliga svenska, uttryckte min tillfredsställelse att finna honom så lugn; svarade värden på flytande tyska: «Så var det icke fören half timme sedan; han yrade då ganska mycket, och vi voro i största oro. Det föll då min brorsdotter in, att se hvad verkan musiken kunde utöfva; han blef derigenom allt lugnare. Hon fortfor ännu med detta oskyldiga stillande medel, när vi hörde er komma.»
Läkaren hade undertiden undersökt armen.
«Det blir en svår stund, ty armen har svullnat mycket,» sade han betänkligt; «vore majoren vid sinnesredighet, känner jag honom nog, för att veta, att de största plågor ej kunde aflocka honom ett qvidande. Men nu visar sig tecken till en ny feberparoxysm.»
Det oundvikliga måste dock ske; skyndsamt förbereddes allt. Jag, som kände huru ytterst känslig Ivanoff var för tonkonsten, föreslog att göra ett försök, huruvida en krigisk musik kunde leda hans tankegång i en riktning, hvarunder han lättare skulle uthärda plågorna.
Jag klädde dessa tankar i ord; fältskärn grinade litet försmädligt, och sade: «Det står att försöka; likväl anser jag det bättre att löjtnanten lånar oss sin armstyrka, den behöfs bättre.»
Litet harmsen, meddelade jag min tanke och hans svar åt vår värd.
«Skulle ni genom harmonin kunna stilla hans häftighet, fordras det ju mindre armstyrka,» svarade han. «Jag, Vasilij och två unga raska drängar äro till hands.» — Han förde mig till instrumentet.
Der stod jag nu och besinnade, huru otroligtlätt det är att göra projekter, men huru mycket det fordras att utföra dem. —
Älskare af denna slags musik, har jag i senare tider haft ringa eller intet tillfälle till öfning — ty ett fortepiano hör ännu till undantagen här på orten. I den afgörande momangen stod jag förlägen öfver min förflugenhet; men snart fattade jag mod, när jag genom några löpningar funnit att instrumentet var ovanligt godt. Derpå spelade jag ett enkelt musiknummer, som låg framme och var mig bekant; jag gaf derunder akt på patienten. Fältskärn biföll, ehuru smågrinande åt värdens förslag, att förbinda på majoren ögonen, som redan börjat småyra och prata i kors. Men nu tystnade han, och antog en lyssnande ställning. Han lemnades så en liten stund, men när operationen företogs, ryckte plågorna honom ur denna dvala; då föll jag in med «Bataille de Leipzig.» — — — —
De första tonerna väckte en skakning hos patienten — derpå hörde vi, huru han trodde sig vara på stridsfältet i spetsen för sitt folk, ty han uttalade det ena kommandoordet efter det andra och uppmanade dem att «gå på!» Om hans krafter tillåtit, hade de som höllo honom, säkert ganska handgripligt, fått vidkännas denna förblindelse.
Men nu måste likväl smärtan blifvit honom för våldsam; ty han ropade: «Paul Grigorjewitsch, tag emot kommando, jag är blesserad! — Seger eller död!» och han föll, utmattad af ansträngning, känslolös i deras armar.
I den starkaste sinnesrörelse upphörde jag; endastmekaniskt lockade jag sedan osammanhängande toner från instrumentet. Aldrig har jag upplefvat, och icke önskar jag upplefva ett sådant ögonblick. Det låter knappt beskrifva sig. Jag förekom mig såsom en, den der länge studerat och fuskat i magiska konster, och nu för första gången vågar besvärja andar. Dessa uppenbara sig, men i gestalter, som komma håren att resa sig på besvärjarens eget hufvud. — —
Allt var förbi, allt var tyst; men snyftningar hördes från nästa rum.
Läkaren förordnade regimen, och lofvade komma igen andra dagen mot aftonen, nu måste han tillbaka till staden, der tjensten fordrade hans närvaro på morgonstunden.
En åldrig fru med förgråtna ögon, satte förut fram mat och vin, som vi båda så väl kunde behöfva; sedan reste han oförtöfvadt.
Nu ville den goda frun vaka öfver den sjuke, och jag hade all min vältalighet nödig att afhålla henne derifrån. På min begäran erhöll jag papper och skrifdon och blef ensam med Vasilij, som sitter på en stol och blundar.
Som jag nu ingenting mera har att förtälja, vill jag göra dig hemmastadd i rummet, der jag sitter; det är stort, och med utsigt åt trenne håll. Med undantag af det dyrbara instrumentet, äro möblerna helt enkla af perlfärgadt träd med hemväfda öfverdrag; huslighetens anda synes råda öfverallt, äfvensom spåren af en mer än vanligt bildad qvinlig genius. Valda musikalier; några väl utförda teckningar i tusch och vattenfärg intaga icke högsätet, som vanligt är, utan denanspråkslösare delen af väggen. På ett litet bord ligga några väl inbundna böcker: «Schillers Wallenstein,» «Wielands Oberon,» «Conte moral» afMarmontel, jemte Rousseaus «Emile,» alla på original-språken.
På ett annat bord ser jag fruntimmers-arbeten och en uppslagen bok — — Det är Göthes «Hermann och Dorothea,» på insidan af permen står:Leonna.
Du vet huru detta namn har spökat för min inbillning, sedan barnaåren, och i synnerhet sedan mitt inträde på finska jorden. När jag drömde om stridens bragder, var det alltid hon som fäste lagern på min panna. Ödet förde henne obekant i min väg, och jag blef intagen. Jag trodde mig vara mitt idéal otrogen, men så var det icke. Kanhända är jag åter så lycklig och finner henne här, ehuru hennes hem ligger flere mil härifrån; ty kan hon icke vara här på besök hos sin onkel? Han talade ju om «die Muhme.» — Nu hör jag någon komma — det är värden i huset. God natt!
Fortsättning:
Han förde mig uppför en trappa till sitt eget rum, på det jag ostörd måtte hvila ut. Dermed var jag otroligt belåten. Efter tre nätters vakande och alla dessa äfventyr, var jag glad att få gömma mig undan alla unga damers blickar i allmänhet, och Leonnas i synnerhet; ty när jag nu vid halfdagern såg mig i spegeln, var jag i sanning en «chevalier de triste figure.»
En klocka i rummet slog tolf när jag vaknade, jag klädde mig skyndsamt och gick ned. I förstuganträffade jag den vänliga gamla frun; hon sade, att majoren igenkänt och talat vid Vasilij, men nu förmodade hon att han slumrade, och bad mig derföre gå sakta i dörren. Jag inträdde varsamt och såg — ett ungt fruntimmer stående vid Ivanoffs läger, med venstra armen understödde hon hans hufvud, för att låta honom dricka utur ett glas. Hon stod så, att jag lika litet kunde se hennes ansigte, som hon såg mig. Jag vinkade åt Vasilij, som stod på något afstånd, att icke förråda mig. Han nickade och antog en förnöjd småslug min. Ivanoff hade tömt glaset, och flickan tog varsamt undan armen, men stod ett ögonblick lutad öfver honom. Han slog upp sina ögon, och hon drog sig genast blyg tillbaka. Till min utomordentliga förvåning, sade han på fransyska — ett språk som han alltid förnekat sig ens förstå. — «O, Anna, är du åter här? Hvarföre har du lemnat mig? Jag är fången, och de odjuren ha bundit mig. Någon sade mig att jag var mycket sjuk, det är kanhända äfven möjligt; men lägg din hand på min panna! så der ja, o det svalkar! — Gå icke mera ifrån mig — lofva mig det.»
«Lugna dig gode Konstantin!» svarade flickan sakta, «tala icke, doktorn säger det mattar dig. Jag går, men kommer straxt tillbaka, och vill sedan sitta och arbeta här vid fönstret, bara du lofvar att vara stilla.»
Lydigt släppte han hennes hand, som han lagt på pannan.
När flickan vände sig om för att gå bort, blef hon varse mig, en purpurflamma lågade upp påkinder och panna. Det var fröken Lurhjelm, hvars bekantskap jag gjorde i staden.
Vänligt och förlägen helsade hon; med ett tecken inbjöd hon mig i nästa rum.
«Herr löjtnanten måste finna det bra besynnerligt, att jag — en ung flicka — talar ett så eget språk med en man, den jag i går såg för första gången — men saken är lätt förklarad,» fortfor hon i det hon antog en lugnare hållning, «under feberyrseln i går aftons, ansåg majoren mig — som ville förmå honom att förtära ett feberstillande medel, som han hittills vägrat — för någon, som säkerligen är honom dyrbar. Han kallade mig för Anna, förebrådde mig, att jag var så kall, så fremmande; att jag ej nu som förr sade Konstantin, o. s. v. Jag trodde det vara bäst att gå in i hans idéer, för att lugna honom. Och när han ännu i dag fasthöll samma fantasi, ansåg jag mig böra» — — —
«Alldeles så, min fröken! Den tanken att han tror sig omgifven af ett för hans hjerta dyrbart föremål, skall långt mera bidraga till hans förbättring, än alla läkares mixturer; men det förvånar mig att han talar fransyska. Han har till och med sagt sig ej förstå detta språk.»
«Äfven min onkel, som en gång sammanträffat med honom i Borgå förlidet år, säger det samma; och under ett redigt ögonblick i går, svarade majoren ej, när onkel talade honom till på detta språk. — Men kan löjtnanten säga hvem denna Anna är? Jag önskar blott veta det,» tillade hon något förlägen, «emedan — jag då bättre skulle spela min påtvungna roll.»
«Jag kan ej lemna ringaste upplysning,» försäkrade jag sanningsenligt. «Ehuru vi varit ofta tillsammans, och major Ivanoff hedrat mig med sin vänskap, — något hvarmedhanicke slösar, — känner jag verkeligen ingenting om hans tidigare förhållanden, hvaröfver han alltid iakttagit en tystnad, som, jag tillstår det, förefallit mig besynnerlig; men nu vill jag fråga Vasilij, som varit hos honom i många år, genom honom kunna vi erfara något om denna Anna.» — — Jag ville genast gå, men hon höll mig tillbaka och sade ganska allvarsamt: «nej herr löjtnant, när ni som vän till majoren icke känner detta, vill jag också icke erfara det genom hans tjenare.»
Hon kom mig verkeligen att blygas. Den synbara förlägenhet, hvarmed hon gjorde mig den omnämnda frågan, visade nogsamt, hvilket intresse hon fästade vid svaret. Huru ädelt besegrade hon ejsinnyfikenhet, då jag — jag tillstår det — gerna tillfredsställtminpå hvad sätt som helst!
Vi återvände till sjukrummet; hvem tror du väl satt der, sysselsatt med ett handarbete? — Leonna von Nordenskans!
Efter några ord om vårt sammanträffande förra gången, och det oförmodade i återseendet; togo vi plats omkring ett litet bord, likväl så, att fröken Ottilia — husets unga värdinna — enligt sitt löfte till majoren, genast föll honom i ögonen, när han vaknade. Han syntes nu slumra godt. —
Jag hade — som du tör minnas från mitt föregående bref — låtit Leonna genom Ottilia veta, att jag kunde lemna henne notis om en viss person. Med nöje såg jag, att en fråga sväfvade på hennesvackra läppar, ehuru den visst icke kom längre. I förstone svängde jag talet hit och dit, för att forska ut, hvad hon tänkte om denna person, innan jag sade mig sjelf vara den sannskyldige. Hon trodde honom ännu vara en yngling, nästan jemnårig med henne, och jag hade svårighet nog, att öfvertyga henne, att undertecknad var denne Fritz von Harlinghausen. Lyckligtvis kunde jag vinna trovärdighet genom ett bref från min mor, hvars stil var henne bekant från förra tider. Hennes snabba blick upptäckte der sitt eget namn, och hon rodnade lätt, i det hon genast återgaf brefvet. Kanhända är hon ej obekant med min goda modersdrömmar.
Nu blef det fråga om, hvarföre ingen i Lovisa känner mig under mitt tyska för- och familjenamn.
«Emedan ryska tungor, (och alla mina kamrater äro ryssar), rådbråka det till Garlinkgausen,» svarade jag skrattande; «utomdess nyttjas bland oss i dagligt tal endast eget och fars förnamn. Dervid har jag låtit det bero. I de få hus, der mitt familjenamn är kändt, komma ej Smittens och deras bekanta.» —
Under denna demonstration, inträdde kapten Lurhjelm. De unga damerna benämna honom onkel Ludvig, och jag erhöll snart tillåtelse att säga så med.
Han är sjöfarande, och för eget fartyg. Han tar nu frakt till St. Petersburg, och seglar, bara sjön blir fri från is; derifrån gör han en resa till Lybeck, dit hans brorsdotter denna gång följer med.
För att ej störa patienten, var middagsbordet dukadt i ett aflägset rum, «kökskammarn.» Sällan eller aldrig, har jag varit bland så okonstlade, trefliga och aktningsvärda menniskor. Vettenskaplig bildning, verldskännedom och menniskokärlek, äro hufvuddragen i Ludvig Lurhjelms karakter; hans väsende är öppet och okonstladt. Förhållandet mellan honom och hans brorsdotter är, som detborde varamellan far och dotter, icke så som man tyvärr ofta finner det i verkligheten. Huru enkla, anspråkslösa, och husliga äro ej de unga flickorna. Hjertats godhet gör här jemnlikhet. Leonna är en blomma uppvuxen i den fria naturen; Ottilias uppfostran deremot är vårdad af en mästares hand, och likväl omfatta de hvarandra med en sällsynt vänskap. Man ser, att ömsesidig aktning och ömsesidigt förtroende är och blir grundvalen till en känsla, som försvinner blott med lifvet. Undrar du, huru undertecknad kommit sig till sådana djupsinniga observationer?Goda sällskaper smitta liksom de dåliga.
Ivanoff var vaken, utan feber, men ganska matt. Han igenkände mig snart och tryckte min hand, men förmådde ej tala, och återföll i en dvallik sömn. Surprisen syntes höra till ordningen för dagen.
Vi sutto alla omkring det lilla bordet, flickorna med sömarbete, den gamla med sin stickning. Jag skar upp en blyertspenna för att teckna ett broderimönster för Leonna. Onkel Ludvig föreläste oss med verklig talang några sidor ur Oberon. «Orest,» en vacker svart pudel — i parentessagdt, mycket firad af Ottilia, emedan densamma, genom sitt skällande, kommit dem att observera majorens olyckshändelse på vägen — satt äfven lik en ganska uppmärksam åhörare framför sin husbonde och såg på honom med sina kloka ögon.
På en gång lyssnade hunden och syntes orolig; ett skrapande på dörren, åtföljdt af ett ängsligt tjut, väckte allas uppmärksamhet. «Garçon!» utbrast Vasilij ovilkorligt och skyndade från sin herres säng till dörren. Han hade rätt. Det trogna djuret hade försvunnit dagen före deras afresa från Åbo — sannolikt instängdt af någon «liebhaber» — och hade sedan sökt, följt, och funnit sin herres spår, ända hit.
Först fägnade han sig åt den glada Vasilij, och formerade en flygtig bekantskap med Orest, som på sin herres befallning förhöll sig stilla. Sedan äfven jag fått ett, ehuru ringa igenkännelsetecken, skyndade han till sängen. Der reste han sig med fötterna mot kanten och slickade den hand som låg ofvanpå täcket. Djuret hade magrat ansenligt, hvem vet hvilka «egyptiska köttgrytor» han försakat för att följa sin herre i nöd och lust! Ottilia sörjde genast för hans förplägning.
En stund derefter kom läkaren; han gaf det bästa hopp, ty svullnaden började lägga sig. En biljett från Schalinsky gaf mig tillkänna, att General en chef under sin genomresa skulle inträffa följande afton i Lovisa. Jag måste således tillbaka med doktorn, som likväl dröjde qvar öfver natten.
Denna opåtänkta hastiga bortresa förstämde ossnågot; jag anses redan för en bekant i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden infann sig åter.
I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.
«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan, är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess kusin Feodor blir bekant med pappa.»
I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus. Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.
Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din pratsjuke vän
Feodor.
Feodor.
Feodor.
Feodor.
När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka, mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.
Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som röjdes i majorens utseende.
«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen, som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»
Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad. Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är, jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»
Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfverdenna andesyn, men lofvade underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa senare dagar.
Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta frukost.
Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan sorgsen.
«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han sluteligen.
«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» — — —
Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.
«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från fadren, att hon genast skulle komma hem.»
«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.
«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas halfbror?»
«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men icke atthankunde vara en engels bror. — — Det är jag, som beklagligtvis,genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna frökens förlust.»
Ottilia bad honom förklara sig närmare.
«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud. Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»
Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten hoppades snart se honom återställd.
«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon något förlägen. «På två dagar har jag — knappt sett honom.»
«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»
Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra — äfven står der en byrå som innehåller saker» — — — —
«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin husbonde?»
«Alltvet löjtnanten också!»
«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera enträgen.
«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden, blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? — Han har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.
«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten; för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till viljes! Tillåt mig att presentera er.»
Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.
Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras fransyska konversation — ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.
Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.
Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så smärtsamt saknade syster Anna!»
Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med häftighet uttala det namn, han under yrseln gifvit henne, drog darrande händerna tillbaka, och ville aflägsna sig; men löjtnanten höll henne qvar och förklarade orden. Då lade hon sjelfmant sin hand i den hand majoren ännu framräckte, och sade med en vacker blick, en engels leende: «O säg honom, att så länge han vistas här hos oss, skall jag söka ersätta denna syster.»
«Säg honom det sjelf på ett språk, som han efter hvad jag förmodar, numera ej förnekar,» sade Feodor leende.
«Nej, nej, icke nu, tillåt att jag aflägsnar mig» — —
«Gör icke det, det kunde oroa honom, men skänk oss litet musik.» Hon biföll genast, och Feodor samtalade undertiden sakta med majoren, som med synbart nöje lyssnade på tonerna.
När de sedan åto middag i andra rummet, frågade löjtnanten, hvarföre hon ej ville tilltala majoren på fransyska. Hon teg några ögonblick, men sade sedan bestämdt: «Det sker icke, sålänge löjtnanten är här. Kanske sedermera; kanhända äfven icke.» Då han deröfver undrade, fortfor hon:
«Ni har ju sjelf sagt, att majoren förnekat all kännedom af detta språk, onkel har erfarit detsamma; när vi nu icke känna motiverna till detta handlingssätt, och ingen anledning äga, att derunder tro något mindre godt, så vore det ju odelikat, om jag utan nödtvång, begagnade mig af en upptäckt, omedveten af honom sjelf. Dock min tanke gäller icke för löjtnanten,» tillade hon, liksom af fruktan att förolämpa honom. «Ni kan ju sjelf försöka er lycka.»
Men han tillstod gerna, att fastän majoren alltid behandlat honom som en vän, han ingalunda tilltrodde sig att utforska något, som denne ville dölja.
Senare sutto fruntimren och arbetade vid lilla bordet nära fönstret; löjtnanten föreläste sin vän ur den af honom medförda tidningen «Ryska Invaliden.»
Vasilij smög tyst omkring på afstånd, noga iakttagande sin herres minsta vink; den komiskt förnöjda uppsyn, hvarmed han understundom strök sina sträfva mustacher, sade att det var något som gladde den trogna karlen in i själen.
Äfven Garçon var beställsam; än satt han framför sin herre med framfötterna på dennes bröst; än visade han Ottilia sin hyllning, liksom glad, att hon nu åter var här inne. Hon lutade sig ned och smekte hunden, men då hon af qvinlig instinkt, utan att lyfta ögonen från sitt arbete, märkte,att hunden sedan erhöll dessa smekningar fördubblade af sin husbonde, upphörde hon alldeles dermed, ehuru Garçon manande lade tassen på hennes knä. En skälmaktig sidoblick från löjtnanten, kom henne att rodna; hon steg upp sägande: «hunden vill säkert ha mat,» och lockade honom med sig ut.
Läsningen fortfor, de båda militärerna utbytte derom sina tankar. I sista nummern förekom, att en viss grefve af en högt uppsatt familj, sjelf känd för sina fordna militäriska framgångar, och i senare åren värderade diplomatiska talanger, nyligen aflidit under en resa till sina gods vid polska gränsen.
En dof suck från majoren gjorde Ottilia, som återtagit sin plats, häpen. Hon lade sakta sin hand på löjtnantens arm, för att väcka hans uppmärksamhet på den förstenade, som låg der blek, med handen krampaktigt knuten på bröstet, liksom det felats honom luft. Utan att förstå något af det lästa, anade hon dock, att innehållet verkat denna sinnesrörelse, och bad löjtnanten upphöra. En stund låg majoren orörlig, liksom sluten inom bittra minnen. «Läs om den sista artikeln,» sade han sedan, liksom ingenting passerat. Löjtnanten gjorde så.
«Han är då död, och der han får svara för allt, allt! Gud vare hans själ nådig!» sade han sakta, och korsade sig andäktigt.
Nyfikenhet var, vi tillstå det, löjtnant Feodors hvardagssynd; nu var den kanske förlåtlig, men aktningen och kännedomen af majorens karakter förbjöd hvarje fråga. Han kunde likväl ej förbjudasina anletsdrag att se något frågvisa ut. Den andra blef det också varse.
«Jag ser Feodor Karlowitsch,» sade han, «att det väcker din förvåning, huru jag synes känna mera om denne man, än måhända många andra; en man, hvars ställning i samhället varit så vida skiljd och upphöjd öfver min; men dufrågaricke, och det är bra, ty nu hvarken kan eller vill jag besvara någon fråga, men framdeles — kanhända snart — nu önskar jag vara allena.»
De lemnade honom i ro. Med illa dold oro sökte Ottilia forska efter orsaken till föregående uppträde. «Bara icke den obehagliga nyheten skadar hans helsa,» sade hon.
«Det tror jag icke» svarade löjtnanten. «Sjelf kan han rimligtvis icke stå i något förhållande till den man, hvars död han erfor genom tidningen.» Han meddelade henne den högt uppsatte mannens namn och titlar.
Löjtnanten återreste samma afton till staden.
Dagen derpå under paraden mötte han unga Nordenskans, ett triumferande hånlöje på dennes ansigte kom löjtnantens galla att jäsa, men tjensten gick framför allt annat, och när han med kallare blod eftersinnade saken, insåg han huru löjligt det varit att grondera öfver en sak, som aldrig blifvit uttalad i ord, som endast hade en misstanke till grund, bekräftad af en försmädlig min, i ett honom förhatligt ansigte.
Genom en resa i tjensteärender, gick det ut några veckor, innan löjtnant Feodor Karlowitschåter kunde disponera om ett par dagar, och resa till Rönnbacka. Det var hög tid, ty efter hvad han hört, var kapten Lurhjelms fartyg segelfärdigt.
För att öfverraska sina vänner, lemnade han sitt åkdon ett stycke från gården, och lyckades komma obemärkt i förstugan. Här såg han förberedelser till afresa: tvenne stora reskoffertar och Vasilij, som sorgfälligt lade in majorens paraduniform i en kappsäck. Han förstod genast löjtnantens tecken att vara tyst, och visade med en slug min på den halföppna salsdörrn.
Ottilia satt vid det lilla bordet, vid hennes sida majoren. Hon hade nyss förseglat ett bref, och lutade nu sitt hufvud mot Ivanoffs axel, omfattad af hans högra arm, den andra var numera endast lätt spjälad. Han talade och hon svarade, med dessa ljufva kärleksfulla ord, som upprepas i variationer af alla älskande; som återgifna på pappret äro interjektioner utan sammanhang, men gifna och mottagna uttrycka tvenne varelsers lycka, hvilkas hjertan anat, sökt och funnit hvarandra. — —
Osedd af dem njöt Feodor några ögonblick af denna syn. Sedan störde han dem genom en liten rörelse och båda sågo sig om. Ottilia rodnade väl vid hans åsyn, men förebrådde honom vänligt hans långa frånvaro. Ivanoff skakade vänskapsfullt hans hand, och sade detsamma, och båda talade fransyskan, som nu syntes vara det öfvervägande språket i huset, ty onkel Ludvig talade det äfven när han kom in, ehuru ej så ledigt som majoren. När Feodor anmärkte dennes färdighet, svarade han:
«Till mitt femtonde år talade jag det dagligen och stundligen med min mor, en infödd fransyska, sedan blott när jag någon gång återsåg hemmet, men skild från mor och syster har jag af föresats ej talat detta språk förrän» — — —
«Du skådade mig,» inföll Ottilia skämtande.
«Du har rätt, min älskade! men de första gångerna var det alldeles omedvetet, men» — —
«Sedan lockade jag fram det med min lilla fransyska visa,» inföll hon åter.
«Ja, men ödet hade emedlertid frisagt mig från min något besynnerliga föresats, och jag hade redan beslutit att på detta för mig så kära språk tolka mina känslor för dig, min tacksamhet för din onkel. Då kom du lik en seraf på sångens och tonernas vågor mig till mötes; vi träffades, för att göra ett förbund för evigheten.»
«Ivanoffs hela väsende — skref Feodor till sin vän Alexander, — synes förvandladt i poesi. Det fordna ofta stränga och befallande i tal och hållning, har nu gifvit vika för en fridfull glädje och vänlig eftergifvenhet för andras meningar; en innerlig kärlek har gjort hans själ mild.
Ehuru opåtänkt en sådan förbindelse för deras unga fröken måste förekomma husets medlemmar, synas dock alla vara nöjda dermed; åter ett bevis på det välde, Ivanoff omedvetet utöfvar på sin omgifning.
Det är afgjordt att han följer sina blifvande slägtingar till Petersburg, dit fartyget liksom afödet är destineradt. Sedan han föreställt fästmön för sin mor der, ämnar han besöka varma baden i Tyskland. Ivanoff hyser det hopp, att Ottilia som hans maka följer honom dit, i stället för att, som påtänkt var, passera sommaren i Lybeck.
Ottilia lemnade mig ett bref till Leonna. «Det blir väl något gammalt innan löjtnanten kommer i hennes granskap, men det gör ingenting. Jag har utomdess skrifvit till henne ett långt bref, afskickadt med deras eget folk. Det här kan tjena löjtnanten som ett kreditif, om ni vill göra en visit på Grönskog,» tillade hon med ett förtjusande småleende.
«Har fröken Leonna icke skrifvit, hvarföre hon blef hemkallad, eller var det endast ett malicieust infall af hennes bror,» frågade jag.
«Så var det,» svarade hon; «ty fadren syntes förundrad öfver att hon nu kom hem, och det med brodren till; men för resten belåten, ty han saknade henne mycket hemma. Siktern hade äfven gifvit dem tillkänna, att det skulle lysas för honom. Vid midsommarstiden kommer han med sin unga fru, ty de skola bebo det hus fadren rår om nära kyrkan.» — —
Hvilken ond ande för då denna menniska alltid i min väg? När skall Ivanoffs lycka en gång blifva min lott, om en sådan der Cerberus vaktar porten till paradiset!
Genom dessa förträffliga menniskors bortresa förlorar jag mycket. De hade blifvit min kärleks skyddsandar, hvem skall väl ersätta mig dem? —
«Trogen och ädel kärlek skyddar sig sjelf,» sade onkel Ludvig, till hvilken jag ställde ofvanståendefråga, men mig tycktes, han dervid drog en liten suck. —
Var blottenman, och du kan hvad du vill, säger Ivanoff. Jag vet hvad han menar med ordet man, och måste dervid göra som publikanen. — Äfven är det ganska lätt för den att prata, som redan hunnit i hamnen. En annan kryssar ännu mot blindskär.» — — — —
Dagen före afresan reste Ludvig med Ottilia till Hertola, för att taga afsked. Fru Lurhjelm var ensam och vid dåligt lynne, knotade öfver allting och öfver sin man i synnerhet. «Icke kunde jag imaginera mig,» sade hon, «när jag gifte mig och förde förmögenhet i huset, att jag skulle bli lemnad så här allena, och vårdslösas af honom. Nu rustar han bort mina pengar, och kanske en vacker dag få vi gå från gård och grund.» Äfven Markoff var borta; hon hade nu ofantligt ledsamt.
Likväl muntrades hon vid tanken på Maria Smitts nära förestående bröllop. Igenom sin goda vän fru Snabbeck hade hon noga reda på allt hvad bruden skulle få och låta göra sig. — «Någon hemgift lär icke komma i fråga,» sade hon, «men allt skall vara så fint och «prentsiöst» kantänka, och de stackars köpmännen få väl sitta emellan! Önskligt vore det att Hedda äfven snart fick sig man och en släng af slefven, medan något finnes i grytan.» — — —
De på detta sätt entretenerade gästerne lemnade henne snart, och Ludvig beslöt att från Petersburg skriftligen för sin bror yppa de utsigter,som dottern hade; för hans fru nämnde de nu ej ett ord.
Efter ett besök i prestgården, ett annat vid den älskade modrens graf, lemnade Ottilia den ort, som sett hennes barndom. Hvem vet när hon härnäst återser den?
Gumman Palmans afsked från de bortresande afgick ej utan många tårar, snyftande omfamnade hon dem alla; för major Ivanoff hade hon fattat en nästan moderlig känsla. Vasilij hade minsann icke sparat att orda om sin herres förtjenster. — Icke desto mindre pålade hon majoren att vara Ottilia trogen, — ty ehuru gummans fördom mot ryssarna börjat vackla ansenligt, hade hon ingen stor tanke om deras trohet i kärleken.
När alla voro borta, vandrade hon sorgsen i de tomma rummen och småstökade; allt emellanåt torkade hon de ännu flytande tårarna och utbrast slutligen halft skrattande, halft förtretad: «Jag tror minsann att jag till och med saknar hundarna, och gamla fula Vasilij!» — —
Pingstdagen skulle det lysas första gången för Petter Nordenskans. Några dagar förut reste han till sitt blifvande hem, för att ställa det i ordning. Uppdraget att i herr Smitts namn bjuda far, mor och syster till middagen den högtidliga dagen, skedde genom några skriftliga ord. Nordenskans, mån om sina hästar, reste om fredagsafton till kyrkbyn, der de ville tillbringa natten, för att dagen derpå fortsätta resan. Han fann Petter mot förmodan ännu qvar der.
Under de sista fjorton dagarna hade omgifningarna storligen förändrat sig; i stället för ett vanligt, enformigt landtlif — om man undantager de tider när allmogen samlades vid årsmarknaden, eller en och annan lodja eller skuta intog last i granskapet — herrskade här nu den rörlighet och det buller, som tillhör ett läger, ehuru i miniatur. Arbetet på planen var i full gång; här och der inöfvades rekryter, utmärkta från de andra soldaterna genom gråa kläder med gula uppslag. Brädskjul voro uppslagna till förvaringsrum för deras tross och proviant. Ett annat sådant, men af ståtligare utseende, gjorde tjenst som högvakt.
Parfymer af lök och jukt, något som vårt finska folk, dervid ovana, då ännu icke kunde lida, inverkade tryckande på de båda fruntimrens luktorganer.
Nyfikne att se sig litet omkring, företogo de en utvandring; Petter följde dem. Han var till och med så artig, att han för första gången lade Leonnas arm i sin. De mötte Schalinsky, som vände om och följde med. Han underrättade dem att chefen, jemte en bataljon soldater och nya rekryter, vore att förvänta inom fjorton dagar; planen skulle då vara i godt skick. Man hade således nu fullt upp att göra.
Petter tog på sitt sätt ett ganska vänskapligt afsked af Schalinsky, som följt sällskapet till deras port, försäkrade att «löjtnant Schalinskyalltid vore en välkommen gäst i det hus jag snart kommer att bebo.» Den starka tonvigt, han lade på dessa ord, undgick hvarken Leonna eller Schalinsky, båda insågo dess dubbla mening och attmotsatsen af yttrandet gällde en annan person, som likväl ej blifvit nämnd.
Den äldre Nordenskans hade, som vi veta, öfverlemnat hela huset åt sonen, med undantag af de båda vindsrummen. Det vackraste, med utsigt åt planen och kyrkan, tillhörde hans fruntimmer, det åt gårdssidan honom sjelf; likväl så, att om sonen erhöll någon resande gäst, skulle han få begagna det sistnämnda. Nu föll det Petter in, att föreslå ett ombyte af rummen. Under förevändning att fruntimren skulle störas genom bullret från soldaterna och arbetsfolket på planen, ville han ännu samma afton ömsa möblerna, men fadren upptog detta illa, och sade att allt skulle bli vid förra beslutet, eller också kunde sonen ännu höra sig om efter andra rum. Han vore i tillfälle att hyra dessa åt den hitförväntade öfversten, men hade nekat honom, för att hålla det löfte han gjort sonen, hvilket dock ännu kunde ändras.
Petter såg att han gått för långt, och lät saken falla. Man skildes något förstämda.
Uppkommen i det omtvistade rummet, satte sig Leonna vid ett fönster, under tankfull tystnad, medan modren med en för henne ovanlig ifver, yttrade sin förtrytelse öfver styfsonens egennytta, som ville «slå allt under sig.» Leonna teg, hon såg djupare in i hans karakter; han ville blott hindra henne att se, och blifva sedd af Feodor. Modren lade sig, men flickan satt ännu der och kastade tårfulla blickar till sin mormors grafvård, som skymtade fram bland de unga träd, som omgåfvo kyrkogården.Honhade redan uppfattat Petters sinnelag som gosse.
Hvad hjelper det att grubbla, tänkte hon sedan, och vände blicken åt en annan sida. Det vidsträckta fältet var nu öde; endast en och annan ensam soldat skyndade, lik en skugga, deröfver; men i skogsbrynet på afstånd såg hon upptända eldar, omgifna af grå spöklika gestalter; manskapet kokade och förtärde der sin tarfliga qvällsvard — belöningen för dagens möda. På några ställen lågo de mättade redan försänkta i djup sömn, under det en och annan kamrat i väntan ännu satt på någon sten, och knäppte på den tvåsträngade balalajkan, gnolade en enformig sång, som kanske i minnet försatte honom bland de sina, i den långt aflägsna hembygden.
Modren manade Leonna att lägga sig. Leonna kunde icke sofva, det var så qvaft, tyckte hon; derföre steg hon sakta upp, svepte den lätta sängfilten omkring sig, och öppnade varsamt fönstret för att få inandas den uppfriskande nattluften. Allt var nu tyst och den djupa skymningen tillät henne endast se de mest markerade föremålen.
Redan i beråd att sluta till fönstret och lägga sig, trodde hon sig höra fotsteg. Hon lyssnar, och snart blir hon varse en karl, efter utseendet en soldat, som stadnar under hennes fönster. Hon tordes icke luta sig framåt, af fruktan att bli sedd, men snart hör hon toner af ett instrument, — kanhända äfven af en balalajka, med flera strängar — äfven sång. Smårädd lyssnade hon på den vackra rösten; orden voro ryska, men melodin hade hon förr hört, hvar och af hvem, kunde hon likväl icke nu påminna sig. Med hvarje vers uttalades orden allt tydligare. Det var liksomsångaren velat öfvertyga sig, att ingen obehörig lyssnade i granskapet; säker derpå bibehöll han tonen, men sjöng nu tydligt och klart: