«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,Alles still und stumm,Nur Verliebte und GespensterWandeln jetzt herum.
«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,Alles still und stumm,Nur Verliebte und GespensterWandeln jetzt herum.
«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,Alles still und stumm,Nur Verliebte und GespensterWandeln jetzt herum.
«Komm fein Liebchen, komm an's Fenster,
Alles still und stumm,
Nur Verliebte und Gespenster
Wandeln jetzt herum.
Midnattstimman, granskapet med begrafningsplatsen, mörkret, och hvem vet hvilka andra känslor, drefvo Leonna att hastigt, men likväl sakta tillsluta det på glänt hållna fönstret; med en liten feberrysning skyndade hon i säng, drog täcket öfver hufvudet och somnade snart.
Hon väcktes af modren, som småknotade öfver resan, dess ändamål och Petter, som väckt henne genom en bultning på dörren med anmaning åt dem att skynda sig.
När Leonna var klädd gick hon till fönstret, tvekande om nattens äfventyr var dröm eller verklighet. Då såg hon Feodor och Schalinsky gå förbi; båda sågo upp och helsade. Det var således Feodor, som gifvit serenaden.
Liksom jagad, skyndade hon ned, på det Petter ej måtte draga några slutsatser, om han hört något och sett dem helsa.
Eftermiddagen var långt framliden när de togo in på Rönnbacka, i tanke att endast låta hästarna hvila en stund och sedan fortsätta resan, men fru Palman öfvertalade dem lätt, att stadna qvar öfver natten.
Petter reste bort med skjutshäst. Far och mor togo sig en liten lur på maten; Leonna var gladatt få språka med gumman Palman. Ännu hade de ingendera hört något från de bortresta vännerna, men kanske låg der bref på postkontoret i Lovisa.
Furuskogen vid vägen doftade, och nattdaggens perlor glänste ännu i morgonsolen på det späda björklöfvet; när vårt lilla sällskap redan var på väg. De hade lofvat fru Palman att återkomma till natten. Alla tre tyckte hvar för sig att luften blef tyngre, ju närmare man nalkades målet för resan.
Efter aftal steg man ur der Petter bodde; der besörjdes äfven toaletten.
Middagsgästerna utgjordes af magistratens herrar och deras fruar; några af husets närmaste bekanta, och några aflägsna slägtingar, som i anseende till sin ringhet, ej deremellan umgingos i deras hus, men hvilka man nu ansåg för en samvetssak att bjuda vid detta tillfälle. De sutto der på sitt sätt utstyrda till det bästa, men oändligt förlägna.
Bland herr Smitts närmaste bekanta, saknades doktor Ström med fru. Vid slutet af måltiden höll värden med glaset i handen parentation öfver denna förlust. Några af herrarne vexlade blickar; och borgmästaren, som innehade hedersplatsen vid brudens sida, frågade om det var på kapten Nordenskans' ägor, som doktorn upptäckt «den undergörande källan.» Skrattande svarade den tilltalade, att han aldrig hört någon sådan omtalas. «Och likväl skall den, efter hvadjag hört sägas, icke ligga långt ifrån kyrkan,» anmärkte den förra.
Petter Nordenskans upplyste då, att det var på landtmätarboställets mark, som doktorn funnit en källa, den han ansåg vara minerel. «Hvem bebor bostället?» frågade någon. «Ingeniör A—» var svaret.
«Ha, ha, ha!» skrattade borgmästaren, «då faller ju allt inom slägten.»
I en liten trädgårdstäppa på gården, der ännu jorden behöll sin ursprungliga gråa färg, fastän här och der, en näsvis ärt stack upp sin gröna näsa, hade den omtänksamme herr Smitt placerat ett gungbräde. Vi se det upptaget af fruntimmerspersonalens «grädde,» fru Snabbecks auditorium denna gång. De hade vid middagsbordet, när frågan var om doktor Ström, sett henne se oändligt mystisk ut, och bådo henne nu enträget att säga hvad hon visste.
Som min penna är för trög att följa det snabba loppet af hennes tunga, vill jag endast ge ett utdrag, förutgånget af en och annan upplysning om personen.
Ström, som i flera år varit stadens enda läkare, hade i senare tider erhållit en medtäflare i professionen, som minskat hans praktik och inkomst. Bekymmersamt nog för en husfader med åtta barn, der de äldsta döttrarna vuxit upp med de anspråk, förmodad skönhet och småaktig titelhögfärd alltid ge åt en försummad huslig uppfostran.
Så länge han ensam varit herre öfver de goda stadsboarnas helsa och lif, var han förbehållsam i sitt väsende; i de muntraste samqväm förföll han ofta i distraktioner; ty han ville bli ansedd för en mäkta lärd man. Men sedan han sett sin antagonist omtyckt och sökt för sitt behagliga och muntra umgängessätt, utan att man derföre satte hans kunskaper i fråga, gjorde Ström en frontförändring i hela sitt väsende. Han spelade muntergök, radoterade, berättade anekdoter — qvicka i hans egen tanke, plumpa och tvetydiga i andras. Det oaktadt förlorade han den ena bättre kunden efter den andra.
Af harm öfver det tvång han, för att bibehålla krediten, ålade sig i umgänget med fremmande personer, tog han igen sin skada hemma, der han spelade hustyrann. Aldrig kunde den stackars hustrun göra eller tala honom i lag, så mycket mera, som hon ej kunde finna sig vid hans nya sätt att vara. Missaktad af mannen, blef hon det äfven snart af barnen, som gjorde nästan hvad de ville.
Nu inträdde en lofvande tidpunkt för vår eskulap. Ryssarne togo landet i besittning, ett sjukhus inrättades och han erhöll läkarevården; patienternas antal ökades med hvarje dag; besynnerliga rykten gingo — dem lemna vi derhän — nog af, husets affärer antogo ett bättre utseende, åtminstone till det yttre.
Ström hade genom en för honom lycklig händelse blifvit chefens läkare, och man vet huru underordnade gerna följa sina förmäns exempel. Alla dessa kunder var han nu i fara att förlora, till och med de damer, som bodde i hans hus;de skulle nemligen äfven passera den vackra årstiden i närheten af sommarlägret.
Vid första säkra notisen om denna för honom så menliga flyttning, reste doktorn till sin svåger ingeniör A., der han var så lycklig att upptäcka «den undergörande källan.» Aldrig var den förut omtalad som minerel, ehuruförmodligen begagnad af boskapen och någon törstande arbetare under höbergningstiden, ty källan var belägen i ett dike, som skiljde ängen från småskogen.
Hans fiender — (och hvilken är den upptäckare före och efter Columbus, som ej haft eller har sådana?) — påstodo väl, att källans vatten icke var annorlunda beskaffadt än det som fanns i andra brunnar deromkring, men hvad påstår ej okunnigheten? Ström satte sig öfver allt sådant «prat.» Der gräfdes och arbetades: ty en väg anlades, ett hus af bräder öfverbyggdes den med brunnskar försedda källan.
Hans syster fru A. åtog sig mathållningen. Granskapets nuvarande och blifvande ungdjur tingades o. s. v.; och alla hjul sattes i verksamhet att samla brunsgäster. För att ingifva förtroende, skulle hela doktorns familj begagna helsovattnet. Frun emot melankoli, härledande sig från svag mage; den äldsta dottern mot finnar, den andra för svagt bröst; en hade haft kikhostan, och «kläpparna» (med denna benämning hedrades den yngre upplagan) för åtskilliga barnkrämpor. Doktorn sjelf, ofta ansatt af reumatism, beklagade oupphörligt att han i år ej hade tid att begagna detta herrliga remedium, men sökte dertill öfvertala alla andra.
Under tiden damerna språkade här, ventilerade herrarne samma ämne på sitt vis. Mången, hvars yttre menniska syntes antyda helsa och välmåga, men som dock pustade vid hågkomsten af sin gikt och podager och andra krämpor, skulle visst haft lust att försöka denna universalkälla, men då Ström icke var deras läkare, och den andra gjorde åtlöje af alltsammans; utomdess den — den — fördömda dieten! — man ville således med tålamod afvakta utgången.
Den enda glädjen Leonna haft af resan, var ett bref från Ottilia, inneslutet inom Hertola herrns kuvert, lyckligtvis var han äfven hos Smitts.
Der hvarken kunde eller ville hon öppna sitt bref, och det var midnatt innan de uppnådde Rönnbacka. Fru Palman hade ej heller blifvit lottlös. Hon och Leonna stego upp i god tid, för att, medan de voro allena, läsa och meddela hvarandra sina nyheter.
Med den henne egna rörlighet, bröt fru Palman sitt omslag, det innehöll tvenne oförseglade skrifvelser, den ena från kapten Ludvig, den andra af okänd hand, och inneslutet i denna senare, ett papper, så fint, att hon ej sett dess make, med för henne besynnerliga stämplar och figurer. «Herre Jemine! Hvad kan detta betyda?» utbrast hon.
«Söta min goda fröken, kom hit och se,» sade hon ifrigt. «Jag tror att den goda majoren skrifvit mig till, men hvad kan detta vara för ett papper? Månne det är respass han sänder mig, och vill att jag på gamla dagar ska' komma till Ryssland? Det felades ännu! Söta fröken läs, sannerligenjag vet om det är ryska eller svenska, ty bokstäfverna hoppa för mina ögon.»
Gummans ifver föll visst i det löjliga, men Leonna nändes icke småle. Det mysteriösa pappret var en 50 rubels sedel. Gumman hade aldrig sett någon sådan förut. Brefvet var på svenska och lydde så:
Goda Babuschka!
Goda Babuschka!
Goda Babuschka!
Goda Babuschka!
Jag skrifver nu för första gången svenska — ehuru efter förskrift, men egen diktamen — och tackar för den omvårdnad du gaf den sjuka «Ryssen,» som nu är fullkomligt frisk till sin arm, och outsägligt lycklig. I morgon reser han med sin majorska — du vet väl hvem jag menar? — till södra Tyskland, och hoppas återkomma frisk och lika, kanske ännu lyckligare. Tag med vänskap emot inneliggande, som ett ringa bevis af min erkänsla.
Konstantin Ivanoffmajor.
Konstantin Ivanoffmajor.
Konstantin Ivanoffmajor.
Konstantin Ivanoff
major.
«Det är mycket penningar, jag har icke förtjent denna godhet.» Likväl var hennes glädje vida mindre än förut.
Leonna återtog sitt eget kära bref. Det var ett varmt älskande hjertas utgjutelse öfver sin lycka, sin sällhet att hafva funnit en rättskaffens man, hvars ädla hjerta, ensamt och uteslutande tillhörde henne. Ottilias blygsamhet och ringa egenkärlek fann sig ej värd all den ömhet, den moderliga kärlek, hvarmed hon omfattades af sin svärmor. «Du skall genom mig framdeles lära känna denna aktningsvärda fru, och alla de ödenhon genomgått,» skref Ottilia, «då skall du äfven fatta och förstå min Konstantin.»
Brefven hade ej kommit postvägen, utan med en resande.
Under hemvägen sade Nordenskans sig äfven medföra ett bref till en rysk officer i kyrkbyn. «Får nu se, om jag får reda på honom,» tillade han. «Detta namn var obekant både för Petter och Hedda Smitt, som eljest har reda på deras namn, men härute skall han finnas.»
Detta var sagdt liksom i förbigående, utan väntan på något svar. Nordenskans var ingen tvärvigg; men sedan svärmodren lemnat dem, började han aldrig något, som kunde få namn af samtalsämne hemma. Det lönade icke mödan, tyckte han; men Leonna tog nu mod till sig: «Får jag se brefvet, söta far.»
«Deraf lärduvisst bli klok, men se der,» svarade han skrattande.
Med af glädje rodnande kinder, läste hon den af majorens hand skrifna adressen. Blygt höjde hon ögat till sin far: «Jag vet bättre besked än pappa tror. Det är från major Ivanoff till löjtnant Karlowitsch, den samma, som Smitts benämna sin «tyska inqvartering.»»
«Prat! Skulle icke då så väl Petter som flickorna vetat detta?»
«Ja visst är detta litet besynnerligt. Han är icke alls känd af dem under sitt tyska familjenamn; utan efter ryssarnas plägsed, kallas han vid dop- och farsnamn. Harlinghausen kunna de ej riktigt uttala.»
Fadren såg på henne med bra förvånad uppsyn: «Hur böfveln vet du då allt det der, flicka?»
Leonna berättade då, att hon träffat löjtnanten på Rönnbacka, och att han var en mycket god vän till major Ivanoff. Han hade sjelf gifvit dem denna förklaring.
«Och det der har du ej talt om förut. Huru kommer det till?»
«Förlåt söta far, men pappa har för mycket att tänka på, att jag skulle våga — — begynna ett för pappa likgiltigt ämne; utomdess är ju han och Petter ovänner.» — — Fadren svarade endast med ett: Hm!
Allt mera dristig vorden, fortfor hon: «Emedlertid var det icke rätt af mig, ty vet pappa, att löjtnanten är slägt med oss?»
«Yrar du, flicka?»
«Nej visst icke. Det förundrar mig, att namnet Harlinghausen är pappa så fremmande. Jag har hört det mycket ofta. Löjtnanten är systerson till pappas egen svägerska, tant Elise.»
«Så, så, nog lär jag då äfven hört det någongång, men hvad angick mig hennes tyska slägtingar? Om löjtnanten är en bra karl, skall det fägna mig att göra hans bekantskap, äfven för slägtskapens skull,» tillade han leende.
«Men Petter?» — —
«Hvad bryr jag mig om Petter! Jag gör hvad mig behagar, och umgås med hvem jag vill.»
Leonna hade gerna fallit sin far om halsen för dessa ord, men hvad hade han då tänkt?
Färdiga för hemresan stodo mor och dotter morgonen derpå och sågo utåt planen. På afstånd upptäckte Leonnas goda ögon Feodor, somutdelade befallningar bland de arbetande. När fadren inträdde, gaf hon detta tillkänna, med förfrågan om brefvets aflemnande.
«På sådant der lappri har jag nu icke tid att tänka» svarade han tvärt, «brefvet skickade jag till deras högvakt. Jag har fått en fördömdt ledsam nyhet. Några rysskäringar ha pingstdagen genom sin oförsigtighet tändt eld på Greta Lisas stuga; det arma folket lär ha förlorat allt hvad både de fått och förvärfvat.»
Både mor och dotter frågade huru det gått till.
«Det vete —! Kom nu, vagnen väntar. Reda skall jag ha på saken!»
Greta Lisa, uppfödd på Grönskog, var en rask och arbetsam qvinna, gift sedan flera år med en, som från gossåren varit i tjenst hos kapten Nordenskans. När de gifte sig, blef hon, på sitt vis, väl utstyrd af fru Igeldorf. Kapten skänkte honom timmer till en rymlig stuga, som uppsattes på halfva vägen mellan Grönskog och kyrkbyn. Mannen var skomakare om vintern; sommartiden for han till sjöss.
Pingstdagen tog Greta Lisa sin yngsta gosse med till kyrkan, ty hon fick åka med en bekant från herrgården. Den andra lemnades hemma under en gammal inhysesgummas vård, som äfven förmanades att se efter ryssarna och elden. Der bodde nemligen två soldathustrur, hvaraf en talade finska. De bakade försäljningsbröd. Innan värdinnan for till kyrkan, hade redan den ena vandrat af med sin korg på hufvudet; den andra väntade på det som ännu var qvar i ugnen.De hade om helgdagarna god åtgång på sitt hvetebröd bland landtfolket på kyrkbacken.
En timme senare kom en officer ridande utåt vägen. Han såg att tjock rök steg upp från detta enstaka hus och som han äfven kände att der bakades försäljningsbröd, red han dit för att varna qvinnorna; då varseblef han eldslåga uppstiga från taket. Han band hästen vid ett träd, och skyndade dit; ingen menniska syntes till. Han ryckte upp dörrn; rök och sedan lågor mötte honom. Då erinrade han sig ett fönster på motsatt sida, derifrån såg han, att stugan nu, sedan dörren kom upp, blifvit temligen fri från rök. Han trodde sig höra ett qvidande i rummet, och som ingen tid var att förlora, slog han in rutorna och bröt ut fönsterbågen; med svårighet trängde han sig in genom den trånga öppningen; qvidandet fortfor, han följde ljudet; i en brädsäng under taket fann han en qvinnsperson nästan sanslös, han drog henne ned, och sköt henne sedan ut genom öppningen; derefter kastade han ut allt hvad han öfverkom af kläder, husgeråd och verktyg. Han sökte till sluts berga de sängkläder hvarpå qvinnan legat och fann ännu en mensklig varelse. Det var en gosse. Sjelf nästan qväfd af rök och utmattad af ansträngning, bar han barnet uppåt skogen, medan gumman, som nu repat sig, bergade sakerna undan elden längre bort. Nu kom kyrkfolket utmed vägen; med dem Greta Lisa. Officern lade det ännu sanslösa barnet i hennes armar. «Jag har gjort hvad jag kunnat» sade han.
Under deras samfälta bemödande kom gossensig åter före, några minuter senare, hade han varit qväfd.
På någon släckning af elden var icke att tänka, vatten fanns väl tillräckligt, men inga kärl. Lyckligtvis var det lugnt, och huset isoleradt.
Greta Lisa var nu med sina barn på Grönskog. Herrskapet gaf henne tillåtelse att vara der jemte löfte att hjelpa henne med en ny stuga till vintern.
Hon tackade, men svarade: «För husrum behöfver jag icke ligga herrskapet till last. Långa Olle som blef enkling i våras, och sen reste ut med samma skeppare som min Gustaf, har en nätt backstuga nära kyrkan. Till den gaf han mig nyckeln, och bad mig se efter den ibland; det har jag gjort par gånger. Nu tänker jag bo der, och vill med Guds makt, vara mera aktsam om det fremmande, än om vårt eget,» tillade hon tyst gråtande.
Detta påminte Nordenskans om upphofvet till elden; med några kraftiga kötteder, lofvade han gifva an dessa qvinnor på högre ort; de skulle, sade han, icke allenast betala skadan, utan äfven lida straff, med flera hotelser, som ett uppretadt sinne så lätt låter undfalla sig, men hvilka ej äro så lätta att verkställa. — Likväl var icke Nordenskans densamma som lät solen gå ned öfver sin vrede, så mycket mindre då Greta Lisa anmärkte: «Hvartill skulle det tjena hans nåd! De förlorade ju sjelfva allt hvad de förtjenat. Med vett och vilja skedde det icke, och olyckan ropar icke för sig. Beskedliga menniskor voro de äfven. Jag och barnen fingo mången god bitaf dem. Utomdess har jag en rysse att tacka för det att min gosse lefver, och att hvarjehanda blef bergadt: Gifver Gud helsan och krafter att arbeta, och stora Gustaf kommer lyckligt och väl hem i höst, går det allt för sig.» Dagen efter flyttade hon till sin nya bostad.
Veckan gick förbi utan att Leonna hörde ett ord om Feodor.
Om lördagen sade Nordenskans till sina fruntimmer: «Laga nu en god matsäck i ordning: vi resa till kyrkbyn i afton, och dröja der öfver morgondagen. Jag har ännu en gång lust att vara herre i mitt eget hus, men jag vill ha heder af middagen.»
Dessa ord klingade som musik i Leonnas öron; ja de gåfvo återljud ända in i hjertat, ty att pappa skulle ha fremmande, det var säkert, och lika säkert blir han bjuden, hviskade hoppet.
Lätt som en fågel, hjelpte hon den trögtänkta modren med tillredelserna; man bakade fint bröd, «godrån» och «systerkaka,» hönsen måste släppa till af sin hoppgifvande ungdom, en ny rökt skinka uppskars och proberades. Dessa och andra goda saker instufvades i vagnen, och klockan åtta var man framme.
«Har ni lust, så gå vi och se huru Greta Lisa finner sig i sitt nya hem,» sade kapten Nordenskans, sedan han tagit en liten «aftonrisp.»
Vid porten träffade vårt sällskap tillsammans med Feodor och Schalinsky; allt sedan vagnen körde in på gården, hade dessa gått som — ja just som katten kring het gröt.
«Vi borde vända om, och be herrarna stiga in,»yttrade Nordenskans med vanlig rättframhet, men hvaruti röjdes en viss hjertlighet, sedan löjtnant Feodor blifvit tillbörligt presenterad af Schalinsky. «Men vi ärna göra en liten exkursion hit i granskapet; gören oss sällskap, mina herrar, och kommen sedan in på en sup och en smörgås.»
En inbjudning mottages merendels alltid så, som den göres, så äfven här.
Man lemnade kyrkan till höger, prestgården till venster, följde sedan en gångstig inåt skogen, der den förr omnämnda backstugan låg.
På stenen, som utgjorde trappan, satt Greta Lisa och stickade, nära bredvid sällskapade gossarna med en gris och några får, så tama, att de togo bröd ur barnens händer; göken ropade i ett af de omkringstående träden. Det var en liten idyll.
Fåren, som först varsnade vårt sällskap, rakade inåt skogen. Vid åsynen af herrgårds-herrskapet, steg Greta Lisa upp, yngsta gossen gömde sig blyg bakom henne, men Gustaf var icke blyg; han hade ofta sett dem. Frimodigt gick han att «smälla hand,» och skrapa bakut med foten, men fick i detsamma ögonen på Feodor, som höll sig något undan. Gossen glömde nu allt annat, och sprang till modren. «Mamma! ryssen är här också, för hvilken du ber Gud alla dagar!»
Med några varma ord och ett handslag, som sade ännu mera, tackade Nordenskans Feodor för räddningen af tvenne menniskolif, och Leonna? — —
Har någon af mina läsarinnor sett en redan älskad person omstrålad af den sköna gloria, ädelmodoch sjelfuppoffring skänker — då, men också endast då kunnen j fatta Leonnas sälla känsla i detta ögonblick. Kanske uttalade sig något i den handtryckning, hon följande fadrens exempel, skänkte honom.
Qvällen var långt framliden, och löjtnanterna, som sett fru Nordenskans gäspa oräkneligt många gånger, togo afsked vid deras port med löfte att infinna sig till middagen dagen derpå.
Leonnas hjerta klappade högt af fröjd; ty hon såg att Feodor vunnit fadrens bifall. Ännu genom fönstret nickade han vänligt åt den långsamt bortgående, som kastade en blick till den älskades boning. «Sannerligen jag vet hvad f—n jag skall tänka om Petter, som alltid förtalar den hyggliga karlen,» brummade han liksom för sig sjelf.
De som älska drömmar, och deras symbolik, skulle väl gerna vilja känna dem, som denna natt gycklade omkring Leonnas läger; men de hade inga former, endast glädjefulla aningar genombäfvade det sextonåriga hjertat. De rörde blott det närvarande, framtiden öfverlemnade hon åt Gud, och snart njöt hon oskuldens lugna vederqvickande sömn, ty under hennes såkallade drömmar, låg hon vaken med slutna ögonlock.
Det kunde vara omkring midnatt när hon vaknade, och trodde sig höra röster af menniskor jemte ett besynnerligt knakande och ruskande ljud, men hon somnade snart ifrån alltsammans.
Det första hon kastade sina blickar ut genom fönstret, sedan hon stigit upp, gaf henne en förklaring öfver hvad hon hört under natten. Ungefärett stenkast från deras hus, hade man rest upp en temligen stor löfsal. Soldater buro nu dit ett bord. Allt manskapet uppställdes i rotar och leder af officerarne; det såg ut som de väntat någon, ty alla voro i full uniform och de flestas blickar riktades mot vägen som förde dit.
Leonna sprang ned för att be sin mor komma upp; hon ville ej stå allena i fönstret, och mötte fadren i trapporna. «God morgon pappa! Hvad är på färde?»
«Det blir stor parad i dag, min flicka.»
«Stor parad med så litet folk, pappa, och utan musik?» — —
Med ens hördes hästtraf från vägen och en klingande fältmusik; om några minuter passerade chefen och flera officerare, ridande på utmärkt vackra hästar, jemte musik och manskap, förbi deras port och förenade sig med de andra på planen.
Officers-korpsen samlades i löfsaln, der en grekisk prest, i sin långa asiatiska drägt, förrättade gudstjensten; sedan bestänktes alla närvarande, jemte de förbi defilerande trupperna med vatten ur ett silfverfat, hvars starka förgyllning glimmade som eld mot solen.
Det efter hand kommande finska kyrkfolket stod på afstånd och såg på detta för dem alldeles märkvärdiga uppträde.
Nu ljöd sammanringningen till deras egen gudstjenst och alla skyndade sig dit. Militären skingrades äfven; snart skulle man ansett allt för en dröm, om ej träden stått qvar. När Nordenskans med fru och dotter, äfven begåfvo sig till kyrkan,sågo de löfträd framför hvarje dörr der någon ryss bodde. De firade sin pingst: «Löf-hyddornas högtid.»
Middagsgästerna bestodo af pastorn med dess fru och ett par äldre herrar possessionater, som Nordenskans träffat i kyrkan, äfvensom de båda löjtnanterna.
Samtalet vände sig omkring den ståtliga paraden, de vackra hästarna och brunsdrickningen vid landtmätarbostället, dit öfversten anländt dagen förut.
«Är hans fru och svägerska äfven komna?» med denna fråga adresserade pastorskan sig till Feodor, hennes vis-à-vis vid bordet. Han låtsade icke höra frågan.
Hon vände sig då till Schalinsky, grannen till venster: «Det är oss alldeles obekant,» försäkrade han, och antog en högst förvånad min.
«Han sjelf såg ganska hygglig ut, och förde sig bra, men hurudan är frun? Hon skall, efter hvad jag hört sägas, tala temligen god svenska.» Dessa ord voro så bestämdt riktade till Feodor, att han ej kunde undvika att svara och detta skedde med en viss tonvigt: «Jag har icke den äran att känna vår öfverstes fru eller någon af hans familj.»
«Umgås löjtnanterna icke i hans hus?» frågade prestfrun förundrad.
Feodor var ifrigt sysselsatt med sin vackra granne, för att höra — på annat öra.
Schalinsky tog en egen min, men svarade sedan skämtande: «Hvad ha vi subalterner för anspråk att närmare umgås i chefens hus. Vi känna hvarandra; men endast i tjensten. Vi göra våra uppvaktningar och dermed väl.»
«Nå annorlunda gick det till hos öfverste Dunkers, der jag var som ogift,» utbrast frun. «Han gaf både frukostar och middagar, der alla hans officerare, räknadt från den första till den sista, voro bjudna, och alltid voro hans fruntimmer närvarande vid bordet. Er öfverste — förlåt mig det — måste vara en smulgråt.»
«Förlåt, jag förstår ej sista ordet.»
«Det betyder snål —»
«Ah! Det är han icke, nog hedras vi äfven någongång med en bjudning, men inga fruntimmer äro närvarande.»
Leonna, ehuru oerfaren, insåg likväl det undvikande i deras svar, och för att bry Feodor sade hon, likväl så att ingen annan gaf akt derpå: «Öfverstinnans syster syntes ej vara kusin Feodor alldeles obekant, ni studsade vid hennes möte hos Smitts i vintras.»
Han rodnade lätt: «Menar kusin Leonna den person, som vann inträde der under denna benämning, så har jag väl sett henne förut, men känner henne blott afryktet.»
Leonna ångrade, utan att veta hvarföre, det hon sagt.
Utan sökt anledning, och utan att ådraga sig någon uppmärksamhet, blefvo Feodor och Leonna mer än en timme för sig sjelfva i salen; tyefter kaffet hade de äldre herrarna slagit sig ned vid ett spelbord i ett rum, de båda fruarna pratade tillsammans i ett annat. Våra unga tre roade sig först med en kortlek: Schalinsky var en tusenkonstnär; men han utkallades snart af sin «passopp» och när han återkom, träffade han alla så, som han lemnat dem.
Äfven Leonna och hans vän stodo ännu allt vid samma fönster, men hennes hand hvilade i hans, och blickarna, de hade ett helt annat uttryck! med en den vackraste purpur på panna och kind, drog Leonna undan sin hand och skyndade ut; Feodor tryckte vännens hand med ett sakta, men uttrycksfullt «tack!»
De skiljdes sent. Nordenskans, belåten med sin dag, anmodade de båda löjtnanterna att snart helsa på vid Grönskog.
Detta kunde likväl icke ske förrän nästa söndag, när paraden var förbi. De inträffade middagstiden.
Leonna såg med allt högre glädje, huru upprymd och treflig fadren blef i umgänget med «sina unga bröder.» Det var något, som återförde honom sjelf i det förflutna.
Vårt lilla sällskap hade för att njuta af det fria, suttit ute på den med doftande rönnträd omgifna trappan. Feodor hade underrättat dem, att hans far var död, sedan mer än ett år; att hans mor njöt pension, och ärnade under denna sommar resa till sin födelseort, Hamburg, der en syster ännu lefde. «Jag hoppas» tillade han, «att mitt bref ännu skall träffa henne i vårt fordna hem. Jag skref för några dagar sedan, då jagännu ej visste, hvilken lycka skulle hända mig. Kunde jag ej underrätta henne om mitt intressanta granskap och den vänskap, hvarmed jag här omfattas?»
«Ett grannskap som alltid skall glädja sig öfver herrarnas besök,» svarade Nordenskans vänligt, «men apropos af bref — så måste ni ursäkta mig, god' vänner. Jag har ett ganska angeläget, som måste expedieras, budet far till staden i afton. Jag öfverlemnar er åt mina fruntimmer så länge.» —
Leonna föreslog att visa dem trädgården. Fru Nordenskans följde icke med.
Aldrig hade denna trädgård, der hon kände hvarje träd, buske och planta, visat sig i det fördelaktiga ljus, som nu, då hon vandrade der med den älskade.
Hennes rena själ kunde knappt fatta, att en högre lycka skulle finnas, än att så der hand i hand få vandra med honom i sitt barndomshem. Schalinskys närvaro brydde henne ej, han var ju Feodors vän, alltså ägde han ju rättvisa anspråk på hennes vänskap och förtroende.
Njuten denna stund af ren oblandad sällhet, j unga älskande! innan solen gått ned, faller en droppe malörtssaft i er glädjebägare.
Mot aftonen sutto de åter på trappan, sedan de förtärt en landtlig «aftonvard.»
Hästen var redan förespänd och Schalinsky hade två gånger manat på afresan, då en karl kom ridandes, hvilken sedan, med hatten i hand, nalkades trappan, helsande från befallningsman. «Han kom redan i middags» fortfor han, «och skulle sedan resa hit; men jag vet ej hvad som «fallerat,»ty se'n befallte han mig spänna ifrån och rida hit med det här brefvet.»
Nordenskans bröt sigillet, brefvet innehöll ej ett ord, endast bjudningskort till brölloppet Johannedagen.
Utan att rätt göra sig redo hvarföre, kändes det liksom en samumvind dragit förbi, alla blefvo mer eller mindre förstämda; utan att vexla många ord, reste herrarna bort. De andra sutto tysta en stund. Nordenskans gaf sig luft genom några uttrycksfulla hm! hm! «Bröllopsdagen blir således om thorsdag, hm!» — sade han vänd till sina fruntimmer. «Vi måste ha några dagar på oss, ty alla tre behöfva vi något nytt; i morgon afton resa vi. Jag tar skjuts, och vi resa genom natten, för svalkans skull. Laga er således i ordning!»
Utan att uppehålla sig, genomreste de kyrkbyn; vid högvakten träffades Feodor.Hanvar icke bjuden på brölloppet, men väl Schalinsky, och ännu en annan af kamraterna, bekant i Smittska huset. En ryckning på axlarna var Nordenskans' hela men uttrycksfulla svar.
Om onsdagen kom herr Smitt till deras logis i staden, för att, som han sade, få vara en stund i lugn hos sina tillkommande slägtingar, ty hemma hos honom var ett förfärligt väsende, «der vändes upp och ned på allt hvad som finnes i huset,» klagade han, «och ändå får jag icke ha det, som jag vill. —»
«På min dotters hedersdag,» fortfor han, «önskade jag se alla mina bekanta tillsamman. Vi hade kunnat sätta upp ett tält på gården, som är stor nog, ehuru en löfsal äfven är der. Ungdomenhade då kunnat roa sig och dansa i salen; men pass på, det behagade icke fästmannen — och således icke bruden heller.» — —
«Apropos af dans och ungherrar» inföll Nordenskans, «skall jag säga bror, att hvarken löjtnant Schalinsky eller Boldakoff kunna ha den äran att komma.»
«Det var ledsamt det — men Karlowitsch kommer väl han?»
«Han? han är ju alldeles icke bjuden.»
«Ta mej tusan d—r, blef han icke det, ehuru Petter var topprasande fördenskull. Bror skall benäget ursäkta min hetta, men då brölloppet står i mitt hus, och på min egen bekostnad, bör väl jag också ha ett ord i laget om bjudningen. Mer än ett halft år har Feodor Karlowitsch bott i mitt hus, och alltid uppfört sig väl. Jag gaf derföre icke vika för Petters kapriser, utan skickade invitationskort åt alla tre löjtnanterna. Det berodde visst på dem, om de ville komma eller ej, men höflighet måste vara.»
Som Petter var hans son, lät Nordenskans saken falla.
Huru det tillgick vid brölloppet derom säger jag ingenting, utan hänvisar dem som önska veta det till fru Snabbeck.
Åtföljda af herr Smitt och Hedda, reste unga paret till sitt hem, på samma gång som Grönskogs herrskapet; de inträffade fredags aftonen.Efter en timmes uppehåll fortsatte sistnämnda resan till Grönskog. Schalinsky mötte dem på vägen; utan att vexla ett ord, helsades blott i förbifarten.
Leonna, som satt baklänges i vagnen, gjorde sin fader uppmärksam på att han ännu stod der och såg efter dem, med en förundrad uppsyn.
«Det kan jag besitta mig icke hjelpa,» svarade han, «huru kunde jag tala vid en menniska, som jag så nyss försäkrat alltid vara välkommen i mitt hus, och den jag likväl icke kan se hos mig i söndag tillika med de andra, när jag icke kan bjuda Feodor, utan att upplefva förargelse genom Petter. Det får gå denna gång! men sedan lofvar jag, Petter skall stå mig till svars för sitt «barocka» uppförande mot en person, som är omtyckt af alla andra.»
Enligt löfte tog han äfven vid första lägliga tillfälle Petter i förhör, men vann ingenting dermed. Denne ville ej ingå i någon förklaring, men det var nog af, mente han, att han för sin del aldrig tänkte bemöta honom annorlunda än nu.
När fadren meddelade honom löjtnantens familjenamn; svarade Petter att han icke trodde ett ord; det var endast en hopspunnen saga, och varnade sin far i anseende till Leonna.
Nordenskans litade visst icke på sonens synbart partiska omdöme, och ville, för sin del, icke ändra sitt uppförande mot löjtnanten. Likväl blef deras umgänge mindre otvunget, ty uppmärksam blefven genom Petters framkastade varning, såg den i sådana fall eljest icke skarpsynta mannen, att en lifligare känsla, än vanlig bekantskap, yttradesig både hos Feodor och Leonna. Icke nog med de ledsamheter Petter skulle väcka, om en sådan förbindelse kom i fråga, hyste Nordenskans den önskan, att få behålla sitt barn på hemorten. Detta gjorde honom försigtig. Vid deras allt mera sällsynta besök på Grönskog, var antingen far eller mor närvarande, utan att lemna de unga allena. Likväl voro dessa öfvertygade om hvarandras känslor, ty kärleken har ett schifferspråk, ofattligt för andra.
Deras ankomst hade likväl alltid en välgörande verkan på Nordenskans' lynne, och alltid yttrade han oförstäldt sin glädje när de händelsevis sammanträffade.
Sommarn led, hösten nalkades; slägten umgicks föga; när Leonna någon gång var med sina föräldrar till kyrkan och tillbragte eftermiddagen hos sin bror och svägerska, hade hon blott i förbigående helsat på Feodor, och genom Schalinsky, som då alltid gjorde visit, fått en helsning, eller några kärleksfulla ord af hans hand.
De allt mera sällsynta besöken hade alldeles upphört, ty nya rekryter ankommo dagligen, som skulle inöfvas; till och med söndagarne voro upptagna dermed.
Familjen Nordenskans skulle en eftermiddag på ett fadderskap hos en rusthållare, boende en half mil på andra sidan om kyrkan neråt skärgården. «Gamla frun» blef likväl hemma, hon hade en tid varit hvad folket så träffande benämner «hängsjuk.» Vagnen var i olag och Leonna for med fadren i schäs, först till brodren, der de skulle äta middag, derifrån skulle de följas åt till Löfsala.
Hedda Smitt hade dagen förut kommit hit ut, men hon var ej inbegripen i bjudningen; äfven sade hon sig vara så trött efter åkningen på en bondkärra, att hon var ganska nöjd att bli hemma.
Innan de reste, gick Leonna upp i sitt rum. Hon såg Feodor gå förbi uppåt planen, men han såg icke upp. «Han vet icke att jag är här,» tänkte hon, och gaf honom tecken med en röd schalett, som hon höll i handen. Då öppnades nedra fönstret med buller. Feodor såg sig om, helsade höfligt, men kallt; ovillkorligt kastade han äfven en blick uppåt. Han såg henne; hans blick och rodnad talade tillräckligt, men han såg sig observerad, och fortsatte sin gång.
Några ögonblick sednare såg hon honom tala vid Schalinsky, hvarefter denne skyndsamt begaf sig nedåt.
I tanke att gå ner, mötte hon i trapporna Hedda, som berättade att hon genom fönstret helsat på Karlowitsch. «Svåger och Maria voro icke inne och så passade jag på,» sade hon. «Tycker du ej som jag Leonna, att det är synd och skam, när man måste liksom stjäla sig till en helsning af en bekant menniska.» Leonna qväfde en suck. Hedda fortfor: «Om jag nu under det ni är borta, kan träffa honom eller Schalinsky, skall jag be dem passa på i morgon, så gå vi båda upp dit till backstugan på andra sidan kyrkan. De kunna gå den andra vägen dit. Vi träffas der och få då prata bort en stund med dem, menar du inte,» tillade hon med ett illparigt småleende, «att jag vet, att du och Schalinskyäro vänner. Jag tillstår, att jag misstänkte dig i början för Karlowitsch, men sedan jag varseblef, huru den förra i sist, när jag var här, smög dig en biljet i handen, har jag ändrat tankar.»
Leonna rodnade; detta bekräftade Heddas förmodan, och gjorde den till visshet.
«Nej, goda Hedda, ett sådant möte vore opassande,» svarade Leonna. — «Ehuru roligt nog,» tillade hon sedan, när hon såg, huru illa anmärkningen upptogs. «Vore Greta Lisa hemma, gick det nog för sig, men hon var ju här i dag, när vi kommo hit, för att säga till, att hon med båda barnen reste till staden, i afsigt att träffa der sin man, och att hon blir borta i flera dagar.» —
«Det är sannt, men jag vet också, att hon gaf dig sin stugnyckel, när hon hörde att du ärnade för min skull dröja här några dagar. Du lofvade ju, att i morgon se efter gossens grönsiska. Allt det der hörde äfven både svåger och Maria. Du ser huru allt går som det vore smordt,» sade Hedda skrattande.
«Afgör ingenting, goda Hedda, vi få talas vid i morgon. Pappa väntar mig.»
«Och en viss löjtnant äfven, ser du!» Hedda hade rätt, ty Schalinsky talade vid Leonnas far på gården, när han sedan hjelpte henne i schäsen, smuglade han behändigt ett hopviket papper i hennes hand. Hedda, som stod bredvid, syntes ingenting märka; men Leonna, som kände huru hon sjelf rodnade, vände sig hastigt bort. När hon sedan vid en krökning af vägen såg sig tillbaka, stod Hedda qvar på gården och talade vid löjtnanten.
Sedan de lemnat prestgården till venster och farit ett godt stycke utåt landsvägen, togo de af åt en vacker skogsväg, som förde till Löfsala. Här mötte de oförmodadt Feodor; han red en vacker eldig häst, tillhörande majoren. Feodor fick ofta begagna den på små promenader, ty han var en utmärkt skicklig ryttare.
Han helsade och höll in tyglarna, emedan han såg att kapten Nordenskans äfven var sinnad att stadna, för att säga honom några ord, sedan denne först sett sig om.
Befallningsmannen med sin fru hade lemnat sig ett långt stycke efter, men nu kom han med ens körandes, och det med en sådan fart, att Leonna skrek till af skrämsel, då hon vidrördes af deras häst. «Det är ingen tid att prata bort,» sade han, och gaf ryttarens häst ett slag af pisksnärten, som (med eller utan afsigt, är svårt att afgöra) äfven slog af dennes mössa. Hästen, liksom ömtålig för skymfen, stegrade sig, och Feodors ansigte öfvertäcktes af vredens mörka färg. Han höjde redan handen för att med ridspöet hämnas den skymf han lidit, när en blick på Leonna kom honom att sänka den. Skickligt tog han upp sin mössa med sitt ridspö, och sedan han kastat en blick af det djupaste förakt på sin ovän, red han bort i sporrstreck.
De andra fortsatte äfven resan. Fadren alldeles förbluffad öfver sonens vilda otillbörliga uppförande. Leonna satt blek och darrande. Petter antog väl en stolt, men ingalunda frimodig uppsyn; ty allt som eftertanken efterträdde ögonblickets uppbrusning, började han besinna, att omlöjtnanten vore lika hatfull som han sjelf, detta tilltag kunde för honom hafva de vådligaste följder. Han hade på öppen väg förgripit sig på en officer. Äfven vittnen funnos. Hans fru gjorde honom äfven uppmärksam på tvenne soldater, som plockade svampar i skogen; de voro så nära vägen att de nog kunnat se tillgången.
Petter låtsade väl sedan om ingenting, men undvek fadren; ty dennes blickar lofvade honom en skarp lexa. För att undvika denna, och till en början hålla sig undan, föregaf han en resa i tjenstegöromål till en by några mil derifrån, och for samma afton bort med en af gästerna, hvars hem låg åt detta håll. Hans fru erhöll en af gårdens drengar till kusk på återfärden.
När Feodor återkommit till sitt hem och lemnat från sig hästen, uppsökte han Schalinsky. Om få ögonblick skulle exercisen åter begynna.
Schalinskys glada ansigte förkunnade goda nyheter, Feodors idel storm och oväder. Den förre, som kände vännens något häftiga lynne, ansåg det vara bäst att låta det brusa ut. Han bad honom berätta hvad som händt.
Detta skedde; Feodor sade, att endast Leonnas närvaro afhållit honom att tukta den oförskämde; nu ville han tvinga honom till offentlig afbön genom att låta arrestera honom, ty äfven Feodor hade varseblifvit soldaterna, som kunde tjena till vittnen; men slutade med att anse en «så rå, så obildad lymmel» under sin hämd, i synnerhet då han derigenom sårade hans anhöriga, som på intet sätt rådde för hans uppförande.
Schalinsky delade helt och hållet denna sednare åsigt af saken, och omtalade nu, huru behändigt han under brodrens ögon lemnat Feodors biljet i Leonnas händer, hvaruti denne bad om några ögonblicks samtal, medan hon var här.
«Nu känner jag äfven att hon dröjer här några dagar» fortfor han, «men osäkert vore ändå huru den i brodrens närvaro så försagda flickan kunnat åstadkomma ett möte; men en tredje person har blandat sig i saken, och nu går den bra.»
«Var tydligare, jag förstår dig icke. Hvilken tredje person?»
«Hedda Smitt.»
«Henne vill jag ingenting, hon erhåller aldrig mitt förtroende.» Feodor vände sig missnöjd om för att gå. Den andra qvarhöll honom.
«Också icke mitt, det kan du lita på; men väl kunna vi betjena oss af henne för att uppnå vårt ändamål.»
«På hvad sätt då?»
«Jo ser du, Hedda har ingen aning om ditt och Leonnas förhållande. Tvärtom anser hon mig att vara den, fröken gynnar; ty hennes spionerande ögon ha sett mig smyga papper i frökens hand. Detta har hon sagt mig sjelf. Hon är mycket ledsen öfver Petters uppförande mot dig, och tror, hvad tycker du väl, att detta är för hennes skull. För att nu bevisa dig,» tillade han skrattande «att hon ej delar svågerns åsigter, och för att skaffa sig och Leonna någon förströelse, lofvade hon sjelfmant öfvertala fröken att komma med till den hustruns koja, hvars gosse du räddade undan elden.... Der kunna vi träffa demi morgon. Hedda vill bara veta, hvilken tid vi kunna möta dem der.»
«Men huru kan jag i hennes närvaro få tala med Leonna?»
«Ja deri består egenteligen konsten. I förstone måste du litet gyckla och göra dig litet till för Hedda, under det jag talar med Leonna. Känner jag då mamsell Hedda rätt, blir hon blind på begge ögonen, och du har vunnet spel.»
«Detta spel förefaller mig visst lumpet, men hvad skall man göra, nöden har ingen lag,» svarade Feodor. Ett sofisteri, hvarmed menniskorna vanligen betäcka sitt lättsinne.
Andra dagens förmiddag satt Hedda vid det fönster, som låg närmast ingången till planen och stickade. Fönstret stod öppet, ehuru Maria, som satt vid ett annat, påstod, att det var drag, samt bad henne draga igen det. Sent omsider syntes Hedda vilja efterkomma systerns önskan, men se der, föll garnnystanet ut; lyckligtvis kom Schalinsky gående, hon måste ropa an honom, för att be honom taga upp det. Allt det der var ju så enkelt och naturligt.
«Skall löjtnanten nu åter ut och handskas med sina dumma rekryter?» frågade hon, sedan han återlemnat nystanet.
«Det förstås, Karlowitsch och jag få nu hålla ut i två timmar,» svarade han.
«Ni ha då vissa timmar för detta tråk?» Hedda blinkade.
«Hur vore det eljest, både vi och folket blefve i annat fall uttröttade.»
«Kommer turen till er båda äfven på eftermiddagen?»
«Naturligtvis.»
Hedda blinkade ännu mera, och visade osedd af sin syster åt den sida mötesplatsen låg. «Vid hvilken tid?»
«Från klockan fem till sju,» och han skyndade bort.
Maria förebrådde systern dess opassande frågvishet, i saker som ej det ringaste rörde henne. Hedda svarade knotande: «Det är då aldrig väl, bure man sig aldrig så förnuftigt åt. Leonna och jag önskade i dag gå litet ut för att hemta frisk luft; med detsamma ville hon se efter gossens grönsiska, som du sjelf hörde henne lofva Greta Lisa i går. Och då jag vet att du och svåger ej vill, att någondera af oss hvarken Leonna eller jag skall träffa löjtnant Karlowitsch, ville jag veta när de voro upptagna af sina göromål. Nu erfor jag genom minaopassandefrågor, att vi i hela två timmar äro säkra för dem.»
Saken föll, men om Maria varit misstänksammare denna gång och mindre närsynt, hade hon sett löjtnanterna i verksamhet på planen från tre till fem, ehuru de höllo sig på så långt afstånd som möjligt.
De inkast, Leonnas grannlagenhet och medfödda känsla för det passande gjorde mot ett sådant möte, måste nu ge vika för nödvändigheten. Först villrådig genom Feodors enträgna önskan att få med henne öfverlägga något, som rördebådas framtida väl; sedan den fatala händelsen på vägen. Hon måste träffa honom, för att förekomma alla svåra följder för brodern; följder, dem fadrens yttrande gifvit henne anledning att frukta; väl kunde hon ej tilltro Feodor en sådan hämdlystnad, men förnuftet hviskade dock tviflande: «du känner ju honom så litet ännu.»
De båda flickorna vandrade således på utsatt tid till den låga, torftiga, men snyggt hållna stugan. Leonna besörjde genast om fogeln, gaf den hampfrö och vatten, och satte sig sedan med hufvudet lutadt mot handen vid bordet, under det att Hedda från flera håll spejade efter de väntade. När de inträdde genom den låga dörren, öfverfölls Leonna af en darrning. Hon stod der blyg och förlägen, då Hedda deremot helt glad och ogenerad gick dem till mötes. Det låg en viss vana i hennes uppförande.
Genom Hedda och Schalinsky kom ett samtal i gång. När hon berättade att svågern icke kommit hem från fadderskapet, och efter hvad hon hört, kanske dröjde borta i flera dagar, vexlade herrarna leende, men högst uttrycksfulla blickar emellan sig.
Leonna tog då tillfället i akt, och sade att hon just kommit hit, för att säga huru högeligen missnöjd hennes far var öfver uppträdet på landsvägen. Hon bad löjtnant Karlowitsch tro att det ej var så illa ment af Petter som det såg ut.
Feodor sade sig hafva glömt hela saken, och bad henne alldeles icke oroa sig. Hans belöning var en öm och tacksam blick af henne.
Schalinsky måste tillfredsställa Heddas nyfikenhet,som ej hört något om det förefallna. «Det vore lyckligt om befallningsman Nordenskans alltid, liksom den gången, hade försoningens engel med sig,» yttrade han småleende.
«Försoningens engel?» frågade Hedda, som ej begrep honom, «försoningens engel! det lär vara Maria det, som löjtnanten ger ett så vackert namn? men ingen vet bättre än jag, huru litet hon förtjenar det.»
Hedda hade, Leonna ovetande, tagit med sig en flaska vin och några glas, och städade nu fram det på bordet. När den skälmska Schalinsky anmärkte huru väl det klädde henne att vara värdinna, fjeskade hon mer än nödigt var. När Leonna önskade sig vatten för att uppblanda sitt vin, tillböd Hedda sig att hemta det från en källa, några stenkast derifrån; Schalinsky följde henne, och gaf Feodor en betydande vink.
Hvad Leonna nu erfor bekräftade hennes oroliga men obestämda aning, regementet hade fått uppbrottsorder att marschera tillbaka inåt Ryssland. Hvilken dag de skulle bryta upp, kände ännu ingen; de voro ingen stund säkra, och återseendet stod i Försynens hand. De borde således nu öfverenskomma om säkerhet för en brefvexling — — — men nu återkom Hedda med vattnet, oaktadt Schalinsky genom sitt gyckel, sökt uppehålla henne i det längsta: genast uppfattade han orsaken till de älskandes betryckta sinnesstämning, och började tala om deras förmodade snara aflägsnande från orten, men på ett sätt, egnadt att lifva de älskandes förhoppningar.
Med den honom egna vältalighet, talade hanom den smärta mången af dem skulle lida, som här lemnade kära och älskade föremål: detta skedde endast med korta, lätt skuggade drag, men lifliga voro de färger, hvarmed han målade återseendets glädje, de skulle återkomma och med stolthet nedlägga sina eröfrade troféer för de älskades fötter, subalternbojorna vore då affallna, och bröstet kanske prydt af ordnar och band. —
Feodor tvingade sig äfven att synas munter, men det ville ej lyckas, och — Hedda var den som höll honom räkning derför. «Efter vi så snart komma att skiljas, så låtom oss träffas så ofta tillfället medgifver. Vilja herrarna åter möta oss här vid samma tid som nu i morgon? — men det lär icke låta göra sig,» tillade hon vid närmare eftersinnande.
«Jag ville just anhålla om denna godhet» svarade Feodor; på en uppmanande vink af sin vän. «I morgon kunna vi ännu disponera om dessa timmar, sedan är det mera osäkert.»
«Ack herre Gud!» ropade Hedda helt betagen af tonen i dessa ord. «Så snart bryter ni väl icke upp härifrån?!»
«Å nej, men göromålen hopa sig,» genmälte Schalinsky, «men hvad är det som kan hindra damerna i morgon?»
«Det är ju lätt för er att gissa,» svarade Hedda. «Öfversten och hans fru gifva en bal åt grannarna häromkring; ehuru bjudningen till dansen sker i ingeniör A—s namn, hvars fru var i staden och gjorde stora upphandlingar. Jag lofvade henne då, att komma ut; Maria och jag följas åt, tybjudningen skedde medan Petter var hemma, och han antog den» — — —
«Då vore det oartigt af oss, att hindra mamsell Hedda från ett så interessant nöje,» inföll Feodor något förhastadt. «Men ärnar fröken Leonna sig äfven dit?»
«Nej,» svarade hon. «Vi ha aldrig haft något umgänge der i huset, och det gläder mig rätt mycket att vi icke blifvit bjudna; ty detta nöje är mig ganska likgiltigt.»
Feodors blick uttryckte mera än ord.
«Men herrar officerare måste väl dit, och då råkas vi. Huru skulle det eljest gå med dansen?» skämtade Hedda.
«Vi äro alla, utom den vakthafvande, inviterade på thé hos öfversten i morgon afton, och måste, om också blott på en stund, infinna oss. Äfven jag, men — jag är icke road af dans den här årstiden,» tillade Feodor med tonvigt.
«Sommar och vinter, höst och vår, allt är det lika för mig,» försäkrade Hedda. «Men hvem vet ändå,» tillade hon villrådig, «kanske ingen balresa blir af för mig heller, då ställer jag en löfruska i hörnfönstret åt planen till, och vi infinna oss här på samma tid som nu.»
«Hvilken intrigmakare har ej gått förlorad, när Hedda blef qvinna?» skämtade Schalinsky, när vännerna derefter arm i arm togo omvägen kring kyrkogården, medan flickorna gingo den vanliga.
«Sannt, och jag ville önska att Leonna hade en del af hennes uppfinningsgåfva, då skulle jag nog träffa henne allena.»
«Du menar väl blott för detta tillfälle; ty bevare dig Gud för en sådan hustru! ty när hon en gång upphörde att intrigera för din skull, gjorde hon det säkert för andra.»
Feodor skrattade; kallade honom för en filosof utan skägg. Schalinsky försäkrade ganska allvarsamt, att filosofin, det vill säga förnuftet, ingalunda består endast i skägget.
Ingen astronom kunde ifrigare kika efter en nyss upptäckt komet, än Feodor efter löfruskan i det af Hedda utmärkta fönstret; men alltid förgäfves. Vännerna intogo redan sin middag, och språkade om deras felslagna förhoppningar.
Då inträdde en ordonnans, som anmälte, att den vakthafvande officern insjuknat och Schalinsky, den närmaste i ordningen, skulle intaga hans ställe.
«Farväl både rendez-vous och soupé! nu får du gå allena,» sade han och knöt på sig skärp och ringkrage.
«Af det första blir det ändå ingenting,» yttrade Feodor misslynt. «Men såg du hvem som körde in på deras gård; förmodligen var det brodren?»
«Jag vet icke,» svarade den andra och gick.
Feodor gaf sig åter ut på planen, men ingen oliveqvist vinkade sin fridshelsning till hans stormande hjerta. Vid fyra tiden, såg han tvenne fruntimmer resa bort i hvar sin schäs. Hedda med sin syster, tänktehan. Leonna har nu visst icke mod att gå allena till kojan, men så framtbrodren icke är hemkommen, kan jag väl kanske träffa henne i afton ändå, om också blott för att lemna henne ett bref. Lifvad af detta hopp, lät han manskapet göra venstersväng och marschera upp närmare till boningshuset; då såg han det ominösa fönstret stå öppet; en hvit fruntimmersarm syntes tillika med en stor löfqvist; det såg ut som armens ägarinna ifrigt jagat ut en insekt. Sedan slogs fönstret bullersamt igen, och den «talande qvisten» ställdes mot glasrutan.
Hvem var gladare än vår Feodor, som snart såg skymten af en ung qvinna långsamt vandra den väg, som förde till mötesplatsen. Ingen af hans rekryter längtade mera än han efter befrielsetimmen. Den kom, och han skyndade andra vägen.
Stugans dörr stod öppen. Flickan, med en liten svart duk knuten om hufvudet, stod der framme vid fönstret och pysslade om fogeln i buren, liksom omedveten att någon kom in. Feodor nalkades tyst, och lade sakta handen för hennes ögon. «Hvem är det?» frågade han.
«Löjtnant Karlowitsch.» Hon vände sig — han såg — Hedda!
Oangenämt öfverraskad, vågade han ej låta märka sig. «Ni är allena?» frågade han.
«Ja, och äfven löjtnanten? Är Schalinsky icke med?»
«Nej. Han blef kallad på vakt. Men fröken Leonna? Har hon farit på dansen? Var det verkligen hon som åkte bort med er syster?»
En ögonblicklig förlägenhet spordes i Heddas drag, men den försvann genast och hon svaradesedan fermt: «Ja visst reste hon bort med syster Marie.»
«Och mamsell Hedda? Ni reste icke ni, som kom ut på landet bara för dansens skull?»
«Jag uppoffrade gerna detta nöje för att göra er till viljes,» sade hon och räckte honom handen. «Ni syntes ej gilla sällskapet, och dansa får jag nog en annan gång.»
Säg sjelf värde läsare, var icke ett sådant yttrande från en flickas läppar, smickrande för en ung mans egenkärlek, och Feodor kunde ej låta bli att tacksamt trycka den mjuka handen i sin. Den tanken att Hedda, den lättsinniga Hedda, för hans skull försakat ett henne så kärt nöje, och Leonna antagit ett, som hon sjelf sagt vara henneganska likgiltigt, gjorde att i ett ögonblick som detta, då hans hjerta svällde af harm öfver gäckad förhoppning — att, säga vi, Hedda syntes honom i långt fördelaktigare dager än någonsin tillförene. Hon vann äfven derigenom, att en viss förlägenhet, en aning om det orätta af hennes beteende, den hon ej kunde dölja, borttog det vanligen fria i hennes väsende, åtminstone för ögonblicket.
«Låt mig ställa fram en liten aftonvard, den kan behöfvas,» sade hon återtagande sitt vanliga sätt. «Ty jag har, uppriktigt sagdt, ingen middag ätit i dag. För att undvika att fara med, sade jag mig vara illamående och gick icke ur mitt rum, förrän de voro borta; då lade jag tillsamman något smått som jag trodde kunde smaka löjtnanten och Schalinsky, ty sällskap ger bättreaptit.» Och nu satte hon fram ost, skinka, smör och bröd — kokade sedan upp vatten till toddy, som hon väl i förstone ville att löjtnanten ensam skulle dricka; men hon öfvertalades lätt att göra sällskap.
Nu är det bäst att lemna dem, för att se oss om efter Leonna, som tyckes för ögonblicket vara alldeles glömd af Feodor, då ensamheten, den hetsande drycken jemte den hastigt inbrytande skymningen — ty luften var dimmig och duggregn föll, — gjorde honom allt förtroligare med sitt oförsigtiga sällskap.
Den som, i likhet med Feodor, tror att Leonna farit på den omnämnda tillställningen, gör den goda flickan mycken orätt.
Den förestående nära skilsmessan, — på, hvem vet, huru lång tid — hade hos henne tillintetgjort hvarje liten betänklighet, att ännu en gång möta sin älskade Feodor; om äfven Hedda uteblifvit, hade hon tagit ett af grannarnas barn med sig, en åttaårig gosse. Detta sällskap ansåg hon äfven långt önskvärdare än det andra, han skulle ej förstått ett enda ord af ett samtal, fördt på ett fremmande språk, och sedan hade han burit hem fogelburen, hvarigenom hon betagit både sig och i synnerhet Hedda hvarje förevändning till att besöka stället. Så tänkte hon, men ödet ville annorledes.
Redan under det hon åt frukost, hade Hedda klagat sig illamående: «Jag vill gå och lägga mig en stund, så går det väl öfver,» sade hon. «Ej för mycket godt ville jag bli hemma från balen.Jag tycker hvad det skall bli roligt.» Så talade hon då, men närmare middagen kom hon ned till de andra med ombundet hufvud och blossande kinder, klagade öfver stark feber, hvarpå ingen tviflade som såg henne. Hon sjelf syntes vara nästan förtviflad öfver att måsta bli hemma.
Maria och Leonna förtärde sin middag på tu man hand. Maria sökte smått öfvertala sin svägerska att komma med sig, när en schäs hördes komma inkörande på gården. I tanke att det var Petter, gingo de ut att mottaga honom, men det var drengfogden från Grönskog, med underrättelse att Leonnas mor om natten insjuknat ganska häftigt, och att fadren ville att fröken genast skulle komma hem.
Leonna tvekade ej en minut; men då hon kom upp i sitt rum för att samla sina små effekter, såg hon soldaterna skingras på planen och Feodor med sin vän taga vägen till deras boning, för att äta sin middag. Då tog kärleken också ut sin rätt, och hon brast i gråt, så bittert; det förekom henne som såg hon honom nu för aldra sista gången, och det utan en afskedsblick. Ack, hon önskade blott enblickmen fåfängt! han såg nu icke hit; hans ögon sökte denna gång ett annat föremål, dengröna qvisten.
Hon beslöt skrifva; det var aldra första gången hon skref till Feodor. Orden lydde: «Pappas befallning — barnslig kärlek och pligt, kalla mig till mammas sjuksäng, och jag lyder — När, ack när, återse vi hvarandra? Feodor, min egen älskade Feodor! Det är du, som måste göra detta möjligt.