Din sorgsna Leonna.»
Din sorgsna Leonna.»
Din sorgsna Leonna.»
Din sorgsna Leonna.»
En ny fråga återstod ännu; huru skall han få dessa rader? Genom Hedda? Dertill kände hon väl en ryslig motvilja, men ett beslut måste dock fattas. Hon förseglade biljetten väl, och adresserade den till Schalinsky, och gick sedan in till Hedda, som ännu ingen aning hade om Leonnas resa till hemmet. Hedda tycktes blifva mycket ledsen, och var det kanske äfven för ögonblicket.
«Du kan ju säga fogden att han väntar tills i afton, så träffa vi dem först.»
«Nej Hedda, det går icke an, och huru skulle du kunna gå dit, som är så sjuk?»
«Nå visst har jag mått illa,» svarade hon icke utan förlägenhet för Leonnas deltagande blick. «Men så har jag gjort mig vida sämre, för att utan att väcka Marias misstanke, kunna vara hemma med dig. Jag undrar just hvad den stackars Schalinsky säger, när du icke kommer.»
Nu var det Leonnas tur att bli förlägen: «Du misstager dig goda Hedda; han och jag hafva ingen förbindelse oss emellan; jag, liksom alla andra hans bekanta, anser honom för en glad, treflig, till och med god menniska. Jag hade blott gerna träffat honom för att tillställa honom några verser, som han bett mig om. Nu måste jag besvära dig, att laga så han får dem.»
«Mig lurar du icke så lätt, kära Leonna! men biljedusen skall han få, antingen på ett eller annat sätt, derom kan du vara öfvertygad.»
Lugnad af detta löfte, väntade Leonna blott på fogden; hon och svägerskan reste på en gång, ty vägen var gemensam ett stycke utom byn.
Den mulna qvällen var långt framskriden; insvept i sin mantel, satt Schalinsky på bänken utanför vakthuset, och sällskapade med sin tobakspipa. Han tänkte på Feodor, som han trodde vara hos öfversten; besynnerligt förekom det honom ändå, att Feodor ej låtit se sig sedan middagen. Men då äfven Schalinsky sett tvenne fruntimmer fara bort, tog han för gifvet, att hans vän fått tillfälle att tala vid Leonna, som nu var ensam hemma; att han derigenom uppehållit sig en tid bortåt, innan han hörsammade öfverstens kallelse.
Någon nalkades med hastiga steg, postkarlen ropade an, parollen gafs och Feodor stod framför sin vän, som förvånad frågade: «hvarifrån kommer du så här dags ensam, och i mörkret? Svara då! är det du, eller din hamn?»
Den ton, hvarmed den andra svarade: «Det vet jag icke sjelf!» kom honom nästan att rysa, så hemsk och ovanlig ljöd den. Omgifven af soldaterna ville han ej göra vidare frågor, utan drog vännen med sig i vaktrummet, der man på en slags spisel uppgjort eld. På en vink lemnades de allena; hvarefter Schalinsky drog fram en bänk framför brasan, satte sig och bad Feodor göra så med.
Men denne syntes hvarken höra eller se, utan gick häftigt fram och åter, så långt rummet medgaf. När detta promenerande ej ville taga slut, utbrast Schalinsky otåligt: «Men säg då för böfveln i våld, hvad som felas dig? Jag trodde dig vara hos öfversten jag, ty Boldakoff sökte dig för minst två timmar sedan. Har du ej träffat honom?» «Nej,» svarade den andra tvärt.
«Och här sitter jag och afundas er,» skämtade Schalinsky; «jag föreställde mig så lifligt huru tappert du svängde om med Hedda Smitt i dansen — af lutter tacksamhet det förstås — och på en gång står du framför mig som en «deus ex machina» med idel åskmoln på pannan.»
«Hedda! hon är icke der,» svarade Feodor entonigt, utan att gifva akt på vännens skämt.
«Jag såg henne likväl fara bort med fru Nordenskans.»
«Misstag! det var fruns fröken svägerska,» svarade Feodor bittert, och blef stående, för att se hvad dessa ord gjorde för intryck på den andra.
«Om det så var, då for Leonna icke på dansen, utan hem. Eller har någon sagt så?» frågade Schalinsky misstroget.
«Jag vet det genom — mamsell Smitt.»
«Då tror jag det ännu mindre. Jag ber dig, Feodor, för din egen och för Leonnas skull, underrätta mig om allt!»
«Liksom du, förmodade jag med säkerhet, att det var Hedda som reste bort, och att det var Leonna, som gaf det öfverenskomna tecknet med löfqvisten, men det var tvärtom. Hedda kom till mötesplatsen.»
«Hvarföre följde hon ej med de andra?» frågade Schalinsky.
«Hon ville ej svika sitt gifna löfte — hon hade fått i uppdrag att lemna dig denna biljet från fröken; till mig har Leonna aldrig velat skrifva — jag åtog mig kommissionen, och här är den.» — Han lade det hopkramade, men ännu förseglade pappret i den förvånade vännens hand.
«Den tillhör säkert dig,» sade Schalinsky.
«Adressen är din, den kom blott i orätt hand.» —
«Besitta mig tror jag ej att du är svartsjuk, och det har hvarken hon eller jag förtjent af dig. Låt så vara att utanskriften är till mig, men innehållet rör dig så säkert.» Han bröt förseglingen och räckte Feodor pappret.
«Hvad angår mig er korrespondans,» likväl syntes det att den andras ord gjort verkan.
«Du skall läsa den, jag läser ju hvarken tyska eller svenska.»
«Nå, som du vill.» Men knappt hade Feodor genomögnat de få orden, förrän han bleknande slog sig för pannan med en förtviflan, som rörde den godsinnade vännen ända in i själen. «Och denna rena, oskyldiga själ kunde jag så misskänna,» utbrast han slutligen.
«Ja ser du, det var det jag sade,» triumferade Schalinsky. «Men så lär mamsell Hedda väl spunnit tillsammans en nätt historia igen, kan jag tänka. När och hvar träffade du henne, och hvad sade hon?» — — Fåfängt väntade han svar på sina frågor. Feodor var utom sig, han förbannade Hedda och sig sjelf, som satt tro till denna «orm,» som utomdess förledt honom till dårskaper. Äfven Schalinsky fick uppbära förebråelser, som genom sina tillställningar satt honom i beröring med Hedda; satt honom i nödvändighet att bruka en förställning, som gjorde honom ovärdig en sådan flickas kärlek, som Leonna var, m. m.
Allvarsamt och med forskande blickar betraktades han under tiden af Schalinsky; när denneändtligen engång fick ordet, yttrade han: «Förstår jag dig rätt, så har du begått något — hvad det nu äfven må vara — som du ej kan försvara inför ditt bättre vetande, ditt ädlare jag, och nu är du dålig nog, att kasta skulden på den första, du träffar. — Förlåt mig, ifall jag bedömt dig orätt!»
Den unga, lifliga, till utseendet ofta lättsinniga Schalinsky hade ganska rätt bedömt sin äldre, hastigt uppbrusande, men sedan alltid uppriktigt ångrande vän.
Fogden, en mångårig tjenare redan hos fru Igeldorf, framdrog under hemresan alla de tröstegrunder han förstod, när han såg sin unga fröken så sorgligt stämd, menade att «alla sjukdomar int' bär te döden,» och «hennes nåd ä int' så lastgambal än, att ho int' kan qvikna vä', fast dä ser illa ut» — o. m. d.
Fadren kom emot Leonna redan på gården. «Det var bra du kom, barn; din mor yrar och ropar ständigt efter dig,» sade han.
Nordenskans hade skrifvit till provincialläkaren med ett ridande bud, så snart frun sjuknade; detta bud hade hemfört feberstillande medel och anbefallt senapsdegar o. s. v., men ingen hade händer med den sjuka, hvarken att få henne till att taga in läkemedlen, eller att låta applicera de sednare. Leonna skulle nu försöka. Hon sökte först ådraga sig modrens blickar genom smekningar, det lyckades. Hon var utomdess mera stilla idetta ögonblick. Hon stirrade en stund på flickan, sedan utbrast hon:
«Du är således fri Lona och icke fången? Eller skall du bli det här liksom jag, men vi bli ändå tillsammans. Det är ju bättre så — ville han icke ge dig förgift också?» — —
«Hvem, hvilkenhan, menar mamma?»
«Luta dig ned — jag vill inte att någon skall höra det, bara du. Ty det är din fars son! Petter vill, att vi båda skola dö, på det han skall få Grönskog; derföre ha de satt förgift i alla koppar — i harmen har jag intet smakat en enda droppa. — Men nu måste du Lona ge mig något att dricka. Jag dör eljest af törst.»
Så fantiserade hon oupphörligt; den fixa idéen att styfsonen ville deras död och förderf, var jemnt hennes thema.
Medan Leonna helt och hållet är upptagen af sitt sorgliga kall som sjukvakterska, återvända vi för att inhemta nyheter från dansnöjet, och hvad som har sammanhang med denna och följande dagens händelser.
Maria Nordenskans förde fru Snabbeck med sig hem derifrån. Båda frågade pigan, som kom emot dem, efter mamsell Hedda. Flickan svarade, att mamsell gått ut, åt prestgårdsvägen, en bra stund efter se'n hennes nåd och fröken reste bort, och först kommit hem i djupa mörkningen, och då klagat sig sjuk, hvarken ätit eller druckit; men nu sof hon godt, ty flickan hade lyssnat vid kammardörren.
Långt fram på dagen blef Hedda först synlig.Hon var blek, och hennes ögon voro röda. På Marias fråga, hvarföre hon gått ut, och dröjt borta så länge, i så fuktigt väder, när hon var sjuk, svarade hon saktmodigare än vanligt; det hon förmodat, att friska luften skulle göra henne godt, och derföre vandrat till Greta Lisas stuga, för att uträtta något för Leonna; men der börjat må så illa, att hon hvilat sig en stund på sängen, och knappt förmått gå hem tillbaka.
På Marias fråga: hvad hon skulle uträtta, gaf hon icke svar; men då den upprepades, svarade hon: «att hemta hit fogelburen med gossens grönsiska, men jag blef så sjuk att jag glömde den.» Maria tillsade pigan att gå efter den.
Talet föll sedan på gårdagens nöje. Maria sade sig nästan ångra, att hon antagit bjudningen; hon hade trott sig finna Petter der. Eljest hade der gått rätt muntert till.
«Skall öfverstinnan resa bort med sin man?» frågade Hedda.
«Nej efter hvad jag hörde sägas, inackorderas hon hos en af hans bekanta på en tid,» svarade fru Snabbeck.
«Mamselln skall framdeles gifta sig, heter det, men till dess blir hon hos Ströms. Stackars fru Ström!» — — Ingen svarade, en paus uppstod.
«Moster, som var der hela veckan, såg väl hvarmed de alla gjorde tiden tillända?» yttrade Maria, som flitigt sydde på linnesöm, under det Hedda gjorde intet. Frun svarade: «Om jag undantager fru Ström, som sydde med mig på nya kläder åt barnen, på det de skulle se folklika ut kalasdagen — och fru A. som hade alla händerfullt upp att göra med att laga mat åt alla dessa menniskor, gjorde de andra ingenting annat än sofvo, klädde och speglade sig; när de ej spatserade, spelte de kort, och åto bär och nötter, kastade skalen på hvarann eller på de unga karlarna, som jemt omgåfvo dem. Öfverstinnan föregick dem med sitt exempel.» —
«Gillades ett sådant beteende af hennes man?» invände Mariaförundrad.
«Huru skall jag veta det! Jag såg dem aldrig tillsammans. När han var hemma, var han alltid omgifven af sina officerare och andra fremmande, som spelade hos honom långt inpå nätterna.»
«Åto de ej tillsammans?»
«Nej, hon åt uppe hos ingeniörns, der hon äfven tillbragte dagarna. Han i sina rum.»
«Lova Ström är ju förlofvad med långa adjutanten,» anmärkte Hedda, som setat tyst och sett utåt fältet. «Sörjer hon mycket nu, när han skall bort?»
«Det lär nu vara si och så med den förlofningen; åtminstone vet modren ingenting, fast fadren skräflar och skryter, att han kan gifta sina tre äldre flickor hvad dag han vill; men lika mycket blir Lova adjutantens hustru som jag,» försäkrade Snabbeckskan.
«Hvarföre säger moster så?» frågade Hedda ifrigt.
«Jag har mina goda skäl — i alla fall kan det icke skenu, och hvem vet, om han någonsin kommer igen — utomdess ser han mig för klok ut, att länge tänka på en flicka, som ej mer tar sin person i säkerhet.» —
Hedda steg hastigt upp och gick ut. Hon syntes ej road af den vändning samtalet nu fått.
«Jag tror Hedda blef stött, det var icke min mening; jag sade blott hvad jag tänkte,» sade frun och såg efter henne.
«Lappri, Hedda tål nog vid, när hon vänder sig om, är allt glömdt,» svarade Maria suckande.
Hedda gick i sitt rum, kastade sig på en stol der, och utbröt i denna häftiga, konvulsiva gråt, som är så egendomlig för de qvinnors temperament, som ohejdadt låta sig hänföras af ögonblickets impuls, och aldrig lemnaeftertanken, eller som man mera rättvist borde sägaföretanken, rådrum att styra deras handlingar.
Fru Snabbecks anmärkning, mera skarp i tonen, än i orden, hade anslagit en sträng, som kom henne att bäfva. Tvenne gånger denna förmiddag hade en viss person gått förbi det fönster, der hon satt, utan att bevärdiga henne med en blick, ehuru hon, ljudligt nog, gjort tecken med löfqvisten, som i går utgjorde föremålet för hans väntan. Då träffade fruns ord henne som en blixt; den tanken:du har förlorat hans aktning, genomfor hennes själ med samma meteors snällhet. — Men ty värr utan att qvarlemna något spår, ty om en timma var hon alldeles den samma som förut. — Hon tänkte nu endast på en utväg att lemna detta ställe, för att slippa se föremål, som påminde henne om något, som hon för alltid ville glömma.
På eftermiddagen begärte hon derföre häst af systern, för att fara till ingeniörens. Båda fruarna föreställde henne det opassande i att nu faradit, men utan framgång. Fick hon ej åka; begaf hon sig till fots, sade hon. Maria måste gifva efter.
Der var hon i sitt rätta element; ingen kunde se en skymt af de sinnesrörelser, som hos henne vexlat om de sista tjugufyra timmarna.
Tror någon att vi i Hedda velat teckna ett vidunder bland qvinnor, så bedrar den sig. Hon har tyvärr många sina likar i verkligheten, så vida skilda, som olika yttre förhållanden förutsätta. De hafva en böjlighet i karaktern, som gör att de lätt kunna foga sig efter ögonblickets intryck; den ena stunden öfverlemna de sig åt en tröstlös förtviflan öfver en motgång, den nästföljande kasta de sig med yster glädje i förströelsernas och dårskapens hvirfvel, eller roas de af ett lappri. För dem är lättsinnetlycka; ty tröstlösa öfver en förlust den ena dagen, minnas de den knappt den andra. De sky ej som andra menniskor tadlet och vanäran, emedan de tro alla andra vara lika glömska som de sjelfva.
Mot aftonen samma dag, satt Leonna ensam hos modren, som nu syntes slumra. Skymningen tog till; hon smög sig varsamt för att uppdraga rullgardinen. Snöret var redan fästadt, när hon hörde ljudet af hästhofvar från vägen; en ridande, en militär, steg af den frustande hästen invid trappan; hon hörde sin fars röst, som bjöd honom vara välkommen.
Var det Feodor? Det är säkert han! Hjertat klappade högt både af glädje och smärta. Hon skulle se honom! Men han kom för att taga afsked. Viss att Feodors besök var kort, kanske voro minuterna räknade, ville hon skynda sig till hans möte; ännu en gång se och inprägla de älskade dragen i sitt minne, höra välljudet af hans stämma — men hon vågade ej lemna modren allena.
Ändtligen kom sjuksköterskan in. «Der är en rysk officer,» sade hon, «och hans nåd bad fröken komma ut i salen.» Hon uträttade icke uppdraget så tyst, att ej den sjuka hörde det.
«Gå icke dit!» ropade hon: «om Petter får se att du talar vid Feodor, slår han dig också.» Hon syntes hafva hört något angående mötet på vägen.
«Goda mamma! Petter är icke här. Pappa vill tala vid mig;» och för att missleda modren tillade Leonna: «det är Schalinsky, han kommer för att taga farväl af oss, ty han reser bort i morgon.»
«Ja så, Petter låtsar tycka om Schalinsky; gå, men kom snart igen.»
Leonna gick som hon trodde till den älskades möte.
Men hjertat ville stelna, när Schalinsky synbart upprörd trädde emot henne för att helsa.
«Jag skall tidigt infinna mig i morgon,» fortfor Nordenskans i det genom henne afbrutna samtalet, «för att taga afsked af bror Feodor, samt öfvertyga honom, huru jag högligen ogillar min sons obehöriga uppförande, hvarom jag icke är okunnig, och det dumdristiga uppträdet på landsvägen, hvartill jag sjelf var vittne. Redan sammaafton önskade jag förklara mig för min unga vän, men träffade honom icke, ty jag var tvungen att resa hem. Sedan sjuknade min hustru, och jag kunde ej drömma om er hastiga bortresa. Se der Leonna, stackars flicka, hvad en enda natts vakande gjort henne blek och rödögd,» sade han och strök med sin breda hand öfver dottrens glänsande hår. «Gå tidigt till hvila i afton barn, nog finns här dem, som kunna vaka öfver mamma ändå. Men laga nu så att vi genast få oss thé. Löjtnanten har ej tid att dröja många minuter, säger han, men en liten «panacé» måste vi dricka tillsammans först, hvem vet när och om detta sker en annan gång.»
»Straxt pappa» och Leonna skyndade ut för att under bestyrens täckmantel nedsvälja den felslagna förhoppningens bittra tårar.
I detsamma hon återkom, gick fadren ut, för att från sin kammare hemta det fluidum, hvarförutan han benämnde thé: gåsvin eller hönssoppa.
Knappt hade han aflägsnat sig, förrän Schalinsky skyndade att lemna ett bref i den darrande flickans hand, under det han med låg och rörd stämma sade: «Har fröken några tröstande ord att säga min stackars vän, så skynda! Jag vet icke hvad han skrifvit, men döm honom icke hårdt! tro mig, han förtjenar öfverseende — och medlidande, ty han lider.» — —
Vid ordet öfverseende, såg Leonna på talaren med en förundrad blick, hon förstod honom icke — och när hon ville svara, inträdde hennes far.
Med synbar ansträngning bemödade sig Schalinsky att beherrska sin djupa rörelse, och talaom andra ämnen, men återkom dock alltid på samma punkt. I anledning af de oförmodade skyndsamma uppbrottsorderna, yttrade han:
«Derföre kommer mången af oss att synas otacksam och känslolös för bevisad vänskap och gästfrihet, men pligtens röst, måste nedtysta hjertats stämma. Detta är vår ursäkt. — Ännu äro icke tvenne år förflutna, sedan vi ansågos för fiender; men redan äro många fästade med ömma band vid landets döttrar, och de flesta genom vänskapens brodersband — med landets folk, men trohet vinner seger, och återseendet» — —
Häftiga rop hördes från den sjukas rum och afbröto löjtnantens osammanhängande tal, hvars mening dock klart uppfattades af Leonna, men icke så af Nordenskans, som betraktade honom med förvåning, ty han förstod ej huru den eljest så glada och frimodiga unga mannen nu syntes vara, hvadhanhade lust att kalla «käringaktig.»
Ett annat rop om hjelp från sjukvakterskan kallade far och dotter, som funno den sjuka vid dörren, skrikande på Leonna, som hon trodde än röfvas bort af Petter, än af ryssarna.
Nästan med våld måste hon bäras till sängen, och höll sedan Leonnas hand krampaktigt innesluten i sina båda.
Arma Leonna! endast den, som upplefvat en dylik stund, kan uppfatta hvad du lider under denna stund!
Hvad innehöll detta bref, öfverlemnadt under gåtlika uttryck af hans vän? Hvem kan väga sina ord, när man sjelf är upprörd, tänkte Leonna. —Men väl förmodade hon att Feodor ville med henne uppgöra ett förslag till framtida brefvexling. Fjettrad här, kunde hon hvarken läsa hans bref eller besvara det; ej en gång lemna honom genom deras samfällta förtrogne en helsning. Äfven denne måste bort, utan att hon fick säga honom ett lefväl.
Så hade en qvart timma förflutit, när dörren öppnades af Nordenskans. «Kom ut på ett ögonblick, Leonna!»
«Ack pappa, jag kan icke! Mamma släpper icke min hand.»
«Nej, nej!» intonerade modren, och grep ett tag om flickans arm, och stirrade på mannen, som hon ej syntes känna igen.
«Så gå sjelf in till flickan, och ursäkta hvad som ej kan hjelpas,» yttrade denne. Schalinsky kom, fattade Leonnas venstra hand, som var fri, tryckte den till sina läppar, och sade med en af rörelse bruten stämma: «Utan ett farväl af er, kunde jag ej skiljas härifrån. Måtte ni blifva så lycklig som jag önskar, lemna mig ett litet rum i ert minne! O kunde jag med mitt» — — Han hejdade sig.
Derpå fortfor han förläget stammande: — «Om jag kunde uträtta något för er min fröken, — men jag känner ej vår marschruta eller vår bestämmelseort, det stadnar således i en hjertlig önskan.» —
«Ack om jag dock dristade besvära er med något i afton — till —»
«Kom icke fram med något lappri!» afbröt hennefadren. «Löjtnanten har, stackars gosse, nog angelägnare att tänka på. Det är väl något bud till din svägerska, kan jag förstå, men jag far dit i morgon bittida sjelf.»
«Då kan Erik äfven uträtta det,» invände Leonna. «Han skall lemna en bok till kusin Feodor, helsa honom emedlertid. Jag önskar er båda en lycksam resa, och — ett gladt återseende, — när Gud behagar» — — —
Schalinsky störtade ut, Nordenskans följde honom; Leonna sjönk ned vid modrens säng, en välgörande gråt lättade det betryckta hjertat.
Hon tackade Gud för den utväg.Han sjelf — som hon i sin barnsliga tillförsigt till det högsta väsendet trodde — hade ingifvit henne i nödens stund. Hon kunde nu besvara det bref, som nästan brände på hennes bröst, tyckte hon i sin otålighet att erfara dess innehåll.
Budet från staden förde med sig medicin; ett pulver skulle genast intagas. Det var rogifvande. Om två timmar skulle den sjuka taga in andra satsen. Leonna gick undertiden på sitt rum under förevändning att hvila sig; på bestämdt klockslag skulle de, som nu vakade, säga henne till.
Inkommen i det lilla rum, som hon bebott sedan barnaåren, — skådeplatsen för hennes fordna barnsliga tidsfördrif och små funderingar, vittne till de lätt förskingrade moln, som ibland skugga barnasinnets himmel. — Här hade det unga hjertat klappat fortare, i den lycksaliga känslan att älska och blifva älskad; här skulle hon nu företaga sig den första egenmäktiga medvetnahandling — ty hon anade att det bref hon nu skulle bryta, det svar hon derpå lemnade, antingen på ett eller annat sätt skulle gripa in i hennes framtid. — Förut otålig, nu bäfvande — ty Schalinskys utomordentliga rörelse, sammanlagd med hans första yttrande, föreföll henne nästan oförklarlig — bröt hon förseglingen och läste:
«Dyra Leonna!
«Dyra Leonna!
«Dyra Leonna!
«Dyra Leonna!
Med djup smärta aflägsnar jag mig från den ort, der du är. Mitt beslut står fast att aldrig visa mig för Leonnas ögon, om jag icke blir henne mera värdig, än nu. — Hon dengoda, denenglarena, som skänkte sitt hjerta, sin kärlek; som lofvade sin tro åt den, som så lättsinnigt — — — Dock nej, hvarföre anklaga mig inför den, hvars oskuldsfulla sinne ej förstår, ej anar de lidelser, som strida och kämpa om herraväldet i mannens oroliga själ.
Må din englalika mildhet göra dig öfverseende! Säg, att du förlåter mig. Säg att du som en genius vill omsväfva mig, och jagskallblifva dig värdig!
När jag då, luttrad genom sjelfpröfningens skärseld, äfven har tillkämpat mig den grad, som fordras, (utan att nedsätta mig i egna ögon), för att hos dina föräldrar anhålla om din hand, är jag då äfven säker att min Leonna icke tillåtit sin hatfulla broder, eller den faderliga myndigheten pålägga sig några andra band, än dem som förena henne med
Feodor von Harlinghausen?»
Feodor von Harlinghausen?»
Feodor von Harlinghausen?»
Feodor von Harlinghausen?»
Leonna läste och återläste dessa rader, i hvilka låg en mening, som hon ej kunde förklara. Har det åter förefallit något emellan honom och Petter, tänkte hon; hvarföre talar han icke öppet om det, hvarföre i så dunkla ordalag. — Men tiden led och hon måste svara. Hon skref:
«Älskade Feodor!
«Älskade Feodor!
«Älskade Feodor!
«Älskade Feodor!
Du har rätt, jag förstår dig ej; men att min Feodor ej står klar för mig i ett ögonblick som detta, då en långvarig, kanske beständig skilsmessa hotar oss, det anade ej mitt älskande hjerta, som bäfvat af oro, men ändå lefvat i hoppet att ännu en gång få återse sin älskling. Vet du Feodor, det ligger något konstladt, något på skrufvar stäldt i ditt språk. Hvad betyder det?! Hvarför denna häftighet? Har något händt, hvarföre då ej upptäcka det för din Leonna?!
Om du besluter att icke se mig, för att efter som jag fattar ditt uttryck straffa dig sjelf; är det väl rättvist att låta mig dela straffet, utan att veta, hvari felet består? Är detta fel begånget mot mig — o då borde du lita på min kärleksfulla tillgift, som jag på din; ty fela kunna vi alla, och derföre vill jag ej, för några obegripliga ord, minnas annat än vår kärlek, mitt lifs skönaste blomma.
Mitt löfte blef ouppfyldt i går; men Hedda sade dig väl orsaken ännu mer min biljet, som visst var kort, mentydlig— något som (jag finner det både afdittochmittbref) ej alltid är fallet. Men kärleken förlåter allt! Ögonblicken äro räknade. Jag måste sluta!
O, om jag kunde uppfylla din önskan och vara dig en genius, som skyddade dig mot hvarje fara! — — —
För att säga dig min tanke om slutet af ditt bref; så var öfvertygad, att om du äfven återkommer som general, och jag i generalen ej återfinner min Feodor, är han utan allt värde för mig. Frukta således ej; blir jag icke din här nere, sker vår förening i en annan verld. Således evigt dinLeonna.»
Den omtalta bokens permar bekläddes med papper; hörnen förseglades med omsorg, innanföre låg brefvet; boken sammanknöt hon med ett band.
Det omtalta tecknet gafs, och hon skyndade till modren.
Ingendera, hvarken Feodor eller hon, hade nämnt ett ord om vidare brefvexling; men detta, liksom allt, lemnade hon åt Guds försyn. Han styr nog allt till det bästa, tänkte hon. Hon bar ju den kära bilden i sitt hjerta; med hopp, tro och förtröstan ville hon gå framtiden till mötes.
Leonna smög sig om morgonen sakta ur sjukrummet och fann sin far nästan resfärdig.
«Hur är det med mamma?» frågade han.
«Som jag hoppas bättre. Hon yrar icke mera, och har nu somnat.»
«Har du fått sofva sjelf barn? Laga så, att du intet blir sjuk också. — Hvar har du den der boken du talte om i går? Jag skall nu lemna den i behöriga händer. Ja så, du har till yttermera visshet skrifvit adressen utanpå. Ordning bör det vara. Du har väl något grönt från trädgården åt Maria? hvarom icke, så låt vara, jag måste skynda.»
«Å nej, det skall vara gjordt om fem minuter pappa!» och Leonna skyndade ut. Då hon återkom in, hade fadren öppnat bandet som höll boken tillsamman, och bläddrade liksom när barnen söka kopparstick. Samvetet slog den unga flickan; hon darrade, men andades åter fritt, när han sade: «jag trodde det vara något, som dugde läsa för mig under vägen, men jag ser det är tyska, hvarom handlar den?»
«En samling af poetiska arbeten pappa!»
«Sådant krimskrams har aldrig varit min sak.» Han kysste sin dotter och reste.
I andanom — ty huru ringaandasom kan finnas i vissa författ:s arbeten, hafva de dock ett visst privilegium att se och höra mer än andra menniskor — hör således äfven undertecknad mången fråga: «Hvad kommer åt Feodor? Hvarföre lemnar han ej sina göromål åt en annan, för att sjelf i flygande fart rida till Grönskog och taga afsked af sin flicka; till, som han vet sig vara välkommen hos hennes far?» — —
Som en författ. står i ansvar fördemde föra fram på scenen; i synnerhet en som spelar en af hufvudrolerna, måste äfven besked lemnas om Feodor.
Men först en liten fråga till de manliga läsare, som antingen af nyfikenhet eller andra motiver, hedra ett sådant här obetydligt arbete med sin uppmärksamhet. Ha de aldrig sjelfva genom en förhastad orättvis misstanke — en obetydligheti det hela — eller genom ett af dem sjelfva begånget felsteg, blifvit försatta i bryderi eller kanske köld mot den flicka de egnat sin hyllning, och likväl väntat, att hon skulle göra första steget till en försoning?Honär antingen okunnig om orsaken till hans förändrade uppförande, eller ock finner hon sig sårad i den, för den finkänsliga qvinnan, ömtåligaste punkten:det gäckade förtroendet. — Händer det då, som ofta är fallet, att han finner sig träffad af en förhastad, eller omedveten anmärkning af hennes anhöriga, då är vanligtvis förbindelsen bruten, utan all förklaring.
Ofta ana ej hennes närmaste, att det unga hjertat klappat fortare först af kärlek, sedan af felslagen förhoppning; ty i det yttre lifvet är sig allt likt. — — Han fortfar med umgänget i huset. Hon dansar, sjunger och — ler; men hvem räknar hennes tysta suckar, hennes nedsväljda tårar, under det han,egoisten, kastar sig i förströelsens hvirflar; glömmer, åtminstone låtsar glömma. Under andra experimenter med qvinnohjertan — vid en annan förbindelse, knuten af egennyttan och ärelystnaden — glömmer han sin första ungdomskärlek. — —
Mången sådan karl har man ofta sedan hört säga: «Det är horribelt hvad hon förlorat sig! man ansåg henne dock förut för vacker!!»
«Men hvartill dessa frågor, denna predikan? Det är ju ett thema, som i romanväg haft och har tusende variationer. Håll er vid er berättelse. Ni sade ju nyss, att Leonna tog saken förnuftigt nog, och sådant var snällt. Hvad rårman för att andra tokor vanligtvis taga vårt prat för kontant?»
Finner ni er träffade? Lägg då handen på hjertat och kasta, om ni har mod dertill, första stenen på Feodor. Bättre vore dock, att lik publikanen i templet sucka och säga: «Gud vare mig syndare nådig!»
Det har ej varit och är icke vår afsigt, att göra Feodor till ett ideal, ett fenomen af fullkomlighet, som ej existerar i verkligheten. Han var en vanlig menniska, men ändå ingen af de allra vanligaste. Han var ung, hade hittills aldrig rönt någon verklig motgång, aldraminst sorg; det sjudande ungdomssinnet var ej dämpadt genom annat än sedolärans tryckta maximer, sådana som gifvas till utanlexor vid läroanstalterna, men tyvärr, så sällan der bringas till utöfning.
Jemförelsevis stod han likväl högt öfver de flesta af sina kamrater, ty han hade en stark hederskänsla, som afhöll honom från mången förvillelse. Vänskapen med Alexander, och deras brefvexling, vande honom att i tankarna genomgå hvarje händelse, emedan vännerna gjort ett ömsesidigt löfte att ej ens dölja sina svagheter.
Huruvida ett sådant löfte, gifvet i en stund af ungdomlig enthusiasm för dygd och rätt, ordagrannt uppfylldes, lemna vi derhän; men det hejdade likväl mången dårskap på halfva vägen. Härtills hade Feodor kanhända gått i en förlikning med sitt samvete och bättre vetande, ty ännu gjorde ingen flicka anspråk på hans trohet. Leonna hade varit en barndomsfantasi, ett luftigt ideal utan form. Men sedan han lärt känna henne,blef det annorlunda; och när han nu försyndat sig, ångrade han djupt sitt lättsinne och sina obetänksamma tvifvel om henne, den oskyldiga och flärdfria, tvifvel, ingifna af en sådan person som Hedda. Men han insåg äfven, att en bekännelse derom icke tjenade till annat, än att förstöra Leonnas oskuldsfulla förtroende. Han var icke nog djerf, icke nog öfvad i förställning, att framträda till den förorättade flickan likasom ingenting förefallit.
Hvem vet likväl huru det gått, om han haft tid till besinning, och han ej genast låtit genomskåda sig af Schalinsky. Den omisstänksamma flickan hade varit lätt förvillad, men han fruktade vännens forskande blickar; långt ifrån nöjd med sitt bref, hade han gerna förstört det och skrifvit ett annat, men nu fick det vara. Han hade likväl, som han trodde, uttalat sitt beslut att blifva henne värdig. Det ville han hålla som en man, som står vid sina ord. «Många sådana löften göras — hållas och brytas!» tänker läsaren.
Med hvilken oro afvaktade han ej vännens återkomst från Grönskog. Den afdelning af manskapet, som under hans uppsigt skulle från det så kallade tyghuset och proviant-magasinet pålasta packvagnarna, stod sig ej mera än jemnt, ty Feodor ville vara fri och ledig, för att läsa Leonnas bref, hvars ljufva ord — derom var han öfvertygad — blefve en helande balsam för hans oroliga hjerta.
Schalinsky kom och medförde endast en vänlig helsning. Missnöjd med Feodor dessa dagar, hade denne under hemvägen beslutit litet plågahonom; men då han varseblef hans oförställda sorg, uppbjöd han allt för att trösta och hänvisade honom på morgondagen. Han meddelade honom ända till de minsta omständigheter, rörande mötet med Leonna, och den positiva omöjligheten för henne att handla annorlunda.
Allt var färdigt för uppbrottet; tross- och ammunitions-vagnarne förespända. Manskapet, med tornister och den konstmässigt hoprullade kapotten på ryggen, stödde sig väntande mot gevären.
Ställets innevånare och äfven annat landtfolk från granskapet samlades för att se det aftågande manskapet och månget förkläde samlade också förstulet tårarne, som skymde bort glansen i de vackra landttärnornas ögon, under det mången ungersven åter önskade orostiftarne så långt bort som pepparen växer.
Man afvaktade endast öfverstens ankomst, hvars granskande blick skulle öfverse det hela.
Med väntan och otålighet skådade Feodor ut åt vägen; men icke rörde denna otålighet öfverstens ankomst, utan den välkända gula kaleschen från Grönskog, som nu ändteligen nalkades.
Men innan dess ägare med vanlig maklighet stigit ur och skakat hand med sina båda unga vänner, gafs tecknet att öfversten också var i antågande.
Ögonblicken voro således dyra. «Gå du in med gubben, jag skall förhöra kusken,» hviskade Schalinsky till Feodor.
«Vi komma att sakna eder rätt mycket,» försäkrade kapten Nordenskans hjertligt, och tryckte Feodors hand, «men hade ej det dumma missförhållandet varit emellan bror och min son Petter, vore förlusten ändå känbarare, ty då hade vi ofta umgåtts. Nå hvem vet, kanske återse vi hvarandra framdeles, och då måste ett sådant groll ha försvunnit.»
«Jag både önskar och hoppas detsamma,» svarade Feodor och tryckte tacksamt hans hand. «Jag på min sida vill visst aldrig väcka det slumrande agget hos min vederpart, men då jag icke vet hvad som föranleder detta hatfulla uppförande» — — —
«Så låt oss lemna allt i förtröstan på framtiden,» inföll Nordenskans. «Vi båda förblifva vänner. — Men så när hade jag glömt något. Dotter min sänder er här en bok, som hon haft till låns.» Han dykade upp den ur den djupa rockfickan. «Nog har hon aktat den, som så förvarat permarna,» tillade han.
Feodor mottog boken och kastade en frågande blick på Schalinsky, som nalkades i detsamma. Denne anmärkte leende: «boken fordrade kanhända en ren klädning för att handteras af frökens vackra händer.»
Nu hvirflade trumman; alle man i ledet! En handtryckning och Schalinsky skyndade bort. Nästan faderligt omfamnade Nordenskans den qvarblefne Feodor, som bestormad af känslor föll till hans bröst. «Innan vi skiljas, dyre farbror, så lofva mig heligt, att aldrig låta er älskvärda dottersframtida öde bero af hennes halfbrors godtycke. Lofvar farbror detta?»
Något förvånad, svarade Nordenskans ändock godlynt, till och med hjertligt: «Jag vet ej anledningen till denna brors önskan, men som den alldeles stämmer öfverens med min egen vilja, kan jag gerna lofva det.»
«Gud belöne dig derför!» och Feodor störtade ut.
Nordenskans stod ett ögonblick qvar på trappan och såg efter den bortilande, och yttrade halfhögt för sig sjelf: «Stackars gosse! Nog ser jag, hvar skon klämmer, och din lycka står i vida fältet. Ditt råd var emedlertid godt, jag skall taga det ad notam.»
Han gick derpå in till sin svärdotter. Fru Snabbeck var ännu qvar, men Hedda hade ej återkommit.
De stodo alla tre i ett fönster, och sågo hur den ena truppen efter den andra försvann bakom ett skogbevuxet berg vid vägen. Knappt hade dammet hunnit lägga sig, förrän man från den sidoväg, som förde till landtmätarebostället, blef varse en resande. Det var Petter, som kom hem. Fadren log inom sig och tänkte: «minsann ser det icke ut som herr befallningsman, af fruktan att förlora skinnet, legat i bakhåll.»
Petter var icke i bästa lynne; när hans fru sporde hvarifrån han kom, svarade han tvärt: «sist ifrån Brandéns, der har jag hört intressanta nyheter.» Maria såg af hans blick och hörde af tonen att en storm var i antågande, och såg helst att denna bröt löst i svärfadrens närvaro, honfrågade efter utseendet likgiltigt: «Hvad höres det då för nytt?»
«Först och främst att frun far omkring och roar sig, när hennes man är borta — och det i så valda samqväm till» — —
«Ett samqväm som syntes anstå dig i somras, när du sjelf förde mig dit,» svarade Maria kort, «äfven antog du inviten.»
«Det var då, men nu har jag hört superba historier om vissa menniskor der,» och med en grimace vände Petter sig till fru Snabbeck. «Fruns skarpsynthet har ej heller här kommit på skam,» fortfor han. «Ni har yttrat att den der öfverstinnan och hennes syster sågo utklädda ut, och ni hade rätt. Båda hafva haft rang och värdighet af värdshusjungfrur, i samma stad der öfverstens fru lefver. Han och en annan officer tog derifrån hvar sin dam, och förde dem med sig hit.»
«Nå det kan jag säga, det var ju skandalöst!» beskärmade sig fru Snabbeck, likväl smickrad att se sin skarpsinnighet anmärkt. «Men att öfversten icke blygdes att låta en sådan der gälla för sin fru.»
«Hvem kan bevisa detta?» inföll Petter. «Han lät det endast passera, när doktor Ström, som nog kände förhållandet, ville introducera henne under detta namn i sitt hus. Öfversten visade sig ju aldrig tillsammans med henne i staden, till och med icke här på landet.»
«Men afskedskalaset» — inföll Marie misstroget.
«Nå visst bestod han det, men fruntimren och dansen var hos ingeniörens, ej hos honom, som bor i en helt annan byggning; eller deltog hankanhända i dansen? neej, — nå så har jag rätt! och någon ersättning måste han väl gifva sin donna när han lemnar henne; ryktet säger till och med, att han spelt bort henne till en af sina vänner; sanningen är att han förlorade tvåtusen rubel till en bekant och till densamma kommer hon nu antingen som pant eller betalning, huru man vill taga det.»
«Men af hvem har du hört allt det der?» frågade Maria ännu misstroget.
«Jag har det från säker hand. Lita du på det.»
Nordenskans den äldre, en åhörare af allt detta, som endast med ett: «Nå? det var f—n!» «hm, hm,» eller «så, så,» härtills tillkännagifvit sin uppmärksamhet, sade nu, sannolikt i den mening att förbereda något som han sedan ärnade afhandla närmare med sonen: «Jo, jo, nog lär du ha rätt, jag påminner mig nu, huru Feodor Karlowitsch alltid undvek att tala om dessa damer, och när prestens fru engång plågade honom med frågor om dem, svarade han: att han aldrig sett öfverstens fru; något som förundrade oss alla. — Du ser häraf kära Petter, att han icke gillade ett sådant lefverne.»
«Det bevisar blott att en blind höna också någongång kan hitta ett korn,» svarade Petter, och aflägsnade sig skyndsamt för att skrifva ett bref, med den återvändande skjutsgossen; han undvek att vara allena med fadren, som reste hem på eftermiddagen.
Innan vi på lång obestämd tid lemna Feodor och hans vän, följa vi dem till första nattqvarteret, en vid landsvägen belägen by, några mil derifrån.
När Feodor mottog boken af Leonnas far, trodde han sig i Schalinskys leende finna, att denne af kusken erhållit det lofvade brefvet, men under marschen var det intet tillfälle att, ohörda af andra, vexla några ord. Han måste således beväpna sig med tålamod. Boken var han nödsakad att lemna till sin betjent.
I mörkningen uppnådde de nattqvarteret; åt Feodor, Schalinsky och Boldakoff anvistes den bättre af de tvenne kamrar, som lågo innanför en stor stuga, der femtie man snart snarkade godt på utbredd halm.
Det var redan långt lidet på qvällen, men ännu tycktes hvarken Feodor eller hans vän vilja lyssna till den tredjes uppmaningar att gå till hvila. Denne hade genast efter den måltid, gamla värdinnan i huset uppdukat, krupit upp i det ena af de höga, breda, men korta sängställena, öfvertäckta med mångbrokiga ylleryor. Småond öfver de andras envishet, vände Boldakoff sig åt väggen och somnade.
Feodor hade oupphörligt bläddrat i den omnämnda boken, under det hans vän iakttagit honom med väntande blickar.
«Gud ske lof, nu hvarken hör eller ser han oss; lemna mig nu brefvet,» utbrast Feodor, i det han lade ifrån sig boken.
«Hvilket bref?»
«Det som kusken gaf dig; var barmhertig och hutla icke längre med mitt tålamod.»
«Jag har icke något bref,» försäkrade Schalinsky. «Fröken hade väl lemnat karlen ett pakett, med tillsägelse att lemna det antingen till digeller mig, men sedan hade hon tagit det tillbaka, och sagt att kaptenen ville sjelf lemna det i rätta händer. När jag nu såg, att du erhöll boken, var jag nöjd; i annat fall hade jag påmint derom. Naturligtvis måste boken innehålla svar på ditt bref, så framt hon velat svara.»
«F—n heller! Jag har genomgått hvart enda blad; icke en papperslapp, icke ett understruket ord skulle undgått min uppmärksamhet.»
«Du är ett bra dåligt ämne till polisminister, som ej fått det infallet att se efter hvad som förvaras under dessa sigill,» skämtade den andra, öppnade förseglingen med ett knifblad, och räckte Feodor det bref vi redan läst. —
Djupt träffad af flickans ömma och naiva förebråelser, som alla voro förtjenta, förstod han att uppskatta det ädla tänkesätt, som röjde sig i hvarje ord. Slutet gjorde honom förtjust, och han dolde ej sin glädje; han omfamnade sin ovärderliga vän, men visade honom likväl icke brefvet — skälet kan man lätt inse. — Men han tog honom till vittne af sin högtidligt fattade föresats att göra sig värd hennes kärlek.
Sjukdomen hade brutit sig; fru Nordenskans förbättrades ögonskenligt, men sjelf försäkrade hon ännu, sedan hvarje spår deraf försvunnit, att hon plågades af den minsta ansträngning. Hon grufvade sig öfver de minsta bestyr, som hörde till hennes husmoderliga kall — vi känna ju hennes förkärlek i detta fall. — Nu hade den omvårdnadalla, och i synnerhet Leonna, skänkt henne, drifvit makligheten till en ännu högre grad.
Det ålåg således den knappt sextonåriga dottern, att intaga hennes plats i hushållningen. Lust och omtanka göra äfven svåra ting lätta, och Leonna insåg sjelf att hon behöfde en verksam förströelse. Den lilla tid hon varit borta hemifrån, hade äfven i detta afseende varit henne nyttig; ty hon kunde nu anställa jemförelser. Hon sökte derföre förena mormodrens driftiga omtanka med den ordningsanda och behagliga «komfort,» som gjorde lifvet på Rönnbacka så trefligt. Småningom lyckades hon i sina bemödanden, visserligen icke utan ansträngning och några misslyckade försök; men hon visste att göra sig älskad och aktad af tjenstefolket — med få undantag hade en ny upplaga efterträdt den gamla — och det hörsammade henne gerna.
Lik karlar i allmänhet och fäder i synnerhet, kunde äfven Nordenskans ej uppskatta hvad en ung qvinna lider, som så der handlöst måste öfvertaga vården om ett stort hushåll, der ansvaret ligger tungt på hennes svaga, ovana skuldror; en börda, som endast kärleken eger förmåga att göra lätt. — — —
Likväl erhöll Leonna då och då en vänlig blick, ofta ett hjertligt ord af sin far, som nu märkte skillnaden mot förr enär han, till exempel vid en hastigt påtänkt resa, hade allt rent och i ordning, (ty huru mången ledsamhet uppkommer ej ofta om en löskrage är illa ansad och de frånslitna banden ej behörigt fastsydda o. s. v.), ellerdå värdinnan, för en oförmodad gäst, alltid hade något godt och smakligt i beredskap. Allt sådant hade varit sällsynta fall i hans husliga lif, sedan den gamla trotjenarinnans död föregående året.
Dessa voro äfven de enda solskensblickar i Leonnas husmoderliga lif, ty modren kunde hon aldrig göra rätt i lag; sjukdomen hade gjort henne retlig till sinnes, hvilket jemte ett inre medvetande af egen oförmåga, och medfödd afund öfver andras förmåga, gjorde henne nästan svartsjuk på sin egen dotter, när det någon gång hände att mannen gjorde henne uppmärksam på dottrens tilltagande förtjenster.
Fru Nordenskans lemnade ej mera sitt rum, med undantag af måltidstimmen. Hon visade då god aptit, men klandrade likväl allt; sannolikt i den mening att derigenom synas vara fru i sitt hus. Utan sysselsättning blef tiden henne lång, och hon trifdes numera ej allena. Leonna fick ofta uppbära orättvisa förebråelser, att hon vårdslösade sin mor, då hon för de mångfaldiga bestyren måste lemna henne.
Ville den stackars flickan, för sitt eget nöje och för att förströ modren, föreläsa henne något ur en god bok, så kunde denna, i anseende till sina slöa begrepp, ej fatta dess innehåll; den muntraste, angenämaste och lärorikaste lektyr var, enligt hennes oförgripliga mening, bara onyttigt «munpladder.»
Julens annalkande ökade Leonnas husmoderliga omsorger, ty helgen hör enligt gammal finsk sed till tjenstefolkets sötebrödsdagar, som tillbringasunder hvila från alla icke oundgängliga sysslor. Nordenskans reste med son och svärdotter till Lovisa, och återkom först närmare nyåret. Leonna var hemma, mera än någonsin utsatt för modrens retliga lynne. Så förlefde hon några långsamma dagar, som verkade ofördelaktigt på både kropp och själ; ingen förströelse hindrade henne att lemna sig åt minnen och reflexioner.
Hvilka förändringar hade ej föregått påett enda år— så långt i perspektif — så kort sedan det utrunnit ur tidens stora timglas! — med hastande steg hade hon blifvit förd från barndomens lekar, genom ungdomens blomstergård, der hon knappt hunnit kasta omkring sig några blickar, förrän hon måste lemna den. Nu tyckte hon sig redan öfverträdt den gränseskilnad, som förde till medelåldrens ofta törnbeväxta bana. —
Hu! Det var att måla svart vid sjutton år!
«Så ser menniskan nästan alltidverldengenom känslans synglas, och den visar sig mörk eller purpurfärgad, allt efter färgen på det glas, hvarigenom hon betraktar den,» säger Andersen.
Leonna gjorde sig i tankarna en förteckning på det hon upplefvat. Allt hade gjort intryck på hennes känsliga hjerta: Vänskapsförbundet med Ottilia, sammanträffandet med Feodor; mormodrens hastiga död, vistandet med och skilsmessan från Ottilia, Petters giftermål, och otrefligheten med denna nya slägt, oenigheten mellan Petter och Feodor, dennes besynnerliga bref och den ovisshet hvari hon nu lefde. — — — —
Sätta vi oss i hennes belägenhet, och genomgå vi med henne denna förteckning, skall väl ingenfinna det besynnerligt, att hon, utan annat sällskap än denna mor, ansåg lifvet äga mera skugga än ljus.
Nyårsdagen passerade hon hos brodren. Maria klagade sig illamående, var tyst och sluten; Leonna hade så tråkigt der, att hon med glädje återvände hem.
Sent på en februariafton, vandrade hon ensam i den af en muntert sprakande eldbrasa upplysta salen. Med ens hörde hon bandhunden skälla, och äfven skall af fremmande hundar. Hvem kan det vara, tänkte hon, pappa är borta, och mamma, som i dag varit bra otålig, sofver redan, och jag skall så här ensam taga emot gäster! Hvad som möjligtvis i hast kunde framsättas till en aftonmåltid, undergick revy i hennes tankar, under det att hon tillika skyndade att öppna dörren för dem, som redan hördes vara i förstugan.
Den första hon mötte var hennes far, som ovanligt munter utropade: «Nå min flicka! Håll dig beredd att taga emot välkomna gäster!»
«Gud skall veta huru välkomna de äro,» tänkte Leonna inom sig, när ett par af «Hertola herrns» stora hundar rusade in på det nyss skurade salsgolfvet. De efterföljdes af sin husbonde. I det Leonna gjorde sig fri från dennes välmenta, men hårdhändta omfamning, och ville skynda sig ut, med omsorg om både två- och fyrfotingars förplägning, möttes hon åter i dörren af, — hvem målar hennes öfverraskning, hennes fröjd! af — onkel Ludvig.
«Nog får du sedan veta allt det der, kära Lona! Laga nu så att vi få oss något till bästa,»manade hennes far, när hon öfverhopade Ludvig med frågor efter Ottilia.
«Förlåt söta far,» och med af glädje bevingade steg skyndade hon ut.
En stund sednare satt «Hertola herrn» och hennes far vid sina toddyglas i ett för oss ganska likgiltigt samtal. Ludvig tog plats vid den unga värdinnans sida, der han njöt sin favoritdryck, thé försatt med hallonsaft.
Direkte kommen från Petersburg, hade han tvenne dagar hvilat ut på Rönnbacka; i dag hade han rest till Hertola för att helsa på sin bror, och fann denne färdig att sätta sig i släden för att fara till Grönskog.
Som Ludvig i alla fall ämnat sig hit, följdes de åt; under vägen mötte de Nordenskans, som genast vände om. De hade ätit middag hos Petter.
Utom tusende hjertliga helsningar från Ottilia och hennes man, erhöll hon bref jemte ett paket från sin vän. Ludvig skänkte henne några goda nyss utkomna tyska böcker, en ritlåda, blyertspennor och diverse sorter papper.
Under sitt vistande på Rönnbacka hade Leonna inhemtat de första grunderna i teckningskonsten, och sommartiden öfvat sig på egen hand; brist på tid äfvensom tillbehör hindrade henne sedan från ett nöje, hvartill hon kände sig äga både håg och fallenhet. Hon såg nu med glänsande ögon på sin lilla erhållna skatt, men snart föll det henne in, huru föga tid hon fick disponera efter eget val och med en tår i ögat, åtföljd af en suck, nedlade hon alltsammans tillika med böckerna i dessas förvaringsrum. Detta undgick ej Ludvig,som iakttagit henne; han utforskade lätt orsaken. Han lofvade öfvertala hennes far att antaga fru Palman att förestå hushållningen på Grönskog. Hon vore äfven ett passande sällskap för hans fru, hvarigenom Leonna vunne större frihet.
Fru Nordenskans ville i början ej höra talas om förslaget, men när Ludvig gjorde henne uppmärksam på att Leonna fallit af, att hennes helsa led, och att hon var för ung att bråka med omsorgen vid en stor landthushållning, då biföll hon, hvad hennes man genast hade gillat, ehuru han af sig sjelf aldrig kommit att tänka derpå.
Om fjorton dagar skulle Ludvig Lurhjelm återvända till Petersburg, men ville förut ännu en gång besöka Grönskog och då föra fru Palman dit. Att hon icke med glädje skulle antaga förslaget, satte han alldeles ej i fråga.
Ottilias bref ingaf Leonna den renaste glädje och tacksamhet mot Försynens styrelse, som gjort hennes vän så lycklig i dess äktenskap och husliga lif. Hon såg häruti en borgen för sin egen kärleks framtid, som, ehuru mörk den nu äfven syntes vara, äfven en gång säkert skulle klarna, om det vore den Allgodes vilja.
Den farhåga, som stundom velat innästla sig i hennes tankar, att Ottilia en gång kunde ångra sitt val, var nu fullkomligt skingrad. Feodor hade visst sökt ingifva henne ett högt begrepp om Ivanoffs karakter och själsegenskaper, men hon fruktade likväl att denna manliga sjelfständighet lätt kunde urarta till hårdhet mot den milda, eftergifvande Ottilia. Nu lärde hon sig inse skilnaden mellan en ädel sjelfkänsla — och sjelfviskhalsstarrighet. — Dess representanter voro Ivanoff och hennes halfbror Petter.
Leonna hade ofta försökt tänka sig in i de personers äktenskapliga förhållande, som hon antingen kände eller hört omtalas; och intet af dem motsvarade det begrepp, ett ungt, oskyldigt och känslofullt hjerta gör sig om en sådan förening; men genom den teckning, Ottilia med så ljusa färger, så enkla drag, gjorde om sitt trefliga husliga lif, sin make och dess moder, såg hon sin föreställning realiserad i verkligheten. Hon jemförde detta med sina egna iakttagelser ur sin brors och svägerskas husliga lefnad och nu fann hon denna förbindelse dubbelt olyckligare än förut, och beklagade dem å ömse sidor. Sjelfkära båda, ägde de ingendera undfallenhet för den andras svagheter.
Samma ljufva förhoppning, Ottilia genom halfva ord lät henne ana, och som hos dem var ett ämne för den renaste glädje, borde äfven hafva funnits i hennes broders hus. Det sistanförda vore ingalunda i de torftiga omständigheter, som kunna föranleda föräldrar att med oro motse ankomsten af en ny tärande medlem. Huru många i fattigdom stadde betrakta icke ett barn såsom en rikedom, såsom en dyrbar gåfva af Gud! Denna tidpunkt syntes här afvaktas under knot och missnöje åhans— med nyckfullhet och tvärhet åhennessida.
När Leonna dagen derpå undersökte sitt paket, innehöll det utom diverse små presenter ett manuskript af Ottilias egen hand, jemte dessa ord:
«Som jag vet huru lifligt du intresserar dig förhvad som är ädelt och godt, har det varit mig ett kärt nöje att göra dig närmare bekant med den mans ungdom, som gör mitt lif till en himmel på jorden; äfvensom med min goda svärmors upphöjda sinne och ädla hjerta. Med bådas samtycke har jag för dig tecknat upp vissa tilldragelser i deras lif, och skickar dem nu i form af en liten roman, som enligt min öfvertygelse kan bära namnet: