"Sådan mor, sådan son."
"Sådan mor, sådan son."
"Sådan mor, sådan son."
Constance de —villes fader och närmaste anförvandter föllo offer för folkraseriet i början af fransyska revolutionen. Efter många faror anlände slutligen hennes mor, med sin blomstrande dotter Constance, till Petersburg; der sökte och fann hon en tillflykt i —ska envoyéns hus, hans fru var hennes kusin och barndomsvän.
Hittills hade moderskärleken förlänat styrka åt den svaga, fint bildade qvinnan; nu dukade hon under för den sorg hon lidit, jemte fruktan, brist och ansträngningar under den långa resan; äfven ombyte af klimat gjorde sitt till, och döende anförtrodde hon sitt barn åt sin rika kusins ömhet och ädelmod.
Denna fru, en dam af stora verlden, trodde sig fullkomligt uppfylla den aflidnas önskan, då den unga Constance fick fullända sin uppfostran under ledning af guvernanten i huset. Äfven sina behof saknade den unga flickan icke, men väl deltagande och moderskärlek; hon begret smärtsamt och länge sin oersättliga förlust. De af modrenfrån spädaste åren inplantade dyrbara lärdomar till gudsfruktan och dygd, hade slagit djupa rötter i hennes unga hjerta, och ju mera hon omgafs af köld och liknöjdhet samt yttre flärd, desto omsorgsfullare fostrade hon sina dyrbara minnen.
Hon infördes i sällskapslifvet lika okonstlad som skön och väckte en uppmärksamhet, som ådrog henne sina kusiners afund; den köld, hvarmed hon af de sina der bemöttes, väckte till och med fremmande personers uppmärksamhet.
Mamsell Dublance, guvernanten, skulle nu lemna ett hus, der hon icke mera behöfdes, och såg sig derföre om efter en annan plats. Men trött vid en underordnad ställning; utomdess i brist af grundsatser och intrigant af naturen, blef hon med glädje varse, att grefve * * *, som nyligen hemkommit från en utländsk resa, i hemlighet betraktade Constance med passionens ögon. Som han var ganska rik, beslöt hon använda denna upptäckt till sin fördel.
Med gifven anledning å guvernantens sida, gjorde grefven henne till sin förtrogna, under det att han skickligt dolde sin passion för alla andra, och visade sig vara häftigt intagen i envoyéns äldsta dotter, ehuru det allmänt var bekant, att hon var förlofvad med en annan.
Ett möte ställdes till, hvari den oerfarna Constance endast såg slumpen råda, ehuru hon, med qvinnans egna fina instinkt, länge sett sig vara ett mål för den ömmaste kärlek, det mest grannlaga uppförande på hans sida. Nog af, honöfvertalades af den enda person, som bevisat henne ett slags deltagande, och den hon som uppfostrarinna varit van att hörsamma, ännu mera af sitt eget hjerta, som talade för grefven, att ingå ett hemligt giftermål.
Grefve * * * förenade äfven i sin person allt, som kunde eröfra en ung oerfaren flickas hjerta. I sina bästa år, med det fördelaktigaste utseende, hade han en verldsmans lätta och intagande manér. Af gammal familj, rik och oberoende, var han ansedd och oumbärlig i de storas salonger, och utmärkt i alla afseenden. Dessa allmänt kända förhållanden angaf han som lika många orsaker, hvarföre han ej öppet vågade erkänna henne som sin maka. Dock svor han henne evig trohet, och att hon aldrig skulle ångra en förbindelse, som utgjorde hans fasta hopp om lefnadssällhet.
Samma dag, som guvernanten lemnade sin befattning i ministerns hus, var äfven bestämd till att förena de älskande. Mot aftonen afhemtades hon och Constance genom grefvens kammartjenare, förklädd som hyrkusk. De fördes till grefvens praktfulla hotel, der först en fransysk reformert, sedan en grekisk andelig förrättade vigsel-ceremonien, i ett dertill ordnadt huskapell, ehuru den endast försiggick i tvenne vittnens närvaro; det ena vittnet utgjordes af mamsell Dublance.
Ännu samma afton förde grefven sin unga maka till en väl inredd våning i en aflägsen förstad. Smaken och elegansen i deras hem hade kunnat tillfredsställa en mera anspråksfull qvinnas önskningar än Constances, som endast byggde hela sin lycka på sin mans kärlek.
Ingen af familjen hade varseblifvit, att Constance följde bort med guvernanten, och domestikerna fäste ej något afseende dervid. De förra trodde, att hon inneslutit sig i den bortrestas kammare, då ingen fann reda på nyckeln. Men när man ännu saknade henne dagen derpå, gjordes en undersökning, och man fann då ett bref, som Dublance dikterat, och det både hon och grefven haft den största svårighet att förmå Constance att skrifva af.
I detta bref sade hon sig vara drifven af en oöfvervinnerlig längtan att återse sitt fädernesland, Frankrike, och då hon tillika fattat en häftig kärlek för en ung artist, hade hon med honom under mamsell Dublances beskydd rest till Paris, deras gemensamma födelseort, för att der blifva den unga mannens maka. Hon tackade sin tant och onkel för all bevisad godhet; bad dem förlåta ett steg, hvartill, — det hade hon nog insett, — de aldrig skulle bifallit, o. s. v.
I förstone ville onkeln uppröra himmel och jord för att efterspana och återföra den obetänksamma flickan, men då fru och döttrar syntes, om just icke med nöje, dock ganska likgiltigt anse den händelse, som gjort dem fria från en ung person, som nästan odeladt fästade allas uppmärksamhet, lemnade han saken derhän. Ett rykte spreds ut, att Constance som sällskap åtföljde en förnäm dam af deras bekanta, på dess resa till det italienska Sweitz.
Som grefve * * * allt fortsatte sina besök i huset, och alldeles förträffligt spelade rolen af en olycklig älskare till den förlofvade fröken, kundeingen skymt af misstanke falla på honom; om man också ej varit öfvertygad att hennes bref innehöll sanning.
Den lyckliga Constance bar redan första panten af deras kärlek på sina armar, när grefven åtföljde en ärofull beskickning till ett fremmande hof.
Skilsmessan var lika smärtsam för dem båda, och varade i tvenne år; men nästan hvarje postdag erhöll Constance de mest kärlekslågande bref, och allt hvad hon behöfde i öfverflöd.
Grefvens bankier var den som besörjde brefvexlingen.
Hon och Dublance lefde tyst och stilla under antagna namn, undvikande hvarje bekantskap; de besökte endast kyrkan, och någon gång de mindre theatrarne, af farhåga att igenkännas.
Grefven återkom ännu mera intagen i sin unga fru, som syntes honom ännu skönare. Gossen öfverhopade han med en ömhet, som förtjuste den unga modern. Han skänkte dem hvarje stund han kunde göra sig lös från göromål och den verld, i hvilken han lefde.
Så förgingo några år, under hvilken tid grefven ofta reste bort, men frånvaron var aldrig långvarig; under tiden blef Constance moder till en dotter, och när den lilla Anna var två och Konstantin sju år, dog mamsell Dublance, som en längre tid varit sjuklig.
Ehuru Constance, under en närmare bekantskap och kännedom af hennes åsigter om lifvet,ej kunde skänka Dublance sin fulla aktning, var hon dock hennes enda sällskap, ett slags beskydd inför verlden.
Grefven hade under guvernantens sista sjukdom varit bortrest; återkommen öfverraskades han synbart vid nyheten om hennes död. Icke utan en viss oro, sporde han efter hennes sista ögonblick, om hon då haft sinnesredighet, och syntes lugnad när han hörde, att hon först yrat, sedan varit mållös. Icke då, men väl efteråt, kunde Constance tyda de oroligt forskande blickar, hvarmed han under dessa frågor iakttog henne sjelf.
Några dagar sednare, lemnade han sin fru en större penningsumma, och beredde henne på en längre skilsmessa; ty den stora egendom, han egde nära polska gränsen, fordrade hans personliga närvaro; ett år kunde säkert gå om, innan han kunde komma tillbaka.
Denna underrättelse var henne så smärtsam, att hon bönföll att få resa med, såsom en ersättning, att hon försakade namnet af hans maka inför verlden. «Dess dom bekymrar mig föga. Jag följer dig under hvad namn du finner för godt,» sade hon. Rörd af detta bevis på hennes uppoffrande ömhet, afböjde han det dock, ty vägens längd och barnens späda ålder gjorde det «ogörligt.»
Mera än ett år hade gått förbi, och Constance hade endast erhållit tvenne bref; i det sista hade han sagt sig vara så öfverhopad af göromål och rättegångar, så väl med grannar som med dem, som förvaltat hans egendom, att hans återresa till Petersburg ännu var obestämd. Detta var antagligt nog; men det förekom henne somlåge något oförklarligt svalt i uttrycken, hvilket ej bådade något godt.
Så förgingo åter några månader under oroliga aningar, hvilka oaktadt allt hennes bemödande ej ville låta kufva sig; de skingrades väl af barnens smek och joller, men Konstantins anletsdrag, som liknade fadrens, kommo ofta hennes hjerta att klappa af oro öfver hans tystnad, hans långvariga frånvaro.
Sedan Dublances död, hade hon varit i saknad af ett nöje, på hvilket hon satte ett stort värde. För att söka förströelse ville hon besöka fransyska operan. Hon kunde nu göra det, utan fruktan att igenkännas, ty hennes slägtingar hade lemnat Ryssland, och hvilken skulle också erinra sig henne efter så många års förlopp!
Under en mellanakt varseblef hon att de flestas blickar vände sig mot en loge i granskapet af den Kejserliga. Hon lyssnade till sina närmaste grannar för att erfara orsaken. De talade om den «vackra polska grefvinnan,» och hon följde deras blickar; då såg hon en dam, lika utmärkt för sin strålande skönhet, som för sin dyrbara toilett. Ännu intagen af denna vackra syn, hörde Constance en af de bredvid henne sittande damerna säga till en annan: «Publiken tröttnar aldrig att beundra henne, ehuru de redan sett henne många gånger.»
«Hon visar också allt större lyx,» invände en annan; «men hvar har man grefven i afton?»
«Han står ju der i logen näst intill, och talar vid den feta furstinnan D—, som alltid för sitt fullmånsansigte till torgs,» sade en tredje skrattande.
Constance följde äfven denna anvisning, litet nyfiken att se den lycklige, som var förenad med en sådan skönhet, och såg — sin man.
Vid denna kära syn, glömde hon allt hvad som omgaf henne, och fästade ej en tanke mera på den vackra grefvinnan, endast på honom såg hon. Han var således återkommen. — — —
Ridån drogs upp; för att undvika uppseende måste hon vända sig till skådebanan lik alla de andra. Aktörerna gjorde sitt bästa; sjöngo och spelade förträffligt, men Constance hörde dem utan allt deltagande. När akten var slut, flög hennes blick åter till logen, för att skåda sina egna tankars hjelte, men han var icke mera der. Då sade hennes granne: «Se der står grefve * * * och talar vid sin sköna fru! Ack, ett vackrare, charmantare par har man aldrig ännu sett!»
Ja det var han; der stod han, och skänkte ett annat föremål sin hyllning, han betraktade det med samma förtjusning, samma lågande kärleksblickar, som han förr egnat henne sjelf. Constance kunde ej mera tvifla om sin mans otrohet. Hon som aldrig vetat hvad svartsjuka ville säga, led nu på en gång af alla dess qval.
Hon måste samla hela sin styrka för att uthärda till det ögonblick, när hon, utan att väcka sina grannars anmärkningar, kunde aflägsna sig. — —
Efter en i qvalfull smärta tillbringad natt, fattade hon det beslutet att skrifva till sin man, likasom hon ännu vore okunnig om allt. Hon, som aldrig hyst en tanke dold för honom, skulle nu förställa sig! Efter många fruktlösa försök, var hon i stånd att sammanbinda orden till mening.
Hon skref, att händelsen underrättat henne om hans återkomst, och frågade hvarföre hon ännu ej fått se honom hos sig. Inom några timmar bekom hon ett ganska vänligt svar: Hitintills hindrad, skref han, ville han dagen derpå tillbringa aftonen hos henne och sina barn.
Detta svar kom henne nästan att tro det allt endast varit ett missförstånd, ett foster af en febersjuk fantasi. Ack den olyckliga, i fara att drunkna, fattar ju så gerna i ett halmstrå, i tanke att finna räddning! Tyvärr blef hon snart tagen ur denna korta villa.
Grefven kom, och medförde som vanligt skänker för henne och barnen. För den fyraåriga Anna var fadren fremmande, men Konstantin gjorde honom frimodiga frågor, hvarföre han varit borta så länge.
Han bad Constance aflägsna barnen, emedan han hade något att säga henne i förtroende. Lik delinqventen som afhör sin dom, fästades hennes stela blickar vid hans läppar.
Icke utan att en stor förlägenhet röjdes i hela hans väsende, underrättade grefven nu Constance, att han varit tvungen att ingå ett giftermål, som varit en så bestämdt uttalad önskan från högre ort, att han ej vågat vägra den. Men derigenom skulle hvarken hon eller hennes barn blifva lidande. Hon hade ännu främsta rummet i hans hjerta. Åt henne ville han anslå ett rikligt underhåll så länge hon lefde; för barnens uppfostran och framtid ville han hafva all omsorg ospard.
På det hon ej skulle göra sig några skrupleröfver hans tvegifte, erkände han, eller rättare sagdt upplyste han, det deras vigsel endast var ett gyckelspel, för att tillfredsställa hennes dåvarande barnsliga fördomar. Den ena af presterna var en klockare, den andra hans fransyska lakej. «De utförde begge sina roler så väl,» tillade han, «att om mamsell Dublance ej varit med om komplotten och den som uppgjort planen dertill, hade mamsellen ej anat detta bedrägeri.»
Utan afbrott af Constance hade han fått tala från början till slut. Hon satt der likblek och stum, med hopknäppta händer och stela blickar.
I medvetande af sitt omoraliska uppförande mot henne, hade grefven tagit plats i soffans andra hörn, för att undvika hennes på honom fästade blick, men nu när allt var sagdt, närmade han sig deltagande; bad henne icke oroa sig, allt skulle blifva som det varit; hans ömhet för henne och barnen vore sig alltid lik och hvarje stund, han kunde komma ifrån, skulle han skänka åt dem.
Dessa ord åtföljdes af en smekning, men med ett utrop af fasa sköt hon honom bort och vred, ännu allt stum, krampaktigt sina händer.
Då han såg att hennes smärta var för djup, för ny, att iklädas ord, ringde han efter hennes båda qvinliga domestiker, sade att deras fru hade blifvit sjuk, och anbefallte dem den största omsorg. Han sade sig vilja återkomma dagen derpå, ty han var fullkomligt öfvertygad att hon då besinnat sig.
Men dagen derpå erhöll han ett bref, hvarpå Constance arbetat hela natten. Hennes oryggligabeslut var, att aldrig mer emottaga hans besök. Hon som knappt lemnat barndomen, oerfaren och hänförd af den ömmaste kärlek, hade, förlitande sig på hans heder, ingått denna förbindelse, som hon trodde vara helgad af religionen. Väl visste hon hvad hon derigenom försakade. Men det var ju honom sjelf hon älskat, ej hans namn, icke hans rang, lycklig och säll hade hon satt sig öfver menniskors omdömen; inför Gud var hon dock hans lagliga maka. Men nu — sedan han sönderrifvit den slöja, som betäckt hennes ögon, — var deras förening ett brott. Hvad hon omedveten brutit, skulle en nådig Gud förlåta, men nu måste den upphöra. —
Löftet om underhållet antog hon för barnen, emedan hon ej ägde rätt att beröfva dem, hvad de hade rättighet att fordra, men för sin egen del afslog hon det bestämdt. Allt hvad hon fått i en lyckligare tid, ville hon dock behålla såsom ett minne af denna tid; med arbete och sparsamhet vore det nog för hennes behof.
Om gossens framtida uppfostran ägde han som far rätt att besluta. Hon önskade blott att ännu några år få behålla honom hos sig. Men från Anna ville hon aldrig skiljas; hon ansåg sig hafva skicklighet nog, att meddela henne de kunskaper, som fordrades.
Grefven svarade skriftligt: det han för närvarande ej ville motsäga henne, men hoppades, att hon framdeles torde ändra sin åsigt. — —
Han sände tillika en anvisning på sin bankir, hos hvilken hon hvarje år hade att lyfta intresseaf ett betydligt kapital, insatt för barnens räkning. Detta kunde användas efter behag.
I erfarenhetens och olyckans stora skola kunna få dagar utveckla mera tankekraft och sjelfständighet, än under hela år, tillbragta vid det vanligen så kallade lyckliga lifvets passgång.
Så hade äfven dessa dagar förändrat den glada bekymmerslösa Constance, hvars lif i många år förflutit som vårdagar, endast skuggade af de moln hennes mans frånvaro förorsakat; men då hon aldrig tviflat på hans kärlek och trohet — dertill var hon sjelf alltför renhjertad och oskyldig — motsågs alltid återseendet med förnyad förtjusning. Nu såg hon sig på en gång beröfvad alla de illusioner, som förljufvat hennes ensliga lefnad. Bedragen af den man hon afgudat, var hon sårad i sina heligaste känslor, och det i samma ögonblick, då hon offrade honom allt. — —
Men i stället att under overksamt pjunk bortgråta sina dagar, utvecklade den unga qvinnan en själsstyrka och beslutsamhet i handling, som omedveten af henne sjelf härtills legat i dvala. Hon hyrde sig rum i en helt annan trakt af den stora Kejsarstaden; sålde alla henne nu öfverflödiga blefna möbler, och behöll blott hvad som fordrades till trenne enkla, men trefligt inredda rum. Hon höll blott en piga samt en ung gosse i sin tjenst. Denna gosse var son till en af grefvens lifegna, och endast två år äldre än Konstantin. Hon behöll honom, på det att grefven, hvars aktning hon likväl aldrig ville förlora, alltid igenom gossen kunde erfara huru hon lefde.
Innan hon beträdde sin nya boning, hade honanlagt sorgdrägt för sig och barnen, och gaf sig ut för att vara enka efter en militär, död på en aflägsen ort. Hon beslöt att här lefva lika skild från umgänge som förut. Hon ingick dock sedermera bekantskap med sin värdinna, en enkefru med tvenne uppväxande döttrar. Snart öfvertalades hon att lemna dem och några andra unga flickor lektioner i språk, teckning och musik. Härigenom vann hon sin bergning, och kunde spara räntan af sitt hopsamlade kapital för en oviss framtid.
Efter tvenne fåfänga försök af grefven, att vinna inträde i hennes boning, hörde hon ej af honom på flera år.
Af allmänna bladen erfor hon, att han som ambassadör rest till * * * * åtföljd af sin fru, der de utvecklade en lyx, svarande mot deras rang och rikedom.
Om man undantager lektionstimmarna, lefde Constance endast i och för sina barn. Hon lärde dem allt hvad deras ålder kunde mottaga, och framför allt inskärpte hon en innerlig kärlek till Gud och dygden, sanning och rättvisa. Konstantin ägde, både af naturen och sin mors medverkan, en stark hederskänsla, men äfven ett kärleksfullt hjerta. Af sin far, som han numera trodde vara död, behöll han alltid ett kärt minne.
Lilla Anna var hans ögonsten. Aldrig har en moder bättre uppfyllt sitt ansvarsfulla kall, än Constance. Sällan ha tvenne syskon mera älskat hvarandra, och nästan afgudat sin mor, än Konstantin och Anna.
Den förstnämnde var i femtonde året, när grefve* * * återkom till Petersburg, höljd af de lagrar han skördat på diplomatikens fält; som belöning erhöll han nya gods med flera tusen själar.
Igenom en biljet, önskade han ett möte med Constance hos sin bankir, för att med henne öfverlägga något rörande gossens framtid. Han öfverlemnade åt henne sjelf att bestämma dagen och timman.
Det skedde, och de återsågo hvarandra efter sju år.
Hvad dessa åren förvandlat den förut blomstrande och kraftfulla mannens utseende och gestalt! Han liknade nu en gubbe; ansigtet var gulblekt och infallet, glansen i ögat var slocknad, och håret skiftade i grått; äfven gestalten var sammanfallen.
Ovilkorligt studsade Constance tillbaka vid hans åsyn; så hade hon aldrig kunnat föreställa sig honom. Lidandet och åren hade väl äfven verkat på henne, men vid sina 32 år var hon ännu vacker, och melankolien hade gifvit hennes ansigte ett högst intagande uttryck, något som icke tillhörde jorden.
Förrän hon gick till detta möte, sökte hon beväpna sitt hjerta med mod, för att med kallsinnighet återse den man, som allt ännu lefde i hennes svaga hjerta; hon trodde sig vara viss om segren — men nu —
Som han nu stod der, tog han den i hvarje rent qvinligt hjerta högtrådande känslan medlidandet i anspråk, och den menskliga sjelfkärleken hviskade: «Han har lidit genom förlusten af dig; hade du varit den maka, som ledsagat honompå lefnadsbanan, skulle din hand bortjagat hvarje smärta, åtminstone jemnat hvarje skrynka, som nu bildat sig till djupa fåror i ett ansigte, som utmärktes af helsa och lefnadslust, när du tillhörde honom.» — —
Men hågkomsten af denna tid medförde äfven minnet af den oförrätt hon lidit af samma man, och den, efter sitt ofrivilliga fall, upphöjda själen återtog sitt herravälde öfver hvarje annan jordisk känsla. Han var åter för henne en likgiltig person, som hon hvarken älskade eller hatade; men han var fader till hennes barn, och som sådan visade han sig värd hennes aktning.
Äfven för honom syntes detta möte ej aflöpa utan sinnesrörelse, men van att beherrska sina anletsdrag, anslog han snart äfven den ton Constance syntes önska: en förbindlig artighet mot en bekant person. Och som bankiren sjelf förde henne in i det rum, der grefven redan väntade, gjorde dennes närvaro, att de å ömse sidor bibehöllo fattningen. När han sedan på en vink af grefven lemnade rummet, skred man genast till ändamålet af sammankomsten.
Det beslöts att Konstantin om två år skulle besöka universitetet, men förut skulle han hemma hos sin mor, af en skicklig lärare inhemta elementerna i latinen och ryska språket samt andra för honom nödiga kunskaper. Denne man kunde genast tillträda sin befattning, och grefven lofvade att dagen derpå sjelf införa honom till dem; ty han satte alls icke i fråga, att det var honom tillåtet att se sina barn.
Constance ansåg sig äfven ej hafva rättighet attför denna enda gång afslå hans önskan. Hon svarade: att som barnen trodde sin far vara död, och grefven så mycket förändrat sig under dessa åren, att gossen troligtvis ej kunde känna igen honom, vore det enligt hennes tanke bäst, att han föreställdes dem som en slägtinge, till hvilken de stodo i förbindelse. Dermed var grefven nöjd.
Constance hade rätt i sin förmodan; gossen drog ingen känsla till sin far, som han nu för första gången såg i uniform och hörde af modren benämnas «grefve.» Både han och den nioåriga Anna betraktade honom med skygghet, ja nästan med en slags ovilja; desto mera slöto de sig till läraren. Som rum voro lediga att hyra i samma gård, kunde denne genast flytta dit och börja sin befattning. Grefvens visit var kort; förhållandet var tvunget på alla sidor, och besöket förnyades aldrig.
Läraren, som nu blef en medlem i deras lilla krets, var redan öfver medelåldern. Han hade ingen kännedom om det förhållande, som varit mellan grefven och Constance. Hon, som snart fann denna sin farhåga ogrundad, gladde sig, när hon i sin sons ledare lärde känna en ganska aktningsvärd man. Lärd utan pedanteri, rik på erfarenhet, var han ett lika interessant som lärorikt sällskap för både yngre och äldre.
Genom honom erfor hon efterhand, att grefven icke var lycklig i sitt äktenskap. Hans fru var honom uppenbart otrogen. Svartsjuka och harm hade drifvit honom att söka förströelser i höga spel och andra utsväfningar, som inverkade menligt på hans helsa. Han hade nu på begäranerhållit tjenstledighet, men frun hade stadnat qvar i * * * *.
Tiden var inne för Konstantins resa till universitetet, dit hans lärare var honom följaktig. För första gången aflägsnad från sitt stilla hem och de älskade, det inneslöt, såg ynglingen sig försatt i hvimlet af några hundra kamrater. Van vid ensamheten, drog han sig ifrån deras stojande umgänge, och blef af dem ansedd för dum och inbilsk.
Emedan han var trägen och hade lätthet att fatta, förkortades hans vistande der, och redan var hans resa utsatt till den innevarande terminens slut, äfvensom en plats var ledig vid det rangregemente, der han enligt grefvens önskan och sin egen böjelse skulle gå in; när en händelse inträffade, som gaf en helt annan riktning så väl åt hans tankar som handlingssätt och framtida öden.
Som redan är sagdt, ansågs han af kamraterna för stolt, eller dum och — högfärdig, som merendels vill säga detsamma. En af dem, känd för ett retsamt lynne, ansåg sig svårtförolämpad då Konstantin nekat att deltaga i ett af honom föreslaget lustparti. Hemma hos sig hade han derföre talt om Konstantin under försmädliga uttryck. Dessa hördes af hans betjent, som låg i någon delo med Feodor, hvilken följt med sin unga herre. Vid ett nytt gräl emellan dessa båda gör den förra den slutsatsen: «Sådan herrn är, sådan är drengen.» Feodor tog med häftighet sin unga husbondes parti. Drifven till det yttersta utbrast han sluteligen: «Du säger, att min herre är stolt, men du bör äfven veta att han är sontill en stor, rik och förnäm man, som nog gör honom till detsamma med tiden.» På illistigt sätt, under sken af dispyt, lockades Feodor af den andre att säga allt hvad han visste, och den andre var ej sen att rapportera detta för sin husbonde.
Utan minsta aning om allt detta, spatserade Konstantin en dag i allmänna promenaden tillika med sin lärare. I det de gingo förbi en grupp af ynglingar, hörde de den, som stod dem närmast, yttra till de öfriga och med afsigt att höras af de förbigående: «Der går den furst- eller grefliga bastarden med sin mentor.»
Detta yttrande var obegripligt för vår Konstantin, men då han påtagligt fann detta förnärmande talesätt riktadt mot sig, ville han genast begära en förklaring, men Tschukoff — detta var lärarens namn — afhöll honom derifrån. Hemkommen ville hanskrifvaoch affordra den andra en förklaring, oaktadt alla föreställningar, huru lätt ett misstag kunde råda, då flera menniskor, än de, varit i promenaden.
Under denna deras strid, stod dörren öppen till det rum der Feodor gick och sysslade. Man plägade ej väga sina ord i hans närvaro, ty man kände hans trohet och tillgifvenhet. Det namn som nämndes, väckte likväl Feodors uppmärksamhet, och så snart han fått reda på hvarom talet handlade, störtade han in, omfattade sin unga husbondes knän och bekände att han varit orsaken till alltsammans, bad honom om att straffa sig, men besvor honom också att sedan förlåta hvad han brutit af oförstånd, men ingalunda af ondt uppsåt.
«Jag förlåter dig visst, blott du tillstår hvarföre du behagat smida ihop en sådan osanning,» sade den förvånade Konstantin, som nästan trodde ynglingen vara förryckt.
«Ack Herre! Det är ingen osanning. Jag har ju varit i er mors hus från sex års ålder, och jag skulle ej känna vår husbonde grefve * * *, som dagligen kom dit, bara han var i Petersburg. Jag hade ofta sett honom förut, ty mina föräldrar äro hans lifegna. Minnes ni ej Andruschka, som dagligen förde många goda saker till ert hus. Allt detta kom från grefven och Andruschka var min far. Jag var visserligen strängt nekad att omtala för någon detta förhållande, och har äfven aldrig gjort det förr än nu, då högfärds-djefvuln regerade mig.» — — —
Man bör kunna uppfatta den djupa aktningsfulla kärlek Konstantin hyste för sin mor, den höga tanken han gjort sig om hennes själs renhet, för att rätt begripa hans smärtsamma känslor vid denna upptäckt.
Nu mera var han icke den stolta ynglingen; den oförtjenta vanäran hade förlamat själ och kropp. Han satt dyster och sluten inom sig sjelf. Blott någon gång hörde Tschukoff de orden: «O min mor! Anna och jag äro således brottets barn, och du» — — — Han fortsatte aldrig meningen, men det låg något tröstlöst i hans stela blick. —
Naturligtvis afstod han från alla frågor till den omnämnda unga herrn. Denne och hans sällskapsbröder ansågo Konstantin för feg, emedan han undvek dem. Men de gjorde honom åter orätt. Ehuru han nu ansåg sitt lif af intet värde, varen duell i hans ögon ingen handling af rättvisa, endast sjelfhämd.
Omsider blef han lugnare, åtminstone till det yttre. Han längtade hem för att få veta hvad som var sanning eller ej, ty Tschukoff kunde ej gifva honom någon upplysning. Snart var han innesluten i modrens armar, öfverhopad af hennes och Annas ömhetsbetygelser, men få minuter förflöto innan det forskande modersögat upptäckte att något tungt tryckte ynglingens sinne och hjerta.
De blefvo omsider allena. Han omtalade då allt och bönföll om förklaring. Han liknade en brottsling, som afvaktar sin dom.
Man föreställe sig hvad verkan detta skulle göra på en mor med Constances hjerta och tänkesätt.
Hon meddelade honom allt hvad vi redan känna; tyst och uppmärksam på hvarje ord, satt han der; då och då förde han den hand till sina läppar, som han höll innesluten i sin. Då hon upphört att tala, höjde han en tacksam blick till höjden och sade: «Gud vare evinnerligen lofvad, som förde dig ren ur denna skärseld, ty på hvem och på hvad skulle jag mera tro här i verlden, om jag funnit dig, min så ömt dyrkade mor, vara en hycklerska! Jag hade då förlorat tron på dygden, på mig sjelf och hela menskligheten. — Men han, han, — för min far vill och skall jag aldrig erkänna honom.»
«Förlåt hans fel, min son! och tänk på honom i dina böner, hädanefter lika som förut; ty han älskar dig, och sörjer med faderskärlek för din uppfostran och framtid.»
«Hvad jag fått kan jag ej återgifva, men väl förakta mig sjelf, om jag hädanefter skulle låta honom skjuta mig fram i verlden; dervid blir det,» försäkrade ynglingen. «Var icke ni, min mor, både till börd, skönhet och hjertats egenskaper värdig att blifva hans maka! och med sina lumpna penningar tror han sig kunna godtgöra allt! — Aldrig en kopek tar jag af honom!» — —
Hans beslut stod fast; i stället att gå in vid det regemente grefven önskat, och der Konstantin genom honom varit säker om snar befordran, tog han tjenst vid ett grenadierregemente, färdigt att afgå till turkiska gränsen.
Lemnad af sin älskling var den blomstrande Anna modrens tröst och glädje. Hon var i lycklig okunnighet om allt det, som afhandlats emellan mor och son.
Anna hade nyss fyllt sexton år, när hon en dag erhöll tillstånd af sin mor att, i sällskap med deras värdinna och ett par af hennes bekanta, göra en liten lustfärd på Newa. Dagen var utmärkt vacker och sällskapet trefligt; de voro inalles fem damer samt en äldre man med sin unga son.
De landade vid ett af de vackra lustställen, som ligga vid stranden, intogo några förfriskningar hos Sweitzaren, och promenerade sedan omkring till dess solen, som sänkte sig bakom de lummiga träden, manade till hemresan. Slupen, som påbestämda timmar gjorde sina turer, gaf sitt tecken, och våra lustfarare måste skynda sig, för att komma i lagom tid till bryggan. Lika ifriga som de, voro några unga herrar insvepte i slängkappor, dem man flera gånger mött under promenaden.
Anna var händelsevis den sista som skulle stiga i slupen. I samma ögonblick sköt en af roddarene oförsigtigtvis båten från land, och Anna föll i vattnet.
Som blixten störtade en af de omnämnda unga herrarna fram, kastade af sig hatt och kappa, lutade sig långt öfver relingen och fattade tag i Annas kläder, innan hon ännu hannförsvinna i det här temmeligen djupa vattnet, som af slupens hastiga vändning kommit i svallning. Ett utrop af förskräckelse hördes af hennes lilla sällskap; fruntimren vredo sina händer, och deras enda manliga följeslagare hindrades af trängseln att komma fram, ty alla de andra unga männerna — af förenämnda sällskap — rusade till, för att tillbakahålla den som sökte rädda flickan.
I sin ifver om honom, syntes de föga bekymra sig om henne. Deras sakta men häftigt uttalade: «För Guds skull ers Höghet!» besvarades af denna med ett befallande och ogillande «tyst!» De drogo sig tillbaka, i synnerhet som ett par af båtkarlarna i detsamma upplyfte den af en stöt mot slupen och af förskräckelse sanslösa flickan.
Inom ett ögonblick hade den unga mannen svept omkring henne den varma duk, som han nästan ryckte från en af fruntimren, och der ofvanpå sin egen kappa. Glömsk af sig sjelf satt han nufördjupad i hennes åskådande, och stödde den ännu vanmäktiga, under det att den goda frun, under hvilkens vård Constance anförtrott sin unga dotter, försökte alla medel att återkalla hennes lifsandar; hvilket omsider lyckades.
Undertiden trängde sig en af hans följeslagare åter fram; vördnadsfullt hviskade denne några ord i hans öra; dessa återförde honom till besinning. «Du har rätt» svarade han, och svepte skyndsamt in sig i den slängkappa denne bjöd honom, samt tryckte hatten djupt ned öfver den höga pannan. «Likväl kan ingen här känna igen mig, så framt ej er obetänksamhet förråder mig.»
När Anna första gången uppslog ögonen, varhansblick det första hon såg; djupt rodnande sänkte hon dem åter och lutade sig mot sin qvinliga grannes bröst. «O Gud hvad skall mamma säga, när jag kommer hem!» hviskade hon.
«Frukta icke dyra flicka! Jag skall sjelf föra dig hem, och förbereda din mor,» svarade han, och tillade sedan sakta, men med en röst som trängde ända in i hennes hjerta: «Haf blott förtroende till mig, och vänd icke bort dina milda ögon. Denna stund skall alltid vara mig en ljuspunkt i minnets skattkammare! Säg mig hvad du heter?»
«Anna,» hviskade hon blygt.
«Tack du hulda! Det namnet var mig kärt förut; nu är det mig dyrbart!»
Anlända till stranden, befallte han fram en hyrkusk med sin droschka. Sedan han sjelf burit flickan ur slupen, bjöd han frun sätta sig upp och understöda den darrande Anna. Sjelf intoghan kuskens plats, sedan han tillsagt denne och sitt följe att der afvakta hans återkomst. Derpå frågade han efter deras boning.
Enligt sitt löfte gick han in förut, och beredde på varsamt sätt Constance på hvad som händt, lade sedan dottern i modrens armar, och med några knappt hörbara ord bjöd han dem farväl. De återsågo honom aldrig.
En långsamt tärande sjukdom var följden af den enda gång, Anna varit undan modersögat. En af de englar, som omgåfvo oskuldens plågoläger, och manade till tålamod samt hviskade ljufva ord om tro och hopp och sällheten af ett återseende i en högre verld, der ingen ståndsskillnad finnes, antog ständigt bilden af hennes unga sköna räddare.
En dag våren derpå mönstrades, på ett af förstädernas stora torg, ett nyss anländt regemente grenadierer, som med tapperhet utmärkt sig i flera träffningar vid turkiska gränsen.
Manövern var slutad, officerare stodo i grupper af anhöriga och vänner, hvilka samlat sig för att välkomna dem. Manskapet hvilade i skuggan af de omgifvande husen.
Det högre befälet hade jemte generalitetet begifvit sig bort, endast en ung skön reslig man i den vackra uhlanuniformen, ridande en eldig arab, hade lemnat sig efter. Han red nu omkring platsen och närmade sig i allt trängre kretsar till ett hörnhus, på hvars höga, med pelare omgifnatrappa en ung fanjunkare stod med armen omkring fanans stång.
Var det kanhända dennes ädla allvarliga utseende och hållning, som redan under mönstringen väckt ädlingens uppmärksamhet? Allt nog, med blicken oafvändt fästad på honom, syntes han i begrepp att tilltala den unga mannen, som nu stod der så ensam. Då hördes från sidogatan den sång, hvarmed de andeliga af grekiska kyrkan beledsaga sina döda till grafven. Snart vände en likprocession förbi samma hörn. Enligt sedvanan låg den döda med obetäckt ansigte. Det var en ung flicka, i sin hvita drägt med myrtenkransen i de blonda lockarna. Döden hade endast med lätt hand vidrört anletsdragen, ett leende syntes sväfva på de bleka läpparna.
Några fruntimmer gingo efteråt, bland dem modren; ej så mycket utmärkt genom klädseln, som af den djupa smärta, som låg i den blick, hon ömsom riktade mot höjden än mot jorden.
Ett lätt utrop af smärtsam öfverraskning undföll den ridande, som stadnat helt nära trappan; detta besvarades med en dof suck i hans granskap. Han såg sig om.
Der stod den unga fanjunkaren, blek, med stirrande blick följande liktåget; handen pressad mot bröstet. Hans hufvud sjönk mot den närmaste pelaren.
«Hur är det med dig, unga kamrat?» frågade uhlanen med deltagande röst. «Var det åsynen af den döda, som grep dig så? tillhörde hon dig på något sätt?»
«Det var Anna! det var min syster, arma moder!» Smärtan har en ton, en accent, som djupt griper den känslofulles hjerta.
«Din syster! Jag bedrog mig således ej på likheten! Jag beklagar af allt hjerta din förlust, och vill alltid vara din vän! Adjö, vi träffas snart åter.»
Trumman ljöd; manskapet samlades, mekaniskt intog Konstantin sitt led. De troppade af till kasernen.
Fri från tjensten, skyndade han till modrens boning. Hon var nyss hemkommen från Annas graf. Hvilket återseende!
Dagen derefter besökte Konstantins unga gynnare kasernen, han kallades fram.
I ganska nådiga uttryck lät denne honom veta, att han, för att bättre kunna sörja för hans framtida befordran, ville antaga honom vid sitt eget regemente.
Konstantin visste nu hvem han hade för sig, kände att detta var samma korps, i hvilken hans far sökt anställa honom, och några ögonblick smickrade det hans stolthet, att utan dennes medverkan komma in i den; men snart hviskade samma stolta känsla: «Du har icke dig sjelf att tacka för denna utmärkelse, det är minnet af din syster, — ögonblickets nyck,» och han bönföll att få qvarblifva, der han tjent upp sig från soldat och der han var afhållen af fordna kamrater, samt med vänskap omfattad af sina förmän. Med dem vore det ett nöje att offra lif och blod för kejsare och fädernesland, och då de alla voro likasinnade som han, anhöll han att Fursten villevara så nådig och utverka att detta regemente åter blefve användt i aktiv tjenstgöring.
Förundrad öfver ett afslag, som var lika oförväntadt som sällsynt, var Fursten för ädel att, lik många andrastoraochicke stora, låta de underordnade med misshag umgälla, att de ej mottagit lyckan i den form, deras förmän funnit för godt. Han biföll hans begäran och L—ski regementet var sedan bland de första som fördes i elden, när kriget bröt ut 1808.
Gradvis hade Konstantin uppstigit till kompanichef, och hvem vet huru långt han hunnit, om ej finnarnes kulor vid Revolax satt ett mål för hans krigiska bana.
I enlighet med sin karakter höll han ett i modrens och sin lärares närvaro uttaladt löfte, att under fadrens lifstid hvarken tala fransyska språket eller erkänna någon talang, som kunde utvisa en högre bildning (ehuru han odlade den i hemlighet, endast för att ej derigenom igenkännas, i fall fadren ville spana efter honom).
Med fadrens död, och den ljufva tillfredsställande känslan att blott för sin egen skull blifva älskad, hade den tyngd, som hittills tryckt hans för hedern så ömtåliga sinne, alldeles försvunnit.
Att Constance led af förlusten af sitt ena barn, och det andras beständiga frånvaro, inses lätt, men dess af ädla grundsatser upphöjda själ nedtrycktes ej af sorgen. Anna, den späda blomman, var nu förvarad undan lifvets stormar — och att Konstantin en dag skulle återkomma, hoppades hon af en nådig Gud. Af grefven hade hon ingenting hört, sedan hon underrättat honom om dotternsdöd, och frånsagt sig allt vidare understöd af honom; till dess hon genom tidningarna och ryktet sporde hans frånfälle.
Se så goda Leonna, nu nedlägger jag min författarpenna, ty hvad sedan passerat känner du, äfven att den finska flickan uppskattas af dem som en liten juvel, och hon är så tacksam, så lycklig i sin dyrbara infattning! Förstår du denna guldsmedsliknelse? jag känner ingen mera träffande.
Ottilia.»
Ottilia.»
Ottilia.»
Ottilia.»
Leonna var ock den som förstod att värdera vänskapens förtroende och att besvara detsamma. Härtills hade Ottilia endast anat hennes böjelse för Feodor, nu fick hon erfara allt, äfven hans uppförande nemligen så, som det uppfattades af den älskande flickan, jemte hennes oro öfver hans tystnad, den hon likväl tillskref omständigheterna, ej någon glömska.
Onkel Ludvig hade rest bort. Fru Palman var installerad i sin befattning. Leonna upphörde ej derföre med all verksamhet i hushållet, men hon ägde mera ledighet och lugn. Modrens lynne var sig likt, men hon blygdes att låta en fremmande höra detta jemna gnatande, och Leonna kunde nu undvika att träffa henne allena.
Vintern var förbi; vårsolen smälte drifvan; jorden grönskade, allt knoppades för att fira uppståndelsenshögtid, och Leonnas hjerta började äfven njuta af förnyad lefnadslust.
Man räknade de sista dagarna af Maj, när Petter Nordenskans en dag kom till Grönskog för att be sin syster tillbringa någon tid hos Maria, som hvarje dag väntade sin nedkomst. Sjelf måste han göra en resa, såväl i tjenståliggande som andra affärer «på obestämd tid,» sade han; en annan skulle under tiden sköta sysslan.
Hans far var icke af det sentimentala folket, likväl förtröt honom den likgiltighet, sonen visade att fara bort hemifrån sin hustru vid ett sådant tillfälle.
Leonna följde honom, men undrade inom sig, hvarföre ej Hedda kunde vara hos sin syster. Hon erfor sedan af sin svägerska, att Hedda hade rest hemifrån utan att någon kände hvar hon nu vistades.
Ett besynnerligt öde syntes sväfva öfver alla Leonnas utflygter hemifrån, ty knappt hade hon varit en vecka der, förrän hon åter efterskickades. Den biljet, budet medförde, upplyste henne hvarföre det skedde. Fadrens ord lydde så:
«Blif icke ängslig barn, men skynda dig hem. Mamma fick slag i natt och har ej, efter som vi tro, många timmar qvar. Hon kan ej mera tala, men hennes ögon irra omkring efter dig. Gumman Palman bevisar genom hundrade exempel, att hon ej har ro förr än du kommer! Din hulda far